martes, 26 de octubre de 2010

El espionaje de Uribe en España y en Colombia contra españoles

Por Dick Emanuelsson




TEGUCIGALPA / 2010-10-26 / Veinte españoles son victimas por el espionaje ordenado por el ex presidente Álvaro Uribe en España mientras en Colombia, un periodista español ha sido objeto por el seguimiento del DAS.

Contrasta ese tratamiento a la periodista favorita de Uribe, Salud Hernández Mora, que prestaba o presta su servicio a Uribe y al DAS (Departamento Administrativo de Seguridad) planteando crónicas en el único diario con cobertura nacional, El Tiempo, contra integrantes de la Corte Suprema de Justicia y europeos que cuestionan la política de guerra de Uribe.

Uribe llega mañana miércoles a España pero no será bienvenido por el pueblo español. Más de cien organizaciones lo ha declarado Non Grata por sus ocho años de terrorismo de estado que han cobrado decenas de miles de victimas.

“OPERACIÓN EUROPA”

Pero los “ingratos” españoles no se quedan ahí. Llega al día siguiente que dos abogados, representando varias ONG´s, han demandado a Uribe por haber ordenado su Policía Política Secreta, DAS-G3, de realizar espionaje a por lo menos veinte españoles en tierra española. Según los abogados de Justicia por Colombia, el gobierno de Uribe consideraba “objetivos de su 'guerra política'” a estas ONG y a los activistas que fueron espiados en Madrid y otras ciudades españolas, según El Tiempo.

El periodista y escritor Hernando Calvo Ospina, exiliado en París, ha descrito en varios textos como fue la “OPERACIÓN EUROPA” [1]. No es que DAS “supuestamente” espiaba a españoles, suecos, colombianos exiliados en diferentes países en Europa. Sino, como escribe Calvo Ospina:

“Toda esa información estaba contenida en carpetas clasificadas como las operaciones “Amazonas”, “Transmilenio”, “Bahía”, “Halloween”, “Arauca”, “Intercambio”, “Risaralda” “Internet”, y “Europa”.

SEGUIMIENTO A PERIODISTA ESPAÑOL EN COLOMBIA

Un periodista español que conocí en Colombia fue Antonio Albiñana. “Periodista y analista internacional”, como se presenta. Participamos los dos en el programa “HORA 20” liderado en Caracol Radio por Néstor Morales en la noche del viernes. No siempre estábamos de acuerdo cuando comentábamos “La Noticia del Día” en el programa de Néstor pero si, en varios temas coincidimos.

Y parece que eso trajo la atención a los jefes de la Inteligencia del DAS a enviar unos agentes para hacernos seguimientos cuando salíamos de Caracol Radio.

A principio del año 2010 supe que yo figuraba en los archivos del DAS y sobre todo en el ilegal organismo sucursal del DAS, llamado G3. Varios colegas colombianos me avisaron que habían visto en la Fiscalía colombiana una “copiosa carpeta” sobre mi persona. En abril este año recibí del Colectivo de Abogados Alvear Restrepo, que me representan contra el estado colombiano, la carpeta que contiene 450 folios sobre el seguimiento que me hacían los agentes del G3, minuto por minuto durante el tiempo que vivía y trabajaba en Colombia como reportero.

Cuando pasaba por los folios descubrí que DAS-G3 había trascrito programas enteros de “HORA 20”, subrayando lo que decía Antonio y este humilde servidor.

Pero no paraba ahí. Leemos literalmente de la página 296 de mi carpeta:


“RESERVADO, Bogotá, 08 de junio de 2005
INFORME DE INTELIGENCIA, ANTECEDENTE:

El día viernes a las 20:20 horas aproximadamente, mediante orden verbal del Subdirector de Operaciones; se realizó desplazamiento hacia la Carrera 7 con 67 a las instalaciones de Caracol Radio, con el fin de realizar control a un extranjero que estaban entrevistando

VERIFICACIONES

Se realizó desplazamiento hacia el sector de la carrera 7 con calle 67 instalaciones de Caracol radio, donde a las21 00 horas, salieron de las mismas un grupo de cuatro- personas; entre las cuales se- encontraban dos extranjeros. (…)

Se tomó la desición de seguir a un hombre alto, contextura gruesa, cabello largo, canoso, ojos: cafés y barbado, quien estaba acompañada por una mujer, los cuales se desplazaron en un taxi hacia el sector dé la carrera 4 con calle 14, al restaurante denominado "Parrillada el Campanario"(…)

El día domingo 5 de junio, el objetivo realizó movimientos similares a los del día anterior y el lunes 06 de junio el objetivo se desplazó en un bus intermunicipal, en compañía de la mujer al municipio de Choachi, posteriormente, se desplazó a pie por un camino destapada. En ese sitio se soltó el objetivo”.


Los agentes del DAS-G3 siguieron a Antonio y a su esposa desde la noche del viernes cuando nos encontramos en las afueras de Caracol Radio, hasta la tarde del domingo. Los dos folios son acompañados con cinco (5) fotos donde Antonio y su esposa son fotografiados directamente a la cara cuando se encuentran en Choachi, un pequeño municipio en las afueras de Bogota.

No sé exactamente por que esos cuatro folios se encuentran en la carpeta mía, aunque figuro también en los mismos documentos donde el DAS hace seguimiento a Antonio, tanto con fotos cuando salgo de Caracol Radio el viernes el 3 de junio, como cuando salgo a trotar el sábado y domingo.

Pero lo grave es, que dos extranjeros, un ciudadano español y un sueco, fuimos objetos por el espionaje solo por el hecho que cuestionábamos elementos en la política del régimen de Uribe.

OTRA PERIODISTA ESPAÑOLA, PERO AL SERVICIO AL DAS

Pero una periodista española que en Colombia se siente como fueran los días gloriosos del Generalísimo Franco, es Salud Hernández Mora. Corresponsal del diario español El Mundo, conocido por su simpatía al dictador Franco y un odio y obsesión de atacar a todo y todos que no cabe en la línea política de esta señora.

Es columnista también en el diario El Tiempo y como tal ha creado turbulencia y polémica a mucha gente en Colombia por un actividad periodística pésima.

Ahora es acusada, no por mi que ella considera ser “una correa de transmisión de los señores del monte”, sino por los ex jefes del DAS por haber sido “una de las que se prestaban para las campañas de contrainteligencia en contra de los ´blancos´ del DAS”.

En el interrogatorio del ex director de Inteligencia del DAS, Fernando Alonso Tabares Molina, éste, en sus declaraciones ante la Fiscalía Delegada de la Corte Suprema el día 13 de julio de 2010, dice textualmente [2]:

“La doctora Maria del Pilar Hurtado nos cita a mí y al capitán Jorge Lagos a su despacho, y cuando yo llegué la encontré acompañada de la periodista Salud Hernández-Mora. Me la presentó y estuvimos hablando de cosas intrascendentes hasta la llegada del capitán Jorge Lagos. Una vez éste llegó, nos indicó que por instrucciones también de la Casa de Nariño (casa presidencial, nota del redactor) había que entregarle cierta información a la citada periodista con relación a lo que nosotros denominamos el caso PASEO y en consideración de que quién tenia, por así decirlo, toda la información en relación con eso era el capitán Jorge Lagos. Terminada la charla en el despacho de la señora Directora, yo salí del mismo y JORGE LAGOS quedó, por así decirlo, a cargo de la citada periodista, quien posteriormente el 15 de junio de 2008 publica una columna en El Tiempo que tituló ´La paja en el ojo ajeno’, en la que comentaba algunos temas relacionados con algunos magistrados de La Corte”.

SE PRESTABA PARA LA CONTRAINTELIGENCIA

Esta declaración, citada de la trascripción del proceso contra el ex director de Inteligencia del DAS, fue publicada por NIZKOR, un destacado organismo español de derechos humanos que se ha especializado en publicar documentos sobre procesos judiciales contra grandes violadores de derechos humanos en América Latina. Y concluye NIZKOR el caso de su compatriota Salud Hernández Mora:

“En otra declaración en sede judicial el coordinador del Grupo Observación de Nacional e Internacional (GONI) del DAS, Germán Albeiro Ospina, quien también se acogió al principio de oportunidad, aseguró que la periodista Salud Hernández Mora era una de las que se prestaban para las campañas de contrainteligencia en contra de los ´blancos´ del DAS”.

AUTOR DEL PRÓLOGO DE LIBRO DE CARLOS CASTAÑO

La hoja de vida que presenta NIZKOR sobre Salud Hernández-Mora muestra que la corresponsal del diario El Mundo dirigía la delegación colombiana de la conocida empresa de tratamiento de imagen, Burson Marsteller. Preparó y escribió el prólogo de libro hagiográfico sobre Carlos Castaño “Mi Confesión”, el indiscutible jefe de los Escuadrones de la Muerte llamado AUC, que la fiscalía colombiana calcula han asesinado más de 150.000 civiles durante sus 15 años de existencia asesina. Prestarse a escribir un prólogo para “levantar” y a traer clientes a un libro de donde sale chorros de sangre, realmente es para cualquier comunicador social con un mínimo de ética y principios del periodismo, totalmente repudiable. Pero no para Salud Hernández Mora.

Pero lo peor es que deformó el periodismo, se prestó (3) a denigrar el entonces Magistrado Jaime Araujo Rentería en 2005, que “fue denunciado por este y, con la información actual, no cabe duda que este ataque fue parte de las operaciones de contrainteligencia en contra magistrados”, resume NIZKOR.

Y sigue su investigación de Salud Hernández Mora, diciendo que “en España integró el gabinete de imagen del Banquero Mario Conde, antes de que este fuera condenado por estafa. Fue asesora en las elecciones gallegas para el Partido Popular y también fue asesora de imagen en la primera campaña del ex presidente del Gobierno Español José María Aznar”.

¿QUÉ ROL TIENES EN EL ESPIONAJE EN ESPAÑA, SALUD?

¿Qué papel jugaba o juega Salud Hernández Mora en el espionaje del DAS&Uribe en España? Por que en sus crónicas en El Tiempo no solamente ataca violentamente a los magistrados honestos de la Corte Suprema de Justicia, sino también a los europeos que se atreven a cuestionar a Uribe.

En la crónica “Los santuarios europeos” [3], publicado el 7 de marzo de 2009 en El Tiempo, la franquista arremete contra varias personas en Europa, mencionados con nombres y apellidos como los encargados del trabajo de las FARC en Europa. Solo el hecho de escribir textos que posteriormente son publicados o copiados en el portal de la Agencia de Noticias Nueva Colombia, ANNCOL, es suficiente para ser caracterizado como guerrillero con lápiz por Salud Hernández Mora. El primitivo nivel del periodismo que representa la Sra. Hernández Mora se ilustra en la siguiente frase:

“Hace unas tres décadas, el entonces primer ministro sueco, Olof Palme, se paseaba por las calles de Estocolmo con una hucha pidiendo dinero para la ETA”.

Esa frase no solamente fue una descomunal mentira, sino se nota en su descontrolada declaración el odio contra el asesinado jefe del gobierno sueco, por que este había repudiado las ejecuciones de los cinco antifascistas vascos y españoles en la década -70, ejecuciones que fueron mundialmente repudiadas.

SALUD, CASTAÑO Y OTRO ESPÍA PERO EN SUECIA

Salud Hernández Mora tiene algo en común con Ernesto Yamhure. Este fue designado por Álvaro Uribe como primer secretario en la embajada colombiana en Estocolmo a principio de 2004. En julio de 2005 fue desenmascarado como espía en flagrancia, sacando fotos a integrantes de los exiliados colombianos en Suecia.

