Latinamerika 2016 tar flera steg åt höger

Tolv USA-presidenter kunde inte
knäcka Fidel och Revolutionen.

Latinamerika 2016 tar flera steg åt höger

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2016-12-18 / Latinamerika drevs under 2016 flera steg åt höger. De mest notoriska händelserna var den ”mjuka” statskuppen i Brasilien i våras, undertecknandet av ett fredsavtal i Colombia och storsegern i valet den 5 november för den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua. Årets mest uppmärksammade händelse var dock den kubanska revolutionens förgrundsgestalt Fidel Castros bortgång.

Argentina: Som Flammans läsare kunde konstatera i början av mars i två megareportage så gick president Mauricio Macri till en bred offensiv med klassiska nyliberala beslut som att skära ned antalet offentlighetsanställda med nära 200.000 anställda, liberalisera ekonomin, betala de närmare tio miljarderna dollar till de så kallade Gamfonderna i USA samt att avreglera offentliga företag. Bankerna, gruv- och agrarexportindustrin gynnas och bankerna redovisade 57 miljarder dollar i vinst. Samtidigt passade han på att avskaffa subventioner till Argentinas ekonomiskt mest utsatta grupper. El, gas, vatten och telekommunikationsavgifter har ökat med 300-1500 procent. Mot denna öppna klasspolitik har demonstrationerna och strejkerna successivt vuxit i styrka.

"MACRI=HUNGER"!

Bolivia:

I söndags (18 december 2016), på elvaårsdagen av vänsterregeringens tillträde, sa Bolivias president Evo Morales inför hundratusentals bolivianer, att den sociala kampen har övergått till en politisk kamp. Han underströk att hans folk och land slår tillbaka varje attacker från ”Imperiet” (läs USA) som under åren av folkregering har försökt lägga under sig nationens naturresurser och slå sönder det plurinationella Bolivias kultur.

– Vi får aldrig glömma för vem vi har gjort denna revolution, sa Morales.

Han underströk vad han kallade för den heroiska kampen för att återerövra de strategiska företagen i landet som gas och olja men även delar av gruvindustrin. Han påpekade även att de sociala rörelserna, som förde fram den unge bondeledaren från Cochabamba till landets högsta ämbete, har kommit för att stanna hos regeringen och för det, sa han, är det viktigt att behålla enigheten.

I sitt tal inskärpte han de antiimperialistiska och antikapitalistiska principen som är Revolutionen kompass.

Bolivia har av internationella ekonomiska och finansiella organ höjts till skyarna för sin förda ekonomiska politik, trots sitt motstånd mot den nyliberala modellen. Under de elva åren av vänsterstyre har BNP:n ökat fem gånger. En ny modern författning som har inkluderat de närmare 50 olika ursprungsfolken Bolivia utarbetades och ställdes för ett avgörande i en folkomröstning. När Evo Morales tog över befann sig 39 procent av folket i extrem fattigdom. I dag är den siffran reducerad till 17 procent.

Tack vare nationaliseringarna av Bolivias naturresurser så som olja och gas, har intäkterna till statskassan femdubblats och landets valutareserv gett stora årliga överskott.

Brasilien:

Avsättandet av president Dilma Rousseff den 31 augusti betecknades av den demokratiska internationella opinionen som en så kallad ”mjuk” statskupp. Hon anklagades för korruption men inga sådana anklagelser kunde läggas fram, bara en påstådd transaktion från ett konto till ett annat inom regeringens arbete.

De internationella konsekvenserna står i dag klara: Brasilien var medlem i den internationella organisationen Brics. I den finns Sydafrika, Kina, Ryssland och Indien, mäktiga tillväxtekonomier. Nu får USA in en pålitlig allierad i Brics, en katt bland hermeliner.

I likhet med Argentina Mauricio Macri igångsatte kuppresidenten Michel Temer ett om än mer hårdare nyliberalt åtgärdsprogram där alla sociala och ekonomiska investeringar ska frysas under hela 20 år. Hans konkreta program, som beslutades den 15 december, innehåller de klassiska åtgärderna om att strama åt ekonomin, ge skattelättnader för att öka företagens produktivitet och vinster eller ”nya anställningar”, som Temer klär besluten i.

Besluten har utlöst en bred proteströrelse från fackföreningar, MST och andra sociala rörelser som i nästan undantagslöst möts av utkallad kravallpolis. Den statliga repressionen är ett nytt inslag i dagens Brasilien, jämfört med PT-regeringens tre tidigare perioder.

Temers popularitet är bokstavligen golvad och bara 13 procent av de tillfrågade i Instituto Brasileño de Opinión (Ibope), uppger att de stöder Temer. Hela 72 procent uppger att de inte har något förtroende för Temer.

