<8907 tecken>
Historisk valseger för vänstern i El Salvador
Den 15 mars besegrades det högerextrema Arenapartiet i El Salvador som tvingas lämna ifrån sig regeringsmakten efter 17 år. Med valsegern blir den politiska kartan i Centralamerika allt rödare, skriver Dick Emanuelsson från El Salvador.
IZALCO, VÄSTRA EL SALVADOR/ Synen var både obegriplig och fruktansvärd:
– Berg av döda män överallt. På en av bakgatorna i Izalco stötte jag på en armépatrull och soldaten frågade sitt befäl: ”Ska skjuta henne”? I nästa ögonblick rusade jag därifrån och ut ur staden med sina tomma hus för alla män hade slitits ut från sina hem för att avrättas av armén och polisen.
Doña Carmen Tespa, 93, var 16 år och levde och arbetade på en kaffeplantage utanför staden Izalco i västra El Salvador de ödesdigra dagarna i januari 1932 då El Salvadors indianer, bönder och ledare och medlemmar i det nybildade kommunistpartiet hade trängts in i ett politiskt hörn som bara hade en utväg; UPPROR!
För några sekunder verkar den gamla indiankvinnan med de grova fårorna i ansikte, armar och kropp minnas sig tillbaka till dagarna då blodet flöt i Izalcos rännstenar. Och trots att det är närmare 40 grader varmt känner jag iskalla kårar efter ryggen av den gamla kvinnans vittnesmål och beskrivningar av hur militären genom slakten av 30.000 salvadoraner över hela landet ”stoppade kommunismen i Izalco i januari 1932”.
– I de indianska samhällena brukades jorden kollektivt. 1881 hade regeringen Rafael Zaldivar stiftat en lag som innebar slutet på indianernas jordinnehav. 1882 avskaffades det kommunala arrendet för småbönder. Få men mäktiga landägare, 14 familjer, lade under sig praktiskt taget hela El Salvadors landsbygd där produktionen av mat förvandlade till kaffeplantager inriktade på export, säger Will Pinto, en jättelik blind indianledare i Izalco som mäter 1,97 centimeter och som tillhör den Nationella Sanningskommissionen som forskar i händelserna 1932.
MARKNADEN I IZALCO badar i solljuset och Roberto Alvarado hälsar på människorna som arbetar i stånden. Det är bönderna och de enkla vanliga Izalcoborna som har röstat fram den förste vänsterborgmästaren i Izalcos historia. Kommunal- och regionalvalen den 18 januari i år blev en stor seger för Fmln som erövrade nästan 30 nya städer och nu är nästan lika stort som högerpartiet Arena. I valet till Nationalförsamlingen blev Fmln största parti men lyckades inte få egen majoritet.
Fmln:s seger i Izalco var dubbelt symboliskt för här har Arena alltid inlett sina valkampanjer med det förnedrande mottot: ”Det var i Izalco som kommunismen stoppades”. Men den 18 januari, efter 77 år, vaknade ”liken” till liv och många Izalcobor som levt i en slags psykologisk terror under alla dessa år, talar nu om att martyrerna och de mördade har fått sin hämnd i Fmln:s och Robertos Alvarados valseger den 18 januari.
– Folket känner att det har befriats och folket sjunger. Jag vet att våra fäder som mördades av kulorna 1932 för att de stred för sin jord och rätt, också de har befriats från sitt förtryck som de kände. Därför är valsegern den 18 januari och 15 mars av en oerhörd stor betydelse, säger en lyrisk ny borgmästare, Roberto Alvarado, som till yrket är lärare och psykolog.
Att han är omtyckt av människorna i Izalco bekräftas på vår timslånga rundvandring i staden med drygt 70.000 invånare.
– Alvarados pastorala arbete har betytt mycket för de sjuka, särskilt på landsbygden, säger Victor och Elisa Orellana, som förestår ett stånd på marknaden. Här röstade nästan alla på Fmln och Alvarado.
DEN 15 MARS BRÖTS det fascistoida Arenas maktdominans. Bakom sig lämnade det 17 års nyliberalt styre som resulterat i ekonomiska och sociala problem som överträffar tiden innan kriget 1980-1992, menar Raul Moreno, ekonom och lärare på El Salvadors Universitet:
– Innan 1990-talet utgjorde jordbrukexporten, främst kaffe, den viktigaste ekonomiska sektorn. Men med en rad nya lagar lades tyngdpunkten på maquilasföretagen (skattefria zoner med i huvudsak textilindustri) och därefter på en ren service- och tjänstesektor, uppbyggd kring hotell, restauranger, handel och affärer. I dag bygger El Salvadors ekonomi på entreprenörsverksamhet och har blivit en exportör av arbetskraft för här finns det få jobb, understryker Moreno.