¿Y que tienen en común, Salud y Ernesto?

Pues mientras la falangista Salud hacia el prólogo a Carlos Castaño, Ernesto Yamhure redactaba cartas y orientaba a Carlos Castaño en noviembre del 2002 cómo debería manejar el recién iniciado proceso de “Justicia y Paz” con el Patrón, Álvaro Uribe. Con el tiempo varios jefes paramilitares como Freddy Rendón Herrera, alias ´El Alemán´ y el asesor político de Carlos Castaño, Juan García, han confirmado que Yamhure era asesor político pero también amigo personal de Carlos Castaño.

Yamhure era el encargado de organizar y coordinar el trabajo de la inteligencia y el espionaje en la embajada colombiana en Estocolmo. Fue jefe en Suecia por la “Red de 100.000 amigos de Colombia en el exterior”, decreto expedido por Uribe ya en octubre de 2002. Pero Yamhure en 2005 ya estaba quemado y Uribe tuvo que retirarlo después el escándalo del espionaje en Suecia.

Dos españoles en Colombia, pero dos diferentes hojas de vida y rumbo profesional. Que los lectores juzguen.

NOTAS:
[1] “OPERACIÓN EUROPA”, por Hernando Calvo Ospina.
http://hcalvospina.free.fr/spip.php?article194

[2] Tabares dice que la española Salud Hernández Mora escribió un artículo contra la Corte Suprema dentro de la operación de contrainteligencia
http://www.derechos.org/nizkor/colombia/doc/das169.html

[3] Los santuarios europeos
http://www.eltiempo.com/opinion/columnistas/saludhernndezmora/los-santuarios-europeos_4863490-1

HONDURAS: Miami-Ulf och “Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna” i Honduras

Av Dick Emanuelsson *

Publicerat i Newsmill 2010-11-01
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/miami-ulf-och-det-r-billigare-att-k-pa-en-kongressledamot-n-en-sna-i-honduras


TEGUCIGALPA / 2010-10-25 / Det är inte lätt att heta Ulf Erlingsson och från kokacentret Miami försöka rita upp en bild av Honduras som bara existerar i en politisk mytomans hjärna. Om det inte vore för hans farliga uppmaningar till Honduras korrumperade rättsapparat att ställa mig inför rätta, jodå, du läste rätt, anklagad för ”krigshets” och att vara ideolog för den honduranska Motståndsrörelsen (Sic!), så hade hans alster passerat som en tragikomisk drapa.

Ulf Erlingsson påminner mentalt och fysiskt om Frithiof Enbom, den politiske mytomanen som under 1950-talets antikommunistiska kalla krig i Sverige användes av säkerhetstjänsten med udden riktad mot SKP, Sveriges kommunistiska parti. Ett antal personer anklagades av en sjuk person för att vara Moskvas spioner i Sverige vilket förstörde många liv och familjer [1]. I statskuppens, dödsskvadronernas och den växande Motståndsrörelsens Honduras ställer man inte de som ifrågasätter diktaturen inför rätta. Det Smutsiga Kriget har ett annat mer dramatiskt förlopp.

Miami-Ulf påminner också om den Nysvenska Rörelsens grundare Per Engdahl, den svenska fascismens ideolog och förgrundsgestalt, än den verklighet som vi, som lever och arbetar i Honduras, upplever.

Jag ska inte gå in på Erlingssons totalt förvridna juridiska kullerbyttor som försvarar och rättfärdigar en militär statskupp som till dags dato har haft livet av minst 150 honduraner, enligt landets människorättsorganisationer. Inte heller om vad som hände dagarna innan, under och efter den militära statskuppen den 28 juni 2009.

För den enda gång som jag har gått i polemik mot hans verklighetsfrämmande beskrivningar av ett folks kamp mot en diktatur så gjorde jag det i en utförlig text som kan läsas under rubriken: ” [2] Honduras: Diktaturens Nisse i Miami”. Och där tänkte jag sätta P för han är inte värd att bemötas.

Men många läsare menar att efter publiceringen i Newsmill [3] borde han få svar. Och jag ska begränsa mig till temat som Miami-Ulf placerar i centrum: Påståendet om en internationell konspiration av ”Kokain-kommunisterna” mot den fredliga demokratins Honduras.

UCD:s tentakler till drog- och knarkhandeln

Konspiratörerna är så klart Chavez, FARC och Miami-Uffe har nu till och med lagt till Iran. Fattas bara Hamas, Hizbollah och talibanerna. Dessa har i Miami-Ulfs fantastiska sinnesvärld sina tentakler långt in i den amerikanska administrationen. Och tillsammans med de colombianska knarkbaronerna har de förvandlat Honduras till världens mest trafikerade korridor för knarkets färd mot de kokainsniffande jänkarna. Allt medan världen sviker det som Erlingsson påstår vara rena Muren mot Chavez´ anstormning.

Men vad han talar desto tystare om är att den ende person som avslöjats för knark- och vapensmuggling i Honduras är Miguel Ángel Villela Meza. Han är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. UCD består av den politiska och ekonomiska elit som var arkitekterna bakom den militära statskuppen den 28 juni 2009. Mer om det längre fram. Villela greps i Colombia med händerna i syltburken, anklagad för knark- och vapensmuggling tillsammans med 16 personer ur den colombianska maffian.

Men det är intressant att konstatera att inte ens den honduranska kuppregimens säkerhetsminister Oscar Álvarez ville gripa UCD-grundarens bror i Honduras för att han helt enkelt inte litade på landets domare för ”deras händer skakar” [4].

Billigare köpa en kongressman än en åsna

Ännu mer skakar landets kongressmän och den institution som Miami-Ulf talar om som en demokratins oas. Inget kan vara felaktigare och där borde egentligen diskussionen ta slut för sin totala absurditet.

Honduras är ett av världens mest korrumperade och våldsammaste länder och just de institutioner och statliga organ som Miami-Ulf lovordar och höjer till skyarna är just de mest korrumperade och tjuvaktiva i landet. I särklass står landets Kongress och de 128 ledamöter som utgör denna.

”Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna”, [5] sa Sam Zemurray, United Fruits Co:s starke man i början av förra seklet. Och med hjälp av mutor och allianser med denna kongress förvandlades Honduras till Bananrepubliken Nr. 1 i Centralamerika. Eller jänkarnas” Bakgård” där USA-ambassadören och inte landets president har varit och är den starke mannen.

Konspiratörerna i kongressen

Till exempel när Kongressen vid lunchtid den 28 juni 2009, dagens för den militära statskuppen, godkände president Zelayas påstådda avgångsbegäran.

Klockan 05,35 på morgonen den dagen besköts presidentens modesta villa i ett medelklassområde i huvudstaden med 100 skott. Plåtdörren på baksidan huset har fortfarande perforationer från automatgevären från ett specialförband ur armén. Sex timmar senare läser kongressens ordförande, Roberto Micheletti, expert på att förlora val till presidentposten men som har suttit som kongressledamot i 26 år (snacka om att bli återvald på samma post, ungefär som Tage Erlander (s) som satt i 23 år som statsminister; 1946-1969), upp ett brev som påstods komma från Manuel Zelaya där han begär avsked som president.

Jisses, så snabbt kongressen agerade! Med vem kom brevet? Ett MC-bud som lämnade av brevet hos portvakten i Kongressen, eller? Och fick Zelaya tid av de 120 militärerna ur specialstyrkorna att sätta sig ner i lugnan ro och författa brevet till kuppmakaren Micheletti? Och då ska vi komma ihåg att kuppmännen inte ens gav Zelaya tid till att sätta på sig kläder avsett för gatan utan sattes på planet fortfarande klädd i pyjamas och tennisskor.

Dessa korrumperade kongressledamöter har så dålig fantasi i sin planering av statskuppen att de till och med kopierade händelseförloppet när samma politiska och sociala överklasskrafter i Venezuela genomförde statskuppen mot Hugo Chavez. Där stod arbetsgivarföreningens chef Pedro Carmona och läste upp ett hopdiktat avskedsbrev från Chavez där han påstods ha begärt avsked som president.

Tyst minut för den i högsta grad levande Cesar Ham

Men det tragikomiska är inte slut.

Kongressledamöterna höll en tyst minut för Cesar Ham, vänsterpartiet UD:s ordförande och kongressledamot som kuppmännen i kongressen trodde hade blivit avrättad. För det var kupplanerna. Men Ham insåg att en militärkupp var på gång och lyckades i sista stund ta sig ut ur sitt hus när militären besköt det och ta sig över gränsen till Nicaragua och därmed rädda sitt liv.

Men där stod Miami-Ulfs politiska polare i kongressen och höll sig för skratt när de med gravallvarliga miner och en obegränsad cynism höll en tyst minut och ”sörjde sin avlidna kongresskamrat”.

På gatorna i Tegucigalpa, där folket i hundratusentals gick mot presidentpalatset för att protestera, sammanfattade honduranen i gemen händelserna med orden; ”Que coman mierda”! Ät skit. Lite vulgärt men verkligheten är desto brutalare.

Den fascistiska frimurarlogen och USA:s inblandning

Arkitekten bakom militärkuppen är en allians av den Verkliga Makten i Honduras, en fascistisk frimurarloge bestående främst av ett tiotal ekonomiska maktgrupper inom näringslivet men också generaler, domare, topparna ur det liberala och konservativa (national) partierna samt de reaktionära topparna inom de katolska och evangeliska sekterna. Deras underhuggare i kongressen och Högsta domstolen verkställer vad denna Frimurarloge bestämmer utan protokoll på sina privata klubbar. Det finns många böcker som är skrivna om den svenska Frimurarlogen på Östermalm eller den italienska Frimurarlogen med tentakler i maffian, fascismen och USA.

Kuppen hade aldrig kunnat verkställas om det inte vore för USA:s aktiva medverkan och gillande.

Planet som förde bort den störtade president Zelaya till Costa Rica, gick inte först söderut mot Costa Rica utan norrut. Planet landade efter 17-18 minuters flygfärd på USA:s största flygbas med den längsta landningsbanan i Centralamerika; Palmerola. Här får inte ens civila flygplan som har motorproblem landa. Men här landade militärens plan. Varför det? Om USA offentligt har sagt att det var en statskupp, varför fängslade man inte kuppmännen och befriade Zelaya? Svaret ska finnas i att Zelaya skulle mördas av kuppmännen men när en dekan, som hade ansvaret för presidentens dotter, hade återvänt med henne tidigt på morgonen för att delta i den icke juridiskt planerade folkomröstningen den 28 juni i Honduras, lyckades hon rädda dottern och undvika att mordet av Zelaya ägde rum. Då bestämdes att Zelaya skulle föras ut ur landet till Costa Rica.

Honduras´ geostrategiska position

Honduras´ geostrategiska position i centrum av Centralamerika, med kuster vid två oceaner, är för viktigt för USA för att en moderat liberal president ska lägga krokben för Imperiets långsiktiga strategiska intressen. Dessa handlar om att ringa in Venezuela som förfogar över världens största olje- och gasreserver.

I den meningen har man fått Colombias tillstånd till sju militärbaser, två militärbaser har man byggt ut i Aruba och Curaçao, bara ett par kilometer från det venezuelanska fastlandet, Haiti militariseras av USA:s trupper, Costa Rica har gett Pentagon tillstånd att under ett år förlägga 7.000 marinsoldater och 46 krigsfartyg i det land där konstitutionen säger att armén är överflödig. I Puerto Rico, en halvtimmes flygfärd till det venezuelanska fastlandet, har USA baser och ett stort antal spionstationer.

