26595 teckenSå privatiseras och nyliberaliseras kriget i Colombia
Kriget i Colombia mot gerillan privatiseras allt mer. Dödens Köpmän legitimeras av USA:s kongress och legoknektarna i tjänst hos Pentagon är dessutom inte lika politiskt känsliga för den inhemska opinionen i USA när de stupar i kriget mot gerillan.
Kriget i Colombia mot gerillan privatiseras allt mer. Dödens Köpmän legitimeras av USA:s kongress och legoknektarna i tjänst hos Pentagon är dessutom inte lika politiskt känsliga för den inhemska opinionen i USA när de stupar i kriget mot gerillan.
I den andra delen av reportaget från södra Colombia och den pågående militäroffensiven mot FARC-gerillan, tar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson upp hur till och med kriget har sin egen nyliberala modell.
REMOLINO de CAGUÁN / – No señor, det går inte att hugga ner ett enda träd utan tillstånd av gerillan. Du kan inte ens ta ett nedfallet träd utan att först fråga. Här är gerillan lag och ordning.
Så säger en av invånarna i Remolino de Caguán som hyr ut rum på ett enkelt pensionat i det lilla samhället. Helgerna tillbringar han på sin lilla “finca”, en liten stuga, längre in i djungeln där han fiskar eller jagar.
Och han är nöjd över denna ordning för tidigare, när det rådde “koka-bonanza” i regionen, härjade också en laglöshet som nästan varje vecka medförde mord och osäkerhet bland invånarna. Människorna i de många byarna kring den jättelika floden Rio Caguán, som flyter in i Amazonas’ djungel, fiskade tidigare med dynamit, jagade urskillningslöst sköldpaddor och deras ägg eller högg ner den för miljön och världen viktiga regnskogen.
Gerillan satte stopp för detta. Den satte oss tyngd bakom normen “ett hektar med kokaodlingar betyder ett hektar ris, yuca (manioka) eller andra grödor”. Att helt stoppa kokaodlingarna betydde att få hela befolkningen över sig för majs och ris kostar mer att transportera till marknaden i staden Cartagena de Chairá än att ge den till grisarna. Kokabladen och den kokapasta som bönderna framställer i sina “familjelaboratorier” ger dem möjlighet att betala sina barns studier eller att köpa en aktersnurra till båten. Men nu har armén med hjälp av USA-militärer och dess inhyrda legoknektar från legoknektsföretag som DynCorp besprutat tusentals hektar med glifosato och försatt bönderna i ekonomisk ruin.
Mot Plan Patriota
“Herr President: Ni satsar 9.800 biljoner pesos för kriget. Varför inte satsa dem på vår landsbygd och dra nytta av investeringen”, står det på ett plakat när konferensen för de mänskliga rättigheterna i Remolino de Caguán, sammanstrålar och kräver ett slut på kriget och den militära offensiven “Plan Patriota”.
Två tusen bönder har anlänt till konferensen och de är alla överens om att kokabladen medför problem och är de första som skulle gå med på att ersätta plantorna med vanliga grödor, om det vore räntabelt. Den colombianska regimen har tillsammans med CIA-organet USAID föreslagit projekt där en bondefamilj, som kan uppgå till 10-11 personer, får 400.000 pesos, cirka 1.100 kronor, per månad. Men det förslår ingenting när en båtresa till Cartagena de Chairá kostar 66.000 pesos. President Uribe har också ett villkor för denna struntsumma som betyder att bonden ansluter sig till ett nätverk för at skydda skogen. I själva verket utgör detta ett underrättelsenätverk i tjänst hos militären.
– Plan Patriota drabbar alla människor här i regionen, alla har blivit ruinerade, säger en av bönderna på konferensen som jag talar med. De besprutar inte bara kokabladen utan alla grödor och betesmark.
Hur drabbas befolkningen av den militära delen av Plan Patriota?
– Oerhört mycket, de begränsar inköpen av förnödenheter, livsmedel, byggnadsmaterial, bensin, allt,.
Brände ned allt
Luis Elicio Bautista är en kristen bonde som arbetat i regionen i över 21 år. Han har aldrig haft problem med gerillan under den tiden utan, som han säger, har arbetar enträget för att överleva de hårda villkoren i Caguán. Men när Plan Patriota inleddes i februari 2004 förändrades allt över en natt.
– Jag odlar majs, yuca och bananer. Jag hade också fiskeodlingar. Jag hade min stuga vid flodkanten vid byn Peñas Coloradas. När marinen och armén dök upp behandlade de mig vänligt i början. De köpte ägg, fisk och mat av mig. Men den 18 oktober 2004 stal militären allt och avslutade sitt verk genom att bränna ned stugan med möbler, familjefoton, dokumenten som visar att marken var min egendom. Det enda jag har kvar är kläderna jag har på mig, säger han med en klump i halsgropen.
Om han återvände till Peñas Coloradas skulle han dödas, sa militären. Motivet för beslagen och hoten var att de hade uppgifter att Luis Bautista agerade till förmån för gerillan. Men hans enda brott bestod i att han hade tagit hand om åtta barn och deras föräldrar som hade gått samma öde till mötes som Bautista när militären drog fram i sin jakt efter gerillan.
Fem miljoner hektar under ’paras’-kontroll
Över 5.000 ur civilbefolkningen har systematiskt fördrivits från regionen med målsättning att ersätta denna befolkning med annan, eller helt enkelt förvandla området till en region utan befolkning. Denna “den brända jordens taktik” har de paramilitära dödsskvadronerna tillämpat under drygt 20 år och medfört att tre miljoner bönder är internflyktingar i sitt eget land.
Men om resultatet är förödande för offren är de blodbesudlade paramilitära ledarna desto mer nöjda. Det beräknas att de i dag förfogar över fem miljoner hektar av den bästa odlingsbara jorden i Colombia som de vill förvandla till legala egendomar under de pågående förhandlingarna med Uribe. Till och med storgodsägare som i början av kriget anställde dessa professionella privatarméer har i många fall blivit av med sina marker och jordar efter att monstret vuxit och blivit dem övermäktiga.
Men det är i första hand USA som driver på kriget mot gerillan i Colombia. Plan Patriota ska ses som en plan för ett successivt övertagande av planetens viktigaste råvarukälla, Amazonas. Denna del av Latinamerika utgör en tredjedel av kontinenten och har olja, uran, sötvatten och oxygen, livsnödvändiga råvaror för USA. Den har också som målsättning att driva bort i första hand civilbefolkningen, med hjälp av den blodiga terrorn från paramilitärerna och i andra hand gerillan. När denna uppgift är klar fortsätter USA:s plan för att bygga ut megaprojekt som skapar en skräddarsydd infrastruktur för de transnationella USA-bolagen.
