(BOGOTA 2000-12-20) EU beslutade i tisdags att införa nya importregler som ska gälla tillfälligt fr.o.m. 1 april 2001–2006. De nya reglerna har kritiserats starkt av Latinamerika, med undantag för Ecuador, som drabbas hårt av reglerna. De som favoriseras är EU-ländernas forna kolonier i Afrika, Karibien och Oceanien, ACP. Endast Storbritannien röstade emot i Ministerrådet.
ACP-länderna slipper betala en avgift på 300 euros (270 dollar) per ton bananer för en första importkvot på 850.000 ton. Denna kvot är öppen för alla producenter, tidigare gällde den bara för ACP-länderna vilka nu favoriseras.
Ministerrådet beslutade även att tillföra två importkontigenter till som uppgår till 2,2 miljoner ton samt 350.000 ton bananer. Här betalar producenterna 75 euros (68 dollar) per ton.
Latinamerika förlorar
Enligt latinamerikanska ekonomer kommer de nya importreglerna att betyda ekonomiska förluster i storleksordningen 500 miljoner dollar per år och en ökning av arbetslösheten i regioner med stor produktion av bananer. I Colombias fall kommer framför allt Magdalenalänet att drabbas hårt eftersom produktiviteten inte är lika hög som i bananregionen Urabá.
Däremot är de ecuadorianska producenterna nöjda. Enligt Enrique Gómez, det Nationella Bananrådets ordförande, stöder Ecuador beslutet under villkor att det är en tillfällig övergångslösning.
– Det gamla kvotsystemet drabbade den ecuadorianska produkten hårt eftersom den bara tillät en export till EU-området på 26 procent av den totala importen, sa Enrique Gómez till dagstidningen El Tiempo, Bogota. Samtidigt hade han förståelse för att länder som Costa Rica, Colombia, Panama, Honduras, El Salvador och de transnationella bananbolagen inte är tillfredsställda med beslutet.
–
DOLE säger upp kontrakt
I Colombia, där de senaste arbetslöshetssiffrorna på 20 procent bekräftar den ekonomiska krisen, är oron stor bland bananproducenterna. Enligt den kvinnliga ministern för utrikeshandeln, Marta Lucía Ramírez, kommer omkring 100.000 arbetstillfällen att direkt eller indirekt att drabbas av de nya reglerna. Colombia producerar bananer på 40.000 hektar.
Enligt Eduardo Díaz Granados, ordföranden för bananproducenterna i länet Magdalena, kommer det nya systemet att slå hårt mot utvecklingen i länet. Storbolag som det USA-ägda DOLE beslutade nyligen att säga upp årslånga kontrakt och ersätta dem med tremånaders kontrakt.
Den sociala situationen i Magdalena är kritisk. Tusentals bananarbetare är redan i dag arbetslösa. Den väpnade konflikten har intensifierats mellan gerillan och armén. De paramilitära dödsskvadronerna härjar i bananregionerna. Nyligen mördades ett 60-tal fiskare i en av de värsta massakrerna under det senaste decenniet. Hundratals bananarbetare har under 1990-talet mördats i blodiga massakrer.
De nya reglerna underlättar därför inte situationen i dessa delar av Colombia.
Dick Emanuelsson
martes, 24 de abril de 2007
FAKTA (2000): Dessa länder exporterar bananer
Bananen kommer ursprungligen från Indien men produceras i dag över en stor del av den tropiska världen. Denna välgörande och nyttiga frukt toppar också listan över de mest sålda tropiska frukterna på den internationella marknaden.
Men bananen som är en exportvara är framför allt ett komplement till de olika ländernas egna livsmedel. Så sker t.ex. i den största bananproducenten i världen, Brasilien och den näst största, Indien.
Enligt FN:s kommission för jordbruk och livsmedel producerades 1990 i världen 70 miljoner ton bananer varav endast tio miljoner exporterades. Dessa siffror ger en fingervisning mellan förhållandet av den interna konsumtionen och exportmarknaden.
De exporterade länderna är följande:
Amerikanska kontinenten:
Ecuador, Costa Rica, Panamá, Honduras, Colombia, Guatemala, och i mindre skala Nicaragua och Mexiko.
Med undantag för Ecuador och Mexiko ingår de resterande länderna i producentländernas förening ”Union de Países Exportadores de Banano”, UPEB. Dess produktion är i Latinamerika karaktäriseras av de transnationella bolagens kapital som investerats i dessa länder. Därav uttrycket i folkmun ”Banandollarns område”.
