sábado, 29 de septiembre de 2007

El ex jefe de la inteligencia colombiana en la embajada en Estocolmo hace peligrosas sindicaciones

Por Dick Emanuelsson *

070929 / DE ALGUNA REGIÓN DE COLOMBIA / Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo, revela su labor resumida en una crónica [ 1] publicada en El Espectador, el 27 de septiembre.

Ataca la poderosa y prestigiosa organización inglesa Justice for Colombia y escribe: “La torpeza de estas ONG es extrema. Lo que Justice for Colombia acaba de hacer al publicar un envenenado artículo apócrifo contra el gobierno”.

¿Cual es veneno que publica Justice for Colombia? Veremos:

En primer lugar exige un alto de venta de armas inglesas a Colombia por que existe un conflicto interno armado con raíces sociales, políticas y económicas muy profundas, pero también por que el estado colombiano es un gran violador de los derechos humanos.

Segundo; Exige respeto por los derechos humanos y sobre todo, respeto por la vida y los derechos de los sindicalistas.

68 mujeres sindicalistas asesinadas durante Uribe

La ONG publica datos oficiales y menciona, que desde el mes de agosto 2002, cuando asumió Uribe la presidencia, las violaciones contra las mujeres sindicalistas han incrementado con 600 por ciento. 68 mueres sindicalistas han sido asesinadas. Muchas de ellas fueron asesinadas al frente de sus hijos. Mujeres sindicalistas han sido torturadas. En las cárceles de Uribe hay 320 presos políticos que son mujeres y entre ellas hay 28 que tienen pequeños niños sin derechos.

Creo que fue el año 2004 cuando llegó una delegación sindical internacional de la CIOSL a Bogota para participar en un foro de mujeres sindicalistas organizado por la CUT. Pero en el aeropuerto de Eldorado fueron devueltos a su respectivo países y humillados por DAS, el mismo tratamiento había recibido la delegación española con mujeres de las centrales obreras de la UGT y CC.OO. Ilustra muy bien el actitud del regimen hacia un movimiento que ha tenido que enterrar miles de sus afiliados y que ahora solo tiene un grado de afiliación no más de dos (2) por ciento de la población económica activa.

En el Informe Anual 2007 de la CSI, Confederación Sindical Internacional, con 168 millones de afiliados en todo el mundo, podemos citar las palabras de introducción del norteamericano Guy Ryder, presidente de la CSI cuando dice lo siguiente:

“Colombia sigue siendo el país más mortífero del mundo para los sindicalistas. Sin embargo, en lugar de emplear sus recursos para hacer frente al problema real, el gobierno de Uribe destina millones de dólares a sufragar una amplia campaña de relaciones públicas, y envía a altos representantes del Estado al extranjero para decir al mundo que la situación en Colombia está mejorando. No son más que mentiras.

En 2006, 78 sindicalistas fueron asesinados, ocho más que en 2005, y muchos otros fueron víctimas de amenazas, secuestros o ´desapariciones´. Colombia es uno de los mayores desafíos a los que ha de hacer frente nuestra nueva internacional sindical y nos disponemos a abordarlo preparando un importante plan de acción de la CSI.”

¿También esta escupiendo Guy Ryder “veneno” a su presidente, señor Ernesto Yamhure?

¿Qué fue lo que dijo Uribe en la ONU hace unos días sobre la linda situación de los sindicalistas colombianos?

“Según algunas fuentes. . . .”: ¿Cuáles?

Para volver al señor Ernesto Yamhure, ahora designado embajador en los Países Bajos:

Resulta que ese señor esta bien resentido, no solamente contra la red de ONG's que él sostiene son fachadas de las Farc en el exterior, sino a mi humilde persona, nombrada y designada como algún tipo de coordinador de todo el eje mal en las afueras de las fronteras de Colombia;

“Aparte de la mencionada oficina de prensa de la guerrilla (Anncol) y de la Jaime Pardo Leal, organizaciones que según algunas fuentes son dirigidas por el periodista sueco Dick Emanuelsson, personaje oscurísimo (Sic!) que se mueve con total libertad entre los campamentos de la guerrilla, Bogotá y Estocolmo, existe también algo llamado ´Red Colombia´ o ´Colombianätvärket´ por su nombre en sueco, encargada de difundir el mensaje guerrillero en claustros universitarios donde permanentemente descalifican con total impunidad la lucha del Estado colombiano contra el narcoterrorismo de las Farc.”

Sacando fotos a sus compatriotas en exilio

¿Por qué tanto resentimiento Sr. Yamhure?

¿Será por que le desenmascaré en Aftonbladet, el vespertino más grande de Suecia (con un millón de lectores diariamente) cuando le documenté cuando Ud. estaba sacando fotos a sus compatriotas que protestaban en el muelle de Estocolmo cuando arribó a Estocolmo el buque colombiano GLORIA, escandalizado por haber sido utilizado en narcotráfico?

¿Por qué registraba gráficamente sus compatriotas en Estocolmo? ¿Era para que los maten en Colombia o afuera de las fronteras?

¿O por que en ese articulo en el vespertino fue reveladas las matanzas en que ha sido cómplice la Armada Nacional colombiana?

¿O es por qué Ud. fue confrontado por dos periodistas de la Radio Suecia cuando querían saber por qué Ud. anda sacando fotos de los exiliados colombianos que han huido el terrorismo del estado colombiano?

Embajada chilena y su espionaje

Me hizo recordar su labor a las tareas parecidas que realizaron sus colegas fascistas desde la embajada chilena de Estocolmo contra la colonia chilena durante la dictadura militar (1973-1990). No fueron los exiliados que fueron llamados a la policía secreta sueca y de la policía de inmigración sueca sino los funcionarios chilenos de la embajada que incluso intentaron de asesinar a un conocido opositor chileno en Estocolmo.

Así, señor Yamhure, así nos toca a nosotros periodistas serios de hacer el trabajo investigativo en nuestros países, que claro, que no le cae bien a algunos que no tiene “la harina limpia en el saco”, como dice el dicho sueco de los corruptos y los delincuentes.

Nosotros somos enseñados de cuestionar el poder, los poderosos y los políticos, no así de “chupa media” como de Caracol o de RCN, los dueños del país que dan espacio para que ahí Ud. puede relatar sobre su trabajo de la inteligencia militar en el exterior, en este caso, como secretario, no sé si era "1º" o de "2º" o algún cargo no público en el presupuesto de la embajada de Colombia en Estocolmo, pero el cargo era muy obvio: Jefe del espionaje del regimen del presidente Uribe de la legación colombiana, cumpliendo la orden del patrón de conseguir “100.000 amigo (de Uribe) en el exterior”.

¿Con que tarea? Por supuesto, ser sapos contra la colonia colombiana y hacerle el trabajo sucio, quizás no tan violento y mortal como adentro de las fronteras en Colombia, pero, . . . . .

Nueve estudiantes asesinados

Ataca Ud. “Colombia-Nätverket” (red de Colombia), diciendo que también es una fachada de la insurgencia colombiana. ¡Que falta de seriedad y de conocimiento de la realidad del mundo de solidaridad! Ud. esta resentido por que ese organismo de derechos humanos protestaba al frente a la embajada colombiana en Estocolmo cuando vino el ladroncito Araújo, nombrado ministro del exterior por Uribe. El motivo por la protesta era sencillo; Llamar la atención por los nueve asesinatos últimamente de dirigentes estudiantiles en Colombia.

