martes, 11 de noviembre de 2014

Barcelonas Film- och Människorättsfestival gav årets Journalistpris till svenske latinamerikareportern Dick Emanuelsson

Den svenske reportern Dick Emanuelsson på ett av sina hundratals reportage i den colombianska djungeln.




Barcelonas Film- och Människorättsfestival gav årets Journalistpris till svenske latinamerikareportern Dick Emanuelsson

 

Av Sally Morales 

BARCELONA / 2014-11-11 / Den 11:e Filmfestivalen om Mänskliga Rättigheter som ägde rum i Barcelona den 23 oktober-7 november, utdelade i fredags årets journalistpris till den svenske journalisten Dick Emanuelsson.

Arrangörerna motiverade beslutet med att “Festivalen hedrar journalisters arbete i konfliktområden där mänskliga rättigheter är i fara. I år tillfaller det den svenske reportern Dick Emanuelsson, tidigare baserad i Colombia, nu i Honduras”.

Festivalen inleddes med en videokonferens med deltagande av Wikileaks Julian Assange. Över 120 nya filmer på temat mänskliga rättigheter visades under de två veckorna festivalen pågick.

Trettio år som reporter

Emanuelsson sa när priset tillkännagavs:

– För mig är priset en stor ära och ett erkännande av mitt arbete som reporter under drygt trettio år.

Emanuelsson har tillbringat de senaste 15 åren som reporter i Latinamerika. Han var stationerad under nära sex år i Colombia. Men efter ett år av ständiga mordhot från den hemliga politiska polisen, lämnade han Colombia och bosatte sig i Honduras 2006. Efter militärkuppen 2009 drabbades han av samma hot som i Colombia. I Honduras har ett 30-tal journalister mördats sedan statskuppen den 29 juni 2009.



Gratulationer från hela Latinamerika

Sedan beslutet från Barcelonafestivalen blev offentligt har hundratals kollegor, medier och vänner till Emanuelsson gratulerat den svenske reportern, framför allt i Latinamerika och särskilt från Colombia.

– Dick har genomlevt imponerande och riskfyllda ögonblick för att hans läsare ska kunna tolka rösterna som man har försökt att tysta. Vi har sett honom på en mulåsna eller till fots med sin journalistryggsäck, genomkorsande Colombias geografi i ogästvänlig djungel med målet att intervjua gerillakommendanter hos FARC eller ELN. Vi har sett honom på de mest otänkbara platser men alltid tillsammans med de enkla människorna och folkliga kämpar, skrev den colombianske reportern Allende La Paz i en hyllningskrönika.

Hans landsman Alberto Acevedo, före detta chefredaktör för den colombianska veckotidningen Voz, är lika glad över Emanuelssons pris:

– Käre Dick, i morse fick jag beskedet att du hade fått Barcelonafestivalens journalistpris om mänskliga rättigheter. Det är ett rättvist och förtjänstfullt erkännande av ditt journalistiska arbete. Ditt eget liv är en som en film av känslor, fyllt av risker, äventyr, tillfredsställelse, vardagliga möten med människors kamp och strid från varje land i Latinamerika. Jag skickar en stor kram med gratulationer för detta erkännande.


Symbolisk ”skyddsväst”


Emanuelsson är mycket glad över priset som han av ekonomiska skäl inte personligen kunde ta emot i Barcelona i fredags. Men han säger att priset är en slags symbolisk ”skyddsväst” för att kunna fortsätta att i reportage skildra de latinamerikanska folkens kamp för en bättre framtid.

domingo, 9 de noviembre de 2014

Marx habla sobre los 25 años de la Caída del Muro de Berlín. ¡No pierda su carta a los trabajadores del Mundo!

Marx en su lugar en Chemnitz, siempre el "optimista histórico". Los reaccionarios celebran hoy su show mediático pero mañana lunes, veremos otras manifestaciones y confrontaciones de trabajadores que luchan por su puesto de trabajo, su casa o apartamento que confirma que Marx no esta "mal parado" sino sigue más vigente que nunca.




Marx habla sobre los 25 años de la Caida del Muro de Berlin

Por Marcelo Colussi (especial para ARGENPRESS.info)

No puedo dar los detalles precisos, sino simplemente hacer saber que recibí esta carta. Con mi pobre alemán me permití hacer la traducción, y como creo que esto es muy importante, hago circular el texto de marras en su versión española.

---------------------------------------------------
 
La Carta de Marx:
Trabajadores del mundo:

Las fuerzas de la derecha internacional festejan alborozadas estos 25 años de la Caída del Muro de Berlín. Pero se equivocan. ¿Qué festejan en realidad? ¿El fin del socialismo?

