martes, 23 de octubre de 2007

Nytt rekord 2006 för gästarbetarnas ”utlandspengar”

<3734>

TEGUCIGALPA / 071018 / Under 2006 skickade de så kallade gästarbetarna i världen hem 300 miljarder dollar till sina familjer eller anhöriga. Det är mer än anslagen från allt bistånd från regeringar och internationella organisationer.

Det är den Interamerikanska Utvecklingsbanken (IDB) och FN-organet Internationella Fonden för Jordbruksutveckling (IFAD *), som på en presskonferens i förra veckan (17 oktober) offentliggjorde de senaste siffrorna för det första ”världskartorna” som visar storleken på gästarbetarnas pengar och hur dessa används i de olika länderna.

Asien tar emot mest, 114 miljarder dollar följt av Latinamerika och Karibien med 68 miljarder. Till Östeuropa girerades 51 miljarder och Afrika fick 39 miljarder medan Främre Orienten tog emot 29 miljarder.

I ”madrassen”

IDB hade kalkylerat att de cirka 30 miljonerna latinamerikanska och karibiska immigranterna i USA skulle sända hem 48 miljarder dollar för 2006 men siffran för Latinamerika och Karibien slutade på drygt 68 miljarder dollar. Detta enorma kapital (nästan 500 miljarder kronor) oroar de internationella finansorganen eftersom mottagarna av detta kapital tenderar till att spara 10-20 procent i ”madrassen” i stället för att placera pengarna i banken eller i något finansinstitut.

– Den stora utmaningen är hur vi ska kunna kanalisera detta flöde till det formella finanssystemet, sa Donald F. Terry, chef för den Multilaterala Investeringsfonden, en underavdelning till IDB, på presskonferensen.

IFAD:s ordförande, Kevin Cleaver, uppgav att “det viktigaste är hur dessa pengar kanaliseras så att det bidrar till framsteg i landsbygdsområdena. (…) En av våra prioriteringar är att förbättra de fattigas möjligheter genom att finna sätt som minskar transaktionskostnaderna och binda upp ”utlandspengarna” med andra finanstjänster så som spara, investeringar och lån”.

Från USA till Europa

USA har fram tills nu varit det främsta mottagarlandet av latinamerikanska och karibiska immigranter. Men det syns en tydlig ökning av migrationen till Europa och länder som Italien och Spanien. I Latinamerika är det Argentina, Costa Rica och Dominikanska republiken som tar emot immigranter med hopp om ett bättre liv.

Den största mottagaren av utlandspengar var México med nästan 25 miljarder hemskickade dollar som utgjorde 2,9 procent av Mexikos BNP. Men det är en liten andel av BNP jämfört med Honduras där de 2,296 miljonerna dollar representerade 24 procent av BNP i denna centralamerikanska nation. Till El Salvador skickades 3,328 miljoner dollar som utgjorde 18,2 procent av BNP medan de 123 miljoner dollar som skickades hem till den lilla karibiska ön Grenada var 31 procent av landets BNP 2006.

Genomsnittssumman som de latinamerikanska och karibiska immigranterna skickade 2006 var 2,128 dollar och blev 628 dollar per capita av den regionala befolkningen.

Men det är Moldavien som toppar listan över mottagarländer med 31,4 procent av BNP eller 1027 miljoner dollar från sina medborgare i utlandet.

Regeringarna i dessa länder gör varje år upp sina nationalbudgetar på basis av den främsta inkomstkällan, gästarbetarnas hemskickade pengar. Men för Centralamerika är det osäkra tider. Nästan varje dag kommer ett fullastat plan med repatrierade salvadoraner, honduraner eller guatemalteker. Razziorna i USA är omfattande och betyder ekonomiska avbräck för det fattiga Centralamerika.

– Men, som en honduran sa till den lokala tevekanalen när han gick av planet i Tegucigalpa efter att blivit hemskickad av USA:s migrationspolis, i morgon tar jag mig till Guatemala och därifrån till Mexiko och sedan än en gång över gränsen vid Rio Grande. I Honduras finns inga jobb, bara hunger.

Dick Emanuelsson

Källa: IFAD

EL SALVADOR: Papperslösa blev hajmat

<1155>

Minst 15 papperslösa salvadoraner på väg mot USA, blev hajmat efter att båten de färdades i sjönk i Stilla havet mellan Guatemala och Mexiko. Tre av totalt 20 överlevde och åtta är försvunna. Tragedin inträffade tre dagar efter att de senaste siffrorna över hemskickade pengar från “Gästarbetarna” offentliggjordes av den Interamerikanska Utvecklingsbanken (IDB) och FN-organet Internationella Fonden för Jordbruksutveckling (IFAD).

Den desperata ekonomiska situationen i El Salvador har gjort att 2,5 av landets 6,7 miljoner salvadoraner arbetar i USA, den förkrossande majoriteten under illegala former. De skickar hem motsvarande drygt 18 procent av landets BNP, drygt 3,3 miljarder dollar eller nästan 22 miljarder kronor.

– Försvinnandet av landsmän bekräftar den utsatta ekonomiska situationen i landet. Den ”Amerikanska drömmen” har förvandlats till en mardröm, kommenterade parlamentsledamoten Carlos Castaneda från vänsterpartiet FMLN.

Två överlevande, Walter Alexander Alas och Noemí Estela Martínez, uppgav till den mexikanska dagstidningen La Jornada att de hade betalat 2.500 dollar per person.

Dick Emanuelsson

Chiquitadirektörer kan komma att utvisas till Colombia för rättegång

<990>

I slutet av september dömdes företaget Chiquita Brand Int. att betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten. Brottet var att företagets dotterbolag i Colombia hade betalat paramilitära grupper 1,7 miljoner dollar för ”beskydd”. Colombianerna ansåg dock att de tio direktörerna inom Chiquitas företagsledning som var ansvariga för transaktionerna borde utvisas till Colombia och ställas inför rätta där. De tios för- och efternamn offentliggjordes inte ens i den amerikanska domen.

I en intervju i måndags med USA:s ambassadör i Bogota, William Brownfield, menar denne att de tio direktörerna skulle kunna komma att utvisas till Colombia.

– Jag har inte det minsta tvivel att det på basis av våra formella skyldigheter och bilaterala förbindelser skulle kunna ske, sa Brownfield på en fråga av radiostationen ”W”.

Men ingen i Colombia hyser några som helst tvivel på att detta kommer att ske.

Dick Emanuelsson

Upphäv arbetsmarknadslag kräver justitiekansler

<2096>

TEGUCIGALPA / 071018 / Colombias motsvarighet till Justitiekanslern kräver att landets Författningsdomstol upphäver arbetsmarknadslagen 789 från 2002. Målet påstods vara att skapa fler jobb men de har i stället blivit färre. Samtidigt har de nuvarande arbetena blivit utarmade på innehåll och den anställdes ekonomiska situation försämrad, hävdar Eduardo Maya Villazón, Colombias justitiekansler i en intervju i dagstidningen El Tiempo.

Han har vänt sig till landets Författningsdomstol med krav på att Lag 789 ska upphävas. Innan 2002 beräknades övertid från och med klockan 18.00 men flyttades fram till kl. 22.00. Söndags- och andra ”röda” helgdagar ersattes med 300 procent men försämrades 2002 till 75 procent.

Denna ”flexibilisering” av arbetsmarknaden var en hörnpelare i regeringen Uribes regeringsprogram som väckte ont blod i den colombianska fackföreningsrörelsen. Denna varnade för just de konsekvenser som Justitiekanslern nu bekräftar.

De enda som gynnades av lagen var arbetsgivarna som kunde konstatera att arbetskraftskostnaderna reducerades avsevärt. De intensifierade anställningar av ”tredjehandskontrakt” där den anställde sällan har ett värdigt försäkringsskydd eller pension.

