Translate-traducir
jueves, 5 de noviembre de 2009
Före detta gerillaledare trolig ny president i Uruguay
TEGUCIGALPA / 091027 / Med 47,5 procent i första valomgången är ‘Pepe’ Mujica troligen Uruguays nye president efter den 29 november då den andra valomgången genomförs.
Den förre gerillaledaren för den urbana Tupamarosgerillan som sköts med sex skott, satt 15 år i fängelse varav nio år helt isolerad i egenskap av ”gisslan”, militärdiktaturen sa att han skulle avrättas om någon ur militären dödades, är idag en fryndig 74-årig populär man.
Men det är inget revolutionärt handlingsprogram som Mujica och den breda fronten har gått till val utan snarare en fortsättning på Tabaré Vazquez’ vänsterregering som valdes 2004. Högern, formerad i Partido Nacional och Colorado, det klassiska tvåpartisystemets högerpartier med rötter inom den mäktiga jordägarklassen och städernas bank- och industrikapital, sa 2004 att vänsterregeringen inte skulle klara av att regera det lilla landet vid Rio de la Plataviken med cirka 3,5 miljoner invånare på drygt 175.000 km2. Men trots den internationella krisen och uteblivna reformer kommer den avgående president Vazquez att lämna in med över 63 procent i sympatier, enligt enkätundersökningar.
Enligt Valdomstolen fick Frente Amplio 47,5 %, Partido Nacional 28,5 % och Partido Colorado 16,7% av rösterna. Valdeltagandet var skyhögt, 89,86 % av de röstberättigade (2.563.250) eller 2.303.336 röstande.
Enligt uppgifter kommer den Breda Fronten få majoritet, om än en liten, i både senaten och underkammaren. Men fortfarande är resultatet till underkammaren ett frågetecken medan senaten är klar. Frente Amplio får 16 av de 30 platserna (-2) och preliminärt 50 platser i underkammaren.
Nu förbereder sig fronten för den andra valomgången där de möter en enad högeropposition, som tillsammans samlade 46 procent. Men alla bedömare anser att utgången mer eller mindre är klar, Pepe Mujica vinner presidentvalet i Uruguay den 29 november.
Uruguays färger och fana
I Montevideo och de stora städerna i Uruguay festade FA-anhängarna och mer eller mindre tog ut valsegern i förskott. Framför Hotel Columbia samlades tusentals människor och den forne Tupamarosledaren riktades sina ord till just dessa:
– Det uruguayanska folkets vackra sak och mål kräver ytterligare en ansträngning under 30 dagar, nu är det inte trikolorens färg (Frente Amplio) utan Uruguays färger och fana.
Nationalistpartiet Partido Blanco fick 28,5 men hade kalkylerat mer än 30 procent. Coloradopartiet tippades 11-12 procent men fick överraskande nära 17. Pedro Bordaberry, 49, son till den förre militärdiktatorn Juan María Bordaberry (1973-1985), uppgav att han stöder Blancopartiets Luis Alberto Lacalle, 68, i den andra valomgången.
Fortsatt amnesti
Det blev däremot förlust i folkomröstningen om att riva upp amnestilagen för militärer som begått brott mot mänskligheten under diktaturen (1973-1985). Mellan 47-48 procent röstade för medan en majoritet röstade emot, vilket visar att de konservativa stämningarna eller rädslan fortfarande sitter djupt i folksjälen, därav Pepe Mujicas mycket moderata vallöften som saknar både jordreform som löften om att ansluta landet till ALBA. Också den andra folkomröstningen om rätt för uruguayaner utlandslands att rösta fick kalla handen, bara 37 procent sa ja.
Tabaré Vazquez-regeringen har kritiserats hårt av sina egna för att inte ha vågat ta striden i kongressen eftersom Frente Amplio hade en parlamentarisk majoritet för frågan.
Dick Emanuelsson
-----------------------------
Fakta valet:
Frente Amplio (Vänster-reg) fick 1093869 röster, 47,49%.
Partido Nacional (nyliberal höger) 657327 röster, 28,54 %.
Partido Colorado (höger-liberal) 383912 röster, 16,67 %.
Partido Independiente (social-liberal) 56156 röster, 2,44 %.
Partido Asamblea Popular (rev. Vänster) 14869 röster, 0,66 %.
------------------------------
De Modlösa, eller hur man prostituerar sig politiskt
<8077 tecken>
Tegucigalpa / 091018 / En svidande vidräkning av politisk och mänsklig opportunism men även politisk prostitution.
Så kan romanen De Modlösa av John Lapidus, sammanfattas. En modig bok för han konfronterar både dubbelmoralen i svensk biståndspolitik som opportunism och underdånighet hos svenska biståndsarbetare i tjänst hos högerregeringens nykoloniala utrikespolitik.