La historia, contrariamente a como dijo ese apologista del sistema de apellido Fukuyama hace algunos años atrás, no ha terminado. ¿De dónde saldría tamaño disparate? La historia continúa su paso sin que sepamos hacia dónde va. Hoy, sin temor a equivocarnos, dadas las características que ha tomado el sistema capitalista internacional, perfectamente podría estar dirigiéndose hacia la aniquilación de la especie humana, dado el afán de lucro imparable que lo alimenta, y que bien podría llevar al holocausto termonuclear de activarse todas las armas de destrucción masiva que existen sobre la faz del planeta. O también, dado ese afán insaciable de obtención de ganancia que no puede eliminar, a la destrucción del planeta por el consumo irracional que se está llevando a cabo.

Las fuerzas de la derecha cantan victoriosas su supuesto triunfo, pero en realidad no hay ningún triunfo. Como escribí alguna vez en mis años mozos, siendo discípulo del Profesor Hegel: el amo tiembla aterrorizado delante del esclavo porque sabe que inexorablemente tiene sus días contados.

¿Qué quise decir en su momento con esta frase, algo enigmática quizá, antes de ponerme a estudiar economía política para luego redactar el Tomo I de El Capital? Pues no es nada complicado: aparentemente el sistema capitalista “triunfó” de manera inexorable sobre las experiencias socialistas que se estaban construyendo, siendo la demostración palpable de ello la caída de este muro de la que ahora se cumplen 25 años. Supuestamente, según la fanfarria con que esa derecha presenta las cosas, la misma población alemana del este, “sojuzgada” por el yugo socialista, habría derrumbado el tal muro para “liberarse” y acceder a las bondades del capitalismo. ¡Pamplinas! Puras pamplinas, estupideces con que los actuales medios masivos de comunicación presentan las cosas.

En realidad lo que esta derecha, por ahora ganadora, festeja es que el Amo, para tomar la metáfora hegeliana (léase: la clase capitalista) alejó por un tiempo el fantasma que la persigue (la clase trabajadora y la posibilidad que alguna vez la misma se organice, abra los ojos y la expropie, tal como pasó varias veces durante el siglo XX, en Rusia, en China, en Cuba). Es decir: la clase por ahora dominante (industriales, banqueros, terratenientes) sabe que está sentada sobre un barril de pólvora; sabe que los trabajadores del mundo (obreros industriales urbanos –que fue lo que yo más estudié en su momento–, campesinos, trabajadores explotados de toda índole, sub-ocupados y desocupados –lo que yo en otro tiempo llamé Lumpenproletariät, es decir: población excluida y marginalizada) en algún momento van a explotar.

La historia de la humanidad, y también la historia del capitalismo, se los muestra. Las clases oprimidas aguantan (porque no tienen otra alternativa, porque están sojuzgadas, reprimidas brutalmente a veces, manipuladas en otras ocasiones). Aguantan hasta que, llegado a un punto de la acumulación de contradicciones, estalla un período de violencia revolucionaria, transformándose las relaciones de poder, pasando la propiedad de los medios de producción de una clase a otra. Esto la derecha lo sabe. Sabe muy claramente que la propiedad privada de esos medios es un saqueo legalizado; sabe con precisión milimétrica que no puede dejar ni por un segundo de cuidar esa propiedad, asentado en una explotación inmisericorde. Sabe que si se descuida, si deja de proteger a capa y espada sus privilegios, las grandes mayorías excluidas se levantan. Por eso, día a día, minuto a minuto, no dejan de controlar y evitar que los trabajadores se organicen, piensen, conozcan la verdadera realidad. Por eso los embrutecen con dádivas: es decir, el viejo pan y circo de los romanos.

Pero esa derecha sabe que el barril de pólvora sobre el que está sentada puede explotar, lo cual significaría perder sus privilegios de clase. De hecho, eso ya sucedió varias veces el siglo pasado. Por eso mismo, ante el retroceso que sufrió el primer Estado obrero del mundo, la llamada Unión de Repúblicas Socialistas Soviéticas, las fuerzas de la derecha cantaron victoria, mostrando el derribamiento del Muro de Berlín como la caída de las ideas socialistas. Dicho de otra manera: como están tan aterrorizados con la posibilidad que los trabajadores reaccionen alguna vez, se permitieron mostrar ese incidente como el fracaso inexorable de las ideas socialistas. Pero ello no es sino una demostración del pavor que sienten a ser expropiados. De ahí que lo presenten como un triunfo apoteósico y que cierra de una vez la historia.

No hay dudas que con la involución que sufrieron las primeras experiencias socialistas del mundo (la Unión Soviética se desintegró, China se abrió al mercado capitalista, Cuba quedó flotando en el aire como pudo), el capitalismo internacional avanzó groseramente sobre las conquistas de los trabajadores obtenidas a fuerza de sacrificio en décadas y décadas de lucha. Por eso ahora ese sistema, que se autopresenta como ganador y única salida posible, se permite explotar más aún que hace un siglo atrás. Hoy día se perdieron conquistas sindicales, se hacen contratos sin prestaciones laborales, no se respeta la jornada laboral de ocho horas, se expolia sin la menor pudicia y se entroniza la figura del “ganador”.

