COLOMBIA: Paramilitares, Dole, Chiquita y ¿un sindicalista al servicio a quien?

Cuando el presidente sindical protestaba desde la oficina de Chiquita contra reportaje publicado a favor a los obreros bananeros en Colombia

¿Al servicio de quién esta Guillermo Rivera, presidente del sindicato bananero en Colombia?


Primera parte: viernes 29 de enero de 2010:
Colombia: Así fue el ‘servicio paramilitar integral’ para Dole y Chiquita, Por Argenpress:
http://www.argenpress.info/2010/01/colombia-asi-fue-el-servicio.html



Por Dick Emanuelsson



CENTROAMÉRICA / 100131 / ¿Puede un sindicalista apoyar un régimen abiertamente antipopular y antisindical, enviar homenajes a uno de los más sangrientos generales colombianos, acusado múltiples veces por los organismos de dd.hh. y hasta los mismos y máximos jefes paramilitares de ser uno de los creadores del monstruo que regó las zonas bananeras en Colombia de sangre obrera y para el colmo, desde la oficina de BANADEX (sucursal de Chiquita en Urabá), enviar una carta de protesta al semanario de la central obrera sueca por un reportaje que solo transmitía lo que decía los obreros y los representantes del sindicato regional y así entregar información real sobre la guerra contra los trabajadores bananeros en Colombia, desde una de las fincas de Chiquita en Ciénaga?

Esa es la pregunta que cualquier ser normal debe hacerse cuando se trata de Guillermo Riveras, presidente nacional del sindicato nacional de los obreros bananeros.

* * *

A final de noviembre del 2000 pasé tres días haciendo reportaje en diferentes fincas en Cienaga, una de las dos regiones bananeras de Colombia. El extenso reportaje fue publicado en seis páginas de LO-TIDNINGEN, el semanario de la central obrera sueca, un medio muy poderoso políticamente en el país escandinavo.

El reportaje fue publicado el 12 de enero de 2001. El 24 de enero fue asesinado JOSÉ GÜETTE, presidente seccional del sindicato SINTRAINAGRO. Este me había facilitado el reportaje y me había acompañado durante los tres días en la zona bananera. También nos acompañó ROBINSON OLIVERO, fiscal en el sindicato seccional.

Hice un seguimiento del asesinato que fue publicado en el LO-Tidningen a final de enero de 2001, citando como fuente el diario El Tiempo. La nota de El Tiempo también citaba el jefe de la policía de Ciénaga que relataba que la policía había detenido un supuesto paramilitar acusado por el asesinato a Güette. También mencionaba que Güette fue asesinado durante las negociaciones del convenio colectivo entre Chiquita y Sintrainagro.

Después de la publicación del reportaje y la noticia sobre la muerte de Güette, a la redacción del LO-Tidningen en Estocolmo llegó una carta de protesta [1]. La carta había llegado primero a una firma de consultores de la Asociación de Industriales Suecos (Svenska Industriförbundet), es decir la contraparte sindical sueca. En la carta se pudo constatar que el fax había sido enviada de la oficina de BANADEX S A URABÁ, que es la filial de Chiquita en Colombia.

Más preocupado por Chiquita que los afiliados

La carta era firmada por Guillermo Rivera con fecha de 7 de febrero de 2001. Rivera, presidente del Sindicato Nacional de Trabajadores de la Industria Agropecuaria SlNTRAINAGRO), protesta por mi reportaje sobre Cienaga:

“Denuncia ante la opinión publica y el movimiento sindical nacional e internacional la actitud irresponsable del señor DICK EMANUELSSON del diario SWEDISH NEWSPAPER LO de Suecia, donde viene haciendo unos comentarios y señalamientos a la producción bananera de Colombia sin haber hecho una investigación de todas las áreas en producción de banano, afectando de esta manera la comercialización de banano colombiano, en Europa y E.E.U.U. cuando ésta es una de las fuentes de empleo mas fuerte en el sector de la agricultura que tenemos en Colombia”.

Agrega que este reportero no tiene autorización de hacer reportaje sin permiso y tampoco puede escribir sobre la muerte de Güette, que solo a final de la carta menciona [vea anexo).

“. . . no aceptamos que sin coordinar con nuestra organización sindica1 en Colombia en una forma colectiva se este hablando a nombre de la organización y haciendo señalamientos directos, en casos como la muerte del compañero JOSÉ LUÍS GUETTE, dirigente sindical en Cienaga Magdalena, que solo le compete a la organización sindical y a la justicia colombiana”, termina la carta que un colega sueco resumió con el comentario; “Parece que el señor Rivera esta más preocupado por las ganancias de Chiquita que la vida de sus propios afiliados”.

BANADEX condenado por contrabando de armas a las AUC

El 7 de noviembre del mismo año, es decir nueve meses después la publicación sucedió lo siguiente:

“BANADEX fue la responsable de descargar y almacenar por cuatro días 3.400 fusiles AK-47 y cuatro millones de cartuchos 7.65 de un sonado caso de desvío de armas de Nicaragua a las AUC. Castaño se referiría al ingreso de este contrabando como su ‘mejor gol’ y como uno de los hechos decisivos para imponerse militarmente. Esto sucedió en la zona aduanera especial que por años controló Banadex y que obtuvo gracias al pago de un soborno a funcionarios de la DIAN”, escribía la revista Semana el 17 de marzo de 2007 con fuente a las investigaciones del Departamento de Justicia de Estados Unidos. [2].

La revista también relató que el Departamento de Justicia de Estados Unidos, gracias a “las investigaciones periodísticas de los reporteros Mike Gallagher, en Estados Unidos, e Ignacio Gómez, en Colombia, también han aportado elementos para armar el dossier de corrupción y complicidad entre la bananera y los paramilitares”. Chiquita fue sentenciada en octubre de 2001 por una suma irrisorio 100.000 dólares en Estados Unidos por sobornos a funcionarios de DIAN mientras en Colombia, el aparato judicial archivó inexplicablemente el por que caso no encontró méritos para condenar la empresa, a pesar una investigación de la OEA.

Por su lado la revista Semana concluyó este tema con las siguientes líneas:

“Pese a que la bananera aceptó su culpa desde 2004, en Colombia no hay procesos contra Chiquita, Banadex o sus directivos en esa época. Ni por financiación de grupos paramilitares, ni por el soborno pagado para obtener la operación del puerto, ni por el cargamento de armas que ayudaron a entrar por él. Incluso parece que en algunas entidades, como en el DAS, lo que se buscó fue entorpecer las investigaciones que podrían relacionar a esta empresa”.

Según la evidencia acumulada, Banadex servía como una alcahueta comercial y militar para los paramilitares. Y desde su oficina fue enviada la carta de protesta al reportaje en Cienaga de este reportero por el entonces y también actual presidente nacional del sindicato bananero Sintrainagro, Guillermo Rivera.

Homenaje al “Carnicero de Urabá”

El señor Rivera se ha hecho conocido en el mundo sindical colombiano por haber entregado un saludo de solidaridad y homenaje al general Rito Alejo del Río. Éste fue comandante de la Brigada 17 del Ejército en Carepa pero destituido en su cargo a final de la década 90. Fue acusado por haber sido el Padrino de la creación de grupos paramilitares en Urabá, confirmado por los mismos jefes paramilitares. En el homenaje, celebrado el 29 de abril de 1999, en el Hotel Tequendama, propiedad del ejército colombiano en Bogota, estuve presente Álvaro Uribe y los más destacados políticos de la extrema derecha colombiana [3].

La acusación de creación de grupos paramilitares en Urabá la hizo también el coronel Alfonso Velazquez, subcomandante de la Brigada 17 en Carepa, que el 31 de mayo de 1996 en carta escrita al alto mando del Ejército denunció la siniestra alianza de Del Río con los paramilitares. La denuncia la recibieron los Generales Bonnet y Harold Bedoya, quienes enviaron al General Adrada a investigar los graves hechos denunciados. Este concluyó que debía destituirse al denunciante, no al denunciado, y así se hizo.

Por su parte Uribe, como Gobernador de Antioquia, a finales del 96 condecoró a del Río, otorgándole el título de ‘el pacificador de Urabá’, mientras el movimiento popular y los organismos de derechos humanos le tildaron el nombre “el Carnicero de Urabá”. [http://www.derechos.org/nizkor/colombia/doc/paz/alejo.html].