I De Modlösa, som handlar om Sverige i Nicaragua är han skoningslös mot ambassadör ”Kerstin” som i verkligheten är vänsterpartisten Eva Zetterberg. Slutsatsen av hennes politiska förräderi mot både sitt eget parti, hon är ju politiskt språkrör för en högerregering, men även mot det folk och revolution hon en gång för många år sedan sade sig stödja, blir uppenbar i boken.
Ty Lapidus har som koordinatör för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas projekt i det centralamerikanska landet en direkt insyn i hur den nykoloniala europeiska imperialismen agerar. Eller hur Internationella Valutafondens krav på nicaraguansk kapitulation av egna djupgående strukturella förändringar till förmån för sitt folk ställs mot krediter från IMF. Att detta också är ”Kerstins” krav mot Sandinisterna, som återkommit till makten efter 16 år av för Nicaraguas folk förödande nyliberala regimer, gör knappast hennes meritförteckning vackrare.
LAPIDUS, ELLER ”ERIK HOLMBERG” som är bokens huvudperson, är en katt bland hermeliner. Ty få av ”svenskgruppen”, utbildade akademiker, ekonomer, och andra yrkestitlar som imponerar, vågar stödja Eriks politiska ståndpunkter och ta den politiska fighten mot ”Kerstin” när UD-representanterna från Stockholm ska komma på besök i Managua. Där ska de få en bakgrund till läget och därefter fatta beslut om den svenska högerregeringen ska fortsätta biståndet eller klippa det till Sandinistregeringen.
”Kerstin” sitter nästan varje kväll i nicaraguansk oppositions-TV och uttalar sig kritiskt mot sandinistregeringen. Den kvinnliga ambassadören är till och med snäppet värre i sin kritik mot sandinisterna än självaste USA-ambassadören ”Wilson”, som Erik har en förkärlek till att provocera politiskt när det samlas till cocktailpartyn på den luxuösa svenskambassaden som med sitt AC-system mer påminner om ett ishotell vid polcirkeln än en fastighet i ett tropiskt land. För varje dag som går retar ”Kerstins” uttalanden upp basen i det parti som i dag samlar över en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare. Men även Eriks biståndskamrater är indignerade men vågar, när det kommer till kritan, inte föra fram kritiken mot Ambassadören.
I PRESENTATIONEN AV De Modlösa hävdar förlaget att boken inte bara handlar om Nicaragua utan också om Sverige och svenskarna. Var går gränsen mellan ett fattigt och ett rikt land? Och boken ställer också den avgörande frågan om ”vem bär egentligen ansvaret för att det ser ut som det gör”? i världen.
För det handlar om ett fenomen som vuxit upp i kölvattnet av den nyliberala modellen som inte bara har en förödande ekonomisk sida utan även en juridisk och kulturell faktor som slagit sönder mycket av den kollektiva solidaritet som nästan hela det 20:e seklet präglades av i folkdjupet. Nyliberalismen har slagit sönder arbetsrätt och fackföreningar och kapitalet har nästan grönt ljus till att göra vad det vill. Rädslan att förlora sin anställning gör att folk i stället vässar armbågarna än sluter sig samman med arbetskamraterna och slår tillbaka offensiven mot arbetarklassen och nationernas suveränitet.
TY SOLIDARITET ÄR en helt annan sak än personlighetsutveckling, försörjning och karriärstege. Det svenska folket och i synnerhet arbetarrörelsen och stora delar av den unga generationen, kan se tillbaka på vackra kapitel som är skrivna i den internationella solidaritetens tecken. Från Spanska inbördeskriget på 1930-talet, efterkrigstidens stöd till den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, den enorma solidariteten till Vietnam och Indokina på 1960- och 1970-talen där också solidariteten med folken i Latinamerika som Chile, Nicaragua och El Salvador växte fram naturligt i spåren på folkens seger i Vietnam 1975. Insamlingslistor på jobben där miljoner kronor samlades in till kämpande folk över världen, solidaritetsaktivister som lördag efter lördag sålde Vietnambulletinen och skramlade med insamlingsbössor står i bjärt kontrast till dagens ”civila samhälle” och dess paraplyer av så kallade ”NGOs”, odemokratiska biståndskonstellationer som skys som pesten i många av de länder som idag, i konfrontation mot såväl nordamerikansk som europeisk imperialism, försöker finna nya vägar för att lyfta sina länder ur underutvecklingen som plundras av transnationella bolag.