Enormt megaprojekt från Canada till Patagonien
I näset vid gränstrakterna Panama-Colombia har redan de bägge länderna skrivit under ett avtal som betyder att stora vägar för tung trafik byggs i ett av världens mest känsliga naturområden. Projektet heter “Plan Puebla Panama” och sträcker sig från Canada-USA via Mexiko till Patagonien i södra Argentina och Chile. Denna infrastruktur är nödvändig för ALCA, USA:s frihandelsprojekt som kritikerna uppfattar som en ekonomisk annektering av hela Latinamerika.
Men de militära resultaten är nedslående för den colombianska högerregimen och USA. Efter nästan två och ett halvt år av militär offensiv mot gerillan opererar denna fortfarande och ännu mer aktivt över hela det nationella territoriet. Därför föreslog Donald Rumsfield och hans colombianske kollega Jorge Alberto Uribe, på mötet för Amerikas försvarsministrar i Quito i november 2004, att en kontinental antiterroriststyrka skulle inrättas med målsättning att bekämpa knarkterrorismen. En billig förevändning för bekämpning av alla politiska och militära upprorsrörelser i Colombia. Men Lulas, Chavez och Kirchners försvarsministrar avvisade blankt förslaget som föll.
Djungelns lepra äter Rambosoldaterna. . .
– Om ‘Los Gringos’ får för sig att intervenera här i Colombia så dröjer det inte många dagar förrän ormarna, spindlarna och ’Los Pitos’, (myggor) har fått dem desperata, sa Jorge Briceño, alias “Mono Jojoy”, en av FARC-gerillans sju främsta ledare, när Plan Colombia sjösattes för fem år sedan. Uttalandet kablades ut över Colombia och världen men många tog inte gerillans militäre ansvarig på orden.
Men nu vet de 300 elitsoldaterna i den “6:e Mobila armébrigaden” det. Utan att ett enda skott har avlossats från gerillan mot dessa ”Rambos” har de försatts ur stridbart skick, som det heter med militära termer, av en enkel mygga. Bakgrunden är att den colombianska djungeln, varifrån FARC och ELN-gerillan har opererat de senaste 40 åren, inte är en exotisk viloplats. Där det finns alla slags för faror som knappast är romantiska för en stadsbo att uppleva. De 300 soldaterna hemförlovades efter att de blivit stuckna av den lilla myggan El Pito som framkallar vad militären kallar för “Djungelns lepra”. I en intervju på årets sista dag uppgav general Alberto Ospina att över 800 av hans främsta soldater drabbats av denna sjukdom som tar mellan 35-70 dagar att kurera. Området för sticket gröps ur precis på samma sätt som vid lepra. Det visar att kriget är allt annat än enkelt.
För president Uribe är det en smärre skam. Statschefen har inför alla nya bataljoner talat bombastiskt om dessa truppers oövervinnliga moral men verkligheten är annorlunda. I stället har den ansedda veckotidskriften Semana rapporterat om hur desperata elitsoldater har kramat sig fast vid helikopterlandställen i sin desperation att lämna krigsskådeplatserna där Plan Patriota nu skördar liv.
Förändrad gerillataktik
Efter ett års militär offensiv och 30 månader med president Alvaro Uribe vid makten visar alla rapporter nu att gerillan inte har förlorat varken stridskapacitet eller har minskat sin slagstyrka. Alfredo Rangel var president Andres Pastranas militäre rådgivare och leder nu Fundación Seguridad y Democracia (FSD), ett institut som ger militär rådgivning till bland annat Uribe.
I en rapport som Rangel offentliggjorde den 26 oktober 2004 uppger FSD-chefen att föreställningen om att de väpnade styrkorna skulle ha jagat gerillan på flykten långt in i djungeln är ett önsketänkande. Det är sant att FARC har förändrat sin militära taktik och delat upp sig i mindre gerillagrupper inför den förstärkning och förbättring som skett inom de militära styrkorna där flyget, precis som i Vietnam, intar en central roll i alla militära operationer. Men dessa mindre gerillagrupper kan med kort tid omgrupperas till större gerillakoncentrationer för att attackera fienden.
Gerillans taktik går ut på att “nöta och nöta” de reguljära trupperna, såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt. Farc har inte bråttom och de vet att kombinationen mellan politik och militära operationer är grundläggande för militära framgångar. De vet också att den auktoritära regim som Uribe representerar redan har förlorat många politiska slag med oppositionen och att regimen på lång sikt, precis som alla tidigare regeringar, snart kommer att se ryggtavlan hos det colombianska folket.
Minskade gerillaförluster
Trots att Uribe har ökat antalet elitsoldater med över 100.000 man har FARC-gerillan ökat sina attacker mot militära mål. Under de tre åren med Pastrana genomförde FARC en attack var 48:e timma. Under Uribes två första år (augusti 2002-augusti 2004) har antalet attacker ökat till tre var 48:e timma eller 900 totalt. Rangel understryker att “Farc behåller sin militära kapacitet och beredskap att besvara militärens offensiv”.
Statistiken över stupade på bägge sidor kom också som en kalldusch för Uriberegimen som vanligtvis inte missar ett enda tillfälle att hävda att tusentals gerillasoldater har deserterat och att de stupar i massor. Det ska mer ses som ett inslag i den psykologiska krigföringen men saknar verklighet.
Men siffrorna visar att under det första året med Pastranaregeringen (1998-2002) stupade i genomsnitt tre gerillasoldater per militär aktion. Under Uribes andra år, det år då Plan Patriota inleddes, har denna siffra sjunkit till 1,2. Motsatsen uppvisar stupade reguljära militärer som under Uribes första år vid makten ökade med 81 procent. För 2004 har denna siffra med all sannolikhet ökat mångfalt eftersom gerillan har varit mycket framgångsrik i minering som enbart under 2003 skördade närmare 400 soldaters liv, enligt egna uppgifter.
Trots att Uribe framställer sig som en krigsherre mot gerillan, var antalet strider med gerillan under Uribes första år samma antal som under Pastranas sista år och som, mitt under Plan Patriota, minskade med sex procent under 2004.
– Detta förklaras förmodligen med att de militära styrkorna har nått sin operativa maximala kapacitet, hävdar Rangel som tillägger att gerillan under samma tid ökade antalet attacker under 2003 med 38 procent. Under 2004 har gerillaattackerna ökat med knappa två procent..
Slutsatsen är att Uribe i verbala sammanhang vinner kriget medan det på slagsfältet råder ett annorlunda förhållande. Den förra försvarsministern Martha Lucia Ramirez’ uttalade sig att vinna kriget mot gerillan på 18 månader. Nu har 30 månader förflutit och gerillan är i allra högsta grad aktiv över hela det colombianska territoriet, inklusive i huvudstaden Bogota.
USA:s första offer i kriget
Tisdagen den 27 juli 1999 befann jag mig i ett gerillaläger i länet Putumayo vid gränsen mot Ecuador. Radion meddelade att ett sofistikerat amerikanskt spionplan, RC-7, hade störtat fem dagar tidigare. Ombord fanns fem USA- och två colombianska officerare. Dessa påträffades döda på 4.000 meters höjd men deras namn hemlighölls av USA-ambassaden i Bogotá och de colombianska myndigheterna i närmare ett halvår. Händelsen skakade om opinionen i USA som omedelbart drog paralleller med USA:s ockupation av Vietnam.