Rivera ha sido también candidato al congreso nacional. Escribe Álvaro Delgado, investigador del CINEP (Centro de Investigación y Educación Pular) y columnista de Actualidad Colombiana:

“En las elecciones para Congreso de marzo pasado [2006], el actual presidente de la organización, Guillermo Rivera, ex directivo nacional de la CUT y ahora declarado uribista, fue candidato a la Cámara por Convergencia Ciudadana, de Luis Alberto Gil, jefe de una red mafiosa que trafica con dineros públicos y votos a través de varias ONG, ARS y EPS y que está bajo investigación judicial. Convergencia es el grupo que fue expulsado del Partido de la U y rechazado por Cambio Radical, ambos reconocidas agrupaciones del Presidente”. [4]:

“No realizar campañas internacionales”

Según una fuente, que mantengo en reserva por su seguridad, el reportaje sobre la lucha del sindicato de los obreros bananeros en Ciénaga salió en momentos cuando se negociaba entre COLSIBA (Sindicatos Bananeros Latinoamericanos y Caribeños, entre ellos Sintrainagro), la UITA (Unión Internacional de los Trabajadores de la alimentación, Agrícolas, Hoteles, Restaurantes, Tabaco y Afines) y Chiquita un “Acuerdo entre La UITA/Colsiba (Coordinadora Latinoamericana de Sindicatos Bananeros) y Chiquita Sobre Libertad Sindical, las Normas Laborales Mínimas y el Empleo en las operaciones Bananeras en America latina”.

Cuando el reportaje sale a la luz publica en un semanario sindical internacional, surge una situación muy tensa y personas influyentes de la Chiquita quiere retirarse de las negociaciones, porque entre las tres partes había un acuerdo que decía:

“No realizar acciones tales como campañas públicas internacionales o represalias anti-sindicales que puedan socavar el proceso contenido en este Acuerdo” [5].

No sé si eso puede ser uno de los motivos por que llegó la carta de protesta al LO-Tidningen de Guillermo Rivera y Sintrainagro para desprestigiar mi trabajo y para mostrar ante la Chiquita que Sintrainagro y UITA negociaban en serio.

En todo caso hay todavía una pregunta clave que el jefe paramilitar Carlos Tijeras, confeso asesino de José Güette, no ha respondido, y es; ¿Quién fue el autor intelectual del asesinato de Güette? ¿Quién lo solicitó? Tijeras solo ha dicho en su confesión ante la fiscalía colombiana y las autoridades estadounidenses que el creía que Güette era de las FARC, muy poca sustancia para quitar la vida de un ser humano, aún siendo paramilitar el asesino.

La respuesta a esta pregunta podría aclarar mucho sobre las relaciones entre todos los implicados en la guerra sucia y la corrupción en Colombia.

NOTAS:
[1] La carta de protesta de Guillermo Rivera al semanario de la central obrera sueca el 7 de febrero de 2001.
http://dickema24.blogspot.com/2010/01/la-carta-de-protesta-de-guillermo.html

[2] Banana ‘para-republic’, Revista Semana, 17 de marzo de 2007, http://www.semana.com/wf_InfoArticulo.aspx?idArt=101602

[3] El General ® Rito Alejo Del Río: baluarte del paramilitarismo bajo el blindaje de la impunidad
http://www.arlac.be/paramilitarismo/html/pdf/deuda15.pdf

[4] ¿Sindicatos de paramilitares?
http://movimiento13deabril.blogcindario.com/2006/06/00364-sindicatos-de-paramilitares.html

[5] “Acuerdo entre La UITA/Colsiba (Coordinadora Latinoamericana de Sindicatos Bananeros) y Chiquita Sobre Libertad Sindical, las Normas Laborales Mínimas y el Empleo en las operaciones Bananeras en America latina”.
http://www.iufdocuments.org/www/documents/Chiquita-es.pdf

Dole och Chiquita finansierade dödsskvadroner som brände hundratals människor i ugnar

SKAKANDE ERKÄNNANDEN I COLOMBIA MOT TRE USA-MULTISAR

TEGUCIGALPA / 090506 / USA-jätten Dole Food Co. betalade de colombianska paramilitärerna för att mörda fackliga ledare som representerade en ”fara” för bolagets affärer. De lokala företagsledarna ringde helt enkelt upp en befälhavare på mellannivå och försåg denne med namn och personbeskrivning på personen de önskade se mördad.

Dole, med säte i Westlake Village, Kalifornien, har alltid förnekat att företaget har finansierat grupper som AUC. Företaget uppgav först att det skulle kommentera anklagelserna i slutet av domstolsprocessen men sa senare till nyhetsbyrån AP, att det ”kategoriskt avvisar alla grundlösa anklagelser mot företaget om olagliga aktiviteter i Colombia” [1].

Dole har stämts av 51 anhöriga till några av de hundratals bananarbetare och fackliga ledare som har mördats av paramilitärerna. De 51 målsägande har i USA fått rättsligt stöd av arbetsrättsadvokaten Terry Collingsworth som även processerar mot Doles konkurrent Chiquita. Det företaget har tidigare bekräftat de paramilitära ledarnas berättelser och erkände att det hade betalat 1,7 miljoner dollar till AUC för ”beskydd” 1997-2004. I en uppgörelse med USA:s Justitiedepartement ska Chiquita betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten men inget till de anhöriga till offren i Colombia. Collingsworth uppger att Dole har betalat så mycket som tio miljoner dollar under en tioårsperiod till dödsskvadronerna.

Slå sönder facket

AUC inledde 2002 en process med regeringen Alvaro Uribe som innebar att de cirka 30.000 beväpnade paramilitärerna skulle demobiliseras innan 2005 års utgång. Men tolv av de 13 ledarna i AUC avvisades till USA 2008 efter anklagelser om att de fortsatte sin knarkhandel från fängelset i Colombia. Det är omvittnat att AUC har bytt skepnad och namn och nu kallar sig ”Aguilas Negras”, de Svarta Örnarna och fortsätter terrorn mot den politiska och legala oppositionen, till exempel facket. Närmare tre tusen människor har mördats sedan 2002 av paramilitärer från AUC. Därför vädjar Collingsworth till domstolen att de 51 målsäganden får anonymitet när de ska vittna under rättegången för att undvika att möta samma öde som sina mördade anhöriga.

Domstolsprocessen mot Dole ska äga rum i Los Angeles, Kalifornien och strävar till att fastslå att Dole agerade med avsikt att slå sönder den fackliga organisationen rent fysiskt genom att likvidera dessa ledare och medlemmar, menar Terry Collingsworth. Han säger att Dole genomförde regelbundna betalningar till AUC mellan 1997-2007, inklusive mindre betalningar redan 1994. AUC tog på sig uppgiften att ”hålla Doles bananplantager ’rena’ från fackföreningar genom att mörda fackliga ledare och använda terror för att försvåra fackföreningarnas rekrytering av nya medlemmar”.

Dole betalade 30 dollar per hektar

Det är fyra av de högsta ledarna inom det fruktade AUC som i den pågående demobiliseringsprocessen i Colombia har lagt papperna på bordet. Salvatore Mancuso, AUC:s högste befälhavare uppgav att ”alla bananbolag betalade till oss”. Men Collingsworths nyckelvittne är den paramilitäre ledaren José Gregorio Mangones, alias “Carlos Tijeras”. Han har erkänt att han är ansvarig för hälften av alla mord som de målsägande anklagar Dole och Chiquita vara de ”intellektuellt ansvariga” för. Han har också bekänt att han har utfärdat tusentals order om att mörda särskilt fackligt aktiva och påstådda sympatisörer till FARC-gerillan i bananregionerna i norra Colombia.

Dole förfogade över minst 3.400 hektar i länen Magdalena och Guajira i norra Colombia och Tijeras hävdar att hans Paramilitära Block varje år fick 30 dollar per hektar av Dole för sina tjänster.

Dödslista

– Tijeras har inte uppgett den totala summan dollar men försäkrar att Doles betalningar representerade 40 procent av kostnaderna för den operativa militära budgeten för hans paramilitära enhet, sa Collingsworth till AP. Han tillade att målsäganden ska bevisa att Doles företagsledning i Colombia inte var några ”oskyldiga lamm som pressades till utpressning” utan aktiva partner (till AUC) i en blodig konspiration för att reducera produktionskostnaderna.

”Doles platsledning visste mycket väl, att när de överlämnade namn till AUC visste de att AUC skulle avrätta dessa personer utan att utreda eller göra någon som helst annan undersökning”, skriver de målsägande i en del av stämningen mot Dole.

