Av Dick Emanuelsson
Sakta klyver den tio meter långa kanoten, en urholkad jättelik trädstam från regnskogen, det mörka vattnet. Det dova mullret från en 40 hästar stark Johnson utombordare, paddor och fåglarnas nattkonsert är det enda som hörs på floden Rio Cimitarra, cirka 55 mil norr om huvudstaden Bogota. Motoristen lyser med en stark ficklampa i det svarta vattnet, risken för att stöta på trädstammar är stor. Ibland tvingas han lyfta upp utombordaren för att undvika att propellern slås sönder. Bakom oss lämnar vi byn San Francisco i regionen Magdalena Medio och jag färdas mot ett ovisst öde.
Ingen av de cirka tio gerillasoldaterna från ELN säger något. Framför mig sitter en lång yngling med indianska drag och kramar sin flickvän. Det israeliska Galilgeväret har han i knät, mellan sig och tjejens kropp. Hennes siluett blänker till ibland i månljuset och ser jag en underskön kvinna i 22-23-årsåldern som ler mot mig när hon vänder sig om och ansiktet antar konturer och form i månskenet. I en timme reser vi i tystnad på floden tills vi kommer fram till en by som jag inte har den minsta kännedom om.
Fem timmar tidigare hade jag anlänt tillsammans med folkombudsmannen samt fyra lastbilar med förnödenheter till de hungrande bönderna i floddalen Rio Cimitarra. Till och med en reporter från New York Times var på plats med fotograf men återvände till staden Barrancabermeja med de andra journalisterna innan skymningen. Jag beslöt att stanna på uppmaning av bondeledarna för att studera deras FN-finansierade Buffaloprojekt.
Men det här är gerillaområden som Farc och ELN kontrollerar sedan flera år. USA-journalisten spärrade upp ögonen och såg förskräckt ut när gerillasoldater från de bägge grupperna plötsligt dök i byn. De ställde sig i byns enda affär för att svalka sig med en öl i den 35-gradiga hettan. Då ställde jag frågan till ELN-kommendanten om han gav tillåtelse för en intervju. ”Vi hörs om någon timme”, sa han och försvann.
Klockan 7 kom han tillbaka och sa att han var beredd.
Jag följde honom i fotspåren som bar ner mot floden. I mörkret steg vi om bord på kanoten som nu förde mig bort från bönderna till en annan by. Men det blev ingen intervju, varken den kvällen eller dagen efter. Andra mer dramatiska händelser skulle inträffa.
Gerillaartilleri
Först trodde jag att jordbävningen från El Salvador hade drabbat även Colombia. De breda plankorna i det enkla huset hos den fattige bonden som jag övernattade hos skakade, ja hela marken skakade av explosionerna när gerillans artilleri skickade iväg de första specialpreparerade bomberna via specialbyggda gasoltuber på 100 libras, cirka 45-literstuber, klockan 2 på natten. De måste ha orsakat desperation och panik när bomberna landade i den största paramilitära basen. En kombinerad styrka av specialtränade gerillasoldater från FARC och ELN attackerade. Målet var fem baser som en paramilitär styrka hade upprättat den 3 december då de anlände till ”El Filo de Rentería” i södra delen av länet Bolivar.
Gerillasoldaterna från ELN hade några timmar tidigare inkvarterat mig hos bonden samma kväll jag hade anlänt till byn Puerto Matilde. Det lokala gerillabefälet sa att han måste kontakta den centrala gerillabasen om tillstånd för att ge intervjun. ”Det bästa vore om du kunde ta dig ända fram till Coce”, ELN:s högkvarter, i bergen i södra delen av länet Bolivar.
Men det avgörande slaget mot den paramilitära truppstyrkan i bergen skulle komma i vägen.
Miljökamp a la gerillan
Efter ett dygn på hästrygg och i kanot var jag på plats bland skyttegravarna uppe i bergen, guidad av gerillaledarna ”Alberto” från FARC och ”Julian” från ELN-gerillan.
Solen steker, kvicksilvret ligger mellan 35-40 grader. Vägen till skyttegravarna var bland de vackraste jag sett under mina nära 30 års bevakning som reporter av Colombia. Floden Rio Cimatarras kanter befolkas av halvmeterstora sköldpaddor som lägger tusentals ägg i de sandiga flodbankarna. Leguaner, kolibris och papegojor är lika vanliga som duvorna på Hötorget i Stockholm. Regnskogen och dess invånare har getts en chans att återhämta sig efter decennier av skövling och jakt.