Afrika, Karibien och Stilla Havet:
Elfenbenskusten, Kamerun, Somalia, Jamaica, Santa Lucia, San Vicente och Dominica. Dessa länders produktion är helt och hållet inriktade på Europa som också skyddas av den gamla kolonialkontinenten genom avtalen i Lome och Rom. Dessa avtal reglerar ansvaret mellan de gamla kolonialmakterna och de forna kolonierna när dessa frigör sig från de gamla herrarna.
Bananproducerande länder inom och utom EG:
Frankrike: Martinica, Guadalope. Spanien: Kanarieöarna. Portugal: Madeira. Grekland: Kreta.
Eftersom dessa länder betraktas som territorium till medlemsstater inom EG betraktas också produktionen av bananer som EG-produktion och har företräde och är befriade från tullavgifter.
De viktigaste importörerna av bananer i världen utgörs av Canada, USA, Europa och Japan.
Dick Emanuelsson
Men bananen som är en exportvara är framför allt ett komplement till de olika ländernas egna livsmedel. Så sker t.ex. i den största bananproducenten i världen, Brasilien och den näst största, Indien.
Enligt FN:s kommission för jordbruk och livsmedel producerades 1990 i världen 70 miljoner ton bananer varav endast tio miljoner exporterades. Dessa siffror ger en fingervisning mellan förhållandet av den interna konsumtionen och exportmarknaden.
De exporterade länderna är följande:
Amerikanska kontinenten:
Ecuador, Costa Rica, Panamá, Honduras, Colombia, Guatemala, och i mindre skala Nicaragua och Mexiko.
Med undantag för Ecuador och Mexiko ingår de resterande länderna i producentländernas förening ”Union de Países Exportadores de Banano”, UPEB. Dess produktion är i Latinamerika karaktäriseras av de transnationella bolagens kapital som investerats i dessa länder. Därav uttrycket i folkmun ”Banandollarns område”.
Afrika, Karibien och Stilla Havet:
Elfenbenskusten, Kamerun, Somalia, Jamaica, Santa Lucia, San Vicente och Dominica. Dessa länders produktion är helt och hållet inriktade på Europa som också skyddas av den gamla kolonialkontinenten genom avtalen i Lome och Rom. Dessa avtal reglerar ansvaret mellan de gamla kolonialmakterna och de forna kolonierna när dessa frigör sig från de gamla herrarna.
Bananproducerande länder inom och utom EG:
Frankrike: Martinica, Guadalope. Spanien: Kanarieöarna. Portugal: Madeira. Grekland: Kreta.
Eftersom dessa länder betraktas som territorium till medlemsstater inom EG betraktas också produktionen av bananer som EG-produktion och har företräde och är befriade från tullavgifter.
De viktigaste importörerna av bananer i världen utgörs av Canada, USA, Europa och Japan.
Dick Emanuelsson
Bananfacket möter våld och luriga arbetsgivare i Colombia
Chiquita smickrar facket men inför individuell kollektivpakt för att neutralisera det.
(CIENAGA 2000-11-20) – De behandlar oss som boskap.
Blicken från trebarnsmamman Filomena Montesino blir för ett ögonblick mer eller mindre stålhård. Hon beskriver hur de 74 bananarbetarna transporteras klockan 6 varje morgon när de transporteras från staden Ciénaga de tio kilometrarna till bananplantagen på ett jättesläp.
”De” är det multinationella bananbolaget Chiquita. I staden Ciénaga har det en särskilt dålig klang. 1928 hette det United Fruít Co och var lika mäktigt som den forna spanska koloniala guvernören.
Det året öppnade den konservativa armen eld mot obeväpnade bananarbetare och deras familjer. Mer än tre tusen män, kvinnor och barn dukade under. Deras brott? Bildat en fackförening och med bibeln i hand krävt några pesos mer i lön.
Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år blivit massakrerat av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Sierra Nevada.
Händelserna detta år gav upphov till den världsberömda boken ”Hundra år av ensamhet” och gav nobelpriset i litteratur till Gabriel Garcia Marquez 1972.
Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år varit bannlyst och avskytt av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Andernas Sierra Nevada.