– När Dole ville att något skulle göras, ringde plantagechefen direkt till något av mellanbefälen (i AUC) och gav namnen eller en beskrivning av personen. Därefter tog AUC hand om saken, uppgav Tijeras i förundersökningen, och bekräftade anklagelserna från de målsäganden, enligt Collingsworth [2].

Chiquitadirektörerna som betalade AUC

Under två år vägrade Chiquita Brands att uppge vilka av företagets lokala direktörer som ansvarade för utbetalningen till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Chiquita erkände i mars 2007 att företaget hade utbetalt 1,7 miljoner dollar till de blodbesudlade mördarna i AUC som är ansvariga för tiotusentals mord på opposition och folkrörelse i Colombia, bland dem ett par tusen fackligt aktiva. I en uppgörelse med Justitiedepartementet, landets åklagare och en domstol kom parterna överens om att Chiquita skulle betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten, men inte en dollar till offren för AUC.

Hemligheten med vem i Chiquita som hade gjort utbetalningarna bröts i slutet av april i år när företaget till domaren Kenneth Marra i en domstol i Florida överlämnade en slags intern egen utredning, 'Special Litigation Committe', som omfattar 269 sidor. Dessa beskriver hur Chiquita under två decennier gjorde utbetalningar till både gerillagruppen Farc som den högerextrema paramilitära gruppen AUC. Men det var knappast av oegennyttiga motiv som Chiquita lade fram sin egen utredning. USA-jätten kände pressad efter att ha stämts nio gånger av anhöriga till offren i bananregionen Urabá. Bedömare anser därför att utredningen tillkom som en juridisk strategi för att majoriteten av anklagelserna mot företaget ska ogillas av domstolen.

SLC-rapporten tog nio månader att skriva och baserades på 750.000 dokument och 50 intervjuer med vittnen och andra inblandade. Den upprepar i stort vad företagsledningen har sagt ända sedan det blev offentligt att det hade gjort stora utbetalningar till främst AUC. Vad som dock är tvivelaktigt är de inblandade direktörernas uttalanden om att de först 2003 blev medvetna om att USA-regeringen karaktäriserade AUC som en terroristorganisation, ett beslut den antog 12 september 2001. Få tror på den försäkran eftersom terroriststämpeln fick stor uppmärksamhet i Colombia när beslutet antogs av Bushregeringen.

Chiquitas betalningar till AUC fick också åklagarämbetet i Colombia att kräva namnen på de inblandade i Chiquitas företagsledning som var ansvariga för dessa utbetalningar. Men riksåklagaren har uttryckt frustration över avvisandet av denna lista som, enligt Colombias riksåklagare Mario Iguarán, skulle kunna utgöra grunden för en rättslig process i Colombia och utlämnande från USA av de nu offentliga direktörerna.

– Det är otroligt att de gjorde så mycket utan att någon kände till någonting, sa Steven Steingard, advokat som representerar anhöriga, till dagstidningen Cincinnati Bussinees Courrier, som var det första mediet som rapporterade om Chiquitarapporten [3].

Mancuso uppgav [4] under förhören i USA att Chiquitas vice styrelseordförande Charles Kaiser 1997 anlände till Colombia och där sammanträffade med Carlos Castaño i staden Medellín i stadsdelen El Poblado. Det är från det året som AUC började ta emot de regelbundna månatliga betalningarna från Chiquita som pågick till 2004.

Gruvjätte från USA anklagas

Mancuso vittnade också i förhören i USA, att han flera gånger hade sammanträffat med representanter för företagsledningen i det multinationella USA-bolaget Drummond Ltd i Colombia för att utverka ”säkerhetstjänster” till detta bolag.

– Att ge säkerhet till företaget Drummond i länet Cesar var en prioriterad uppgift som låg på (det paramilitära) Blocket som leddes av ”Jorge 40”. Vi krävde att fackets ledare rättade sig efter dessa riktlinjer, sa Mancuso i de öppna förhören i USA [3].

Drummond har tidigare anklagats av det colombianska gruvfacket Sintramienergetica, för att vara direkt ansvariga för morden på de tre högsta fackliga ledarna i kolgruvan La Mina de La Loma 2001. Men i en rättegång 2007 i USA frikändes Drummond för anklagelserna om morden på Valmore Locarno Rodriguez, Victor Hugo Orcasita och Gustavo Soler Mora, de två förstnämnda ordförande respektive vice ordförande i det lokala gruvfacket.

Enligt Rafael Garcia, säkerhetspolisen DAS’ förre chefen för Informations- och säkerhetspolisens databas, dömd till 18 års fängelse för sina paramilitära förbindelser, betalade Drummond de paramilitära dödsskvadronerna 217.000 dollar för att utföra mordet på de tre stridbara gruvarbetarledarna, en anklagelse som företaget konsekvent har förnekat.

Gruvfacket säger i ett pressmeddelande i början av maj att ”med detta nya vittnesmål under ed från den paramilitäre ledaren Salvatore Mancuso, öppnas möjligheten att inleda en ny utredning på morden 2001 på arbetarledarna”. Enligt facket mördades de tre fackledarna för sin kritik mot arbetsförhållandena i gruvan. Morden på de två första ägde rum när en buss med femtio anställda lämnade gruvan och stoppades av en paramilitär grupp. Locarno sköts i huvudet på platsen medan Orcasita fördes bort, torterades för att senare avrättas. Soler som ersatte Locarno på ordförandeskapet, mördades sju månader senare av ett AUC-kommando [4].

Hundratals offer kremerades i ugnar

Den paramilitära terrorn i Colombia har bland annat uttryckts i att offren har styckats av motorsågar för att utså skräck hos civilbefolkningen. I förhören under ed med Mancuso i USA, uppgav denne att AUC byggde ugnar och i likhet med de tyska nazisterna brände upp sina offer för att undvika att lämna spår efter sig.

Mancuso hävdar att det var den förre AUC-ledaren Carlos Castaño, mördad den 16 april 2004 av sina egna, som efter ett möte med höga militärer och politiker gav order om att bygga ugnarna.

– På mötet med militärerna, politikerna och höga personligheter sa de till kommendant Castaño att om offret, som var begravt, skulle påträffas, skulle antalet offer för våldsam död i landet öka och det skulle bryta och skada den statistik som förelåg för våldsamma mord och visa upp en mycket mer motsägelsefull bild av konflikten, vidhöll Mancuso.

De första uppgifterna om att ”försvunna” skulle kunna ha kremerats i ugnar framkom i oktober 2008. Den paramilitäre ledaren Jorge Iván Laverde, alias “El Iguano'”, vittnade då om att den första av dessa ugnar hade byggts 2001 för att 98 kroppar skulle brännas upp. År 2003 byggdes en andra ugn och nu bekräftas uppgifterna än en gång.

De paramilitära ledarnas bekännelser har naturligtvis skakat om den allmänna opinionen i Colombia och väcker opinion i utlandet. Men frågan är om det är tillräckligt med dessa bekännanden för att väcka åtal och ställa de verkligt ansvariga för den blodiga terrorn mot den colombianska folkrörelsen till svars för en av mänsklighetens värsta brott mot mänskligheten.

Militärens krig mot civila

Tre överstar och ett 40-tal underofficerare och armésoldater fängslades av Colombias åklagarämbete under den första veckan i maj [6]. Deras brott är att de har avrättat civila men rapporterat de döda som ”gerillasoldater stupade i strid med armén”. Kriget i Colombia brutaliseras allt mer i den väpnade konflikt som pågått i nära ett halvsekel. President Uribe har krävt ”resultat” och colombianska officiella siffror tror att så många som 1100 civila kan ha dödats av armén under de senaste fem åren och som visat upp dem som ”krigstroféer” i kriget mot gerillan.

Internationella människorättsorganisationer menar att den siffran är alldeles för låg och pekar på att militären hävdar att den har dödat över 14.000 gerillasoldater i strid och att över 15.000 har deserterat. Dessa siffror anses vara helt orealistiska eftersom gerillan då i praktiken skulle ha upphört att existera vilket striderna i landet är en dementi på. Många av dessa ”14.000 gerillasoldater” antas därför ha varit civila som iklätts den olivgröna uniformen och presenterats som gerillasoldater.

