lunes, 9 de marzo de 2009

VENEZUELA: Hatets konsekvenser


<2325 tecken>
TEGUCIGALPA / 090222 / “Jag syr igen saken (“QK”) om NEJ förlorar”, skrev venezuelanskan på bakrutan på sin bil.

Tre veckor innan folkomröstningen som skulle ta ställning till om Venezuelas författning skulle revideras i fem artiklar påstod oppositionen i sina beställda opinionsundersökningar att ”NO” skulle vinna. Men det gjorde de inte. Så nu kommer rapporter från kvarteret där den Chavezhatande kvinnan bor om att han hon har flytt grannskapet och begett sig, som statskuppsledaren Pedro Carmona 2002, till Colombia. Enligt, vad borgarpressen alltid skriver; ”trovärdiga källor”, jagar och söker grannarna henne för att hon ska uppfylla sitt löfte om att sy igen ”saken”. Jag skriver ”saken” för ordet som hon skrev på sin bakruta är oerhört mycket mer vulgärt och jag tror inte att redaktionsledningen vill publicera min krönika om jag skriver vad kvinnan själv registrerade exakt på sin bakruta.

Kvinnan är inte den första i den politiska historian att begå obegripliga saker. Mot kommunisterna på 1940- och 1950-talets kalla krig var det legio att bränna ner Flamman, mörda fem människor, placera hundratals Spanienfrivilliga i interneringsläger under kriget samtidigt som Wallenbergägda SKF fick tillstånd för att exportera kullager till den tyska krigsmaskinen. Inte en ursäkt fick de drabbade, trots 60-70 års väntan. Även under Palmes sista år förde den politiska högern en ursinnig hatkampanj som till slut resulterade i mordet på statsministern.

Fidel och den kubanska revolutionen har hatats nästan lika länge som den existerat. Chavez och den Bolivarianska revolutionen fick två år innan den sattes upp på Sydsvenskans, DN:s och Svenskans listor över hatobjekt. De spelar nu på dumheten och okunnigheten då de begår i sak samma grundläggande fel som venezuelanskan. Men maktmedierna anser sig inte behöva begå självkritik eller be Venezuelas folk om ursäkt för att en klar majoritet av venezuelanerna anser sig ha samma rätt att rösta på de kandidater de anser vara de bästa. Och kanske Chavez, till de nämnda tidningarnas förtret, blir omvald lika länge som Tage Erlander blev (1946-1969). Men, till skillnad mot svenskarna har venezuelanerna rätten att avsätta Chavez efter halva mandatperioden. Om den grundlagsrätten hade funnits i Sverige så kanske vi hade sluppit Reinfeldt vid det här laget!

Dick Emanuelsson
Flammans Latinamerikareporter
dickema@gmail.com