”KERSTIN” VAR OCH ÄR inte bara ett politiskt språkrör för högerregeringen på Rosenbad. Hon innehade också rollen som ”Givarländernas” språkrör i Managua, det vill säga de främsta imperialistiska EU-länderna. I likhet med USA-ambassadören ”Wilson” tyckte dessa att fel parti vann kommunalvalen den 9 november 2008 när sandinisterna sopade marken med oppositionen och påstod, trots ett tjog latinamerikanska valobservatörer vid sidan av de sandinistiska och liberala valobservatörerna att valfusk hade förekommit. Det viktigaste valet, det om borgmästarposten i huvudstaden Managua, räknades om på begäran av Eduardo Montealegre, den nyliberale kandidaten, USA:s och IMF:s man i Managua, bankiren och landets tjuv Nr. 1. Men när omräkningen ägde rum fattades just den person som hade begärt omräkningen. I stället krävde då Montealegre att valet skulle räknas om i hela landet. Resultatet av omräkningen i Managua blev nästan exakt det samma som resultatet på valkvällen; solklar sandinistseger.
”Kerstin” fortsatte att i den privatkontrollerade pressen insinuera om att Nicaragua gick mot diktatur och det var uppenbart att hon ville provocera fram ett beslut där sandinisterna helt enkelt kastade ut henne. USA och EU frös ett par hundra miljoner dollar i bistånd, ett ekonomiskt dråpslag och visade sin nykoloniala karaktär mot det tredje fattigaste landet på kontinenten som i dag med stolthet kan säga att trots fattigdomen, så är Nicaragua ett av få länder i Latinamerika och Karibien som är fritt från analfabetism, trots Kerstin och Wilson och miljarder dollar i inpumpat bistånd under de nyliberala regimerna (1990-2006). Landsbygden redovisar 2009 produktionsrekord av ris, bönor, majs och andra produkter som ett resultat av att Nicaragua inte bara exporterar mot Norr utan har vänt sig mot Syd, anslutit landet till ALBA och Petrocaribe. Imperialismen och ”Kerstin” gjorde en rejäl felkalkyl. Det gick inte att med utpressning knäcka Nicaraguas folk.
DE MODLÖSA INNEHÅLLER så mycket mer av denna politiska cynism och dubbelmoral som inte bara är svensk utan en tendens som vuxit fram i länder och personer som, om de någon gång har haft politiska principer, idag har sålt dessa för att inta en plats i UD eller Sida. Eller som ”Kerstin”, få sin dröm uppfylld och inta svenska ambassaden i Santiago de Chile.
Att John Lapidus, som har arbetat i många år har verkat i Zimbabwe och Nicaragua som journalist och solidaritetsarbetare inte tillhör den kategorin står efter en sträckläsning av De modlösa helt klart. Det är dessvärre en ensam unik röst men som därför gör det än mer angeläget att läsa boken.
GÅRDAGENS SOLIDARITETSAKTIVISTER har i dag till stora delar ersatts av det så kallade ”civila NGO-samhället”. I Nicaragua betraktas många av dessa ”NGO:s” av sandinisterna som direkta femtekolonnare. Bolivias president, aymaraindianen Evo Morales, är heller inte nådig mot dessa och hans kritik tangerar till stora delar vad John Lapidus’ De Modlösa vill ställa i blickpunkten:
– Några NGO:s bara utnyttjar de fattiga, indianerna och miljön för att de själva ska leva och må väl. De bor i städerna, de har el, de har allt och de intresserar sig inte för familjerna som lever på landsbygden som varken har el eller basservice[1].
Dick Emanuelsson
Tegucigalpa
[1] Morales critica a las ONG que convierten en un "gran negocio" a los pobres.
http://www.publico.es/internacional/256964/evo/morales/ong/s/pobres/vivir?pagCom=3
--------------------------------------
DE MODLÖSA
Av John Lapidus
Lapidus Förlag
397 sidor
176 kronor
www.lapidusforlag.se
--------------------------------------
martes, 3 de noviembre de 2009
HONDURAS: Cien de 125 candidatos del PINU rechazan elecciones bajo el régimen de facto
ENTREVISTA A Wilfredo Méndez, director de PINU.
Por Dick Emanuelsson y Mirian Huezo Emanuelsson, cámara.
Blog: http://dickema24.blogspot.com/
La entrevista en audio:
http://www.box.net/shared/aqd2b5nnto
En video en YouTube:
1ª parte: http://www.youtube.com/watch?v=YJda2eWn_3w
2ª parte: http://www.youtube.com/watch?v=J1m0wZPOhhQ
TEGUCIGALPA / 091029 / El joven director del partido socialdemócrata en Honduras subraya que no puede haber elecciones en Honduras sin la restitución del presidente Manuel Zelaya en la casa presidencial. Cien de 125 candidatos del PINU rechazan elecciones bajo el régimen de facto y condena sus propios miembros, como Bernard Martínez, candidato presidencial por el partido, en las elecciones organizadas bajo la sombra de las bayonetas. Las fuerzas militares han sido encargadas un mes antes las inciertas elecciones como responsable de la distribución del material electoral, los locales, la vigilancia y el traslado de las urnas al Tribunal Superior Electoral que fue un actor activo en el derrocamiento del presidente constitucional en el golpe de estado el 28 de junio.