Gerillan tillåter inte att sköldpaddornas ägg säljs på marknaden i Barrancabermeja, bara för böndernas egen konsumtion. Avverkningen av urskogen har också begränsats kraftigt, fiske med dynamit är nu absolut förbjudet och kokaodlarna måste odla lika mycket vanliga grödor som koka, annars åker de härifrån, hade Gilberto Guerra, ordförande för det starka bondekoperativet i Cimitarra, sagt när jag åkte på floden med honom.
Men nu stod jag på höjderna av bergskedjan El Filo och beskådade skyttegravarna där elva paramilitärer fann en grav de själva grävt. Det här är traditionella gerillaområden och vi har aldrig låtit paramilitären inta positioner för att massakrera civilbefolkningen. Men nu fick de hjälp av armén, säger gerillaledaren Alberto från Farc.
I detta område finns det starka ekonomiska intressen och fyndigheter som guld, vilket ett USA-företag vill exploatera, mycket olja samt kokaodlingar. Det enda hindret har varit de två gerillaorganisationerna, tillägger ”Julian” från ELN.
På marken ligger ”costales”, kaffesäckar fulla med arméammunition. Ett stort antal gevär och granatkastare har också beslagtagits från de cirka 100 paramilitärerna som flydde okontrollerat över ett träsk i riktning mot armébasen i staden Yundó, som man kan se på natten från höjderna. Men det mest intressanta och avslöjande för i vems tjänst ”Den 6:e Divisionen” står återstod. Gerillaledarna tar fram ett paket med alla de ID-kort som insamlats från de elva paramilitärerna som dödades vid striderna. Den som ledde ”Los Paras” hette Henry Morales Rojas. Hans ID-kort är utfärdat av det colombianska försvarsministeriet och armén. Bilden föreställer en 26-åring med svart basker. Övriga uppgifter säger att han tillhörde antigerillastyrkorna inom armén, de s.k. Rambosoldaterna. Flera andra ID-kort är utfärdade av de väpnade styrkorna eller försvarsministeriet.
Detta visar den uppenbara länken mellan militären och de paramilitära grupperna, säger Julian. Se här, säger han och pekar på fyra plåtburkar som ligger bredvid en skyttegrav. Det är arméns burkar med raderade serienummer för
’La Paisa’ och Oneyda
Tillbaka högre upp i bergen träffar jag den regionale chefen för FARC-gerillan i Magdalena Medio, Pastor Alape, en 40-årig man med intellektuellt utseende och en analytisk förmåga som imponerar. Bredvid honom sitter ELN-kommendanten Gallardo. Runt omkring har gerillasoldaterna från bägge organisationer inlett slutfasen i den militära operationen och mulåsnor som burit ”kanonerna” är redan färdigpackade.
Ett stort inslag bland gerillan utgörs av kvinnor, allt från 17 år och uppåt. ”Hos FARC är det nästan 40 procent av våra trupper som är kvinnor, de är ena riktiga ”verracas”, tuffingar och har ett psyke som är beundransvärt”, upplyser Pastor Alape och Gallardo nickar leende.
”La Paisa”, en 22-årig Medellintjej med gröna ögon och kastanjebrunt hår ler bekräftande och kastar ledigt upp den 20 kilo tunga ryggsäcken på ryggen, tar sitt sju kilo tunga automatgevär och kastar upp det på axeln, rättar till macheten i midjebältet och handgranaterna som sitter på samma bälte och ställer in sig i ledet mellan sina kamrater. Det är dags att marschera till nästa stridsavsnitt.
Samma säkra ansiktsuttryck hade jag mött när jag för första gången, 1988, beträdde gerillakontrollerat område. Det var under fredsprocessen mellan den konservative presidenten Belisario Betancourt och FARC-gerillan (maj 1984-december 1990). Oneyda, som hon hette, var en 26-årig bondekvinna från länet Santander. Hennes livsberättelse har många röda trådar med andra kvinnor och män inom gerillan.
– Jag arbetade hos godsägaren men han behandlade oss sämre än sina egna djur. När vi ställde krav skickade han armén på oss, många bönder dödades och andra lyckades fly som internflyktingar till städerna, andra anslöt sig till FARC, sa hon med sin lågmälda röst och indianska ansiktsdrag.
Den stora andelen kvinnor i den colombianska gerillan har väckt en del uppmärksamhet. Intervjuer med sårade armésoldater i den största och enda heltäckande dagstidningen El Tiempo berättade för några år sedan med respekt om hur gerillakvinnor i bananregionen Urabá anföll armébataljonen med ett mod som imponerade på dessa manliga ”Rambos” och bekräftade Pastor Alapes ord om gerillakvinnorna som ”Verrracas”. Men där finns också, i synnerhet de senaste åren, anklagelser om ”tvångsrekrytering” eller gerillabefäl som utsätter de kvinnliga gerillasoldaterna för ”sexuellt utnyttjande”. Jag har dock aldrig stött på ens indicier eller påståenden om ”läs-mellan-raderna”. Och jag har intervjuat eller talat med hundratals gerillasoldater sedan 1988 då jag gjorde det första ”gerillareportaget”. Men vi låter kvinnorna själva tala.