Dick Emanuelsson

[1] Suit claims Dole bankrolled Colombia death squads, av Frank Bajak, The Associated Press (AP).
[2] Ordenaban asesinar sindicalistas, av nyhetsbyrån YVKE.
[3] Chiquita Brands reveló los nombres de sus ejecutivos comprometidos con pagos a 'paras' en Colombia.
[4] Mancuso revela sus socios 'narcos' y salpica a Moreno, av VERDADABIERTA.com, 29 april 2009.
[5] El jefe paramilitar Salvatore Mancuso denuncio a la multinacional Drummond, av Juan Mora Romero, 29 april, 2009.
[6] Van tres coroneles capturados en una semana por casos de 'falsos positivos', av El Tiempo 7 maj 2009.

Bananarbetare offrade på kapitalets altare i Colombia

<5758 tecken>
Några reflektioner över den para-statliga terrorismens krig mot sitt eget folk.
">Av Dick Emanuelsson *


1993 gjorde jag under en vecka flera reportage i bananregionen Urabá, i norra Colombia. Bananfacket Sintrainagro och dess medlemmar befann sig under en djävulsk press och begravde varje vecka medlemmar eller ledare som fallit offer för paramilitär eller den reguljära militären.

Osvaldo Olivo var generalsekreterare för fackförbundet och Francisco Giraldo var ordförande i bananregionens centrum; staden Apartadó. Tre år senare, 1996 mördades de av paramilitärer.

I juli 1996 jag anlände till den lilla byn vid foten av Sierra Nevada i Anderna. Den 33-åriga änkan Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn stod där nästan förskrämda och undrade vad en blond utlänning ville en fattig kvinna och hennes barn. Men det var hennes vittnesmål om hennes man Audén, bananarbetare i regionen Cienaga som hade mördats samma år av paramilitärerna, som jag var intresserad av och hur familjen nu konfronterade framtiden. Och där stod åtta av de nio barnen med stora ögon när jag tog fotot på dem.

Om det inte hade varit för den fackliga solidariteten hade förmodligen flera av hennes barn dött, som tusentals andra barn i Colombia gör varje år av hunger eller undernäring. Humberto Robledo, ordförande för det lokala bananfacket Sintrainagro berättade att de 2000 medlemmarna varje månad överlämnade en summa motsvarande 60 dollar till familjens överlevnad.

Med bibelns hjälp

Det var mitt andra reportage i den region som gav inspiration till nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”, händelsen från 1928 där United Fruit Company, dagens Chiquita Brands, i samarbete med den konservativa regeringen beordrade armén att öppna eld mot 3000 bananarbetare och familjer som med en lyft bibel förde fram sina lönekrav men bemöttes med kulsprutegevär.

Det första reportaget gjorde jag 1991, också det för Mål&Medel, Livs medlemstidning. Reynaldo Maiguel var då generalsekreterare för Sintrainagro i Cienaga men den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen, sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet.

Intervjuad i LO-Tidningen

I december 2000 guidade Reynaldos efterträdare José Güette mig runt under tre dagar på bananplantagerna i Cienaga. Vi besökte bland annat en av Chiquitas plantager, intervjuade produktionschefen och bjöds på grillat kött samtidigt som chefen utdelade diplom till bästa arbetare. Idyllen var perfekt och under de trettio år som jag har bevakat Colombia är det denna del av Colombia vid Karibien som är min favoritplats.

Men idyllen är samtidigt en chimär för bakom palmer, bananträd och fjärilar döljer sig en statlig och paramilitär terrorism som medför att 600 bananarbetare och fackligt aktiva i Sintrainagro har mördats den senaste 20-årsperioden. Det femsidiga reportaget i LO-Tidningen i januari 2001 fick en uppföljning två veckor senare då jag beskrev hur José Güette, mitt under avtalsförhandlingarna med Chiquita, hade mördats av vad som förmodades vara en paramilitär. Den svarte kraftige fackledaren var orolig när vi reste runt i bananregionen och efter reportaget på Chiquitas plantage tipsades vi av civilbefolkningen om att paramilitärer väntade på oss vid utfarten. José bestämde sig för att ta en annan väg tillbaka vilket förmodligen räddade livet på oss.

”Därför mördar vi dem”

De paramilitära dödskvadronernas ledare i AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) har nu lagt pappren på bordet under det senaste året och bekräftat det som varje bananarbetare visste och berättade om men som ingen kunde bevisa; de multinationella bananbolagen som till exempel Dole och Chiquita gav paramilitären i uppdrag att ”hålla rent från facket på plantagen”. Eller som Carlos Castaño, AUC:s grundare 1994 och befälhavare svarade på frågan från den franske författaren Bernard Henry om ”varför skjuter ni fackliga ledare”:

– De förhindrar folk att arbeta. Därför mördar vi dem.

• Jaha, men varför mördar ni indianernas ledare i Alto Sinú? Vem förhindrar han att arbeta, denne lille indian i Tierra Alta?
•
– Kraftverket! Han förhindrar att kraftverket tas i bruk!

Intervjun publicerades i franska Le Monde samt i det colombianska veckomagasinet Semana den 15 februari 2002. ”Kraftverket” i Tierra Alta byggdes av Skanska 1992-2000. Massor av indianer och bönder mördades av paramilitärerna. Enligt människorättsorganisationerna samt indianerna, genomfördes det på uppdrag av kraftverkskonsortiet och storgodsägare som spekulerade i markförsäljning till det transnationella konsortiet. Indianernas marker, historiska och kulturella riter och levnadsmönster slogs sönder av bygget. Bönder och tiotusentals fiskare i Rio Sinú förlorade sin utkomst.

Paramilitärens klasskaraktär

I dessa två svar från Castaño kan man läsa svaret på frågan om de paramilitära organisationernas uppkomst och existens; försvara det bestående ekonomiska systemet och fysiskt likvidera alla de som kräver en del av produktionsresultatet. När nu de högsta paramilitära ledarna i USA bekänner att de verkade på uppdrag av militär, politiker men också multinationella företag som Dole, Chiquita eller gruvjätten Drummonds, så har en liten del av sanningen kommit ikapp verkligheten och visat den klassmässiga karaktären på paramilitären.

Men tiotusentals anhöriga till offren för dessa psykopatiska mördare kräver rättvisa och sanning, att de intellektuellt ansvariga också bestraffas.

* Dick Emanuelsson har bevakat Colombia och Latinamerika sedan 1980 och arbetade och levde i Colombia från 1999 men tvingades i december 2005 att lämna landet efter att ha mordhotats under hela 2005. Han lever och arbetar nu från Centralamerika.

Ny IFS-rapport om Guatemala

<5786 tecken>
Ett land snart utan fackföreningar

TEGUCIGALPA / 090203 / Den antifackliga terrorn och lagstiftningen i Guatemala har medfört att bara tre (3) procent av den ekonomiskt aktiva arbetsstyrkan i landet är fackligt organiserad. Det är ett riskfyllt medlemskap för morden, hoten och terrorn mot den fackliga rörelsen är permanent.

Det menar den Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS) i en elva sidor lång rapport om tillståndet i det centralamerikanska landet som styrs av en ekonomisk och politisk vit elit men där majoriteten av invånarna är mayaindianer.

Rapporten publicerades i måndags (2 februari) och handlar inte bara om de tolv fackliga ledarna som mördades under 2008. Det omfattande dokumentet beskriver hur staten och arbetsgivarna via terror och lagstiftning i praktiken omöjliggör för arbetare att bilda en fackförening. Lyckas de utsätts de för alla slags påtryckningar, även fysiska, för att stoppa den fackliga organiseringen.

– Det måste bli ett omedelbart slut på morden, dödshoten och övergreppen, sa IFS:s generalsekreterare Guy Ryder i en kommentar till rapporten och tillade:

– Den fortsatta repressionen mot arbetarnas rätt att bilda eller ansluta sig till en fackförening visar att regeringen inte uppfyller sitt åtagande att tillämpa ILO:s konventioner som det (Guatemala) har ratificerat. De fackligt aktiva har inte friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet.

Graviditetstest innan anställning

Enligt rapporten är bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemalanerna fackligt organiserade, den förkrossade majoriteten inom den offentliga sektorn, särskilt lärarkåren som har fackliga traditioner. I praktiken är det ett land utan en levande fackföreningsrörelse. Därför insisterar IFS i sina slutrekommendationer att Guatemalas regering måste uppfylla ILO:s 87:e och 98:e konvention.

Dokumentet pekar på att övergreppen, diskrimineringen, misshandeln och de sexuella övergreppen av kvinnor på de 200 maquilasfabrikerna i de skattefria industrizonerna är vardagshändelser. På bara tre av dessa 200 fabriker har facket lyckats organisera arbetarna men bara två har kollektivavtal. IFS-rapporten hävdar också att det finns registrerade fall av hur kvinnor måste genomgå en graviditetstest innan de anställs.