No hay dudas, para tratar de concluir la referida cita que hice más arriba, que el sistema sabe que ya le va a llegar el turno, que su cabeza, igual que la del monarca francés en 1789, rodará por el polvo. Por eso festeja este triunfo parcial –que, sin dudas, hizo retroceder mucho al campo popular en estos últimos años– como un triunfo absoluto, queriendo presentar las cosas como que con el Muro de Berlín derribado terminó la explotación, y por tanto el ideal revolucionario socialista de transformación social.

Pero los trabajadores del mundo siguen siendo explotados, más que antes incluso, apaleados, reprimidos. ¿Por qué no habrían de reaccionar? Tal vez hoy día, hay que reconocerlo, los partidos comunistas están un tanto despistados. Mis ideas –que, en realidad, no son mías, sino producto de una reflexión científica (¡no digan “marxismo” sino materialismo histórico!)– se han querido presentar como anticuadas, fracasadas, “pasadas de moda”. Nada más contrario a la verdad.

Mientras siga la explotación en el mundo (y esa es la esencia del sistema capitalista) habrá quien proteste, quien alce la voz, quien busque organizarse para cambiar la situación. Que hoy día esa organización y los programas políticos al respecto estén golpeados, es una cosa. Pero pretender que se esfumaron, que los explotados quedarán contentos y felices con su condición de tales, que las injusticias cesaron porque el sistema ganó esta batalla, es un craso error.

No hay que olvidar que el capitalismo, como proyecto económico-político, comenzó a surgir en los siglos XII y XIII, allá en la Liga de Hansen, y demoró varias centurias hasta poder tomar mayoría de edad constituyéndose en sistema dominante, casi a fines del siglo XVIII, tanto en Francia e Inglaterra como en los nacientes Estados Unidos de América. Las experiencias socialistas no tienen ni 100 años de vida. ¡No olvidarlo! Cantar victoria porque se ganó una batalla es de mal guerrero. Lo único que demuestra es que sí, efectivamente, ese Amo tiembla porque sabe que ya le va a llegar su guillotina…, aunque en este momento se sienta ganador.

Los 25 años que ahora se pretenden festejar no son sino una demostración que el sistema capitalista no tiene salida. Se festeja el triunfo de la explotación y la injusticia. Si el sistema tuviera “responsabilidad social empresarial”, como parece que ahora se puso de moda decir, debería echarse a llorar por el descalabro absoluto que ha creado. Para decirlo sólo con dos ejemplos, lapidarios y terminantes por cierto: en estos momentos –créanme que sigo muy de cerca estos acontecimientos y estoy perfectamente informado– la humanidad produce un 45% más de los alimentos necesarios para nutrir a los 7.300 millones de almas que pueblan el mundo, y vergonzosamente la principal causa de muerte sigue siendo nada más y nada menos que ¡el hambre! ¡Infame!, no caben dudas. Y para terminar: la principal actividad de la especie humana, la que más ganancias genera desde el punto de vista capitalista, la vanguardia de la ciencia y de la técnica es la producción de armamentos. Es decir: la defensa a muerte de los privilegios de algunos. ¡Más patético todavía!

Por tanto, camaradas, los insto a que no nos dejemos confundir por estos cantos de sirena: la derecha no festeja un triunfo sino que sigue estando en guerra, y con miedo, porque sabe que los trabajadores, tarde o temprano, reaccionaremos.

Hoy, como hace un siglo y medio, la consigna no es lamentarse por la paliza recibida recientemente ni quedarse embobados viendo la televisión. Sigue siendo como escribí con Federico en 1848: “No hay nada que perder más que las cadenas. Por tanto: ¡uníos!”



 






miércoles, 3 de septiembre de 2014

¡NUNCA MÁS GUERRA! Cién años desde la primera guerra mundial



De la obra teatral “Tältprojektet”, el proyecto de la carpa del  1977 que fue un homenaje a la clase obrera sueca.
Texto: Peter Wahlqvist, Música: Ulf Dageby, Traducción y subtítulo: Dick Emanuelsson.
Canta Totta Näslund del grupo Nationalteatern, dando un saludo de los 12 millones de Muertos de la primera guerra mundial.

¡NUNCA MÁS GUERRA!
Les puedo saludar desde una trinchera en Flandes,
y desde un cráter en Galipoli.
También les saludo de los cuatro años
de horror donde el Hombre Muerto,
de todos nosotros luchamos en el Somme.
De todos nosotros que luchamos en Galizia
y de haber sobrevivido un ataque de gas en Marne, un saludo desde el infierno de Paschendeal y de un pantano fangoso de Tannenberg.
// De 12 millones de muertos, les puedo saludar:
¡¡NUNCA MÁS GUERRA!!