Kvinnlig radiochef
Regnskogen är tät och förhindrar att flyget eller helikoptrarna upptäcker gerillan. Jag älskar detta Colombia som har, trots att det råder krig och bomberna kan fällas, en lugnande effekt på en stressad reporter, en bjärt kontrast mot ”Monstrets Bogota”, med sina miljoner fordon, bussar och eviga kalla regnande.
Den blöta stigen upp mot det lilla gerillalägret där radiostationen ”Voz de la Resistencia”, Motståndets Röst, dränks ibland av den lilla bäcken. Och plötsligt ligger den där, den otroligt vackra korallormen,
– Välkommen! säger Lucero Palmera, chef för radiostationen, det här är ett litet läger med fem kamrater som arbetar på stationen och resten av kamraterna utgör en säkerhetsstyrka i händelse av att fienden upptäcker lägret. Stationen har den politiska uppgiften av att informera om FARC:s aktioner, politik och vara en förbindelselänk mellan gerillan och civilbefolkningen, en politisk orienterare, säger hon med ett leende.
Det här är södra Colombia, till stor del under kontroll av FARC som finns överallt när man reser på floderna. Gerillaposteringar rapporterar via sin kortvågsradio om varje rörelse på floderna. Ecuador ligger inte långt borta och gerillan köper en stor del av sin proviant och andra förnödenheter från grannlandet. Affärsmännen gläds åt gränstrafiken.
Lucero var 15 år när hon anslöt sig till FARC-gerillan. Då bodde hon uppe i norr, vid Karibiska havet och arbetade redan sedan 13-årsåldern politiskt i det kommunistiska ungdomsförbundet, JUCO. Men hon ville mer och det legala arbetet i JUCO var öppet och därför farligt. Hennes första politiska uppgifter inom FARC var att sprida gerillans flygblad på högstadie- och gymnasieskolan i staden. Att sprida ungdomsförbundets flygblad är farligt men att sprida gerillans kan sluta med döden. Lucero ingick i en grupp av medlemmar från JUCO och ville ansluta sig till FARC redan efter en kort tid. Men den politiskt ansvarige inom gerillan ville att hon och hennes kamrater skulle tänka igenom beslutet riktigt grundligt och framför allt fortsätta med det framgångsrika propagandaarbetet på skolorna i staden. Till slut hade processen mognat och Lucero drog på sig gummistövlarna med skaft till knäna och en ryggsäck med det viktigaste och gick in i djungeln och har sedan den dagen för 19 år sedan inte lämnat gerillan.
– Ja jisses, det beslutet förändrar ditt liv fullständigt, säger hon och brister ut i ett skratt när jag frågar henne om hon någonsin har ångrat ett sådant drastiskt beslut?
Che Guevaravisioner
– Visst hade jag och kamraterna en del romantiska Che Guevaravisioner, men det avgörande är den egna verkligheten i vilken vi lever i, den verklighet som handlar om koncentrationen av jorden i ett fåtal land- och boskapsägares händer, hur dessa skapar paramilitära dödsskvadroner som patrullerar och mördar tillsammans med armén för att försvara privilegierna, hur dina släktingar som vågat delta i den legala politiska eller sociala rörelsen en dag påträffas i ett dike, styckade med motorsåg eller halshuggen med machete. Det är den verkligheten som ibland är så påträngande, att om du vill rädda livet på dig själv flyr du antingen till Bogota eller de stora städerna eller, vilket är det säkraste och bästa sättet, ansluter dig till gerillan. Denna sociala och ekonomiska bakgrund, kombinerat med en socialistisk vision som vi redan hade från JUCO, utgör de grundläggande faktorer som gör att en colombian eller colombianska är beredd att till och med offra sitt liv för att skapa det Nya Colombia som folket behöver. I den kampen övervinner du rädslan.
Många av hennes närmaste vänner är mördade och flera mor- och farbröder. För två år sedan mördades hennes bror. I famnen hade han Luceros brorsdotter, bara två år gammal. Brottet? Släkt med en gerillasoldat.
