Insändare till Flamman av Leandro Schclarek Mulinari med anledning av artikeln "Tiden rinner ut för Morales", 2008-03-27) med efterföljande svar av artikelförfattaren:

Dick Emanuelsson ger i sin artikel “Tiden rinner ut för Morales“ en missvisande bild av situationen i Bolivia och Evo Morales politik. Framförallt bygger recensionen på att regeringen skulle ha mer makt än vad man faktiskt har, både i de olika parlamentariska församlingarna men också ekonomiskt.

Bolivia befinner sig i ett kritiskt skede. Ett inbördeskrig är en uppenbar omöjlighet, i landet som innehar världsrekord i statkupper. Och
precis som Emanuelsson beskriver är oppositionen välorganiserad.

Undertonen i artikeln är att det behövs mer radikala åtgärder från regeringen. Problemet är att tillskillnad från Venezuela är Bolivia ett extremt fattigt land, vars “sociala revolution” därför måste ses utifrån perspektivet att de inte sitter på olje-pengarnas trumfkort, vilket gör att om USA och eller EU väljer att bojkotta landets varor, som svar på allt för “radikala” åtgärder skulle landets ekonomi som redan är svag, destabiliseras totalt.

Artikeln missar också att lyfta fram de positiva reformer som faktiskt genomförts, som instiftandet av en form av skolbidrag samt en pension, den senare reformen med konsekvens att fattigdomen i landet sjunker från 59 procent till 42 procent. Finanseringen av pensionsreformen kommer dessutom direkt från landets naturresurser: det man gjort är helt enkelt att lagstifta om en vänsterpolitik.

Något märkligt blir Emanuelssons artikel när den beskriver jordreformen som ett totalt misslyckande. Detta då folket i en folkomröstningen om ett par månader kommer få bestämma var hektargränsen för latifundier går, vid 5 000 eller 10 000. Först därefter kan jordreformen på allvar recenseras.

Det är sant att regeringen hade kunnat varit med välorganiserad, mer klartänkt och radikal vid flera kritiska skeenden. Men det är också sant att genom att tillåta valurnorna bestämma har Morales, som fördes till makten av de social rörelserna, lagt landets öde där det ska vara: hos det bolivianska folket.

Leandro Schclarek Mulinari, arbetar för UBV i Bolivia.


Dick Emanuelsson svarar

Det gör alltid ont att konstatera att ett löftesrikt politiskt projekt som det Evo Morales representerar, dessvärre befinner sig i en dramatisk återvändsgränd, att det politiska kapital han förfogade över, miljoner fattiga bolivianer, är på väg att förloras.

När jag skriver detta svar den 31 mars är rubriken på oppositionstidningen La Razóns förstasida: ”En våg av olösliga konflikter belägrar regeringen.”

Jag önskar att de fattiga massor som INTE gick till valurnorna för att störta två nyliberala regeringar 2003 och 2005 kunde ha samma förtroende för Morales nu som de gav honom 2003 och 2005. Men i dag tvingas vi konstatera att den skickliga politiska högern, uppbackad av den ekonomiska makten och framför allt CIA&USA, har tagit över sex av nio regioner i Bolivia. Där har de i praktiken upprättat en politisk dubbelmakt. Nu planerar de också att institutionalisera den och splittringen av Bolivia i regionala folkomröstningar. Det handlade artikeln i Flamman om. Det är få svenska tidningar som har uppmärksammat Bolivia så mycket som Flamman har gjort under de senaste 30 åren.

Bolivias folk är extremt fattigt men inte landet. Bolivia har de näst största gastillgångarna i Amerika, även stora oljereserver som de transnationella bolagen exploaterar. Morales har ökat skatteuttaget för dessa företag vilket gett statskassan ett plus för första gången på decennier. Han har också via en massiv kubansk hälsovårdsinsats minskat barnadödligheten 42 procent under 2007 och kan också snart förklara Bolivia fritt från analfabetism, inte tack var handels- eller biståndsrelationer med USAID utan på grund av förbindelserna med Kuba och Venezuela.