Motståndet mot kuppregimen Michel Temer har hela tiden växt sedan den USA-stödda "mjuka statskuppen" mot president Dilma Rousseff genomfördes av en genomkorrumperad kongress.

Chile:

Det som har utmärkt 2016 i Chile är de gigantiska demonstrationerna mot AFP, det från militärdiktaturens privatiserade pensionssystem. Miljoner chilenare har gått ut på gatorna för att kräva ett annat system och protesterar mot att pensionsfonderna stora summor är en lukrativ kapitalistisk marknad för ett litet fåtal enormt rika. Kraven på att ”MOT-AFP-rörelsen” ska omvandlas till ett politiskt parti förverkligades också i slutet av 2016.

Högern vann kommunalvalen medan kommunistpartiet behöll kontrollen i sex chilenska städer. Regeringskoalitionen som leds av socialisten Michel Bachelet, i vilken även kommunisterna för första gången deltar, är i gungning.

Colombia:

Efter nära fyra års fredsförhandlingar i Havanna undertecknade president Juan Manuel Santos och gerillans överbefälhavare Timoleon Jimenez fredsavtalet i slutet av september. Den 2 oktober genomfördes en folkomröstning där nejsidan, företrädd av den militaristiska högern i Colombia vann med 50.000 röster, ett nesligt nederlag för freden. Därefter presenterade nejsidan en rad förslag i de nya förhandlingar som ägde rum under 40 dagar och som landets kongress godkände för några veckor sedan. Nejsidan, företrädd av den förre presidenten Alvaro Uribe valde att lägga ned sina röster i kongressen vilket markerar den osäkra situationen för den framtida freden i landet.

I slutet av december registrerade FARC-gerillan sin politiska rörelse Voces de Paz, Fredsröster, som är embryot till gerillans framtida politiska parti.

I Colombia har alla tidigare fredsprocesser dränkts i blod och år 2016 är inget undantag. Över 50 människorättsledare har mördats under året. Vänsteralliansen Marcha Patriotica, som av extremhögern har utpekats som allierad till FARC, har sett 123 av sina ledare mördas samtidigt som fredsförhandlingarna har pågått. Därför är utsikterna ovissa om detta fredsavtal kan konsolideras till den grad att colombianerna i framtiden inte behöver organisera sig i en gerilla för att försvara sina liv mot fascismen.

Gerillakvinnorna Susena och Taina kommer att lämna över sina gevär till FN om sex månader, om freden konsolideras, det vill säga. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Nicaragua:

I Nicaragua gick folket till valurnorna den 5 november för att välja en ny Nationalförsamling samt president och hans vice. Valet blev en förkrossande seger för det styrande Sandinistpartiet FSLN som fick kvalificerad majoritet i Nationalförsamlingen medan president Daniel Ortega valdes om för tredje gången med rekordsiffrorna 72,5 procent. Det är den latinamerikanska vänsterns enskilt största framgång under 2016.

Nicaraguas nye president, 10 januari 2007 tillsammans med Hugo Chavez och Evo Morales och 250.000 nicaraguaner på Juan Pablo II-torget i Managua. Den 5 november 2016 fick Ortega 72,5 procent av rösterna i presidentvalet och börjhar nu sin tredje mandatperiod med ett stöd större än någonsin för den sandunistiska FSLN-regeringen. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Kuba:

Den 13 augusti 1926 föddes Fidel Castro Ruz och den 25 november klockan 22.30 slutade hans hjärta att slå. För oss som följt den kubanska revolutionen sedan slutet av 1960-talet kom nyheten kanske inte som en överraskning. För Fidel var trots allt 90 år. Men det kändes overkligt att denne legend inte längre finns.

”Blandade reaktioner på Castros död”, skrev Flammans utrikesredaktör och det kanske man kan påstå om man då menar reaktionerna i Kuba och i Miami. För var det något som bekräftades så var det den enorma politiska bas och stöd som Fidel och revolutionen hade och har på Kuba. Bilderna av de ändlösa köerna under tre dagar för att ta ett sista farväl av Fidel eller den miljon som hyllade hans verk på Revolutionsplatsen den 27 november är ett illustrativt bevis för det stödet.

Nu vill både Sverige och EU knyta nya förbindelser och avtal med den ö i Karibien som blivit ett exempel för små stater och folk. Den har blivit ett bevis för att det går att bygga ett nytt samhälle trots att världens mäktigaste stat under 55 års tid har blockerat ön på alla sätt, intervenerat militärt via ombud men det är ett folk som har gjort motstånd och inte besegrats av elva USA-presidenter.

Barack Obama tror att via de diplomatiska förbindelserna kan han rulla tillbaka historiens gång och bryta upp socialismen. USA släpper inte på blockaden och med Donald Trump som ny president är det få som tror att den tidigare knölpåkspolitiken ska förändras.