martes, 5 de junio de 2007

IRAN: Fem års fängelse för fackledare

1039 tecken
TEGUCIGALPA / 070605 / Ordförande för facket i Teherans kommunala bussbolag, Mansour Osanloo, dömdes förra veckan till fem års fängelse av en domstol i Irans huvudstad Teheran, skriver LabourStart i ett pressmeddelande. Anklagelsepunkten var ”att ha agerat mot den nationella säkerheten” och att ha utfört ”propaganda mot systemet”.

LO-Tidningen har flera gånger uppmärksammat förföljelserna av den iranske fackföreningsledaren. Osanloo greps redan den 22 december 2005 och satt fängslad till den 9 augusti 2006. Då frigavs han mot en borgen på 165.000 dollar. Men han greps än en gång den 19 november samma år och satt i häkte tills i slutet av december. Då frigavs han som resultat av starka internationella påtryckningar.

– Det är nödvändigt att göra mer. Det måste sättas ett stopp för förföljelsen av den här mannen! Iran måste respektera de fackliga rättigheterna, sa Guy Ryder, generalsekreterare för ITUF i en kommentar i början av januari i år.

Mansour Osanloo har 20 dagar på sig att överklaga domen.

Dick Emanuelsson

viernes, 1 de junio de 2007

Venezuelanska journalister utbildades och finansierades av USA

TEGUCIGALPA / 070601 / State Departement avslöjas nu för att ha bjudit in, finansierat och utbildat venezuelanska journalister med framtida uppgifter för att främja USA:s politiska planer för Venezuela och Latinamerika.

Plötsligts bryts sändningen av programmet ”Memorias del Fuego”, ett dokumentärt utbildningsprogram i den latinamerikanska tevekanalen Telesur. En presskonferens med Eva Golinger ska inledas. Hon är en ung venezuealansk-amerikansk advokat som är ett rött skynke för den venezuelanska högeroppositionen och CIA-organen NED, National Endowment for Democracy och USAID. Dessa finansierade delar av oppositionen mot Chavez inför och efter statskuppen 2002. Golinger och USA-journalisten Jeremy Bigwood lyckades få ut CIA-hemlighetsstämplade dokument på vem som hade finansierats i Venezuela.

Det är två dagar kvar till att marksändningskoncessionen för radio- och tevekanalen RCTV ska upphöra och landet befinner sig i ett spänningstillstånd som känns i luften i Caracas. Oppositionen har kallat till landsomfattande protester och Chavez varnar oppositionen för att ge sig ut på äventyrligheter.

Under en timma presenterar Golinger 200 hemlighetsstämplade dokument från State Departement som hon har fått ut från CIA:s arkiv. De visar hur enskilda personer och organisationer i Venezuela, bland dem venezuelanska journalister, två av dem från Globovision, har fått stipendium för att studera journalistik i USA.

– Dessa journalister kallar de (State Departement) för sina “anställda”, sina “allierade”, säger Golinger i direktsändning i Telesur. Tillvägagångssättet är att utvalda journalister får en inbjudan av USA-ambassaden i Caracas. Den letar upp och analyserar vem de ska bjuda in. Den penetrerar för att vinna politiskt inflytande på ledarsidorna. Journalisterna utgör projektet, säger Golinger.

En av de utpekade journalisterna är Reynaldo Trombetta. Han hade valts ut av USA-ambassaden men tackade nej, vilket ambassaden inte registrerade.

– Jag tackade nej för jag ansåg att det inte var tillbörligt, nödvändigt eller attraktivt att delta i en kurs i USA. Jag har heller inte tagit emot några som helst ekonomiska medel, förklarade Trombetta dagen efter för den statliga nyhetsbyrån ABN.

I dokumentet framställs Trombetta av den ansvarige ambassadtjänstemannen på följande sätt:

“Vi förväntar oss att Señor Trombettas deltagande som en stipendiat ‘becado IV’, ska avläsas direkt i hans reportage angående politiska och internationella teman. Under tiden han fortbildar sig i sin karriär, kommer våra fördjupade förbindelser med honom betyda en potentiell viktig vän vad anbelangar ståndpunkter i ledarinflytande” [1].

Och dokumentet, om den venezuelanske “stipendiaten”, fortsätter:

“Sr. Trombetta har alltid berört USA-ambassaden på ett balanserat sätt. Hans förståelse för och kännedom om politiska venezuelanska angelägenheter visar att han kan komma att uppnå posten som politisk redaktör för El Nacional (den största privatägda och oppositionella dagstidningen i Venezuela) eller andra dagstidningar. Detta innebär att han kommer att ha ett betydelsefullt inflytande över bevakningen av andra tidningar i teman som är av betydelse för ambassaden, som till exempel frågan om ALCA (USA:s förslag till ett frihandelsavtal för hela den amerikanska kontinenten) och politiken mot terrorismen. (…) Detta skulle kunna översättas i en större förståelse och sympati för USA:s ståndpunkter vilket kommer att speglas i hans reportage”.

Klarare sjunger inte ens näktergalen. Det hör till saken att Trombetta arbetade på El Nacional 2001-2006 men är för närvarande chef för Iaem, Institutet för Scen- och Musikkonst som tillhör Kultur och Folkmaktsministeriet. Trombetta blev förfärad över att hans namn finns med och hans person beskriven State Departements arkiv. Därför skrev han till ambassaden med krav på en förklaring varför de svärtar ner hans heder.