En dentro de veinte años el Frente Occidental será historia,
Y encima el paisaje de la muerte crecerá de nuevo la hierba de la grama,
Los ciegos por el gas recibiran rosas de Victoria * y los héroes serán hombres viejos y olvidados.
Yo, que he sobrevivido a los horrores de la guerra, no
hago aclamaciones en los minutos temblorosos de la paz,
porque yo voy al futuro en estos trapos y lo veo con ojos apagados.
// De 12 millones de muertos, les puedo saludar:
¡¡NUNCA MÁS GUERRA!!


Y aunque el Frente Occidental era el yunque
donde la juventud europea fue golpeada hasta la muerte,
Sin embargo, los brotes en los árboles no han florecido hasta que nuevos planes de guerra han nacido.
Por que el capital no conoce fronteras,
Yo sé, que en dentro de veinte años, nos indican hasta ahí,
entonces, tomaré mi fusil y la mochila para salir y morir nuevamente por sus utilidades.
// De 12 millones de muertos, les puedo saludar:
¡¡NUNCA MÁS GUERRA!!


* Victoria era la Princesa de Baden, alemana y casada con Gustavo V, el rey proalemán sueco durante la primera guerra mundial. El rey enviaba alimentación y repuestos bélico para la guerra de Alemania mientras el pueblo
sueco moría de hambre. En mayo de 1917, solo faltaba la chispa de la Rebelión para que fuera tumbado el Reino sueco.

domingo, 31 de agosto de 2014

21:a Sao Pauloforat i Bolivia: Framgångar för Latinamerikas integration under vänsterns ledning





21:a Sao Pauloforat i Bolivia:

Framgångar för Latinamerikas integration under vänsterns ledning

TEGUCIGALPA / 2014-08-31 / Mer än 180 delegater som representerar mer än 140 partier och rörelser i den 21:a versionen av Sao Pauloforat, samlades under förra veckan i La Paz, Bolivia. Forat värderade den gångna verksamheten och fattade beslut om riktlinjer för det framtida arbetet för hur vänstern och kampen för socialismen bör föras.
Att det blev Bolivia som stod som värd var nästan bara följdriktligt. Regeringen och det statsbärande partiet MAS (Rörelsen för Socialism), har varit oerhört framgångsrika i vad de själva kallar för “avkolonialiseringen” av Bolivia. I detta politiska och ekonomiska arbete har de sociala rörelserna i landet varit en avgörande kraft i författandet av ny multietnisk författning och utvecklandet av den näst största ekonomiska tillväxten på den amerikanska kontinenten, inkluderat den karibiska regionen.
– I detta forum kommer vi att sätta de framgångar som vi har åstadkommit under dessa år under ledning av president Evo Morales i förgrunden. De har utgjorts av nationalisering av de ekonomiska överskotten i de centrala samhällssektorerna, politiska framgångar så som utarbetandet av en ny författning och en ny Pluralistisk Nationell Stat. Vi kommer att försvara dessa erövringar och det bästa sättet är att fördjupa förändringarna utan att förfalla till konformism, sa Bolivias minister för de sociala rörelserna, Alfredo Rada, som hälsade delegaterna välkomna till forat.

Försvara vänsterregeringarna

En gemensam tråd i arbetet på Forat var den latinamerikanska integrationen och stödet till de länder som styrs av vänstern så som Venezuela, Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba. Det är en himmelsvid skillnad när Bolivias president Evo Morales framträdde på det sociala forat i Buenos Aires 2002. Då var han den bolivianska oppositionens främste talesman och representerade MAS som i valet 1998 hade fått fyra procent i valet. Bolivia var då kontinentens näst fattigaste stat.
Nu, 2014, kan Latinamerika uppvisa en enorm utveckling mot politisk och ekonomisk stabilitet jämfört med 2002 då den nyliberala modellen gick skoningslöst fram mot folk och stater.
I slutdeklarationen från La Paz talas det också om Evo Morales, som “ett obestridligt exempel för Latinamerika och Karibien”.
Bolivia innan valet av Morales 2005, Ecuador innan Rafael Correa, Nicaragua innan valet av Daniel Ortega eller Venezuela innan valet 1998 av Hugo Chavez, var länder som antingen utsattes för statskupper eller där presidenten störtades av uppretade folkmassor.
I dag representerar de en politisk stabilitet med stora ekonomiska framgångar, även om de samlade attackerna mot regeringen i Venezuela har skapat stora problem för regeringen i Caracas.