¿Lo niega Ud. a estos jóvenes suecos de realizar tal protesta sin ser tildados de “guerrilleros de civil”? ¿Cuál es su fuente y base de información para tildarlos a semejante acusación? ¿Y me pregunto como es posible, que un medio como El Espectador no lee mejor las crónicas en donde se coloca una lápida a las personas que son directamente o indirectamente acusadas de estar al servicio de la insurgencia?

Señalar para matar

Y así podríamos seguir dándole muchos ejemplos, Sr. Yamhure, sobre la peligrosa actividad suya de señalar a medio mundo como guerrilleros por que este no le gusta a su Patrón. En Colombia están llenos los cementerios de compatriotas suyas y de fosas comunes de los desaparecidos, asesinados por haber sido señalados por personajes como Ud. de haber sido guerrilleros. Es Ud. un buen representante y vocero de la clase politica intolerante que ha causado miles de muertos en su país con la obsesión de ver un “Enemigo Interno” en cada opositor y así erradicarlo físicamente.

Y que le parece, que sigo pasando como “Pedro por su Casa”, tanto en Colombia como en el resto del continente latinoamericano, cubriendo los nuevos vientos de libertad y de izquierda que soplan, informando a los lectores y radioescuchas de las nuevas victorias de los pueblos en lucha y de resistencia contra las clases sociales manchadas de sangre de los pueblos, peleles al servicio a un Patrón mucho más poderoso que el suyo. Al final, esos vientos también soplarán en Colombia pero ahí, con la rabia popular acumulada por tantos años de injusticia, se convertirán, sin lugar a duda, en tormenta o de huracanes.

La desesperación de la oligarquia mediática

Ud., señor Yamhure es también un clásico ejemplo de la desesperación que siente una oligarquia mediática que hasta hace poco ha tenido un monopolio total sobre el cubrimiento de los sucesos en Colombia. ¿Cómo se ilustra eso? A través de los centenares si no miles de medios de diferente carácter, que, indignados o decepcionados por la manipulación en la prensa amarilla de la realidad de sus circunstancias, tomaron la decisión de crear sus propios medios alternativos. Y por que no decirlo; son baratos, instantáneos, como es el Internet. Las emisoras, como en le caso que Ud. menciona, “Café Stéreo” y otras, también son accesibles para escuchar de cualquier Café Internet en el mundo.

Y me imagino la desesperación y la rabia de Ud, señor Yamhure y sus los generales vestidos de civil, cuando no los pueden agarrar para silenciarlas por que estas emisoras pueden transmitir desde cualquier rincón del mundo. Ahí esta la explicación el porque personajes como Ud., señor Yamhure y otros, como Julio Cristo, el gerente de la emisora “W” que esta obsesionado de manipular el trabajo de los medios alternativos y de las tareas que realizan las ONG´s y comités de solidaridad colombianos en el exilio.

En el caso mío, le aseguro, señor Yamhure, señor Cristo&Cia, que no me vendo, no me prostituyo como algunos colegas colombianos. Y no me importa que Uds. escriba o hable como hacen sobre este humilde periodista, por que lo tomo como una muy buena nota de mi trabajo periodístico.

* Periodista sueco que cubre America Latina desde el 1980.
P.D. Para recordarle y regalarle como recuerdos, le anexo unas fotos del buque Gloria, cuando estaba registrando sus compatriotas en el muelle.
Fuente: [1] “Qué bonitas ONG”, por Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo.
http://www.elespectador.com/elespectador/Secciones/Detalles.aspx?idNoticia=15747

viernes, 28 de septiembre de 2007

La impresionante generosidad de Uribe hacia la “guerrillera” que secuestró una avioneta

Por Dick Emanuelsson *

CENTROAMÉRICA / Cada vez cuando los parapoliticos Uribistas, entre ellos esta vez el primo Mario Uribe, son detenidos (ya son 37 presos Uribistas/congresistas), “deserta” un(a) "guerrillero(a)" o explota una bomba en alguna ciudad de Colombia con resultados fatales.

Ahora leo El Tiempo que una guerrillera, armada hasta los dientes, haya secuestrado una avioneta en Puerto Príncipe, departamento de Vichada (cerca la frontera con Venezuela), una de las ciudades más militarizadas de Colombia. Con el fusil en la espalda del camuflado caminó hasta que llegó a la avioneta en la pista de aterrizaje, pidió amablemente el piloto de llevarla a la ciudad de Villavicencio, dos horas más allá. Según El Tiempo la guerrillera tenia un fusil Galil (que tiene el ejercito), “entregó también cinco proveedores, 150 cartuchos y un machete”.

Y lo lindo de esta historia sin sangre derramada es que la guerrillera encontró una comprensión total en los altos mandos de las Fuerzas Militares por su actuación, como pudiera ser una reconciliación entre los colombianos:

“La intención de ella, desde el principio, era fugarse y tratar de rehacer su vida. Por eso tomó la decisión”, indicó el coronel Pablo Gómez, comandante de la Policía en el Meta.

La guerrillera a su vez también era muy comprensiva con el único pasajero y lo dejó bajar de la avioneta antes de que partiera de Puerto Príncipe con rumbo a Villavicencio. Es decir; ¡nada de rehenes aquí, no!

El diario del ministro de Defensa, Juan Manuel Santos y su co dueño y primo, el vicepresidente Francisco Santos, relata que:

“La pista de Puerto Príncipe, llamada La Victoria, está ubicada a dos horas de Villavicencio y tiene restringidos los vuelos por la Fuerza Aérea Colombiana”.

Pero ahí entra una guerrillera vestida para la guerra, armado con un fusil Galil, dos granadas en la cintura, machete, cinco proveedores en su pecho y con el fusil en la espalda y le pide al piloto que la lleve a una ciudad dos horas más allá.

¿Así no más?

De pronto alguien cree ese cuento. Pero yo no lo hago.

En diciembre del 2000, viajé de Villavicencio a la ciudad Calamar para hacer unos reportajes con el concejo y el entonces alcalde de la ciudad bajo control guerrillera en el departamento del Guayare. Toda persona que ha viajado en esas avionetas de cuatro asientos, partiendo de la ciudad de Villavicencio, sabe que los controles del DAS, (Departamento Administrativo de Seguridad, la policía política secreta bajo el mando personal del presidente), los organismos de la inteligencia del ejército es total, más todo el personal uniformado. Cuando venia de vuelta de Calamar, fuimos recibidos por una comitiva del DAS que hacia un interrogatorio y chequeo total del bagaje.

Y ahora, más que nunca, los aeropuertos, tan chico o grande que sean, son militarizados, sobre todo con personal de la inteligencia y del DAS, observando todo.

Dice El Tiempo, citando las autoridades militares y policiales:

“Extraoficialmente se conoció que la guerrillera no sería judicializada por secuestro, sino admitida en el programa de reinserción del Gobierno y por ahora está bajo protección de la Policía.”

¡AJA! Y ahí pasa rapidito a otro lado.

Para todos los periodistas en Bogota, no es ningún secreto que los funcionarios del regimen de Uribe trabajan frenéticamente para convencer a los presos guerrilleros de trabajar por el regimen, es decir; pasar al “otro lado”. Los presos que son sentenciados a 10-40 años pueden ser presa fácil si no tienen la suficiente convicción ideológica para resistir la oferta de salir de la cárcel si coopera con la inteligencia militar y con Uribe, entre lo cual, se destaca los montajes contra la guerrilla, autoatentados y sobre todo, de involucrar al Secretariado del Estado Mayor de la guerrilla en acusaciones de narcotráfico.

