<5758 tecken>
Några reflektioner över den para-statliga terrorismens krig mot sitt eget folk.
">Av Dick Emanuelsson *
1993 gjorde jag under en vecka flera reportage i bananregionen Urabá, i norra Colombia. Bananfacket Sintrainagro och dess medlemmar befann sig under en djävulsk press och begravde varje vecka medlemmar eller ledare som fallit offer för paramilitär eller den reguljära militären.
Osvaldo Olivo var generalsekreterare för fackförbundet och Francisco Giraldo var ordförande i bananregionens centrum; staden Apartadó. Tre år senare, 1996 mördades de av paramilitärer.
I juli 1996 jag anlände till den lilla byn vid foten av Sierra Nevada i Anderna. Den 33-åriga änkan Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn stod där nästan förskrämda och undrade vad en blond utlänning ville en fattig kvinna och hennes barn. Men det var hennes vittnesmål om hennes man Audén, bananarbetare i regionen Cienaga som hade mördats samma år av paramilitärerna, som jag var intresserad av och hur familjen nu konfronterade framtiden. Och där stod åtta av de nio barnen med stora ögon när jag tog fotot på dem.
Om det inte hade varit för den fackliga solidariteten hade förmodligen flera av hennes barn dött, som tusentals andra barn i Colombia gör varje år av hunger eller undernäring. Humberto Robledo, ordförande för det lokala bananfacket Sintrainagro berättade att de 2000 medlemmarna varje månad överlämnade en summa motsvarande 60 dollar till familjens överlevnad.
Med bibelns hjälp
Det var mitt andra reportage i den region som gav inspiration till nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”, händelsen från 1928 där United Fruit Company, dagens Chiquita Brands, i samarbete med den konservativa regeringen beordrade armén att öppna eld mot 3000 bananarbetare och familjer som med en lyft bibel förde fram sina lönekrav men bemöttes med kulsprutegevär.
Det första reportaget gjorde jag 1991, också det för Mål&Medel, Livs medlemstidning. Reynaldo Maiguel var då generalsekreterare för Sintrainagro i Cienaga men den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen, sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet.
Intervjuad i LO-Tidningen
I december 2000 guidade Reynaldos efterträdare José Güette mig runt under tre dagar på bananplantagerna i Cienaga. Vi besökte bland annat en av Chiquitas plantager, intervjuade produktionschefen och bjöds på grillat kött samtidigt som chefen utdelade diplom till bästa arbetare. Idyllen var perfekt och under de trettio år som jag har bevakat Colombia är det denna del av Colombia vid Karibien som är min favoritplats.
Men idyllen är samtidigt en chimär för bakom palmer, bananträd och fjärilar döljer sig en statlig och paramilitär terrorism som medför att 600 bananarbetare och fackligt aktiva i Sintrainagro har mördats den senaste 20-årsperioden. Det femsidiga reportaget i LO-Tidningen i januari 2001 fick en uppföljning två veckor senare då jag beskrev hur José Güette, mitt under avtalsförhandlingarna med Chiquita, hade mördats av vad som förmodades vara en paramilitär. Den svarte kraftige fackledaren var orolig när vi reste runt i bananregionen och efter reportaget på Chiquitas plantage tipsades vi av civilbefolkningen om att paramilitärer väntade på oss vid utfarten. José bestämde sig för att ta en annan väg tillbaka vilket förmodligen räddade livet på oss.
”Därför mördar vi dem”
De paramilitära dödskvadronernas ledare i AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) har nu lagt pappren på bordet under det senaste året och bekräftat det som varje bananarbetare visste och berättade om men som ingen kunde bevisa; de multinationella bananbolagen som till exempel Dole och Chiquita gav paramilitären i uppdrag att ”hålla rent från facket på plantagen”. Eller som Carlos Castaño, AUC:s grundare 1994 och befälhavare svarade på frågan från den franske författaren Bernard Henry om ”varför skjuter ni fackliga ledare”:
– De förhindrar folk att arbeta. Därför mördar vi dem.
• Jaha, men varför mördar ni indianernas ledare i Alto Sinú? Vem förhindrar han att arbeta, denne lille indian i Tierra Alta?
•
– Kraftverket! Han förhindrar att kraftverket tas i bruk!
Intervjun publicerades i franska Le Monde samt i det colombianska veckomagasinet Semana den 15 februari 2002. ”Kraftverket” i Tierra Alta byggdes av Skanska 1992-2000. Massor av indianer och bönder mördades av paramilitärerna. Enligt människorättsorganisationerna samt indianerna, genomfördes det på uppdrag av kraftverkskonsortiet och storgodsägare som spekulerade i markförsäljning till det transnationella konsortiet. Indianernas marker, historiska och kulturella riter och levnadsmönster slogs sönder av bygget. Bönder och tiotusentals fiskare i Rio Sinú förlorade sin utkomst.
Paramilitärens klasskaraktär
I dessa två svar från Castaño kan man läsa svaret på frågan om de paramilitära organisationernas uppkomst och existens; försvara det bestående ekonomiska systemet och fysiskt likvidera alla de som kräver en del av produktionsresultatet. När nu de högsta paramilitära ledarna i USA bekänner att de verkade på uppdrag av militär, politiker men också multinationella företag som Dole, Chiquita eller gruvjätten Drummonds, så har en liten del av sanningen kommit ikapp verkligheten och visat den klassmässiga karaktären på paramilitären.
Men tiotusentals anhöriga till offren för dessa psykopatiska mördare kräver rättvisa och sanning, att de intellektuellt ansvariga också bestraffas.
* Dick Emanuelsson har bevakat Colombia och Latinamerika sedan 1980 och arbetade och levde i Colombia från 1999 men tvingades i december 2005 att lämna landet efter att ha mordhotats under hela 2005. Han lever och arbetar nu från Centralamerika.