USA:s motoffensiv

I debatterna som genomfördes i La Paz uttrycktes ett enigt stöd till fredsprocessen i Colombia, ett stöd till Argentina mot USA:s försök att via de så kallade spekulativa ”Gamfonderna” försätta Argentina i ekonomisk ruin. Vänsterns forum fördömde Vita husets “belägring” av den demokratiskt valda regeringen i Venezuela och dess Bolivarianska revolution. Sao Pauloforat stöder också Bolivias krav mot Chile för sin historiska rätt till en utfart till Stilla havet. Ecuador får stöd för sina anklagelser och domar mot USA-jätten Chevrons ekologiska brott mot landets ursprungsbefolkning och naturen Ecuadors amazonregioner. Även den 60-åriga blockaden mot Kuba fördömdes liksom USA:s fortsatta kolonialisering av Puerto Rico och folkets rätt till självständighet. Solidaritet i slutdeklarationen uttrycktes även till det palestinska, syriska, irakiska och det afghanska folkets kamp mot imperialismen.
Men trots att Latinamerika och Karibien uppvisar framsteg i både ekonomi och sociala framsteg, uttryckte Sao Paoloforats debatter en stor oro över hur Vita huset har omgrupperat sina styrkor, både civila som militära, mot Latinamerikas integration.
Dick Emanuelsson

miércoles, 20 de agosto de 2014

“EU och USA skjuter sig självt i foten” och Latinamerika ersätter Rysslands europeiska handelspartner

Rafael Correa kommer inte begära tillstånd av USA eller EU för att exportera
blommor, fisk eller skaldjur till Ryssland. Den tiden är förbi, säger han.




TEGUCIGALPA / 2014-08-16 / USA:s sanktioner mot Ryssland med stöd från EU, Australien, Canada och Norge slår nu tillbaka mot främst USA:s allierade.
– Västs sanktioner skapar mer skada för oss än mot Ryssland. Det är vad man kallar för att skjuta sig själv i foten.
Det sa en luttrad Viktor Orban, Ungerns premiärminister. Vid sidan av EU är Ryssland Ungerns främsta handelspartner.
USA och de nämnda länderna togs med en fullständig överraskning när Moskva besvarade USA-sanktionerna med importstopp under ett år för en rad produkter inom jordbruket. I Moskva samlades ambassadörerna för Brasilien, Uruguay, Chile och Ecuador för att komma överens med Moskva om hur de kan ersätta EU-områdets jordbruks- och andra livsmedelsprodukter.
Enligt de gamla kolonialmakternas manual får man inte göra så, menade Rafael Correa, Ecuadors president när han kommenterade EU:s och USA:s irritation:

Väntar inte på tillstånd

– Vi väntar på ett officiellt klagomål och de kommer att få sitt vederbörliga svar. Men jag kan redan nu säga att vi inte behöver be någon om tillstånd för att sälja livsmedel till vänskapligt sinnade länder. Vad jag vet så är inte Latinamerika en del av EU, dräpte den ecuadorianske presidenten till med sarkasm under ett möte med journalister i Guayaquil.
USA sanktioner mot Ryssland drabbar militärindustri, energi och finanser. Men det verkar inte oroa Putin-administrationen ett dugg.
Latinamerikas snabba reaktion och tillmötesgående för Rysslands behov att ersätta marknader  irriterade både EU som USA, samtidigt som de skrämmer de kommersiella intressena i dessa länder. De ser en gigantisk marknad på 140 miljoner människor försvinna.
Ryssland å sin sida, medveten om att landet kan utsättas för sanktioner av WTO (Världshandelsorganisationen) använde sanitetsargument som förevändning för att införa ettårsembargot mot import av de tidigare affärspartnernas produkter från USA och EU. I USA-kycklingar har ryska hälsovårdsmyndigheter påträffat penicillin och med liknande argument har polska, moldaviska eller andra EU-länder drabbats av Moskvas bannbulla. Allt medan latinamerikanska boskapsägare och exportörer inom agrarindustrin gnuggar händerna inför framtiden.

Darrig europeisk banksektor

Tyskland sålde varor till Ryssland för 36 miljarder euros 2013. Det utgör nära en tredjedel av EU:s handel med Ryssland. Men under de fyra första månaderna 2014 sjönk exporten med 14 procent. Och med Moskvas sanktioner kommer den tendensen inte att förbättras, snarare tvärtom.
Tyska företagskretsar talar om att 25.000 arbetstillfällen är direkt i fara. Men vad som får dem att darra inför framtiden är den kommande vintern och ett stopp för den ryska gasen till Europa.
Den europeiska banksektorn räds och märker också effekterna av de nu påtvingade sanktionerna från USA&EU. Royal Bank of Scotland, BP som har 20 procent av aktierna i det ryska oljebolaget Rosneff, sanktionerat av USA och partnerna Societé General och Deutsche Bank, har noterat en minskning av handeln med 19,5 % respektive 22,4 % för sina investeringar i Ryssland.
Varken USA eller EU kan längre hota eller skrämma Latinamerika som i ”gamla tider”.

