Det var många som aldrig trodde att Alba skulle bli verklighet. Men nu är världens enda zon för solidariskt ekonomiskt samarbete i full gång.
DECEMBER 2004. Bara
några månader efter att den venezuelanska oppositionen bokstavligen hade krossats politiskt efter att försökt att få president Hugo Chavez avsatt i en folkomröstning, satte två skämtande herrar sina namnunderskrifter under rubriken ”ALBA”, det Bolivarianska Alternativet för Amerika. Kuba och Venezuela, Castro och Chavez. Det var så det började. Den politiska högern i Caracas grät blod och talade om att nu ”tar Castro definitivt över” och några personligheter ur Venezuelas ekonomiska elit valde de kommande dagarna att byta land och bosätta sig i Miami. Männen i Vita huset förlorade ingen tid utan sjösatte sin Plan B för att stoppa vänstervågen som på den latinamerikanska kontinenten hotade att ersätta de USA-vänliga regeringarna i land efter land. Men inte bara regeringstaburetterna var i fara. Castros och Chavez’ sociala handelsprojekt ALBA hotade frihandelsprojektet ALCA, USA:s projekt för annektering av Latinamerika och Karibien.
Kuba och Venezuela hade tre starka kort på hand och som kom att utgöra kärnan i ALBA: Å ena sidan Kubas mänskliga kapital, ett överskott på drygt 30.000 läkare och det mest avancerade utbildningssystemet med en bredd och erfarenhet som är svår att överträffa i Latinamerika.
Å andra sidan Venezuela med enorma olje- och gasreserver och ett oljepris på väg uppåt. Vilken revolution under historiens gång har haft bättre förutsättningar för att bygga socialismen med en dylik materiell bas?
Under de tre år som har gått efter att ALBA sjösattes har den latinamerikanska integrationen och kampen för ”La Patria Garnde”, det Stora Fosterlandet, som Chavez ständigt återkommer till, intensifierats. Tusentals argentinska varvsarbetare har sett sina arbetstillfällen räddats när Venezuela beställt egna tankbåtar för sin egen oljedistribution. Eller hur nicaraguanska bönder i dag får krediter till en procents ränta under 20 år och hur de har en ny stor marknad för kött, torrmjölk, majs och andra jordbruksprodukter. Eller hur bolivianska bönder nu exporterar både soja som kokablad i utbyte mot att venezuelanska ingenjörer, tekniker och experter ersätter Repsol eller Exxon Mobile och bidrar till hur den bolivianska staten tar kontroll över både sina gas- och oljerserver och skapar ett starkt statligt oljebolag. Sammanfattningsvis garanterar ALBA att fyra länder kan komplettera sina behov och tillgångar. En Ny Värld med ALBA är i dag möjlig.
BOLIVIA
DEN 29 APRIL 2006 anslöt sig en ny medlem, Bolivia. Aymaraindianen Evo Morales hade den 3 december 2005 övertygande vunnit både presidentposten som en enkel majoritet i landets representanthus. Venezuela donerade 5.000 stipendier för att utbilda bolivianska ungdomar inom petrokemiindustrin och överlämnade samtidigt en check på 100 miljoner dollar för en fond för utvecklingsprojekt i Bolivia. Kuba lovade att sätta in drygt två tusen läkare och ett stort antal lärare för att dra i gång den framgångsrika pedagogiska metoden ”Yo si puedo”, visst kan jag, för att eliminera den omfattande analfabetismen.
Den 26 januari 2008 sa Bolivias ambassadör i Venezuela, Jorge Alvarado Rivas, att under 22 månader har ALBA betytt att 180.000 bland de fattigaste bolivianerna har fått synen tillbaka efter att ha opererats av kubanska läkare. Det representerar ett investeringsvärde på nästan 200 miljoner dollar. I Venezuela studerar 700 ungdomar medan tusen befinner sig på den Latinamerikanska Medicinska högskolan i Havanna.