I ”Evaluación a la reforma laboral”, en undersökning om Lag 789 som det Nationella Universitetet publicerade förra veckan (18 oktober) har de anställda i Colombia förlorat omkring 2.600 miljarder pesos, cirka 1,2 miljarder dollar. Det är främst inom sjukvårdssektorn, den privata väktarbranschen, handel, affär och hotellbranschen som under de senaste fyra åren har förlorat denna summa som nu i stället gick till arbetsgivar- och aktieägarsidan.

Landsorganisationen CUT hälsade justitiekanslerns beslut som välkommet.

I en annan omfattande studie som det Nationella Universitetet i Bogota nyligen presenterade, visar det sig att 230.000 tillsvidarejobb har försvunnit under de senaste 14 åren. Den så kallade ”informella sektorn” har tredubblats under samma period och omfattar i dag 66 procent av den yrkesaktiva befolkningen i Colombia.

Dick Emanuelsson

-----------------------

<954>

Upphäv arbetsmarknadslag kräver justitiekansler

Colombias motsvarighet till Justitiekanslern kräver att landets Författningsdomstol upphäver arbetsmarknadslagen 789 från 2002. Målet påstods vara att skapa fler jobb men de har i stället blivit färre. Samtidigt har de nuvarande arbetena blivit utarmade på innehåll och den anställdes ekonomiska situation försämrad, hävdar Eduardo Maya Villazón, Colombias justitiekansler i en intervju i dagstidningen El Tiempo.

Innan 2002 beräknades övertid från och med klockan 18.00 men flyttades fram till kl. 22.00. Söndags- och andra ”röda” helgdagar ersattes med 300 procent men försämrades 2002 till 75 procent. Denna ”flexibilisering” av arbetsmarknaden väckte ont blod hos det colombianska facket. Detta varnade för just de konsekvenser som Justitiekanslern nu bekräftar. De enda som gynnades av lagen var arbetsgivarna. De anställda beräknas under åren 2002-2006 ha förlorat 1,2 miljarder dollar.

Dick Emanuelsson

Bolivia lämnar School of America medan Uruguay skickar militärer till USA för ”antiterroristbekämpning”

Två olika slags vänster i Latinamerika

TEGUCIGALPA / 071020 / Bolivias president Evo Morales meddelade i början av veckan att landets väpnade styrkor gradvis kommer att upphöra att skicka bolivianska militärer till USA:s krigsakademi för utbildning av latinamerikanska officerare, även känt som den vanärade School of America.

Offentliggörandet äger rum samtidigt som förbindelserna mellan de bägge länderna har försämrats den senaste tiden. När Morales anlände till den 62:a sessionen av FN:s generalförsamling nyligen utsattes den bolivianska delegationen för en förnedrande behandling och hade till och med problem med visering. I sitt tal uppmanade Morales FN:s medlemsstater att föreslå ett annat säte för FN. USA:s ambassadör i Bolivia, Philip Goldberg, en av arkitekterna av Jugoslaviens splittring, kommenterade den bolivianske presidentens uttalande med orden: ­”Det skulle inte förvåna mig om de också vill att Disneyland ska förläggas på annan ort”. Morales portförbjöd Goldberg i presidentpalatset om han inte gör självkritik.

Men beslutet att trappa ned det militära samarbetet med USA har framför allt sin bakgrund i hur den bolivianska militären har satts in mot sitt eget folk av tidigare korrumperade och maktfullkomliga regeringar eller rena militärdiktaturer. I upproret mot ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada i september-oktober 2003, sattes militären in och massakrerade 67 bolivianer och sårade över 500. I förra veckan krävde landets åklagarmyndigheter att USA utlämnar Lozada som flydde den 17 oktober till Miami där han anklagade Venezuelas president Hugo Chavez för att ha legat bakom upproret mot hans regering.

Skola i ”smutsigt krig”

School of America har ett smutsigt förflutet som en institution i tjänst hos USA:s ”Nationella Säkerhetsdoktrin”. Här har några av Latinamerikas mest blodbesudlade militärer och diktatorer utbildats, som till exempel Argentinas general Jorge Videla, ansvarig för ”försvinnandet” av 30.000 argentinare 1976-1983, eller flera av topparna i den chilenska militärdiktaturen. Det är också under de mest blodiga åren av repression och förtryck som School of America, 2001 omdöpt till Försvarsinstitutet för Samarbete för Hemisfärens Säkerhet, tog emot det största antalet ”elever” i sina aulor. Det är också de mest repressiva perioderna där länder som Colombia, El Salvador, Guatemala, Argentina och Chile (under militärdiktaturerna) toppar antalet militärer i den militära institutionen i USA.

– Jag vill förvarna er om att vi kommer att sluta skicka bolivianska militärer för att tränas i School of America, sa Morales och tillade:

– I USA tränas de bästa eleverna hur de ska konfronteras med sina egna folk och identifiera de sociala rörelserna som sina fiender.

Allt färre länder

Krigsakademin inrättades 1946 i den panamanska kanalzonen där den fungerade till 1984. Då flyttades den till Fort Benning, Columbus, Georgia efter att Panama tagit kontrollen över kanalzonen där USA förfogade över 14 militärbaser. Sammanlagt utbildades 60,000 militärer och poliser från 23 länder i Latinamerika. USA:s strategiska syfte med den militära akademin har varit och är att via dessa militära officerare och polischefer ha en både militär och politisk kontroll eller inflytande av Latinamerika. Den politiska doktrinen på School of America har varit och är antikommunism och kallt krig där den egna befolkningen utpekas som den ”Inre fienden”.

År 2004 upphörde Venezuela med allt militärt samarbete med USA efter att höga generaler och militärer varit inblandade i statskuppen mot president Hugo Chavez den 11 april 2002, några av dessa generaler har utbildats i School of America. I maj i år upphörde Costa Rica att skicka poliser.

Uruguay: Vänsterns korta minne

Men i Uruguay, som led under en blodig militärdiktatur från 1973 till 1985, har vänsterregeringen under socialisten Tabaré Vazquez hamnat i blåsväder. Orsaken är att uruguayanska militärer utbildas av USA-militärer med ”smutsigt krig” som specialitet. Dessa ”Rangers”, som de kallas, är en elitstyrka som lär ut ”kamp mot den internationella terrorismen”, skriver den uruguayanska nyhetsbyrån COMCOSUR som citerar högertidningen El Observador.

Tusentals uruguayaner torterades, mördades eller försvann under diktaturen av militären som tillämpade doktrinen ”den Inre fienden” som de hade lärt sig på School of America. Landsmännen förvandlades av generalerna till ”terrorister”, samma term som USA-lärarna nu använder.

Vad som dessutom väcker ont blod i Uruguay är att det är en vänsterregering som skickar dessa militärer till krigsakademin och nu får träning i Bushdoktrinen om att ”den som inte är med oss (USA) i världen, är också vår fiende”. Och eftersom den politiska situationen i Latinamerika knappast går i Vita husets smak, kan Uruguay få problem med sina förbindelser med övriga Latinamerika.

Att regeringen agerar på samma sätt som de tidigare högerregeringarna, vittnar hemlighetsmakeriet kring den militära utbildningen. Inte ens den egna parlamentsgruppen inom regeringspartiet Frente Amplio informerades om det anmärkningsvärda beslutet att skicka uruguayanska militärer till USA för specialträning i ”antiterrorism”. Ordföranden i representanthusets Försvarskommission, socialisten Jorge Menéndez, erkände skamset att han fick vetskap om frågan först efter att han läst om den i pressen.

”Mördararmé”

Dessa “Rangers” är i allra högsta grad aktiva i de militära ockupationerna av Irak och Afghanistan där de anklagas för att ha utfört grova krigsbrott mot både mänskliga rättigheter som mänskligheten.