Pesticider över frukosten
När jag träffar Filomena har temperaturen nått nära 40 grader. Massor av otroligt färgrika fjärilar är som galna när de flyger från den ena blomman till den andra. Halmeterlånga leguaner kilar snabbt över grusvägen. Kolobrier surrar likt stora getingar. Idyllen är ett faktum. Solen står i zenit och jag har svårt att föreställa mig hur det är möjligt att arbeta i denna bokstavliga men vackra bastu.
– Fjärilarna finns inte ute på plantagen utan söker sig till paketeringen där bolaget inte besprutar med pesticider, fortsätter Filomena. Ute bland bananerna ör de och de andra djuren och ogräset.
Chiquita har som regel att stoppa allt arbete under 24 timmar efter man besprutat plantagen. Men eftersom Chiquita i de flesta fall arrenderar ut plantagen till någon colombian, upphör också företagets ansvar, vilket Filomena och hennes arbetskamrat Amarylis Cera bekräftar.
– Här arbetade vi tidigare två timmar efter besprutningen. Men vi gjorde en petition till företaget och facket där vi krävde att allt arbete skulle upphöra samma dag som besprutningen ägde rum. Och så blev det, uppger Amarylis.
Kvinnorna börjar sedan berätta om hur barn fötts med jätteskallar, hur andra fötts utan ögon, fingrar eller deformerade kroppar. Det florerar också historier om hur läkarna på sjukhuset i Ciénaga stängde av kuvöserna för åtta nyfödda barn med deformeringar när strömmen gick nyligen, allt för att dölja de obeskrivliga konsekvenserna av pesticiderna.
– Förut kunde vi sitta och äta frukost när flygplanet plötsligt dök upp och sprutade ut sina gifter över oss. De tog ingen som helst notis om oss arbetare, berättar Filomena.
Maktlösa och arbetsskadade
Men hon och hennes kamrater menar att det mesta trots allt har förbättrats. Men de är inte nöjda med facket, som de menar är för njugga mot plantageägarna. Amarylis och Julio har bägge skadats i arbetet men trots flera års tvister finns ingen lösning i sikte.
Amarylis är ett typiskt offer för de arbetsskadade. I paketeringen arbetar de flesta kvinnorna medan männen befinner sig ute på plantagen och hugger ner bananstockarna eller sätter plastpåsar på dem som skydd. Att skjuta på de 20 kilo tunga bananlådorna dag efter dag kostar på handlederna. Därför opererades hon för ett år sedan. Men efter att läkaren tagit bort gipset beordrade han henne att börja arbeta samma dag, med ett fatalt resultat.
– Nu, säger hon visar upp ärren efter operationen, påstår de att det inte längre handlar om en arbetsskada.
Hennes arbetskamrat Julio Martinez berättar om samma sak. För sex är sedan lyfte han en 50-kilossäck snett och fick skador på flera kotor i ryggen
– Jag kan inte ens lyfta en 10-kilossäck i dag. De vill operera mig men då kommer jag att hamna i rullstol resten av livet.
Läkaren föreslog att han skulle omplaceras som väktare eller något liknande. Men plantageägaren vägrade. Den lokala försäkringskassan vägrar att betrakta ryggskadan som en arbetsskada, trots att det skedde i arbetet och trots att Julio betalat sin socialförsäkring under 27 års arbete.
Massaker efter massaker
Tillsammans med fackets ordförande och kassör, Jose Guette och Robinson Olivero åker jag till nästa bananplantage. På vägen passerar vi förbi plantagen La Varela. För en månad sedan mördades fyra medlemmar i facket på plantagen. 1996, då jag gjorde ett reportage för en fackförbundstidning intervjuade jag flera av dem. De 42 arbetarna hade en dag plötsligt stått utan arbete när ägaren tog ut pengarna från banken och begav sig till Bogota. 200 människor beslutade sig ör att med fackets hjälp bilda ett kooperativ där de själva bestämde om framtiden. För de paramilitära dödspatrullerna som opererar på vissa bananägares uppdrag, blev det för mycket. Kooperativet skulle kvävas i sin linda och därför mördades de fyra.
Våldet tillhör vardagen i Ciénaga. Innan jag flög från Bogota till Santa Marta tog jag kontakt med kontakterna i huvudstaden som rådde mig att inte genomföra reportaget. ”Inte ens vi vågar bege oss till Ciénaga”, sa en av fackledarna.