Rechaza las exigencias y la carta enviada por un capitán del ejército en donde exige de los alcaldes del país que estos envíen datos personales como nombres, apellidos y direcciones a los hondureños que constituyen la Resistencia contra el golpe de estado.
El director del PINU también cuestiona Lewis Amselen, el embajador de EE.UU. ante la OEA por sus declaraciones contra la misma OEA por tener una posición critica ante las elecciones generales en Honduras, organizadas por el régimen de facto. “Parece que ese embajador avala golpes de estados en America Latina”, comenta Méndez.
Finalmente hace un llamado y convocatoria a todos los partidos socialdemócratas en el mundo de dar una mano de solidaridad al pueblo hondureño en su lucha para restituir la democracia y la constitucionalidad en la republica hondureña.
“Vamos a declarar el partido Liberal libre de golpistas”
El líder liberal, Rafael Barahona a Elvin Santos: ¡Renuncie!
Por Dick Emanuelsson y Mirian Huezo Emanuelsson, cámara.
Vea el video en YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=RVonJ77_UZY
TEGUCIGALPA / 091029 / Rafael Barahona, líder de la resistencia Liberal y candidato al Congreso Nacional recomienda al candidato oficial del Partido Liberal, Elvin Santos, de renunciar, en la siguiente entrevista realizada el 29 de octubre, unos minutos antes de ser reprimida la marcha por el ejercito y los Comandos Cobras.
– Vamos a declarar el partido Liberal libre de golpistas, dice y mucha gente grita ¡“URGE MEL, URGE MEL”!
– El candidato (presidencial) del partido liberal es golpista y mucha gente en los barios y las colonias lo repudia en todo el país.
Dice que hay muchos liberales en la Resistencia y es que el “Pueblo-Pueblo” pero de los partidos UD, PINU y candidaturas independientes que rechazan categóricamente el golpe de estado.
A los Estados Unidos y el Thomas Shannon, subsecretario del Departamento de Estados de los asuntos en America Latina y el Caribe, sugiere que sean solidarios con Honduras para rescatar la democracia en el país. Pero tiene sus dudas, al respecto de la posición gringa:
– Tienen doble moral. Hay una élite en Estados Unidos que también son golpistas y que patrocinan a este golpe de estado
Por Dick Emanuelsson y Mirian Huezo Emanuelsson, cámara.
Vea el video en YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=RVonJ77_UZY
TEGUCIGALPA / 091029 / Rafael Barahona, líder de la resistencia Liberal y candidato al Congreso Nacional recomienda al candidato oficial del Partido Liberal, Elvin Santos, de renunciar, en la siguiente entrevista realizada el 29 de octubre, unos minutos antes de ser reprimida la marcha por el ejercito y los Comandos Cobras.
– Vamos a declarar el partido Liberal libre de golpistas, dice y mucha gente grita ¡“URGE MEL, URGE MEL”!
– El candidato (presidencial) del partido liberal es golpista y mucha gente en los barios y las colonias lo repudia en todo el país.
Dice que hay muchos liberales en la Resistencia y es que el “Pueblo-Pueblo” pero de los partidos UD, PINU y candidaturas independientes que rechazan categóricamente el golpe de estado.
A los Estados Unidos y el Thomas Shannon, subsecretario del Departamento de Estados de los asuntos en America Latina y el Caribe, sugiere que sean solidarios con Honduras para rescatar la democracia en el país. Pero tiene sus dudas, al respecto de la posición gringa:
– Tienen doble moral. Hay una élite en Estados Unidos que también son golpistas y que patrocinan a este golpe de estado
Los pueblos no aman las armas pero a veces son obligados de levantarse con ellas
Por DICK EMANUELSSON
La elección de la forma de lucha depende de las circunstancias concretas en cada país, tomando en cuenta las particularidades. “El Tío Ho”, como el pueblo vietnamita llamaba Ho Chi Minh, el Padre de la Patria pero también el indiscutible líder del Partido del Trabajo, que se llamaba el Partido Comunista de Vietnam, siempre hablaba en el nombre de la paz pero que tuvo que levantarse en armas contra los ocupantes japoneses, franceses y los genocidas de Estados Unidos que creían que con las armas más poderosas del planeta iban a doblegar al heroico pueblo de Vietnam.