Därför inledde Pentagon omedelbart en värdering av situationen och kom fram till att en privatisering av USA:s insatser i den colombianska konflikten skulle ge mindre rubriker än om fortsatta svarta platssäckar i blykistor med reguljära soldater skulle anlända till USA.
Så blev fallet när Farc sköt ner ett enmotorigt plan i februari 2003 över Caquetá. Tre “privatentreprenörer” från teknologiföretaget California Microwave Systems Inc., USA, genomförde underrättelseverksamhet mot gerillakoncentrationer som en förberedelse på Plan Patriota. Gripandet av de första krigsfångarna från USA fäste uppmärksamheten på ett fenomen som tidigare hade fått liten medial uppmärksamhet; privatiseringen av den väpnade konflikten i Colombia.
Nyliberal krigsmodell
Den 13 december 2002, tre månader innan dessa CIA-agenter med förflutet från vietnamkriget tillfångatogs av gerillan, köpte USA-företaget Computer Sciences Corp. (CSC) upp det mer kända DynCorp för en miljard dollar1). DynCorp har sedan ett decennium varit något av Pentagons favoritföretag när det gäller att anlita dess tjänster. Vid Tour de France 2004 kunde logotypen och initialerna för SCS rulla in på en tredje plats. Men hur många av de tusentals åskådarna kände till bakgrunden till detta företag med sina dödens köpmän?
DynCorp skapades 1946 och hette då California Eastern Airways. Huvuddelen av dess anställda utgjordes av före detta stridspiloter som kom att användas i USA:s krig i Korea och Vietnam. Därefter flögs både plan och piloter till Latinamerika där företagets “nischer” är militär teknologi samt säkerhet- och underrättelseverksamhet, något som de tre krigsfångarna hos FARC-gerillan är experter på.
Företaget har 23.000 anställda och fakturerar 2,3 miljarder dollar per år. I Colombia finns DynCorp sedan 1993 och deltar tillsammans med eller leder de militära operationerna för den colombianska armén mot gerillarörelserna Farc och ELN. I Colombia är DynCorps huvudman inte den colombianska staten utan State Departement, Pentagon samt det förtäckta CIA-organet Agencia para el Desarrollo Internacional, USAID.
Plan Colombia, ”Plan B”
När den colombianska armén led ett förödande nederlag i mars 1998 vid byn El Billar, konstaterade chefen för arméns militära underrättelsetjänst i USA, efter att ha genomfört en rundresa runt hela Colombia, att om inga drastiska åtgärder vidtogs skulle den colombianska militären besegras av gerillan inom en femårsperiod. Skräckvisionen fick etablissemanget i Bogota och Washington att sätta kaffet i vrångstrupen och den 23 september 1999 återvände den nyvalde president Andres Pastrana till Bogota med ett komplett militärprojekt som döptes till Plan Colombia. Trots att samme Pastrana innan presidentvalet i maj 1998 hade förbundit sig med FARC att inleda en fredsprocess, drog nu samme man fram esset ur skjortärmen som den colombianska vänstern och gerillan döpte till “Plan B”, USA:s militära projekt för att erövra landet med de största naturtillgångarna i Latinamerika och den mest geostrategiska positionen på kontinenten.
Men eftersom det kalla var över och Pastranas valseger byggde på löften om en fredsprocess med den största gerillarörelsen i Latinamerika, kom Plan Colombia att sjösättas under förevändning av att bekämpa kokaodlingarna i landet. Det skulle också se mycket illa ut om reguljära USA-militärer skulle landa i Bogota eller andra håll i landet där gerillan hade stort inflytande. Det kom att bli DynCorp och ett 40-tal andra privata företag i krigs- och säkerhetstjänst som fick sköta de mer operativa uppgifterna på slagsfältet medan den colombianska arméns soldater i klassisk ordning utgjorde kanonmaten.
Antalet USA-militärer fördubblas
När USA-kongressen i juli 2000 fattade beslutet att godkänna en kontingent på 400 reguljära USA-militärer gav man samtidigt tillstånd för ytterligare 400 civilpersoner från USA att operera i Colombia under Pentagons överinseende. Men det fanns också en klausul som innebar att de privata ”entreprenörerna” kunde anlita utländska personer fritt. Många peruanska, guatemaltekiska eller andra latinamerikanska militärer anställdes och ingick inte i den begränsade kvot på 400 USA-medborgare som kongressen hade beslutat. DynCorp och den privata krigsmaskinen fick in en fot i det lukrativa kriget i Colombia.
Men, precis som i Vietnam, räckte inte de 7,5 miljarderna dollar som Plan Colombia med lån hos Världsbanken och den Interamerikanska Utvecklingsbanken (BID) lånade ut till Colombia, kostade fram till 2004. Inte heller antalet soldater och privata legoknektar. USA:s kongress beslutade i början av oktober 2004 att fördubbla antalet USA-militärer i Colombia från 400 till 800. Samtidigt utökas antalet “USA-entreprenörer” från 400 till 600. Det militära anslaget för år 2005 ökar till 680 miljoner dollar varav hundra miljoner dollar går direkt till den nuvarande militäroffensiven “Plan Patriota”.
Paramilitärerna blir räntabla
Under 1980-talet hade andra “privata” krigsherrar deltagit i uppbygget av paramilitära styrkor som användes och används med två syften: fysiskt likvidera den legala politiska oppositionen i Colombia samt försvara den politiska och ekonomiska eliten i landet. Det israeliska säkerhetsföretaget Hod He’hanitin (Spearhead Ltd) byggde upp och tränade de paramilitära dödsskvadronerna på militärkaserner och mark som ägs av Texas Petroleum Co. Mossads och den israeliska arméns före detta officerare i sällskap med kommandosoldater från brittiska SAS utbildade de paramilitärer som senare genomförde 40 massakrer på banan- och oljearbetare i regionerna Urabá, Casanare och Arauca. Den israeliska regeringen vägrade att utlämna sina agenter när dessa avslöjades i Colombia som paramilitärernas lärare i “antisubversiv kamp”.
USA:s militärindustriella komplex, DynCorp och USA:s största oljebolag genomförde en aggressiv lobbying i kongressen när anslagen för Plan Colombia skulle debatteras. Över sex miljoner dollar satsade dessa “Dödens köpmän” på att kongressen skulle ge grönt ljus för Plan Colombia. Bara några månader efter att kongressen gett sitt stöd hade 1.130 av anslagna 1.300 miljoner dollar redan förbrukats i uppköp hos privatföretagen. Pengarna hade inte ens nått Colombias gränser.
USA:s lagstiftning över Colombias
Plötsligt, när vi far på floden Rio Caguán, hjärtat för Plan Patriota, dyker 3-4 Black&Hawkhelikoptrar upp. De kommer från Tres Esquinas eller Larandia, flygets två stödpunkter i södra Colombia i kriget mot gerillan. I praktiken är de militärbaser under total kontroll av USA:s specialstyrkor i Colombia.