Tre dagar innan jag flög upp mördades ytterligare fem personer i Ciénaga på en av plantagerna. Men inte ens stadskärnan i Ciénaga, med sina 74.000 invånare, skonas från väldet. Närmare 150 tungt beväpnade paramilitärer trängde i augusti in och med en namnlista i handen plockades en efter en av tio personer ut ur sina hem under två timmars terror och sköts ihjäl av förövarna. Den natten blev ett 50-tal barn faderlösa. Varken polis eller militär dök upp.
– Den 13 december föra året mördades Sintrainagros generalsekreterare Cesar Herrera. han hade flytt från Urabaregionen där han hade mordhotats under hela 1990-talet. Han trodde att han skulle vara säkrare här, men mördarna finns också här, säger Jose Guette samtidigt som han tittar oroligt ut genom bilrutan.
Smutsigt krig
Vilka är då de som vill åt facket? frågar jag.
Bananarbetarnas ordförande tittar ner och vet att svaret på frågan kan betyda livet för honom. fackets profil har därför tonats ner kraftigt den senaste tiden.
– Här opererar både gerilla och paramilitärer. Det finns krafter som anklagar facket för att vara styrt av gerillan. Men det helt absurt eftersom vi är en helt legal organisation som valt att arbeta öppet i försvar av bananarbetarna. Inget annat, Anklagelsen är fatal för den innebär att vi blir utpekade som legitima militära mål.
Färden fortsätter under spänd tystnad tills vi anländer till Chiquitas högkvarter, en av de 13 plantager som det gigantiska bolaget har köpt upp under det senaste decenniet. Porten är låst och under tio sekunder verkar det som om vakten har gått på lunch. Men plötsligt kommer en svart kraftig väktare fram med geväret färdigt att användas. Jose berättar att vi är väntade men vakten är hypernervös och vill inte släppa in oss. ”Det är de order jag fått”, säger han nervöst och jag ser att jag inte är ensam om att svettas floder. Men i väktarens fall är det hans nerver som spökar.
Utser ”bästa arbetare”
Efter tio minuter släpps vi dock in. På plantagen ska Chiquitas bästa arbetare utses av de 13 plantager Chiquita äger i Ciénaga. Därefter ska de tävla i Urabaregionen där den bäste bananarbetaren med sin familj får en resa gratis under en vecka till den karibiska paradisön San Andres. Den förkrossande majoriteten av arbetarna har inte ens besökt staden Medellin.
”Bananolympiaden” ingår som en del i Chiquitas nya lansering som ett mönsterföretag.
– Under de åtta år jag arbetat i företaget utgör de två senaste åren en enorm förändring, säger Gustavo Gomez, personalansvarig för de 13 plantagerna, samtidigt som han själv servererar lunchen till oss. Grillat kött med den rotliknande frukten Yuca och ris smakar mycket bra. Under taket med korrigerad plåt ger skuggan och den lätta brisen oss en andhämtningspaus. Gomez utgör ett illustrativt exempel på Chiquitas nya profil; förstående och generositet mot de anställda som nu betraktas, som om det vore en Saf-manul, som Chiquitas medarbetare.
På Gomez luftkonditionerade kontor visar han företagets manual som arbetar efter fyra huvudregler:
1. Integritet; öppenhet, ärlighet och verksamhet enligt lagen.
2. Respekt; vi behandlar alla som lika.
3. Möjligheter; Vi erkänner de anställda efter deras bidrag för företagets framgångar.
4. Ansvar; Vi känner stolthet inför vårt arbete, produkter och vår kapacitet att tillfredställa våra klienter. Vi är ansvarsfulla inför de resurser de ställt till vårt förfogande för att på ett lämpligt sätt tillfredställa våra aktieägare.
Chiquitas imperium växer
Efter lunchen beger vi oss till paketeringen. Där betygsätts paketeringen och dess innehåll, 20 kilo bananer. De bananer som har fläckar drar ner betyget. När arbetarna slutligen samlas vid den öppna matsalen tar produktionschefen ordet och hälsar alla, inklusive Sintrainagos inbjudna, välkomna. Diplom för de bästa arbetarna delas ut med namnet inskrivet bredvid Chiquitas logotype i fyrfärg. Chefen talar ledigt och samtalstonen är ”vi i företaget”. Ceremonin avslutas med nationalsången.
Chiquita har i Ciénaga lagt under sig 80 procent av den bästa marken. I den andra betydelsefulla regionen för bananodling, Uraba, äger Chiquita 200 av de cirka 700 plantagerna.