Al respecto del debate permanente que se lleva a cabo en la Resistencia contra el golpe de estado y los planteamientos sobre si o no a las armas creo que ese interesante debate debería concentrarse en el tema en ¿dónde se logra más efecto de las acciones de las masas?
LA HISTORIA ESTA RICA en experiencias y acá se ha colocado el Che pero en épocas totalmente diferentes. Se ha mencionado las experiencias del pueblo heroico y combativo de Colombia en donde el imperialismo norteamericano no ha podido derrotar a una insurgencia que tiene profundas raíces en el pueblo colombiano, sobre todo las clases populares. Pese a todos los “Planes” la guerrilla es vivito y coleando y ahora se prepara para enfrentarse con más fuerza contra los gringos que poseen de siete bases militares y más militares en Colombia.
Y no ha sido por que unos estudiantes pequeñoburgueses románticos querían copiar la idea del Che en las montanas de Colombia sino por que principalmente el campesinado colombiano fue levado al matadero por una clase terrateniente y oligarquía más intolerable y militarista. En el departamento de Cundinamarca, la región en donde Bogota es la capital, el campesino que mencionaba la palabra “reforma agraria” fue victima por los grupos paramilitares, contratados por los terratenientes, llamados Chulavitas o Los Pájaros.
Y ESO FUE ANTES EL 1964 cuando fue fundada las FARC. Su nacimiento se debía principalmente en el tema de la autodefensa campesina. Por que ese campesino, victima del machete, se le cortaron la cabeza que fue colocada en un palo del potrero para así sea un ejemplo de las consecuencias de organizarse en el movimiento campesino y luchar por la reforma agraria. Por eso se organizaron las FARC, que si, varios años después, tomaron la decisión de luchar por la toma de poder político a través las armas por que todos los otros caminos se les habían sido cerrado, como decía el fundador Jacobo Arenas como explicación por que las armas. Pero la guerrilla siempre ha subrayado que lucha por la paz, una paz que la oligarquía colombiana siempre ha saboteado y ha ahogado en sangre. O que decir sobre los 4.000 sindicalistas asesinados en Colombia. ¡¡¡“4.000 Jairo Sanchez”!!! O los 5.000 militantes de la Unión Patriótica, que fue el intento de las FARC 1984-1990 de incorporarse en la vida civil pero que fue convertido en un genocidio político.
Vale decir, que durante el otro proceso de paz entre Pastrana-FARC entre 1999-2002, la guerrilla propuso organizar cada domingo foros sobre diferentes temas en donde la sociedad colombiana y sus movimientos popular tuviera acceso para opinar y proponer que tipo de sociedad querian. Se hizo más de 29.000 intervenciones durante esos domingos en donde representantes de las masas colombianas, un verdadero debate nacional, pudieron hablar directamente al purblo a través el canal de televisión público (hoy cerrado por Uriobe). Pero ese proceso politico y de debate critico, pensamiento critico, la “Batalla de Ideas”, que posteriormente decía Fidel, terminó como todos los otros procesos de paz con el bombardeo de la zona de paz bajo control de la guerrilla.
ASÍ SE FRUSTRÓ OTRA vez los intentos de paz en Colombia, que solo fue una repetición del 9 de diciembre del 1990 cuando la base central de las FARC, la Casa Verde, fue bombardeada y asesinado el “Acuerdo de Cese de Fuego”, firmado por el presidente Betancourt en mayo del 1984.
El enemigo de los pueblos esta en una constante guerra psicológica para enlodar a esas luchas tildándolos cada insulto. El fantasma ayer fue la Unión Soviética y hoy son las FARC, Chavez, Daniel Ortega y casi Rafael Correa. Y mañana, cuando los pueblos no se dejan de enganar, van a inventar otra cosa.
Como por ejemplo que Hector Zelaya, el hijo de Zelaya, residente en Estados Unidos, esta en problema con sus vínculos con los narcos mejicanos y por eso Mel Zelaya tuvo que ceder ante el chantaje de Thomas Shannon y firmar el Acuerdo Tegucigalpa/San José.
Dicen los voceros de la mentira.
Y TODOS USTEDES SABEN que en Honduras los mentirosos controlan 95 por ciento de los medios en donde el anticomunismo es la Biblia política para ellos. Pues nada extraño, así ha sido siempre pero es importante de no vacilar y no tomar el debate bajo las condiciones de ellos por que es fácil a caer en la trampa que siempre arreglan para neutralizar el movimiento popular.
¿Si a las armas o solo vía pacifica?
Es una pregunta abstracta. Mel ha dicho consecuentemente que él se sostiene en la lucha pacifica. Lo mismo ha dicho Evo Morales en Bolivia. Pero lo que si se puede decir es que las profundas transformaciones de sociedades muy injustas, clasistas y muchas veces también racistas, son violentas, no siempre en el sentido que el pueblo se levanta en armas pero que si, el pueblo boliviano se levantó y tumbó dos presidentes que habían sacado los tanques y el ejercito en las calles para aplastar la justa insurrección, matando en los días duros en el mes de octubre del 2003 más de 70 seres humanos, hiriendo a centenares.