“Trabajamos fuerte para dividir a los presos de las FARC adentro de las cárceles”, decía el asesor de Uribe, José Obdulio Gaviria, (primo hermano de Pablo Escobar del Cartel de Medellín), en el programa “Hora 20” en Caracol de Néstor Morales, cuando Uribe intentó de hacer un espectáculo, liberar algunos presos comunes, desertores o algunos que había negociado su salida de la cárcel, en cambio de un relato firmado en Blanco y redactado por el DAS y así poner las FARC ante el mundo como intransigente y terrorista,.

Eso es lo que ha pasado ahora con la “guerrillera”, que también puede ser una agente de la inteligencia que logró infiltrarse en las filas guerrilleras y que ahora sale a la luz pública, que también sucede a veces.

Uribe esta muy presionado por toda la comunidad internacional, hasta por los integrantes del G8, de realmente hacer algo sustancioso en el tema del intercambio humanitario de prisioneros de ambos lados. Se ha quedado el la estación mientras el tren con la senadora Piedad Córdoba y el presidente Chávez ha volado con una velocidad que impresiona a todo el mundo. Y se nota que Uribe esta irritado, por eso le sale todo el arsenal de adjetivos contra su enemigo político-militar de la insurgencia, hasta enlodar la tribuna de la ONU con su vocabulario.

También esta presionado Uribe por los informes que contradice Uribe en la ONU; que todo esta tranquilo en el país, que ahora no hay motosierras de los paramilitares, que los 31.000 matones o vigilantes del sistema llamado “democracia colombiana” trabajan honrosamente y no se dedican a matar sindicalistas, a pesar que fueron asesinados 75 el 2006, la mitad del mundo,.

¡Que no¡ los informes serios muestran que la mitad de los municipios del país esta bajo control a todos menos el estado, o mejor dicho; los agentes ocultos del estado terrorista siguen trabajando igual como antes. En texto claro eso significa lo mismo como en las elecciones del 2002, que los representantes del establecimiento ganarán como han hecho desde que fueron derrotados los colonialistas españoles por que las alternativas políticas y populares son impedidos por un estado que en forma sofisticada cierra todo los caminos democráticos, sea con mentiras como el caso de J.M. Santos, asesinatos, masacres o a través montajes como el caso de tantos “guerrilleros” al servicio a la inteligencia militar.

Pero la gente yo no traga más cuentos. Ahora dice el gobierno y los generosos generales que la “guerrillera” no es una secuestradora sino una pobre mujer que escapó de los “Diablos de Marulanda”, por eso no habrá juicio público en donde se puede enfrentar las acusaciones de un verdadero terrorismo que significa de secuestrar un avión. No importa, la gente ya no cree más en esos mentirosos funcionarios del estado.

* Reportero en America Latina

miércoles, 26 de septiembre de 2007

Uribe teme que USA canjea Simón y Sonia en cambio a los tres agentes de la CIA en poder de las FARC

Por Dick Emanuelsson

BOGOTA / 070925 / Bajo el titulo “Minando el terreno: Uribe quiere que participen congresistas de EE.UU. en reunión de Chávez y FARC”, la agencia de noticias venezolana Aporrea desenmascara la verdadera intención de Uribe de crear trampas en el camino de un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la insurgencia de las FARC en Colombia. Ya el presidente colombiano siente que el piso arde ante el avance que ha tenido la senadora Piedad Córdoba en compañía del presidente venezolano Hugo Chávez en el tema del canje.

Sin embargo, Uribe tiene miedo hasta por los norteamericanos que no descartan de sentarse a conversar con la guerrilla para ver la suerte de los tres espías gringos, empleados de la CIA que fueron derribados el 13 de febrero del 2003. Hay que ver lo que proponen los guerrilleros, declaró el embajador norteamericano en Bogota el lunes.

La intención de Piedad Córdoba de entrevistarse con los guerrilleros “Sonia” y “Simón Trinidad”, encarcelados en Estados Unidos, no le cayó nada bien al gobierno de Uribe. “El Gobierno de Colombia no apoya solicitudes para que Estados Unidos regrese a la señora 'Sonia' y al señor 'Simón Trinidad'. Que los regresen una vez cumplan la pena en EE.UU.”, decía Uribe en Nueva Cork ante la prensa.

Sin embargo, recordó que antes de la entrega a Estados Unidos de estos dos guerrilleros, ofreció públicamente a las FARC que si liberaban a los secuestrados, el gobierno no los extraditaría, “pero las FARC no aceptaron y eso es bueno recordarlo”.

Pero lo que no dice Uribe, es que el mandatario colombiano quiso poner la insurgencia ante un chantaje el 31 de diciembre del 2004; o acepta mi exigencia de liberar a todos los secuestrados en las manos de las Farc o extradito a “Sonia” y Simón a los Estados Unidos, era el mensaje típico del mandatario colombiano.

Para la esposa de Trinidad, Lucero Palmera, la extradición de Simón a USA fue un acto humillante y vergonzante de Uribe pero que no, de ninguna manera, desmoralizó a los guerrilleros que en sus campamentos vieron en la televisión el medio día como los “gorilas” del presidente Uribe llevaron a un guerrillero que no se veía para nada derrotado, sino al contrario; que con los puños esposados en alto lanzó consignas en pro a la revolución colombiana, Bolívar, Marulanda y a la guerrilla de las Farc.

Vale la pena de regresar a las declaraciones de la esposa de Simón Trinidad, la guerrillera Lucero Palmera, para entender como Uribe jugaba y botaba el canje a un callejón que si, puede tener una salida, como escribía Alberto Matta, ex consejero por la paz en el departamento del Valle, en una excelente crónica hace unos días.


A continuación, una parte de la larga entrevista (casi dos horas) realizada en abril 2005 con Lucero Palmera tocando el tema de la extradición de su esposo a Estados Unidos:

De la selva del sur de Colombia:

Sobresalió el odio de clase”. . .

. . . dice la esposa de Simón Trinidad ante la decisión de Uribe de extraditar a su esposo a EE.UU.

Dick: Yo sé que de ahí (huyendo Lucero con la hija de los dos, de Quito, en donde fueron detenidos el 2 de enero del 2004) fue una gran aventura con tu hija, unos caminos y trochas, pero ahora estas de vuelta al campo guerrillero en el sur de Colombia y en el centro del huracán del Plan Patriota.

¿Como sentiste tu y como reaccionaron los guerrilleros el día 31 de diciembre del año pasado (2004) cuando fue oficializada la decisión de Uribe de extraditar a los EE.UU. a Simón Trinidad, un hecho que mostraron prácticamente todo ese día en los noticieros? ¿Como fue la reacción de los guerrilleros en tu campamento?

Lucero: Rabia, indignación, sobresalió el odio de clase, Uribe lo que quiso hacer con eso fue como rebajarle la moral a los guerrilleros. Era un 31 de diciembre que para la mayoría de los guerrilleros y para el pueblo colombiano, es una fecha especial. Cuando dieron la noticia, en el caso mío especialmente; fue muy doloroso y todas esas cosas, pero más que eso, por encima de eso, era la indignación. Ver en la práctica una experiencia que nunca a los guerrilleros y a las masas se les va a olvidar, lo que es lo indigno de un gobierno que esta arrodillado a los intereses del imperialismo norteamericano. La manera tan baja, la manera tan indignante, la manera tan cínica con la que se da eso.

