Fem latinamerikanska presidenter med gerillabakgrund

TEGUCIGALPA / FLAMMAN / 2014-06-21 / – Den politiska högern har all anledning att vara bekymrad för med Salvador Sanchez har vi fem presidenter i Latinamerika med gerillabakgrund.

Orden fälldes av Ecuadors president Rafael Correa strax innan installationen av den förre gerillakommendanten Salvador Sanchez Ciren på presidentposten i El Salvador för en månad sedan. Orden illustrerar en realitet som få andra kontinenter i dag kan uppvisa men som har sin bakgrund i den socio- ekonomiska situationen i den kontinent där vänstern har haft relativt stora framgångar de senaste femton åren.

Med undantag för Brasilien och Uruguay, där gerillakampen mer utgjordes av urbana miliskommandon, är det bokstavliga gerillakrigare som leder Kuba, Nicaragua och nu också El Salvador.

Även Colombia?

Blickarna leder osökt mot Colombia där FARC och ELN-gerillan i maj högtidlighöll 50-årsdagen av de bägge gerillornas bildande. Dessa bildades snarare som en självförsvarsmilis mot en blodtörstig boskaps- och landägare än med målet att gripa den politiska makten. Men under årens gång smiddes ett politiskt och militärt program som tog sikte på ett socialistiskt Colombia.

Men är det möjligt att skapa politiska garantier även i Colombia för gerillan och den politiska vänstern utan att de bokstavligen slaktas av den sittande politiska och ekonomiska makten? De historiska erfarenheterna är inte hoppingivande. Fem tusen av de bästa kadrerna i vänsteralliansen Union Patriotica som mördades efter fredsavtalet 1984, illustrerar fredens motståndare.

Presidentvalet den 15 juni visade också att bara hälften av colombianerna tror på den parlamentariska vägen och av dem var det 45 procent som vill avbryta fredsförhandlingarna mellan FARC och regeringen Santos och gå till militär offensiv mot gerillan. I kulisserna finns också USA som i Colombia historiskt sett alltid har haft det sista ordet.

Men låt oss gå tillbaka till de fem som lämnade bergen och djungeln för att “pröva” den parlamentariska vägen utan att för den skull släppa det viktigaste kampavsnittet; kontakten med de sociala massrörelserna. Eller som vietnameserna såg den väpnade kampen; “som fisken i vattnet”.

KUBA

Raúl Modesto Castro Ruz. Som sin bror Fidel föddes han i byn Birán i provinsen Holguin på Cuba den 3 juni 1931. Han studerade på Jesuitskolor, men mer än det andliga väcktes han sitt intresse mer för den marxistiska filosofin. Till skillnad mot sin äldre bror Fidel, som tillhörde det Ortodoxa partiet, anslöt sig Raul Castro till det kommunistiska ungdomsförbundet.

Från och med 1953 deltog han i den väpnade kampen som inleddes i och med attacken på Moncadaregementet i Santiago de Cuba. Attacken var tänkt att vara startsignalen för det väpnade upproret mot Batistadiktauren. Men attacken misslyckades militärt men väckte de kubanska massorna politiskt. Raul Castro dömdes till 13 års fängelse men efter en bred kampanj för frigivning frigavs rebellerna efter två år. Lika lång tid pågick gerillakampen som kröntes med revolutionens seger den 1 januari 1959. Sedan den 24 februari 2008 är Raul Castro Kubas president.

NICARAGUA

José Daniel Ortega Saavedra föddes den 11 november 1945 i gruvarbetarstaden La Libertad i länet Chontales, Nicaragua. 1963 anslöt han sig till Frente Sandinista de Liberación Nacional, FSLN men greps och dömdes till sju års fängelse. Han gick i exil i Kuba men återvände snart för att återuppta den väpnade kampen mot den blodbesudlade Somozadiktaturen.