– Trehundra tusen fattiga bolivianer, bosatta i de mest oundgängliga trakter och som aldrig sett en läkare tidigare, har tack vare Kuba och Venezuela inom ramen för ALBA, nu en garanterad sjukvård. I slutet av detta år tror vi att president Evo Morales kan utropa Bolivia fritt från analfabetism, tillade ambassadör Rivas. Sedan Bolivia blev medlem i ALBA har över 70 procent av analfabeterna förvandlats till läs- och skrivkunniga bolivianer. Bolivia är på väg att bli det tredje landet i Latinamerika fritt från analfabetism efter Kuba och Venezuela.
NICARAGUA
JANUARI 2007: En kvarts miljon nicaraguaner på det stora torget tar jublande emot beskedet alla väntat på av den nye presidenten Daniel Ortega: ”Nicaragua ska bli fullvärdig medlem av ALBA.” Dagen efter, i det land där minimilönen är 69 dollar i månaden, jublar tusentals bönder och lantarbetare när Chavez och Ortega offentliggör Venezuelas beslut att öppna en utvecklingsbank i Managua med ett startkapital på 20 miljoner dollar. På platsen står också ett antal traktorer och skördetröskor, producerade i och donerade från Iran.
Ortegas odds att vända tre högerregeringar (1990-2006) 16 år av brutal nyliberal kapitalism var tuffa. De USA-vänliga regeringarna lämnade efter sig ett förödande ekonomiskt och socialt arv; 80 procent av nicaraguanerna är fattiga och av dessa lever 45 procent i misär. De har varken tillgång till sjukvård eller utbildning. 350 statliga och offentliga företag togs under 16 år över av transnationella företag inom el, vatten, telekommunikationer, banker, byggnation. En massarmé av arbetslösa eller deltidsarbetslösa i Latinamerikas näst fattigaste land [*] kompletterade den ”fria marknaden” i Nicaragua. Analfabetismen som nästan hade eliminerats under Sandinistregeringen (1979-1990) var 2006 uppe i 35 procent och 800.000 skolbarn i ett land med fem miljoner invånare var exkluderade från rätten till att lära för livet.
Ortega förkunnade att Nicaragua inte bara anslöt sig till ALBA utan även PetroCaribe, en sammanslutning av Centralamerikanska och karibiska nationer på initiativ av Chavez. Nicaragua var i januari 2007 nära en energikollaps. PetroCaribe och ALBA blev räddningen, menar Ortega.
– De mest hårda kritikerna av Sandinistfronten och den Bolivianska revolutionen säger att utan denna hjälp hade vi inte överlevt. Vår ekonomi skulle ha kollapsat. USA och Bush kom aldrig till undsättning när vårt folk led på grund av elavbrotten som uppgick till 14-16 timmar per dag, sa Ortega.
Trots dessa elavbrott, enorma skador efter Orkanen Felix och månader av tropiska regn som lade halva landet under vatten och som kostade landet 600 miljoner dollar, växte den nicaraguanska ekonomin under 2007 med 3,7 procent i ett land med en minimal BNP på 5,7 miljarder dollar och där EU drog in sitt årliga bistånd på 90 miljoner dollar.
ALBA kom till undsättning och Chavez överlämnade i Managua för ett år sedan de två första el-transformatorer för att generera elektricitet. Efter det har ytterligare 30 anläggningar installerats som genererar totalt 120 megawatt. Tack vare PetroCaribe importerar Nicaragua billig olja till låga priser och långfristiga krediter till en löjligt låg ränta. Med dagens 100 dollar per fat hade Nicaragua mött en oviss framtid där alla investeringar och reformer hade satts på undantag.
Över 32 000 nicaraguaner har tack vare ALBA fått synen tillbaka. Sandinistregeringen har infört gratis sjukvård och de privata mottagningarna på de allmänna dispensärerna och sjukhusen har avskaffats. Kubanska läkare har intagit landsbygden, djungeln och otillgängliga bergstrakter med sina mobila kliniker snarare än Kaloshnikovs, som den ekonomiska eliten i landen varnade för i valet 2006.
