Den 19 juli 1979 besegrades den USA-stödda Somozatyrannin i Nicaragua. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat Sandinos dotterson.
MANAGUA-MASAYA / Nicaragua! Ett sådant vackert namn tänkte jag när däcken på Aeroflotplanet brände till vid den första kontakten med startbanan. Det var i juli 1983 och den tropiska muren av hetta som slog emot mig när flygplansdörrarna slog upp är ett sådant där minne man aldrig glömmer. Den revolutionära febern som den sandinistiska revolutionen hade utlöst i alla demokratiska, progressiva och demokratiska kretsar i Latinamerika var enorm. För Latinamerika, speciellt ’Cono Sur’, länderna Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia och Paraguay levde alla under fasciststövelns klackar med blodbesudlade diktatorer som Pinochet och Videla som de mest tongivande.
Sandinistrevolutionens seger bröt den svarta mardröm som hade lägrat sig över kontinenten med alla sina USA-stödda militärdiktaturer under 1970-talet. ’Oparation Condor’, vars arkitekt var presidentrådgivaren Henry Kissinger, hade praktiskt taget och rent fysiskt raderat ut en hel generation av unga revolutionärer i dessa länder. De blev offer för tortyrmanualer som de latinamerikanska officerarna hade tagit emot under sin ’fortbildning’ på School of America, USA:s militärakademi för Latinamerikas officerare. En av dem som utexaminerades där nästan samtidigt med Sandinistrevolutionens seger 1979 var general Romeo Vazquez Velazquez, kuppgeneralen i dagens Honduras.
Flamman hade gett mig två uppgifter; göra ett brett reportage om Nicaragua och därefter bege mig över gränsen till de befriade områdena i El Salvador där FMLN efter tre års väpnad kamp hade upprättat stora områden under gerillakontroll. Men den sista uppgiften fick jag bordlägga på grund av intensiva bombningar av regionen dit jag skulle.
ORDET ”SANDINIST” kommer från ”Generalen för de Fria människorna”, Augusto C. Sandino. Och vem kan bättre än Walter Castillo Sandino, Sandinos dotterson beskriva sin morfar och den kamp han inledde mot USA:s invasion i slutet av 1920-talet vilket gjorde honom till det nicaraguanska folkets befrielsehjälte.
– Augusto César Sandino föddes i en liten by kallad Niquinohomo den 18 maj 1895. Han såg det nicaraguanska folkets lidande som barn. Han var närvarande i fängelset när hans mor fick missfall i cellen. Det gjorde djupt intryck på honom.
Vi promenerar i 40-gradig hetta i stadsdelen Monimbó i staden Masaya, känd för sina vackra broderade hängmattor och hantverk. Monimbó bebos i huvudsak av indianer som den 26 februari 1978, 15 månader innan revolutionens seger sa att ”nu räcker det med förtryck”, reste sig med stenar, brandbomber och enkla vapen mot Nationalgardet som de körde ut. Runt om oss går de ”historiska kämparna” som deltog i den väpnade kampen på den tiden. De intygar med gnistor i ögonen att om ”imperialismen återigen invaderar oss kommer den att möta samma svar som Sandino gav dem 1927 och vi 1978 och 1979. Här är det ett beslutsamt folk som inte backar en enda millimeter från de revolutionära landvinningarna”!
DET ÄR JUST DENNA nationella känsla att slåss för landets oberoende som Sandino och senare regeringspartiet FSLN (Sandinistiska Fronten för Nationell Befrielse) lyckades inympa i ryggraden på folket; att försvara Nicaraguas nationella oberoende.
– Sandino inledde den väpnade kampen mot USA-invasionen med en liten grupp som bara utgjordes av 30 män. Utsikterna för en seger betraktades som obefintliga. Men mottot blev: ”Patria Libre o Morir”, Ett fritt fosterland eller döden! Gruppen växte och blev en armé med 7.000 män under vapen. Till slut besegrades USA-invasionen, säger Walter.
USA-flyget bombade för första gången i sin historia byar och civila. Vid ett sådant tillfälle sköts ett plan ner vid staden Ocotal och bilden av Sandino bredvid detta plan kablades ut över en förundrad värld som hade svårt att förstå att den moderna amerikanska krigsmaskinen senare skulle besegras av ”De Fria Människornas General”.
– Gerillan lyckades skjuta ner flera plan men det första som sköts ner vid Ocotal, sköts ner av överste Santos López, som trots att han bara var tolv år hade ett bra sikte. Han var dessutom den ende som överlevde Nationalgardets bakhåll och avrättningar 1934 mot min morfar och hans närmaste män, fortsätter Walter Sandino.