Los mineros bolivianos no anduvieron desarmados en sus largas marchas de Potosi a La Paz por que tenía su dinamita. Era su arma por que sabia de una sangrienta experiencia que la oligarquía boliviana siempre dirigían los fusiles hacia los más combativos sectores de la clase obrera. Lo mismo con los campesinos que en su forma de lucha “pacifica” colocaron piedras en las carreteras para así, de forma pacifica, protestar y paralizar para tumbar gobiernos y presidentes corruptos.
ES DECIR; CADA PUEBLO es soberano en su decisión ¿cómo luchar contra su enemigo? No hay nadie que puede poner una forma contra la otra por que un pueblo en unas circunstancias únicas lucharon sin o con las armas.
¿Cómo luchará el pueblo hondureño? En el camino sabrá responder esa pregunta con sus propias experiencias y sobre todo, por la actuación de su enemigo.
USA:s dubbelspel bakom “förhandlingarna” i Honduras
TEGUCIGALPA / 091102 / Samtidigt som 50.000 honduraner attackerades av armén och polisen kom kuppregimens civila representanter och den avsatte president Manuel Zelayas tre delegater överens om att Zelaya ska återinsättas på sin post, om landets kongress, som avsatte Zelaya, så anser.
– Överenskommelsen är ett bakslag från San José-pakten som heller inte var ett bra förslag till politisk lösning.
Det säger Tomás Andino, kongressledamot och medlem av partiledningen i Unificación Democrática, UD, Honduras största vänsterparti som när vi träffar honom just har lett ett massmöte med representanter för den Nationella Motståndsfronten. På dagordningen stod två punkter: AVTALET TEGUCIGALPA/SAN JOSÉ och Frontens inställning till de planerade valen.
Från fackföreningen Stibys lokaler strömmar hundratals honduraner ut, representanter från huvudstadens alla stadsdelar, främst de fattiga som har förvandlats till veritabla motståndsnästen i kampen mot statskuppen. De har alla det gemensamma att de är oerhört solbrända men så har de också deltagit nästan oavbrutet under 126 dagar i motståndskampen mot den civila-militära diktaturen och under den heta centralamerikanska solen.
DET REVOLUTIONÄRA VÄNSTERPARTIET UD är det enda partiet som i sin helhet har fördömt statskuppen och har under dessa månader vunnit stor respekt och sympati. En av dessa UD-medlemmar är den 50-åriga lärarinnan Flor Guevara som inte bara är en motståndskvinna utan också mor till Amado Guevara, kapten i det honduranska landslaget som för ett par veckor sedan kvalificerade sig till VM i Sydafrika. Hon var innan statskuppen av UD nominerad till borgmästare i Tegucigalpa och den tidigare okända Flor är i dag storfavorit till borgmästarposten. Därför är det fler än en bland tvåpartisystemets liberaler och konservativa som hellre skulle se att UD och Motståndsfronten väljer att bojkotta valet som alla anser vara ”riggat” med det sedvanliga valfusket.
Tomas Andino anser att det föreliggande avtalet, som utarbetats under överinseende av Thomas Shannon, vice statssekreterare för frågor på den amerikanska kontinenten, inte förpliktar att Zelaya återinsätts på sin post. Kongressen, som formellt avsatte Zelaya den 28 juni och blåljög om att Zelaya skriftligen hade begärt att bli entledigad, kan lika gärna bekräfta sitt beslut från detta datum. Zelaya behöver rösterna från 65 av 128 ledamöter. Men utsikterna är mycket ovissa.
– Avtalet säger att en Nationell försoningsregering ska installeras senast den 5 november vilket innebär att en sådan regering ska ledas av president Zelaya. Därför har kongressen inget annat val än att återinsätta Zelaya på sin post, hävdar Tomas Andino bestämt.
Anklagelser om att militären personligen söker upp var och en av kongressens ledamöter för att hota dem som kan tänka sig att rösta för ett återinsättande av Zelaya har hörts i Radio Globo, den enda nationella radiostationen som fördömt kuppen. Men även Silvia Ayala, också kongressledamot för UD, bekräftar anklagelserna. I söndags kidnappades maken till en kvinnlig kongressledamot, vilket många betraktar som ett öppet hot mot dem som anser att Zelaya ska tillbaka på sin post.