Comcosur skriver med sarkasm att “regeringen Dr. Tabaré Vásquez mottog igår den ‘humanitära’ hjälpen av USA:s Södra Kommando i form av bygget av en poliklinik i stadsdelen Santa Catalina i Montevideo. Det är samma mördararmé som ostraffat bombar sjukhus i världen och som nu sätter upp en poliklinik i Uruguay. Det är mer än ett dåligt skämt. Vad gör Frente Amplios medlemmar med sin historiska antiimperialistiska kamp som kostade så många liv? Var och när förlorade den uruguayanska vänstern sitt minne?!”

Beslutet att skicka en närmast hemlig “militär kontingent för att tränas i USA visar också den allvarliga undervärdering regeringen gör av sin egen politiska rörelse och sin egen politiska bas. Det som är dåligt, är dåligt. Det som är bra, är bra. Men detta nya underordnade av imperialismen, av Bush, är dåligt, mycket dåligt, alldeles för dåligt”, sammanfattar Comcosur.

Dick Emanuelsson

Historisk seger i FN för världens ursprungsbefolkningar

Mellan den 12-14 oktober samlades i Bolivia 150 representanter för ursprungsbefolkningar från 136 länder i vad arrangörerna kallade för Samling för Ursprungsbefolkningarnas Historiska Seger i Världen. En månad innan, den 13 september, hade FN efter 20 års debatter med 143 röster antagit 46 artiklar som ger ursprungsbefolkningarna i världen de rättigheter de många gånger har gett livet för. Bara USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland röstade nej medan elva länder avstod.

* * *

Den gamle mapucheindianen drog upp skjortan och visade det 40 centimeter långa ärret i magtrakten där kulsprutekärven nära nog hade kluvit hans kropp i två delar.

– I fyra månader svävade jag mellan liv och död. Men Pachamama beskyddade mig, sa han helt odramatiskt när han guidade mig runt i den lilla byn i södra Chile den dagen för drygt 20 år sedan.

Mapucheindianerna i närheten av staden Lumaco hade tagit tillbaka sina marker från den italienske storgodsägaren den 11 september 1986. Det var 13 år efter att general Pinochet hade genomfört en blodig militärkupp och gett grönt ljus till de stora land- och boskapsägarna att lägga under sig indianernas historiska marker men även de tusentals hektar mark som vänsterregeringen under ledning av socialisten Salvador Allende hade fördelat bland de jordlösa bönderna i Chile 1970-1973. Men mapucheindianernas aktion, denna dag i september 1986, fick ett blodigt slut när armén öppnade eld mot de obeväpnade indianerna.

Militärdiktaturens klassiska svar i Latinamerika på indianernas historiskt berättigade krav ägde rum nästan samtidigt som FN inledde debatten om ursprungsbefolkningarnas rättigheter. Men det skulle dröja över 20 år innan världsorganisationen nästan enhälligt slog fast ursprungsbefolkningarnas ”rätt att förfoga över sin jord och territorier, som inkluderar naturresurserna som återfinns på deras områden”, som Artikel 26 och 28 säger. Fyrtisex artiklar slår fast krav som ursprungsbefolkningarna har kämpat för i sekel men där de i stället har blivit vittnen till hur regeringar och transnationella bolag har plundrat, stulit och lurat miljoner indianer på sina egendomar och mänskliga etniska rättigheter. I Latinamerika dödades miljoner indianer under de första 150 åren av den spanska kolonialismens intrång.

– Denna deklaration är ytterligare en milstolpe i den långa processen för befrielse och avkolonialisering för mer än 370 miljoner indianer, fördelade på 5.000 olika indianfolk i 70 länder, säger journalisten Jubenal Quispe i en värdering av FN-deklarationen.

Han menar att nästa steg måste vara att förmå de stater som röstade för deklarationen att förvandla Deklarationen till ett Internationellt Avtal med obligatorisk juridisk bindning. I länder som Bolivia, som har en indian som president, bör denna deklaration förvandlas till lag, vilket Evo Morales försäkrade när han öppningstalade på Världskonferensen i La Paz.

President Evo Morales var lyrisk när han på världskonferensen sammanfattade slutdeklarationen betydelse för ursprungsbefolkningarna: Uppgiften att ta den från land till land, parlament till parlament, sa Morales och uppmanade det Amerikanska Parlamentet för Ursprungsfolken att besöka alla presidenter och parlament i Latinamerika och ställa krav på att dessa bör ratificera FN-deklarationen.

Nobels fredspristagare 1992, Rigoberta Menchu underströk å sin sida att FN-organets historiska deklaration ”inte är slutet på en kamp”.

– Det är inledningen på den största kampen hittills, ingen får stå kvar utan låt oss alla marschera tillsammans! sa Menchu samtidigt som hon fördömde USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland som hade röstat emot FN-resolutionen [*].

I den politiska slutdeklarationen från Världskonferensen konstaterar deltagarna att ”trots 515 år av förtryck och dominans, här är vi, de har inte kunnat likvidera oss. Vi har slagit tillbaka och gjort motstånd mot folkmordspolitiken. De påtvingade ekonomiska system som kapitalism, krigen och de sociala och miljömässiga katastroferna, är system som utgör hot mot vårt levnadssätt”.

Ursprungsbefolkningarna uppmanar världen att förändra hela formen för existens ”ty Moder Jord är dödligt sårad”, vi upplever en klimatförändring utan jämförelser”.

”Vi hälsar godkännandet av FN-deklarationen för Ursprungsbefolkningarnas Rättigheter, som är elementär för 370 miljoner indianers överlevnad och väl. Efter mer än 20 års kamp, besvaras våra historiska anspråk på folkens rätt att fritt bestämma och erkännandet av de kollektiva rättigheterna”.

Dick Emanuelsson

FN-deklarationens viktigaste artiklar

· Rätt till fullt självbestämmande (Art. 3 och 4) vilket är helt annorlunda än ”politisk autonomi”.

· Rätt att delta med sina egna institutioner och, om de så önskar, i nationalstaterna (Art. 5).

· Rätt att utöva utbildning i sina territorier enligt sina egna filosofiska och pedagogiska principer (Art. 12).

· Rätt att återställa och förstärka sina egna kommunikationssystem (Art. 16).

· Rätt att förfoga över och återta mark och områden, inklusive egendomar som naturresurser (Art. 26 och 28).

· Rätt över intellektuell egendom (copyright) (Art. 31).

· Rätt att tillämpa egna politiska, juridiska, ekonomiska, själsliga och kulturella system på sina territorier (Art. 11, 14, 20, 25 och 27).

· Rätt till en nationell ursprungsidentitet, vid sidan av den nationella republikanska (nationalstatens) (Art. 33).

· Rätt till återförening i händelse av att folken har delats av internationell gränsdragning. (Art.36º)

Dick Emanuelsson

Dynamit mot kubanska läkare och Venezuelas konsulat i Santa Cruz, Bolivia

<3348>

TEGUCIGALPA / 071022 / I söndags kväll utsattes det venezuelanska konsulatet i Bolivias näst största stad Santa Cruz för ett terroristattentat. Nästan samtidigt utsattes ett härbärge som hyser ett antal av de 500 kubanska läkarna som är stationerade i staden, för ett liknande attentat med dynamit.

Bakom de två dynamitexplosionerna, som inte orsakade fysiska skador men däremot materiella, utpekas Santa Cruz’ Civilkommitté. Den grundades för 50 år sedan av stadens mäktiga invandrare från Tyskland, Italien, Frankrike och Kroatien. Efter andra världskriget begav sig många av dåtidens nazister sig till Latinamerika där de fann en fristad och kunde inleda en lysande ekonomisk karriär. I dag är Civilkommittén en slags högerextrem frimurarloge i Santa Cruz som är ett centrum för den bolivianska oppositionen mot Evo Morales’ vänsterregering.