Den 19 juli störtades Somoza och Daniel Ortega utsågs till samordnare för Återuppbyggnadsregeringen. Han valdes till president 1985-1990. Men 1990 förlorade Sandinistfronten makten till Violetta Chamorro. I valet den 5 november 2006 valdes Ortega återigen till president, en seger som han upprepade i november 2011 med två tredjedels majoritet.

EL SALVADOR

Salvador Sanchez Cerén, lärare till yrket, föddes den 18 juni 1944 i kommunen Quezaltepeque i länet La Libertad, El Salvador. Var under det nästan 15 år långa folkkriget mot den USA-stödda diktaturen en av fem gerillakommendanter i den högsta politiska-militära ledningen för gerillafronten FMLN. Sanchez Ciren ledde organisationen FPL, de Folkliga Befrielsestyrkorna där han gick under alias “Leonel González”.

Fram till valet i februari i år var Sanchez vicepresident efter valsegern i april 2007 där sportjournalisten Mauricio Funes fördes fram som FMLN:s presidentkandidat. Sanchez tillträdde som president den 1 juni 2014.

URUGUAY

José Alberto Mujica Cordano, “El Pepe”, föddes den 20 maj 1935 i Montevideo, Uruguays huvudstad. Han anslöt sig till den underjordiska milisgruppen ”Movimiento de Liberación Nacional”, mer känd som Tupamaros. Han tillhörde den högsta ledningen av Tupamaros men greps efter att ha tagit emot sex skott i en militär konfrontation. Mujica tillbringade nästan 15 år i fängelse och av dessa var han isolerad i nästan 11 år. Mujica tillträdde som president den 1 mars 2010.

BRASILIEN

Dilma Vana Rousseff föddes den 14 december 1947 i staden Belo Horizonte, i länet Minas Gerais. Hennes far var en bulgarisk kommunist och i hemmet fördes intensiva politiska debatter. När militärkuppen genomfördes 1964 i Brasilien var Dilma 17 år. Hon anslöt sig senare till ”Organización Revolucionaria Marxista Política Operaria”. En tid senare ombildades gruppen till en underjordisk milisgrupp med socialistiska och kommunistiska strömningar som bekämpade militärdiktaturen. Dilma Rousseff greps och dömdes till tre års fängelse. Under förhören, som pågick i 45 dagar och nätter, torterades hon av bödlarna och nyligen utbrast hon på ett massmöte för PT: “Vi ska aldrig mer leva i en bur eller fängelse”. När hon släpptes ur fängelset varnades hon av en militär för att fortsätta den politiska kampen: “Om du fortsätter kommer du att dö med munnen full av myror”!

Dick Emanuelsson

USA:s frihandelsprojekt ALCA tillbaka i form av Stillahavsalliansen

“Udden är riktad mot Latinamerikas frigörelseprocess”

TEGUCIGALPA / 2014-04-01 / Fyra länder, Mexiko, Peru, Chile och Colombia utgör i dag den så kallade Stillahavsalliansen. De representerar 216 miljoner invånare och 40 procent av den samlade bruttonationalprodukten i Latinamerika och Karibien.

– Udden i denna Allians är riktad på att försvaga den latinamerikanska integrationsprocessen och de olika organen som ALBA, Celac, Mercosur och Unasur. Alliansen kan också komma att förvandlas till ett framtida militärt hot varje land på kontinenten som vågar träda in på en självständig väg.

Det säger till Flamman Stella Calloni, legendarisk argentinsk reporter, författare och expert på USA:s olika interventionsprojekt i Latinamerika. Hon har skrivit flera böcker om till exempel Operation Condor eller USA:s lågintensiva krigföring mot Centralamerika under 1970-1990-talet som krävde tiotusentals liv.