Lucero kommer från länet Cesar där Ricardo Palmera var en hög banktjänsteman och bördig från en aristokratisk familj. Han deltog i bildandet av vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som blev resultatet av ”Eldupphöravtalet” 1984 mellan Betancourt och FARC. Men inte ens den offentliga lanseringen av denna nya politiska oppositionsgrupp, där även vissa gerillaledare deltog, kunde genomföras utan hot och mord. Den fysiska elimineringen från första början av UP var ett beslut som den militaristiska delen av oligarkin i Colombia hade tagit i samförstånd med de främsta generalerna och den ekonomiska eliten i landet. Det positiva mottagande som UP hade fått i breda folkliga kretsar skakade etablissemanget hos tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ricardo Palmera beslöt att i största hemlighet ansluta sig till FARC-gerillan när hans kamrater i UP i Cesar mördades en efter en. Ricardo blev ”Simon” och Palmera förvandlades till ”Trinidad”.
Kärlek och barn
De var i FARC som Lucero och Simon träffades och efter en tid uppstod tycke. Av en ren ”olycka” blev Lucero med barn, vilket är en omöjlig ekvation för ett gerillapar i krig, och flickan som föddes lämnades över till Luceros mamma. Under fredsprocessen i San Vicente de Caguán (1999-20 februari 2002) var Trinidad en av gerillans talesman i de politiska konferenser som sändes varje söndag i den statliga TV-kanalen. Om inte de konkreta fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen bar frukt, så har den colombianska folkrörelsen aldrig haft så mycket utrymme i massmedia, främst TV, som under denna fredsprocess. Över 30.000 tal eller föredrag hölls i fredszonen som behandlade i stort sett varje område inom det colombianska samhällslivet. Många av dem som höll inlägg dessa söndagar i San Vicente de Caguán och som sändes i TV, mördades när de återvände till sina byar, universitet eller arbetsplatser.
När fredsprocessen ensidigt avbröts av Pastrana den 20 februari 2002, fick Trinidad andra politiska uppgifter av El Secretariado, det 7-mannaråd som är den högsta ledningen mellan gerillakongresserna. En av dessa uppgifter var att söka kontakt med James Lemoyne, Kofi Annans högra hand och ansvarig för fredsprocessen och Colombia inom FN, för att få till stånd en utväxling av krigsfångar på bägge sidor, bland dem Ingrid Betancourt, som hade gripits den 23 februari 2002 i utkanten av San Vicente de Caguán. Tre dagar hade gått efter att Pastrana avbrutit fredsprocessen och inlett bombningar av det som var ”Fredslaboratoriet”.
Den 2 januari 2004, efter två veckors sonderingar i Ecuadors huvudstad Quito, greps Ricardo och Lucero av ett kommando under ledning av CIA. De var då i sällskap med sin då tolvåriga dotter. De som gjorde själva gripandet var colombianska och ecuadorianska poliser. Ricardo deporterades redan dagen efter till Colombia medan Lucero och hennes dotter, släpptes och med hjälp av ecuadorianska kontakter, korsade floden San Miguel och begav sig in i djungeln och tillbaka det Södra Gerillablocket. I dag försmäktar Ricardo ett långt fängelsestraff i USA, dömd för att ha varit ansvarig för nedskjutningen av tre CIA-agenter i februari 2003 som spionerade på gerillan via en sofistikerad spionutrustning de förfogade över i planet. I själva verket, menar gerillan, håller USA Ricardo som en gissland och gerillan har erbjudit Bush att utväxla krigsfångar.
Ångrat sig?
Hur är den första tiden i gerillan för en tjej från staden?
– Det är en otrolig tuff tid. På den tredje dagen av en marsch tror du att du inte ska orka. I det civila livet är det en bekväm tillvaro, även om du har skyldigheter, så klart. När du ansluter dig till gerillan regleras ditt nya liv av ett antal normer och ett reglemente som du är skyldig att följa. På det följer den fysiska bördan som är total! säger hon och spricker ut i ett nytt leende.
Har hon ångrat sig någon gång, steget som innebär att man ansluter sig till gerillan där man stannar tills uppgiften är fylld, det vill säga skapandet av ett nytt Colombia?
– Kanske inte så mycket att jag har ångrat mig. Men visst är det tungt men samtidigt är det tillfredsställande för det handlar om ett fritt självständigt beslut som du själv tar utan någon som helst press.
Och den första striden. . . var du rädd?
