 |
| En kvinnlig gerillasoldat från FARC-EP:s karibiska gerillablock i stridsposition. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Tjugo år senare
med den före detta colombianska gerillakvinnan ”Cathrine Miller”
AV DICK EMANUELSSON
”Vad ska du göra när revolutionen segrar? Den frågan står kanske inte på
agendan, men vad har du tänkt? Jag tror väl att du har drömmar som alla andra?”
– Jo, jag har drömmar... drömmar att fortsätta.
”Berätta om det”!
– Eeeeh, jag skulle vilja bli diplomat.
”Skulle du kunna tänka dig bli ambassadör i Stockholm?
– Oh ja! Men nej, jag vet inte.
Stockholm är ”Nordens Venedig”!
– Tänk vad fint, det ser man bara på tv, eller i tidningar. Och då tänker man;
det skulle vara nåt det, att se Europa… men inte USA!
Video och intervju (på spanska) med Cathrine Miller 2025, i Uppsala: vimeo.com/1138831335
UPPSALA / 23 oktober 2025 / Det var i april 2005. I södra Colombia och i ett gerillaläger. Åren gick
och jag ser ett meddelande från en vän som sa att en colombiansk kvinna, en
före detta gerillasoldat, skulle komma till Sverige. Hennes ”alias”, porträttet
av ansiktet på annonsen, såg bekant ut.
I april månad 2005, då jag
fortfarande arbetade och var ackrediterad som reporter i Colombia befann jag
mig i gerillaledaren Raul Reyes läger. Han var en av de sju
befälhavarna av FARC-EP:s högsta ledning, Sekretariatet. På den tiden hade armén,
under order av den tidigare presidenten Alvaro Uribe, inlett stora militära
operationer som vid den tiden kallades Plan Patriota.
Kvinnan hade, när hon anslöt sig
till gerillan uppmanats av sin överordnade att ta ett alias och det blev `Cathrine
Miller´. Efternamnet kom från organisationssekreteraren för det
colombianska kommunistpartiets centralkommitté, José Miller Chacón
Penna. Han var en av de första av kommunistpartiets medlemmar som
mördades när det Smutsiga Krigets intensifierades i Colombia och tusentals
kommunister kom att mördas. Hans liv ändades av kulorna den 25 november 1993,
strax innan han skulle tala på ett möte i huvudstaden Bogota.
Det som imponerade på mig hos Cathrine
Miller var hennes föreläsning som hon höll en dag i lägret inför alla gerillasoldater,
ett 50-tal som utgjorde en säkerhetsstyrka för Raul Reyes.
 |
| Cathrine på det inramade fotot som föreläste. Bilden i bakgrunden är lägret för FARC-gerillans Södra Gerillablock, då under befäl av Joaquin Gomez. Idag, som Cathrine demobiliserad. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Cathrine hade vid den tiden tillbringat
17 år i gerillan och hennes föreläsning den dagen handlade om den Bolivarianska
Rörelsen för det Nya Colombia, en politisk bred rörelse som FARC hade
lanserat ett år tidigare. Jag blev imponerad av hur lätt och pedagogiskt hon pratade
om ämnet. Dagen efter gjorde jag en lång intervju med henne med en bandspelare,
men kunde inte ta foton. Cathrine hade då uppdrag och uppgifter som innebar att
hennes identitet inte fick röjas.
- Den sista frågan jag ställde till henne var; ”Vad ska du göra när revolutionen segrar? Den här frågan står kanske inte på agendan i detta ögonblick, men vad har du tänkt? Du har väl drömmar som alla andra”?
Tjugo år och några månader efter
det mötet i djungeln träffas vi i universitetsstaden Uppsala, frågar jag henne
om hon kommer ihåg den sista frågan jag ställde till henne, den där gången i
djungeln.
Organisering
av landsbygdens kvinnor
Hon skrattar när hon minns den tiden och hennes svar att hon ville bli ”en stor diplomat”. Det blev inte så men ja, hon är fortfarande en organisatör. Men nu handlar det om att ge fortbildning för kvinnorna bland bönderna i Catatumbo-regionen, i länet Norte de Santander, vid gränsen mot Venezuela.
Video och intervju (på spanska) med Cathrine Miller 2005 i djungeln i södra Colombia: https://vimeo.com/1142063859
– Nej, jag minns inte vad jag svarade då.
- ”Det är inspelat.”
– Det betyder att ord har makt. Efter
tjugo år och jag har kommit till Sverige, inte som diplomat, utan för att
besöka detta vackra land, känna vänskapsbanden igen, träffa dig och andra. Det
har varit underbart, för det är en av de saker som man drömmer om och hoppas att
det ska gå i uppfyllelse, eller hur?
Jag säger att Sverige under månaderna
oktober-november är väldigt mörka och ibland trista, men samtidigt vackert när trädens
löv blir röda, gula och faller innan snön kommer.