Bush´ nederlag

När George Bush Jr. Fick politiskt spö efter noter på det Iberoamerikanska toppmötet för Statschefer i Rio de la Plata i Argentina i november 2005, då Chavez, Maradona, Evo Morales och Nestor Kirchner gick arm i arm och demonstrerade under parollen att “En annan värld är möjlig”, insåg de politiska strategerna på Wall Street att frihandelsprojektet ALCA måste hitta andra kanaler för att vinna framgång. Chavez och Venezuela bokstavligen utmanade Vita huset i en fredlig ekonomisk tävlan och skapade ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Folken i Vårt Amerika. Den talade om “komplettering” i stället för en mördande konkurrens mellan länder och folk.

Stillahavsalliansen bildades 2011 på initiativ av den socialdemokratiske USA-vänlige Alan Garcia, dåvarande president i Peru. Inbjudan gick till högerregeringarna i Colombia, Mexiko och Chile som accepterade att gå in som fullvärdiga medlemmar.  Strax därefter anslöt sig Costa Rica och Panama som observatörer.

Colombia till Nato

– Bara ett år efter att Stillahavsalliansen skapats, uppgav Colombias försvarsminister att regeringen Santos´ intention var att ansluta landet till NATO. Att en av de då fyra medlemmarna, den som upplåtit sju militärbaser till USA också deklarerade att landet ville ansluta sig till Atlantpakten, orsakade politisk uppståndelse i Latinamerika. Kontinenten har frenetiskt förklarat sig som en “Fredens kontinent utan kärnvapen”. Med NATO följer en militarisering och upprustning av hela samhällslivet, menar Calloni.

Hon understryker med skärpa i rösten att  NATO verkligen inte har någonting att göra i vår region.

– Framför allt inte efter att organisationen har utsett sig själv till en världspolis med rätt att intervenera vad den behagar med privatarméer som inleder väpnade aktioner.

Vad gör Rajoy?

Ett 30-tal regeringar i Latinamerika och Karibien, men även i Europa, har accepterats som “anslutna observatörer”. Det gemensamma är att länder som Panama, Costa Rica eller Spanien, ledd av Rajoy, representerar en brutal tillämpning av den ekonomiska nyliberala modellen.

Men det är inte alltid som direkta militära interventioner är det mest adekvata för att bryta upp med progressiva förändringar på en kontinent som Latinamerika. I boken “Intelligent strategi för latinamerikansk världspolitik”, varnade författaren Sherman Kent för något som i dag är en realitet: “Kriget är inte alltid konventionellt. Ja en stor del av fjärrkontrollens krig har alltid genomförts med icke konventionella vapen”.

ALCA i ny tappning

– Santos talade på Stillahavsalliansens möte i Cali juni 2013 om Alliansen som en ny “motor” i den regionala ekonomin. Men vad det handlar om är inget annat än en fördjupning av det nykoloniala ALCA-projektet, säger Calloni och tillägger:

– Enligt Alliansen och Santos är uppgiften att på kort sikt ta bort 90 procent av tullavgifterna och skapa en marknad för 216 miljoner personer, inklusive de 30 länder som är observatörer. Målet är att avreglera den statliga kontrollen av strategiska samhällssektorer typ jordbruksprodukter och naturresurser. I korthet är det USA:s ALCA-projekt fast en ny modern skepnad.

Hon anser denna Alliansens ekonomiska målsättning är en enorm tillbakagång för folken i de länder som utgör Alliansen.

– Den motsvarar inte de regionala strategiska intressena utan imperialismens intressen.

Panama mot Venezuela

Allt oftare agerar också Alliansens medlemmar som ett block i kontinentala sammanhang, som till exempel Panama i fallet Venezuela, säger Calloni.

– Panama misslyckades med att ta upp den politiska krisen i Venezuela på OAS´s möte. Då bjöd Martinelli in den venezuelanska högeroppositionens Corina Machado. Och via den diplomatiska kuppen överlämnade Panama sin plats i OAS till denna kvinna som går i spetsen för en statskupp i Venezuela. Men bakom Martinelli och Machado står sedan tidigare, USA.