Flera ILO-kommissioner

Trots att de fria fackliga rättigheterna garanteras i grundlagen möter arbetarna en uppsjö av villkor och krav för att bilda en lokal fackklubb. ILO har skickat flera tekniska kommissioner till Guatemala för att bistå regeringen till att lösa upp de gordiska knutar som förhindrar att rätten till facklig organisering upphör. Trots ILO:s bidrag kunde en expertkommission från ILO:s avdelning för Rekommendationer och Tillämpande av Kollektivavtal (CEACR) 2008 med oro registrera att viktiga framsteg lyser med sin frånvaro. År 2007 mördades fem fackliga aktiva medan siffran under 2008 ökade till tolv.

När inte mord förhindrar de anställda att organisera sig har arbetsgivaren en arbetsmarknadslagstiftning som uppställer en rad nästan omöjliga krav för att bilda en fackförening, dessutom i ett politiskt terrorklimat som förskräcker. Enligt artikel 215 (c) i den reviderade arbetsmarknadslagen från 2001, krävs det att 50 procent av de anställda plus en kan bilda en fackförening enligt industriprincipen. Enligt IFS-rapporten innebär detta juridiska krav ett stort hinder för facklig organisering. Fylls däremot kravet ställs arbetarna inför faktumet att tiden för Arbetsmarknadsdepartementets godkännande eller avstyrkan är oerhört lång.

Hur en fackförening krossas

Samma dag som bananarbetarfacket SITRABANSUR (Sindicato de Trabajadores Bananeros del Sur) registrerades, inleddes terrorn på den stora bananplantagen Finca Olga María.

”Tolv av de främsta fackledarna låstes in på plantagens kontor och erbjöds 5000 quetzales, cirka 640 dollar, om de avsade sig medlemskapet i facket. SITRABANSUR:s generalsekreterare utsattes för hårda påtryckningar för att han skulle namnge ledarna i facket och dess juridiska rådgivare (advokater), men han vägrade. Senare fördes också de arbetare som hade anslutit sig till facket till kontoret av beväpnade vakter där de pressades av företagsledningen att säga upp sig och avstå rätten till kollektivavtalsförhandlingar som hade inletts av facket tre dagar tidigare. Ett fåtal arbetare föll till föga för hoten och lämnade företaget. Dagen efter avskedades de tolv arbetare som hade grundat bananfacket och kastades ut från bananplantagen av de beväpnade vakterna. En av dessa tolv försvann och hans öde är fortfarande ovisst”.

Ett av tre barn arbetar

IFS-rapporten tar också upp frågan om barnarbetet där det konstateras att ett av tre barn i åldern 7-14 år arbetar, eller totalt 821.875 barnarbetare, och det trots att Guatemala har ratificerat ILO:s konvention 138 om minimiålder för arbetsmarknaden samt Nr. 182 angående ett stopp för de värsta avarterna av barnarbete.

Diskrimineringen av kvinnor och den indianska befolkningen är också dramatisk, menar IFS. I Guatemala pågår en ”Feminicidio”, där 2008 mer än 600 kvinnor, framför allt kvinnor till och från sin arbetsplats, hade utsättats för en grym behandling i form av våldtäkter, tortyr och slutligen avrättning.

Sjuttiosex procent av indianbefolkningen lever i fattigdom och många i extrem fattigdom vilket kan jämföras med 41 procent av den icke-indianska befolkningen. Många indianer är analfabeter, bland dem kvinnorna (50%) och cirka 33 procent talar inte spanska.

Internationella Fackliga Samorganisationen sammanfattar i en rad punkter sina krav mot den socialdemokratiska regeringen under ledning av Alvaro Colom som den anser vara ytterst ansvarig för att facket ska kunna verka under värdiga villkor utan att mördas eller förhindras att organisera landets anställa.

Dick Emanuelsson

1994: Kommunalvalet ett förkastande av tvåpartisystemet

Denna artikel skrev jag den 1 november 1994 i samband med kommunalvalen i Colombia, kan vara intressant att läsa i samband med intervjun med Gloria Cuartas (2009-02-12 på spanska) med saldo i handen.

1994-11-01 / En politisk bomb med dimensioner som få hade väntat sig blev resultatet när borgmästar-, kommunal- och landstingsval genomfördes i söndags i Colombia. De alternativa kandidaterna, ofta företrädda av religösa, idrottsliga och andra representanter valdes till många av de sammanlagt 12.500 posterna som stod på spel. Det liberala partiets representanter behåller dock majoriteten av makten i Colombias drygt tusen kommuner.

Den största skrällen svarade filosofiprofessorn vid Bogotas universitet, Antanas Mockus, som överlägset vann borgmästarvalet i Bogota med drygt 60 procent av rösterna. Han tolkade sin seger som en förkastelse av Colombias korrumperade och traditionella partier, liberaler och konservativa. Mockus, som ställde upp som oberoende kandidat, blev känd i hela världen förra året när han visade rumpan för upproriska studenter under en föreläsning. Det ledde till att han avsattes som rektor för universitetet i Bogota. Sextioåtta procent valskolk Men Mockas är ingen politisk kontroversiell figur för det etablerade Colombia. Han förespråkar samma nyliberala ekonomiska modell som de flesta liberaler och konservativa. Valutgången i Bogotá ska i stället ses som ett protestval från befolkningen som till 68 procent avstod från att rösta i söndagens val.

Aida Avella (UP) valdes in i Bogot s fullmäktige

För vänstern blev valet ett status qou, vilket ändå var en framgång eftersom vänsterns kandidater utestängs från debatter och ej heller har ekonomiska medel för reklaminslag i massmedia. I Bogot ökade vänsteralliansen Uni¢n Patri¢ticas (UP) kandidat Aida Avella starkt och kom på fjärde plats i röstetal bland dem som valdes till Bogot s kommunfullmäktige, El Consejo. Žven den förre gerillaledaren för M-19-gerillan, Antonio Navarro slog i genom i den sydliga staden Pasto där han valdes till borgmästare.

I den omstridda bananregionen Urabás centrum, staden Apartadó vann vänsterns samlade kandidat Gloria Isabel Cuartas Montoya borgmästarplatsen trots att militären och riksåklagarämbetet redan i februari fängslade den förre borgmästaren Nelson Campos (se bredvidstående artikel).

Mordplan mot vänstern

Däremot återtog liberalerna borgmästarposterna i städerna Chigorodó och Turbo från vänstern. Men liberalerna hade även här god hjälp av militären som i mars fängslade även borgmästarna från dessa städer. Sedan oktober förra året har över hundra medlemmar av UP mördats och i februari avslöjades en mordplan under namnet "Plan de Retorno", Plan för ett återvändande, åsyftande den tidigare liberala dominansen i bananregionen. Nu har den delvis slagit i genom, med undantag för den viktigaste staden, Apartadó.

Dick Emanuelsson

”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

Alla bananbolag i Colombia betalade till paramilitärerna

<5883 tecken>
TEGUCIGALPA / 080512 / Inte bara Chiquita utan även Dole och Del Monte, två av världens mest framträdande fruktbolag, betalade pliktenligt sina månadskvoter för ”beskydd av anställda” till de blodbesudlade paramilitärerna i norra Colombia.

Det hävdade Salvatore Mancuso, den högste ledaren för den paramilitära gruppen AUC när han intervjuades i söndags i den amerikanska TV-kanalen CBS. Intervjun gjordes i programmet ”60 Minuter” i samband med att dokumentärfilmen The Price Of Bananas, av filmaren Steve Kroft presenterades.

Mancuso berättade att bananbolagen som opererade i Urabá och Cienagaregionerna vid Karibiska havet betalade en procent på varje exporterad bananlåda till AUC.

– Vi fungerade som en stat (i Urabá och Cienaga). Vi gav beskydd vilket möjliggjorde investeringar som i sin tur gav oss finansiella förtjänster, sa den paramilitäre ledaren. Han anklagas av de anhöriga till de tiotusentals offren för paramilitära blodbad och massakrer för att personligen vara ansvarig för nästan 8.000 mord i två län i Colombia.

Kunde söka skydd hos polisen eller armén

På Steve Krofts och journalisternas fråga om AUC utövade ett tryck med hot, utpressning och liknande på bananbolagen för att betala denna “skyddsavgift”, vilket Chiquitaledningen har hävdat, förnekade Mancuso detta.