BRICS´ möte

Carlos Rang är universitetsdocent vid det Nationella Universitetet i Rio Cuarto, i Argentina. Han är inte nådig i sin sammanfattning av vad som återstår av USA:s och EU:s maktpolitik i världen:
– Det senaste strategiska samarbetsavtalet mellan Ryssland och Kina möjliggör för Kina att expandera västerut. Lägger vi till detta till avtalen som undertecknades i Brasilien på de senaste Bricsmötet (i juli), som till exempel Dispositionsfonden, bildandet av den Nya Utvecklingsbanken (som väntas ersätta IMF och Världsbanken) och på det lägger deltagandet av medlemsstaterna i UNASUR och ledningen för Celac, de bilaterala avtalen mellan  Ryssland, Kina, Venezuela, Kuba, Argentina och Brasilien, samt deklarationerna från toppmötet från G77-mötet i Bolivia nyligen, kan vi anta att väst och dess unipolära strategi inte kan hävda sina ekonomiska sanktioner mot någon.
Ett slakteri i Paraguay

Latinamerika ersätter

Brasilien,  Uruguay och Argentina kommer att leverera kött för att ersätta tyskt, franskt, kanadensiskt och danskt kött. Mexiko, Chile och Ecuador ersätter USA:s citrusfrukter. Argentina och Chile ersätter australienskt vin.
Brasilien
Ryssland kommer att ersätta USA-vete och kött med brasilianskt. Rio de Janeiro fyller i sin tur samma fartyg med rysk i stället för portugisisk torsk och andra ryska varor. De ryska sanitära myndigheterna godkände i mitten av augusti 87 nya slakterier och två mejerier som kan exportera kött och mjölkprodukter till Ryssland.
Chile
Kan kraftigt öka sin export av grönsaker, frukt, fisk och havsprodukter av alla slag. Chile ersätter Norge och Polen. De bägge länderna kalkylerar med att öka handeln 5-7 gånger, en jätteökning.
– Ryssarna har bett oss att hjälpa dem med att skaffa fram leverantörer, sa i en kommentar Diego Vicente, chef för Business Development Platform (BDP), till nyhetsbyrån AFP.
Ecuador
Från Ecuador kommer det att exporteras skaldjur, frukt, grönsaker och snittblommor. Ecuador föreslår en utökning med mjölk och ostprodukter som skulle gå direkt till Moskva utan att passera mellanhänderna i EU-området.
Uruguay
Ryssland har gjort förfrågningar om att bredda leveranser av kalvkött, svin och lamm. Men även fisk, skaldjur, smör, ost, äpplen, päron, citrusfrukter och grönsaker. Uruguay har lagt till extra fint nötkött som ersätter detta från USA och Australien.
Argentina
Från megaköttens Argentina är det samma visa, eller beställningar. Matías García, som är koordinatör för den Argentinsk-Ryska Handelskammaren sa till AFP:
– Den ryske distributören måste ersätta produkterna som innan sanktionerna importerades från Tyskland, Italien och Holland. Det finns en potential som saknar motstycke. Denna situation ger oss ett stort lyft, underströk en euforisk Garcia.
Mexiko
Mellan Mexiko och Ryssland kan situationen bara bli bättre. Bara en (1%) procent av den mexikanska exporten går på Ryssland och det handlar främst om Tequila, kött och öl, säger Gazol Sanchez, professor på den ekonomiska fakulteten på Mexikos största universitet, UNAM.
– Nu öppnas en möjlighet till att balansera handeln med Ryssland om vi tar tillfället i akt och fyller hålet efter EU.
Paraguay
För Paraguay är Ryssland sedan flera år en nyckelmarknad, framför allt i exporten av nötkött. År 2013 exporterade Paraguay 100.000 ton nötkött.
– Jag är säker på att denna siffra kan öka väsentligt, sa ordföranden Paraguays sanitära myndighet, (SENACSA), Hugo Idoyaga, till den ryska nyhetsbyrån, RIA Novosti.
Dick Emanuelsson

jueves, 31 de julio de 2014

Kina och Ryssland stärker banden med Latinamerika

Kinas president Xi Jinping och Venezuelas Nicolas Maduro tar farväl varandra efter den kinesiske statschefens besök i Venezuela där 38 olika avtal undertecknades mellan de bägge länderna.


USA blir allt mer förflyttad till skuggan i det som var dess ”bakgård”

TEGUCIGALPA / 2014-07-24 / Latinamerika har aldrig tidigare upplevt en liknande offensiv från två stormakter som när Kinas och Rysslands presidenter genomförde statsbesök och undertecknade handelsavtal för flera hundra miljarder dollar förra veckan. En blek Obama kunde bara stillatigande observera och konstatera hur USA:s ”bakgård” numera vänder blicken ”öster- och söderut”.
Det sista statsbesöket genomfördes den 22 juli av Kinas sävlige och lugne president Xi Jinping. Kuba var sista anhalten. Xi Jinping och Vladimir Putin inledde redan den 11 juli sin Latinamerikaturné, bara fem dagar innan de skulle slå sig ned på den nya ekonomiska handelsgiganten Bric´s möte i Fortaleza i Brasilien.
Medan USA erbjuder de latinamerikanska och karibiska staterna militär materiel, krigsflygplan, utbildning av ländernas polis- och militärapparat och krediter från Världsbanken och IMF om respektive land privatiserar alla offentliga tjänster, erbjuder Kinas och Rysslands statschefer samma länder krediter och ömsesidigt handelsutbyte med målet att utveckla respektive land.