Men företagets policy är inte i första hand att själv producera bananerna utan arrendera plantagerna till colombianer som dock tvingas sälja bananerna till Chiquita och det pris företaget sätter. Denna smått feodala struktur har redan mött motstånd av producenterna som tvingats skuldsätta sig och i många fall tvingats gå från plantagen när de inte längre kunnat betala skulderna till banken.
Chiquita kontrollerar även nästa led, distributionsnätet. Så även om de nationella och lokala producenterna skulle kunna saluföra sina bananer, är Chiquitas, Doles och de andra giganternas distributionsnät effektiva hinder för en egen distribution.
Chiquita och Carlos Gomez säger att de absolut inte har något emot bananfacket Sintrainagro. Gomez hävdar att han till och med föredrar att arbetarna är organiserade i facket för då är det lättare att förhandla. ”Fackets representanter kan både lagarna och de normer som gäller på arbetsmarknaden”, säger Gomez i en kommentar. De bägge fackledarna säger inget utan lyssnar bara på personalchefens ord.
Individuell kollektivpakt
Chiquitas inriktning är annars att arbetarnas på plantagerna ska ansluta sig till en ”kollektivpakt”. Men den är knappast kollektiv utan i högsta grad individuell.
– Arbetarna förhandlar individuellt med den lokala företagsledningen på plantagen. Hans lön bestäms av de kriterier som Chiquita har upprättat och som återfinns i instruktionerna. Men jag kan försäkra, att det inte finns en enda plantage i Ciénaga som har lika bra löne- och sociala förmåner som hos Chiquita, hävdar Gomez. Fackledarna från Sintrainagro protesterar inte men bekräftar å andra sidan heller inte.
Men när Chiquita inte längre har några fackföreningar mer att förhandla emot, är det då inte en smal sak att själv bestämma de villkor som företaget vill? undrar jag.
Men Gomez tror inte att så blir fallet.
Carlos Mendoza är ordförande för facket på en av de tre av 13 av Chiquitas plantager där Sintrainagro har lyckats organisera bananarbetarna.
– Nej, det råder inga större skillnader i lön eller sociala förmåner mellan de organiserade och de som ingår i Chiquitas Pacto Colectivo. Men, det finns naturligtvis en stor oro för den dag när företaget kanske stänger plantagen och lämnar Ciénaga, säger Mendoza.
Carlos Gomez är ändå förhoppningsfull för Cienagas framtid.
Både produktiviteten och vinsterna har ökat på alla våra plantager det senaste året trots handelskriget med bananer på den internationella arenan. Produktionskostnaderna har också minskat, berättar Gomez.
Och det kanske är där som Chiquita ser möjligheterna att flytta fram sina positioner till aktieägarnas fördel. Med kollektivpakten riskerar facket att neutraliseras och försvinna, befarar Guette och Oliveros. Till sin outtalade hjälp finns de paramilitära dödspatrullerna som håller facket stången om det skulle börja med strejker eller liknande aktioner.
Därför är framtidsutsikterna förr Cienagas bananarbetare dystra, säger fackledarna. Men de försäkrar att de 60 år av tystnad inte ska återupprepas.
Två dagar efter jag återvände till Bogota, mördade en paramilitär grupp 56 fiskare och kidnappade fyra andra i Cienaga, endast några kilometrar från bananplantagerna LO-tidningen besökte. Fiskarna anklagades i vanlig ordning för att stödja gerillan.
Den utsände reser tillbaka till den relativa ”säkerheten” i Bogota, men arbetarna blir kvar i hettan och ovisshetens helvete i Cienaga.
Dick Emanuelsson
(CIENAGA 2000-11-20) – De behandlar oss som boskap.
Blicken från trebarnsmamman Filomena Montesino blir för ett ögonblick mer eller mindre stålhård. Hon beskriver hur de 74 bananarbetarna transporteras klockan 6 varje morgon när de transporteras från staden Ciénaga de tio kilometrarna till bananplantagen på ett jättesläp.
”De” är det multinationella bananbolaget Chiquita. I staden Ciénaga har det en särskilt dålig klang. 1928 hette det United Fruít Co och var lika mäktigt som den forna spanska koloniala guvernören.
Det året öppnade den konservativa armen eld mot obeväpnade bananarbetare och deras familjer. Mer än tre tusen män, kvinnor och barn dukade under. Deras brott? Bildat en fackförening och med bibeln i hand krävt några pesos mer i lön.
Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år blivit massakrerat av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Sierra Nevada.
Händelserna detta år gav upphov till den världsberömda boken ”Hundra år av ensamhet” och gav nobelpriset i litteratur till Gabriel Garcia Marquez 1972.
Man skulle kunna säga att det varit åtminstone sextio år av facklig tystnad sedan blodbadet 1928 i Ciénaga. Ty facket har under alla dessa år varit bannlyst och avskytt av de reaktionära plantageägarna. Facket för dem har varit liktydigt med gerillan som opererar från två fronter i Andernas Sierra Nevada.
Pesticider över frukosten
När jag träffar Filomena har temperaturen nått nära 40 grader. Massor av otroligt färgrika fjärilar är som galna när de flyger från den ena blomman till den andra. Halmeterlånga leguaner kilar snabbt över grusvägen. Kolobrier surrar likt stora getingar. Idyllen är ett faktum. Solen står i zenit och jag har svårt att föreställa mig hur det är möjligt att arbeta i denna bokstavliga men vackra bastu.
– Fjärilarna finns inte ute på plantagen utan söker sig till paketeringen där bolaget inte besprutar med pesticider, fortsätter Filomena. Ute bland bananerna ör de och de andra djuren och ogräset.
Chiquita har som regel att stoppa allt arbete under 24 timmar efter man besprutat plantagen. Men eftersom Chiquita i de flesta fall arrenderar ut plantagen till någon colombian, upphör också företagets ansvar, vilket Filomena och hennes arbetskamrat Amarylis Cera bekräftar.
– Här arbetade vi tidigare två timmar efter besprutningen. Men vi gjorde en petition till företaget och facket där vi krävde att allt arbete skulle upphöra samma dag som besprutningen ägde rum. Och så blev det, uppger Amarylis.
Kvinnorna börjar sedan berätta om hur barn fötts med jätteskallar, hur andra fötts utan ögon, fingrar eller deformerade kroppar. Det florerar också historier om hur läkarna på sjukhuset i Ciénaga stängde av kuvöserna för åtta nyfödda barn med deformeringar när strömmen gick nyligen, allt för att dölja de obeskrivliga konsekvenserna av pesticiderna.
– Förut kunde vi sitta och äta frukost när flygplanet plötsligt dök upp och sprutade ut sina gifter över oss. De tog ingen som helst notis om oss arbetare, berättar Filomena.
Maktlösa och arbetsskadade
Men hon och hennes kamrater menar att det mesta trots allt har förbättrats. Men de är inte nöjda med facket, som de menar är för njugga mot plantageägarna. Amarylis och Julio har bägge skadats i arbetet men trots flera års tvister finns ingen lösning i sikte.
Amarylis är ett typiskt offer för de arbetsskadade. I paketeringen arbetar de flesta kvinnorna medan männen befinner sig ute på plantagen och hugger ner bananstockarna eller sätter plastpåsar på dem som skydd. Att skjuta på de 20 kilo tunga bananlådorna dag efter dag kostar på handlederna. Därför opererades hon för ett år sedan. Men efter att läkaren tagit bort gipset beordrade han henne att börja arbeta samma dag, med ett fatalt resultat.
– Nu, säger hon visar upp ärren efter operationen, påstår de att det inte längre handlar om en arbetsskada.
Hennes arbetskamrat Julio Martinez berättar om samma sak. För sex är sedan lyfte han en 50-kilossäck snett och fick skador på flera kotor i ryggen
– Jag kan inte ens lyfta en 10-kilossäck i dag. De vill operera mig men då kommer jag att hamna i rullstol resten av livet.
Läkaren föreslog att han skulle omplaceras som väktare eller något liknande. Men plantageägaren vägrade. Den lokala försäkringskassan vägrar att betrakta ryggskadan som en arbetsskada, trots att det skedde i arbetet och trots att Julio betalat sin socialförsäkring under 27 års arbete.
Massaker efter massaker
Tillsammans med fackets ordförande och kassör, Jose Guette och Robinson Olivero åker jag till nästa bananplantage. På vägen passerar vi förbi plantagen La Varela. För en månad sedan mördades fyra medlemmar i facket på plantagen. 1996, då jag gjorde ett reportage för en fackförbundstidning intervjuade jag flera av dem. De 42 arbetarna hade en dag plötsligt stått utan arbete när ägaren tog ut pengarna från banken och begav sig till Bogota. 200 människor beslutade sig ör att med fackets hjälp bilda ett kooperativ där de själva bestämde om framtiden. För de paramilitära dödspatrullerna som opererar på vissa bananägares uppdrag, blev det för mycket. Kooperativet skulle kvävas i sin linda och därför mördades de fyra.
