Kan man lita på Flammans nyhetsrapportering från Latinamerika?
Efter att i ett antal artiklar läst den nyhetsrapportering Flamman genom Dick Emanuelsson gett från Nicaragua så undrar jag hur mycket man kan tro på av de nyheter jag inte själv genom andra källor kan bedöma.
I Flamman har jag fått läsa om sandinisternas valframgångar i de senaste kommunalvalen för två år sedan, medan jag från alla andra källor vet att valen, genom sitt omfattande valfusk var ett stort bakslag för demokratin i Nicaragua.
Vad jag inte får veta i Flamman är att att Nicaraguas politik sedan mer än 10 år domineras av den politiska pakten mellan Daniel Ortega och den tidigare liberale presidenten Arnoldo Aleman, som dömts till 20 års fängelse för sin svindlande korruption under sin tid vid makten.
I utbyte mot att ge sina liberala röster till Ortega har han inte behövt sitta en dag i fängelse medan Ortega kunnat få igenom sin förändring av konstitutionen som innebar att det i förra valet räckte med 35% av rösterna för att bli president. Genom att Aleman splittrade den borgerliga oppositionen kunde sedan Ortega med 38% av rösterna bli president.
Genom pakten har Ortega också fått fullständig kontroll över Högsta Domstolen och Högsta Valrådet, där man inför det senaste kommunalvalet förbjöd det sandinistiska utbrytarpartiet MRS att ställa upp i valet, liksom man förbjöd alla oberoende valobservatörer och därmed banade väg för valfusket.
När jag nu i nr 46 av Flamman kan läsa att Ortega inför valet nästa år redan ”har presidentposten och en majoritet i Nationalförsamlingen som i en liten ask”, så undrar jag om Flamman är med och bereder marken för accepterandet av ett omfattande valfusk.
D.E. glömmer också att upplysa Flammans läsare om att Nicaraguas konstitution förbjuder Ortega att ställa upp i valet, vilket han förväntas kringå genom sin kontroll över Högsta Domstolen. Hur Ortega skulle få en majoritet i Nationalförsamlingen då han aldrig i någon opinionsundersöknig varit i närheten av att ha stöd av majoriteten av nicaraguanerna (oftast betydligt lägre stöd än i förra valet) är något man också kan fråga sig.
Björn Eriksson
Den nykoloniala lightvänstern och Nicaragua
Dick Emanuelsson svarar Björn Eriksson:
1. Björn Eriksson undrar om det går att lita på Flammans Latinamerikabevakning och hänvisar till ”andra källor”. Vilka då? för det finns inga ”opolitiska eller ”oberoende” källor. Det är viktigt eftersom den sandinistiska vänsterregerringen i Managua har varit utsatt för en enorm politisk hetskampanj från västmedier men även från ambassadörer som representerar högerregimer, till exempel Sverige och USA.
2. Resultatet av den taktiska ”pakten”, inte med Aleman utan med det liberala partiet PLC, är att USA-imperialismens och IMF:s allierade i Nicaragua led nederlag i valet 2005. Och det var en mycket skicklig sandinistisk politisk ingenjörskonst från sandinisternas sida som gav resultat till förmån för det nicaraguanska folket, inte den sociala klass Aleman representerar.
3. Låt oss inte framställa oss som oskyldiga lamm, Björn. Borgarklassen har aldrig förnekat och har alltid strävat efter ”total kontroll” över alla nivåer av statsapparaten. Allt annat är att sprida illusioner om den borgerliga demokratins begränsningar. Men när vänstern accepterar att spela på samma planhalva och på samma villkor som borgarklassens politiska aktörer och dessutom lyckas att få inflytande över delar av denna borgerliga statsapparat, då är det plötsligt fel och ett demokratiskt dilemma.