Uno cuando ve esas imágenes todavía, esas donde Simón aparece desarmado con las manos esposadas y con soldados armados hasta la coronilla con miras infrarrojas, con fusiles, con cananos, con chalecos antibalas agarrando a Simón que esta prisionero, que esta con las manos esposadas, pero que aún así en medio de esa situación se esta haciendo sentir como revolucionario, uno no siente sino rabia y ese fue el sentimiento generalizado de todos los guerrilleros que compartían conmigo el campamento, donde nosotros vimos ese 31 de diciembre a las 12 del día la noticia de que Simón iba a ser extraditado a los EE.UU. El odio de clase salió a flote, o sea para esta generación de guerrilleros que vimos eso, pienso que Uribe encontró y ocasionó un sentimiento distinto al que el quería que nosotros tuviéramos.

Dick: ¿No se desmoralizaron entonces?

Lucero: ¡Por el contrario!, nuestra moral revolucionaria se fortaleció.

Dick: ¿Como se sentía, cuando no se escuchaba tanto, pero cuando fue capturado y llevado a Bogota ese día el 2 de enero del 2004, él hizo varias consignas en pro de las FARC, Bolívar y Manuel Marulanda y también cuando salía en extradición un año después a EE.UU.?

Lucero: Para nosotros los revolucionarios el ejemplo que ha dado Simón, luego Sonia, luego el camarada Ricardo y tantos otros guerrilleros que están en las cárceles del país, ese sentimiento de nosotros hacia ellos, primero es un sentimiento de admiración, de ver como ellos, así como dicen nuestros documentos de mostrar nuestra firmeza revolucionaria en las condiciones que sea, ellos demostraron y la están demostrando.

* Dick Emanuelsson es corresponsal sueco en América Latina.

(Entrevista con Lucero Palmera, guerrillera y esposa de Simón Trinidad (Parte III)

'Los norteamericanos y Uribe le temen a Bolívar hasta en una fotografía'
Por: Dick Emanuelsson (especial para ARGENPRESS.info)* (Fecha publicación:07/09/2005)

Escucha la entrevista en audio:

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:16:01 Tamaño del archivo: 2,27 MB

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:12:31 Tamaño del archivo: 1,43 MB

Fuente: http://www.argenpress.info/notaold.asp?num=023791

martes, 25 de septiembre de 2007

¡'Necesitamos guerreros adentro y de afuera'!

Guatemala
Entrevista en audio con DORA REGINA RUANO, candidata al congreso para URNG-MAIZ en la capital, acerca lo que significa el futuro de Guatemala.

Publicado en Argenpress.Info
http://www.argenpress.info/nota.asp?num=047366&Parte=0

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Dora Regina.) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:24:56 Tamaño del archivo: 2,93 MB

En las elecciones pasadas en Guatemala, el partido y movimiento URNG-MAIZ (Movimiento a la Izquierda) insistió a los partidos más cercanos, ANN y EG, de crear una sola lista y movimiento de la izquierda en las elecciones. Pero, según URNG, estas dos agrupaciones confiaron más en su propia fuerza como el financiamiento de los empresarios, como en el caso de la candidata Rigoberta Menchu, que al mismo pueblo.

Unos días antes de las elecciones el periodista Dick Emanuelsson habló con DORA REGINA RUANO, candidata al congreso para URNG-MAIZ en la capital, acerca lo que significa el futuro de Guatemala.

“Hoy hemos entendido que necesitamos guerreros adentro y guerreros en las calles. Unos protestando y otros legislando para el pueblo”, subraya.


El General de “la Mano dura” en las elecciones de Guatemala

(Entrevista en audio publicado en Argenpress.Info 2007-0925)

CIUDAD de GUATEMALA / 2007-0903 / En las elecciones en Guatemala el 9 de septiembre, el ex general y ex director de la inteligencia militar, OTTO PÉREZ MOLINA, obtuvo un segundo lugar con casi 24 por ciento contra 28 por ciento que le dieron los guatemaltecos al candidato social-liberal Álvaro Colom.

Pérez Molina, que ahora quiere llamarse “General de Paz”, es denunciado por los organismos de derechos humanos por haber cometido varias masacres durante la época de “tierra arrasada”, especialmente en la década -80.

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Otto Pérez Molina.) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:02:49 Tamaño del archivo: 0,33 MB

El periodista y reportero Dick Emanuelsson lo entrevistó y le preguntó ¿si fuera elegido como presidente en la segunda vuelta el 4 de noviembre, abriría los archivos de la policía y de las FF.AA. guatemaltecas como se hizo en Paraguay después de que fuera derrocado el dictador militar Alfredo Stroessner para acabar con la impunidad y esclarecer una vez para siempre quienes eran los responsables de los casi 250.000 victimas?

Fuente:

http://www.argenpress.info/nota.asp?num=047471&Parte=0

lunes, 24 de septiembre de 2007

“CIA tränar venezuelanska studenter i Miami för att störta regeringen Chavez”

<2667>

TEGUCIGALPA / 070924 / CIA och antikubanska grupper tränar venezuelanska studenter i Miami med målet att störta regeringen Hugo Chavez. Det uppgav nyhetsbyrån Aporrea [1] i Caracas i måndags i en artikel signerad av Luis Enrique Araújo.

Enligt Araújo genomförde ledare för den mest militaristiska studentoppositionen i Venezuela under augusti månad ett urval av 100 studenter på de främsta universiteten i Venezuela. Därefter avreste gruppen till Miami där fram tills nu har fått militär och ideologisk träning. Motivet med denna är att ”förbereda dem på gerillataktik där målsättningen är att de (de 100) ska leda destabiliseringsaktionerna som oppositionsledarna har planerat att utföra under oktober månad”.

Enligt de källor som Aporrea hänvisar till, och som återfinns bland de nämnda studenterna, togs de emot av tjänstemän från CIA och anticastristiska grupper som har erfarenhet av destabiliseringsaktioner i andra latinamerikanska nationer. Delar av träningen bestod i att lära sig tillverka hemmagjorda bomber, urbant milismotstånd och gerillataktik, undanledande manövrar via antändande av bussar och fordon på gator och torg, med mera.

Under en månad pågick denna träning och därefter skickades de tillbaka till Venezuela. Där ger en del av gruppen nu kurser till nya ungdomar medan en annan grupp som utbildades i Miami har inlett en nationell organisering av möten som syftar till att skapa ett nätverk av celler som ska sättas in under oktober månad, men med mer våldsamma uppgifter.

”Kupp Oktober”

På en webb som gruppen öppnat talar man redan om exakta datum för att inleda ”Kupp Oktober”. Den informationen sammanfaller helt med de anklagelser som studenter på Caracas universitetet (UCV) förde fram och som säger att medlemmar i Bandera Roja [2] (Röda Fanan), kommer att kapa universitetets bussar och tända på dem framför tevekanaler eller andra massmedier för att orsaka panik och oro i det venezuelanska samhället.

Enligt Aporrea påstås att dessa studenter bara en början på en plan “som verkar vara mycket väl organiserad”, som den förre vicepresidenten José Vicente Rangel sa i sitt teveprogram.

Enligt myndigheterna är den enda målsättningen med denna statskupplan att ”inför internationella massmedier saluföra ett land som vägrar att erkänna förslaget till en ny konstitution”. På detta sätt försöker planen skapa ett instabilt klimat som ska göra venezuelanerna nervösa och via en bojkott av folkomröstningen om grundlagsförslaget ge detta en illegitim karaktär.

”Men det är en stor och svår utmaning för dessa grupper varför de är beredda att göra vad som helst”.

Dick Emanuelsson

[1] “CIA y grupos anticastristas entrenan a estudiantes venezolanos en Miami”. Aporrea 24 september, 2007,

[2] ”Bandera Roja: Röda Fanans allians med USA-oppositionen i Venezuela”, en bakgrund av D.E.