Centralamerika förvandlades för ett par år sedan från en region med rena högerregeringar till en region där den nationella suveräniteten och oberoendets krafter vann flera viktiga val. Sandinisterna kom tillbaka till makten efter 16 års frånvaro och har i dag, drygt tre år senare och en oerhört intelligent ekonomisk och social politik främst för de fattiga, ett enormt försprång mot de liberala partier vars politiska program bara handlar om en sak; privatisera det lilla som återstår att privatisera och rikta blicken återigen mot den mäktige Husbonden i Norr, och inte som nu, då Nicaragua har breddat sin exportmarknad mot Sydamerika och USA. Valen i El Salvador och Guatemala men framför allt Honduras innebar att den politiska kartan skrevs om, om inte med dramatiska medel men tendensen var viktig och orsakade mer eller mindre panik hos vissa republikanska krafter i USA.

Med ”knarkkortet” militariseras Centralamerika

Det är där man ska se USA:s militarisering av Centralamerika som med ”knarkkortet” försöker påtvinga länderna USA:s lagar som står över de lokala. Efter militärkuppen i Honduras har en militärbas, vid sidan av Palmerola, byggts med ekonomiskt stöd av USA:s Södra Militärkommando. Ytterligare en marinbas ska byggas i Honduras med USA:s hjälp. Den militära hjälpen, ingen hjälp till de allmänna sjukhusen som saknar ALLT, har inte upphört trots kuppen. För ett par månader offentliggjorde USA-ambassadören Hugo Llorens att 66 miljoner dollar ska ges till de väpnade styrkorna och polisen. Tjugo miljoner dollar i form av militärlastbilar har redan donerats. Det är dessa nya vapen som fortfarande luktar målarfärg, den internationellt förbjudna peppargasen som COBRAS-polisen dränker in Motståndsfrontens demonstranter med (två unga kvinnor har avlidit av gaserna) eller de av soldater fullastade nya lastbilarna som sätts in för att slå ned protesterna, det är denna ”USA-hjälp” som Honduras har fått nog av.

Varför denna militarisering av Honduras?

Det offentliga svaret från USA är att de bidrar till att stoppa upp knarkkartellernas operationer, vilket Miami-Uffe också påstår. Men i bakgrunden handlar det om att befästa sin ekonomiska och politiska makt i Centralamerika. Den enklaste vägen är via olika handelsavtal som i frihandelns namn, så som Puebla Panama, Plan Mérida eller Plan Colombia som i Colombia, drar upp en infrastruktur som främst gynnar USA:s södergående lastbilar men fullständigt skiter i alla andra vägar i Centralamerika och Mexiko. Landets naturresurser läggs under USA:s intressen och ett nytt telekommunikationsnät gynnar och favoriserar USA.

USA:s ”antiknarkpaket” ökar maffians makt

Knarket då, lyckas jänkarna stoppa det med den ökande införseln av vapen, avlyssningsutrustningar, med mera?

Det kuriosa är, att där USA har ”landat” med hela sitt ”antiknarkpaket” har verksamheten från kartellerna eller de kokabladsodlande böndernas sida i stället ökat dramatiskt. Efter tio år av Plan Colombia är antalet uppodlade hektar av kokabuskar långt mycket mer än det var för tio år sedan. Plan Colombia var och är i stället en plan för att bromsa upp den colombianska gerillan.

I Centralamerika kriminaliserar de nya påtvingade lagarna den politiska och sociala oppositionen som till exempel motsätter sig USA:s frihandelsavtal (TLC). Detta förbjuder Centralamerikas regeringar att stimulera och subventionera landets jordbruk medan TLC tillåter att USA-kongressen subventionerar USA:s jordburkare med 50 miljarder dollar per år.

Noam Chomsky hävdar att 90 procent av inkomsterna från knarket i Colombia tvättas och stannar inom det finansiella systemet i USA. Vem har intresse av att bekämpa knarkhandeln när de största inkomsterna i världen, efter USA:s vapenindustri och oljeexploatering, stannar inom de egna gränserna? När har ni läst eller hört om att DEA och FBI har arresterat någon knarkbaron med USA-pass?

Men för Miami-Uffe är Chavez och Venezuela den store banditen trots att det i Venezuela inte finns en kvadratmeter med kokabuskar och att landet har varit oerhört framgångsrik eftersom DEA och USA:s överflygningar av venezuelanskt territorium är bannlysta. Det är i stället USA:s pålitlige gendarm i Latinamerika, Colombia, som odlar, processerar och exporterar kokainet till främst USA och Europa men av någon konstig politisk naturlag är det Vita husets politiska fiender som får bära hundhuvudet när bokföringen ska avslutas.

Miami-Uffes politiska vänner överger honom

Trots allt finns det hederliga politiker i USA-kongressen. Trettio av dessa kongressledamöter skrev för en dryg vecka sedan till Hillary Clinton och krävde att allt ekonomiskt och militärt stöd till regimen Lobo avbryts eftersom regimen är ansvarig för de mest grova brott mot de mänskliga rättigheterna så som mord på Motståndsfronten, facket eller människorättsorganisationerna.

Intressant är att Miami-Uffe är närmast desperat, Porfirio Lobo som valdes i ett val som arrangerades av kuppregimen och militären är inte längre trovärdig i Miami-Uffes ögon. Lobo vill reformera författningen, vilket fick Frimurarlogen att genomföra militärkuppen mot Zelaya förra året.

Återstår då UCD, som är det organisatoriska offentliga uttrycket för Frimurarlogen, den ekonomiska och politiska eliten som i dag, via landets kongress, har fått koncessioner på 46 olika kraftverksbyggen som slår sönder tusentals år av kultur, boplatser och liv för hundratusentals honduraner från indianfolk som Lenka, Tulipan. De lägger under sig naturresurser som borde tjäna landets utveckling i stället för en liten klick kapitalister som plundrar en hel nation.

Colombianska paramilitärer

Miguel Facussé, Honduras rikaste man, jämförbar med Wallenberg, är den störste landägaren i Honduras. I sitt maktimperium finns domare, poliser och militärer som rycker ut när de organiserade bönderna kräver rätten till sin jord som deras förfäder har brukat. Men som i Colombia eller stora delar av Latinamerika står ”Rättvisan” på den rikes sida. När bönderna och motståndet blir alltför starkt kallas militären och paramilitären in. Enbart i år har elva bönder från Aguándalen i norra Honduras mördats av dessa paramilitärer som rekryteras i Colombia av industri- och godsägare i samarbete med de väpnade styrkorna. Bönderna säger att efter mörkrets inbrott, vid 6-tiden på eftermiddagen, råder det utegångsförbud för tiotusentals bönder i Aguándalen, eftersom de inhyrda paramilitärerna patrullerar och likviderar dem som går ut.

Men i Miami-Uffes politiska drömvärld betalar knarksmugglarna ”bondeorganisationerna för att demonstrera och hålla polisen sysselsatt i städerna, så att knarksmugglingen kunde fortgå obehindrat på landsbygden”. Maken till konspirationsteori får man leta efter. Det bästa jag kan säga om Miami-Uffe är att han har en livlig fantasi.

Om Erlingsson hade rest landvägen mellan Tocoa, vid karibiska kusten, och så långt det går att komma landvägen efter kustremsan, kan han konstatera att alla polisiära och militära vägspärrar till trots florerar knarktrafiken för fullt på samma vägar. En honduransk pilot som hoppade av flygvapnet och bosatte sig i USA berättar i ett öppet brev om att 99 procent av polis och militär samt politikerna i Gracias a Dios-länet (vid karibiska kusten) är uppköpta av maffian. Denna passerar dessa vägspärrar med sina fyrhjulsdrivna luxuösa jeepar utan några som helst problem. Mönstret från Colombia och Plan Colombia är det var och är just generalerna och överstarna från polis och militär i korruptionens Colombia som blivit miljonärer om inte de fängslats för sin korruption.

Alliansen politisk- och ekonomisk elit & knarkmaffian

Alla seriösa rapporter om maffian i Colombia visar hur intimt förknippad den varit och är med landets politiska och ekonomiska elit. Och där handlar det inte bara om ”Nr.82”, Alvaro Uribe, som i en hemlig rapport från USA:s Försvarsdepartement daterad i mars 1981 och publicerad och avslöjad 2001 av Newsweek, fick numret ”82” på en lista av 103 personer som anklagades för att tjäna Medellinkartellen.

Topparna av de paramilitära dödsskvadronerna som utvisades till USA har en efter en avslöjat att landets ekonomiska och politiska elit men även transnationella företag som Dole och Chiquita, har varit indragna i knarktrafiken och tjänat gigantiska summor på denna. Men för USA och den statsterroristiska regimen i Bogota handlar det om att demonisera Chavez och FARC och för all del även ETA i Baskien. Den som ifrågasätter denna rent löjeväckande teori står i gerillans eller ETA:s tjänst.

Var finns Chavez ”kokainkommunister” i Honduras?

Vad vi vet, som lever och arbetar i Honduras, är det bara Miami-Uffes politiska polare som avslöjats som knarkhandlare. Vilket skedde för en dryg vecka sedan i Colombia.

Miguel Ángel Villela Meza är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. Hon är även hustru till den förra Michelettidiktaturens vice utrikesminister, Carlos López Contreras.

Knarkbaronen Miguel Ángel Villela, som även arresterades för vapensmuggling i Colombia, är också svåger till Federico Álvarez, en fanatisk och framstående medlem i den fanatiska katolska överklassekten Opus Dei, vars grundare angav tonen i Francos 40-åriga diktatur i Spanien. Álvarez är också den förre högerpresidenten och kuppmakaren Ricardo Maduros stjärnkrönikör i Maduros dagstidning La Tribuna. Opus Dei driver med besatthet en kampanj mot sexualupplysning, abort och en homofobi som påminner om medeltiden. Det är den typen av personer som utgör huvuddelen av UCD, som nu Erlingsson sätter sitt hopp till eftersom alla andra politiska krafter som först stödde militärkuppen förra året nu en efter en drar tillbaka sitt stöd och hävdar att de aldrig i grunden stödde kuppen.

Därför svettas nu Miami-Ulf. För finansieringen av UCD:s svindyra annonskampanjer i all slags media innan, under och efter militärkuppen förra året påstås nu ha betalats av knarkbaronen.

Men mardrömmen är inte slut.

Åttiotvå (82) ”Vitskjortor”. . .

I september förra året, efter att statskuppen hade konsoliderats och USA hade tagit över tyglarna för den samma, drog UCD sig tillbaka, höll en låg profil för att komma tillbaka den 20 oktober i år i form av en demonstration framför landets Kongress. Man skulle protestera mot Pepe Lobos trixande att genomföra författningsändringar.

Hur många var de, Vitskjortorna, som de också kallar sig? Hur många bussar hade hyrt in och där de förra året betalade de fattiga och politiskt omedvetna 500 lempiras (ca 200 kronor) för att delta med familjen i UCD:s manifestationer (som bara höll sig kring presidentpalatset, väl beskyddade av armén)?

Pizza Hut-anställda ringde till den Motståndsvänliga Radio Globo och rapporterade att de anställda skulle tvingas att delta i demonstrationen och betalas 300 lempiras.

– Jag räknade till 82 personer, sa Marvin Ponce, kongressens vice ordförande och medlem i vänsterpartiet Unificación Democrática, och medlem av Motståndsrörelsen. Ponce fick armen bruten och sönderslagen av armén i augusti förra året när Motståndsrörelsens demonstration attackerades av armén och specialpoliser.