Barnen som exkluderats från skolsystemet på grund av fattigdomen har inte bara fått gratis utbildning. De mest fattiga, cirka 75.000 familjer, får också gratis skoluniform och skor. För att dessa barn också ska ha fysisk kraft att orka med studierna har regeringen infört Operation ”Noll Hunger”, en plan där över 70.000 barn får gratis mellanmål i skolan. En plan i samarbete med kubanska pedagoger ska eliminera analfabetismen under de kommande fem åren.
Trots enorma problem under 2007 var inflationen 12 procent och utsikterna för ett ekonomiskt avstamp för 2008 är stora.
Kuba och Venezuela
Kuba och Venezuela har haft en stark ekonomisk tillväxt under 2007, även om Venezuela har attackerats via en sublim krigföring som starkt påminner om tidigare historiska processer där en växande kontrarevolution av den ekonomiska eliten uttrycks i ekonomiskt sabotage och hamstring av basprodukter. Denna lågintensiva krigföring har nu kompletterats med Exxon Mobiles krav på tolv miljarder dollar, krav som fått en domstol i USA och Storbritannien att sätta denna summa i kvarstad i oljebolaget PDVSA. Men Venezuela har svarat med att avbryta allt samarbete och leveranser av olja och gas till världens största, vinstrikaste och mäktigaste företag.
Kuba å andra sidan stabiliseras allt mer ekonomiskt och har dragit enorm nytta av samarbetet med ALBA men naturligtvis främst med Venezuela som dagligen levererar 90.000 fat raffinerad olja. De bägge länderna har bildat ett samägt energiföretag, PDVSA-CUPET och i slutet av 2007 kunde raffinaderiet i staden Cienfuegos producera och själva raffinera 65.000 fat olja per dag, vilket starkt minskar leveranskostnaderna till Kuba. En gasanläggning och ett helt petrokemiskt center med en stor variation av produkter ska uppföras, allt inom ramen för samarbetet inom ALBA. Kuba och Venezuela har slutit ett hundratal avtal inom handel som utgör, om inte en dödsstöt mot USA:s blockad, så åtminstone ger det Kuba stora möjligheter att utvecklas och moderniseras.
Och så en egen Bank
Men alla utvecklingsprojekt kostar pengar. IMF och Världsbanken ses i Latinamerika som verktyg för en frihandelspolitik där alla offentliga projekt, företag och verksamheter ska privatiseras och där de transnationella företagen ska ges fritt tillträde vilket latinamerikanerna ser som en nykolonialisering av Latinamerika och Karibien.
IMF och Världsbanken samt de olika internationella finansorganen har satt villkoren för låntagarländerna. Men med den växande medvetenheten har Latinamerika börjat skapa sina egna organ för att finansiera sin utveckling. Venezuela går i spetsen för ALBA men har samtidigt anslutit landet till frihandelsorganisationen Mercosur med Brasilien och Argentina som Latinamerikas ekonomiska ”tigrar” och huvudaktörer. I Mercosur finns även Uruguay, Paraguay, medan Chile är observatör och Bolivia som nyligen har ansökt om medlemskap. Med Venezuela kan den ”ekonomistiska karaktären” i Mercosur bromsas upp till förmån för den sociala dimensionen.
Banco del Sur, eller Sydbanken hade i december 2007 premiär med ett startkapital på sju miljarder dollar. Med giganterna Brasilien och Argentina kan kostsamma utvecklingsprojekt som infrastruktur finansieras utan att medlemsländerna behöver söka lån hos IMF och VB som själva befinner sig som organisationer i en djup ekonomisk kris, ett resultat av att ”kunderna” vänder dem ryggen. Det noteras inte med blida ögon i Washington som för varje dag känner ett Latinamerika glider Vita huset ur deras klor.
Den 26 januari i år genomfördes det 6:e toppmötet inom ALBA där organisationen fick en ny medlem, den lilla karibiska ön Dominica. På mötet fanns observatörer från Ecuador, Honduras, Uruguay, Haiti och flera karibiska nationer när de fem medlemmarna fattade beslut om att inrätta ALBA BANK.
