<11260 tecken>
Exklusiv intervju med Kubas samordnare för Mision Milagro i Honduras
TEGUCIGALPA / 081021 / De sitter tysta och spända, kvinnor och män, unga som gamla. Så långt är de mycket olika. Men de har det gemensamma att de är fattiga. Hade det inte varit för detta märkliga lilla sjukhus, Centro Médico Santa Rosa de Lima, långt ute på den honduranska landsbygden mellan huvudstaden Tegucigalpa och den Nicaraguas norra gräns, så hade de gått ett säkert öde till mötes, det bittra ödet att bli blind.
– Hade det inte varit för ’Mission Milagro’ (Uppgift Mirakel) och de kubanska läkarna hade jag förmodligen varit blind, säger José Ramos och krafsar på plasthättan han har på huvudet. En privat operation i Tegucigalpa kostar en förmögenhet och jag har inte de pengarna, tillägger han nervöst i väntan på att lägga sig på bristen framför doktor Ivan Ernesto Cavaihlon och hans fem assistenter från Kuba. I det steriliserade operationsrummet lägger sig José sig på bristen med huvudet under läkaren som har en kameraoptik som avspeglas på en TV-skärm. Förstorningen är enorm och skalpellen rör sig snabbt och erfaret över Josés öga. Blodet forsar fram när en ven skärs av, tänker lekmannen jag.
Yodermi Diaz är den 33-årige svarte läkaren som fungerar som koordinatör för de fyra sjukhusen i Honduras där kubanerna tar emot sina patienter. De är specialiserade på att operera patienter som José. Under de 18 månader som verksamheten har fungerat, helt kostnadsfritt för den honduranska statskassan, har över 30.000 fattiga honduraner blivit opererade och kan nu se utan problem.
– Mission Milagro föddes i juli 2004 på initiativ av Fidel och Chavez. Målsättningen var att skapa de materiella förutsättningarna för att förhindra blindhet hos latinamerikanerna. Det antas att det finns 36 miljoner blinda i världen varav majoriteten av dessa har blivit blinda på grund av ögonkatarr. Det är en kurativ sjukdom som med en modern teknologi och en enkel kirurgi tar cirka 20 minuter att operera. I huvudsak är det detta som vårt arbete går ut på.
Jag hör mig för på en privat ögonklinik i huvudstaden Tegucigalpa och får till svar att en katarroperation kostar 60.000 lempiras, eller drygt 27.000 svenska kronor. På det måste patienten göra en läkarundersökning på en annan privatklinik och genomföra en rad prover innan han kan lägga sig på britsen hos privatkliniken. Vilken fattig människa har råd med det när 2,5 miljoner av sju miljoner honduraner lever i extrem fattigdom med mindre än dollar per dag för att överleva? tänker jag. Över 70 procent av honduranerna är klassificerade som fattiga. ”Skillnaden hos oss, säger Yodermis, är att hit kommer patienten och här tar vi alla prover innan själva operationen genomförs, och allt är gratis”.
– Mission Milagro är bara en droppe av de kubanska hälsovårdshjälpen i världen. I Honduras är den kubanska hälsovårdsbrigaden ett litet 10-årigt barn som stapplar på egna ben. Och så länge honduranerna vill att vi ska fortsätta med vår hjälp så kommer vi att finnas här.
– Av alla patienter som anländer till sjukhusen så är vår inställning ”först de mest fattiga”. Men vi nekar ingen vård eller behandling. Men majoriteten av våra patienter är mycket fattiga. Men i dag har vi haft patienter från alla sociala klasser; från den som inte har en centavo till den som har mycket, miljonärer. Och de är mycket nöjda med våra tjänster.
– Två kriterier ska en patient uppfylla; vara människa och ha en kurativ ögonsjukdom.
* Hur ser processen ut när en person dyker upp på morgonen och säger att han vill ha hjälp för att kunna se bra?
– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även spontant komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).
– Patienten kommer mycket tidigt till oss och genomgår flera ”stationer” där det allmänna hälsotillståndet kontrolleras, en klinisk och ögondiagnostik. Sex timmar efter att patienten har anlänt är han opererad. Vår målsättning är att patienten ska kunna genomföra behandlingen samma dag för att undvika en massa resor och på så sätt undvika höga resekostnader. Man måste komma ihåg att många patienter kommer långtifrån och om han ska resa 3-4 gånger kostar det en hel del.
* Hur är reaktionen hos de honduranska kollegorna? Anklagar de er för att ”ta brödet ur munnen” på dem?
– Den som kommer till oss har inte pengar för att ”ta brödet ur munnen” på de honduranska läkarna, för de har helt enkelt inte dessa pengar. Och som jag sa till dig har några av de honduranska läkarna börjat att remittera flera av sina patienter till oss för de vet att dessa patienter inte kan betala för deras tjänster. Förhållandet mellan det honduranska sällskapet för ögonläkare och oss är utmärkta.
* Och med den honduranska regeringen?
– Utmärkta! Vi har slutit ett arbetsavtal där Mission Milagro har förbundit sig att göra en investering på fem miljoner lempiras, cirka 1,7 miljoner kronor i tre områden med extrem fattigdom. Där kommer vi genomföra ett projekt där alla med preventiva synproblem ska få behandling och kunna se fullt ut igen, ett projekt som går lite längre än de gängse projekten.