Motståndsrörelsen å den andra sidan är summan av en bred front av partier från liberala gräsrotsmedlemmar, ja till och med medlemmar från Nationalistpartiet återfinns. Men huvuddelen är från fattigområdena i de stora städerna eller landets byar, bönder, lantarbetare, arbetare, arbetslösa, feminister, kvinnoorganisationer, fackföreningar, indianerna och de svarta garifunas, HBT-grupper, alla med det gemensamma att de är motståndare till att demokratin slagits sönder och landets naturrikedomar har överlämnats till en klick förtagare och landets nationella suveränitet till USA.

. . . mot 300.000 från Motståndsrörelsen

När Porfirio Lobo utsågs till president den 27 januari i år lyckades diktaturen och landets företagare INTE fylla den lilla Nationalstadion med plats för 35.000 personer, trots att cirka 10.000 av dessa platser fylldes upp av polis och militär med familjer.

På huvudstaden Tegucigalpas gator demonstrerade mellan 300.000-500.000 honduraner och illustrerade det nya styrkeförhållandet mellan en kuppregim i sin förlängning och folket, organiserad i Motståndsfronten, El Frente Nacional de Resistencia Popular.

Denna har under fyra månader (april-september) samlat in 1,4 miljoner namnunderskrifter med kravet på en ny författning som ska tjäna och inkludera hela folket i stället för som nu, tjäna en liten klick som har plundrat och bestulit denna vackra centralamerikanska nation på alla sina rikedomar, förpassat landet i en misär som bara kan jämföras med Haitis, och som har tvingat närmare två miljoner honduraner av en befolkning på åtta, att emigrera till främst USA.

Den brutala kapitalistiska modell som denna fascistiska Frimurarloge har påtvingat Honduras folk har fått förödande konsekvenser för folkmajoriteten.

”Bananrepubliken” Honduras´ ägare

Men det folk som jag mötte för fem år sedan efter att jag tvingades lämna Colombia, mordhotad av Erlingssons colombianska vänner, är i dag ett helt annat. Folk har rest blicken och vägrar, som tidigare, att underkasta sig diktat och diktatorer. Motståndsfrontens styrka har vuxit till den grad att honduranen i gemen tar det som en förolämpning att kallas ”Golpista”, anhängare till militärkuppen och i stället ler de och tar det som en komplimang att kallas ”Resistente”, anhängare av Motståndsfronten.

Och så är det, Erlingsson. Men det är nog svårt att se den bilden från Miami om du dessutom bara läser dagstidningar eller ser på TV-kanaler som ägs av, just det, Frimurarlogens prominenta ledare som är de samma som äger ”Bananrepubliken” Honduras.

* DICK EMANUELSSON har arbetat som reporter och bevakat Latinamerika sedan 1980. Han levde och arbetade från Colombia från 2000 till december 2005 då han, på uppmaning av sina colombianska kollegor, lämnade landet efter att ha mordhotats under hela 2005. I början av 2010 avslöjades att G3, en hemlig olaglig grupp ur den hemliga politiska polisen DAS, underställd den förre presidenten Alvaro Uribe, minut för minut hade bevakat och förföljt Emanuelsson under flera år. Delar av DAS-G3:s arkiv beslagtogs av en specialavdelning inom åklagarämbetet tidigare i år. 450 A4-dokument i arkiven beskriver i detalj hur säkerhetspolisen opererade mot Emanuelsson, bland annat hur säkerhetsagenterna följde med ombord på ett flygplan som Emanuelsson skulle ta från Bogota till Costa Rica och inne i flygplanet med en magnetremsa raderade ut allt innehåll på Emanuelssons dator.

Blogg: http://dickema24.blogspot.com/
Video: http://vimeo.com/dickmirian
YouTube: http://www.youtube.com/user/dickema?feature=mhum
-------------------------------------


Noter:

[1] Fallet Enbom: en studie av Norrbottenspressens rapportering, av Mattias Åberg; [2008], en C-uppsats från Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap
http://www.uppsatser.se/uppsats/be53805007/

[2] Honduras: “Diktaturens Nisse i Miami”
http://dickema24.blogspot.com/2010/01/honduras-diktaturens-nisse-i-miami.html

[3] Sverige sviker de demokratiska krafterna i kampen mot knarkterroristerna
http://www.newsmill.se/node/29116

[4] Crece disputa entre Álvarez y presidente de los jueces, av La Prensa, ägd av Jorge Canahuati (!) som stödde statskuppen.
http://www.laprensa.hn/Sintesis/Lo-ultimo/Ediciones/2010/10/13/Noticias/Honduras-Crece-disputa-entre-Alvarez-y-presidente-de-los-jueces

[5] Bananas, abogados y ametralladoras, av Roberto Bardini, 20 maj 2007.
http://bambupress.wordpress.com/page/6/
--------------------------------------

Miami-Uffes ”källor”

Som journalist är det alltid intressant att känna till källorna. Och det är, som jag nämnde tidigare, inte alltid lätt att ha förstahandskällor om man ”bevakar” Honduras från Miami.

Så vad blir det då? Den noggranne läsaren kan i Erlingssons text se följande ”andra- eller tredjehandskälla” som formuleras på följande sätt:

Av “allt att döma”. . .

“Zelaya ett kampanjbidrag på 50 miljoner från Sydamerika, enligt uppgift från en honom närstående källa”.

“….. mutor i miljardklass från Chávez, så kallade ALBA-lån, vilka dock är lån bara till namnet enligt vad Zelaya anförtrodde till min sagesman” (Sic!).

“Samtidigt påstås att Pepe Lobos bror var den störste knarksmugglaren i Honduras vid sin död,”

“Genom att de lyckades kontrollera medias rapportering av händelseförloppet, mest tack vare TeleSur, vred de situationen till sin fördel.”

“Det som jag har skrivit om här hittar du därför inte i Honduranska media, spår jag. Däremot kan du hitta det utomlands” (!)

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet.”

“Själv tror jag att Sverige ännu inte är infiltrerat i nämnvärd omfattning.”

“Jag har gått in i detalj på vad som hänt och händer i Honduras dels därför att jag har relativt god kännedom om läget,. . .” (från Miamis horisont. . . . Jo, jo).

Miami-Ulf som Konspiratören:

“Deras tentakler sträcker sig inte bara till högsta ort i Honduras, utan också högt, högt upp i organisationer och institutioner i USA.”

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet. (Kuban-amerikanen Hugo Llorens).

“Samtidigt vågar ingen prata om det på telefon, för de är rädda för att ambassadören har tillgång till rapporter från telefonavlyssningar” (var är källan, vem har sagt det förutom Erlingssons “sagesman”?!).

“Det faktum att ordföranden i generalförsamlingen vid den tidpunkten var en fd sandinist-revolutionär borde också ha fått vår utrikesminister att ana oråd.” (bara motgångar överallt).

“Sverige har tagit fel sida i konflikten; för knarkterroristerna, mot de demokratiska institutionerna (samma institutioner, ja samma personer, som Sverige tills helt nyligen stödde)”. Är det verkligen så att Bildt stöder Chavez, Farc och ELN?

Kommentar: För Ulf Erlingsson är numera svenska UD, utrikesministern, spanska regeringen, ja hela världen motståndare mot den verkliga Demokratigräddan inom kuppgarnityret Micheletti-General Vazquez, organiserade i UCD, som nu också avslöjats som en organisation som grundades av en person med tentakler till en vapensmugglande knarkbaron som utpekas som finansiär av UCD.

jueves, 21 de octubre de 2010

Venezuelas nya brottsbekämpningsstrategi att demokratisera polisen ger resultat



En ny icke korrumperad polis brådskar i Venezuela

I veckans Flammanreportage talar Dick Emanuelsson med Soraya El Achkar, rektor för UNES, det nya upprustade Polisuniversitetet i Venezuela.

Vänsterregeringen förlorade i parlamentsvalet den 26 september 2010 mark till högern på grund av kriminaliteten i landet. Men Chávez brottsbekämpningsstrategi att demokratisera polisen och omstrukturera polisen fortsätter och ger resultat. Flammans Dick Emanuelsson besöker Venezuelas Polisuniversitetet.





I veckans Flammanreportage talar Dick Emanuelsson med Soraya El Achkar, rektor för UNES, det nya upprustade Polisuniversitetet i Venezuela.
Vänsterregeringen förlorade i parlamentsvalet den 26 september 2010 mark till högern på grund av kriminaliteten i landet. Men Chávez brottsbekämpningsstrategi på att demokratisera polisen och omstrukturera polisen fortsätter och ger resultat. Flammans Dick Emanuelsson besöker Venezuelas Polisuniversitetet.

*  *  *

CARACAS / SEPTEMBER 2010 / Ropet på polis och hjälp väckte mig vid halv 4-tiden på morgonen. Det var Helena, kvinnan som äger den lilla kvartersbutiken mitt emot huset som skrek i högan sky. Inbrottstjuvarna hade lyckats bryta upp ytterdörren och var nu nästan inne i affären när polisen anlände. De två inbrottstjuvarna övermannades och fick spö efter noter. Uteliggarna framför huset och affären, som annars brukar föra ett j-a liv varje natt, applåderade polispatrullen. Denna släpade med sig de två brottslingarna till den mobila polisstationen i stadsdelen San Juan där tjuvarna med all säkerhet fick mer spö.

Denna gång segrade rättvisan men för det mesta förblir brottet både ouppklarat som ostraffat. Och det beror inte bara på listiga gangsters utan framför allt på att stor del av polis- och rättsväsendet är genomsyrat av korruption.



DET MENAR SORAYA EL ACHKAR helt öppenhjärtligt när Flamman tas emot på det upprustade Polisuniversitetet i Caracas. Hon är rektor för UNES, La Universidad Nacional Experimental de Seguridad, men även statsekreterare i det Nationella Polisrådet.

I över 25 år arbetade och ledde hon det fristående och erkända Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred. År efter år producerade Nätverket och Soraya svidande kritiska rapporter om situationen i Venezuela där polisen inte bara torterade, misshandlade utan även mördade venezuelaner som Soraya registrerade i en kall statistik. Denna kritiska sida mot staten var dock ingen barlast för Soraya när hon sökte posten som rektor för det nya Polisuniversitetet. Tvärtom, menade president Hugo Chavez, sådana meriter är mer eller mindre en förutsättning för att kunna skapa en venezuelansk polis med en helt ny mentalitet. Den nya Bolivarianska Polisen (PNB) ska inte bara förhindra brott utan framför allt förebygga nya brott. Men det är viktigt att förstå, menar Soraya, att situationen inom polis- och rättsväsende är en spegelbild av arvet från de 40 år av institutionaliserad korruption men även det nuvarande tillståndet i nationen.

– År 2006 genomfördes på initiativ av regeringen en omfattande enkätundersökning på temat; ”Vad är det för slags polis vi har och vilken vi vill ha”? ALLA, understryker den blåögda och ljushåriga rektorskan, ställde kravet på bättre polisutbildning. Under decennier hade den dåvarande utbildningen stagnerat, den var undermålig och bara småkurser genomfördes.



VI GÅR RUNT I DET stora och rymliga universitetsområdet. ”Buenas Tardes”! god eftermiddag, säger ett 20 tal män och ett tiotal kvinnor som har lektion i självförsvar när vi klampar in i ett av klassrummen. Nere på gårdsplanen står aspiranterna uppradade för att genomgå fysiska prov. Klarar de inte dessa blir de heller inte antagna till den nya Nationella Bolivarianska Polisen, PNB. De ser nervösa ut och en och annan ”bulle” som har för mycket överhäng har det grymt svårt att pressa hakan upp till stången. De muskulösa kompisarna blir fnittriga över misslyckandena och tittar nyfiket och storögt på reaktionen från Flammans utsände.

