viernes, 23 de marzo de 2007

"Nu bestämmer vi arbetare på plantagen"


Fem år senare hos bananarbetarna i Colombia

– INTE ETT STEG TILLBAKA!


CIENAGA / JUNI 1996 / Två mördade kamrater, men en beslutsamhet att inte ge vika för plantageägaren.

Det utstrålar de församlade bananarbetarna när jag återigen träffar dem, fem år efter ett reportage jag gjorde i juni 1991.

Platsen? Ciénaga i norra Colombia. I dag arbetar bananarbetarna för sig och sina familjer i en kamp som handlar om vem som kan hålla ut längst.

* * *

– Trettio tusen pesos! säger taxichauffören.

– Tjugo! kontrar jag med. Kompromissen blir tjugofem tusen för en hel dag bland bananplantagerna.

Färden går på dammiga vägar vid foten av Sierra Nevada, där Anderna börjar vid Karibiska havet. Det är cirka 35-40 grader varmt och otroligt fuktigt. För fem år sedan åkte jag samma vägar och ingenting har hänt sedan dess.

– Därför ockuperade vi den stora landsvägen som förbinder Bogotá med kusten under 36 timmar i oktober. Två till tre tusen organiserade bananarbetare med familjer, kvinnor och barn, satte sig helt sonika på vägen, omringade av 200 armésoldater. Trots att United Fruit och andra bananbolag har exploaterat detta område och dess invånare så är de sociala förhållandena likadana som de ar för hundra år sedan.

FACKET KONSOLIDERAS, TROTS MORDEN

Det berättar Humberto Robledo, vice ordförande för bananfacket i Ciénaga. Han efterträdde Reynaldo Maiguel som gjorde mig sällskap den gången vi besökte plantagerna 1991. Men den 14 februari 1994 slog åtta maskerade och tungt beväpnade män in hans dörr och inför hans fru och två små barn tog han emot åtta kulor som ändade hans liv.

Men förföljelsen och morden mot bananfackets medlemmar hade inte upphört. Nio dagar efter mordet på Maiguel mördades ytterligare fem organiserade arbetare ett par kilometer längre bort. Men trots den ständiga terrorn mot arbetarna från plantageägarnas betalda lönnmördare och arméns och polisens provokationer, har arbetarna och facket sakta men säkert lyckats konsolidera sig. 1991 hade det lokala facket i Ciénaga 1 500 medlemmar, i dag är den siffran uppe i 1 900. Totalt arbetar cirka 20.000 personer regionen, de flesta rädda för att organisera sig fackligt.

STREJKEN 1991

När vi närmar oss plantagen La Marcela tittar arbetarna oroligt upp när taxibilen närmar sig. En okänd bil eller personer kan innebära en massaker på arbetarna.

– Buenos Días, säger Humberto i en hälsning.

Arbetarna ser lättade ut vid anblicken av den kraftige fackföreningsledaren.

Han förklarar vem jag är och genast känner jag igen en av kvinnorna som arbetade vid paketeringen för fem år sedan och vars foto publicerades. Ytterligare en av arbetarna känner jag igen, Eusebio Hérnandez.

Men den tredje på samma foto, Roberto Cerna, var är han? frågar jag.

– Han mördades av paramilitärer i slutet av förra året, berättar Eusebio Hérnandez. Arbetarna tittar ner i marken.

För fem år sedan beslutade arbetarna att gå ut i en strejk för att sätta kraft bakom kravet på att få ut innestående löner, sociala rätt till försäkringarna som de betalade för och en rad andra frågor som ägaren, Armando Argong, var skyldig arbetarna. Det var den första strejk som ägde rum sedan 1928 då 3.500 arbetare med familjer kallblodigt mördades av utkallad militär som agerade på order från USA-bolaget United Fruít. Samma mentalitet härskar bland ägare som Armando Argong som 1991 vägrade att tillmötesgå arbetarna och hellre lät plantagen falla i träda som straff för att arbetarna hade anslutit sig till facket.