– Sanningen är att vi aldrig funderade på vad som skulle hända om de inte betalade. För de (företagen) betalade utan problem, försäkrade Mancuso.

På följdfrågan om bolagen hade möjlighet att avstå från att betala besvarade Mancuso detta jakande.

– De kunde gå till polisen eller armén för att söka skydd mot gerillan. Men de väpnade styrkorna kunde knappt skydda sig själva vid den tidpunkten.

I dokumentärfilmen om USA-bolagens operationer i Colombia intervjuades även Chiquitas styrelseordförande Fernando Aguirre. Denne påstod att hans företag inte hade något alternativ och försvarade de 1,7 miljoner dollar som det multinationella företaget betalade till de paramilitärer som av facket i Colombia anklagas för att ha mördat hundratals fackföreningsledare och aktiva i bananfacket Sintrainagro.

– För Chiquita fanns bara två alternativ, menade Aguirre, betala beskyddaravgiften till AUC eller löpa risken att se bolagets anställda mördade eller kidnappade.

Tjänade 45 miljoner dollar

Chiquita dömdes förra året att betala den amerikanska staten 25 miljoner dollar i böter under fem år med en ränta på totalt fem miljoner dollar för brottet att ha finansierat en vad USA anser vara en “terroristgrupp”. Bötessumman baserades på hälften av vad Chiquita hade redovisat i vinst mellan den 10 september 2001, en dag innan terroristattentatet på Manhattan i New York och september 2004 då Chiquita upphörde med betalningarna till paramilitärerna. Det anmärkningsvärda är att Chiquita inte bestraffades för att ha betalat AUC för tiden 1997-september 2001. Totalt gjorde Chiquita 100 betalningar mellan 1997-2004 till AUC. Bolaget utpekades och misstänktes också för att ha varit medskyldigt till när AUC lossade 25 ton vapen och ammunition i Chiquitas hamn i staden Turbo 2001, anklagelser som företaget frikändes ifrån.

Halshögg 12-åring

När skolåret skulle inledas 1996 stod Gloria Cuartas på en av dessa skolgårdar framför hundratals mellanstadieelever. Cuartas var borgmästare i Urabaregionens huvudstad Apartadó. Jag känner henne sedan snart tjugo år och vet hur hon in i det sista arbetade för att skapa försoning och fred i den konfliktfyllda Urabaregionen. Denna dag insåg hon hur dessa paramilitärer i själva verket var psykopatiska mördare i tjänst hos den colombianska staten, vilket de nu själva medger. En 12-årig pojke mördades bestialiskt av AUC vars enda brott var att han hade uppgett att paramilitären hade kommit.

– De högg av honom huvudet (med machete) och kastade över det till oss, säger Cuartas, som är ett viktigt inslag i filmen “The Price Of Bananas”. Jag greps av panik. Och där stod de i fyra timmar med sina vapen som de sköt i luften med. De 100 flickor och pojkar som var närvarande sa inte ett ord. Barnen skrek inte, de befann sig i ett chocktillstånd.

Den kvinnliga borgmästaren fick frågan om paramilitärerna sa något till henne, svarade Cuartas att “nej”. Deras språkbruk var död. Deras budskap sammanfattades med, att om de vara kapabla att göra detta mot ett barn, så var de kapabla att göra så också mot mig”.

Brott mot mänskligheten

Enligt Steve Kroft och “The Price Of Bananas” såg Chiquita sig mer som ett offer än som en understödjare av kriminell organisation. I bananregionen Urabá gjorde paramilitären sig känd för att använda motorsågar när de mördade sina offer och spelade fotboll med offrens huvud.

År 2009 och 2010 kommer Salvatore Mancuso och de flesta av hans tusentals medbrottslingar att släppas fria efter att ha avtjänat de löjliga straff som regimen Alvaro Uribe stipulerade i en lag som antogs 2003 och 2004 och som av Amnesty International betraktas som en lag för straffrihet för brott mot mänskligheten. Tre miljoner bönder har fördrivits från sina jordar som motsvarar över fyra miljoner hektar som i dag, via Mancusos bulvaner, befinner sig i dessa blodiga massmördares ägo.

Dick Emanuelsson
Källa: CBS, Steve Kroft och “The Price Of Bananas”
---------------------------------------

<1112 tecken>

Bananmagnaten som gick till paramilitären

Raúl Hasbún heter bananmagnaten som 1996 blev paramilitär befälhavare och AUC:s förhandlingsrepresentant inför Chiquita, Dole, Del Monte och andra bananbolag som opererade i bananregionen Urabá.

Den blott 40 år unge ”Banankungen” i Urabá blev befälhavare för det paramilitära kommandot Bloque Bananero efter, som han själv sa, tröttnat på de otaliga strejkerna på bananplantagerna.

Men den 29 april greps han av colombiansk polis, anklagad för att fortsätta de blodiga aktiviteterna i de nya paramilitära grupperna som döpts till De Svarta Örnarna.

Av AUC gavs han uppgiften att organisera inkasserandet av “månadskvoterna” för AUC hos de mäktiga bananbolagen. Uppgiften var som klippt och skuren för Hasbún eftersom han via sin egen affärsverksamhet kände dem väl. I slutet av 1997 sammanstrålade representanterna för världens främsta fruktbolag som opererade i Urabá och kom med Hasbún överens om att betala en (1) procent per exporterad bananlåda till AUC för ”beskydd”. Avgiften togs ut via ett säkerhetsföretag för att ge bokföringen ett legalt ansikte.

Dick Emanuelsson

Källa: Cae Raúl Hazbún, empresario que coordinó aportes de bananeras a las Auc, Av Argenpress 02/05/2008

---------------------------------------------

BAKGRUND:

Allians paramilitären-armén

Salvatore Mancuso hävdade I förhör inför Colombias åklagarämbete i maj 2007 att den colombianska armén stimulerade framväxten av paramilitära grupper i Urabaregionen. Den som stod i spetsen var general Rito Alejo del Rio, en militär som flera gånger sammanstrålade med Mancuso och de paramilitära ledarna. Motivet var att förstärka uppbygget av dessa mordpatruller som slog sönder hela det sociala nätverk av folkrörelser i Urabaregionen som mer eller mindre underordnades de mäktiga plantageägarna och den industriella struktur som byggdes upp och som paramilitärerna stod som garant för att denna skulle fortleva, menar Gloria Cuartas och människorättsrörelsen i Colombia.

Generalen avskedades 1998 från armén efter att ha anklagats av facken, människorättsorganisationerna och folkrörelsen för att ha utfört massakrer eller tittat åt sidan när paramilitärerna utförde dessa.

D.E

”Historisk seger” för skadade bananarbetare

­­<3338>

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

Domslutet bygger på anklagelser om att Dole utsatte de sex lantarbetarna för exponering av kemikalien Nemagón/DBCP [1] som förbjöds 1977 i USA men som fortsatte att användas i flera år av bananbolagen i Centralamerika. Domstolen konstaterade att de sex arbetarna hade blivit sterila som konsekvens av exponeringen.

– För första gången i en lång rättsprocess har en USA-jury dömt till förmån för bananarbetare som exponerats av Nemagón och mot företag som köpte och applicerade växtgifterna, säger Orlando Barrantes, ordförande för de costarrikanska bananarbetarnas fackförbund CONATRAB.

Fackledaren har, precis som i Nicaragua, fört en lång och bitvis bitter strid mot Dole och andra bananbolag i Costa Rica och har flera gånger utsatts för såväl mordattentat som hot om fängelse. Barrantes anser att juryns utslag den 5 november var en ”historisk seger”.

Den halvmiljon dollar i ersättning i genomsnitt för de sex arbetarna som juryn anser vara en rimlig ersättning för de obotliga och oåterkalleliga skador växtgifterna åsamkade arbetarna, står i en naken kontrast till vad Dole, eller Standard Fruit, som företaget hette på 1970- och 80-talet, föreslog de skadade arbetarna. Jag minns Armando [2], en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar [3] i ”sveda och värk” av Standard Fruit. Arbetarna undertecknade ett dokument där de för all framtid inte kunde åberopa ekonomiska krav på företaget för eventuella yrkesskador. I Costa Rica erbjöd och betalade Dole 358 dollar.