I en öppen plats utanför klassrummen sitter fyra poliskadetter och spelar schack, djupt insjunkna mer i spelets mysterium än att jaga bovar och kontrarevolutionära terrorister ute på Caracas´ gator. Annars har The Miami Herald och all världens politiska höger pekat ut detta Polisuniversitet för att inhysa kubaner. De som står i spetsen för universitetets utbildning av nya underrättelseagenter är kubaner. ”Venezuelas polisväsende Kubaniseras”! har rubrikerna lydit i internationell press utan några som helst trovärdiga källor.

– De enda kubaner vi har är två kvinnor som är mer elever än lärare. De fortbildar sig i transittrafik. Så dramatisk är den skrönan, säger den undersköna pressekreteraren med en dräpande ton och jag tittar upp i den blå himlen.



DEN OMFATTANDE enkätundersökningen 2006 blev bindande för regeringens beslut och Chavez tvekade inte; en ny polis skulle bildas vilket fick oppositionen att gå i taket. Bakgrunden är att den totalt fragmenterade poliskår som Venezuela hade fram till 2008 då PNB föddes. Varje borgmästare eller länsguvernör har under sig sina “egna” poliser. Vid sidan av dessa finns arméns Nationalgarde, ökänt för att vara både korrumperat och opålitligt och med mycket litet förtroende hos befolkningen.

Denna gigantiskt splittrade poliskår kan, om borgmästaren i Caracas så vill, förvandlas till en livsfarlig paramilitär organisation. Så skedde den 11 april 2002 då Metropolitanpolisen var den militära spjutspetsen i statskuppen mot Chavez och posterade ut krypskyttar på taken som besköt oppositionens egna demonstranter. Under ett års tid anklagades Chavezanhängarna för morden på ett 25-tal venezuelaner och ett par hundra skottskadade av Metropolitanpolisens kallblodiga fascister.

Bara ett par veckor innan Flammans besök yttrade Soraya El Achkar att den nuvarande polisen i Venezuela inte är kapabel att garantera säkerheten för landets medborgare. Polisen har traditionellt varit skamlöst dåligt betald vilket har stimulerat korruptionen. Och med de obegripliga summor av pengar som knarkkartellerna rör sig med har tusentals poliser på kontinenten varit ett lätt byte. Soraya känner igen bilden.

– Under 1980-talet inledde de flesta länderna på kontinenten en reformering av sina poliskårer. Venezuela var ett av de sista länderna att inleda dessa reformer. Trots att vi var sent ute så gjorde vi det bra i avseendet att vi lärde oss av misstagen av de övriga.



INTE ETT ENDA land hade framgång i sina reformer, tillägger hon med ett skratt. Orsakerna är flera. I några länder var det själva polisledningen som genomförde reformerna. I andra länder var det akademiska experter men i bägge dessa fall så misslyckades de. Venezuela lärde av denna dystra erfarenhet.

– Sedan 2006 arbetar vi med både poliser, akademiska experter och forskare. Men även de sociala och folkliga rörelserna deltar i reformarbetet vilket är den stora skillnaden mellan Venezuela och övriga Latinamerika.

Men det finns ytterligare en skillnad, tillägger den kvinnliga rektorn. UNES arbetar med ALLT, understryker hon med skärpa. Några länder touchade bara vid utbildningen, andra de berörde de legala aspekterna eller disciplinfrågorna vilket visar att reformerna har varit partiella och inte utarbetade i sin helhet.

– Venezuela började med den stora enkätundersökningen för att folket skulle vara med i debatten. Just nu har vi 138 olika polisstrukter. Vi drog fram allt, negativt och positivt. I dessa studier och rådslag fick vi fram den nya Polismodellen som omfattar HELA poliskåren. En ny lag som utarbetades 2006 och som antogs 2008 bygger på resultatet på det omfattande arbetet och rådslaget 2006.

– I Venezuela, en federal decentraliserad stat med 138 olika polisstrukturer, kunde borgmästaren eller länsguvernören i princip göra vad han ville med sina ”kommunala” poliser. Det kan han inte nu efter att den nya lagen antogs 2008 *. Till denna har ytterligare 15 resolutioner beslutats som reglerar polisyrket och där till exempel genusfrågan förstärks. Den borgmästare eller länsguvernör som bryter mot lagen åker in i fängelse. Nu finns det en huvudman som är inrikesministern, det fanns det inte 2002, trots att Venezuela är en federal stat. Lagen säger att polisarbetet inte kan suspenderas men tre normer som reglerar lagen kan suspendera eller intervenera en hel polisstruktur:

1) Upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna.
2) Förbindelser till brottsliga nätverk.
3) Om den konstitutionella ordningen bryts, i klartext; en statskupp.


– Någon av dessa händelser är motiv för att inrikesministeriet kan intervenera i en polisstruktur, som till exempel polisen som lyder under Borgmästare XX. Dessa möjligheter fanns inte 2002.




DEN NYA BOLIVARIANSKA Polisen, PNB, har satts in i vad som uppfattas som ”Pilotprojekt” i stadsdelen Catia, drabbad av mord, grov kriminalitet och en stadsdel som i största allmänhet har ett dåligt rykte. Med den nya PNB-polisen försöker myndigheterna förändra situationen, inte bara reducera brottsligheten utan få de nya poliserna att bli en del av vardagen som invånarna ska kunna ha förtroende för. En ömsesidig relation polis-samhälle är målet.

– Den nya PNB-polisen föddes i december 2009 just i Catia. Och varför just där? Catia representerar den största brottsfrekvensen i Caracas. Och vi ville visa att med en ny polis kan vi få ner brottsbenägenheten utan att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Men för att det ska vara möjligt behövs människorna i området. Och de behöver polisen som i dag inte sitter inne på en polisstation som invånarna tidigare var rädda för att besöka. I dag spelar poliserna fotboll med ungdomarna, hjälper flickorna och utgör en del av stadsdelens “inventarier”. För bara tillsammans kan vi få fram var vapnen finns, vem utför morden och vad kan vi göra tillsammans för att förbättra livet i området. I klartext; upprätta ett underrättelsenät som framför allt utgörs av invånarna i området som underlättar polisens kort- och långsiktiga arbete.

Uppgifterna är oerhört komplicerade för här handlar det om hänsynslösa mördare, knarklangare eller tjuvar som måste bekämpas utan att deras grundlagsrättigheter förtrampas. Men en uppgift förvånar mig och den är att denna “Närpolis” har fått undervisning på basis av erfarenheterna från Nordirland och Nicaragua där kontakten med människorna i området prioriteras.

– Vi har haft framgång i Catia för brottsligheten har minskat med 50-60 procent. Det interfamiliära våldet har reducerats enormt för i arbetet dras hela familjen in när den får besök av PNB-polisen i hemmet.



DET KANSKE STÖRSTA problemet som existerar i Venezuela är straffriheten, brott som begås men som inte ställer förövaren inför rätta. Orsakerna är många men korruptionen inom rättsväsendet ser Soraya som det största problemet för den allmänna säkerheten i landet.

– Vi kan inte tala bara om polisen. När vi talar om ”säkerhet” talar vi om ett system som polisen är en del av. Men där finns också åklagarämbetet, domstolarna, fängelserna och hela det preventiva systemet med preventiva politiska åtgärder som är andra delar av samma problem. Om vi inte lyckas få brotten inför domstol och få ett korrekt domstolsbeslut på dem i tid, fortsätter vi leva i osäkerhet. Det hjälper inte att bara reformera poliskåren om vi inte samtidigt reformerar hela den sektor som är relaterad till säkerheten.



BARA NÅGRA DAGAR återstår innan parlamentsvalet och oppositionens politiska käpphäst är, just det, den personliga säkerheten. Några dagar innan har 100 medlemmar i högerpartiet Primero Justicia brett ut vita lakan nedkletade med röd färg föreställande blod och ett antal kartongkistor som de ställde av utanför ett regeringskontor i Caracas.

– Vi protesterar till förmån för freden och rättvisan och ett Venezuela utan straffrihet, sa partiledaren Julio Borges.

Soraya El Achkar skakar på huvudet när jag frågar henne om oppositionens förslag på “Mästerplan för Säkerhet” och menar att det ytliga propagandamaskineriet är det samma som den latinamerikanska extremhögerns.

– Det är samma förslag på repression, användandet av polisen som en väpnad gren för att kriminalisera de fattigas kamp för ett bättre liv.

• Som högern i El Salvador eller Honduras där de talar om ”En Järnhand mot brottslingarna”?

– Det är högerns projekt som är lika överallt om en “Järnhand”, dödsstraff, bly (kulor), urskillningslösa razzior och armén ut på gatorna. Den historien känner vi mycket väl till i Venezuela för den upplevde vi under 50 år av “demokrati”. Som aktivist för de mänskliga rättigheterna under 25 år kan jag bekräfta de egna erfarenheterna av en repressiv polis mot de fattiga, inte mot brotten eller brottslingarna utan polisen som sattes in mot de svarta, folkrörelsen, främst ungdomar, som har avlidit i händerna på polisen. De tolv personer som dör i händerna på polisen varje månad är resultatet av högerns modell och syn på säkerhet.

Men säkerheten kan inte begränsas enbart till polisen, menar Soraya och pekar på att arbete, utbildning, hälsovård, gatubelysning, sophämtning och en allmänt bättre mänsklig tillvaro är viktiga beståndsdelar för att reducera brottsligheten i ett land.



DET HAR BÖRJAT skymma och Flamman tar en taxi tillbaka till San Juan. Som så många andra Caracasbor drar jag mig för att komma hem efter skymningen i dessa kvarter. Helena har börjat dra ner jalusierna i den lilla kvartersbutiken och förbereder sig för nattens ovisshet. En plåtslagare har reparerat jalusierna och monterat ett nytt lås.

Åtta dagar efter intervjun med den kvinnliga rektorn på Polisuniversitetet i Caracas inleder polisen i Ecuador ett försök till statskupp. Presidenten kidnappas men fritas tio timmar senare av en specialstyrka ur armén som beskjuts av polisens krypskyttar. Fem personer dödas och 300 skottskadas. Parallellerna till statskuppen i Venezuela i april 2002 är slående lika. Händelserna visar att försvaret och utvecklingen av Revolutionens program måste innefatta ett försvar av medborgarna på alla nivåer.

* La Ley Orgánica de Servicio de Policía y de Cuerpo de Policía Nacional Bolivariana

Venezuela: Fakta Polisuniversitetet UNES

UNES (Universidad Nacional Experimental de Seguridad) är en institution för Venezuelas säkerhetsorgan som utbildar brottsmålsutredare, fängelsepersonal, brandkåren, civilt skydd och poliser. UNES diskuterar för närvarande möjligheten att öppna en fakultet för kriminologi, studier av förebyggande våld.

Universitetet erbjuder basprogram på universitetsnivå, licentiatexamen och specialisering för poliser. Baskursen för poliser är på ett år. Därefter följer ett år i tjänst ute i samhället och avslutas med två års kompletterande studier.

UNES´ pedagogiska riktlinjer bryter mot de traditionella. “Inte bara eleven dras in aktivt utan även samhällsmedborgarna i olika aktiviteter och aktioner, individuellt eller kollektivt, som har solidaritet, samarbete, jämlikhet, rättvisa och förpliktelser med befriandet av människan och utrotandet av alla slags former av förtryck, exploatering och exkludering av människan”, som riktmärke.