Putin och Xi i Havanna

De bägge presidenterna som representerar två växande stormakter besökte Brasilien, Argentina, Venezuela, Nicaragua och Kuba. De kinesiska medierna förkunnade att turnén som deras president hade genomfört var ”historisk”.
Putin landade först i Havanna den 11 juli där han träffade den historiske ledaren för den kubanska revolutionen Fidel Castro, undertecknade ett nytt avtal med Kubas president Raul Castro där Ryssland efterskänkte 90 procent av den kubanska skulden till det dåvarande Sovjetunionen. De resterande 3.500 miljoner dollar ska betalas av under en tioårsperiod. Det kan även förvandlas som betalning i gemensamma handels- och industriprojekt.
Den kinesiske presidenten landade, som sista anhalt innan Peking, den 22 juli i Havanna. Även han träffade Fidel. De bägge länderna, som har haft ett oavbrutet politiskt- och handelsutbyte sedan 1949. Nu, den 22 juli 2014 undertecknade de bägge statscheferna inte mindre än 29 ömsesidiga avtal på en rad områden. Bland dem finanser, jordbruk, industri, hälsovård, bioteknologi, olja, energi, miljö, utbildning, telekommunikationer, Internet och digital-TV.
– Den kinesiska delegationen är full av förtroende över framtiden och utvecklandet av relationerna mellan vårt land och Kuba, vi är för alltid bra vänner, kamrater och bröder med Kuba, sa Xi.
Mötet med de fem medlemsländerna i Brics, som också genomfördes på den amerikanska kontinenten, närmare bestämt i Brasilien, markerade också en milstolpe i integrationen mellan Latinamerika och den asiatiske jätten. Brics beslutade som Flamman skrev i föregående nummer om att starta en den Nya Utvecklingsbanken med 100 miljarder dollar i kassavalvet. Kina placerar 41 miljarder och det är naturligt att huvudkontoret för den nya banken kommer att ligga i Shanghai.

Argentina

Argentina fick besök den 12 juli av Putin och efter Brics möte anlände Xi Jinping till Argentina den 18 juli. Putin skrev under flera avtal inom kärnenergins område. Sovjetunionen levererade redan på 1970-talet reaktorer till Argentina.
Xi Jinping undertecknade 20 avtal med sin kollega Christina Kirchner till ett värde av elva miljarder dollar. Bara inom järnvägssektorn uppgår Kinas investeringar till 4800 miljoner dollar. Investeringar kommer också att göra inom varvsindustri. Ett avtal mellan de bägge centralbankerna undertecknades som gör Argentina mindre sårbart för ”Gamfondernas” gränslösa spekulanter.

38 avtal med Venezuela

När den kinesiske presidenten anlände till Venezuela hälsades han välkommen av landets president Nicolas Maduro. De bägge känner varandra sedan flera år tillbaka när Maduro var utrikesminister och sammanträffade med Xi när Chavez var president. En ny kinesisk kredit på fyra miljarder dollar till Venezuela skrevs ut som ska satsas inom den sociala sektorn och infrastruktur i Venezuela. Den kinesiska centralbanken undertecknad också ett avtal med det statliga venezuelanska energibolaget PDVSA för att finansiera en forskning av mineraler som slutar på 691 miljoner dollar. Sammanlagt slöts 38 avtal inom områden som teknologi, industri, finanser, transporter, bostadsbyggande och jordbruk.

Nicaragua

Vladimir Putin besökte också Nicaragua efter sitt besök i Kuba. De bägge länderna har sedan flera år intensifierats sina förbindelser efter att Sandinisterna återerövrade makten i valet 2006. Nicaraguas president välkomnade Ryssland i ett av de största megaprojekten under modern tid, byggandet av en ny kanal mellan Karibien och Stilla havet i Nicaragua till en kostnad av 40 miljarder dollar.

USA:s militära ”tjänster”

I december 2000 offentliggjordes dokumentet SANTA FE IV. Det hade skrivits av bland annat USA-generalen Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Colombia och Costa Rica. Han var spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med överste Oliver North som huvudaktör. Dokumentet, som låg till grund för Georg Bushs utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade och som blivit USA:s utrikespolitik i sitt förhållande till Latinamerika och Karibien:
1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm.).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USA:s nationella prioriterade behov.
För stöd för dessa punkter sjösattes för andra gången USA sin 4:e flotta. Den hade skapats 1943 och lades i malpåse 1950 men togs återigen fram i juli 2008 för att förstärka USA:s dominans runt den amerikanska kontinentens bägge kuster. 