Den viktigaste inkomstkällan för den salvadoranska nationalbudgeten är just de pengar som utlandssalvadoranerna skickar hem från USA. Där arbetar och bor mer än två miljoner salvadoraner men bara en halv miljon av dessa har uppehålls- och arbetstillstånd. Med krisen i USA har de nära fyra miljarder hemskickade dollarna 2008 sjunkit dramatiskt under 2009.
TROTS EN HÄNSYNSLÖS antikommunistisk Arenakampanj föll valet av Funes som presidentkandidat väl ut, säger Sigfredo Reyes, medlem i Fmln:s politiska kommission (VU/AU). Under kriget anlände hans föräldrar till Västerås och fick en fristad medan sonen stannade kvar och stred i gerillan. Reyes menar att segern var ett resultat av en strategi som utarbetades av Fmln som satte den interna enigheten inom Fmln i förgrunden och med den som bas gick vidare för att lansera det politiska programmet. Massmötet en vecka innan valet, det största i landets historia med 300.000 deltagare, gav en fingervisning om partiets politiska inflytande och organisatoriska styrka. Men en sak är att mobilisera stora massor, en annan sak är att erövra majoriteten av rösterna i en stat där apparaten och pengarna kan köpa det mesta.
– Regeringsprogrammet som vi erbjöd salvadoranerna var ett trovärdigt program som majoriteten accepterade. Men den avgörande nyckeln till framgång var valet av kandidater till president och vicepresident. Fmln har cirka 40 procent av rösterna men valsystemet kräver 50 procent plus en röst för att utse president. Därför var det viktigt att övertyga de samhällsgrupper som på grund av sitt klassförhållande traditionellt inte har röstat på Fmln nu kunde stödja presidentkandidaten med ett program som samtidigt innebär djupa förändringar av landet, menar Reyes.
DEN 1 JUNI TILLTRÄDER Mauricio Funes och den förre gerillaledaren Leonardo Sanchez som president respektive vicepresident. Men är det ytterligare en vänsterregering vi kan registrera i Latinamerika? Funes har själv sagt att han kommer att använda sig av det som varit bra och förändra det som varit dåligt. Hans två främsta uppgifter är kampen mot den extrema fattigdomen, krisen och att garantera den personliga tryggheten.
Men mot sig har han oligarkins intakta maktstruktur inom statsapparaten; de väpnade och polisiära styrkorna, rättsapparaten, den ekonomiska makten och den privata massmedian som har internationell uppbackning av den internationella högern, såväl på den amerikanska som på den europeiska kontinenten. Denna maktgrupp som leds av före detta presidenter som Spaniens Aznar och Mexikos Vicente Fox lyckades inte, trots att miljoner dollar satsades i El Salvador för att bryta den revolutionära och demokratiska rörelsen i Latinamerika, stoppa valsegern den 15 mars för Funes&Fmln.
William Huezo, ordförande för Stats- och kommunalanställdas förbund varnar Funes för att den breda folkrörelsen, som utgjorde en av de tre aktörerna bakom segern den 15 mars, inte kommer att låta sig frivilligt bindas fast i en politisk tvångströja. Han menar att och att segern den 15 mars lätt kan förändras till ett frustrerande nederlag för vänstern om El Salvador inte genomgår en grundläggande strukturell förändring.
TVÅ GÅNGER UNDER det revolutionära folkkriget (1981-1992) var Fmln nära att gripa makten; 1984 då Nationalgardet var mer eller mindre besegrat och i november 1989, då Fmln intog nästan hela San Salvador och de största städerna. Hade det inte varit för USA:s och Guatemalas ingripande hade gerillan tågat in och tagit över. Gerillans folkliga styrka och militära framgångar skakade om Imperiet och möjliggjorde fredsavtalet 1992 som utgjorde de första stegen på att demokratisera El Salvador.
Efter segern den 15 mars ringdes Funes upp av Chavez och Lula men också av Obama som önskade den nye presidenten lycka till. Den kanske viktigaste psykologiska vinsten den 15 mars är att salvadoranerna har förlorat rädslan till förändring. De följer därmed nicaraguanerna som för första gången sedan 1990 i november 2006 valde en sandinist till ny president, trots USA-ambassadörens klassiska öppna hot om att det kunde innebära nya konfrontationer och till och med krig. Central- och Sydamerika vägrar i dag att låta sig gå i koppel.
Hur det än blir med den nya regeringen i San Salvador så är den politiska kartan i Centralamerika i ständig förändring. Det är i princip bara socialdemokraten Oscar Arias i Costa Rica som kan ses som Vita husets man i den region av Latinamerika och Karibien som Vita huset ansåg vara ”USA:s bakgård”. Nu tar sig dessa länder och folk sig rätten att själva forma sin framtid och demokrati utan att fråga någon hur och vad denna demokrati ska innehålla. Latinamerika visar vägen.