BANDERA ROJA, bildades den 20 januari 1970 av en utbrytning ur MIR, den vänsterrevolutionära rörelsen, som i sin tur var en utbrytning ur det korrumperade socialdemokratiska Acción Democrática, AD. BR var till sin ideologiska politiska karaktär betraktat som ”ultravänster”, som till en början sympatiserade det med det albanska kommunistpartiet Arbetets Parti, lett av Enver Hoxha. Partiet skapade en väpnad gren och inledde den väpnade kampen i östra Venezuela men lyckades aldrig få något folkligt masstöd. De väpnade aktionerna upphörde i praktiken 1984 men först i maj 1994 upplöstes BR:s gerillarörelse formellt.

Det paradoxala med denna politiska rörelse är att den i dag är besatt av att störta Chavez i allians med den venezuelanska högeroppositionen. Därför deltog Bandera Roja aktivt i både förberedelserna som i förverkligandet av statskuppen mot Chavez den 11 april 2002. Partiet deltog aktivt under ”Oljesabotaget” december 2002-5 februari 2003 som kostade landet 16 miljarder dollar.

Detta falska vänsterparti har också i likhet med sina ”taktiska” allierade inom högeroppositionen tagit emot tusentals dollar av CIA-filialen NED, Nacional Endowment For Democracy.

Bandera Roja: Röda Fanans allians med USA-oppositionen i Venezuela

<4709>

TEGUCIGALPA / 070924 / Bandera Roja, på svenska Röda Fanan, startade som en vänsteropportunistisk rörelse men befinner sig i dag i armarna på den venezuelanska högeroppositionens mest aggressiva kretsar som opererar för att störta regeringen Hugo Chavez.

Bandera Roja, bildades den 20 januari 1970 av en utbrytning från MIR, den vänsterrevolutionära rörelsen, som i sin tur var en utbrytning ur det korrumperade socialdemokratiska Acción Democrática, AD. AD styrde alternerande med det kristdemokratiska högerpartiet Copei Venezuela mellan 1958-1998 under den så kallade ”Punto Fijo-pakten”.

BR var till sin ideologiska politiska karaktär betraktat som ”ultravänster”, ”hårda linjens marxist-leninister”, som till en början sympatiserade det med det albanska kommunistpartiet Arbetets Parti, lett av Enver Hoxha.

Partiet skapade en väpnad gren och inledde den väpnade kampen i östra Venezuela i delstaterna Monagas och Anzoátegui. Men gerillan lyckades aldrig få det folkliga masstöd som är nödvändigt för att konsolidera en gerillaarmé med målet att gripa den politiska-militära makten. De väpnade aktionerna upphörde i praktiken 1984 men först i maj 1994 upplöstes BR:s gerillarörelse formellt. Det skedde under en officiell ceremoni där ett tjugotal gerillasoldater, det som återstod, överlämnade sina gevär och inlemmades i det venezuelanska samhället.

”Chavez en falsk kommunist”

Det paradoxala med denna politiska rörelse som jagades, fängslades, torterades och många gånger mördades av den hemliga politiska polisen eller arméns eget folk, är att de politiska krafter som var ansvariga för dessa aktioner mot Bandera Roja i dag i BR kan se en av de mest pålitliga bundsförvanter i kampen för att störta president Hugo Chavez och den revolutionära regering och politiska process som Chavez inledde i december 1998 då han vann presidentvalet. ”Chavez är en falsk kommunist”, påstår BR och allierar sig med den venezuelanska högeroppositionen som ser saken på ett diametralt annorlunda sätt och i stället karaktäriserar Chavez som en förtäckt kommunist, styrd och ledd av Kubas Fidel Castro.

Bandera Roja deltog aktivt i både förberedelserna som i förverkligandet av statskuppen mot Chavez den 11 april 2002. Partiet deltog aktivt under ”Oljesabotaget” december 2002-5 februari 2003 där de lierade sig med de korrumperade direktörerna i det statliga oljebolaget PDVSA som kastade ut företaget i en lockout för att ekonomiskt nöta ut och störta Chavez men som kostade landet 16 miljarder dollar.

USA-finansierad ”vänster”

Detta falska vänsterparti har också i likhet med sina ”taktiska” allierade inom högeroppositionen tagit emot tusentals dollar av CIA-filialen NED, Nacional Endowment For Democracy, för att störta Chavez. Via BR-ledaren Carlos Hermoso tog partiet 2004 emot pengar från NED för att arrangera ”kurser i demokrati” när folkomröstningen av Chavez’ mandat skulle avgöras den 15 augusti 2004. Oppositionen mot Chavez tog av NED emot över fyra miljoner dollar. Men där fanns också den andra CIA-filialen USAID på plats i Venezuela som fram till juni 2007 via 360 så kallade ”NGO:s”, enfrågerörelser från det diffusa ”civila samhället” (i vilket SAF med flera räknas in), tog emot anslag på sammanlagt 11.575.509.00 dollar bakom programtiteln ”Venezuela: Inciativas para la Construcción de Confianza” (VICC), Venezuela: Initiativ för byggande av förtroende. Chavez vann 2004, utan en enda dollar från CIA, folkomröstningen med två miljoners rösters övervikt.

Så vad återstår då av politiskt vänsterkapital hos Bandera Roja? Inget, i stället agerar partiets medlemmar, som beräknas till ett par hundra, som provokatörer genom att med våld och terror på gator och på universitet destabilisera det venezuelanska samhället. Jag minns veckan innan statskuppen i april 2002 hur en grupp på ett 40-tal aktivister i Bandera Roja försökte tränga sig fram till presidentpalatset Miraflores i Caracas och hur de tilläts av huvudstadspolisen, under befäl av högern borgmästare Alfredo Peñas, att kasta både sten som att koncentrera sig ett halvt kvarter från presidentpalatset där de stoppades av vanliga människor som bildade en mänsklig barrikad mellan dessa aggressiva aktivister i tjänst hos den venezuelanska kontrarevolutionens krafter och president Chavez.

I dag opererar de tillsammans med krafter som Andres Perez, före det president och ordförande för AD, det parti varur Bandera har sina rötter. Perez sitter i Miami och i Dominikanska republiken dit han flydde efter att han avverkat sitt fängelsestraff för stöld av statlig egendom och drömmer om att störta Chavez, en dröm som han får ta med sig när han lämnar jordelivet inom snart.

Dick Emanuelsson

2004 PANAMA: Nationalhjältens son vann presidentvalet

<4658>

BOGOTA 2004-05-03 / Martín Torrijos, 40 år och ekonom, vann presidentvalet i söndags med drygt 46 procent av rösterna. USA:s kandidat Guillermo Endara förlorade stort mot Torrijos, vilket är ett ytterligare bakslag för USA:s latinamerikapolitik.

Panamas nye president är generalsekretare i det socialdemokratiska PRD, Partido Revolucionario Democrático, men ledde valalliansen Patria Nueva med centerhögerpartiet Partido Popular.

Det som mest har uppmärksammats i detta val är det faktum att den nye presidenten är son till general Omar Torrijos, en general för landets Nationalgarde som styrde in Panama på en helt annan kurs än den han hade utbildats till på ”School of Americas”, USA:s krigsakademi.

I stället kom generalen att mobilisera de tre miljonerna panamanerna till en nationell självständighet där president Jimmy Carter mer eller mindre tvingades att skriva under avtalet att USA skulle stänga sina 14 militärbaser i kanalområdet och överlämna den för den nationella självkänslan symboliska Panamakanalen till Panama.