Militariserad flygplats

I torsdags i förra veckan militariserades Bolivias viktigaste internationella flygplats som ligger just i Santa Cruz. Motivet för aktionen var korruption inom den regionala delen av landets Flygfartsverk. Prefekten, en slags länsguvernör som heter Ruben Costa, sa i fredags i ett tal inför 600 högerextremister som anlände till flygplatsen, att han skulle förbjuda ”Venezuelas president Hugo Chavez att sätta sin fot på flygplatsen” i Santa Cruz. Han öste samtidigt adjektiv över Chavez som bland annat kallades ”råtta” och andra rasistiska tillmälen. Många av de utkallade demonstranterna kallade Evo Morales för ”en djävla Kolla”, en förnedrande förolämpning mot landets många indianfolk. Det kom till sammanstötningar där en soldat och sex andra demonstranter skadades. Costas uppmanade invånarna i Santa Cruz att ”återta flygplatsen” i ett tal som av regeringen och folkrörelsen betraktades som en signal om uppror mot president Evo Morales.

– Prefektens våldsamma uttalande i fredags utgjorde en verbal aggression just mot de länder som igår kväll utsattes för attentat, sa Bolivias inrikesminister Alfredo Rada i måndags och som fördömde både Costas som terroristattentaten.

Venezuelas utrikesminister Nicolas Maduro fördömde också attentatet och sa att ”detta terroristattentat har sin upphovsman i den rasistiska och reaktionära oligarkin som står avklädd inför Bolivia och världen”.

Maduro försäkrade att ”Venezuela kommer att fortsätta sitt stöd till president Evo Morales i hans arbete för att bygga ett fredligt Bolivia med social jämlikhet”.

Opererade Che Guevaras mördare

Femhundra av de totalt 2000 kubanska läkarna i Bolivia återfinns i Santa Cruzregionen. Kubanerna har återgett synen för 110.000 bolivianer de senaste 18 månaderna. Bland de mest kända patienterna återfinns Mario Terán, den sergeant som beordrades att avrätta Che Guevara för 40 år sedan, den 9 oktober 1967. Terán levde helt bortglömd och blind i slummen i just Santa Cruz tills hans son en dag fick höra om programmet ”Misión Milagro”, Uppgift Mirakel. En dag i augusti i år gick sonen upp till redaktionen på högertidningen El Deber och berättade den uppseendeväckande historien om sin fars levnadsöde, att fadern i augusti 2005 hade opererats av kubanska ögonläkare. Sonen bad samtidigt tidningen om att offentligt få tacka de kubanska läkarna för deras insats som gav synen tillbaka för Che Guveras bödel.

Dick Emanuelsson

miércoles, 10 de octubre de 2007

Frihandelsval under hot och manipulation

Under hot och manipulation röstade 51,4 procent av folket i Costa Rica ja till frihandelsavtalet CAFTA (TLC på spanska), mot 48,6, en skillnad på cirka 45.000 röster.

– Ni behöver inte komma på måndag om ”NO” vinner folkomröstningen, sa många arbetsgivare till sina anställda.

Bush hotade att säga upp ett annat avtal med Costa Rica. Trots att det inte fick förekomma någon form av valkampanj en vecka innan folkomröstningen, gick självaste president Oscar Arias ut i en sändning i alla tevekanaler och sa att ”det här är sista chansen för Costa Rica att ingå ett frihandelsavtal med världens största marknad, den chansen får vi inte en gång till. Rösta Ja!”

Hans regim bröt mot alla regler och hans vicepresident tvingades till och med avgå. Nittionio procent av de privata massmedierna i landet bröt också flagrant mot vallagen när de bara ett par dagar innan folkomröstningen uppmanade sina läsare, lyssnare och tittare att ”rösta SI den 7 oktober”. Den sista opinionsundersökningen innan valet som visade att NO hade hela tolv procents försprång, förändrades på valdagen med hela 15 procent, vilket visade att hot och manipulation hade gett verkan. “Bravo Costa Rica”, satte The Wall Street Journal sin rubrik på måndagen.

Inte bara den politiska och ekonomiska eliten i Costa Rica har haft mardrömmar om att El Movimiento Patriótico contra el TLC, den patriotiska rörelsen mot TLC, skulle vinna den av folket framtvingade folkomröstningen. Vita huset har antytt att bakom denna mäktiga folkrörelse har Chavez i vanlig ordning dragit i trådarna.

Nu kommer folkrörelsen att utnyttja det finmaskiga nätverk de har upprättat som en bokstavlig parallellregering runt om i landet för att dra in ännu mer samhällssektorer i den politiska kampen i framtiden. Än är inte sista ordet sagt i Costa Rica.

Dick Emanuelsson

martes, 9 de octubre de 2007

ITUC och Europafacket kräver EU-blockad av Burma

<998>

TEGUCIGALPA / 071009 / Internationella Fackföreningskonfederationen ITUC och Europafacket kräver i ett gemensamt uttalande praktiskt taget en total blockad av militärregimen i Burma för att förmå generalerna att återupprätta de parlamentariska institutionerna i landet. Burma skakas av politisk konfrontation efter att regimen nyligen kraftigt höjt olje- och bensinpriserna.

ITUC och Europafacket anser att de nuvarande sanktionerna mot regimen är otillräckliga. Facken vill få till ett stopp för import av burmesisk olja, den viktigaste inkomstposten tillsammans med ädelstenar och trävaror samt ett partiellt stopp för EU-export till Burma. Också ekonomiska transaktioner till och från det asiatiska landet bör stoppas, säger Guy Ryder, ordförande för ITUC och John Monks, ordförande från Europafacket. Ett annat krav är att inga registrerade företag inom EU-området ska operera i eller med statliga eller militära burmesiska företag. Även all militär vapenexport ska stoppas.

Dick Emanuelsson

Los sindicalistas en Colombia si son asesinados por rechazar el TLC

Las FF.MM. asesinan a sindicalistas, dice informe de la CSI, mientras el grupúsculo sindical de Uribe en Medellín dice que no son los patronos y el Estado que matan y apoya el TLC de su presidente.

Por Dick Emanuelsson *

Este viernes arribará una delegación de Estados Unidos integrado por el secretario de Comercio Carlos Gutiérrez, cuatro congresistas demócratas, un republicano y un independiente. El gobierno de Uribe y el secretario de Comercio intentan, por la segunda vez en Medellín, de convencer a estos personajes norteamericanos que en Colombia no se viola a los derechos humanos y menos a los derechos sindicales [1].

Pero unos días antes de su llegada, el diario más importante en Estados Unidos, New York Times, rechaza los argumentos del gobierno de Uribe y contraataca, exigiendo que “el presidente Álvaro Uribe y su gobierno no han hecho lo suficiente para enviar a la justicia a los matones paramilitares y a sus patrocinadores políticos, responsables de generalizadas violaciones de los derechos humanos”. Semejante declaración contrasta totalmente al discurso de Uribe en la ONU recientemente en donde afirmaba que hay “cero paramilitarismo en Colombia”, declaración en que nadie creía, ni en Colombia ni en Estados Unidos.

Pero hay más viajes de USA a Colombia. El secretario del Tesoro, Henry Paulson; el secretario de Agricultura, Mike Johanns, y el secretario para Servicios Humanos y de Salud, Mike Leavitt están preparando una delegación con al menos 50 congresistas demócratas para que puedan ver “esa otra cara de Colombia”, como dicen los organizadores de la Oficina del Representante Comercial (Ustr) y la embajada de Colombia, según el diario colombiano El Tiempo.

La idea es convencer a los congresistas norteamericanos de votar y ratificar el acuerdo de TLC entre Colombia y Estados Unidos. New York Times quiere apretar a Uribe: “Retener la ratificación puede ser usado como un mecanismo para cambiar la conducta del señor Uribe”, dice el Times en su editorial.

Sindicalistas “amarillos”

Los congresistas demócratas han exigido, para ratificar el acuerdo de TLC, que los derechos sindicales y humanos sean respetados. Para contrarrestar o para neutralizar los argumentos del movimiento sindical colombiano, organizó Uribe el pasado 16 de septiembre en la ciudad de Medellín un encuentro entre unos congresistas demócratas y supuestos sindicalistas colombianos, un encuentro que tuvo grandes titulares en la prensa colombiana por el contenido de las declaraciones de estos “sindicalistas”.