Dick Emanuelsson

Ucrania: Militar nazi sueco despedido de las FF.AA. por dar discurso en Kiev, Ucrania, respaldando al régimen golpista

Fredrik Hagberg, el militar sueco en Kiev. Foto: Nordisk Ungdom. Lee el discurso en inglés.
 
Por Por Dick Emanuelsson *
ANNCOL / ESTOCOLMO / Fredrik Hagberg, dirigente fascista y empleado en el Ejército Nacional sueco, fue despedido hoy lunes (3 de marzo 2014) por haber violado el reglamento cuando dio un discurso en Kiev, Ucrania. El contenido era de tal carácter que las autoridades militares de las FF.AA. suecas no tenían otra alternativa que despedirlo.

– Estamos aquí por que apoyamos a la revolución y el Partido Svoboda (nazi), dice el mismo Hagberg en una entrevista en Suecia, sobre su visita en Ucrania.

El sueco pertenece a la organización “Juventud Nórdica” (Nordisk Ungdom) que según Helene Lööw, experta en grupos suecos de ideología nazi o de extrema derecha, es un movimiento que tiene sus raíces en el fascismo&nazismo sueco.
El Partido Svoboda es un partido nazi de Ucrania con simpatía de los colaboradores de Ucrania que durante la segunda guerra mundial eran aliados con el ejército alemán nazista. En Ucrania fueron centenares de miles de las víctimas por la alianza nazi-alemana&Ucrania-fascista.

Durante la época de la Unión Soviética no existía Svoboda y hasta las elecciones 2007 era un grupúsculo. Obtuvo 0,76 por ciento. En las elecciones de 2012 creció dramáticamente y registró hasta 40 por ciento en algunos distritos electorales. En las regiones Ivano-Frnakivsk, Lviv y Ternopil es mayoritario. Después del golpe de estado la semana pasada dirige y controla cinco ministerios del gobierno golpista.

El senador estadounidense John McCain con el líder nazi ucraniano del Partido Svoboda, Oleg Tiagnibok
 
Nazis suecos en las FF.AA.
 
La organización sueca “Juventud Nórdica” ha visitado dos veces a sus correligionarios ucranios. A final del mes de febrero (2014), en la plaza de Kiev, centro de la contrarrevolución, dio un discurso el militar sueco Fredrik Hagberg, acusando al gobierno sueco de centro-derecha por discriminar a los suecos en favor a los inmigrantes extranjeros y prometer todo el apoyo a la contrarrevolución ucranía.

Dicen las autoridades suecas que los ciudadanos suecos tienen libertad de pertenecer a cualquier organización y tener opiniones que quieran, pero un empleado en las FF.AA. no puede ejercer una actividad que socava la imparcialidad de él.

“El hombre ha violado los valores fundamentales de las Fuerzas Armadas y ha utilizado la confianza que la defensa tenía para él”, dice la comisión de control del personal de las FF.AA. suecas. Según dicha comisión, Fredrik Hagberg refleja señales visibles de racismo.

El hecho que el nazi sueco es militar no es casual. Históricamente las FF.AA. suecas han sido un espacio en donde se han concentrado nazis/fascistas suecos o que los mismos militares, sobre todo las cúpulas, han tenido y han expresado simpatía por las ideas de extrema derecha e incluso por los pequeños partidos nazis en Suecia, como el clásico partido nazi, Nordiska Rikspartiet.

Durante la segunda guerra mundial viajaron varios suecos de aquellos partidos a Alemania para combatir en la Unión Soviética lado a lado con los soldados alemanes.

Suecos en la guerra en Finlandia (1939-1944)

También participaron en Finlandia, respaldando con propios batallones al régimen fascista del general Mannerheim. Fue un aliado a Hitler y que dio el paso a las tropas alemanas en territorio finlandés para que estas llegaran a las afueras de Leningrado con sus cañones de largo alcance.