Dole dolde farorna

– Dole skräms inte av smutsiga anklagelser och bedrägliga stämningar. De sex fällande domarna är helt felaktiga och resultatet av skräpvetenskap, råa känslovädjanden och falska vittnesmål, sa Doles vice styrelseordförande C. Michael Carter i en vresig kommentar av domen. Men juryn ansåg att Dole medvetet och aktivt dolde farorna om Nemagón för sina arbetare.

Arbetarnas advokater och Stephenie Hendricks från nätverket och stödorganisationen för pesticidernas offer, the Pesticide Action Network North America, är euforiska över domen:

– Det är skönt att beskåda rättvisa, det är ett hoppingivande tecken, sa de till Los Angeles Times.

Dow Chemical varnade

Doles leverantör av DBCP var det ökända Dow Chemical Co. I mitten av 1970-talet hade Dow Chemical varnat Dole för de faror som är förenade med DBCP. Dow ville upphöra med produktionen men Dole pressade kemiföretaget att leverera en halv miljon gallon (1 gallon=3,5 liter) som applicerades på företagets plantager i Centralamerika.

– Fallet med Nemagón är den värsta arbetsrättsmedicinska tragedin i världen, hävdar Barrantes.

Men han är optimist, 2300 av hans skadade kamrater har via advokatbyrån Provost & Umphrey stämt Dole i Los Angeles, fall som kommer upp inom kort.

Dick Emanuelsson

Fotnoter:

[1] När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagón (DBCP), av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/nr-usa-fretagen-hemlighll.html)

[2] Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis, Av Dick E.
http://dickema24.blogspot.com/2007/11/bananpesticiderna-tvingade-armando.html

[3] ”Det är Davids kamp mot Goliat”: Standard Fruit Co betalade skadestånd på hundra dollar för ett förstört liv”, av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/det-r-davids-kamp-mot-goliat-standard.html)

Läs mer om Doles miljömord på centralamerikanska bananarbetarna och Chiquitas finansiering av paramilitärer i Colombia: http://dickema24.blogspot.com/search/label/banan

Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis

<5309>

PROGRESO / 2005-0325 / Tusentals bananarbetare i Honduras, Costa Rica och Nicaragua fortsätter sin juridiska strid mot bananbolagen som orsakade ett giftmord via pesticiden Nemagón. Ett av offren är Alfonso Zabala.

I flera år gick han i dräneringskanalens vatten upp till midjan. Nemagonen trängde in i urinröret och orsakade efter några år cancer. Alfonso Zabala ställdes inför valet att amputera sin penis eller dö långsamt. Han valde det första men säger att han många gånger ångrade sig.

– Hela min identitet som man skars ju samtidigt bort, säger han när vi åker ut till den jättelika bananplantage som Standard Fruit Co drev och fortfarande driver, men nu under annat namn.

– Där i kanalen stod jag och rensade. Min son, Armando, kom med lunchen och hjälpte mig ibland, säger han medan sonen nickar.

Han ser tankfull ut när han ser ut över den plantage som han arbetade på i 27 år. För de amerikanska bananbolagen som Standard och United Fruit Co och alla de korsvisa ägandeförhållanden som alltid rått mellan dessa giganter spelade profiterna bokstavligen den centrala rollen, mer än de människor som blev offer när Nemagonen sprutades över bananträd, gårdar, dricksvatten och människor.

– Vi visste absolut ingenting om att Nemagonen var farligt.

Kronisk sömnlöshet

Förspelet till amputeringen av Zabalas penis för 25 år sedan var att han en dag fick svårigheter att urinera. Tre av hans döttrar är sjuksköterskor på det lokala sjukhuset och beordrade en undersökning och den visade att pappan hade cancer.

– Men Nemagonen inte bara orsakade cancer för mig som jag övervann med ett oerhört högt pris. Vi är tusentals arbetare som lider jag av sviterna i form av permanenta smärtor i skelett och kronisk sömnlöshet.

Standard Fruit har inte betalat en enda lempiras (lokala valutan) i ersättning för den oerhörda skada arbetet på plantagen medförde. Varje dag tvingas den gamle bananarbetaren att äta flera sorters mediciner för att lindra smärtorna.

Men de fysiska smärtorna är en sak, en annan de psykiska, som drabbar varje man som tvingas utstå det förnedrande faktum att man amputerar hans mandom, i synnerhet i en kontinent där machismon är central.

Stora medicinkostnader

Den gamle mannens äldste son är närvarande vid intervjun och är tacksam för att den internationella opinionen uppmärksammar en av de värsta förgiftningsskandaler som ägt rum mot en arbetargrupp i världen.

– Sedan min far förgiftades har hela det här fallet varit som en enda lång mardröm. Bara att se min far som ett levande exempel på hur ett bolag kan agera utan att det skipas rättvisa är helt enkelt för djävligt. Vi syskon har också lagt ut stora summor i form av mediciner för att vår far inte ska dö i smärtor, säger Armando Zabala och ställer stora förväntningar på den anmälan mot bananbolagen som cirka 2.000 honduranska och cirka 6.000 nicaraguanska skadade bananarbetare har gjort.

Armando och hans tolv syskon levde i bananbolagets baracker inne på plantagen där allt besprutades. En av hans systrar, den sistfödda, är starkt efterbliven, ett typiskt fall av hur Nemagonen drabbar det centrala nervsystemet hos alla som kommer i dess väg. Därför handlar skadorna inte bara om sterilitet och impotens utan många andra biologiska konsekvenser.

– Bolaget dränkte in även arbetarbarackerna med Nemagonen. Självfallet drabbades inte bara djuren utan även oss människor, säger Armando Zabala.

Hans efterblivna syster skriker ibland och Armando frågar henne varför hon gör detta och hon svarar att “det gör så ont i huvudet”.

Mongolida barn

Amado Mancanilla är den unge advokaten som kostnadsfritt har antagit utmaningen att ställa de amerikanska bananbolagen inför rätta. Han visar fram två foton på en bananarbetarfamilj med två mongolida barn, ett klassiskt exempel på hur Nemagonen inte bara drabbade de som arbetade i själva produktionen utan alla som befann sig inne på plantagen.

– Det finns hundratals fall bland förgiftade bananarbetarna med barn som man vid blotta åsynen kan konstatera att de är efterblivna.

Just på grund av att förgiftningen drabbar en av mannens mest känsliga delar, hans bekräftelse på mandom, finns det också ett stort mörkertal på drabbade arbetare som inte ens vill läkarundersöka sig. Enligt de diagnostiska undersökningar som har gjorts visar det sig att över 95 procent av de drabbade har blivit sterila.

Det stora problemet för Manzanilla är att många av hans uppdragsgivare redan har dött. Andra har uppnått pensionsåldern och är i de flesta fallen sjuka. Därför kan många av dessa i dag inte lämna spermieprov om de är sterila eller ej.

– De förhandlingar som inleddes i början av 1990-talet för att ge skadekompensation till de drabbade var ett enda stort cyniskt skämt, säger Mancilla.

USA-bolagen erbjöd de arbetare som kunde uppvisa läkarintyg på sterilitet eller impotens en blygsam summa på ett eller två tusen dollar. De arbetare som misstänkte men som inte kunde bevisa att de hade drabbats av pesticiderna erbjöds 100 dollar med förbehållet att de i framtiden inte skulle ställa anspråk på det företag som hade förgiftat dem och krossat deras emotionella och sexualliv.

– Maken till cynism får man leta efter, men det var tyvärr många arbetare som accepterade "hundralappen" eftersom de levde i djupt armod, tillägger Mancanilla.

Dick Emanuelsson

”Bananrepubliken” Honduras reste sig 1954 i generalstrejk

<1723>

1954 nationaliserade Guatemalas president Jacobo Arbenz obrukad jord i United Fruits Co:s ägo. Betalningen till USA-företaget baserades på den skattedeklaration företaget hade uppgivit till myndigheterna men som i själva verket utgjorde en parallell bokföring för att slippa beskattas.

Jordreformen utmanade den löftesrika politiska utvecklingen i Guatemala och CIA inledde den planerade invasionen och statskuppen som utgick från honduranskt territorium.

Juan Canales hade fem månader tidigare valts till ledare för bananarbetarna på Tela Railroad Co som de första dagarna i maj 1954 gick ut i strejk mot slavliknande arbets- och levnadsförhållanden. I 69 dagar pågick strejken som omfattade 25.000 bananarbetare och över 100.000 arbetare över hela Honduras.

USA-företagen ägde i praktiken allt; hamnar, de mest bördiga och enorma landområden, järnvägar och utgjorde egentligen den verkliga makten i landet. På deras ägor levde människorna i modernt slaveri. Det var mot denna som arbetarna hade fått nog.