På USA:s ambassad i Bogota finns det representanter för DynCorp och de andra privatföretagen men dessa är inte synliga för den colombianska staten och ännu mindre för oss reportrar. De colombianska myndigheterna har heller inte rätt att kontrollera “privatentreprenörerna” eller de flygplan, bagage och annat som pendlar mellan Colombia och USA. DynCorps anställda passerar säkerhetskontrollen på Bogotas internationella flygplats Eldorado med turistvisum men deras status är den samma som en diplomats. Enligt uppgifter har de colombianska myndigheterna vid något tillfälle protesterat mot lagöverträdelser från dessa privatkrigare men Vita Huset har då omedelbart hotat att dra in allt ekonomiskt stöd.
Dessa privatföretag erbjuder hela paket för stater i världen. Allt från kockar till stridspiloter. Lockheed-Martin ger logistiskt stöd till stridshelikoptrar som transporterar trupper. Northrop Grumman Corp. installerade och driver sju kraftfulla radarstationer som spionerar på gerillan i ett komplicerat underrättelsesystem. ManTech, TRW, Matcom och Alion bearbetar fotografiskt material som tas på hög höjd för att avlyssna och analysera kommunikationen hos gerillan. Dessa uppgifter vidarebefordras till South Command, USA:s Södra militärkommando och CIA som analyserar uppgifterna som senare skickas till de instanser i USA och Colombia som kan ha användning av dem. Ironiskt nog är den colombianska armén den sista instansen som får ta del av uppgifterna.
Enligt Pentagon, State Departement och USAID betraktas majoriteten av dessa program som oåtkomliga för de väpnade styrkorna i Colombia på grund av att dessa “saknar den tekniska kapaciteten” för att tillämpa programmen. Frågan är då vilken funktion dessa instruktörer har i dessa program? som den colombianske frilansjournalisten Hernando Calvo Ospina nyligen frågade sig i en artikel på detta tema2).
Tjugotal döda nordamerikaner
Sedan 1998 har över 20 legoknektar hos dessa företag dött, dödsfall som alla tystats ned. Många av piloterna har skjutits ned av gerillan. Andra, som i fallet med Michael Demons, från DynCorp dog i en hjärtattack genom en överdos av heroin. Han arbetade på flygbasen Larandia.
Alexander Wakefield Ross arbetade också inom DynCorp och uppgavs ha krossats när hans helikopter påstods ha störtat. Men till hans mor uppgav personer med kännedom om dödsfallet att sonen hade mördats på grund av att han visste för mycket om hans kamraters narkotikahandel.
Tidskriften Semana sammanfattade USA-agenternas knarkhandel i Colombia med de dräpande orden: “Los Gringos som besprutar i Plan Colombia är ett gäng av Rambos som varken lyder Gud eller Lagen och som dessutom är inblandade i en skandalös handel med heroin”.
Den 12 maj 2000 påträffade polisen på Eldorado behållare som anställda hos DynCorp tänkte skicka till USA via det privata USA-företaget Federal Express som i sin tur skulle överlämna paketen på Patrick Air Force, en militärbas i Florida. Men den colombianska polisen kunde inte gå ut i massmedia eller ställa de skyldiga framför säkerhetspolisen DAS’ vapensköld och utpeka Bushs “modiga grabbar” som terrorister, vilket sker varje dag med colombianer som anklagas för att vara gerillamän. Polisen tvingades till tystnad under ett helt år fram till att USA-pressen offentliggjorde en rapport från DEA som visade att ytterligare tio legoknektar hos DynCorp var inblandade i en annan omfattande narkotikahandel. De officiella colombianska utredningarna “försvann”.
”Vi befinner oss i krig”!
Korpral Juan Carlos Castillo genomsöker den unga journaliststudenten Diana Rojas, 18, bagage. Plötsligt beordrar han henne att följa med upp till stridsvärnet 20 meter från bryggan som är den sista militärkontrollen på Rio Caguán innan vi anländer till staden Cartagena de Chairá. Därifrån ska vi resa vidare fyra timmar på landsvägen innan vi tar flyget tillbaka till Bogota.
Jag anar oråd eftersom militären har upptäckt det omfattande videomaterial som Diana har bandat under konferens om de mänskliga rättigheterna dagen innan i Remolino de Caguán. Där upphörde de öppna militära provokationerna mot konferensen efter att jag ställt sergeant Arroyave mot väggen och frågat varför han videfilmade deltagarna. Men nu tänkte militärerna göra det de misslyckades med under gårdagen; genomsöka minut för minut de åtta timmarna av videoupptagning.
Tillsammans med Alvaro Angarita från kommunistpartiets veckotidning VOZ går vi upp till major Espitia och kräver att de omedelbart släpper Diana Rojas samt respekterar den internationella normen om respekt för journalisternas källor.
– Vi befinner oss i krig, svarar korpral Castillo medan stora tårar rinner nerför den vetskrämda Dianas kinder.
– Den colombianska regeringen har ratificerat den heliga internationella rätten för journalister att inte lämna ut sina källor, svarar jag.
Angarita hänvisar till den 57:e lagparagrafen i Colombias grundlag och det får Castillo att ändra sig blixtsnabbt.
“Order från brigaden”
Situationen är hotfull för rykten på morgonen talade om att översten för den 12:e armébrigaden, ursinnig efter att hans man hade avslöjats att ha videofilmat konferensdeltagarna, hade utlovat repressalier mot reportrarna. I Cartagena de Chairá ställs vi återigen mot väggen för visitering och registrering av namn och ID-nummer. En halvtimme senare lämnar vi staden för fyra timmars bussfärd till länshuvudstaden Florencia och stoppas fyra gånger innan vi anländer till staden Paujil.
– Vad heter ni, säger en brunbränd reslig soldat från arméns specialstyrkor. De är de mest fruktade av alla, tränade att döda utan pardon när de går i konfrontation med gerillan.
– Följ med här, säger han till mig när han ser mitt ID-kort och kontaktar samtidigt sitt befäl via en bärbar kortvågsradio.
Vi promenerar cirka 150 meter till en militärgarnison som är helt omringad av höga stridsvärn i form av grönmålade sandsäckar. Jag undrar varför jag har valts ut och soldaten svarar att “det kom order från brigaden” och avslutar ordväxlingen.
En liten satt officer med indianskt utseende kommer ut och skakar hand och säger att “allt är OK” och jag kan gå ombord på bussen, som nu kommit fram och tre fyra colombianska kollegor kommer utspringande i sällskap med flera advokater från människorättsorganisationerna. “Kontrollen” är bara en markering för att visa vem som bestämmer i detta område och att i skuggan av Plan Patriota ska ingen sätta sig upp mot armén.
Tillbaka i Bogota sänder TV-kanalerna nyheten om att FARC-gerillan attackerat en armébataljon och att åtta soldater stupat och tio sårats.