- Du är också här som representant för en organisation i regionen Catatumbo, en historisk mycket konfliktfylld region, och representerar kvinnorna i ett sömnadsprojekt i området.
– Jag har befunnit mig i Catatumbo-regionen sedan 2014. Det var där vi överlämnade vapnen och demobiliserades, och det var där jag stannade. Sedan dess har jag inte återvänt varken där du träffade mig, eller till den del av Colombia där jag föddes och anslöt mig till FARC, vid den karibiska kusten i norra Colombia. Jag känner mig som en `catatumbera´, det vill säga jag trivs bra i regionen. Jag bor på landsbygden precis där vi demobiliserades, som kallas den Territoriella Sektorn för Utbildning och Återintegrering, (ETCR).
Byn Caño Indio ligger i en ganska avskild del och i en
region där många colombianer inte ens vågar besöka den på grund av konflikten
och på grund av stigmatiseringen. Men jag tror att vi kan arbeta med människorna.
Och som före detta ”kombattanter” som undertecknade fredsavtalet, har vi
bestämt att fortsätta livet där. Vad gäller vår ekonomiska återanpassning har
vi skapat en textilateljé. Men jag varken syr eller klipper, säger hon snabbt och
brister ut i ett skratt, jag vill göra klart det en gång för alla.
- Men du är en bra organisatör. . .
– Jo, jag försöker utöva ett ledarskap,
som naturligtvis behövs i allt. Jag representerar föreningen utåt, det
logistiska stödet, relationerna, allt som kamraterna som klipper och syr inte
vill göra.
Yrkesrevolutionären
Varifrån denna ledarkapacitet? Orsaken
är att denna yrkesrevolutionär i det civila livet fick sin politiska och
ideologiska skolning i kommunistpartiet och vänsteralliansen Union
Patriotica (UP), innan hon inför hoten blev mer eller mindre tvungen att
ansluta sig till gerillan för att rädda livet. När jag träffade henne år 2005
hade hon stridit i gerillan i 17 år. Det gick ytterligare elva år i kriget tills
november 2016, då fredsavtalet undertecknades och 14,000 gerillasoldater
demobiliserades.
– I nästa månad firar vi 9-årsdagen
av Fredsavtalet. Och jag lever fortfarande kvar på landsbygden. Jag gillar inte
städer, jag vande mig vid naturen i djungeln, av att gå på stigarna i bergen,
korsa floderna, umgås med bönderna, att bara vara där.
Cathrine kommer från en familj där
fadern var lärare i det heta norra Colombia. Det är i den miljön och med den
politiska skolningen hon fick i kommunistpartiet som hon blev en naturlig
lärare för många unga gerillasoldater, både kvinnor som män som på landsbygden
ibland bara går 3-4 år i en skola som är satt på undantag. En alfabetisör i
gerillan.
- Din huvuduppgift i gerillan var i första hand politisk?
– I organisationen hade alla samma
uppgifter där vi roterade. Men det är sant att jag sattes på uppgiften att ge
en politisk skolning, men även lära många kamrater att läsa och skriva.
I varje ”Frente”, gerillafront
samlas alla utom de som står på vakt för att se på morgonnyheterna och vid
7-tiden på kvällen för att se kvällsnyheterna på någon av de två tevekanalerna
Caracol eller RCN, kanaler ägda och helt kontrollerade av den ekonomiska makten
i Colombia. Dessa nyheter diskuterades dagen efter på morgonmötet och leddes i
ett rullande schema av en gerillasoldat. Vanligt varje onsdagskväll hade
gerillalägret sin ”Kulturafton”, där någon gerillasoldat läste egenproducerade
dikter eller sånger.
– Vi hade politiska samtal varje
dag. Men det handlade också om organisationen och arbetet bland civilbefolkningen.
Eller, människor som du som också kom på besök för att som reporter får en
inblick vad gerillan var, säger hon och skrattar, vid minnet.
 |
| Delar av gerillaledaren Raul Reyes´ säkerhetskommando, samlade för att titta på kvällsnyheterna vid 19-tiden. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Anklagelser
om sexuella övergrepp
Vid den tiden pågick i medier som
El Tiempo och Semana Magazine en intensiv psykologisk krigföring och
misskrediteringskampanj med målet att utpeka gerillan för att vara ansvarig för
sexuella övergrepp på de kvinnliga gerillasoldaterna. Vittnesmål har till och
med dykt upp från några demobiliserade gerillaledare som har vittnat om det
inför domarna i JEP (Den särskilda jurisdiktionen för fred, skapad inom
ramen av Fredsavtalet 2016). Men Cathrine var och är kategorisk i
den meningen att detta inte var en politik från FARC-gerillans sida.