CIA bakom generalens död

Detta avtal skrevs under 1977 och ett par år senare störtade general Torrijos i en helikopterolycka för vilken CIA kom att anklagats. Det är allmänt känt att de militära kretsarna i Pentagon och CIA var starka motståndare till att lämna Panama och ännu mindre de 14 militära kanalbaserna som fungerade som uppmarschområde för USA:s marinstyrkor vid olika invasioner i Karibien och Latinamerika. Här fanns också under en lång tid School of America där latinamerikanska officerare bland annat lärde sig att tortera fängslade oppositionsmän under mottot ”Kamp mot den Inre fienden”.

Den valde presidenten sa både inför som vid tillkännagivandet av segerresultatet, att när han går in i presidentpalatset Garzas kommer han arbeta outtröttligt mot korruptionen, fattigdomen och arbetslösheten, tre frågor som förvärrats under den kvinnliga högerpresidenten Mireya Moscoso som leder Partido Arnulfista (PA). Utbildning och hälsovård är två centrala frågor för den nya regeringen och Torres uppgav, i stil med Lulas tillträde, att han kommer att vila först när alla panamaner kan äta sig mätta och har tagit sig ur fattigdomen.

– Jag svär inför mina barn och till minnet av min far att vi ska återuppbygga denna nation.

I söndagens val hade två miljoner panamaner rätt att rösta där de också lade sina röster två vicepresidenter, 78 parlamentsledamöter, 75 borgmästare och 619 kommunfullmäktigeledamöter samt 20 ledamöter till det tandlösa Centralamerikanska parlamentet.

CIA:s Noriega

Torrijos rivaler till presidentposten utgjordes av den förre övergångspresidenten 1989, Guillermo Endara från partiet Partido Solidaridad, José Miguel Alemán, från PA, och företagsledaren Ricardo Martinelli, från partiet Cambio Democrático.

Valet var egentligen det första fria valet sedan USA invaderade Panama i december 1989. De hänsynslösa bombningarna i Panama City vid invasionen orsakade över 4.000 människors död främst i de fattiga arbetarstadsdelarna av huvudstaden.

USA:s mål var att störta Manuel Noriega, en före detta CIA-agent och narkotikahandlare som efter Torrijos död hade tagit kontrollen över Nationalgardet som USA:s man. Men efter en tid blev han, i likhet med bin Laden, svår att styra och USA beslöt att invadera landet.

Men avtalet Torrijos-Carter från 1977 kunde USA inte upphäva. Detta slog fast att de sista USA-trupperna skulle lämna Panama senast 1999.

” Obegränsad tillgång till Panamakanalen”

Det betyder inte att USA har gett upp det strategiska kanalområdet. I ett hemligt dokument kallat ”Santa Fe IV”, framställt i början av år 2000 av rådgivare inom republikanska partiet och offentliggjort i slutet av året efter att Bush installerats på presidentposten, slås fast fyra prioriterade frågor för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika där Panama har en särställning:

  1. ”Kontroll över sunden i Atlanten.
  2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
  3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
  4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Den nye presidenten kommer, förutom denna huvudvärk, att tampas med USA i förhandlingarna om ett bilateralt handelsavtal. I Colombia har också valet av Torrijos inom militära kretsar skapat oro eftersom de i den förre högerpresidenten hade en stark allierad i den ”globala kampen mot terrorismen”. I det avseendet har den panamanska-colombianska gränsen, som under många år legat under gerillakontroll, militariserats av kombinerade styrkor från Colombia-USA.

Dick Emanuelsson


USA:s intriger och koloniala erövring av Panama

Panama utgjorde norra Colombia men förhandlades bort av den korrumperade konservativa regeringen i Bogota. I år har en mängd debatter och teaterpjäser arrangerats där man pekar ut den konspirerande USA-imperialismen som ansvaring för att Panama rycktes loss från Colombia som konstituerades som en självständig republik den 3 november 1903.

Men den statsbildning som kom att bildas i Latinamerikas Midja kom också att slåss för sin självständighet mot USA:s nykoloniala erövring. Tusentals demonstrerande panamaner har dödats av USA-trupperna som under årens lopp förvandlade kanalområdet till en förgiftad plats med nedgrävda gifttunnor, ammunition, och bomber som det tog flera år att rensa upp.

General Omar Torrijos ord vid undertecknandet av överlämnandet av kanalområdet till panamanerna är ord varje panaman minns. I sitt tal, inför Carter och den samlade latinamerikanska delegationen av statschefer, underströk Torrijos USA:s koloniala ambition när kanalen byggdes:

”Vårt folk, som har kämpat med heroisk vilja för att uppnå sin självständighet, hyser ingen bitterhet mot detta folk (USA:s, reds. anm.), som gigantisk i teknologi öppnade Panamanäset och förenade två världshav med en reslängd på åtta timmar”.

”Men det som utgjorde en teknologisk erövring för mänskligheten förvandlades av de historiska deformationerna till en kolonial erövring av vårt land. Och jag säger ’historiska deformationer’ därför självaste president Teodor Roosevelt deklarerade 18 oktober, 1904: ’President Amador Guerrero, vi har inte den minsta anledning att här etablera en osjälvständig koloni i kanalzonen’.”

Amador Guerrero var colombian men ledde den separatistiska rörelsen från Colombia och utsågs till landets förste president 1903.

På Kuba hade USA genomfört liknande intriger och konspirationer när USA deklarerade krig mot de spanska kolonisatörerna. Vid det tillfället hade den kubanska befrielsearmén, som hade bildats av nationalhjälten José Martí, mer eller mindre besegrat spanjorerna.

1902 slöts det så kallade ”Platt Admentpakten”, ett kontrakt som innebar att en militärbas i Guantanamo skulle kontrolleras av USA i 100 år.

Dick Emanuelsson

Strejkbrytare sköt ihjäl byggnadsarbetare i Panama

<1360>

TEGUCIGALPA / 070815 / Den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet Osvaldo Lorenzo, sköts ihjäl den 14 augusti i Panama city när han ledde sina medlemmar i en strejk mot det brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht i Panama.

Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Han uppger att byggnadsarbetarna i Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS, och arbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget har organiserat i SINDICOPP, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

SUNTRACS är bland de starkaste fackförbunden i Panama och ledde en total generalstrejk med över 350.000 strejkande arbetare för två år sedan när regeringen ville privatisera pensions- och sjukvårdsförsäkringssystemet, en strid som blev en total seger för facken.

Det brasilianska företaget Norberto Odebrecht är ökänt i Latinamerika för sin antifackliga attityd. I Peru har företaget försökt använda sig av samma metoder som nu i Panama och tvingat fram en rad konflikter med det också starka byggfacket.

Dick Emanuelsson

jueves, 20 de septiembre de 2007

CENTRALAMERIKA (II): ”Det här är en terroristisk företagsregim”!

”Det här är en terroristisk företagsregim”!

I den andra delen av Dick Emanuelssons reportage om maquilasföretagen i Centralamerika har han träffat anställda och representanter för arbetsministeriet. Vittnesmålen talar om arbetsförhållanden som är bland de värsta som dagens näringsliv kan uppvisa i världen. De inbegriper både fysiska som sexuella övergrepp men även en arbetstid som ofta löper över hela veckan.

MANAGUA / 2004-07-15 / Maquilas i Centralamerika, del 2 MANAGUA De värsta anklagelserna bekräftas av arbetarna som går av skiftet på den heta eftermiddagen. Brott mot alla de existerande ILO-normer.

– Vi utsätts till och med för fysiska övergrepp, säger Javier Lopez Cuello, som stannar upp för en intervju.