1) El Clarín 23 februari 2003: TERCERIZACION EN LAS FUERZAS ARMADAS En las guerras, el sector privado también va al frente
http://old.clarin.com/suplementos/economico/2003/02/23/n-00801.htm
2) Guerra privada en Colombia, Como en Irak
Av Hernando Calvo Ospina, © Le Monde Diplomatique. Noviembre 2004.
REMOLINO de CAGUÁN / – No señor, det går inte att hugga ner ett enda träd utan tillstånd av gerillan. Du kan inte ens ta ett nedfallet träd utan att först fråga. Här är gerillan lag och ordning.
Så säger en av invånarna i Remolino de Caguán som hyr ut rum på ett enkelt pensionat i det lilla samhället. Helgerna tillbringar han på sin lilla “finca”, en liten stuga, längre in i djungeln där han fiskar eller jagar.
Och han är nöjd över denna ordning för tidigare, när det rådde “koka-bonanza” i regionen, härjade också en laglöshet som nästan varje vecka medförde mord och osäkerhet bland invånarna. Människorna i de många byarna kring den jättelika floden Rio Caguán, som flyter in i Amazonas’ djungel, fiskade tidigare med dynamit, jagade urskillningslöst sköldpaddor och deras ägg eller högg ner den för miljön och världen viktiga regnskogen.
Gerillan satte stopp för detta. Den satte oss tyngd bakom normen “ett hektar med kokaodlingar betyder ett hektar ris, yuca (manioka) eller andra grödor”. Att helt stoppa kokaodlingarna betydde att få hela befolkningen över sig för majs och ris kostar mer att transportera till marknaden i staden Cartagena de Chairá än att ge den till grisarna. Kokabladen och den kokapasta som bönderna framställer i sina “familjelaboratorier” ger dem möjlighet att betala sina barns studier eller att köpa en aktersnurra till båten. Men nu har armén med hjälp av USA-militärer och dess inhyrda legoknektar från legoknektsföretag som DynCorp besprutat tusentals hektar med glifosato och försatt bönderna i ekonomisk ruin.
Mot Plan Patriota
“Herr President: Ni satsar 9.800 biljoner pesos för kriget. Varför inte satsa dem på vår landsbygd och dra nytta av investeringen”, står det på ett plakat när konferensen för de mänskliga rättigheterna i Remolino de Caguán, sammanstrålar och kräver ett slut på kriget och den militära offensiven “Plan Patriota”.
Två tusen bönder har anlänt till konferensen och de är alla överens om att kokabladen medför problem och är de första som skulle gå med på att ersätta plantorna med vanliga grödor, om det vore räntabelt. Den colombianska regimen har tillsammans med CIA-organet USAID föreslagit projekt där en bondefamilj, som kan uppgå till 10-11 personer, får 400.000 pesos, cirka 1.100 kronor, per månad. Men det förslår ingenting när en båtresa till Cartagena de Chairá kostar 66.000 pesos. President Uribe har också ett villkor för denna struntsumma som betyder att bonden ansluter sig till ett nätverk för at skydda skogen. I själva verket utgör detta ett underrättelsenätverk i tjänst hos militären.
– Plan Patriota drabbar alla människor här i regionen, alla har blivit ruinerade, säger en av bönderna på konferensen som jag talar med. De besprutar inte bara kokabladen utan alla grödor och betesmark.
Hur drabbas befolkningen av den militära delen av Plan Patriota?
– Oerhört mycket, de begränsar inköpen av förnödenheter, livsmedel, byggnadsmaterial, bensin, allt,.
Brände ned allt
Luis Elicio Bautista är en kristen bonde som arbetat i regionen i över 21 år. Han har aldrig haft problem med gerillan under den tiden utan, som han säger, har arbetar enträget för att överleva de hårda villkoren i Caguán. Men när Plan Patriota inleddes i februari 2004 förändrades allt över en natt.
– Jag odlar majs, yuca och bananer. Jag hade också fiskeodlingar. Jag hade min stuga vid flodkanten vid byn Peñas Coloradas. När marinen och armén dök upp behandlade de mig vänligt i början. De köpte ägg, fisk och mat av mig. Men den 18 oktober 2004 stal militären allt och avslutade sitt verk genom att bränna ned stugan med möbler, familjefoton, dokumenten som visar att marken var min egendom. Det enda jag har kvar är kläderna jag har på mig, säger han med en klump i halsgropen.
Om han återvände till Peñas Coloradas skulle han dödas, sa militären. Motivet för beslagen och hoten var att de hade uppgifter att Luis Bautista agerade till förmån för gerillan. Men hans enda brott bestod i att han hade tagit hand om åtta barn och deras föräldrar som hade gått samma öde till mötes som Bautista när militären drog fram i sin jakt efter gerillan.
Fem miljoner hektar under ’paras’-kontroll
Över 5.000 ur civilbefolkningen har systematiskt fördrivits från regionen med målsättning att ersätta denna befolkning med annan, eller helt enkelt förvandla området till en region utan befolkning. Denna “den brända jordens taktik” har de paramilitära dödsskvadronerna tillämpat under drygt 20 år och medfört att tre miljoner bönder är internflyktingar i sitt eget land.
Men om resultatet är förödande för offren är de blodbesudlade paramilitära ledarna desto mer nöjda. Det beräknas att de i dag förfogar över fem miljoner hektar av den bästa odlingsbara jorden i Colombia som de vill förvandla till legala egendomar under de pågående förhandlingarna med Uribe. Till och med storgodsägare som i början av kriget anställde dessa professionella privatarméer har i många fall blivit av med sina marker och jordar efter att monstret vuxit och blivit dem övermäktiga.
Men det är i första hand USA som driver på kriget mot gerillan i Colombia. Plan Patriota ska ses som en plan för ett successivt övertagande av planetens viktigaste råvarukälla, Amazonas. Denna del av Latinamerika utgör en tredjedel av kontinenten och har olja, uran, sötvatten och oxygen, livsnödvändiga råvaror för USA. Den har också som målsättning att driva bort i första hand civilbefolkningen, med hjälp av den blodiga terrorn från paramilitärerna och i andra hand gerillan. När denna uppgift är klar fortsätter USA:s plan för att bygga ut megaprojekt som skapar en skräddarsydd infrastruktur för de transnationella USA-bolagen.
Enormt megaprojekt från Canada till Patagonien
I näset vid gränstrakterna Panama-Colombia har redan de bägge länderna skrivit under ett avtal som betyder att stora vägar för tung trafik byggs i ett av världens mest känsliga naturområden. Projektet heter “Plan Puebla Panama” och sträcker sig från Canada-USA via Mexiko till Patagonien i södra Argentina och Chile. Denna infrastruktur är nödvändig för ALCA, USA:s frihandelsprojekt som kritikerna uppfattar som en ekonomisk annektering av hela Latinamerika.