Rätten att ställa upp till återval togs som en förevändning av den honduranska fascistiska frimurarlogen för att med USA:s hjälp genomföra en militär statskupp den 28 juni 2009. Fascisterna anklagade den störtade president Manuel Zelaya att via en icke bindande konsultär fråga klamra sig fast vid presidentposten, en absurd lögnaktig anklagelse. Men frågan om rätten att ställa upp till återval i Nicaragua drivs av samma reaktionära kretsar över hela världen men är tysta inför det faktum att i sina egna länder är detta en självklarhet sedan ett sekel tillbaka. Tage Erlander var statsminister i 23 år och ingen anklagade honom för att vara diktator, inte ens dåvarande högerpartiet. I Latinamerika är det 3-4 länder där rätten att inte ställa upp existerar. Men trots det, anklagas Chavez för att vara diktator eftersom rätten att ställa upp till återval skrevs in i grundlagen för några år sedan. Till skillnad mot Sverige, USA och Costa Rica, för att nämna några ”acceptabla demokratier” för de självutnämnda liberala ”demokraterna”, existerar inte i dessa länder rätten, som i Venezuela, att i mitten av mandatperioden kräva presidentens avgång. Den grundlag som det venezuelanska folket godkände i en folkomröstning 1999, ger folket rätt, om antalet namnunderskrifter uppnår en viss procent av det avgivna antalet rösterna i det föregående valet, att utlysa en folkomröstning av regentens vara eller icke vara. Detta skedde den 15 augusti 2004 och blev en brakseger för Chavez som vann med 63 procent.
Att det finns kretsar inom den svenska vänstern som i dag förfäktar att både Chavez och Daniel Ortega är diktatorer är heller ingen hemlighet. När borgarklassens medier klämmer dem på den ömma punkten tittar de tyst ned i marken eller gör sitt traditionsenliga ”avståndstagande från diktaturen”. Det gamla mottot om ”ger du fienden lillfingret så kniper han hela handen” har sedan decennier full giltighet i denna vänster som i stället för att följa devisen från SKU på 1930-talet om ”studera, lära, kämpa” i dag har förlorat en stor del av sin politiska identitet, som inte ser den verklige klassfienden bland alla borgerliga medier vars politiska uppgift alltid har varit att förgifta och förljuga verkligheten, såväl i Honduras, Nicaragua som i USA och Sverige.
4. Vad gäller Högsta Valrådet har Sandinisterna och liberalerna lika många ledamöter medan en oberoende ordförande fäller avgörande vid lika röstetal. Det är samme ordförande som konstaterade det sandinistiska valnederlaget i valet 2001 och den sandinistiska valsegern i kommunalvalen i november 2008.
5. Vallagen som reglerar valens genomförande godkändes i mitten av 1990-talet av den döende spillra av socialdemokratiska utbrytare från FSLN som kallar sig för MRS. Valrådet, på basis av denna lag, insisterade inför MRS att fylla i de blanketter med namn på lokala och regionala styrelseledamöter som krävs för att delta i kommunalvalet. Trots påminnelser och ytterligare en frist på nära ett år lyckades MRS bara få ihop namn för 8-9 av de 17 länen. Men det var de liberala ledamöterna i CSE, inte sandinisterna, som drev på beslutet att INTE ge MRS sin ”personeria juridica”.
I dag vet vi att MRS:s organisatoriska ”självmord” ingick i en större plan där förevändningen skapades för att inför världen ge en bild av sandinistregeringen som en diktaturregim för att illegitimera valet som MRS och högern visste skulle bli ett katastrofval. Då var det bättre att kasta in handsken och ge regeringen skulden och anklaga den för ”diktatur”.
6. Ett 40-tal internationella valobservatörer från ett 10-tal latinamerikanska länders Valråd deltog i valet. Man ska också tänka på att ett kommunalval sällan röner ens en rubrik i medierna, än mindre lockar regeringar eller valinstitut att skicka valobservatörer. OAS har också regeln att det måste vara den arrangerade myndigheten som bjuder in OAS till att bevaka valet och det gjorde alltså inte det Högsta Valrådet i Nicaragua, i synnerhet inte efter den internationella presskampanj som igångsattes mot Valrådet innan valet. Valresultatet i november 2008 accepterades och undertecknades av de liberala ledamöterna i Valrådet. En USA-finansierad NGO publicerade därefter en rapport om valfusk som inte vederlades. Den nyliberala högerns Eduardo Montealegre, kandidat till borgmästarposten i Managua, krävde en omräkning av rösterna i Managua som accepterades av Valrådet. Men Montealegre gjorde helt om, överraskad över att Valrådet accepterade omräkningen och varken deltog i omräkningen eller lade fram de ”bevis” han påstod sig förfoga över för ”valfusket”.