Parallellt med denna militära doktrin, piskan, accelererade den nyliberala doktrinen 1989 via Washingtons konsensus, den nyliberala modellen som under 20 år i praktiken har krossat fackföreningar och arbetsmarkandslagar där den införts i Latinamerika. I tio punkter handlar den i korthet om att privatisera alla allmänna tjänster och statliga företag, liberalisera ekonomin och öppna för fri import (läs USA-företag som den 4:e punkten i Santa Fe-dkokumentet stipulerar, reds anm), avreglera alla lagar inom ekonomins område men instiftande av lagar som säkerhetsställer privategendomen existens i all framtid.
Det är med denna bakgrund som Latinamerika allt mer fjärmar sig från ”Grannen i Norr” och upprättar handelsavtal med Kina och Ryssland men också mellan de latinamerikanska och karibiska staterna. På ömsesidiga villkor.
Dick Emanuelsson

Messi om det sionistiska folkmordet i Gaza: “Jag ger inga pengar till dem som dödar barn”!


Messi, Argentinas och världens bäste fotbollspelare

Latinamerika, med undantag för “Andernas Sharon”, Juan Manuel Santos i Colombia, fördömer det sionistiska blodbadet på det palestinska folket i Gaza


Av Dick Emanuelsson
ANNCOL / TEGUCIGALPA / 2014-07-31 / Efter att den franska webbportalen Lecompetiteur påstod att den argentinska fotbollsstjärnan Lionel Messi hade donerat 1.000.000 euros till Israel, dementerade världens bästa fotbollspelare denna donation till den judiska staten.
Enligt Hispan-TV uppgav denne att delar av de pengar han spelar in använder han för att hjälpa att bygga skolor och sjukhus i Argentina för de fattiga i Argentina.
Och tillade att han inte kan donera pengar “till dem som dödar barn“.
Den planterade lögnen om donationen till den israeliska mordmaskinen citerades och publicerades i tiotusentals, för att inte säga miljontals medier och bloggar i världen utan att samma medier ifrågasatte och undersökte lögnen. Samma medier, efter att bubblan sprack, har inte dementerat sin publikation.
 
Faksimil av den planterade (av Mossad?) lögnen om att Messi skulle ha donerat en miljon euros till den israeliska terroriststaten.
 

Bolivia förklarar Israel som “terroriststat”

Bolivias president Evo Morales förklarade den 30 juli Israel som en “terroriststat”. Med den bakgrunden flyttas israeliska medborgare ner från 1:a till 3:e klassens personer som från och med i onsdags måste ansöka på ett bolivianskt konsulat eller ambassad i utlandet om visum innan inresa till Bolivia.
Medborgare från Latinamerika, den Andinska Pakten, Mercosur och EU-länder återfinns i Klassifikation 1, vilket betyder att det bara behöver fylla i ett inresepapper när de anländer till Bolivias gräns.
Motivet för att klassificera den israeliska Staten som “terroriststat” motiverade den bolivianske presidenten med den israeliska folkmordsmaskinens utrotning av det palestinska folket i Gaza.
– Israel respekterar varken FN-stadgans principer eller syften eller den Universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna, sa Morales vid ett möte med de sociala organisationerna i staden Cochabamba.

Viseringsavtal från 1972 mellan militärdiktaturen och Israel

Med anledning av de nya restriktionerna för israeliska medborgares inresa till Bolivia uppgav han att det nuvarande viseringsavtalet mellan de bägge länderna undertecknades den 17 augusti 1972 då Bolivia styrdes av en militärdiktatur. Det gav israeliska medborgare rätten att resa in i Bolivia utan visum.
– Med anledning av att vi förpassar dessa israeliska medborgare från 1 till 3 på klassificeringsskalan innebär det i klartext att vi förklarar den (Israel) som en terroriststat, med vilken vi tvingas att vidta försiktighetsåtgärder, sa Morales som riktade sina ord till de högsta cheferna inom den bolivianska Migrationsmyndigheten som nu har andra riktlinjer att följa vad det gäller israeliska medborgare.
Regeringen Morales bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel 2009 i solidaritet med det palestinska folket efter sioniststatens “brott mot mänskligheten” i Gaza under denna period.
 
Den tyske stjärnspelaren Mezut Özil, är av samma uppfattning som Messi.
Vilken skillnad mot Sveriges högeransikte mot omvärlden, Carl Bildt som
genom sitt stöd till det sionistiska folkmordet på Gaza blir medansvarig!

 

Chile drar tillbaks sin ambassadör i Tel Aviv

Även Chiles samlingsregering uttalar sitt fördömande mot de israeliska väpnade styrkornas blodbad på palestinierna.
Den 30 juli uppgav Chiles utrikesminister Heraldo Muñoz att Chile drar tillbaka sin ambassadör från Tel Aviv. Beslutet ska ses som ett fördömande av den militära operationen som den chilenska regeringen anser vara “helt oproportionerlig”.
Regimen i Israel å sin sida uttryckte sin “djupa besvikelse” över att ambassadörerna från Peru, Chile och El Salvador hade dragits tillbaka i vad som kan betecknas som en latinamerikansk avsky för de dagliga “Guernicablodbaden” på Gaza.