I tusentals strömmar de ut mellan klockan 17.00 och 18.00. De flesta är unga kvinnor mellan 16-25 år och ler och skrattar mot kameran. Javier har arbetat i ett år vid ”Yu Jin Nicaragua”, som i huvudsak tillverkar märkesjeans för USA-företag.

– Jag tjänar 533 cordobas (ca 255 SKr) var 15:e dag som grundlön. Arbetstiden är 07.00–17.15, sju dagar i veckan. De blir griniga när vi hävdar att vi behöver vara med familjen åtminstone en dag i veckan.

Arbetsmarknadsministeriets inspektör, Maria del Carmen Peña anmälde företaget när detta avskedade styrelsen för den fackklubb som arbetarna hade valt. Hon krävde att företaget skulle återanställda fackstyrelsen och de arbetare som hade skrivit på intresseanmälan om att ansluta sig till facket. Företaget vägrade en andra gång och bötfälldes för den löjliga summan av 10 000 cordobas, eller 4 800 svenska kronor. Ministeriets inspektörer betraktas som företagsägarnas handgångna män som låter sig mutas med pengar under bordet.

– Vi har inte sett till några inspektörer från ministeriet och även om de skulle komma in så har vi inget som helst förtroende för dem, säger en av de få äldre kvinnorna på fabriken. Hon menar att mellan den korrumperade politiska eliten i landet och maquilasbolagen passerar åtskilliga miljoner dollar under borden. Därför är böterna bara en dekorativ inrättning menar kvinnan.

BREDVID KVINNAN STÅR HENNES 20-åriga dotter, blek och sjuk. Hon har arbetat sedan i måndags och först i dag torsdag har arbetsledaren dykt upp och motvilligt gett henne permission för att uppsöka sjukhuset för att behandla den fyra dagar gamla febern.

– Arbetsmiljön är fruktansvärd. Som du känner så är det hett trots att klockan har blivit halv sex på eftermiddagen. Under dagen är det 40 grader inne i fabriken. Men där finns ingen ventilation eller utsug för att dra ut allt dammet som alla tyger rör upp. Det enda vi har är en takfläkt som bara virvlar omkring dammet. Jag har fått tendenser till astma och många av mina arbetskamrater befinner sig i samma situation, säger kvinnan som inte vågar säga sitt namn för risken att avskedas.

Hon har tidigare arbetat många år som undersköterska tills staten ”reorganiserades” och tusentals offentlighets- och sjukvårdsanställda fick gå trots enorma behov i landet. Men lönen var också liten och de extra timmarna på Yu Jun fabriken gör att hon får lite ekonomisk respit för att familjen överklever i det land som bara ligger ett snäpp efter Haiti på fattigdomslistan i Latinamerika.

– När arbetsmarknadsministeriets inspektör har dykt upp en lördag utgår orden: ”stämpla inte kortet” för att, i händelse av hon släpps in, ska upptäcka att här arbetar vi sju dagar i veckan, ett brott mot arbetstidslagen, säger Javier Cuello.

Men brottet mot den fackliga organisationen, vad består då det i?

– Det sägs att det finns en fackklubb här inne men vi har inte märkt av den. Vi vet inte ens vilka som ingår i facket eller dess styrelse. När vi framför klagomål till personalchefen finns det aldrig något fack som backar upp oss.

DE FYRA TUSEN ARBETARNA har en socialförsäkring som också omfattar de övriga familjemedlemmarna. Men Javier säger att det är inte populärt att begära ledigt för den anställde eller hans familj för att gå till läkaren.

– Koreanerna säger att ”ta hit din dotter till fabriken så får vi titta på henne och då kan vi kanske ge dig ledigt”. Men det är ren lögn, de ger oss nästan aldrig tillstånd för att familjemedlemmarna kan gå till läkaren.

Semestern, hur många dagar och hur stor är semesterersättningen?

– Nej, semester har vi inte, de betalar för den, visst, men vi tvingas arbeta på vår semester. Ägarna håller den här fabriken i gång 24 timmar per dygn, sju dagar per veckan, tolv månader per år utan att maskinerna stannar. Det är vårt liv, señor.

Säger Javier med ironi i rösten och ett sarkastiskt leende.

Bakom honom dyker det upp en grupp kvinnor som slänger till honom några ord följt av ett gapskratt.

– De är ”sapos”, företagets angivare och tjallare. I morgon kommer jag säkert att ställas inför ett korsförhör av koreanerna, säger han utan oro i rösten. För det här är en terroristisk företagsregim som bara vill veta av att du jobbar och håller käften. De till och med ger oss slag när problem och produktionsstopp uppstår trots att det inte är vårt fel.

Mer än en gång har det kliat i nävarna på Javier och hans arbetskamrater att ge tillbaka och en gång för alla spöa upp sina plågoandar. Men det går inte, menar Javier, ”vi har händerna bakbundna för alternativet är att gå ut i massarbetslöshetens Nicaragua”.

* * *

I TVÅ DAGAR JAGADE JAG HENNE för att få en kommentar om det koreanska företaget Yu Jin och USA-företaget John Garment som arbetsmarknadsministeriets inspektör Maria del Carmen Peña bötfällde. Varje gång jag ringde hennes sekreterare sa denna att “La Doctora kommer om en timme. Men jag ringer upp Er”.

Och så höll det på i två dagar tills jag ledsnade för jag insåg att landets arbetsmarknadsministerium helt enkelt är livrädda för att stöta sig med företagsledarna på de två maquilasföretagen. Jag lurade mig helt enkelt in på ministeriet och fann arbetsinspektör Maria del Carmen Peñas kontor.

Så där stod jag framför en snygg 35-årig advokat som indignerat undrade varifrån jag kom. Jag framförde mitt ärende och lämnade mitt kort. Under tiden hon talade i telefon “tjyvtog” jag tre bilder, i fall hon skulle kasta ut mig. Då hade jag i alla fall en bild av henne som jag skulle kunna illustrera reportaget.

– Jag har väl inte gett Er rätt att fotografera mig! sa hon lite surt i en paus i telefonen.

Jag kastade upp min lilla handdator och visade henne artikeln från den 24 februari där böterna mot de bägge företagen är beskrivna med brottsmål. Det gjorde verkan.

Hennes beslut om att bötfälla det koreanska företaget för den symboliska summan av 10 000 cordobas, lika med drygt 4 000 kronor är mer av ”dekorativ” karaktär, hade de anställda sagt.

Inte bara klubbstyrelsen hade sparkats utan också ett stort antal arbetare som hade anmält sitt intresse att ansluta sig till den nybildade fackföreningen. Men för dessa tog ministeriet ingen notis.

– Företaget köpte personer som rapporterade från det möte där beslutet togs att bilda fackklubben. Därefter fick de intresserade arbetarna avsked.

MARIA DEL CARMEN SLÄPPS IN på Yu Jin, säger hon. Under sina inspektionsrundor i fabriken med 4 000 arbetare går hon själv tillsammans med ett par “hälsovårdstekniker”, som hon kallar dem, liknande skyddsinspektörer.

– De främsta klagomålen handlar om att de inte får ledigt för att gå till läkaren samt att de tvingas arbeta extra. Arbetsveckan är 48 timmar och lagen säger också att du bara kan arbeta nio timmar extra per vecka. Men verkligheten är tvärtom, de flesta arbetar mycket mer.

Arbetarna säger att de arbetar både lördag och söndag.

– Jo, inte på alla företag men på en del. Arbetsgivaren hävdar att arbetaren vill arbeta extra och att han då får tillåtelse till det via en skriftlig överenskommelse.