– Huiii, säger hon och ögonen plirar till. Men det var en nyttig erfarenhet. Den första striden jag deltog i ägde rum ett år efter att jag anslutit mig och genomgått den grundkursen som pågår i tre månader för nya rekryter. I den kombineras den militära utbildningen med den politiska. Den politiska utbildningen ger svaret till varför vi befinner oss i en väpnad kamp mot fienden. Får man godkänt i grundkursen antas man till gerillan och placeras i en militär front, som utgör den organisatoriska strukturen för gerillan. Där tas man ut för olika uppgifter som till exempel när jag valdes ut för att delta i min första strid som gick ut på att söka upp fienden och attackera den. Att förneka att man är rädd för farorna som striden innebär är att lura sig själv. Men det är ingen rädsla som förhindrar dig att delta i uppgiften. Man ser när fienden dyker upp och hur vi närmar oss den. De första skotten avlossas, man rycker fram, hoppar eller springer och rädslan försvinner av någon underlig anledning av sig själv. Striden är på sitt sätt ett bevis på din ideologiska övertygelse och styrka, ty du placerar dig själv mitt i striden. Du går inte in i striden som borgarklassens soldater som skjuter mot oss eller på vad som helst utan någon som helst politisk vision, utan något som helst politiskt eller ideologiskt perspektiv. Gerillasoldaten å andra sidan uppfattar varje strid som en bekräftelse på klasskamp, bekräftelsen på vår ideologi. Därför är gerillasoldaten beslutsam och vet varför han marscherar ut i striden mot fienden och om han dör i striden vet han varför han dör.
Kärleksprassel
Uppställning i det lilla gerillalägret. Klockan är 04.40 på morgonen och Lucero och hennes fem kamrater på stationen har varit i gång sedan 3 på morgonen för att förbereda den första editionen av radions morgonsändningar som inleds klockan 06.00 och avslutas 10.00. På eftermiddagen är det en ny edition som startar klockan 16.00 och slutar 20.00. Det är kolsvart och bara de lågmälda rösterna från Freddy, ett av mellanbefälen, tar emot rapporterna från nattens vaktjänstgöring och antalet närvarande gerillasoldater. Dagens vaktschema delas ut och fem minuter senare blir det första morgonkaffet. Det hörs skratt och viskande skvaller om de senaste kärleksprasslen från den 48:e fronten. ”¡Det menar du inte! Så dom har flyttat ihop, jajaja, där ser man”, kommenteras det.
Och så är det. Vardagslivet i gerillan skiljer sig naturligtvis på många sätt och är också restriktivt reglerat. Men kärleken är fri, så länge man inte ställer till skandaler, berättar Joaquin Gomez, befälhavare för det Södra Gerillablocket. Sammanlagt finns ett 10-tal Frentes Guerrilleros i detta block som är betraktat som ett av de mest framgångsrika bland FARC-gerillan.
– Som du ser finns det många par som har ett förhållande. Detta förhållande har börjat trevande och om killen och tjejen fastnar för varandra ber de om tillstånd hos den lokale befälhavaren för att flytta ihop i sin ”Caleta”, sängen med palmblad och bamburör som utgör den ”äktenskapliga sängen”.
Som i fallet med Ricardo och Lucero och tusentals andra gerillapar, i vad som skämtsamt brukar kallas “Revolutionsromantik”.
– Det är väldigt vanligt att man skickar kärleksbrev till varandra eftersom uppgifterna står över våra personliga önskningar. Det betyder, att om jag befinner mig på ett stridsavsnitt och min kille befinner sig på ett annat, skickar vi brev till varandra. Dessa brev har ibland svårt att komma fram av naturliga orsaker. Då förmedlar vi dem via radion, och det är klart, ibland kan det bli rätt ”gulligt” till sitt innehåll, säger Lucero med ett nytt skratt.
Sexualundervisning och blyga krigare
Dessa härdade krigare med decennier av strider bakom sig blir som små blyga barn när jag tar upp frågan om kärleken i gerillan. Här utbildas de som är analfabeter när de ansluter sig till gerillan även en grundskoleutbildning. Dario, en typisk indian som jag träffade första gången 1998 läser nu anatomi i gerillalägret och håller föredrag på kvällarna. På onsdagskvällarna deklameras det dikter som gerillasoldaterna har författat. Under hela dagar pågår dessa studier när kriget lyser med sin frånvaro.
En kväll är det sexualundervisning i lägret. En kvinnlig ”miliciano”, milissoldat från staden har anlänt. Till yrket är hon gynekolog och hon understryker för männen att vara noga med sin hygien, att respektera sin kamrat och behandla henne med respekt och jämställdhet. De manliga gerillasoldaterna, varav många är bönder som aldrig ens kunnat föreställa sig sexualundervisning i de tre eller sex år de kanske gått i den statliga skolan tittar nu ned i marken där de sitter på bänkarna i lägrets aula och är oerhört generade. Men dessa tidigare tabun i dessa katolska länder ifrågasätts allt mer och gerillan är en pionjär i sin utbildning av sina ”combatientes”.