– Varför måste pengarna vara placerade i Nord, undrade Chavez som attackerade den ”globala kapitalismens diktatur”. ”Vi borde i stället börja med att ta hem pengarna”, menade Chavez som fick stöd av Ortega:
– Den kapitalistiska utvecklingsmodellen är helt enkelt ohållbar. Om din ekonomi är kontrollerad av det spekulativa kapitalet som bara är intresserad av profiterna, går det inte att lösa de enorma problemen som drabbar mänskligheten. Så fort vi gör oss av med frihandelsmodellen kan vi börja lösa de massiva problemen som arbetslöshet, fattigdom och klimatförändringarna.
ALBA BANK kommer att starta med 1-1,5 miljarder dollar i en fond med Venezuela som ledande finansiär. Fonden kommer främst att finansiera projekt inom jordbruk och energi.
Dominica ny medlem
Integrationen av Latinamerika är ingen söndagspromenad. Sökandet efter en hållbar social utvecklingsmodell som kompletterar ländernas behov och kapacitet snarare än utsätter dem för en djävulsk konkurrens där de spelas ut mot varandra av transnationella bolag och regeringar med nykoloniala ambitioner, skapar samtidigt stora faror. Den interna oppositionen i Bolivia och Nicaragua är stark och får hjälp av USA-ambassaden.
– Vi understryker vår tacksamhet och vårt stöd till principerna för ALBA som vi fullt ut delar nu som medlem av ALBA-familjen, sa Roosevelt Skerrit, Dominicas premiärminister på det 6:e toppmötet.
Dominica är en nation som blev självständig 1978 och har en befolkning på 69.000 invånare utspridda på 750 kvadratkilometer, den huvudsakliga ekonomiska i inkomsten kommer från turistindustrin.
Men Skerrit andades samtidig oro för den egna oppositionen hemma:
– Medan vi talar här på toppmötet om hur vi ska förbättra livet för våra folk, är de konservativa medierna på offensiven och talar om att ”ekonomisk ruin, kommunistinflytande, iranierna tar över och ett slut för turismen”. Vi kommer att rida ut stormen men det blir inte lätt, sa en bekymrad premiärminister från det första engelsktalande medlemslandet i ALBA och sammanfattade:
– Vi är utsatta för en regional och internationell stor press och vi fördöms för vårt beslut. Men vi är bestämda i våra principer eftersom vi är en suverän och oberoende stat. Det är skälet till att vi befinner oss här och uttrycker vår beslutsamma solidaritet till de sociala programmen.
Militär försvarsstyrka
Efter ALBA:s 6:e möte reste Daniel Ortega med Chavez till Caracas där han deltog i söndagsprogrammet ’Aló Presidente’ och där Chavez, med anledning av nya attacker från Vita huset, ventilerade tanken om att ALBA borde inrätta en militär försvarsstyrka som skulle kunna försvara medlemsländerna i händelse av en militär fara. Denna politik som USA-administrationerna i alla tider har tillämpat för att försvara sina ”intressen utomlands”, slog ned som en bomb, såväl i Vita huset som hos den politiska högern över hela Latinamerika. Och trots att majoriteten av Latinamerikas länder deltar i årliga militärmanövrar under ledning av USA:s väpnade styrkor, främst marin och flyg, eller att den höger som är ursinnig över Chavez’ förslag just är den höger som har genomfört hundratals militär- och statskupper över kontinenten, så ses Chavez’ förslag som något helt otänkbart. Rätten att störta vänsterregeringar ska fortsätta att vara ett monopol för USA och dess allierade.
– Det är en ny galenskap av Ortega och Chavez, sa Wilfredo Navarro, vice ordförande i Nicaraguas liberala parti, PLC.
– Jag tror inte USA invaderar någon, det är bara dumt munväder av Chavez och Ortega, sa den förre presidentkandidaten 2006 i Nicaragua, Eduardo Montealegre i det land som USA har invaderat 5-6 gånger under det förra seklet och som under tio år utsattes för ett lågintensivt krig av CIA som finansierade och tränade ”Contras” mellan 1980-1990 och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.