Decía [2] el señor Luís Germán Restrepo Maldonado, presidente del Sindicato de la Compañía de Empaques:

– En 35 años de actividad obrera no he visto que se asesine a nadie por ser sindicalista. Ni el Estado, ni los empresarios nos persiguen. Eso lo hacen grupos al margen de la ley, que incluso pelean entre ellos.

Es un argumento idéntico lo de la charla de Uribe en la UNO; En Colombia son asesinados (los sindicalistas) por la guerrilla y narcotraficantes ya que no existe paramilitares.

Las FF.MM. asesinan a sindicalistas

Pero “contrariamente a lo que el Gobierno aduce, estas muertes no fueron víctimas casuales del conflicto armado interno. Sus nombres forman parte de los 2.245 trabajadores y trabajadoras asesinados en Colombia entre 1991 y 2006, de los cuales un 97 % fue asesinado por actores militares o paramilitares, con un 3% por la guerrilla u otros actores. El 22% de los asesinados eran líderes sindicales. Además de esta violencia física, existe también una campaña sistemática de los empleadores (patronos) y del Gobierno contra la libertad sindical, la negociación colectiva y esa ofensiva golpea la esencia misma del sindicalismo”, fueron las palabras del Sr. Janek Kuczkiewicz cuando intervino [3] en el Parlamento de la Unión Europea el 18 de abril año en curso. Él es Director del Departamento derechos humanos y sindicales, de la CSI, Confederación Sindical Internacional, con 168 millones de afiliados en todo el mundo.

En el Informe Anual 2007, que fue publicado a final del mes de septiembre, el norteamericano Guy Ryder, presidente de la CSI, dijo lo siguiente sobre el genocidio sindical en Colombia:

“Colombia sigue siendo el país más mortífero del mundo para los sindicalistas. Sin embargo, en lugar de emplear sus recursos para hacer frente al problema real, el gobierno de Uribe destina millones de dólares a sufragar una amplia campaña de relaciones públicas, y envía a altos representantes del Estado al extranjero para decir al mundo que la situación en Colombia está mejorando. No son más que mentiras. En 2006, 78 sindicalistas fueron asesinados, ocho más que en 2005, y muchos otros fueron víctimas de amenazas, secuestros o ´desapariciones´ [4].”

“Guerrilleros dados de baja” eran sindicalistas

La misma CUT (Central Unitaria de Trabajadores de Colombia), representada por su presidente Carlos Rodríguez, su secretario general Boris Montes de Oca Anaya y Carlos Julio Díaz L., presidente de la Subdirectiva Antioquia de la CUT, es decir el departamento en donde los “sindicalistas” de Uribe se encuentran, rechazan rotundamente las declaraciones de estos en un extenso comunicado el 24 de septiembre [5]:

“Invitamos al señor Restrepo Maldonado y a los periodistas, no a que lean las denuncias de la CUT, sino los fallos de la justicia que recientemente condenaron a varios militares a 40 años de cárcel por el asesinato de tres dirigentes de la CUT Arauca a los que inicialmente presentaron como guerrilleros dados de baja en combate. Los invitamos a que lean el fallo de un tribunal de justicia en los EE.UU. que condenó a Chiquita Brand a pagar una multa de 25 millones de dólares, por financiar grupos paramilitares para asesinar sindicalistas en Urabá, los invitamos a que lean las declaraciones del paramilitar Edgar Ignacio Fierro Flores, alias “Don Antonio” y del ex – funcionario del DAS (la policía política secreta del presidente Uribe) Rafael García, sobre un plan de exterminio a líderes sindicales orquestado por altos funcionarios del DAS y grupos paramilitares”.

El movimiento sindical colombiano ha sido terriblemente reducido por una guerra sucia sin precedentes en el mundo. Y la guerra sigue. Y uno de los motivos por matar a los sindicalistas es “ablandar” su resistencia contra un Tratado de Libre Comercio, TLC con Estados Unidos, sencillamente por que el trabajador y el pueblo pierde, no solamente de ingresos, fuentes de trabajo sino la soberanía nacional, subrayan los altos dirigentes sindicales.

El grupúsculo sindical de Uribe

La CUT tiene 550.000 afiliados en el país de los cuales 80.000 se encuentran en Antioquia. Los sindicatos amarillos que Uribe presentó en Medellín el 16 de septiembre ante los gringos representan, según CUT, solo 0,25 % de todos los trabajadores sindicalizados en Colombia. Las tres centrales obreras existentes en el país están totalmente unidos en su rechazo al TLC, por lo cual el grupúsculo sindical de Uribe solo puede entenderse por haberse vendido a Uribe y el enemigo de clase.

Seguimos con el comunicado de la CUT:

El señor Walter Navarro, presidente de la Asociación de Profesionales de Empresas Públicas de Medellín, expresó según El Colombiano: “Las industrias de EE.UU. y Colombia son complementarias, lo cual implica que el 90% de las importaciones son de bienes que no se producen en esos mercados”.

El señor Navarro está totalmente desinformado: Con el TLC las empresas de EE.UU. podrán vender en nuestro país más de 5.500 productos que hoy pagan impuestos de importación (aranceles) muchos de los cuales se producen (o se podrían producir) y subsisten en Colombia por esa protección. El sector manufacturero genera más de 2 millones de empleos y el sector agropecuario que se va a afectar negativamente más de 500 mil empleos.

¿El obrero colombiano por encima el gringo?

Para reforzar los argumentos vacios de Uribe, éste llevó a Medellín el señor Luís Carlos Villegas, presidente de la ANDI (As. Nacional de Empresarios de Colombia), que logró no reírse cuando sostenía ante el representante demócrata Rubén Hinojosa que El salario por hora de un trabajador colombiano, tiene mayor capacidad de compra que el de su similar norteamericano”.

Pero la CUT no falta respuesta:

“Un estudio que hizo la Federación Internacional de Trabajadores de las Industrias Metalúrgicas titulado “El poder adquisitivo del tiempo de trabajo 2006. Una comparación internacional” que se puede descargar de la página web: http://www.imfmetal.org, prueba totalmente lo contrario:

  • El estudio muestra que para comprar una libra de carne un trabajador de EE.UU. necesita trabajar 31 minutos, mientras que un colombiano necesita más de 4 horas.
  • Para comprar un pantalón de calidad media, un trabajador norteamericano necesita trabajar 1 hora y 39 minutos, mientras que un colombiano necesita 32 horas y 50 minutos.
  • Para comprar un automóvil, un trabajador norteamericano necesita laborar 918 horas y 49 minutos, un colombiano 10.261 horas y 20 minutos, etc.

Es decir, con argumentos, datos y elementos básicos, los “sindicalistas de Uribe” en la ciudad bajo control de la mafia para-estatal, se quedan realmente cortos. Y los norteamericanos no son para nada tontos que tragan cualquier cuento.

Sigue el terror en las plantas de Coca Cola

Al contrario. Los sindicatos estadounidenses cada vez expresa más su solidaridad con la clase obrera organizada en Colombia. Como el ejemplo de United Steelworkers (USW) (sindicato de obreros siderúrgicos) - Estados Unidos – Canadá, que en un comunicado el 8 de octubre de Leo W. Gerard, presidente del USW, exige que el Uribe adopta “todas las medidas necesarias para proteger la vida de los integrantes del SINALTRAINAL, sus dirigentes y sus familias”. SINALTRAINAL organiza los trabajadores de las plantas de embotelladoras de Coca Cola y también de Nestlé pero ha sido víctima por una persecución constante en los últimos 15 años y ha tenido que enterrar más de diez trabajadores de las plantas de Coca Cola.

Al contrario a Uribe, el sindicalista norteamericano acusa a los reagrupados paramilitares en “Aguilas Negras” por liderar la guerra contra el sindicato y menciona el último caso con el dirigente sindical José Domingo Florez, cuyo hijo fue secuestrado y torturado por tres hombres encapuchados y fuertemente armado en la ciudad Sabanalarga.