* Ni lever inte bara luft under de två åren ni verkar utomlands. Hur mycket betalar den honduranska staten för era tjänster?
– Vår lön som vi får är tillfredsställelsen över att ha kunnat erbjuda det honduranska folket hälsovård. Det ”andra”, får vi från Kuba. Lönen som vanligtvis får för vårt jobb i Kuba tas ut av familjen som är kvar. Men ”stipendiet” som ska svara för mat, transport och övriga kostnader här kommer från Kuba. Vi betalar elen för de sjukhus där vi arbetar i Honduras, en kostnad som varje månad uppgår till cirka 13.000 lempiras, (ca 4500 kr) för att driva operationssalen, laboratoriet, batterier, bensin med mera. Stiftelsen ”Barnens Vänner” har upplåtit ett hus där vi härbärgerar. I de tre andra kommunerna i Honduras betalar kommunalförvaltningen de fasta kostnaderna, allt annat betalas från Kuba. Från Kuba kommer också en gång i veckan med flyg allt sjukvårdsmaterial, allt från reservdelar till vätskorna som vi gör rent ögonen på våra patienter.
* På Kuba finns det stora materiella behov (intervjun gjordes innan de förödande orkanerna ”Gustav” och ”Ike”) och frågan som man gör är om inte den omfattande sjukvårdshjälpen till andra länder skapar motsättningar till den egna befolkningen på Kuba?
– Nej, fram tills i dag har vi inte upplevt några motsättningar. Vi har vuxit under mottot som sammanfattas i en enda fras av vår befälhavare; ”Kuba är inte ett land som skänker det som blir över utan delar med sig av det lilla det har till väl i hälsovård”. Det kubanska folket är lyckligt över att kunna dela med sig av sina mänskliga resurser genom att bryta blockaden för att dela med sig till dem som behöver.
* Vilka regler gäller i uttagningen av personal som ska jobba utanför Kuba?
– Alla har utexaminerats på Kubas Medicinska Högskola vars center återfinns på Havannas universitet och diverse filialer som finns utspridda på olika universitet runt om i landet. Alla läkare som kommer till Honduras är fortbildade specialister inom sitt område med utmärkta betyg, erfarenheter och arbetsdisciplin. Saknar en läkare dessa kvalifikationer så uppfyller han inte kraven på ett internationalistiskt uppdrag. Många tror att detta är en stor uppoffring men för oss är det en tillfredsställelse och stimulans att kunna hjälpa människor i andra länder. Därför anstränger sig många kubanska läkare och övrig sjukvårdspersonal för att kunna uppfylla kraven på utlandsarbete.
* Världshälsoorganisationen konstaterar i varje årsrapport att det kubanska folket är mycket friskt. Vad tänker ni läkare när ni konfronteras med lepra, tbc, undernäring som finns i ett så fattigt land som Honduras?
– Det gör djupt intryck för vi är inte vana att se dessa problem i Kuba. Men vi ser inte det skulle vara omöjligt att förbättra situationen genom en omstrukturering av hälsovården genom att arbeta med befolkningen och med en preventiv hälsovård. Det skulle skapa positiva förbättringar, inte bara i Honduras utan även i andra länder med likartade problem.
* Vad säger en kubansk läkare när han anländer till ett land i Latinamerika där den nyliberala modellen som har påtvingats av IMF och Världsbanken har gått fram som en ångvält mot den offentliga sjukvården?
– Den chockar. Men vi måste så klart acceptera realiteterna utan att vilja förändra dem. För vår uppgift är inte att förändra modellen. Vi har kommit för att ge något av våra resurser och kunskap för att bidra till den allmänna sjukvården. Men jag vill understryka att vår uppgift är inte att komma med politiska pekfingrar, det är inte därför vi har kommit till Honduras, utan bara humanitära motiv. Politiken överlåter vi till honduranerna, vi är till och med försiktiga över att yttra oss i dessa ämnen.
* Bush påstår att ni håller på och ”destabiliserar regionen” , genom att operera och ge en (1) miljon latinamerikaner sin syn tillbaka via Mission Milagro. Eller via alfabetiseringsprogram så att analfabeten ska kunna läsa och skriva. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten. Hur känner sig en kuban inför det faktumet?
– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva me den och segra. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Jag skulle vilja till Señor Bush att USA:s utrikespolitik sedan 1902 har varit att just destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de har tagit sig dessa rättigheterna så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten för hela livet att fortsätta destabilisera i världen.
– Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva.
* Vilket är Kubas och Venezuelas perspektiv för Mission Milagro och de gemensamma hälsovårdsprogrammen samt utbildandet av tusentals latinamerikanska läkare i Havanna?
– För den kommande tioårsperioden handlar det om att fortsätta öka antalet läkare och förstärka hälsovårdsprogrammen genom att använda sig av den mänskliga resursen som är på väg att utformas i dessa länder. I Caracas har ytterligare en läkarfakultet grundats. Men vi kan inte hålla på och utbilda människorna under hela livet för våra folk behöver också slå vakt om den sociala rätten till gratis hälsovård som det har slagits för under 50 års Revolution. Men vi kommer att fortsätta att utbilda den mänskliga resurs som behövs här.