”El machismo utrotas inte över en natt”
Hon är smal, drygt 37 år och har tillbringat de senaste 20 åren i gerillan. Catherine Miller har stridit på de flesta frontavsnitten där FARC återfinns. En människa som har en så lång obruten tid i den militära konfrontationen förvandlas, när den politiska och ideologiska motivationen saknas, lätt till en krigsrobot i händerna på befäl som inte förstår varför de befinner sig i krig, ett krig som inte är deras utan oftast de transnationella bolagens. Erfarenheterna från Vietnam eller nu Irak, är konkreta bevis på denna gamla sanning.
Men Catherine och hennes beväpnade medsystrar utstrålar i stället ett alldeles speciellt ömt sätt att debattera kriget och varför de attackerar polisstationer eller armébaser i stället för att vara en alldeles typisk colombiansk hemmafru som reproducerar en stor barnaskara medan mannen går på fotboll eller krogen med kompisarna.
– Som de flesta av mina kvinnliga eller manliga kamrater i FARC kommer jag från enkla fattiga förhållanden. Min far var statsanställd och min mor hemmafru som fostrade fem barn. En mycket vanlig familjesituation i Colombia. Under åren växte en medvetenhet fram att i Colombia gick det inte att göra politisk opposition mot ett oerhört orättvist klassamhälle. De som gjorde motstånd, som min far som var fackföreningsledare, gick ofta döden till mötes. Den enda verkliga politiska opposition som regimen inte kunde krossa var den väpnade oppositionen, säger hon medan fåglarna kvittrar i tusentals i trädkronorna ovanför oss.
– Min tanke var; jag vill kämpa för att förändra denna orättvisa men inte dö så snabbt, därför ansluter jag mig till gerillan.
Catherine hade, som tusentals andra colombianer, anslutit sig till vänsteralliansen Union Patriotica, UP. Och det var den fatala och makabra fysiska likvideringen av närmare fem tusen av de mesta framstående UP-medlemmarna som fick Catherine att ta det drastiska beslutet att lämna gator och torg i byn eller i staden och bege sig upp i bergen för att fortsätta den politiska kampen, med under andra betingelser.
– Jag blev vittne till hur många av mina obeväpnade vänner och kamrater, som inte var gerillasoldater, mördades en efter en eftersom den politiska och ekonomiska eliten såg UP som ett allvarligt politiskt hot mot sin oinskränkta makt. I dag är UP praktiskt taget fysiskt utrotad som politisk organisation.
I den colombianska officiella pressen, men även i en del rapporter från Amnesty, talas det om att gerillan tvångsrekryterar barn eller ungdomar till gerillan. Catherine skakar på huvudet åt påståendet som hon och hennes kamrater har sett och hört många gånger när de sett på TV-nyheterna i lägret.
– Många människor vill ansluta sig till gerillan men inte alla uppfyller inte de speciella krav som ställs på en person för att bli gerillasoldat. För det ställs mycket stora krav för att du ska kunna orka, men framför allt förstå politiskt varför du ansluter dig till den väpnade kampen. Det finns andra uppgifter som inte är rent militära för dem som inte klarar den fysiska biten. Här marscherar du långt, både på dagen som på natten. Det är tungt och för dem som kommer från staden är det en brutal förvandling av vardagen, säger hon med ett illamarigt leende men tillägger: Jag var en av dem som lyfte pennor och städade i huset, som tyngsta börda. Då kan du tänka dig hur det var att komma hit och bära en ryggsäck som ibland kan väga 25-30 kilo plus ett gevär som väger 6-7 kilo.
Nya familjen i gerillan
Den familj hon lämnade i staden kompenserades, som hon säger, med den nya familj hon fick i form av kamraterna i gerillan. De kom att utgöra ett personligt stöd för henne i svåra stunder när kanske en kamrat har stupat eller sårats eller när man kanske helt enkelt bara är deprimerad av någon anledning.
Barn då? undrar jag, känns det inte tomt för en kvinna som börjar komma upp i åren att en dag stå där och titta tillbaka på år av kamp för andra medan man personligen förvägrar sig den rätten för en själv?
För första gången ser jag att frågan prickar hårt. Men hon hämtar sig och säger:
– Här är det omöjligt att både ha barn och gå ut i strid. Jag bestämde mig för att avstå av den anledningen. Här är vi i första hand stridande och i andra hand kvinnor. Några av kamraterna har fått barn men tvingats lämna ifrån dem för det är omöjligt att kombinera bägge sakerna, ge kärlek till sitt barn och i nästa ögonblick lämna det i lägret för att gå ut i strid. Hur som helst är jag optimist och tror på att Revolutionen ska segra snart och att jag ska kunna göra många saker som inte varit möjliga under tiden i gerillan.