El modelo no genera fuente de trabajo

El modelo neoliberal también ha hecho “tierra arrasada” en Colombia en los últimos 14 años en donde NO SE HA GENERADO UN SOLO TRABAJO FORMAL/FIJO, según el Centro de Investigaciones para el Desarrollo, CID, de la Universidad Nacional, recogido en el libro Bien-Estar y Macroeconomía 2007 [6]. Por el contrario, se ha perdido 215.000 empleos. La demanda de mano de obra en la industria ha sido reemplazada por personal temporal que desde el 1993 se ha triplicado en Colombia. Este sector informal llega a casi 64 por ciento de los empleos en donde generalmente es negado el derecho de seguridad social.

Uribe fue el Padrino de la Ley 50 y Ley 100 en la década -80, que prácticamente desarmó el trabajador colombiano, pero paralelamente le dio una tremenda arma a los patronos con derecho de despedir a sus empleados como le daba la gana.

Fue también el mismo Uribe, ahora como presidente, que propuso que los desempleados o los trabajadores que fueron colocados en la calle como consecuencia de las privatizaciones de empresas como Telecom, crearían sus propias “empresitas”, que se volvieran “sus propios patroncitos” para así sintieran la libertad del capitalismo, y otras propuestas neoliberales, aplicadas en el mundo con resultados desastrosos.

Grandes ejércitos de vendedores ambulantes

A pesar que Colombia muestra un crecimiento económico, como por ejemplo en el 2006 en donde el PIB creció 10,8 por ciento, solo aportó el 1,9 por ciento de los puestos de trabajo ADICIONALES en la economía, sostiene Ricardo Bonilla, coautor de la investigación del CID en declaración al diario El Tiempo.

Y es una muestra muy ilustrativa de que el crecimiento económico y el aumento de la productividad no necesariamente coinciden en más empleos sino en mayores utilidades para el gran capital. Sin embargo, el trabajador ha perdido diez puntos durante este tiempo, y no solamente en poder adquisitivo sino en pago por horas extras, que Uribe quitó al trabajador colombiano, le extendió la jornada de trabajo y empeoró las vacaciones y una cantidad de otras conquistas sociales del movimiento obrero colombiano.

Lo que se ve en las calles de Bogota, Medellín o Cali son grandes ejércitos de vendedores ambulantes del sector informal, que trabajan desde tempranas horas de la mañana hasta la medianoche para poder sobrevivir.

Y con el TLC, según las centrales obreras, sería un desastre para el pais y el pueblo trabajador. Y sin duda, reforzaría la guerra.

* Reportero en América Latina

Nota:

[1] El Tiempo, 8 de octubre 2007: Indignación del Gobierno por editorial del The New York Times que pide frenar el TLC

[2] El diario El Colombiano,

[3] Janek Kuczkiewicz.

[4] Guy Ryder, presidente de la CSI

[5] Carlos Rodríguez (Presidente de la CUT) Boris Montes de Oca Anaya (secretario general) y Carlos Julio Díaz L. (presidente CUT Subdirectiva Antioquia), en un extenso comunicado el 24 de septiembre.

[6] El Tiempo, octubre 3 de 2007: La industria no ha generado ni un empleo permanente en los últimos 14 años.

sábado, 6 de octubre de 2007

Los obstáculos para la toma del poder en Paraguay

Con la liberación del general [r] Lino Oviedo intentan a debilitar la candidatura presidencial de ex obispo Fernando Lugo, sostiene Juan Arrom, secretario general del Partido Patria Libre

POR DICK EMANUELSSON *

Las elecciones en el Paraguay están convocadas para el 20 de abril de 2008. El Partido Colorado, gobierno y organismo arraigado al aparato del estado paraguayo de los últimos 67 años, trata desesperadamente con todos los métodos sucios de anular la candidatura e impedir que salga elegido como presidente el ex obispo Fernando Lugo. En esa tarea esta acompañado el partido Colorado por el Vaticano y la Casa Blanca que están preocupadísimo por el avance que ha tenido este personaje popular. Lugo esta apoyado por un frente popular unido con la mayoría de la izquierda paraguaya detrás su candidatura.

En corresponsal Dick Emanuelsson entrevistó a Juan Arrom, Secretario General del Partido Patria Libre, partido marxista y revolucionario, acerca los motivos por la liberación del ex general Lino Oviedo y la perspectiva de una nueva victoria electoral en el Paraguay de los sectores ligados a la corriente “Socialismo del Siglo XXI”.

¿Como analiza el Partido Patria Libre (PPL) la liberación del general [r] Lino Oviedo?

– La libertad del ex Gral. Lino Oviedo se enmarca en una estrategia electoral del Partido Colorado, que intenta debilitar la candidatura presidencial del ex obispo Fernando Lugo, quien se perfila como favorito para triunfar en las elecciones del próximo año. De hecho, la condena impuesta a Oviedo por un Tribunal Militar extraordinario, en términos estrictamente jurídicos, es nula, pues ese tipo de Tribunal solo puede funcionar en caso de Guerra. La condena que le fue impuesta, de 10 años de prisión, por el Tribunal Militar, fue resultado de la aguda disputa interna en el principal partido de la oligarquía y la dictadura militar, el Partido Colorado, que así se deshizo de la candidatura presidencial de Oviedo en 1998; finalmente en marzo de 1999 en confusos episodios -donde diferentes bandos del Partido Colorado se acusan mutuamente de la masacre de jóvenes y manifestantes- concluyó con la caída del gobierno de Raúl Cubas, aliado de Lino Oviedo.

¿Cuál es el pasado del general en la dictadura de Alfredo Stroessner (1953-1989)?

– Como todo mando militar se excusa en la verticalidad de la institución militar para tratar de deslindar su responsabilidad por los crímenes y corrupción de la dictadura. Sin embargo tanto él como otros tantos prominentes jefes militares y políticos se han beneficiado y enriquecido bajo ese régimen fascista durante todo el período dictatorial en el cual gobernó Stroessner.

¿Que papel jugaba Oviedo en el derrocamiento de Stroessner 1989 y su papel en la masacre de los estudiantes al frente el congreso el 1999?

– Oviedo formó parte del comando militar que ejecutó el golpe contra el dictador Stroessner. Nosotros entendemos claramente que el golpe contra Stroessner y la apertura política fue motivado en la política del imperialismo norteamericano que buscaba frenar los cambios democráticos con perspectiva revolucionaria, como lo fue Nicaragua en 1979, y anteriormente Cuba en 1959. Pero el contexto latinoamericano de la década del 80 se caracterizaba por la radicalización de las luchas democráticas con posibilidad de rupturas radicales hacia la izquierda. Es ese proceso preventivo el que cumplió el golpe de 1989.

– En cuanto a la masacre de jóvenes manifestantes en la plaza del Congreso, en marzo de 1999, existe un manto de dudas generalizado por cuanto hubieron disparos de ambos lados, de parte de francotiradores identificados con el oviedismo y según diversos testimonios calificados que ahora surgen, también desde el propio Congreso donde se atrincheró la oposición anti-oviedista, tanto del propio Partido Colorado como de los de oposición parlamentaria. Lo cierto y lo concreto es que hubo un tiroteo indiscriminado contra los manifestantes en la plaza del Congreso, y tanto el gobierno como el ministerio público, identificados plenamente con el partido de gobierno, han encubierto a los responsables de estos hechos criminales contra manifestantes pacíficos

Junto con Oviedo fueron encarceladas unas 200 personas, entre militares y civiles por un supuesto intento de golpe de estado el año 2000. ¿Quiénes son ellos y que lo que representan ellos y siguen teniendo contactos entre ellos?