Dick Emanuelsson

Våldet i Venezuela

• Enligt det Nationella Statistikinstitutet mördades under 2009 inte mindre än 19.000 personer.
• Enligt Soraya El Achkar, rektor för UNES, avlider 12 venezuelaner i händerna på polisen varje månad.
• Ett av fem brott utförs av polisen, enligt inrikesministeriet.
• Den nya Policía Nacional Bolivariana (PNB) invigdes den 20 december 2009 och poliserna har helt andra arbetsförhållanden och löner än under den ”4:e Republiken (1958-1998).
Dick Emanuelsson

VENEZUELA: Nyckeln till att skapa en Demokratiska Poliskår




CARACAS / Inte i något land kan vi ha ambitioner att garantera människorna säkerhet om vi inte ger polisen anständiga löne- och arbetsvillkor, säger Pablo Fernandez, samordnare för Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred.

Pablo är Soraya El Achkar efterträdare och Nätverket fungerar som rådgivare och ger en rad kurser till UNES.

– I Venezuela har detta inneburit att den politiska korruptionen och den organiserade brottsligheten har trängt in i poliskåren. Och i stället för att vara en del av lösningen av problemet så är de i stället en del av detta. Till exempel, en poliskommissarie i Caracas som har arbetat hela sitt liv och är på väg att pensioneras tjänar som mest 600 dollar, (knappt 4000 kronor). En nyexaminerad polis tjänar i bästa fall cirka 300 dollar. Och då ska du tänka på att leva i Caracas är dyrare än London eller Barcelona.

Den stora Metropolitanpolisen (MP) ska successivt försvinna och PNB, den Bolivarianska Polisen, ska ta över. Pablo Fernandez säger att motståndet från de gamla MP-poliserna var stort tills president Chavez kungjorde att den nya PNB-polisen som ingångslön skulle tjäna 3000 Bolivar (4613 kr).

– Dagen efter hade vi en anstormning av MP-poliser som nästan tog sig in i UNES via fönstren, säger han skrattande.

– Det visar att nyckeln ligger i en uppvärdering av polisarbetet i form av ett materiellt och moraliskt erkännande av polisen. En nyutexaminerad PNB-polis tjänar i dag mer än en kommissarie med 30 års tjänst inom Metropolitanpolisen.

Studier, uniform, vapen och bostäder

Men också skillnaden mellan officer och trupp försvann, nödvändigt för att polismannen ska kunna söka en högre tjänst. Möjligheten att studera fanns plötsligt där eftersom arbetstiderna förändrades från 24 timmars arbete och 48 timmars ledighet. Studier är också nu ett krav för att kunna gå uppåt i karriären. Polisagenten behöver inte längre betala sin egen uniform och han har nu ett eget vapen och inte ett roterande vapen mellan 10-15 poliser. Nu sätts polisen på skolbänken igen och fortbildas i hur han ska gripa en person. Förut drog polisen sitt vapen och sköt. Nu vet de att som sista alternativet får de använda sitt tjänstevapen, hävdar Fernandez.

Även sociala frågor som bostadsbristen har aktualiserats med den nya PNB-polisen. Poliserna bor i typiska fattigområden, ofta granne med en brottsling och blir lätt ett militärt mål för den organiserade brottsligheten. Därför har bostadsfrågan blivit en prioriterad fråga att lösa vilket förbättrar polisens livskvalité.

– PNB-polisen har bara ett år på nacken och vi kan redan nu se en förändring, fortsätter Pablo Fernandez. Den polis som allmänheten förkastade för ett år sedan, vinner gradvis ett erkännande och förtroende hos befolkningen som noterar en attitydförändring hos denne polis. Igår hyste folk rädsla, i dag har de respekt för polismannen&kvinnan.

Arbetstider och lön

Alexandra Michel arbetade fem år i Caracas Metropolitanpolis. Hon är en av 6500 aspiranter som fightas om 3500 PNB-platser som ska tillsättas i nästa kull på UNES. Hon är liten till växten, småknubbig men säger att de fysiska testerna inte ska vara något problem.

Vad är det då som lockar henne att gå över till PNB?

– Arbetsvillkoren och arbetstiderna. Jag arbetar 24 timmar och är ledig 48. Det är oerhört slitsamt och det är omöjligt att fortbilda sig med sådana arbetstider. I PNB är arbetsdagen åtta timmar och lönen mycket högre.

Den nya utmärkta dagstidningen Correo del Orinoco har intervjuat Sanin Omar Colmenares som aldrig, under sina 13 år inom Metropolitanpolisen, hade fått fortbildning i temat “mänskliga rättigheter”. Nu är han PNB-polis och de sociala och lönevillkoren är totalt förändrade:

– Under dessa 13 år fick jag aldrig några ekonomiska förtjänster utöver de vanliga minimilönshöjningarna. Då tjänade jag 470 Bolivar (ca 650 kr/mån) och nu har jag 3400 Bolivar (5690 sv/kr) som polisofficer. Min livskvalité har ökat dramatiskt, säger han nästan euforiskt.

Dick Emanuelsson

VENEZUELA / VIDEO: El Policía Democrático nace en Venezuela

“La policía Nacional Bolivariana no nace en Catia como Proyecto piloto, nace EN Catia. ¿Y porque nace en Catia? Porque en el Municipio Libertador la Parroquia con mayor índice delictivo era la Parroquia Catia. Y quisimos demostrar, que con el buen ejercicio, el buen gobierno de policía puede funcionar para la disminución del delito sin violar Derechos Humanos”.
SORAYA EL ECHKAR


El Policía Democrático nace en Venezuela from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.


TEXTO: Dick Emanuelsson
FOTO/CÁMARAS: María de Los Ángeles Querales de Suárez, Darwin Bustamante
TRANSCRIPCIÓN: Mirian Emanuelsson




VIDEO:
1. Entrevista (33 min.) http://vimeo.com/16051814 a SORAYA EL ECHKAR, rectora de la Universidad Experimental de la Seguridad, UNES y Secretaría Ejecutiva del Consejo General de Policía en Venezuela.
2. Entrevista (73 min) a PABLO FERNÁNDEZ BLANCO, Coordinador General de la Red de Apoyo por la Justicia y la Paz http://vimeo.com/15810403 sobre el trabajo que hace la Red apoyando a la Policía Nacional Bolivariana y la UNES.


CARACAS / 2010 / El grito de “auxilio” y ”policia” me despertó a las 3.30 en la madrugada. Fue la dueña de la pequeña tienda al frente a la casa que desesperadamente gritaba por auxilio. Dos ladrones casi habían logrado pasar el portón para entrar cuando vino la patrulla de la policía. Los ladrones fueron detenidos y “cachimbados”. Los indigentes acostados en la acera al frente la tiendita como todas las noches, aplaudieron a los policías.

Esta vez ganó la justicia pero en general, los crímenes y los delitos en Venezuela se quedan en impune, no por que los gangsters son más listos y astutos que la policía sino por gran parte del sistema policial y judicial esta impregnado por la corrupción, una herencia en parte de la Cuarta Republica en Venezuela.

Para combatir esa impunidad y crear una nueva policía y sistema de seguridad, el gobierno Bolivariano ha creado una nueva policía que no dispara primero y después investiga.

Sobre estos temas complejos y actuales hablamos con Soraya El Achkar, secretaría ejecutiva del Consejo General de Policía y rectora de la Universidad Experimental de la Seguridad, UNES. Durante 25 años fue directora de a Red de Apoyo por la Justicia y la Paz, un organismo que año tras año presentaba reportes durísimos sobre el estado de impunidad, los crímenes producidos por la policía y los organismos de seguridad hacia la población venezolana y en contra el sistema judicial, que garantizaba la impunidad en el país.

Esa posición critica no era una carga para que el presidente Chávez la rechazara cuando solicitaba el cargo como rectora de la UNES. Al contrario, decía, era la garantía y el requisito para combatir el flagelo que esta impregnado en todos los sistemas judiciales y policiales en América Latina.

Con Soraya El Achkar conversamos una tarde a final del mes de septiembre, faltando unos días para las elecciones legislativas en donde el tema central de la oposición de la derecha venezolana era “la seguridad”, lema que hemos visto explotado en Centroamérica por los partidos de la misma derecha exigiendo “Mano de Hierro”, pena de muerte y ¡“El Ejercito a la calle”!

Encontramos y escuchamos un modelo totalmente contrario y diferente que queremos compartir con el lector.

* * *

Dick Emanuelsson (D.E.): Primero que nada muchas gracias por recibirnos y cuéntanos un poco en grandes rasgos. Cuéntenos en grandes rasgos ¿qué es la Universidad Experimental de la Seguridad?

Soraya El Achkar: (S.El.A): La Universidad Experimental de la Seguridad es una iniciativa del Presidente Chávez en el marco de diseño de una política sobre seguridad que trabaja los temas estructurales y que va al fondo del problema. La universidad de hecho es una propuesta y es producto del mandato popular. ¿Por qué? Por que en el año 2006, por decisión también del Gobierno Bolivariano, se hizo una gran consulta popular (con más de 70.000 personas participando) sobre la policía que teníamos y la policía que queremos.

La primera exigencia en todo el territorio nacional de todos los sectores de la vida nacional fue formación para la policía. Porque en realidad nosotros no tenemos profesionales en el área de la seguridad.

La formación policial había estado o estuvo durante décadas en muchos años, siglos, sin atención. Por eso es una formación precaria, dispersa, heterogénea que no es profesional. Se hace cursitos nada más de policía, no es carrera. Entonces el pueblo venezolano en el 2006 exigió formación para la policía venezolana.

De modo que la Universidad Experimental de la Seguridad es mandar obedeciendo, obedeciendo la voluntad popular que exigió formación para la policía. Por eso digo que surgió de una consulta popular y responde al mandato del pueblo venezolano.

CUATRO RAMAS DE EDUCACIÓN EN SEGURIDAD

La Universidad no es una universidad de policía sino para los órganos de seguridad. Es decir; aquí se forman personas para la Investigación Criminal, Policías Penitenciarios, Bomberos, para protección civil y para policías, incluso áreas afines. La Universidad ha estado pensando en abrir carreras vinculadas a la criminología, violencia y a la prevención, de modo que la Universidad es un espacio abierto para los órganos de seguridad que ensaya tener programas básicos, técnicos universitarios, pre grados y luego cursos post graduados, para todos los órganos de seguridad y carreras afines. Es una universidad que empieza ahora con la primera escuela digamos que sería la carrera de Formación Policial.

DE: ¿Por cuánto tiempo más o menos?

S. El. A: La carrera básica es de un año. Luego salen a la calle y están un año más al Técnico Superior. Dos años mas a la licenciatura y luego a los niveles post graduados. Por ahora hemos diseñado el Programa Nacional de Formación Policial Básico. Tenemos la esperanza en abrir en octubre con los primeros tres mil nuevos ingresos que aspiran ser policías. Nosotros abrimos la convocatoria y tuvimos alrededor de seis mil aspirantes, por supuesto que no todos al final van quedando porque las pruebas son muy exigentes. Hay pruebas médicas, físicas, psicotécnicas, entrevistas psicológicas y personales, revisión de expedientes, pruebas de redacción y ortografía, prueba vocacional, y si pasan todas las pruebas pues al final van quedando.

DE: ¿O sea un policía integral?


S. EL. A: El perfil es un policía integral, es un policía que tiene las funciones que manda la ley orgánica del servicio de Policía Bolivariana, que es un oficial de policía que previene el delito que resuelve los conflictos por negociación, mediación y diálogo, que presta auxilio al sistema judicial, que además en un encargado de velar por el tema de la prevención vial. Es decir; auxilio a todo el sistema de congestión vial. De modo que es un oficial de policía esencialmente preventivo, formado para la resolución de los conflictos y en el nuevo modelo policial que además trabaja diagnósticos comunitarios de prevención situacional próximos a la comunidad y además un oficial de policía que usa la fuerza de manera proporcional, gradual y ajustada a las necesidades. Para eso tiene que tener un entrenamiento especialísimo en el espectro continuo de uso progresivo y diferenciado de la fuerza y del uso de la fuerza potencialmente mortal.