Då, 2005, ställde jag frågan till henne,
precis som jag gjorde till andra kvinnliga gerillasoldater som jag intervjuade om
det låg någon sanning i anklagelsen. Men såväl Cathrine som de övriga kvinnorna
avvisade anklagelsen med indignation.
- På den tiden sa du att den sortens kampanjer ”var rent förtal mot gerillan”. Vad säger du nu efter att till några före detta gerillabefäl ber om förlåtelse, med mera?
– Var och en har sina egna erfarenheter.
Där jag befann mig såg jag inget av det. Om någon kamrat skulle ertappats, skulle
han sanktioneras omedelbart. För vi var gerillakämpar med uppgifter och kämpade
under lika villkor.
– Dessutom var vi inte anslutna
till en organisation där man gjorde skillnad på kvinnor och män, som i det
civila livet. Utan vi var alla `guerrilleros´. Män och kvinnor specificerades
inte i gerillans stadgar. Du kan inte finna det i något dokument. Vi var
kombattanter med lika uppgifter, skyldigheter, rättigheter under lika villkor
där det fanns interna organ som korrigerade fel som kunde ha begåtts och som rättades
till. Jag såg själv eller märkte inte något som kan kallas sexuella övergrepp.
Men många ”civila” organisationer har vaknat till liv och har anklagat
organisationen, men som jag ser som en misskrediteringskampanj. Det är möjligt
att någon kvinnlig kamrat har utsatts, men själv har jag under de 26 åren inte
sett eller upplevt något.
Dömd till fem
års fängelse
Vid den tiden skickades Cathrine ut
på olika uppdrag och därför blev det bara en bandad intervju. Varför? För att
Cathrine i likhet med ett antal utvalda gerillamedlemmar hade olika uppdrag i
städer, byar där civilbefolkningen finns och även underrättelsetjänster, såväl civila
som uniformerade. Trots de vidtagna säkerhetsåtgärderna greps och dömdes hon en
gång till fem år och några månaders fängelse.
 |
| Kampanjerna mot FARC-gerillan om sexuella övergrepp fick genomslag i medierna, som i fallet med den argentinska reaktionära portalen Infobae. |
- Efter två år lyckades du fly vid en permission och återvände omedelbart till gerillan. . .
– Ja, det var lite av en smärtsam
upplevelse.
- Du torterades också i fängelset?
– Slag, vad de kallar osynlig
tortyr, som är tufft när de drar dig i håret, och ”annat”. Även om det var
väldigt svåra tider, var det också en tid av lärdomar, hur du fick en förmåga att
göra motstånd och få kraft, att inte låta dem knäcka dig och att gå ut stärkt och
fortsätta att vara en del av organisationen.
 |
| Vem sa
att gerillaromantik inte existerar? Gerillaparet, Alicia och Dairo. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Bombningen av
Raul Reyes´ gerillaläger
Natten mellan den 1 och 2 mars
2008, bara tre år efter att jag hade intervjuat henne, bombades Raul Reyes
läger och alla dog, utom fyra. Dessa var gerillakvinnorna Susana, Diana och
Constanza, samt en mexikansk student, Lucia Morett som hade anlänt,
inbjuden till lägret tillsammans med sina fyra mexikanska vänner. De hade deltagit
i en internationell konferens som hade hållits i Quito, Ecuadors huvudstad.
Dessa fyra massakrerades också tillsammans med ett 30-tal gerillasoldater. Jag utgick
ifrån pressklippen att också Cathrine Miller hade dött. Och ändrade i
ursprungstexten från 2005, och begravde henne, åtminstone virtuellt.
Ytterligare fyra år gick och när
jag i juni 2012 kom till FARC:s Karibiska Block, dementerade de att Cathrine
hade dödats i bombningen, vilket tvingade mig att ändra slutet på reportagets slutord,
vilket jag gjorde med glädje eftersom hon levde och mådde bra.
- Var du ute på ett uppdrag just den natten, den dagen eller dagarna före bombningen?
– Jag hade lämnat lägret innan bombningen
på grund av ett hälsoproblem. Jag hade en mirakulös tur, för innan bombningen var
det planerat att jag skulle återvända till lägret. Men kamrat Raul sa (skrev)
till mig; att ”innan du kommer hit måste du fortsätta vara kurir och ta
dig till Ivan”.
Det var Ivan Marquez, gerillaledare
och i likhet med Reyes, befälhavare för det Karibiska Gerilla-Blockat en medlem
av Sekretariatet.
– ”Han har ett meddelande till mig”. Jag begav
mig av till det Karibiska Blocket, som då återfanns nästan längst upp i nordöstra
Colombia, vid Serrania del Perija, gränstrakterna till Venezuela.
– Dagarna gick, för jag hade en
del problem med att ta mig tillbaka (på grund av militariseringen av vägar och
kommunikationer, reds anm.). Därefter skrev camarada Raul till mig och
uppmanade mig att vänta; ”Jag meddelar dig när du kan resa”. Så jag blev
kvar i det Karibiska Blocket i väntan på nya order.
– Kvällen innan bombningen hade
jag många mardrömmar om mina kamrater i lägret i söder som jag berättade för Maria,
radiooperatören. Samtidigt pågick det många överflygningar av stridsflyg över
oss och jag gjorde henne sällskap med radion för att kommunicera med några
andra Fronter. Jag kände mig nedstämd.
 |
| Gerillakvinnorna Diana och Susana och i mitten befälhavaren Raul Reyes. De två gerillasoldaterna skadades allvarligt under bombningen och fördes först till Quito i Ecuador och senare till Managua, Nicaragua på grund av faran att bli kidnappad av den före detta president Uribes agenter. Reportaget från Managua : [ Duka under tio år senare ] |
 |
| Gerillan Susana ( reportage/intervju från april 2005 ) och på det andra fotot, Diana i mars 2008, räddad av ecuadoriansk militär. FOTO: DICK EMANUELSSON |
– Nyheten om bombningen bekräftades,
men vi trodde inte på den. Vi kunde inte tro att det var sant, för du vill inte
höra en sådan nyhet. Men dessvärre var det så, och det ledde till att jag blev
kvar i det Karibiska Blocket. Allt som hände var extremt smärtsamt, men en av
de sakerna i livet som vi, mitt i allt inser är att vi var tvungna att
fortsätta, vi var tvungna att fortsätta mitt i allt som hände och fylla oss med
kraft för att möta den nya epoken som skulle komma.
Till Havanna
Åren gick och fredsförhandlingarna
började i Havanna.
- Var du redan då besluten att skriva under avtalet, som de allra flesta i gerillan gjorde?
– Ja. Jag befann mig i Serrania
del Perija fram till 2014. Det året förflyttades jag till
Catatumbo-regionen med min strids- och livskamrat. Vi anlände till Catatumbo,
mer eller mindre två år före undertecknandet (av fredsavtalet). Det var en
period av mycket debatt, av att läsa och lyssna på vad som skulle undertecknas
och som hade utarbetats i Havanna under fredsförhandlingarna med regeringen Juan
Manuel Santos´ utsända. För det var konsensus, det vill säga vi hade alla
möjligheter att lyssna, läsa vad innehållet i undertecknandet av avtalet skulle
bli.
– Det var mycket misstro. Eftersom
tidigare försök hade gjorts med olika regeringar för att underteckna och komma
fram till en varaktig fred. Men de hade alla slutat i att regeringen bröt freden
och började kriget igen. Vi trodde inte heller då på dem och sa; ”Det handlar
bara om att omgruppera och förstärka de militära styrkorna. Det är som en
väntetid, men i det långa loppet kommer det att sluta som allt annat och vi
kommer att tvingas fortsätta kriget!
– Vi trodde inte på löftena. För
hela tiden fanns den där osäkerheten och misstron om att dialogen verkligen skulle
bära frukt. Det var ett mycket kritiskt ögonblick, både internt, nationellt och
internationellt. Som man säger, det handlade om styrkeförhållanden för att nå
en överenskommelse, och . . . fredsavtalet skrevs under.
 |
| ”Straffrihet för kubanska militärer”, står det på demonstrantens plakat. Den psykologiska krigföringen intensifierades mot fredsavtalet. |
 |
| 50,2 % av väljarna röstade Nej, medan 49,7 % röstade Ja, den 2 oktober 2016. |
Den dåvarande presidenten Juan
Manuel Santos anklagades för att via olika fula knep ha försökt manipulera gerillans
förhandlare och avtalstexten. När förhandlingarna var avslutade men avtalet
fortfarande inte var undertecknat, tvingades en folkomröstning fram. Den
krigsaktivistiska oligarkins politiska elit, som hela tiden hade fört en
stenhård kampanj mot alla former av fredsförhandlingar, genomförde en bokstavlig
medial terrorkampanj mot avtalstexten. Och folkomröstningen förlorades med
mindre än en halv procent. Avtalet reviderades och skrevs om och en grundläggande
viktig grund för det verkliga innehållet i fredsavtalet gick förlorad.
- Vad är din uppfattning om Santos´ roll och hur togs det emot i gerillan?
– Ja, visst diskuterades det. Det var ganska komplicerat, speciellt för att man aldrig trodde att denna folkomröstning skulle gå förlorad. Resultatet kunde tolkas som att ”vi vill fortsätta i kriget”!
- För Santos gjorde ingenting för att kampanja och ge sitt fulla stöd för avtalet han hade skrivit på?
– Innerst inne hade inte han eller
de (oligarkin) något intresse. Det enda ville var att vi skulle lägga ner och
lämna in vapnen till staten. Men inte tillämpa de långtgående reformer som
Fredsavtalet innebar.
- Att rättvist tillämpa det som utlovades?
– Att tillämpa det rättvist vilket
var överenskommet, ja.
Många
gerillasoldater återvände till bergen
Uppskattningsvis en femtedel av
FARC-gerillans medlemmar antingen vägrade underteckna avtalet och andra, som
hade gjort det, återvände till sina gamla stridsfronter när det flagranta
sabotaget mot fredsavtalet inleddes efter undertecknandet, november 2016.
Mordvågen mot de demobiliserade gerillasoldaterna har också inneburit att många
har återvänt för att rädda livet. Andra, som har riskerat att fängslas på grund
av anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna, eller för att ha
uppfyllt order från sina högre gerillabefäl, har också återvänt. Det gäller
framför allt befäl på mellannivå som i dag riskerar att dömas för påstådda brott
som deras högre befäl anses ha begått, befäl som dödats i striderna men där
ansvaret faller på dem som befann sig ett steg ner i befälsordningen.
– Det har inte varit en lätt tid. Avtalets
genomförande har bekämpats frenetiskt av de politiska och ekonomiska eliterna i
landet som dessutom är småaktiga, jag skulle till och med säga bedrövliga. För det
handlar inte om reformer som går emot kapitalismen i Colombia, utan är reformer
som har plats även inom det kapitalistiska systemet. Men de företräder en glupsk,
aggressiv, rovgirig kapitalism som går emot allt och inte tar hänsyn till
mänskligheten, dess folk, folket i dess land, arbetarna och de mest utsatta, de
fattiga.
Fortfarande gerillafångar
i statens fängelser
– Implementeringen av avtalet har
ägt rum. Petro har till exempel försökt och haft goda avsikter. Men vi vet att
detta inte sker genom dekret. Det vill säga jordbruksreformen och nu, de lagar
som godkänns i kongressen, en kongress där majoriteten är emot. Det är ett
svagt skott. Men hallå, nu kör vi.
 |
| Farc-fångar i La Picota-fängelset, Bogotá |
- Det finns fortfarande 50-60 gerillasoldater i colombianska fängelser, nio år efter undertecknandet…
– Ja, för att alla inte fick
amnesti. Myndigheterna hittade på eller så uppfann de detaljer för att
förhindra att fångarna skulle friges, enligt avtalet. Vi har också politiska
fångar utomlands, som i fallet med Simon Trinidad (Ricardo
Palmera). Jag anser att med undertecknandet av fredsavtalet borde han ha
frisläppts omedelbart. Det har inte skett.
– Det finns många brister i
genomförandet av avtalet, på nästan alla punkter, även om ansträngningar görs
för att vissa av dessa saker ska uppfyllas och bli verklighet. Men avtalet har möjliggjort
att människor kan föra kampen för sina rättigheter.
 |
| ”Simon Trinidad”, Ricardo Palmera. Han deporterades till USA den 31 december 2004, dömd till 60 års fängelse, anklagad för att vara ansvarig för tillfångatagandet av tre CIA-agenter/USA när deras Cessnaplan störtade i februari 2003 i länet Caquetá på territorium kontrollerat av FARC. Trots att Trinidad befann sig i norra Colombia, och inte i söder, anklagades han i stället för att vara en ledamot av FARC:s högsta organ, Sekretariatet, vilket är en flagrant lögn och därmed ansvarig för gripandet av CIA-agenterna. Han har tillbringat 20 år i ett högriskfängelse i USA under omänskliga förhållanden. Med andra ord en ”False Flag”. |
Det nya politiska partiet
- Partiet Los Comunes, som skapades i övergången från en väpnad gerillarörelse till ett politiskt parti, hur har det varit? Man hör så inte mycket av partiet. Det fick sammanlagt tio platser i senaten och representanthuset under två mandatperioder. Men den perioden slutar nu i mars nästa år. Vilken framtid har Partiet Los Comunes? Det verkar som om det aldrig kom ur startgroparna?
– Nej, det inledde inte starkt.
- Jag föreställer mig att det var svårt att omvandla en rörelse med en stark vertikal struktur anpassat till kriget, till ett politiskt parti, som måste ställa sig på torget, på gatorna för att hålla en debatt eller dialog med folket och, naturligtvis, konfronteras den politiska fienden, oligarkin?
– Visst, det är väldigt
komplicerat. Utöver det kom vi ut med många brister, bristande kunskap om
Staten. Vi kom också ut med ett allvarligt, enormt problem, som var och är
stigmatisering av oss från alla håll. Tävla mot de traditionella politiska
partierna som har både erfarenhet och pengar. Så partiet har förblivit ett litet
parti och har inte haft kraften att öppna sig inom den politiska sfären.
- Stigmatiserat som vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som anklagades vara en ”gren av FARC-gerillan?
– Exakt. Vi har också haft samma försvårande
omständigheter som UP hade där 6000 ledande medlemmar mördades. Från november
2016 fram tills idag har 456 av våra kamrater som undertecknade Fredsavtalet
mördats, män som kvinnor. Det är den verkligheten som vi har att utstå, ett försök
till en fysisk utrotning av kamraterna, för att ha försökt föra fram idéer om
fred och samhälle som är till förmån för den stora majoriteten av
colombianerna. För eliten, den politiska ledande klassen är en sådan politik minst
av allt de vill ha. För ingen av dem vill ha lagar som rör deras plånböcker, deras
privilegier eller liknande. Så det är svårt, det är tufft.
 |
En hyllning i huvudstaden Bogota till mer än 6000 offer för UP som dödades av den statliga terrorismen med krav på ”Reparation och Rättvisa”! Vänsteralliansen UP bildades som ett resultat av `Eldupphör-Avtalet i La Uribe´ mellan den konservativa Belisario Betancur-regeringen och FARC i maj 1984. Avtalets bröts av regeringen Cesar Garcia den 9 december 1990 då FARC:s centrala gerillaläger bombades och kriget återupptogs.
FOTO: DICK EMANUELSSON. |
Presidentvalet i maj 2026
- Dessutom ser vi i dag att det mediakrig som oligarkins medier för mot president Gustavo Petro är verkligen chockerande. Det är samma mediekrig som Donald Trump för mot Petro och grannlandet Venezuelas president Nicolas Maduro. Och vad händer om samma krigsaktivistiska oligarki och extremhöger vinner presidentvalet den 30 maj nästa år, med en kandidat som är en anhängare till den förre presidenten Alvaro Uribe, anklagad för att vara `Paramilitärens Gudfader´?
– Det blir komplicerat!
- De har mördat nästan 500 demobiliserade gerillasoldater som hade undertecknat fredsavtalet. Vad blir nästa steg?
– Utsikterna är inte särskilt tydliga för
framtiden. Petro har en regering som har verkat för en jordbruksreform. Mer än 900,000
hektar mark har överlämnats till jordlösa bönder, Noll i inskrivningsavgifter
för studenter, en sjukvårdsreform. Allt detta hänger i en tunn tråd. Pensions-
och utbildningsreformen, hela den där serien av reformer som för det stora
flertalet är oerhört viktigt. Ja, vad jag säger är att den härskande klassen inte
vill när det går emot deras intressen.
– Till det finns den försvårande faktorn att
Donald Trump, som tror sig vara kung i världen, också vill göra Petro till en martyr,
han letar efter förevändningar, och främjar högern. För ingen är omedveten om att
bakom Uribes lösning (om att Colombia ska delta i USA:s invasion av Venezuela,
reds. anm.) finns det politiska frågor, eller hur? Som det här landets direkta
inblandning i resten av de latinamerikanska länderna, och just nu står
Venezuela och Colombia i skottmålet, väldigt nära.
- För till och med Trump sa igår att ”Petro är en drogtrafikant, han har kokainfabriker i landet” och att ”han borde vara försiktig, för vi kommer att vidta åtgärder”, förklarade Trump offentligt. De är kapabla att begå ett lönnmord på Petro.
– Jag hoppas verkligen inte. Men de är ute efter förevändningar
för en intervention. Löjeväckande att utmåla Petro som en terrorist, narkotikahandlare
och allt det där, det är förevändningar som man försöker uppfinna för att ingripa
mer direkt i våra länder.
En euforisk Trumphöger
- Om vi ser på saken med historiska speglar, som mordet på Eliécer Gaitán, 1948, som blev den avgörande katalysatorn till den Stora Våldsvågen som började på 1950-talet, och senare den liberala gerillan som bildades i länen Tolima, Meta och i andra län och senare FARC och ELN-gerillan som bildades 1964, och det var där den väpnade konflikten inleddes. Kan det vara så att det finns en fara för att historien upprepar sig? Tänk om de skulle mörda Gustavo Petro?
– Man kan inte ha en kristallkula att säga om
historien upprepar sig eller inte.
- Vi måste ta Trumps ord på allvar?
– Ja, man måste i alla fall ta det på allvar, men.
 |
| Gerillasoldater som undertecknade fredsavtalet tvättade sina kläder och badade vid byn Icononzo, det Territoriella utbildnings- och återintegreringscentret (ETCR). FOTO: MIRIAM HUEZO. |
- Stimuleras högern med Trumps ord?
– Den colombianska högern, som är mer stödd och uppbackad
än någonsin befinner sig i ett glädjerus. Eller som vi säger, ”de vet inte
vilket ben de ska stå” av eufori, på grund av Trumps oinskränkta stöd för
högern. Inte bara i Colombia. Han försöker begränsa friheterna i alla länder
som kämpar för sina rättigheter, och som har intagit en försvarsposition för
att skydda sina naturresurser. Låt oss hoppas att det i nästa val finns en
president som kan fortsätta på samma väg som Gustavo Petro, för att gynna de
mest utarmade av människor i Colombia.
 |
| Kan det vara så att historien upprepar sig, det vill säga att den sociala och väpnade konflikten kommer att återuppstå igen om en ny president från extremhögern vinner presidentvalet den 30 maj 2026? På bilden gerillasoldater från FARC-EP:s södra gerillablock i sin skyttegrav. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
- Kommer ditt parti, Los Comunes att nominera kandidater i de kommande valen? Kommer det att nominera kandidater till kongressen och presidentposten?
– Till senaten och representanthuset ja. För de
mandat som uppnåddes genom fredsavtalet går till ända i mars 2026. Det
genomfördes ett internt val och våra kandidater kommer att delta. Jag tror inte
att vi föreslår en presidentkandidat. Kommunistpartiet har föreslagit en
kandidat, men nu finns det en allians. Det finns andra krafter på vänsterkanten
som på sikt måste enas för att välja en kandidat som företräder allas
intressen.
- Den kommande söndagen (26 oktober 2025) blir det primärval där Petros `Pacto Historico´, den historiska pakten ska utse en kandidat. Favoriten är senator Ivan Cepeda, sägs det (vilken också valdes med en övertygande majoritet).
– Ja, Ivan Cepeda är en utmärkt kandidat.
Catatumbo
och en syateljé
- Vad kan du berätta om Catatumbo-projektet, en av staten övergiven region under så många år, som behöver allt stöd av alla slag?
– Kvinnorna i Catatumbo, vi gerillakvinnor som undertecknande fredsavtalet har två kvinnor som kommer från byn och som ingår i det produktiva fredsprojektet.
 |
 |
– I den tredje punkten i fredsavtalet, som stipulerar
”slutet på konflikten”, som är den enda punkten som hänvisar direkt till oss,
talas det om ett återinlemmande i samhället av gerillans medlemmar.
Återintegrering är politisk, ekonomisk och social gemenskap. Vi måste visa för
världen, inte bara för regeringen, utan för världen att vi verkligen befinner
oss i en framtidsprocess för att återinlemmas i det civila livet. Inom det
återinlemmandet är till exempel politiskt deltagande i det här fallet, medlemskap
i partiet, ekonomisk återinlemmande vad vi gör genom vår syateljé/verkstad.
– Det är en syverkstad som återfinns i byn. Vi har
ett erkänt varumärke som heter Ixora, inkluderande och autonom.
Ixora är den emblematiska blomman i länet Norte de Santander, och det är
en blomma som blommar nästan året runt. Den är elastisk och visar alltid glädje,
även mitt i motgångar. Och det är det vi vill uttrycka; ”det är vad vi är”!
mitt upp i allt, i konflikten som existerar här i regionen och den skrämmande
solen. Solen är full av strålar och åska, ty Catatumbo är åskans land på
varí-språket, och där är vi!
– Vi har lagt stor vikt vid denna ekonomiska
återintegrering genom syverkstaden. Vi gör inte bara stygnen på tyget, utan det
är också som att väva minne, försoning, samexistens på den plats där vi är.
 |
| Kvinnliga före detta gerillasoldater i FARC-EP, med utfärdade diplom från FN-tjänstemän i Catatumbo för sitt arbete i syateljén. |
 |
| De före detta kvinnliga gerillasoldaterna och representanter för landsbygdens kvinnor som är stolta över vad de har skapat och producerat hittills, vilket kan ses i modevisningen ovan. |
Nostalgin
från ”Farc-familjen”?
I intervjun 2005 berättade denna i dag 60-åriga gerillakvinna
för mig att det i början av gerillalivet var fysiskt sett väldigt tufft, särskilt
för en ung kvinna eller man som kom från staden. För bönderna är det avsevärt lättare,
eftersom de är vana vid hårt arbete och marscher i berg och djungelstigar. Men
hon sa också att man så småningom vande sig vid de fysiska umbärandena och även
kamratskapet som man upptäckte var som en enda stor familj av 'farianas', kamraterna
i FARC. De utgjorde ett stort stöd, som att alla var förenade i en enda familj.
- Får du ibland nostalgiska idéer eller drömmar från den tiden, saknar du det?