– El intento de golpe en mayo del 2000 deviene de un importante sector de militares institucionalistas descontentos con el retorno de los mandos militares identificados con la dictadura militar, además de sectores civiles de los partidos políticos y el empresariado que buscaba una salida a la profunda crisis generada con el cambio de marzo de 1999 y el retorno pleno de los personeros de la dictadura de Stroessner al gobierno. Existía un ambiente de total inestabilidad, con protestas populares crecientes que dejaron al gobierno del presidente Luís González Macchi -senador electo en reemplazo del presidente Raúl Cubas en marzo de 1999- en una situación de extrema debilidad.

– Nosotros, de Patria Libre, en esa coyuntura, lanzamos la consigna de una Revolución Patriótica de todas las fuerzas democráticas y populares para desalojar del poder a un gobierno no solamente corrupto en extremo sino absolutamente ilegal. Fuimos convocados por diversas fuerzas golpistas a derrocar en conjunto ese gobierno criminal que se acabó llevando la sangre de muchos luchadores y dirigentes políticos campesinos y de izquierda. Por la situación de ilegalidad del gobierno y la ingobernabilidad y corrupción imperantes, todo ciudadano estaba habilitado legalmente por la Constitución Nacional a levantarse contra el mismo, por todos los medios que tuviera a su alcance, tal como lo dispone expresamente la Carta Magna.

– El intento existió con las operaciones militares desarrolladas en mayo del año 2000 por ese grupo de jóvenes oficiales, pero acabó fracasando por su falta de mayor amplitud y orientación política. Ese hecho sirvió para profundizar la persecución a militares institucionalistas en las FF.AA, e incluso como uno de los motivos de la persecución y terrorismo de Estado contra nuestra organización cuando fuéramos secuestrados por el gobierno en enero del 2002 varios líderes de nuestro partido, ya que bajo todo tipo de torturas intentaron que nos declaremos responsables e ideólogos, junto a mandos militares, de esa intentona golpista, amén de que nos declararemos aliados de las FARC y del Oviedismo, del delito de rebelión armada y de secuestros extorsivos.

– Ese sector de las FF.AA y ese sentimiento institucionalista y patriótico no desapareció, de hecho siguen hoy en día los mandos militares identificados con la dictadura al frente de las FF.AA, impera la corrupción generalizada, los lazos con el narcotráfico y con las operaciones de terrorismo de Estado contra el movimiento popular. En tanto esas contradicciones no se resuelvan la crisis en las FF.AA va a seguir aflorando, más aún con la perspectiva de cambio de gobierno en el 2008 con el eventual triunfo del ex obispo Fernando Lugo.

Han sido ambiguas las declaraciones por parte del candidato presidencial, Fernando Lugo cuya candidatura apoya el PPL. ¿Será ese papel divisionista la verdadera razón por lo cual ha sido puesto en libertad por el estado que dirige el gobierno del Partido Colorado?

– Categóricamente el gobierno de Nicanor Duarte Frutos, que es una recreación del gobierno de partido único dictatorial de Stroessner, corrupto y con claras políticas de terrorismo de Estado contra el movimiento popular, esta intentando restar fuerzas electorales al ex obispo Lugo. Nosotros coincidimos con Lugo cuando expresa que el neoliberalismo no es la solución, que se orienta hacia una política que satisfaga los reclamos de Justicia Social, que se establezca en el pais un Poder Judicial independiente no atado a la mafia gobernante, y que se declara de izquierda y socialista, que aboga por una efectiva Soberanía Nacional como lo señaló en un reciente encuentro-seminario en el Ecuador sobre el Socialismo del Siglo XXI.

– Pero las fuerzas que apoyan a Lugo son bastante disímiles, políticas, empresariales y sociales, y desde luego existen y existirán numerosas contradicciones que únicamente se podrán resolver con la lucha del movimiento popular para que el cambio democrático histórico que se puede dar en Paraguay con el desalojo del poder de un partido fascista que gobierna por más de 67 años, pasando todo un período de una de las más terribles dictaduras de América latina con 35 años en el poder (1954-1989 con Stroessner) pueda profundizarse hacia una democracia participativa de poder popular, con Soberanía Nacional y Justicia Social.

¿Cómo va la campaña electoral del Fernando Lugo y cuales son los planteamientos políticos que entrega este ex cura para un gobierno popular?

– La campaña electoral de Lugo recién comienza; nosotros como PPL estamos comprometidos estrictamente en el apoyo a su candidatura presidencial, porque consideramos que será un paso adelante de carácter democrático la derrota del partido fascista de la dictadura. Sin embargo somos muy conscientes de que la amalgama de fuerzas que apoyan a Lugo, desde la derecha conservadora, pasando por el centro, los movimientos sociales y la izquierda, tienen profundas contradicciones, las cuales únicamente serán resueltas por la lucha de masas y la correlación de fuerzas que se vaya generando desde el movimiento popular y revolucionario.

– La coalición que jurídicamente apoya a Lugo aún no ha lanzado públicamente su programa de gobierno, sin embargo el mismo no podrá avanzar, por el fuerte peso de los sectores conservadores, en reformas de carácter democrático a nivel gubernamental, de la estructura del Poder Judicial y Ministerio Públicos que hoy son usados como látigos contra el movimiento popular y elementos de Impunidad de la mafia gobernante. En el aspecto económico no vemos que el rumbo cambie drásticamente, fuera de las políticas que ya han aplicado gobiernos de centroizquierda en América Latina, que acabaron siendo las mismas del Fondo Monetario Internacional, con excepción de las fuertes inversiones en el área social desarrolladas bajo la gestión del PT en Brasil.

¿Cuales son los principales obstáculos para llegar a la presidencia y cuales serán los principales obstáculos para la toma del poder?

– La candidatura presidencial de Lugo estaba bastante consolidada al frente de todos los sondeos electorales, lo que en cierta medida vino a cambiar con la libertad de Oviedo, cuya eventual candidatura ha tenido un cierto crecimiento. El mantenimiento de la concentración de la fuerza electoral en torno a la candidatura de Lugo será el desafío principal, incluida la lucha contra la posible anulación judicial que el gobierno de Nicanor Duarte pretende en contra de la candidatura de Lugo. Ese intento de nulidad se basa en el argumento ridículo de que el Derecho Canónico, mismo que el ex obispo haya presentado renuncia. No lo considera fuera de la Iglesia y por tanto como ministro de la misma. En ese sentido, el gobierno pretende basar la nulidad de la candidatura de Lugo en el hecho de que la Constitución no permite que ministros de ningún culto religioso puedan ser candidatos a cargos electivos. Pero evidentemente, el ex obispo Lugo ante la Constitución Nacional es un ciudadano plenamente habilitado desde el momento en que ha presentado su renuncia al ministerio religioso, y el Derecho Canónico no tiene ninguna relación con el Estado paraguayo que es un estado laico.

¿Cómo ve la embajada de Estados Unidos la conformación de un Bloque opositor, popular y de izquierda y cuales son las expectativas que despiertan en el movimiento social?

– Desde luego que respecto a la política norteamericana una candidatura como la del ex obispo Lugo, identificado con las luchas del movimiento popular y social, y en particular del campesinado paraguayo, además de su conocida raigambre en la teología de la liberación, despierta más que una sospecha un temor. La política norteamericana contra el movimiento de izquierda es normal en cualquier tiempo, pero hoy se centra contra el Socialismo del Siglo XXI en América Latina y contra el gobierno bolivariano de Hugo Chávez al cuál pretende ligarlo ideológicamente la derecha en el país. Todas estas manifestaciones conservadoras contra la candidatura de Lugo por supuesto que tienen un ingrediente de la política anti-izquierdista del gobierno norteamericano, el cuál por supuesto se vería mucho más cómodo en Paraguay con sus tradicionales aliados del partido fascista de Stroessner al cuál ellos mismos le enseñaron y adoctrinaron en las políticas de la guerra fría y la seguridad nacional, en prácticas de terrorismo de Estado y a ser sumisos y leales a toda la estrategia continental de dominación, explotación y opresión del imperio sobre las masas trabajadoras y explotadas de América latina.