Stipendier till venezuelanska journalistiska och politiska påläggskalvar är i Venezuela ett hett ämne. Nationalförsamlingen förbjuder utländska makter och regeringar att ”donera” elelr på annat sätt finansiera de politiska och sociala rörelserna i Venezuela. Men trots det avslöjas USA-organ knytna till den amerikanska administrationen eller State Departement för att finansiera högeroppositionen eller så kallade ”NGO:s”, från det ”civila samhället”. Eva Golinger avslöjade att land- och boskapsägarföreningens förening hade tagit emot pengar. Även privata utbildningsorganisationer knutna har tagit emot miljoner dollar.

Not: [1] El Nacional: “Periodista desmiente que haya recibido financiamiento del Gobierno de EEUU”http://www.el-nacional.com/Articulos/MinutoaMinuto.asp?Id=105085&IdSeccion=64

Har Chavez rätt om att media försöker störta honom, igen?

TEGUCIGALPA / 070601 / I statskuppen den 11 april 2002 kulminerade med framgång ett systematiskt och metodiskt arbete från de fyra främsta privata tevekanalerna och en rad av radiostationer och dagstidningen. President Hugo Chavez störtades i en militär-civil statskupp och Venezuelas SAF-chef Pedro Carmona svor själv presidenteden i presidentpalatset Miraflores dagen efter.

I ett penndrag avskaffade han i ett 11-punktsdekret grundlagen och hela det parlamentariska livet. Högsta domstolen, riksåklagaren och hela den institutionella kropp som formar ett rättssamhälle gick rakt ned i papperskorgen. Carmona tackades inför tevekamerorna av Marciel Granier, ägare till tevekanalen RCTV som den 27 maj i år inte fick sin markkoncession förlängd. Ett strikt juridiskt nationellt beslut som varje stat i världen ahr rätt att göra, helt suveränt.

Men självklart finns det en politisk bakgrund till varför koncessionen inte förlängdes. I varje normalt rättssamhälle med representativ demokrati hade RCTV och kanalens kollegor på oppositionssidan varit stängda sedan den 14 april 2002.

Den 13 april 2002 öppnade tevekanalerna sina nyhets- och morgonprogram med orden: ”Venezuela har en ny president.” En av de främsta kuppmilitärerna, Hector Ramirez Perez, amiral och chef för den venezuelanska flottans generalstab, sa i teve dagen efter statskuppen att ”vi hade ett stort vapen i massmedia”, för att ideologiskt förklara och få stöd för kuppen, skulle han kunna ha tillagt. Ägarna till de privata tevekanalerna RCTV, Globovision, Venevisión och Televen tackade varandra offentligt för ”väl utförda insatser”.

En naiv och godtrogen Chavez

Men Carmona satt bara 47 timmar på tronen innan befolkningen och demokrati- och grundlagstrogna militärer återinsatte Chavez på presidenttronen. Chavez var naiv och fortfarande, bara två år och fyra månader efter valsegern, godtrogen. Han förlät konspiratörerna som genast inledde ”Operation Ekonomiskt Sabotage”. Operationen hade premiär den 3 december 2002, samma år som statskuppen.

Den handlade om, att om det inte gick att störta Chavez med militära och fysiska medel, skulle den ekonomiska katastrofen tvinga folket att ta ner honom från makten. Direktörerna i Venezuelas ekonomiska kronjuvel, det statliga oljebolaget PDVSA som genererade cirka 7-8 miljarder dollar per år och som hade gött tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater under 40 år, korrumperade politiker som beräknas ha stulit drygt 200 miljarder dollar från bolaget, dessa direktörer som hade deltagit aktivt i statskuppen i april skruvade nu åt kranarna och tog med sig lösenorden från det helt datoriserade produktions- och distributionssystemet för att på så sätt slå sönder och samman den sociala ekonomi som Chavez och regeringen hade försökt att bygga upp sedan valsegern.

Revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig. Så också i Venezuela.

Klasskonfrontation

Under två månader pågick sabotaget. Massmedia, bland dem RCTV och Globovision, dagstidningarna El Universal och El Nacional, var återigen på offensiven och basunerade ut oppositionens aktionsplaner mot regeringen. En av dessa punkter var att uppmana befolkningen att inte betala de allmänna utgifterna så som hyra, vatten, el, sophämtning och alla andra utgifter som är oundgängliga för en samhällsekonomi om samhället ska fungera med sin självklara service. Målet var att ruinera staten som plötsligt stod utan inkomster.

I över två månade pågick detta sabotage och det var under den klasskonfrontationen mellan en rik dryg överklass och en majoritet av de fattiga och en del av en seriös medelklass som den politiska högeroppositionen förlorade det mesta av politiska sympatier och den 5 februari 2003 drog sig tillbaka för att slicka såren inför nästa batalj, som vi nu ser på Caracas gator.

Chavezlägret å andra sidan hade fått en svidande politisk men nödvändig läxa för att förstå att en verklig grundläggande social förändring på djupet i ett klassamhälle aldrig kan uppnås om de revolutionära krafterna inte samtidigt har en Plan B, en plan som visar vägen till att stå emot och göra motstånd för att senare flytta fram revolutionens positioner.

Oligarkins förlust av RCTV

Det är i detta sammanhang som man ska förstå den andra delen av denna oligarkis desperata kamp för att slå vakt om sina privilegier och konsolidera sina politiska positioner inom massmedia. Förlusten av RCTV är kanske den mest dramatiska förlusten för denna samhällsklass och en lika viktig seger för den Bolivarianska processens fortsatta utveckling för att fördjupa demokratin och bredda utbudet inom massmedia.

Dick Emanuelsson