Våldet tillhör vardagen i Ciénaga. Innan jag flög från Bogota till Santa Marta tog jag kontakt med kontakterna i huvudstaden som rådde mig att inte genomföra reportaget. ”Inte ens vi vågar bege oss till Ciénaga”, sa en av fackledarna.
Tre dagar innan jag flög upp mördades ytterligare fem personer i Ciénaga på en av plantagerna. Men inte ens stadskärnan i Ciénaga, med sina 74.000 invånare, skonas från väldet. Närmare 150 tungt beväpnade paramilitärer trängde i augusti in och med en namnlista i handen plockades en efter en av tio personer ut ur sina hem under två timmars terror och sköts ihjäl av förövarna. Den natten blev ett 50-tal barn faderlösa. Varken polis eller militär dök upp.
– Den 13 december föra året mördades Sintrainagros generalsekreterare Cesar Herrera. han hade flytt från Urabaregionen där han hade mordhotats under hela 1990-talet. Han trodde att han skulle vara säkrare här, men mördarna finns också här, säger Jose Guette samtidigt som han tittar oroligt ut genom bilrutan.
Smutsigt krig
Vilka är då de som vill åt facket? frågar jag.
Bananarbetarnas ordförande tittar ner och vet att svaret på frågan kan betyda livet för honom. fackets profil har därför tonats ner kraftigt den senaste tiden.
– Här opererar både gerilla och paramilitärer. Det finns krafter som anklagar facket för att vara styrt av gerillan. Men det helt absurt eftersom vi är en helt legal organisation som valt att arbeta öppet i försvar av bananarbetarna. Inget annat, Anklagelsen är fatal för den innebär att vi blir utpekade som legitima militära mål.
Färden fortsätter under spänd tystnad tills vi anländer till Chiquitas högkvarter, en av de 13 plantager som det gigantiska bolaget har köpt upp under det senaste decenniet. Porten är låst och under tio sekunder verkar det som om vakten har gått på lunch. Men plötsligt kommer en svart kraftig väktare fram med geväret färdigt att användas. Jose berättar att vi är väntade men vakten är hypernervös och vill inte släppa in oss. ”Det är de order jag fått”, säger han nervöst och jag ser att jag inte är ensam om att svettas floder. Men i väktarens fall är det hans nerver som spökar.
Utser ”bästa arbetare”
Efter tio minuter släpps vi dock in. På plantagen ska Chiquitas bästa arbetare utses av de 13 plantager Chiquita äger i Ciénaga. Därefter ska de tävla i Urabaregionen där den bäste bananarbetaren med sin familj får en resa gratis under en vecka till den karibiska paradisön San Andres. Den förkrossande majoriteten av arbetarna har inte ens besökt staden Medellin.
”Bananolympiaden” ingår som en del i Chiquitas nya lansering som ett mönsterföretag.
– Under de åtta år jag arbetat i företaget utgör de två senaste åren en enorm förändring, säger Gustavo Gomez, personalansvarig för de 13 plantagerna, samtidigt som han själv servererar lunchen till oss. Grillat kött med den rotliknande frukten Yuca och ris smakar mycket bra. Under taket med korrigerad plåt ger skuggan och den lätta brisen oss en andhämtningspaus. Gomez utgör ett illustrativt exempel på Chiquitas nya profil; förstående och generositet mot de anställda som nu betraktas, som om det vore en Saf-manul, som Chiquitas medarbetare.
På Gomez luftkonditionerade kontor visar han företagets manual som arbetar efter fyra huvudregler:
1. Integritet; öppenhet, ärlighet och verksamhet enligt lagen.
2. Respekt; vi behandlar alla som lika.
3. Möjligheter; Vi erkänner de anställda efter deras bidrag för företagets framgångar.
4. Ansvar; Vi känner stolthet inför vårt arbete, produkter och vår kapacitet att tillfredställa våra klienter. Vi är ansvarsfulla inför de resurser de ställt till vårt förfogande för att på ett lämpligt sätt tillfredställa våra aktieägare.