HUR ÄR DET MÖJLIGT att USA under 50 år har genomfört en blockad av Kuba som förra veckan resulterade i att det största antalet länder någonsin, 187, fördömde USA-blockaden och bara två, Palau och Israel, stödde den, inte har upphört med sitt ekonomiska och militära stöd till den honduranska civila-militära regimen? Enligt USA-advokaten Eva Golinger ligger USA bakom militärkuppen den 28 juni i allians med den honduranska oligarkin. Syftet har framför allt varit två; slå sönder den svagaste länken i kedjan av ALBA-länder samt slå vakt om Palmerola, den viktigaste flygbasen för USA:s Södra Militärkommando.
Barack Obamaadministrationen har tillämpat en kombination av republikanernas ”Hard Power” och Bill Clintons ”Soft Power” och skapat en ”Smart Power”. I den blandar han den militära makten med diplomatiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt inflytande och blir så framgångsrik att han till och med får Nobels fredspris. Men det tragiska, menar Golinger, är att han i Honduras’ fall slår sönder demokratin, genomför en militär statskupp och slår mot den latinamerikanska befrielseprocessen visavi USA.
HILLARY CLINTON HAR under de drygt fyra månaderna av statskupp aldrig tagit ordet i sin mun och har sagt att det bör vara honduranerna själva som ordnar upp sina problem. Trots det tillsattes Costa Ricas USA-vänlige president Oscar Arias på Clintons tillrådan efter bara några dagar som medlare. Han och en USA-lobby anlitad av kuppregimen utarbetade två förslag till lösning som hela tiden förhalades av Michelettiregimen. Samtidigt finansierade USAID delar av regimens arbete och det var Washington som ledde och kontrollerade de honduranska väpnade styrkorna via flygbasen Palmerola. Slutligen var det höga tjänstemän från Vita huset och State Departement som lade fram Avtalet ”TEGUCIGALPA /SAN JOSÉ” förra veckan, fyra månader efter statskuppen. Cirkeln var slutligen sluten och USA:s politiska perspektiv ser klart bättre ut än de gjorde innan den 28 juni.
”Thomas Shannon och James Steinberg var i Honduras en vecka innan statskuppen och höll möten med civila politiker och militärer med målsättningen, som de sa, att bromsa ’kuppen’ men hur kan man då förklara att det plan som president Zelaya kidnappades och deporterade utomlands från militärbasen Soto Cano (Palmerola) i närvaro av USA-militärerna?”, frågar sig Eva Golinger.
Och ger svaret:
”State Departement legitimerade hela tiden kuppmännen och uppmanade ’alla parter att lösa de politiska tvisterna på ett fredligt sätt via dialog’. Men sedan när kan en inkräktare som tagit makten med vapen anses som en legitim ’part’ och kallas till att hålla en dialog”? frågar sig Golinger.
I dag utfärdar USA-ambassaden i Tegucigalpa återigen visum. Några ekonomiska sanktioner var det aldrig tal om, trots att 70 procent av Honduras’ export går på USA, än mindre att frysa kuppmakarnas bankkonton, affärer eller investeringar i USA.
TROTS ATT ZELAYA FORTFARANDE sitter fången på Brasiliens ambassad sedan den 21 september och kongressen förhalar beslutet om att riva upp avsättandet, har Washington redan, i gammal klassisk stil, börjat förberedelserna med att ”stödja valet i Honduras” och talar om, precis som kuppresidenten Micheletti, att ”valet löser landets politiska kris”.
– Det är inte tid att gå ut och festa, säger Tomas Andino, utan att i stället fortsätta och förstärka motståndet. För just de kommande dagarna är de avgörande. Kongressen kommer inte att göra något utan att det finns ett tryck bakom.
Dagen efter intervjun anlände tusentals honduraner till kongressen för att kräva att landets folkvalde president skulle återinsättas på sin post. Vid denna pressläggning, tisdag morgon, hade kongressen fortfarande inte fattat beslut om att ens sammankallas. Därmed är valet den 29 november i fara och Motståndsfronten kommer aktivt att bekämpa genomförandet av det samma.
Dick Emanuelsson
-----------------------------------
AVTALET TEGUCIGALPA / SAN JOSÉ (2009-10-30) *
Läs mer om den juridiska konspirationen mot president Manuel Zelaya och hur det politiska och ekonomiska etablissemanget, riksåklagare, högsta domstolen, landets kongress, topparna inom katolska och evangeliska kyrkorna konspirerade för att störta Manuel Zelaya med förevändningen att han ville avskaffa författningen och ersätta den med en ny där han kunde låta sig återväljas på sin post [1].
1. Överenskommelsen stipulerar en Nationell Försoningsregering som består av erkända partier, sociala och folkrörelser som ska vara huvudmän för de olika regerings- och statliga myndigheter.