Men de militära resultaten är nedslående för den colombianska högerregimen och USA. Efter nästan två och ett halvt år av militär offensiv mot gerillan opererar denna fortfarande och ännu mer aktivt över hela det nationella territoriet. Därför föreslog Donald Rumsfield och hans colombianske kollega Jorge Alberto Uribe, på mötet för Amerikas försvarsministrar i Quito i november 2004, att en kontinental antiterroriststyrka skulle inrättas med målsättning att bekämpa knarkterrorismen. En billig förevändning för bekämpning av alla politiska och militära upprorsrörelser i Colombia. Men Lulas, Chavez och Kirchners försvarsministrar avvisade blankt förslaget som föll.
Djungelns lepra äter Rambosoldaterna. . .
– Om ‘Los Gringos’ får för sig att intervenera här i Colombia så dröjer det inte många dagar förrän ormarna, spindlarna och ’Los Pitos’, (myggor) har fått dem desperata, sa Jorge Briceño, alias “Mono Jojoy”, en av FARC-gerillans sju främsta ledare, när Plan Colombia sjösattes för fem år sedan. Uttalandet kablades ut över Colombia och världen men många tog inte gerillans militäre ansvarig på orden.
Men nu vet de 300 elitsoldaterna i den “6:e Mobila armébrigaden” det. Utan att ett enda skott har avlossats från gerillan mot dessa ”Rambos” har de försatts ur stridbart skick, som det heter med militära termer, av en enkel mygga. Bakgrunden är att den colombianska djungeln, varifrån FARC och ELN-gerillan har opererat de senaste 40 åren, inte är en exotisk viloplats. Där det finns alla slags för faror som knappast är romantiska för en stadsbo att uppleva. De 300 soldaterna hemförlovades efter att de blivit stuckna av den lilla myggan El Pito som framkallar vad militären kallar för “Djungelns lepra”. I en intervju på årets sista dag uppgav general Alberto Ospina att över 800 av hans främsta soldater drabbats av denna sjukdom som tar mellan 35-70 dagar att kurera. Området för sticket gröps ur precis på samma sätt som vid lepra. Det visar att kriget är allt annat än enkelt.
För president Uribe är det en smärre skam. Statschefen har inför alla nya bataljoner talat bombastiskt om dessa truppers oövervinnliga moral men verkligheten är annorlunda. I stället har den ansedda veckotidskriften Semana rapporterat om hur desperata elitsoldater har kramat sig fast vid helikopterlandställen i sin desperation att lämna krigsskådeplatserna där Plan Patriota nu skördar liv.
Förändrad gerillataktik
Efter ett års militär offensiv och 30 månader med president Alvaro Uribe vid makten visar alla rapporter nu att gerillan inte har förlorat varken stridskapacitet eller har minskat sin slagstyrka. Alfredo Rangel var president Andres Pastranas militäre rådgivare och leder nu Fundación Seguridad y Democracia (FSD), ett institut som ger militär rådgivning till bland annat Uribe.
I en rapport som Rangel offentliggjorde den 26 oktober 2004 uppger FSD-chefen att föreställningen om att de väpnade styrkorna skulle ha jagat gerillan på flykten långt in i djungeln är ett önsketänkande. Det är sant att FARC har förändrat sin militära taktik och delat upp sig i mindre gerillagrupper inför den förstärkning och förbättring som skett inom de militära styrkorna där flyget, precis som i Vietnam, intar en central roll i alla militära operationer. Men dessa mindre gerillagrupper kan med kort tid omgrupperas till större gerillakoncentrationer för att attackera fienden.
Gerillans taktik går ut på att “nöta och nöta” de reguljära trupperna, såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt. Farc har inte bråttom och de vet att kombinationen mellan politik och militära operationer är grundläggande för militära framgångar. De vet också att den auktoritära regim som Uribe representerar redan har förlorat många politiska slag med oppositionen och att regimen på lång sikt, precis som alla tidigare regeringar, snart kommer att se ryggtavlan hos det colombianska folket.
Minskade gerillaförluster
Trots att Uribe har ökat antalet elitsoldater med över 100.000 man har FARC-gerillan ökat sina attacker mot militära mål. Under de tre åren med Pastrana genomförde FARC en attack var 48:e timma. Under Uribes två första år (augusti 2002-augusti 2004) har antalet attacker ökat till tre var 48:e timma eller 900 totalt. Rangel understryker att “Farc behåller sin militära kapacitet och beredskap att besvara militärens offensiv”.
Statistiken över stupade på bägge sidor kom också som en kalldusch för Uriberegimen som vanligtvis inte missar ett enda tillfälle att hävda att tusentals gerillasoldater har deserterat och att de stupar i massor. Det ska mer ses som ett inslag i den psykologiska krigföringen men saknar verklighet.
Men siffrorna visar att under det första året med Pastranaregeringen (1998-2002) stupade i genomsnitt tre gerillasoldater per militär aktion. Under Uribes andra år, det år då Plan Patriota inleddes, har denna siffra sjunkit till 1,2. Motsatsen uppvisar stupade reguljära militärer som under Uribes första år vid makten ökade med 81 procent. För 2004 har denna siffra med all sannolikhet ökat mångfalt eftersom gerillan har varit mycket framgångsrik i minering som enbart under 2003 skördade närmare 400 soldaters liv, enligt egna uppgifter.
Trots att Uribe framställer sig som en krigsherre mot gerillan, var antalet strider med gerillan under Uribes första år samma antal som under Pastranas sista år och som, mitt under Plan Patriota, minskade med sex procent under 2004.
– Detta förklaras förmodligen med att de militära styrkorna har nått sin operativa maximala kapacitet, hävdar Rangel som tillägger att gerillan under samma tid ökade antalet attacker under 2003 med 38 procent. Under 2004 har gerillaattackerna ökat med knappa två procent..
Slutsatsen är att Uribe i verbala sammanhang vinner kriget medan det på slagsfältet råder ett annorlunda förhållande. Den förra försvarsministern Martha Lucia Ramirez’ uttalade sig att vinna kriget mot gerillan på 18 månader. Nu har 30 månader förflutit och gerillan är i allra högsta grad aktiv över hela det colombianska territoriet, inklusive i huvudstaden Bogota.
USA:s första offer i kriget
Tisdagen den 27 juli 1999 befann jag mig i ett gerillaläger i länet Putumayo vid gränsen mot Ecuador. Radion meddelade att ett sofistikerat amerikanskt spionplan, RC-7, hade störtat fem dagar tidigare. Ombord fanns fem USA- och två colombianska officerare. Dessa påträffades döda på 4.000 meters höjd men deras namn hemlighölls av USA-ambassaden i Bogotá och de colombianska myndigheterna i närmare ett halvår. Händelsen skakade om opinionen i USA som omedelbart drog paralleller med USA:s ockupation av Vietnam.
Därför inledde Pentagon omedelbart en värdering av situationen och kom fram till att en privatisering av USA:s insatser i den colombianska konflikten skulle ge mindre rubriker än om fortsatta svarta platssäckar i blykistor med reguljära soldater skulle anlända till USA.