* Reportero en América Latina

jueves, 4 de octubre de 2007

Che vinner en ny seger mot sina mördare, 40 år efter han avrättades i Bolivia

<8406>

Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Nationella Befrielsearmén”.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp men skulle släckas, tillfälligt, den 9 oktober samma år då Che avrättades.

Den 7 oktober hade han sårats och tillfångatagits. Che fördes till skolan i den lilla byn La Higuera. Sergeanten Mario Terán anmälde sig som frivillig för att genomföra avrättningen av Che, som i tidningarna redan hade förklarats ”död i strid”. Men Terán hade först inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske, kubanske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!”.

FÖRSPELET TILL GERILLAN I Bolivia hade tagits redan 1965 i Havanna, främst med det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och dess ledare Mario Monje.

– I november 1966 var jag medlem i och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade inlett de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Så sa Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne, när jag träffade henne och Nila Heridia, ”Ivana”, student vid den medicinska fakulteten i La Paz som 1968, året efter Ches död, anslöt sig till ELN-gerillan. Nu är hon hälsovårds- och idrottsminister i Evo Morales’ regering.

Jag träffade dem bara några dagar efter att det bolivianska folket hade störtat president Sanchez de Lozada den 17 oktober 2003, nästan på 36-årsdagen av avrättningen av Che. Men det är nog först nu som Che och de politiska principer han stod skördar sina frukter.

BARA ETT ÅR INNAN Che avreste till Bolivia, talade han till delegaterna på den Trikontinentala konferensen i La Havanna 1966 och till försvar av det vietnamesiska folket som stred mot USA-administrationens folkmordskrig i Indokina:

”Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!” [1].

Che visste att förr eller senare skulle Latinamerika resa sig. I dag pågår i hela Latinamerika en intensiv politisk process. En brokig social, folklig och demokratisk revolutionär vänster erövrar politiskt inflytande i en takt som gör Vita huset och det internationella storkapitalet nervösa. I söndags vann Ches idéer i Ecuador där det ecuadorianska folket skördade en brakseger och bokstavligen sopade bort de gamla korrumperade partierna från den politiska scenen när det valde ledamöter till en konstituerande församling som ska utarbeta en ny grundlag i landet.

Och där i skolan i den lilla fattiga och totalt okända byn La Higuera för 40 år sedan, mötte Che döden med ett mod och ett kurage som få personer kan uppvisa. Det är denna rebellanda som gör honom odödlig bland de latinamerikanska massor som älskar honom och ser honom som prototypen av den Nya Människan som Che slogs och gav sitt liv för. Det finns till och med de, som i fallet med invånarna i La Higuera och Vallegrande i Bolivia, som i Che ser sitt eget lokala helgon; SAN ERNESTO.

FÖR ETT ÅR SEDAN visade den kubanska televisionen ”San Ernesto de La Higuera”. Det är en fantastisk vacker dokumentärfilm som låter byinvånarna komma till tals under ett tre månaders långt reportage. Det är sant att Che:s gerilla inte lyckades eller hann rekrytera många bönder och att misstänksamheten mot denna var stor hos civilbefolkningen. Men historien kommer för det mesta ikapp verkligheten. I dag tänder bönderna i detta område ljus för att be till sitt eget helgon.

Elia Ariega var sjuksköterska och tvättade Che efter att han avrättats.

– När en person dör förändras ansiktsfärgen. Men inte på Che. Hans ögon var öppna som om han levde. De intensiva ögonen reflekterade inte död och han har sedan den dagen förblivit levande i våra hjärtan hos var och en av oss.

Historikern Pastor Rocabado berättar om ett möte med en nunna som hade sett Che: död

– ”Pastor, det är otroligt! Che ser precis ut som Jesus när han togs ner från korset. Han har ögonen öppna och han ser ut som om han skulle vilja säga något”.

Likheterna mellan Jesus och Che är att bägge tog ställning för de fattiga och de utsatta, arbetade för att skapa en Ny Människa och gick bägge sina öden till mötes med fysisk smärta och död.

PÅ MORGONEN DEN 9 oktober hade den kubanskfödde CIA-agenten Felix Rodriguez anlänt till La Higuera och på eftermiddagen avrättades Che av sergeant Mario Terán. Officiellt var det ett beslut som togs av president och general René Barrientos och överbefälhavaren Alfredo Ovando Candía, flygvapenchef och landets ÖB, men inofficiellt togs beslutet av CIA och dess utsände.

“När jag kom in i skolsalen satt Che på en bänk”, berättade Terán [3]. Han såg på mig och sa:

– Ni har kommit för att skjuta mig.

“Jag kände mig hämmad och sänkte huvudet utan att svara. Då frågade han mig:

– Vad har de andra sagt?

“Jag svarade att de inte hade sagt något, och han grymtade:

– Så modiga!

“Jag vågade inte skjuta och i det ögonblicket såg jag att Che växte, han blev mycket stor, enorm! Hans ögon lyste intensivt, jag kände som om han kastade sig över mig och när han tittade med den fasta blicken mot mig blev jag yr. I ett ögonblick tänkte jag att Che skulle kunna ta ifrån mig mitt vapen.

– Var förnuftig! beordrade han mig, och sikta väl, ni ska skjuta en människa!

”Då tog jag ett steg tillbaka mot tröskeln vid dörren, slöt ögonen och sköt den första salvan. (…) Jag återtog modet och sköt den anda salvan, som träffade honom i armen och i hjärtat. Då han var han redan död”.

MEDAN FELIX RODRIGUEZ fick nya CIA-uppdrag i Vietnam, Centralamerika och ständiga terroristuppgifter riktade mot Kuba, glömdes Sergeant Mario Terán helt bort av både Bolivia och världens historiker. Han levde i misär på en miserabel armépension, fick gråstarr men hade inte pengar att betala en enkel operation och blev slutligen blind [2].

Och livet kan ibland ta ironiska svängar, vilket Pablo Ortiz, journalist på dagstidningen El Deber i Santa Cruz fick erfara:

– Terán opererades mot starren av kubanska läkare helt gratis. Ingen på sjukhuset visste vem han var tills hans son kom till tidningen i augusti 2006 och berättade för oss (vad som hänt hans far) och ville att vi skulle publicera ett offentligt tack (till Kuba).

Sedan Evo Morales vann presidentposten i december 2005 har Ches bödel och ytterligare 110.000 bolivianer opererats. De har fått tillbaka sin syn igen tack vare att Kuba och Venezuela igångsatt ett av de mest humana projekt som Latinamerika skådat; Mision Milagro, där sex miljoner fattiga latinamerikaner under en tioårsperiod ska opereras mot ögonsjukdomar.

Varje år mister 650.000 fattiga latinamerikaner, likt Mario Terán, sin syn eftersom de inte har pengar till att betala en ögonoperation. I dag går flygplanen i skytteltrafik mellan kontinenten och Havanna & Caracas med fattiga människor som i morgon kommer att se färger, solen, regnet och sina närmaste.

Utan tvekan har Che vunnit ännu en seger, 40 år efter sin död och han kommer, med all sannolikhet, att skörda nya segrar. Eller, som pionjärerna (skolbarn) alltid avslutar sina tal på Kuba:

”Pioneros! Por el Comunismo! Seremos como El Che”!

Pionjärer, för Kommunismen, vi ska bli som Che!

Dick Emanuelsson

[1] Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

[2] Héctor Arturo, «Che vuelve a ganar otro combate», Granma, 29 de septiembre de 2007.

[3] Mario Terán, «Extractos», sin fecha. http://fotolog.terra.com.ar/desdelaterraza:26 (sitio consultado el 30 de septiembre de 2007), citerat av fransk-algeriske universitetsläraren Salim Lamrani, Rebelión.

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

<23>

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.

Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

  • Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
  • Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
  • Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

  • De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

  • Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?
– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

  • Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?
– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.



Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia