Flammans Latinamerikareporter har träffat hivsmittade som för en dubbel kamp för överlevnad i följderna av den militära statskuppen
TEGUCIGALPA / 2010-04-11 / “Som revolutionär kommer jag i dag, i morgon och för all framtid stå i det främsta ledet för mitt folk, även om jag är medveten om att det kan kosta oss livet”.
Så sa Walter Orlando Trochez bara några dagar efter att han hade utsatts för det första mordförsöket. Han var en av tusentals honduraner aktiva i den honduranska Motståndsfronten, FNRP, Frente Nacional de Resistencia Popular. Men till skillnad mot majoriteten var den 27-årige mannen homosexuell och hivsmittad.
Walter tvekade inte att ta på sig det svåra uppdraget som generalsekreterare för APUVIMEH, de hiv-smittades organisation i Honduras. Ett uppdrag i en region som präglas av ett machotänkande där cowboyhattar och machojargong stimuleras och där ”el colero”, bögen, föraktas. Men trots det vann Walter enorm aktning inom Motståndsfronten. För han utvecklades till en orädd självklar ledare för en bespottad och hånad samhällsgrupp som i Motståndsfronten fann en naturlig plats för att fortsätta striden för hela folkets rättigheter. När han begravdes i mitten av december 2009 kom tusentals sörjande från Motståndsfronten och mången macho grät öppet för tomrummet som Walter efterlämnade var stort. Xiomara Zelaya, den störtade president Zelaya var förkrossad och skickade en hälsning från fångenskapen på Brasiliens ambassad.
– I JULI 2009 GREPS Walter vid en demonstration mot militärkuppen och misshandlades, som många andra, brutalt av armésoldaterna. Den 4 december 2009 kidnappades och torterades han. Men han lyckades mirakulöst klara livet genom att sparka en av gärningsmännen i skrevet och kasta sig ut från bilen vid en vägkorsning. Tio dagar senare greps han igen, torterades och avrättades.
Det säger José Zambrano, ordförande för APUVIMEH, Föreningen för ett bättre liv för de hiv-infekterade i Honduras och beskriver hur dödsskvadronerna opererar utan problem i landet.
Han tar emot oss på andra våningen i en liten lokal med två säkerhetsdörrar, speglar och porttelefon. Innan vi släpps in ser vi en kraftigt byggd man med lätt skäggstubb 10-15 meter från ingången. Han står på samma plats två timmar senare när vi lämnar kontoret och José. Kvällen innan har Zambrano förföljts av två okända män efter att han lämnat lokalerna. Han eget liv hänger på en skör tråd, säger han.
– Vi lever i skräck bara för att vi kräver den grundläggande rätten till livet. Här tvingas vi att gömma oss för rätten att älska och bli älskad utan att mördas. Sedan den militära statskuppen den 28 juni 2009 har vår redan svåra situation blivit mycket mer utsatt. Över 20 kamrater har mördats sedan det datumet. Därför vädjar vi till det internationella samvetet att uttala sig mot terrorn som har förvärrats med den politiska krisen.
MORDVÅGEN MOT fackföreningsledare, jordlösa bönder och andra oppositionella mot kuppregimens förlängning har intensifierats sedan den 27 januari. Då intog Porfirio Lobo presidentpalatset efter att ha vunnit valet den 29 november 2009. Valet erkändes inte av en enda regering i världen. Enbart under mars månad mördades fem journalister i Honduras som vågade stå upp och förmedla verkligheten som den är.
– Vår “synd” har varit att vi har stött och stöder Motståndsfronten. Homofobin har både intensifierats och institutionaliserats efter den 28 juni 2009, även om den inte har något som helst stöd i grundlagen. Vi vet att katolska kyrkan och andra evangeliska grupper samt de väpnade styrkorna representerar homofobin i landet. Kongressens arbete baseras till stor del på religiös fundamentalism med starkt inflytande från Opus Dei vilket förstärker hatet mot oss som inte är heterosexuella, menar Zambrano.
Terrorn har drabbat APUVIMEH så starkt att organisationen står på randen till upplösning. Fyra ledande och offentliga kamrater har gått i exil eftersom deras liv är i fara. De har fått stöd av den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna men det är ingen garanti i Honduras för att inte bli mördad.
AV HBT-GRUPPEN är det de transsexuella, och flera av dem sexarbetare, som är mest utsatta av våldet. “Debora”, 23, från den lilla staden “Paraiso”, Paradiset, vid gränsen mot Nicaragua, mötte döden den 28 mars när tre män sköt honom i ryggen i centrala Tegucigalpa.
Carlos Alberto Matuté, 30, var nära vän till Debora och tog dödsbeskedet hårt. Han gick på gatan i tio år men smittades inte av sitt liv som prostituerad utan sin pojkväns otrohet och oansvarighet att inte skydda sig.
Flamman träffar Carlos på rehabiliteringshemmet “Renacer”, Att Återfödas, tio minuter från stadskärnan i huvudstaden. Där finns också Maritza Ordoñez som var gift med en man som “vänstrade”, blev smittad och smittade sin fru. När hon blev gravid smittade hon via modersmjölken sin i dag 13-åriga dotter. Ramón Banegas är en 40-årig heterosexuell man som sedan 2006 lever med infektionen som har drabbat hans muskler i benen vilket gör att den till synes starke lantarbetaren har svårt för att gå.
MEN DE HAR det gemensamma, som majoriteten av de närmare 90.000 hiv-smittade i Honduras, att de stöttes bort av sina familjer när de fick beskedet om att de hade hiv, säger Sandra Zambrano. Tre av hennes syskon har avlidit i aids. Sandra administrerar hemmet för de hivsmittade som startades med egna medel 2004.
– Hemmet var från början ett härbärge, främst för personer som kom från inlandet för att få medicinsk vård i Tegucigalpa. Men med tiden blev det ett internat för kamrater som hade stötts bort från sina familjer, säger hon.
Hemmet består av två våningar. På bottenvåningen är det en samlingssal och på övervåningen sovsalar där männen sover tillsammans och kvinnorna, flera av dem med småbarn, sover i två separata rum. Antalet personer varierar mellan 20-25 och vistelsen på hemmet är helt kostnadsfri. En psykolog ger terapi och hemmet ska vara ett socialt stöd innan eller efter att patienten har fått behandling på sjukhuset.
CARLOS ALBERTO HAR varit på Renacer sedan december.
– Jag var nära döden efter att jag hade insjuknat men återvände till livet med hjälp av läkarna. Men jag var oerhört svag och en kamrat berättade om Renacer och tog mig hit. Här får jag ett stort stöd, säger Carlos Alberto. Maritza och Ramón nickar instämmande och berättar om samma känslor och erfarenheter.
De långa tiderna för utegångsförbud som kuppregimen införde när motståndet mobiliserade mot diktaturen innebar stora problem för de hivsmittade, säger Sandra.
– Det var stor brist på bromsmediciner. Diktaturen isolerades av omvärlden och problemet med medicinerna förvärrades särskilt under utegångsförbudet som i slutet av september. Då pågick det oavbrutet i 38 timmar när president Manuel Zelaya återvände till Honduras underjordiskt och tog sig in på Brasiliens ambassad.
VILKET ÄR DÅ BUDSKAPET till familjerna, vännerna och arbetskamraterna som en dag, när de tre fick beskedet om att de hade smittats av hiv, tog sin hand ifrån dem i stället för att ge dem sin kärlek och stöd i ett dramatiskt ögonblick? Hur återvänder man till livet igen, för hiv är en infektion som man kan leva med I decennier om man sköter medicineringen? Även om man lever med infektionen är inte ens känsloliv smittat.
– Sedan min man avled i aids har jag inte haft någon annan man och jag kommer heller inte ha det. Jag skulle bara oroas av att smitta honom, säger Maritza. Hon ger rådet till alla unga att ha sex med skydd.
Ramón, som är den tystlåtne “machon” bland de tre, har varit på Renacer i åtta månader. Hans familj har helt brutit med honom.
– De unga får inte göra samma misstag som vi gjorde en gång, för det finns ingen återvändo. Till mina vänner och kompisar. . . . börjar han och tittar mot den blå himlen men tar mod till sig i de tårblänkta ögonen och säger att de bör tänka på att de själva en dag kan hamna i samma situation som jag en dag hamnade i, och den situationen är inte avundsvärd. För man behöver en hand att hålla i.
– Om Gud vill så kanske jag en gång i framtiden kan träffa en ny kvinna. Sjukdomen slår ned som en bomb. Men när man med psykologernas hjälp börjar övervinna följderna så lär man sig också att leva med sjukdomen och med själva livet.
Dick Emanuelsson