– Men han bedrog sig. Han trodde att han skulle kunna vänta ut oss och knäcka oss, men vi gav oss inte utan beslutade att själva ta över marken och produktionen.

TAGIT ÖVER PLANTAGEN

Men de erkänner att det har varit tufft. Bananproduktionen är inne i en svår kris med starka påtryckningar från USA mot producenterna och en restriktiv handelspolitik från EU:s sida som reducerar importen av latinamerikanska bananer.

– Vi tjänar inte mycket på försäljningen av bananerna, säger Carlos Tette, en smal arbetare med pigga ögon i 25-årsåldern.

– Men de 34 arbetarna på fincan med sina familjer har bildat ett koperativ där vi utsett en administrativ kommitté, en chef för fincan samt stadgar som reglerar vår produktion. Varje lördag samlas vi för att diskutera problemen under veckan och för att göra en ekonomisk balans av verksamheten. Efter att alla räkningar är betalda fördelar vi de överblivna pengarna lika.

Till skillnad för fem år sedan sprudlar bokstavligen entusiasmen och de poserar gärna med både gevär och machete vid fotograferingen, verktyg för vakthållning respektive huggning av bananerna.

Den lokale fackledaren hävdar att alla arbetarna färmodligen hade varit massakrerade om de inte hade haft fackets stöd i ryggen.

– Plantageägaren vågar inte mörda när han vet att facket här omedelbart kommer att reagera. Facket har också anmält honom för knarkhandel och ett mord, en process som kostat honom mycket.

KVINNORNA DELTAR

Men arbetarna har ännu ingen laglig rätt till marken och fincan. Argong har också skrivit över rättigheterna på sin fru, ett sätt att undvika eventuella rättsliga processer och hävda sin kontroll över de 214 hektaren av bördig jord.

– Vi sökte stöd hos den lokala företagarföreningen men där dribblades vi bort. Däremot har de lokala uppköparna av bananer sagt att de inte vill lägga sig i den juridiska tvisten som i sista hand skulle innebära att plantagen förfaller. Men vi har arbetat i 19 månader och resultatet är mycket bra, uppger Carlos Tette.

I dag producerar de inte bara bananer utan även rotfrukten Yuca (som påminner om potatis) och Majs.

Till skillnad mot andra plantager har kvinnorna dessutom ett stortinflytande och har egna projekt som de presenterat inför kommunen i Ciénaga.

– Vi har avdelat två hektar för kycklinguppfödning samt odling av grönsaker. Detta ska i första hand gå till den egna konsumtionen, säger en av de närvarande kvinnorna.

MÖNSTEREXEMPEL

Humberto Robledo säger att den förre ägaren måste ge sig till känna förr eller senare. I dag har han inte samma politiska inflytande som för fem år sedan. Den politiska majoriteten i kommunen har förändrats och liberalen Argong, som var både ordförande för kommunfullmäktige och storgodsägare, kunde i princip styra hur han ville. När arbetarna vände sig till arbetsinspektören så var de ute i ogjort väder eftersom denne avlönades av Argong.

– Vi är optimister, säger de samtstämmigt. Inte ett steg tillbaka, bara framåt.

– Men vi har i första hand facket att tacka för att vi klarat det här. Andra arbetare på andra plantager som lockats av ägarnas löften och bra löner om de vänder facket ryggen, har insett att de i längden förblir deras slavar. Plantagen Marcela har därför blivit något av ett litet mönsterexempel för andra, säger Carlos Tette och börjar klistra ihop botten på banankartongerna som nästa dag ska fyllas med sitt gula innehåll.

Text och foto: Dick Emanuelsson

Bildtexter:
Fast beslutna att fortsätta kampen för den jord de i dag har tagit över, i kamp mot godsägaren. "Inte ett steg tillbaka, bara framåt", är mottot.

På plantagen utvinner man i dag inte bara bananer utan även Yuca och majs. Kvinnorna har fått två hektar jord avdelade för uppfödning av kycklingar och grönsaksodling.