– Strejkens utlösande gnista var bolagets vägran att betala de lagenliga 50 procent övertidsersättning en söndag när ett fartyg skulle lastas. Arbetarna satte sig och nyheten om konflikten spred sig över hela atlantkusten, säger den 81-årige mannen och berättar hur konflikten förändrade Honduras kommande arbetsmarknadslagar.

Strejkens ursprungliga krav om 50 procent högre löner, hälsovård och skolutbildning i bananregionerna lyckades arbetarna inte få gehör för. Men med strejken skapades och legaliserades de första fackföreningarna i Honduras och en modern arbetsmarknadslagstiftning. Den är dock vacker på pappret, verkligheten är en annan.

Dick Emanuelsson

Myndigheterna saboterar de egna lagarna, säger bananfacket

MANAGUA 2004-0316 / – Vi inledde kampen för upprättelse och skadestånd för våra kamrater. Under årens lopp har vi haft framgångar men fortfarande finns det hinder i vägen.

Det säger Roberto Ruiz, generalsekreterare för fackförbundet FETRABACH (Federación de Trabajadores Bananeros de Chinandega) de fackligt organiserade bananarbetarna i Nicaragua. Han berättar att framgången består i Lagen 364 som talar om skadestånd till dem som drabbats av effekterna av Nemagón. Lagen talar också om att det ansvariga företaget måste deponera en summa pengar i de nicaraguanska bankerna.

– Vi lyckades tillkämpa oss denna viktiga lag och nu är vi inne i processen om att införskaffa bevis för stämningen mot företagen. Bevisen har skickats till domstolen i USA men företagen har fortfarande inte uppfyllt andan i lagen som innebär att de måste sätta in en summa för varje stämningsansökan som är 300 miljoner Cordobas (15 Cordobas är 1 dollar). I stället har de förkastat lagen och försökt förhindra tillämpandet av denna.

Enligt Bananfackets ordförande handlar det om 18.000 bananarbetare i Nicaragua som är direkt drabbade av Nemagonen. Men de som är indirekt drabbade, personer som lever runt omkring plantagerna och som konsumerar vatten och förnödenheter och som är utsatta för den långa förgiftningen av flor och fauna, uppgår kanske till så många som 100.000 människor.

Roberto Ruiz berättar att han just nu sitter i förhandlingar med företaget Dole, huvudföretag för Standard Fruit Co, som säger att de accepterar den nicaraguanska lagstiftningen men att det vill förflytta rättsprocessen till USA.

Likgiltig president

Om friktionerna med de drabbades förening och fackförbundet säger FETRABACH:s generalsekreterare:

– Vi har haft två möten för att lösa de hinder för enighet som uppstått av olika orsaker och jag tror det är möjligt för problemet är gemensamt för oss alla. När vi är eniga gäller det att gå till offensiv för att regeringen ger oss stöd i kampen mot bolagen. Det vi har krävt är läkarundersökningar och läkarbehandling för de dör folk nästan varje dag av gifterna.

· Men regeringen har inte tagit emot en delegation för de drabbade, trots att de dör och att de kamperat i 43 dagar utanför parlamentet….

– Dessvärre har vi en president som varken ser eller hör. Han är likgiltig inför situationen. Men vi ger oss inte. Ert stöd, som vi förväntar oss, är oerhört viktigt för bolagen gör allt för att försvåra rättsprocessen i väntan på att de drabbade dör.

Dick Emanuelsson

USA-bolagen motstämde de sjuka bananarbetarna

<4646>
MANAGUA 2004-03-15 / Sammanlagt har sex advokatpooler bistått arbetarna i Nicaragua som hävdar att de har skadats av pesticiderna. Fyra av dessa pooler arbetar med föreningen ASOTRAEXDAN.

Men två av de sex advokatbyråerna har fått sparken av arbetarna efter att det visat sig att de försökt sko sig på arbetarnas tragedi men även efter att de försökt förfalska dokument inför domstolen i USA.

Detta faktum har använts av USA-bolagens slipade advokater som gjort en motstämning mot arbetarna för urkundsförfalskning och användande av fabricerade bevis. En av dessa advokatbyråer är Thomas Wright i Kalifornien. I Nicaragua gick advokaterna så långt att de anklagas för att ha förfalskat bland annat läkarintyg.

– Det är sant att Walter Gutierrez, lokalt ombud för USA-kontoret Thomas Wright, förfalskade läkarintyg. Vi gav dem fullmakter för att denna advokatpool skulle representera oss och om USA-myndigheterna en dag säger att vi ska inställa oss för att vittna om dessa läkarintyg så gör vi det gärna, språkrör för bananarbetarnas förening.

Mutade laboratorietekniker

Men de transnationella företagen är inte bättre, menar Espinales. I Nicaragua, i likhet med processen i Honduras i mitten av 1990-talet, “köpte” de en laboratorietekniker som undertecknade ett vittnesmål om att han hade utarbetat ett antal falska läkarintyg som utnyttjas av multisarna.

– Därför är det inte arbetarnas fel eller skuld, för vi deltog i god tro i läkarundersökningarna, utan det är teknikern som lät sig köpas för 100.000 dollar. De korrumperade advokaterna borde brinna i helvetet. Men de övriga fyra advokatpoolerna har skött sitt arbete klanderfritt, säger en upprörd Espinales.

Standard Fruits Co och Dole Fruit Co säger att de vill nå en uppgörelse med arbetarna men det är en uppgörelse på deras villkor, menar Espinales.

– Vi vill ha en uppgörelse men då ska den vara enligt den nicaraguanska lagstiftningen. Det kuriosa är att samma bolag 1995 sa att de arbetare som hade drabbats av dessa gifter skulle stämma företaget i respektive land. De är inte dumma för de vet, att i Latinamerika är lagstiftningen inte på vår sida. Men här instiftades en kraftfull lag 1996, Lag 364, för de drabbade som dessa bolag nu inte vill acceptera. Nu ska USA:s lagstiftning plötsligt gälla, menar de och vill att vi gör upp där men utan våra rättigheter. Låt oss förhandla parallellt med rättsprocessen, men det vill de heller inte. Nicaragua är det enda landet som har en specifik lagstiftning vilket ger oss fördelar framför kamraterna i övriga Centralamerika.

Internationell hjälp?

UITA, Livsinternationalens avdelning i Latinamerika besökte föra året Nicaragua, men kravet är att arbetarens organisation är medlemmar i UITA, något som är omöjligt på grund av den prekära ekonomiska situationen, såväl före detta som aktiva bananarbetare.

– Vi hade stor nyttigt av mötet med Geraldo Iglesias, UITA:s generalsekreterare. Men dessvärre har vi inte de pengar som behövs för att upprätta relationer som medlemsförbund och han har heller inte besökt oss det senaste året. Naturligtvis skulle vi vilja ha närmare förbindelser eftersom UITA har kraft och inflytande, framför allt i den latinamerikanska regionen vilket skulle hjälpa oss betydligt. De hjälpte oss att arrangera och finansiera mötet som genomfördes den 16 maj förra året i Managua vilket bidrog mycket i vår kamp. Men dit men inte längre varade kontakterna.

Han är också djupt kritiskt till CST, landets LO, som han betraktar som “en verklig katastrof”.

– När 6 000 företag och egendomar privatiserades förvandlades de fackliga ledarna till verkställande direktörer. Därför är CTS splittrat i fyra delar, lantarbetarorganisationen ATC i två bitar som inte duger till någonting. Fråga vem som helst av arbetarna här var finns ledarna och de svarar de dig att de inte finns när de behöver dem men de vill heller inte veta av dem. Därför tvingades vi skapa något nytt, våra egna organisationer som självklart har sina begränsningar eftersom de är föreningar för de drabbade arbetarna.

Flera arbetare har avlidit under de 42 dagarnas kamp framför parlamentet, deras kroppar orkade inte längre. Hur länge länge orkar ni hålla ut? frågar jag.

– Jag tror att vi nog blir kvar även nästa vecka här i parken. Men om vi tvingas att bli kvar mer för att få våra krav uppfyllda, var så säker att här blir vi kvar och vi kommer att fylla på med ännu mer arbetare tills vi får svar på våra två krav som handlar om de omedelbara kraven på mediciner och en rimlig pension samt att regeringens advokat företräder oss inför de transnationella företagens motstämning mot oss.

Dick Emanuelsson