Vilka råd ger du de unga gerillatjejerna som kommer hit i en ålder av 16-20 år? Du har själv varit i samma situation.
– Vanligtvis är kvinnorna som kommer hit tjejer från landsbygden, vana vid hårt arbete och för dem blir inte chocken över de tuffa omständigheterna så stora. Även kriget är de vana vid för större delen av kriget utkämpas på landsbygden. För dem är den viktigaste uppgiften att tillägna sig den politiska och ideologiska delen av livet i gerillan, att senare gå tillbaka till sina byar och ge människorna där en politisk orientering om vilka det är som tjänar på och förlänger detta krig.
* I press och media i Colombia påstår man att FARC har förlorat sin ideologiska och politiska kompass och förvandlats till en knarkexporterande maffia. Men i varje läger jag har anlänt till pågår det politiska föreläsningar och diskussioner varje dag. I går höll du en föreläsning om Simon Bolivar och den Bolivarianska rörelsen i Latinamerika.
– Så är det. Här delar vi upp den fysiska och den politiska skolningen men även det kulturella arbetet, som är oerhört viktigt för gerillasoldaterna att ta del av. Som du ser så ser vi på TV-nyheterna klockan 07.00, 12.30 och 19.00 varje dag. Med undantag för de sena nyheterna så diskuterar vi dessa nyheter varje dag. Det är ju därför vi befinner oss i en väpnad konflikt, vi måste hänga med vad som händer i hela landet för att ha en övergripande syn på händelseutvecklingen. Fördelandet av temana som presenteras inför alla kamrater ger också kamraterna erfarenhet av ämnet men framför allt att de får erfarenhet av att tala inför publik. Vad gäller de teoretiska studierna så studerar vi marxismen eftersom vi är marxist-leninister, men kanske främst i den praktiska kampen. Om du frågar en vanlig gerillasoldat om den marxistiska läran så kanske han inte kan ge dig ett solklart svar, men han lever mitt upp i den kamp och lära som marxismen och leninismen utgår ifrån. Vi har också kulturaftnar som också utgör en skolning av gerillasoldaten.
Fängslades men tillbaka i gerillan
Under ett uppdrag i en stad tillfångatogs Catherine av armén. Hon dömdes till fem och ett halvt års fängelse men efter två år och en permission till hemmet passade hon på att ”avvika” tillbaka till kamraterna i FARC.
– Jag dömdes för ”uppror”, Rebelion. Det var en infiltratör från arméns underrättelsetjänst som hade infiltrerat gerillan och som överlämnade sina uppgifter om mig och andra till armén som grep oss under ett ”civilt” uppdrag i stan. Under förhören torterades vi hela tiden för att bekänna brott vi inte begått. Det enda brottet de dömde oss för var ”medlemskap i en upprorsorganisation”. De slår dig i huvudet, drar dig i håret, slag mot knäna och kinderna. Det finns mycket värre tortyr. Men fängelset är en annan slags skyttegrav där den politiska kampen fortsätter. Staten vill trampa på dig, förnedra dig för att du ska förändra dina ideal. Medan vi anser, att även om kampförhållandena förändras fortsätter vi kampen för våra ideal för att bevara vår värdighet, avtjäna straffet och återvända till kamraterna i gerillan.
Och så blev det redan efter två års fängelse för Catherine, hon ”återvände” till kamraterna, men inte till fängelset som hon hade fått permission ifrån en helg.
– Även familjen, som besöker dig i fängelset, vill förstås att du återvänder till hemmet. ”Det är bra nu, du har offrat dig tillräckligt för Saken men kom nu hem i stället”, är oftast bönen från familjen. Och det är tungt ibland, men när den politiska övertygelsen och kärleken till folket är så stark är det inget svårt val för revolutionären..
- Alvaro Uribe talar om att tusentals gerillasoldater har deserterat och anslutit sig till regimens program för desertörer.