– Jo. Vem som helst skulle säga nej. Men visst,
det finns många saker, för allt var inte dåligt. Det var mycket brödra- och
systerskap, mycket solidaritet, mycket kamratskap. Vi var en familj, ingen
biologisk familj, men det var ett brödra- och systerskap. Vi trivdes. Det fanns
stunder då vi firade jul tillsammans, och vi gjorde `tamales´ (större piroger i
bananskal, men med majs och kött eller kyckling), buñuelos (friterade och runda,
gjorda med en blandning av ost, majsstärkelse och yucamjöl), vi firade
högtider, som kvinnodagen, vissa datum var jubileums- och andra datum var firande.
 |
| Lunchtid vid den 48:e Fronten av det södra gerillablocket i FARC. Det stora kollektivet, som Cathrine säger sig sakna. FOTO: DICK EMANUELSSON |
- Jag hade privilegiet att delta i några fester med `rumba´, dans i djungeln. . .
– Bra fester, säger hon och skrattar åt minnena, när
salsan, merenguen och el vallenato hördes så högt att man var rädd att den `den
lede Fi´ skulle höra musiken och skratten.
– Jo, det var bra fester, god mat, när det fanns
förutsättningar, det vill säga. Och kanske gjorde det permanenta hotet om dödens
utsatthet oss mer broderliga. Saker som gått förlorade i återinlemmandet.
Eftersom vi befinner oss i en period och process av att `glömma bort´ det gamla
för att lära oss det nya på nytt, igen, så...
- I ett själviskt, individualistiskt samhälle, där man ser (Colombias monopol-tevekanaler, ägda av oligarkin) Caracol eller RCN som bara ger såpoperor där allt är glamour, reklam, ensidiga nyheter, politiskt präglade av deras ideologiska syn. . .
– Ja, och då försöker man att inte låta sig påverkas.
Men det finns saker som jag lärde mig i gerillan och som jag aldrig vill släppa
för att gå vilse, men vet att det har gått förlorade hos många och det är SOLIDARITETEN,
BRODER/SYSTERSKAPET, att leva FÖRENADE.
– Individualismens epok är här igen, eftersom du
och din familj eller familjen du bildade är ny. Ja, det är annorlunda, du måste
börja lösa dina egna problem, ingen löser dem åt dig, eller hur?
– Återinlemmandet har inte varit en lätt period,
den har varit väldigt komplex. För efter så många år i ditt liv, där de
berättade för dig till vilken tid på kaffepausen du hade för ditt `tinto´ (kaffe
på colombianska), vilken tid du skulle gå och lägga dig och vilket klockslag
ficklampan skulle vara släckt (kl. 20:30), hur lång tid du fick tillbringa i ´badrummet´
(floden eller bäcken), och du klädde dig i... det vill säga, du hade två
ombyten av kläder, allt var minimalistiskt.
 |
| De två gerillasoldaterna Margarita och Maira och radiooperatören för `Voz de la Resistencia-stationen´, i FARC-gerillans Karibiska Block. FOTO: DICK EMANUELSSON. |
– Och nu måste du bestämma själv när du dricker ditt
kaffe. Men du måste också lösa alla dina problem själv. Innan sa man; ”jag
behöver”, och ”här har du”, ”jag behöver, jag har slut på strumpor”, och ”här
har du ett nytt par”.
– Nu jobbar du här och några av oss kommer ut i en
ålder där ingen vill ge oss ett arbete. Sedan måste vi komma på hur vi ska få ekonomiska
resurser för att lösa våra individuella- och även familjeproblem. Allt måste
lösas, från hur du ska fixa mat med mera. Alla dessa problem tänkte vi inte på i
gerillan, eller hur? Man tänkte inte ens på vad man skulle göra för mat, för
det var någon som gjorde menyn. Du lagade mat när det var din tur efter ett
roterande schema, lika för tjejer som killar. Just nu måste man laga mat varje
dag, ja, det är väldigt komplext.
- Det var ett enda stort kollektiv?
– Ja. Och detta kollektiv, denna kollektiva känsla
förlorades, och den individualiseringen fyller dig också med ansvar och
individuella uppgifter som begränsar dig från att kunna göra andra saker som du
vill.
- Catherine, du ändrade åtminstone inte namnet.
– Nej, nej, jag kommer aldrig att byta namn!
- Jag tackar så mycket för intervjun, och det har verkligen varit trevligt att se dig igen efter 20 år, och! efter att ha ”begravt” dig också! efter bombningen av gerillalägret. Jag är inte troende, jag är 110% ateist, men till och med jag började tänka på `den Stora Högre Makten´ hade räddat dig. . .
Och Cathrine bara skrattar, vid minnet.
- Och jag önskar er i syateljén all lycka till i Catatumbo, med de kollegor som står under god ledning av Cathrine Avella Daza, ditt i dag civila namn.
– Ja, och ett stort tack till dig och universum
för att fått och haft möjligheten att komma hit.
 |
Se och lyssna på hela intervjun i följande video (på spanska):
2005
i djungeln i södra Colombia: https://vimeo.com/1142063859
2025,
i Uppsala: vimeo.com/1138831335