Så blev fallet när Farc sköt ner ett enmotorigt plan i februari 2003 över Caquetá. Tre “privatentreprenörer” från teknologiföretaget California Microwave Systems Inc., USA, genomförde underrättelseverksamhet mot gerillakoncentrationer som en förberedelse på Plan Patriota. Gripandet av de första krigsfångarna från USA fäste uppmärksamheten på ett fenomen som tidigare hade fått liten medial uppmärksamhet; privatiseringen av den väpnade konflikten i Colombia.
Nyliberal krigsmodell
Den 13 december 2002, tre månader innan dessa CIA-agenter med förflutet från vietnamkriget tillfångatogs av gerillan, köpte USA-företaget Computer Sciences Corp. (CSC) upp det mer kända DynCorp för en miljard dollar1). DynCorp har sedan ett decennium varit något av Pentagons favoritföretag när det gäller att anlita dess tjänster. Vid Tour de France 2004 kunde logotypen och initialerna för SCS rulla in på en tredje plats. Men hur många av de tusentals åskådarna kände till bakgrunden till detta företag med sina dödens köpmän?
DynCorp skapades 1946 och hette då California Eastern Airways. Huvuddelen av dess anställda utgjordes av före detta stridspiloter som kom att användas i USA:s krig i Korea och Vietnam. Därefter flögs både plan och piloter till Latinamerika där företagets “nischer” är militär teknologi samt säkerhet- och underrättelseverksamhet, något som de tre krigsfångarna hos FARC-gerillan är experter på.
Företaget har 23.000 anställda och fakturerar 2,3 miljarder dollar per år. I Colombia finns DynCorp sedan 1993 och deltar tillsammans med eller leder de militära operationerna för den colombianska armén mot gerillarörelserna Farc och ELN. I Colombia är DynCorps huvudman inte den colombianska staten utan State Departement, Pentagon samt det förtäckta CIA-organet Agencia para el Desarrollo Internacional, USAID.
Plan Colombia, ”Plan B”
När den colombianska armén led ett förödande nederlag i mars 1998 vid byn El Billar, konstaterade chefen för arméns militära underrättelsetjänst i USA, efter att ha genomfört en rundresa runt hela Colombia, att om inga drastiska åtgärder vidtogs skulle den colombianska militären besegras av gerillan inom en femårsperiod. Skräckvisionen fick etablissemanget i Bogota och Washington att sätta kaffet i vrångstrupen och den 23 september 1999 återvände den nyvalde president Andres Pastrana till Bogota med ett komplett militärprojekt som döptes till Plan Colombia. Trots att samme Pastrana innan presidentvalet i maj 1998 hade förbundit sig med FARC att inleda en fredsprocess, drog nu samme man fram esset ur skjortärmen som den colombianska vänstern och gerillan döpte till “Plan B”, USA:s militära projekt för att erövra landet med de största naturtillgångarna i Latinamerika och den mest geostrategiska positionen på kontinenten.
Men eftersom det kalla var över och Pastranas valseger byggde på löften om en fredsprocess med den största gerillarörelsen i Latinamerika, kom Plan Colombia att sjösättas under förevändning av att bekämpa kokaodlingarna i landet. Det skulle också se mycket illa ut om reguljära USA-militärer skulle landa i Bogota eller andra håll i landet där gerillan hade stort inflytande. Det kom att bli DynCorp och ett 40-tal andra privata företag i krigs- och säkerhetstjänst som fick sköta de mer operativa uppgifterna på slagsfältet medan den colombianska arméns soldater i klassisk ordning utgjorde kanonmaten.
Antalet USA-militärer fördubblas
När USA-kongressen i juli 2000 fattade beslutet att godkänna en kontingent på 400 reguljära USA-militärer gav man samtidigt tillstånd för ytterligare 400 civilpersoner från USA att operera i Colombia under Pentagons överinseende. Men det fanns också en klausul som innebar att de privata ”entreprenörerna” kunde anlita utländska personer fritt. Många peruanska, guatemaltekiska eller andra latinamerikanska militärer anställdes och ingick inte i den begränsade kvot på 400 USA-medborgare som kongressen hade beslutat. DynCorp och den privata krigsmaskinen fick in en fot i det lukrativa kriget i Colombia.
Men, precis som i Vietnam, räckte inte de 7,5 miljarderna dollar som Plan Colombia med lån hos Världsbanken och den Interamerikanska Utvecklingsbanken (BID) lånade ut till Colombia, kostade fram till 2004. Inte heller antalet soldater och privata legoknektar. USA:s kongress beslutade i början av oktober 2004 att fördubbla antalet USA-militärer i Colombia från 400 till 800. Samtidigt utökas antalet “USA-entreprenörer” från 400 till 600. Det militära anslaget för år 2005 ökar till 680 miljoner dollar varav hundra miljoner dollar går direkt till den nuvarande militäroffensiven “Plan Patriota”.
Paramilitärerna blir räntabla
Under 1980-talet hade andra “privata” krigsherrar deltagit i uppbygget av paramilitära styrkor som användes och används med två syften: fysiskt likvidera den legala politiska oppositionen i Colombia samt försvara den politiska och ekonomiska eliten i landet. Det israeliska säkerhetsföretaget Hod He’hanitin (Spearhead Ltd) byggde upp och tränade de paramilitära dödsskvadronerna på militärkaserner och mark som ägs av Texas Petroleum Co. Mossads och den israeliska arméns före detta officerare i sällskap med kommandosoldater från brittiska SAS utbildade de paramilitärer som senare genomförde 40 massakrer på banan- och oljearbetare i regionerna Urabá, Casanare och Arauca. Den israeliska regeringen vägrade att utlämna sina agenter när dessa avslöjades i Colombia som paramilitärernas lärare i “antisubversiv kamp”.
USA:s militärindustriella komplex, DynCorp och USA:s största oljebolag genomförde en aggressiv lobbying i kongressen när anslagen för Plan Colombia skulle debatteras. Över sex miljoner dollar satsade dessa “Dödens köpmän” på att kongressen skulle ge grönt ljus för Plan Colombia. Bara några månader efter att kongressen gett sitt stöd hade 1.130 av anslagna 1.300 miljoner dollar redan förbrukats i uppköp hos privatföretagen. Pengarna hade inte ens nått Colombias gränser.
USA:s lagstiftning över Colombias
Plötsligt, när vi far på floden Rio Caguán, hjärtat för Plan Patriota, dyker 3-4 Black&Hawkhelikoptrar upp. De kommer från Tres Esquinas eller Larandia, flygets två stödpunkter i södra Colombia i kriget mot gerillan. I praktiken är de militärbaser under total kontroll av USA:s specialstyrkor i Colombia.