Chiquitas imperium växer
Efter lunchen beger vi oss till paketeringen. Där betygsätts paketeringen och dess innehåll, 20 kilo bananer. De bananer som har fläckar drar ner betyget. När arbetarna slutligen samlas vid den öppna matsalen tar produktionschefen ordet och hälsar alla, inklusive Sintrainagos inbjudna, välkomna. Diplom för de bästa arbetarna delas ut med namnet inskrivet bredvid Chiquitas logotype i fyrfärg. Chefen talar ledigt och samtalstonen är ”vi i företaget”. Ceremonin avslutas med nationalsången.
Chiquita har i Ciénaga lagt under sig 80 procent av den bästa marken. I den andra betydelsefulla regionen för bananodling, Uraba, äger Chiquita 200 av de cirka 700 plantagerna.
Men företagets policy är inte i första hand att själv producera bananerna utan arrendera plantagerna till colombianer som dock tvingas sälja bananerna till Chiquita och det pris företaget sätter. Denna smått feodala struktur har redan mött motstånd av producenterna som tvingats skuldsätta sig och i många fall tvingats gå från plantagen när de inte längre kunnat betala skulderna till banken.
Chiquita kontrollerar även nästa led, distributionsnätet. Så även om de nationella och lokala producenterna skulle kunna saluföra sina bananer, är Chiquitas, Doles och de andra giganternas distributionsnät effektiva hinder för en egen distribution.
Chiquita och Carlos Gomez säger att de absolut inte har något emot bananfacket Sintrainagro. Gomez hävdar att han till och med föredrar att arbetarna är organiserade i facket för då är det lättare att förhandla. ”Fackets representanter kan både lagarna och de normer som gäller på arbetsmarknaden”, säger Gomez i en kommentar. De bägge fackledarna säger inget utan lyssnar bara på personalchefens ord.
Individuell kollektivpakt
Chiquitas inriktning är annars att arbetarnas på plantagerna ska ansluta sig till en ”kollektivpakt”. Men den är knappast kollektiv utan i högsta grad individuell.
– Arbetarna förhandlar individuellt med den lokala företagsledningen på plantagen. Hans lön bestäms av de kriterier som Chiquita har upprättat och som återfinns i instruktionerna. Men jag kan försäkra, att det inte finns en enda plantage i Ciénaga som har lika bra löne- och sociala förmåner som hos Chiquita, hävdar Gomez. Fackledarna från Sintrainagro protesterar inte men bekräftar å andra sidan heller inte.
Men när Chiquita inte längre har några fackföreningar mer att förhandla emot, är det då inte en smal sak att själv bestämma de villkor som företaget vill? undrar jag.
Men Gomez tror inte att så blir fallet.
Carlos Mendoza är ordförande för facket på en av de tre av 13 av Chiquitas plantager där Sintrainagro har lyckats organisera bananarbetarna.
– Nej, det råder inga större skillnader i lön eller sociala förmåner mellan de organiserade och de som ingår i Chiquitas Pacto Colectivo. Men, det finns naturligtvis en stor oro för den dag när företaget kanske stänger plantagen och lämnar Ciénaga, säger Mendoza.
Carlos Gomez är ändå förhoppningsfull för Cienagas framtid.
Både produktiviteten och vinsterna har ökat på alla våra plantager det senaste året trots handelskriget med bananer på den internationella arenan. Produktionskostnaderna har också minskat, berättar Gomez.
Och det kanske är där som Chiquita ser möjligheterna att flytta fram sina positioner till aktieägarnas fördel. Med kollektivpakten riskerar facket att neutraliseras och försvinna, befarar Guette och Oliveros. Till sin outtalade hjälp finns de paramilitära dödspatrullerna som håller facket stången om det skulle börja med strejker eller liknande aktioner.
Därför är framtidsutsikterna förr Cienagas bananarbetare dystra, säger fackledarna. Men de försäkrar att de 60 år av tystnad inte ska återupprepas.
Två dagar efter jag återvände till Bogota, mördade en paramilitär grupp 56 fiskare och kidnappade fyra andra i Cienaga, endast några kilometrar från bananplantagerna LO-tidningen besökte. Fiskarna anklagades i vanlig ordning för att stödja gerillan.
Den utsände reser tillbaka till den relativa ”säkerheten” i Bogota, men arbetarna blir kvar i hettan och ovisshetens helvete i Cienaga.
Dick Emanuelsson