2. Parterna respekterar den nuvarande författningen och avstår från att utlysa en deputeradeförsamling som ska utarbeta en ny författning men även avstår från varje slags enkätunderundersökning med målet att reformera författningen för att tillåta att presdidenten ges rätt att ställa upp till omval, förändra regeringsformen eller överträda de oantastliga artiklarna i vår författning. (Överenskommelsen ger inte ens de inblandade, framför allt Zelaya, rätt att offentligt yttra sig över artiklarna 5, 239, 373 och 374).
3. Överenskommelsen uppmanar Honduras folk att delta i de allmänna valen den 29 november och undvika alla slags manifestationer som motsätter sig valen eller dess resultat, uppmaningar till uppror eller civil olydnad.
4. De väpnade styrkorna och Polisen underställs den Nationella Valtribunalen en månad innan valet.
5. Kongressen ges fullmakt att fatta beslut om att återinsätta eller ej Manuel Zelaya på presidentposten. Samma kongress formaliserade den militära statskuppen den 28 juni genom att förklara Zelaya avsatt på grund av grundlagsbrott.
6. En ÖVERVAKNINGSSKOMMSSION utses bestående av fyra personer där vardera sida, kuppmännen och Zelaya, väljer två var. Kommssionen ska samordnas av en representant från OAS, de Amerikanska Staternas Organisation. Med målet att i framtiden undvika händelser (läs militär statskupp) utses efter tillsättandet av den nya regeringen i januari en SANNINGSKOMMISSION som ska utreda händelserna såväl INNAN den 28 juni som UNDER och EFTER detta datum.
7. Med överenskommelsen uppfylld faller alla internationella sanktioner mot Honduras.
8. Alla meningsskiljaktigheter eller tillämpandet av avtalet ska underställas Övervakningskommissionen. Men samtidigt understryker avtalstexten respekt för Honduras’ suveränitet enligt FN:s charta om icke inblandning i staters inre angelägenheter.
9. Tidskalender för genomförandet av avtalet, där det viktigaste datumet är den 5 november som handlar om regeringsbildandet.
10. Slutord.
11. Tackord till Hillary Clinton, OAS’ generalsekreterare Miguel Inzulza, etc.
12. Avtalets giltighet träder i kraft från och med undertecknandet av avtalet.
[1] fredag 23 oktober 2009
Honduras: Statskuppens allierade inom medierna
http://dickema24.blogspot.com/2009/10/honduras-statskuppens-allierade-inom.html
Dick Emanuelsson
* Kort samanfattning, inte litterärt översatt.
domingo, 1 de noviembre de 2009
(VIDEO) Tomás Andino (UD): El frente de lucha interno y la movilización popular decisiva para la restitución constitucional
POR DICK EMANUELSSON&MIRIAN HUEZO EMANUELSSON (camera)
VIDEO:
1ª parte: http://www.youtube.com/watch?v=dwt3__EAsao
2ª parte: http://www.youtube.com/watch?v=aVF-8bYmLP0
. . . O ESCUCHARLO EN AUDIO:
http://www.box.net/shared/22ou81v2op
TEGUCIGALPA / 091101 / El acuerdo firmado entre las dos comisiones el viernes pasado despierta muchas inquietudes y preocupaciones de la seriedad por parte de Estados Unidos y la voluntad de aceptar la restitución constitucional en Honduras por parte de la comisión del régimen de facto.
El Congreso nacional tiene en su mano la decisión de aceptar o rechazar el acuerdo entre las dos comisiones pero hay muchos elementos que dicen que los congresistas que formalizaron el golpe de estado militar el 28 de junio no están muy de acuerdo de revocar esa decisión.
Sin embargo Estados Unidos ha logrado, después cuatro meses de doble discurso y de dilataciones, de imponer su política en Honduras, quedarse con la base Palmerola y evitar una Constituyente, por lo menos durante el periodo que queda del presidente Manuel Zelaya.
En la siguiente entrevista (en dos partes) con TOMÁS ANDINO, diputado de la Unificación Democrática (UD) en el Congreso nacional, el también dirigente nacional del Frente Contra el Golpe de Estado advierte por “bailar antes de que llegue la orquesta” y que debe haber una última fecha definida antes de aceptar y reconocer las elecciones.
Tomás Andino comenta en la entrevista sobre las negociaciones entre la UD y la campaña del candidato presidencial independiente, Carlos H. Reyes para lograr a llegar a un solo candidato del movimiento popular en las elecciones el 29 de noviembre año en curso. Hay grandes posibilidades de que la capital podría ser gobernada por Flor Guevara, mujer, activista de la Resistencia y candidata a la alcaldía en nombre de la UD y que otros miembros de la Resistencia también tengan victorias electorales en otras partes del país.
Pero todo depende de la restitución del presidente Manuel Zelaya.