Men arbetarna säger att de tvingas till att INTE stämpla kortet när arbetsgivaren vet att inspektören kommer…

– Visst kan det vara så, och därför kräver vi att stämpelkortet ska vara undertecknat av den anställde när han går in och ut.

Jag frågar den kvinnlige och välbetalde advokaten vad hon anser om lönen, 68 dollar per månad men hon svarar kallt att det är minimilönen i ”La Zona Franca”, den skattefria arbetszonen.

Men hon ser resignerad ut när jag vill att hon ska dementera eller kommentera mitt påstående att på Yu Jin har de 4.000 arbetarna ingen reell rätt att organisera sig fackligt.

– Nej, det har de inte. Det visar ju avskedandena, inte bara för klubbstyrelsen utan även de som hade skrivit under sitt namn för att ansluta sig till fackklubben.

DE 60 000 ARBETARNA och de få existerande facken på de 67 maquilasföretagen i Nicaragua har en formell laglig rätt att gå ut i strejk. Men bara när arbetsmarknadsministeriet gett dem tillåtelse efter att studerat krav och andra faktorer.

När genomförde arbetarna en strejk senast?

– Det var i september förra året, men det var en olaglig strejk där arbetarna ockuperade fabriken. I sådana situationer rycker vi ut och förklarar för arbetarna vad lagen innebär.

OK, och när ägde det senast rum en laglig, av arbetsmarknadsministeriet godkänd, strejk rum?

– Den har aldrig ägt rum, säger hon och kan inte kontrollera skrattet som bryter fram. Arbetarna har inte uppfyllt kraven för att strejken ska vara laglig.

Arbetarna säger att de arbetar under omänskliga förhållanden där även arbetsgivaren och förmännen tar sig rätten att slå de anställda.

– Det ägde rum i början, men med tiden har det upphört. Det hände också att arbetarna förvägrades att gå till toaletten. Dessa brott har också upphört.

Senast igår bekräftade tre arbetare jag talade med att de utsätts för slag av arbetsledningen, och kvinnorna är de som är värst drabbade.

– Företagen argumenterar att de är vana vid ett annat arbetsklimat och kultur där detta var vanligt.

Men här finns också USA-företag.

– Koreanerna och kineserna kastade paket i ansiktet på arbetarna eller slog dem när något i produktionen gick snett.

Om en nicaraguansk arbetsgivare gör samma sak, hamnar han då inte bakom galler?

– Naturligtvis, så är lagen.

Men om arbetaren anmäler Maquilasföretaget?

– Visst, det är samma sak, men för att inte förlora sitt arbete gör han det inte.

Vad tänker ministeriet göra inför denna häpnadsväckande situation, arbetsförhållandena på dessa företag är ju kända världen över?

– Vi gör ansträngningar för att få bort dessa dåliga vanor och hänvisar till lagen.

Vilka kriterier behövs för att bli arbetsrättsinspektör.

– Jag är advokat och kan lagen och vet hur företagen måste uppföra sig.

650 dollar är maxistraffet för företagare som John Garment eller Yu Jin som bryter mot ILO:s normer å det värsta. Skulle högre böter som svider hjälpa?

– Jovisst, men det är parlamentets uppgift.

* * *

KVINNOR MISSHANDLAS, vägras permission att gå till läkaren vid graviditet och kvinnliga anställningssökande måste uppvisa graviditetstest. Det är några av de frågor som advokaten Florencia Quesada arbetar med i Honduras.

Hon tillhör kvinnoorganisationen CDM i Honduras som arbetar nära både landets fackföreningar som kvinnorna på maquilasföretagen. De ser sitt arbete som ett komplement, inte konkurrens, med fackföreningarna. Men CDM publicerar ingen ”svart” lista över de företag som bryter grovt mot både ILO:s som landets arbetslagstiftning.

– Det finns kanske 10-12 fackklubbar på de 200 maquilasföretagen i landet och det är svårt att komma in på fabrikerna. Skulle vi offentliggöra vilka företag och vilka brott dessa begår skulle det vara ännu svårare att komma in för att ”övervaka” situationen, säger hon och erkänner att det är ett dilemma.

Det handlar inte enbart om att försvara arbetarna, och då främst arbetarkvinnorna som utgör 75 procent av de 350 000 anställda på maquilasföretagen i de fem centralamerikanska länderna, utan även skapa avtal som garanterar en arbetare en ekonomisk ersättning när ett företag från en dag till en annan lämnar landet och alla sina ekonomiska åtaganden mot tusentals arbetare. ”Det måste svida ekonomiskt för ett företag att lämna landet”, understryker hon.

CDM:s principiella inställning till verksamheten på maquilasföretagen är att bara fackföreningarna är den verkliga representanten för arbetarklassen, såväl män som kvinnor. Hon säger också att det väckta internationella intresset för den exploatering av arbetskraften som pågår i Centralamerika är viktig att utnyttja men avvisar den bokstavliga industri som dykt upp i kölvattnet av debatten. I den florerar skrupelfria, framför allt nordamerikanska, advokatbyråer som ofta är anställda av de transnationella bolagen för att utfärda ”certifikat över gott uppförande”.

* * *

Landsorganisationen varnade för konsekvenserna

MANAGUA / Var finns rättigheterna för arbetarna på maquilasföretagen och vad gör facket?

– Arbetsgivarföreningen och högerpartierna anklagade Sandinistpartiet för att vara motståndare till utländska investeringar. Men det var och är lögn. Däremot var vi motståndare till det ”kolondrinska” kapitalet, det som kommer och sedan lämnar landet och de anställda vind för våg. Vi kan aldrig acceptera att dessa företag inte respekterar arbetsrätt, lagar och mänskliga rättigheter, säger Sandinistiska landsorganisationen CTS organisationssekreterare, Roberto Gutierrez.

CST:s generalsekreterare Roberto Gonzalez, som också är parlamentsledamot för Sandinistpartiet, arbetar på ett lagförslag som ska förbättra arbetsvillkoren för arbetarna. Men motståndet mot lagförslagen är stenhårt, menar Gutierrez som säger att motståndet finns i hela Centralamerika.

– Arbetsmarknadsministeriets inspektörer blundar för brotten på maquilasföretagen, det är den verkliga sanningen. Men det är ingen överraskning, för den regering vi har är arbetsgivarföreningens regering. Enrique Bolaños var ordförande för Nicaraguas arbetsgivarförening COSEP (Nicaraguas motsvarighet till SAF) innan han tillträdde som President i Nicaragua. Därför ser vi ingen som helst politisk vilja att ta itu med alla de rekommendationer och krav från ILO:s inspektörer som besökt och tagit del av alla de krav och kritik som arbetarna och fackföreningarna har mot hur maquilasföretagen behandlar sina anställda.

Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA: I underleverantörernas våld

I två delar ger Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson bakgrunden till de så kallade Maquilasföretagens hänsynslösa utsugning av anställda i Centralamerika. Nästa vecka publicerar Flamman intervjuer med arbetare i Nicaragua, El Salvador och representanter för kvinnoorganisationer i Honduras.

Av Dick Emanuelsson

Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA

TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.

De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.

År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.

Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.

Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.

Så här ser bilden ut land för land:

  • I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
  • I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
  • I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
  • I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.

Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.

VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:

  • Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.
  • Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
  • Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)

l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.

INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.

Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.

MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.

Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.

De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.

AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.

Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.

Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.

Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.

Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.

CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.

Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.

I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.

De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.

Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.

I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.

Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.

Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.

DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.

Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.

Ordförklaringar och källor:

[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.

[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas

[3]. Equipo de Monitoreo Independiente

[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)

Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.