På USA:s ambassad i Bogota finns det representanter för DynCorp och de andra privatföretagen men dessa är inte synliga för den colombianska staten och ännu mindre för oss reportrar. De colombianska myndigheterna har heller inte rätt att kontrollera “privatentreprenörerna” eller de flygplan, bagage och annat som pendlar mellan Colombia och USA. DynCorps anställda passerar säkerhetskontrollen på Bogotas internationella flygplats Eldorado med turistvisum men deras status är den samma som en diplomats. Enligt uppgifter har de colombianska myndigheterna vid något tillfälle protesterat mot lagöverträdelser från dessa privatkrigare men Vita Huset har då omedelbart hotat att dra in allt ekonomiskt stöd.
Dessa privatföretag erbjuder hela paket för stater i världen. Allt från kockar till stridspiloter. Lockheed-Martin ger logistiskt stöd till stridshelikoptrar som transporterar trupper. Northrop Grumman Corp. installerade och driver sju kraftfulla radarstationer som spionerar på gerillan i ett komplicerat underrättelsesystem. ManTech, TRW, Matcom och Alion bearbetar fotografiskt material som tas på hög höjd för att avlyssna och analysera kommunikationen hos gerillan. Dessa uppgifter vidarebefordras till South Command, USA:s Södra militärkommando och CIA som analyserar uppgifterna som senare skickas till de instanser i USA och Colombia som kan ha användning av dem. Ironiskt nog är den colombianska armén den sista instansen som får ta del av uppgifterna.
Enligt Pentagon, State Departement och USAID betraktas majoriteten av dessa program som oåtkomliga för de väpnade styrkorna i Colombia på grund av att dessa “saknar den tekniska kapaciteten” för att tillämpa programmen. Frågan är då vilken funktion dessa instruktörer har i dessa program? som den colombianske frilansjournalisten Hernando Calvo Ospina nyligen frågade sig i en artikel på detta tema2).
Tjugotal döda nordamerikaner
Sedan 1998 har över 20 legoknektar hos dessa företag dött, dödsfall som alla tystats ned. Många av piloterna har skjutits ned av gerillan. Andra, som i fallet med Michael Demons, från DynCorp dog i en hjärtattack genom en överdos av heroin. Han arbetade på flygbasen Larandia.
Alexander Wakefield Ross arbetade också inom DynCorp och uppgavs ha krossats när hans helikopter påstods ha störtat. Men till hans mor uppgav personer med kännedom om dödsfallet att sonen hade mördats på grund av att han visste för mycket om hans kamraters narkotikahandel.
Tidskriften Semana sammanfattade USA-agenternas knarkhandel i Colombia med de dräpande orden: “Los Gringos som besprutar i Plan Colombia är ett gäng av Rambos som varken lyder Gud eller Lagen och som dessutom är inblandade i en skandalös handel med heroin”.
Den 12 maj 2000 påträffade polisen på Eldorado behållare som anställda hos DynCorp tänkte skicka till USA via det privata USA-företaget Federal Express som i sin tur skulle överlämna paketen på Patrick Air Force, en militärbas i Florida. Men den colombianska polisen kunde inte gå ut i massmedia eller ställa de skyldiga framför säkerhetspolisen DAS’ vapensköld och utpeka Bushs “modiga grabbar” som terrorister, vilket sker varje dag med colombianer som anklagas för att vara gerillamän. Polisen tvingades till tystnad under ett helt år fram till att USA-pressen offentliggjorde en rapport från DEA som visade att ytterligare tio legoknektar hos DynCorp var inblandade i en annan omfattande narkotikahandel. De officiella colombianska utredningarna “försvann”.
”Vi befinner oss i krig”!
Korpral Juan Carlos Castillo genomsöker den unga journaliststudenten Diana Rojas, 18, bagage. Plötsligt beordrar han henne att följa med upp till stridsvärnet 20 meter från bryggan som är den sista militärkontrollen på Rio Caguán innan vi anländer till staden Cartagena de Chairá. Därifrån ska vi resa vidare fyra timmar på landsvägen innan vi tar flyget tillbaka till Bogota.
Jag anar oråd eftersom militären har upptäckt det omfattande videomaterial som Diana har bandat under konferens om de mänskliga rättigheterna dagen innan i Remolino de Caguán. Där upphörde de öppna militära provokationerna mot konferensen efter att jag ställt sergeant Arroyave mot väggen och frågat varför han videfilmade deltagarna. Men nu tänkte militärerna göra det de misslyckades med under gårdagen; genomsöka minut för minut de åtta timmarna av videoupptagning.
Tillsammans med Alvaro Angarita från kommunistpartiets veckotidning VOZ går vi upp till major Espitia och kräver att de omedelbart släpper Diana Rojas samt respekterar den internationella normen om respekt för journalisternas källor.
– Vi befinner oss i krig, svarar korpral Castillo medan stora tårar rinner nerför den vetskrämda Dianas kinder.
– Den colombianska regeringen har ratificerat den heliga internationella rätten för journalister att inte lämna ut sina källor, svarar jag.
Angarita hänvisar till den 57:e lagparagrafen i Colombias grundlag och det får Castillo att ändra sig blixtsnabbt.
“Order från brigaden”
Situationen är hotfull för rykten på morgonen talade om att översten för den 12:e armébrigaden, ursinnig efter att hans man hade avslöjats att ha videofilmat konferensdeltagarna, hade utlovat repressalier mot reportrarna. I Cartagena de Chairá ställs vi återigen mot väggen för visitering och registrering av namn och ID-nummer. En halvtimme senare lämnar vi staden för fyra timmars bussfärd till länshuvudstaden Florencia och stoppas fyra gånger innan vi anländer till staden Paujil.
– Vad heter ni, säger en brunbränd reslig soldat från arméns specialstyrkor. De är de mest fruktade av alla, tränade att döda utan pardon när de går i konfrontation med gerillan.
– Följ med här, säger han till mig när han ser mitt ID-kort och kontaktar samtidigt sitt befäl via en bärbar kortvågsradio.
Vi promenerar cirka 150 meter till en militärgarnison som är helt omringad av höga stridsvärn i form av grönmålade sandsäckar. Jag undrar varför jag har valts ut och soldaten svarar att “det kom order från brigaden” och avslutar ordväxlingen.
En liten satt officer med indianskt utseende kommer ut och skakar hand och säger att “allt är OK” och jag kan gå ombord på bussen, som nu kommit fram och tre fyra colombianska kollegor kommer utspringande i sällskap med flera advokater från människorättsorganisationerna. “Kontrollen” är bara en markering för att visa vem som bestämmer i detta område och att i skuggan av Plan Patriota ska ingen sätta sig upp mot armén.
Tillbaka i Bogota sänder TV-kanalerna nyheten om att FARC-gerillan attackerat en armébataljon och att åtta soldater stupat och tio sårats.
1) El Clarín 23 februari 2003: TERCERIZACION EN LAS FUERZAS ARMADAS En las guerras, el sector privado también va al frente
http://old.clarin.com/suplementos/economico/2003/02/23/n-00801.htm
2) Guerra privada en Colombia, Como en Irak
Av Hernando Calvo Ospina, © Le Monde Diplomatique. Noviembre 2004.