– För det första är det en komplett lögn att tusentals gerillasoldater skulle ha deserterat. Skulle hans siffror stämma skulle inte ens jag befinna mig här. Ekvationen går alltså helt enkelt inte ihop. Det finns desertörer, det går inte att förneka men det är inga massor som regimen påstår. Några deserterar för att de inte klarar de fysiska och även psykiska påfrestningarna som ett krig innebär. Dessa personer utsätts ofta för påtryckningar om att inför pressen framställa situationen i gerillan som outhärdlig, att vi kvinnliga gerillasoldater utsätts för sexuella övergrepp av befälen, att de behandlas illa, och så vidare. De uttrycker sig så för att ta del av rena mutor som Uribe delar ut till dessa personer. Det handlar om en psykologisk krigföring som massmedia suger upp varje bokstav utav. Trots en systematisk repression, en kraftig förstärkning av de väpnade styrkorna i kvantitet och kvalité samt en kraftig eskalering av kriget, så växer gerillan i numerär och i erfarenhet. Det visar de totala fiaskon som Plan Colombia och Plan Patriota uppvisar.
- Har du tagit del av eller hört om sexuella övergrepp mot dina kvinnliga kamrater inom gerillan och vad blir konsekvenserna om sådant uppdagas?
– Ytterligaste en ful lögn, ägnad till att misskreditera FARC:s politiska kamp och mål. Hos oss är kvinnan en bland många soldater. Tillsammans med männen är vi en aktiv del i det politiska och militära arbetet. Här utför vi samma uppgifter som männen, utan åtskillnad. Med andra ord: Här delas inte arbetet upp med tanke på kön. Här är kvinnan fri, vi är fria i det avseendet av vi också har rätt att välja vår partner, vår livskamrat, av fri vilja, aldrig av tvång. Det är lögn, som massmedia påstår, att det manliga gerillabefälet utnyttjar sin position för att ta sig rätten att begå sexuella övergrepp mot de kvinnliga kamraterna. Jag har aldrig stött anklagelser eller ens rykten om att sådant skulle kunna ha inträffat. Men i händelse av att en våldtäkt har inträffat, ställs vederbörande inför det Revolutionära Krigsrådet och rannsakas för ett brott som kan betyda avrättning, så allvarligt ser vi på detta brott. Dessa desertörer som påstår detta gör det för att misskreditera vår organisation. Några är infiltratörer och de har direkta uppgifter från säkerhetstjänsten att In Blanco vittna om något som inte existerar. Ett annat motiv för dessa lögner är att motverka anslutningen av nya kamrater till gerillan, att skrämma dem från att ansluta sig.
Speciella kvinnofrågor?
- Finns det verkligen inte frågor som skiljer kvinnor och män inom gerillan? Vi är trots allt två skilda kön?
– Motiv för att kvinnorna skulle samlas åtskilda från männen i lägret? Nej, det finns inte och som jag har understrukit tidigare, innan att vara kvinnor är vi först och främst stridande kämpar. Skulle vi vara fysiskt svagare än männen? Ha! Här kommer det killar från staden som inte har sucken av chans i en fysisk kraftmätning, säger den tunna 36-åringen och lägger upp ett gapskratt. Men inför striden är vi alla lika. Om vi ska laga mat eller diska så gör vi samma saker.
- I staden kan man ibland höra, framför allt i fattigområdena, att ”vi kvinnor är bättre lämpade att sköta hemmet medan mannen är den som bestämmer i hemmet”.
– Här råder det raka motsatsen.
- Det betyder att det inte finns några mansgrisar i FARC?
– Naturligtvis tar många av bägge könen med sig alla dessa reaktionära gammaldags värderingar när de ansluter sig till gerillan. ”El Machismo” är inget som raderas bort från en dag till en annan. Min uppfattning och erfarenhet är att i FARC kämpar vi som en enhet för byggandet av socialismen. Och om vi en dag lyckas bygga socialismen och männen fortsätter med sin ”Machismo”, då kommer vi att gå tillbaka till geväret, en gång till. Det låter drastiskt, men vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män.
- Är du övertygad om den colombianska revolutionens seger?
– Till hundra procent! För varje dag är vår kamp allt större, varje dag är vi fler, varje dag förstärks vi med allt större folkligt stöd. Vår seger är säker, förr eller senare.
Stockholmsambassadör efter segern
- Och efter segern, jag föreställer mig att du också har vardagliga drömmar som alla?
– Visst, gärna en ambassadörspost, hahahaha!
- Kanske ambasadör i Stockholm?
– Varför inte? Jag fascineras varje gång jag ser på TV-bilder från Europa, även vad jag förstår så är klimatförhållandena i Sverige lite annorlunda än våra. Men vad vackert att kunna lära känna andra kulturer och folk.
- Och för Colombias folk?
– För barnen, för hela folket i allmänhet, att få den mänskliga rättigheten att leva i ett land där alla behoven är tillfredsställda; Arbete, utbildning, hälsovård, ett tak över huvudet, mänskliga fri- och rättigheter, att kunna delta i det politiska livet utan att bli skjuten eller förföljd.