En revolutions styrka finns framför allt i människornas förmåga och vilja till förändring, inte i första hand i hur stark den ekonomiska basen är. Varje autentisk revolution har också sin kontrarevolution, inte bara i Bolivia utan även i Venezuela där den under nio år har konspirerat i och mot Venezuela. Men trots oljemiljarder förlorade Chavez folkomröstningen om författningsförslaget den 3 december 2007.

Men den breda kritiken i Bolivia och orsaken till varför president Morales har förlorat stora delar av sitt masstöd beror just på att han sökt att göra överenskommelser med den gamla politiska och ekonomiska makten. I de löften han har gett finns bland annat att de jordägare som odlar sin mark inte ska drabbas av en framtida jordreform. Men trots dessa löften så är inte högern nöjd förrän den har hela makten, en klassisk historisk erfarenhet.

Ty högern i Bolivia backar INTE från SIN politik, den söker vinna tid för att fördjupa sitt politiska projekt. Ett pinsamt exempel på detta är när den konstituerande församlingens ledamöter i slutet av december 2007 tvingades fly till en militärgarnison i staden Sucre för att inte bli lynchade. Och för att kunna fysiskt avsluta utarbetandet av det nya författningsförslaget tvingades deputeradena flyga till Oruro där de, beskyddade av de revolutionära gruvarbetarna, kunde slutföra sitt arbete, ett år försenat på grund av högerns systematiska sabotage av grundlagsarbetet.

Om det är högern som har det politiska initiativet, så spelar det inte stor roll om det maximala ägandet av jord sätts till gigantiska 5.000 eller 10.000 hektar i de nya författningsförslaget. Jordägarkoncentrationen institutionaliseras ju ändå med denna jordareal i en mäktig jordägarklass. När detta ska folkomröstas har oppositionsregionerna redan hållit och formaliserat sin egen författning som inkluderar teman som just försvaret av privategendomen av jord, utbildning, hälsovård, polisväsende, rättsväsende, kort sagt; ett övertagande av republikens nästan alla ansvarsområden.

Detta är det komplicerade panorama som Bolivia i dag uppvisar.

------------

Kortare version publicerad i Flamman, 3 april, 2008.

<1981 tecken>

Dick Emanuelsson svarar

Den breda kritiken i Bolivia och orsaken till varför president Morales har förlorat stora delar av sitt masstöd beror just på att han sökt att göra överenskommelser med den gamla politiska och ekonomiska makten.

Men högern i Bolivia backar INTE från SIN politik, den söker vinna tid för att fördjupa sitt politiska projekt. Ett pinsamt exempel på detta är när den konstituerande församlingens ledamöter i slutet av december 2007 tvingades fly till en militärgarnison i staden Sucre för att inte bli lynchade. För att fysiskt kunna avsluta utarbetandet av det nya författningsförslaget tvingades deputeradena flyga till Oruro där de, beskyddade av de revolutionära gruvarbetarna, kunde slutföra sitt arbete, ett år försenat på grund av högerns systematiska sabotage av grundlagsarbetet.

I dag tvingas vi konstatera att oppositionen, uppbackad av USA, kontrollerar sex av nio regioner i Bolivia och i praktiken har upprättat en politisk dubbelmakt. Nu ska den också institutionaliseras i regionala folkomröstningar som ska formalisera teman som försvaret av privategendomen av jord, utbildning, hälsovård, polisväsende, rättsväsende, kort sagt; ett övertagande av republikens nästan alla ansvarsområden. Då spelar det inte stor roll om det maximala ägandet av jord sätts till 5.000 eller 10.000 hektar i de nya författningsförslaget för republiken Bolivia. Jordägarkoncentrationen institutionaliseras ju ändå med denna gigantiska jordareal i en mäktig jordägarklass.

2. Bolivias folk är extremt fattigt men inte landet. Bolivia har de näst största gastillgångarna i Amerika. Morales har ökat skatteuttaget för exploateringen av gas och olja vilket gett statskassan ett plus för första gången på decennier. Han har också via en massiv kubansk hälsovårdsinsats minskat barnadödligheten 42 procent under 2007 och kan i slutet av 2008 förklara Bolivia fritt från analfabetism, inte tack var handels- eller biståndsrelationer med USAID utan på grund av förbindelserna med Kuba och Venezuela.