Era justamente ese hecho que quería evitar Stalin cuando ofreció al general Mannerheim 1939 un territorio ruso cuatro veces más grande en cambio a la zona fronteriza que poseía Finlandia al lado la frontera y cerca de la ciudad de Leningrado. Ahí esta el motivo por la guerra URSS-Finlandia.


 
El general Mannerheim fue bautizado por los obreros-campesinos como  “El Carnicero”. Fue responsable de más de 30.000 muertos después de la revolución del proletariado finlandés que tenia el poder en sus manos durante tres meses en el 1918. Con la ayuda de 5.000 soldados élites del ejercito alemán, el general comenzó la carnecería y la construcción de campamentos en donde miles de obreros y campesinos fueron muertos por fusilamiento, tortura o por el frío y el hambre. Durante todo el periodo 1919-1945, Finlandia fue gobernado por el fascismo finlandés y con un Partido Comunista clandestino pero muy fuerte.

El general Mannerheim en inspección con tropas alemanas
 
Suecos en la guerra de Yugoslavia
 
Durante la guerra en Yugoslavia participaron también suecos fascistas al lado de los croatas separatistas y fascistas. No era una casualidad. El partido Ustahis era un movimiento aliado con los ocupantes nazis alemanes en Yugoslavia durante la segunda guerra mundial. Pero los guerrilleros (partisanos) yugoslavos, bajo el mando del mariscal Tito, derrotaron a los alemanes y la justicia popular se encargó de enjuiciar a los traidores de la patria y los asesinos de Ustahis.

Estos se hicieron famosos por su forma de torturar a los partisanos a través de colocar palios punzantes en los ojos. Ustahis es responsable de la muerte de más de 700.000 civiles durante la guerra.

La guerra sueca en Ucrania

La derecha sueca, dirigida por su canciller Carl Bildt, hombre de confianza de la UE y del Departamento de Estado, son los responsables de la crisis y la posible guerra en Ucrania. El odio contra Rusia y la ex URSS es de vieja data. El rey sueco Carlos el XII fue derrotado en Poltava, en el este de Ucrania el 28 de junio de 1709. Al otro lado, donde las tropas rusas, estaba Pedro el Grande.

Es una ironía de la vida, que el fascista Fredrik Hagberg fue despedido del mismo batallón, “Livgardet”, que participaba en la batalla 1709 en Ucrania y que fue derrotado ahí. Tenía 1800 unidades de los 60.000 soldados que el ejército sueco había agrupado por la batalla en Poltava, Ucrania ese año. Este periodista también hizo el servicio militar en el Primer Regimiento (I1) de la Infantería de Suecia en el “Livgardet” en la década de los 70´.

Homenaje fascista al Rey de la Guerra

Los fascistas suecos hacen un homenaje cada 30 de noviembre en honor al “Rey Guerrero”, Carlos XII que murió 1718 en una batalla militar esa fecha en Noruega. Realmente es patético el homenaje chovinista y es repudiado por todas las fuerzas democráticas en Suecia.

Y ahora resulta que las mismas fuerzas de la muerte nuevamente marchan, y esta vez en Ucrania, junto con sus “hermanos de sangre”.

Mientras tanto, Pentágono, Casa Blanca, Departamento de Estado, Unión Europea y toda la derecha mundial unida advierten a Putin y el parlamento ruso de no “meterse en los asuntos internos de Ucrania”.

Hasta el rostro visible del golpe de estado militar en Honduras, Roberto Micheletti, opinó el domingo pasado en la prensa hondureña en donde cuestionó también lo que ocurre en Ucrania con “la intervención rusa donde ni Estados Unidos, ni la ONU ni la OTAN, hacen nada para parar los abusos de un grupito de comunistas”.

¡Dime con quien andas y te diré quien eres!

Más vigente que nunca.

* Reportero sueco en Latinoamérica