LAS CONDICIONES DE TRABAJO POLICIAL

DE: ¿Usted dijo hace poco que la policía actual no puede garantizar la seguridad para la población y a mí parece como corresponsal en este continente Latinoamericano que es lo mismo en todo el Continente; la policía actual tiene malísima fama, la población no tiene ninguna confianza, y muchos casos la policía es un gran ladrón y muchas veces por otro factor como salarios muy malos, realmente salarios de miseria, condiciones de trabajo muy duras y además se mueve en ambiente donde el narcotráfico mueve increíble cantidad de dinero. ¿La policía venezolana es una excepción?


S. EL. A: ¡No, no, no! no es la excepción de la región, las policías en toda la región tienen más o menos la misma características.

En los años ochenta empieza todo el movimiento de reforma a los cuerpos de seguridad. De hecho Venezuela fue la última que entró en ese proceso de reforma, mientras todos los países venían haciendo todos esos procesos de transformación de sus propios cuerpos de policías y Venezuela no había entrado, entró tardíamente.

Pero a mi juicio entró bien, digamos, porque aprendimos de todos los fracasos de las reformas en toda la región y no ha habido ninguna reforma que haya resultado en América Latina en algunos países más y en otros menos.

Pero ha sido muy duro pero básicamente en algunos países, la reforma la hicieron los propios policías, esas reformas fracasaron. En otros países la hicieron especialistas académicos, y en esas también fracasaron.

LA COMBINACIÓN VENEZOLANA

Nosotros aprendimos de esa lección y desde el año 2006 estamos haciendo el esfuerzo de juntar a los policías con los especialistas es decir con estudiosos académicos que se han dedicado a estudiar la policía.

Y hemos juntado entonces gente de los movimientos sociales, gente de las academias, gente de la propia policía, que se dediquen a los procesos de reformas policiales. Esa es la primera diferencia entre la reforma venezolana y el resto de la reforma en América Latina.

La otra diferencia digamos estamos haciendo todo, porque algunas reformas en la región tocaron solamente la formación. Otros tocaron los aspectos legales, otros los trabajaron los temas disciplinarios. Las reformas han sido parciales.

En el caso venezolano, nosotros estamos tocando TODO.

NUEVO MODELO DE POLICÍA

Nosotros empezamos por hacer una gran consulta popular y hacer un diagnóstico nacional con los cuerpos de policía y chequear en realidad ¿cual era la caracterización de cada uno de los cuerpos? En ese momento teníamos 123 cuerpos de policías, hoy tenemos 138 cuerpos de policías, más la policía nacional bolivariana.

Hicimos un diagnóstico nacional de cada uno de los cuerpos. Levantamos toda la data, la información lo que estaba bien lo que estaba mal, hicimos un proceso de estudio al detalles de los problemas más graves. Luego hicimos una consulta popular. O sea; entre el diagnóstico y la consulta salió el Nuevo Modelo de Policía.

El nuevo modelo de policía apunta a las distintas dimensiones, no apunta solo a la formación, al régimen disciplinario, de previsión social o al tema de normas de actuación, o al uso de la fuerza, sino que el nuevo modelo abarcaba Todos los ámbitos de la policía. Propusimos una nueva ley que organizara todo el nuevo servicio de policía y estableciera cual era el nuevo modelo policial.

Esa ley se aprobó recogiendo todas esas recomendaciones que habíamos hecho la Comisión Nacional para la reforma Policial en el 2006. Aprueban la ley en 2008 y en el 2009, se crea el Consejo General de Policía que es un órgano asesor al ministro del interior para implementar la ley. Ahora estamos implementando la ley en todos los ordenes, cumpliendo con el régimen disciplinario, el de previsión social, con el tema del ingreso la carrera, el ascenso, las normas de actuación, la política del uso de fuerza, la rendición de cuentas, la contraloría social, es decir no es una reforma dedicada a un tema sino dedicada a toda la lógica y a toda la dinámica policial. También es otra diferencia con toda la región.

CAMBIAR LA MENTALIDAD

En el tema de las reformas policiales hay un imaginario que es un mito, que es como si la reforma fuera; “Hoy hicimos la reforma y ya la policía va a funcionar”.

¡No! lo que nosotros hemos dicho es la reforma es un proceso y que nunca termina. Porque la policía, y sobre todo los propios oficiales, es decir los hombres y las mujeres que se encargan de la seguridad, siempre están en un borde, un borde entre el bien y el mal porque conocen muy bien el delito.

Entonces ¿como tú puedes creer que un proceso de reforma va a cambiar la mentalidad y las conductas humanas? eso es muy complejo. Si tú no mantienes permanentemente el proceso de reforma a lo interno de la institución policial, no logras establecer como los mecanismos para que la gente no caiga en la tentación, para que los propios oficiales, de policías que conocen muy bien el delito no se pasen para el mal en lugar de mantenerse en el bien.

Se entendió en los años noventa y ahora en este nuevo siglo, se ha entendido que la reforma en un momento, en lugar de entender que es un proceso que no acaba nunca y que debe permanecer permanentemente haciéndose.

Porque además la vida cotidiana te va diciendo como es que tienes que hacerlo por ejemplo: Hace unos diez años o quince atrás nadie hablaba de mecanismos de Contraloría Social sobre los cuerpos de policías. Hoy hablamos de eso y hablamos de eso porque estamos en una democracia participativa y protagónica.

La idea de la sociedad que es inclusiva que participa en el diseño de la política publica, que controla la ejecución de la propia política, bueno eso debe traducirse en las instituciones que son del Estado. Entonces ¿como hacer para efectivamente que las instituciones del Estado asuman un concepto de democracia que también esta en configuración?

A medida que va cambiando la sociedad van cambiando los conceptos de cómo nos entendemos los seres humanos la policía tiene que cambiar. Por eso la reforma no puede entenderse como un momento sino que es un proceso, vinculado también a como se configura el Estado y como se configura la sociedad.

LA FRAGMENTACIÓN DE LA POLICÍA

DE: Usted decía que había 138 diferentes cuerpos policiales. ¿Todos estos cuerpos policiales se rigen por un solo estatuto u ordenamiento?


S. EL. A: Ahora si.

DE: ¿Ahora si con la creación en diciembre del año pasado, la Policía Nacional Bolivariana?


S. EL. A: No, se unifican los criterios de los 138 cuerpos de las policías por la Ley Orgánica del Servicio de Policía y del Cuerpo de Policía Nacional Bolivariano. Antes cada alcalde y cada gobernador hacían con su policía lo que quería, ya no puede hacerlo, lo hará pero no debe hacerlo. Es decir desde el año 2008 los gobernadores, los alcaldes y los directores de policías deben ceñir la organización del cuerpo policial, el funcionamiento, el ordenamiento, la formación, el régimen disciplinario, el régimen de previsión social, los temas de atención a las víctimas, la rendición de cuentas, las normas de actuación, todo esta ceñido a la Ley Orgánica del Servicio de Policía que es la que establece como tiene que ser el comportamiento.

El año pasado dimos un paso mas, porque la ley orgánica del Servicio de Policía es una ley orgánica por lo tanto es una ley marco que dice, pero no dice todo, dice lo necesario como para que hayan una regulaciones posteriores. Una de las regulaciones posteriores es la Ley del Estatuto de la Función Policial como la ley del Estatuto de la Función Publica.

La Ley del Estatuto de la Función Publica es en el caso venezolano por la que se rigen todos los empleados públicos o sea; Como es el ingreso, como es la carrera, el ascenso, la formación y como es el egreso.

En el caso de la policía venezolana no se sabía, era como estar en limbo jurídico, no se sabía a veces le aplicaban la ley del Estatuto de Función Publica pero decían no son funcionarios públicos, y le aplicaban la ley Orgánica del Trabajo.

A veces no se sabían que ley les aplicaban, entonces la ley Orgánica del Servicio de la Policía mandó y estableció como una disposición transitoria la elaboración de una ley que regulara el ingreso, la carrera, la profesión, los ascensos, la formación, el egreso, la jubilación, la previsión social, de todos los funcionarios policiales en el país independientemente de si pertenece a una policía municipal, a una policía estadal o a una policía nacional.

Ahora no solo tenemos la Ley Orgánica del Servicio de la Policía, que regula todos los comportamientos y toda la organización policial en Venezuela avanzando hacía un sistema integrado por la policía, sino que además tenemos la Ley del Estatuto de Función Policial que regula la vida profesional de cualquier policía en cualquier parte del país.

EL CONTROL Y LA DEFENSA JURIDICA


DE: ¿Es suficiente ese tipo de legislación con 138 diferentes Cuerpos Policiales?


S. EL. A: No, por eso nosotros además de la Ley Orgánica del Servicio de la Policía y de la Ley del Estatuto de la Función Policial ya hemos sacado alrededor de 16 resoluciones ministeriales, es decir aprobadas por el Ministro del Interior que en este caso es el órgano rector, que le dicen a la policía como tienen que hacerlo. Por ejemplo:

¿Cómo hacer para atender a las víctimas? ¿Como es el proceso de atención a las víctimas? Hay una resolución que establece la metodología, la forma, los procesos para la atención a las víctimas, por que la Ley del Orgánica del Servicio de la Policía lo que dice es cada cuerpo de policía debe crear una oficina de atención a las víctimas. Pero no le dice como.

Las resoluciones han ido avanzando en la forma, es decir el método, para la real reforma a la transformación de la cultura policial venezolana.

Hemos sacado quince resoluciones que va desde las credenciales únicas cómo un oficial de policía recibe una credencial de policía, el tema de equipamiento, municiones, armas, el tema de la formación, la rendición de cuentas, la controlaría externa e interna, los procesos vinculados con la atención a las víctimas, resoluciones sobre como incorporar el enfoque de genero dentro de las instituciones policiales, los consejos disciplinarios, los procesos de homologación, que antes teníamos por ejemplo mucha jerarquía ahora tenemos nueve, ahora estamos achatando el modelo para hacerlo mas próximo a la comunidad, mas eficiente incluso a nivel interno.

Hemos ido sacando muchas resoluciones que le dicen a los cuerpos de policía cómo tienen que hacer el proceso, y adicionalmente hemos sacado unas guías autoinstruccionales. Es como decir esta es la resolución aquí le dice como tiene que hacerlo. Le entregamos una guía, un manual para que sepa además como implementar internamente y Usted no necesite ninguna asistencia externa, sino que Usted aprenda a hacerlo, aprenda a reforma su policía.

¿POLICÍA PARAMILITAR PARA GOLPISTAS


DE: Uno como europeo, como sueco nos impresiona un poco la Constitución en el sentido que cada Alcalde, cada Gobernador pueda tener su propio Cuerpo Policial. Nos parece un poco, si me disculpa la palabra, un poco de locura, porque Chávez al mismo tiempo dice tal gobernador en el Estado de Zulia o Táchira es prácticamente un golpista o esta realmente abierto por cualquier cosa para hacer Golpe de Estado y él podría utilizar una fuerza policial que realmente se convierte en una fuerza paramilitar en contra del Estado venezolano.


¿Qué piensa Usted sobre eso, entra algún choque, Usted esta hablando sobre las otras resoluciones, otras legislaciones etcétera., un solo lineamiento hacía un Cuerpo Policial, no importa si solo es del alcalde o del gobernador pero en una situación política muy enfrentada . . . que piensa Usted sobre esa situación?