USA och ALBA
Chavez anklagas för att ”fortsätta söka ena Latinamerika bakom hans ledarskap med en radikal vänsteragenda och antiamerikanism som ser Kuba som en ideologisk nyckelallierad”, skriver Michael McConnell, chef för USA:s samlade underrättelsetjänster i en 45-sidig årsrapport som han presenterade den 6 februari inför USA-senaten.
Venezuela och Kuba påstås ha ett inflytande över ”ledarna i Bolivia och Nicaragua och i mindre grad Ecuador där de (presidenterna) söker försöker förlänga sina presidentmandat som har försvagat massmedia och de civila rättigheterna”, hävdar McConnell.
Rapporten har uppmärksammats och förkastats bland ALBA:s medlemmar. Den miljon latinamerikaner som fått tillbaka synen på grund av Kubas och Venezuelas inflytande på den västra hemisfären är naturligtvis inte heller överens.
[*] “EE.UU. advierte sobre Chávez”, av BBC Mundo
Folkrörelserna och ALBA
Även de sociala folkrörelserna har i dag en formell plats inom organisationen. Förra året inrättades ALBA:s Råd för de sociala rörelserna. I detta ingår organiserade bönder, kvinnor, fackföreningar med flera.
Ett hittills olösligt dilemma har varit vilken struktur rådet ska ha. På det 6:er toppmötet bjöds därför bara rörelser från medlemsländerna in. Rådet ska dock utökas.
– Det bästa sättet att förstärka ALBA är att inkludera de sociala folkrörelserna från hela hemisfären, sa Joel Suarez från det kubanska Martin Luther Kingcentret i Havanna, en av fem kubanska rörelser som deltog på toppmötet.
Även i USA arbetar Venezuela med att dra in folkrörelser och lokala kommunfullmäktige i ALBA där de erbjuds subventionerad olja för uppvärmning av skolor eller ålderdomshem bland den fattiga befolkningen.
Dick Emanuelsson
Not: ALBA, an Economic Alternative for Latin America, av Medea Benjamin.
HISTORIA ALBA:
AVTAL
BANCO del SUR: Argentina, Brasilien, Venezuela, Nicaragua, Bolivia, Uruguay och Ecuador Paraguay.
FRIHANDELSORGANISATIONEN MERCOSUR: Argentina, Brasilien, Venezuela Paraguay och Uruguay. Bolivia har ansökt om medlemskap och Chile är observatör.
<874>
PETROAMERICA är den organisatoriska överbyggnaden av tre regionala underorgan. Målet är att vara ett politiskt handelsorgan med avsikt att etablera samarbetsmekanismer för integration på basis av komplement med målet att använda energiresurserna för att förbättra folkens socioekonomiska nivå. Målet är att utveckla handel i hela energikedjan och minska de negativa effekterna som de höga energikostnaderna orsakade av spekulativa och geopolitiska faktorer innebär.
Petrosur är samarbete och strategiska allianser mellan statliga oljebolag från Brasilien (Petrobras), Argentina (Enarsa), Uruguay (ANCAP) och Venezuela (PDVSA).
Petroandina, består av de andinska länderna Bolivia, Ecuador, Colombia, Perú och Venezuela.
Petrocaribe består av 17 länder i Centralamerika och Karibien. Honduras blev det senaste medlemslandet när ALBA:s 6 toppmöte hölls den 26 januari i Havanna.
Dick Emanuelsson
Källa: PDVSA
---------------------------
<880>
DE INTERNATIONELLA FINANSINSTITUTEN OCH FRIHANDELSORGANISATIONERNA
IMF Internationella Valutafonden, http://www.imf.org/
VÄRLDSBANKEN, http://www.worldbank.org/
OECD http://www.oecd.org/
G7/8: Världens mäktigaste länder (Tyskland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Japan, Canada samt Ryssland. Bildades 1975 http://www.oecd.org/.
WTO, WORLD TRADE ORGANISATION, Världshandelsorganisationen bildades 1995. 137 stater var medlemmar i juni 2000. http://www.wto.org/
NAFTA: Avtalet mellan USA, Canada och Mexiko, undertecknades den 12 augusti 1992. http://www.dfait-maeci.gc.ca/nafta-alena/menu-en.asp
ALCA: Free-Trade Agreements in the