7. Björn Eriksson glömmer ett argument och det är vallagen som reglerar valets genomförande innan, under och efter valet. När lagen skulle antas i Nationalförsamlingen mitten av 90-talet fick den ett totalt stöd av MRS:s ledamöter. Men om det stödet hörs det inget. Björn nämner heller inte att MRS sedan flera år är den nicaraguanska högerns främste allierade. På 1980-talet utgjorde de två gamla korrumperade kommunistpartierna en pålitlig allians för den nicaraguanska högern som vann valet 1990 då en krigstrött nation och 50.000 nicaraguanska liv färre gav den USA-vänliga högern sitt stöd.
I dag är det ett utdöende MRS som spelar den ynkliga rollen, som till exempel i presidentvalet 2006 och i borgmästarvalet i Managua 2008 då MRS gav sitt stöd till den nyliberala proimperialistiska högerns kandidat, Eduardo Montealegre. MRS har heller inte dragit sig för att ta emot finansiellt stöd från IRI, det Republikanska Internationella Institutet, konspiratör och finansiär av flera latinamerikanska statskupper och Nicaraguas historiska fiende. Det var den fascistiska Jean Kirkpatrick, tidigare ordförande för det Republikanska IRI, som 1983 i egenskap av USA:s FN-ambassadör försvarade mineringen av Fonsecabukten där Nicaraguas enda djuphamn blockerades av Reagans militära mordmaskin, en upprepning av USA:s blockad av Kuba i oktober 1962! Att MRS tar emot blodspengar i form av ”utbildning i demokrati” från detta antidemokratins förtrupp betraktas av sandinisterna och Nicaraguas folk som ett djupt fosterlandsförräderi.
8. Flamman förbereder ingen mark för eventuella sandinistframgångar i valen till president och parlamentsvalen. Grunden för eventuella valframgångar ligger på de ekonomiska och sociala programmen som främst har gynnat den breda fattiga majoriteten som FSLN-regeringen lovade förbättringar i valet 2005. Till skillnad mot övriga Centralamerika har jordbrukslandet Nicaragua kraftigt ökat sin export som slagit rekord på nästan alla områden. Analfabetismen är utrotad och hälsovården är praktiskt taget gratis. Till skillnad mot de 15 åren av nyliberalt högerstyre har sandinisterna brutit hungerpolitiken och det är förmodligen det som kommer att vara avgörande när Nicaragua går till val senare i år. Men det avgörande för dessa sociala och ekonomiska framfångar har varit den politiska alliansen med övriga länder inom ALBA-sfären med Kuba och Venezuela i spetsen. Sandinisterna riktade efter valsegern i november 2006 blicken mot Syd och inledde en explosion av kommersiellt utbyte med Latinamerika, och då främst med Venezuela.
Men kampen för oavhängighet och nationellt oberoende har även öppnat Nicaragua för länder som Kina, Ryssland och Iran som accepterat rättvisa handelsförbindelser med det lilla men stolta centralamerikanska landet. Och i takt med att Nicaragua vägrar att låta sig styras via USA-ambassaden i Managua eller via utpressningsdiktat om ”donationer från EU” och i stället förstärker sin antiimperialistiska karaktär som Sandino gav sitt liv för, ökar hetsen mot FSLN-regeringen. Det är i det ljuset man ska se den internationella hetsjakten mot regeringen Ortega som inkluderar en nykolonial internationell lightvänster.
9. MRS och den liberala högern har svåra problem. MRS har mer eller mindre försvunnit i opinionsundersökningarna, medan dessa ger sandinisterna stora chanser att vinna de två kommande valen i Nicaragua; president- och parlamentsvalen. Klok av de ekonomiska och politiska misstagen på 1980-talet talar mycket för att sandinisterna konsoliderar sina framgångar i slutet av 2011.
Dick Emanuelsson