S. EL. A: El que no cumpla con la ley debe ir preso, eso es lo que pienso.

DE: Tenemos la experiencia de abril 2002 donde la Policía Metropolitana fue utilizado tanto por el alcalde como tal en Caracas como los golpistas mismos.


S. EL. A: Si, pero no teníamos la Ley Orgánica del Servicio de la Policía y del Cuerpo de Policía Nacional en el año 2002

DE: Por eso le pregunto si ¿Es suficiente eso?


S. EL. A: Si, porque nosotros lo tenemos ahora, antes no existía órgano rector en temas policiales. Cada alcalde y cada gobernador podían hacer lo que quería en temas policiales porque no había una legislación que obligara la unificación de criterios, y tampoco había legislación que mandara a alguna institución del Estado a controlar los Cuerpos de Policía. Ahora existe un órgano rector en temas policiales, que es el Ministerio del Interior establecido por ley por primera vez.

¿Que dice la ley? El servicio de policía es continuo, no se puede suspender pero. Pero lo que no se suspende es el servicio, Yo si puedo suspender un Cuerpo de Policía.

DE: ¿Usted?


S. EL. A: No, el órgano rector, es decir lo que si se puede suspender un Cuerpo de Policía por tres causales dice la ley:

1. Violaciones reiteradas a los Derechos Humanos.
2. Vinculaciones con redes delictivas, evidentes vinculaciones como narcotráfico, robo de vehículos, secuestro, etcétera.
3. El rompimiento del hilo constitucional.

Cualquiera de las tres causas pueden ser razón por la cual el Ministerio del Interior puede intervenir un Cuerpo de policía en cualquier momento, eso no existía en el 2002.

La Constitución establece que Venezuela es un sistema federal descentralizado le da competencia a los Alcaldes y a los Gobernadores para la creación y organización de sus Cuerpos de Policía. Pero la Ley Orgánica del Servicio de la Policía del Cuerpo de Policía Nacional faculta al gobierno nacional mediante el Ministerio del Interior para intervenir ó suspender un Cuerpo de la Policía, si el Cuerpo de la Policía rompe el hilo constitucional, viola los derechos humanos reiteradamente o en todo caso esta vinculados con redes delictivas.

DE: Si ese Alcalde quiere emplear oficiales que tienen simpatía con la extrema derecha que no esta de acuerdo con la Constitución ¿El Alcalde puede emplear esa persona?


S. EL. A: Si la persona no tiene antecedentes penales, esta ajustada a derecho, cumple con su deber y digamos no es un delincuente, este la razón ideológica puede ser de derecha puede ser de izquierda; lo importante es que no viole los derechos humanos, que no atente contra el estado, que cumpla con su deber y lo importante que no se vincule con redes delictivas, o sea; que cumpla la funciones que manda la ley como oficial de policía, ese es el mandato. El resto, son ideologías pues.

POLICÍA NACIONAL BOLIVARIANA, PNB


DE: Si hablamos sobre la nueva policía que fue creada justamente el año pasado, la Policía Nacional Bolivariana hay un Proyecto piloto en la parroquia de Catia. ¿Qué resultados ha tenido ese tipo de proyectos donde justamente quieren acercarse a la población y además involucrar la población civil en las tareas cotidianas en el barrio y de una u otra forma crear un puente entre la policía y los vecinos en el barrio? Además de cómo hablábamos que la policía tiene una mala fama, yo creo que Usted misma ha dicho en una investigación que mensualmente murieron doce personas en las manos de la policía y ese es un saldo bastante dramático.


S. EL. A: El tema es complejo, por que el trabajo de fundar una policía no es sencillo. Porque al final es fuerza pública, esta formando personas para el uso de la fuerza, entonces es complejo para una activista de Derechos Humanos como Yo, que he estado 25 años denunciando policías. Algunos dicen que es contradictorio y otros dicen que es la garantía que la policía puede funcionar. La verdad que eso lo veremos en unos años y veremos si eso va a funcionar o no.

La policía Nacional Bolivariana no nace en Catia como Proyecto piloto, nace en Catia. ¿Y porque nace en Catia? Porque en el Municipio Libertador la Parroquia con mayor índice delictivo era la Parroquia Catia. Y quisimos demostrar que con el ejercicio, el buen ejercicio, el buen gobierno de policía puede funcionar para la disminución del delito sin violar Derechos Humanos.

El nuevo modelo policial básicamente esta sentado, ha sido, sobre la base de la proximidad. Es un modelo que ensaya diagnosticar los problemas de seguridad junto con la comunidad, de ver donde están los problemas. Por eso es una prevención situacional, donde están los robos, los homicidios, las armas, donde están los factores que generan riesgo, para resolver los factores de la vulnerabilidad y riesgo; y a eso se ha dedicado la Policía Comunal aquí en Catia.

Segundo punto; es que se intenta que cada mil habitantes tengan tres policías. Eso también es un factor. La tasa de encuadramiento policial es muy importante para garantizar que efectivamente haya prevención y no se use la fuerza desmedidamente.

SE REDUCE EL CRIMEN Y LOS DELITOS

En la medida que tú tienes presencia policial el delito se desplaza para otro lado o se radica dependiendo de cómo lo trabajes. ¿Entonces cual es la idea? Es aumentar la presencia, generar inteligencias múltiples con la comunidad, generar procesos de aprensión con debido procesos respetando derechos humanos y haciendo un trabajo preventivo con todos los sectores más vulnerados.

Ese es el trabajo que ha hecho la PNB. De hecho ha disminuido el delito casi 50% ó 60% y ha disminuido el tema de la violencia domestica a disminuido enormemente porque es un trabajo que se hace con la familia, es un trabajo de prevención en la propia casa, en el barrio, en la calle y es la policía que camina por todas partes que conocen a las señoras cuando entran y cuando salen los muchachos, donde están sentados, a que juegan, donde están los ´jivaros´ que venden droga. Se dedica a los procesos más acuciosos para lograr la aprensión y no llegar con fuerza o tener enfrentamiento o hacer lo que llamaban antes las razzias sociales. Eso es una práctica absurda por supuesto radicada por la Policía Nacional Bolivariana.

PODER JUDICIAL EL MÁS GRAVE PROBLEMA


DE: No se puede sacar tampoco la Policía Nacional y todos los diferentes Cuerpos Policiales afuera del poder judicial, la impunidad. ¿Qué lectura da Usted a nosotros sobre ese tema?


S. EL. A: Eso es un problema serio igual que la policía venezolana es un problema serio. La impunidad es en realidad a mi juicio el problema más grave que tiene Venezuela en torno a los temas de seguridad.

Cuando nosotros hablamos de seguridad no podemos estar hablando de intervención policial exclusivamente, no tiene sentido. Cuando hablamos de seguridad estamos hablando de un sistema en el que la policía es parte.

La policía es una parte de ese complejo circuito. Pero el Ministerio Publico es otra parte, los Tribunales, Cárceles, y todo el sistema de prevención de medidas preventivas y de las políticas de seguridad, es otra parte. Si nosotros no lo logramos que los delitos sean sancionados correctamente en el tiempo debido, nosotros seguimos estando inseguros. Si nosotros no logramos colocar alertas tempranas para que el delito no ocurra, entonces tampoco funciona.

Si nosotros lo logramos que el sistema judicial funcione para que efectivamente esas dos cosas ocurran, es decir, para tener alertas tempranas y para sancionar los delitos como corresponde, seguimos con muchos problemas.

Es necesario que el Ministerio Publico, y lo he dicho reiteradamente, que Tribunales y Policía entren a un proceso de reforma conjunta. Porque no vale la pena reformar la policía nada más. Es necesario avanzar hacía todo el sector vinculado a seguridad. Y en ese andamos.

Yo he propuesto y el Ministro esta a punto de lanzar lo que hemos llamado el Frente Contra la Impunidad que sería la agrupación de las cabezas más relevantes del todo el sistema de administración de justicia. Estaría a la cabeza de ese Frente el Ministerio Publico, el Tribunal Supremo de Justicia, El Ministerio del Interior para que podamos pensar un poco como es la reforma y la transformación también, de todo el sistema judicial.

Uno de los asuntos más importantes quizás de la PNB es que la Fiscalía el Ministerio Publico está municipalizado. Si nosotros tenemos una oficina de atención a las víctimas y una oficina de control de la Fiscalía aquí en el Municipio de modo que el oficial de policía de la PNB no necesita, sino ir cruzar tres cuadras para atender el asunto en la Municipalidad. Entre más cercanas las instituciones estén a nuestro pueblo mucho más eficiente será el sistema de la administración de justicia.

“MANO DE HIERRO” AL ESTILO SALVADOR&HONDURAS


DE: Para rondar un poco esta entrevista de un tema bastante grande y complejo y muy interesante, están faltando pocos días para el domingo y el Alcalde de Gran Caracas, Antonio Ledesma ha propuesto al Presidente Chávez “Plan Maestros por la Vida”, “Plan Maestros por la Seguridad” y se queja porque no ha tenido respuesta. ¿Cuál sería el resultado si la oposición ganaría la Asamblea Nacional y quizás en pocos años la presidencia? ¿Qué tipo de seguridad están proponiendo la oposición o este Alcalde Señor Ledesma? ¿Es una cosa superficial al estilo de la extrema derecha latinoamericana?


S. EL. A: Es el mismo esquema de represión, el mismo esquema de uso de la policía como el brazo armado para la criminalización contra los pobres.

DE: ¿Como en El Salvador u Honduras la campaña mano de hierro y ejército en la calle?


S. EL. A: Es el mismo esquema, la derecha siempre tiene el mismo esquema, que es el esquema de ´plomo lampa´, de mano dura, penas de muerte, de extremar las medidas de represión, de las razzias.

Ya esa historia nosotros la conocemos en el país. Esa es la historia de los cincuenta años de democracia del país, esa historia la conocimos y la vivimos. Como activista de Derechos Humanos yo lo puedo decir; Nosotros sufrimos una policía represiva, una policía contra los pobres, una policía no enfrentada al delito sino contra las personas negras, de sectores populares, jóvenes esencialmente que eran los que han muerto en menos de la policía. Ese número de doce personas asesinadas mensualmente, ese es producto de la derecha y su modelo de seguridad.

MILES DE ASESINATOS


DE: ¿La herencia de esa época de la Cuarta Republica?


S. EL. A: Miles de asesinatos. Si tú cuentas doce personas asesinadas mensualmente en manos de la policía o cuerpos de policía, tú empiezas a sacar cuentas y son miles de personas asesinadas durante muchos años.

La seguridad no se puede pensar desde la represión, ya no se puede pensar desde la policía incluso, cuando hablamos de seguridad. No podemos hablar solo de policía. Tiene que ver con la organización de la cuidad, con la salud pública, con los procesos de formación, con el alumbrado, con la basura, con el transito. La seguridad no es exclusivamente de la policía, no es el único actor que influye sobre los procesos de vulnerabilidad y riesgo, no es.

Esa es la diferencia porque nosotros estamos pensando en la seguridad desde múltiples factores. Por lo tanto, cuando pensamos en seguridad no pensamos solo en policía sino que pensamos también en mejorar todas las condiciones de vida de la gente.

Por eso el Gobierno Bolivariano ha avanzado significativamente en la disminución de los índices de pobreza, pensando también que es necesario mejorar las condiciones de vida de la gente.

DE: Muchísimas gracias y mucho éxito porque sabemos que esta tarea no es fácil.


S. EL. A: Es muy dura.

DE: Por eso le deseamos mucha suerte pero mucha fuerza también para este trabajo.


S. EL. A: Muchas gracias y hasta luego.