– När gerillan tillfångatog de överlevande USA-piloterna fann de 36.000 dollar i deras fickor, en hiskelig summa vid den tiden vilket visar att de var inhyrda legoknektar. Santos var för ung men hade insisterat att få kämpa i gerillan men min morfar gjorde honom till sin personlige assistent som bland annat skötte om hästarna och andra praktiska uppgifter. Under Somozadiktaturen hjälpte han min mor och familjen att fly till Kuba.
Sandino mördades i ett nesligt bakhåll i Managua den 21 februari 1934 av Nationalgardets chef, Anastasio Somoza som inledde sin 45-åriga familjediktatur. Walter Castillo säger att dokument som nyligen påträffades i hemmet för dotterdottern till dåtidens jordbruksminister, Sofonías Salvatierra, under president Juan Bautista Sacasa, visar att USA-ambassaden beordrade mordet på Sandino.
SAMMA DAG SOM Flamman träffar Sandinos dotterson i stadsdelen Monimbó har cirka 500 representanter för det så kallade ”civila samhället”, de flesta inhemska eller utländska NGO’s, demonstrerat i Managua mot vad de kallar för ”Diktaturen Ortega”. Huvudorganisationen som kallade till demonstrationen på morgonen i Managua, Unión Ciudadana por la Democracia, har fått finansiering av den tyska kristdemokratiska Stiftelsen Konrad Adenauer. I statskuppens Honduras går ”De Vita” ut under den snarlika beteckningen Unión Civica Democrática och finansieras både av USAID, NED och har intensiva kontakter med de tyska liberalerna.
– Det var just mot dessa politiska krafter som min morfar reste sig i vapen. Han bekämpade invasionen och fosterlandsförrädarna. För Revolutionen är ingen personlig sak, den ska tjäna folket. Men reaktionärerna kommer inte att lyckas för idag finns det inte bara en Sandino, det finns tusentals Sandinos som är beredda att offra livet för att försvara de landvinningar som har kostat oss så mycket.
DÅ, 1983, VAR den revolutionära optimismen och offerviljan enorm. Överallt talades det politik i Nicaragua. USA-medborgare med hjärtat till vänster kom till landet och hade t-skjortor med texten; ”Ja, jag är en gringo men en antiimperialistisk gringo”! Deras president Ronald Reagan minerade Fonsecabukten och det lilla Nicaraguas enda djupgående hamn på stillahavskusten och intensifierade kontrarevolutionärernas krig från honduranskt territorium.
FSLN hade i juli 1979 visat att det var möjligt att krossa en militärdiktatur med vapen i hand om de objektiva och subjektiva faktorerna har mognat. Och det gjorde de i juni-juli 1979 då slutoffensiven från norr, söder och från sandinisternas folkmilis inne i själva huvudstaden, inleddes.
Det revolutionära maktövertagandet var ett faktum den 19 juli, hundratusentals människor samlades runt katedralen. Men freden skulle inte vara länge, CIA och Vita huset satte omedelbart igång en politisk och ekonomisk destabiliseringskampanj som kulminerade i bildandet av Kontras, en kontrarevolutionär armé som byggdes upp, tränades och finansierades av USA på honduranskt territorium. Nationalgardets krig mot sitt eget folk hade kostat Nicaragua 50.000 människoliv. Kriget som USA igångsatte efter 19 juli 1979 kom att kosta folket ytterligare 50.000 nicaraguaners liv och en ekonomi som föröddes. Men trots kriget lyckades sandinistregeringen under åren 1979-1990 sänka analfabetismen till tolv procent, genomföra en radikal jordreform och en unik utbildningsreform. Men nästan alla dessa sociala framgångar slogs i spillror av de tre efterföljande nyliberala regeringarna.
I NOVEMBER 2006 vann sandinisterna presidentposten och den 10 januari installerades Daniel Ortega på posten. Efter en skickligt upplagd valkampanj där masspartiets kadrer knackade dörr över hela Nicaragua lyckades man ro hem segern men nyliberalerna fick majoritet i Nationalförsamlingen, vilket skulle försvåra regeringsarbetet.
Och uppgifter saknades inte. Analfabetismen hade under de 16 år av högerstyre gått upp till 38 procent. Hälsovården låg totalt i spillror eller hade privatiserats. Fattigdomen hade generaliserats och omfattade 75 procent av befolkningen. Efter två och ett halvt års regeringsinnehav gratulerades sandinisterna av Unesco för att eliminerat analfabetismen, tack vare samarbetet med Kuba. De dagliga elavbrotten, många gånger upp till tolv timmar, är borta, tack vare samarbetet med Venezuela. Hälsovården och utbildningen har byggts ut och är inte bara gratis utan har också fått en erkänt högre kvalité. Regeringen har byggt tusentals nya bostäder och omfattande reformer och projekt som riktas mot den extrema fattigdomen på landsbygden har också gett mycket positiva resultat. Allt detta har ägt rum trots att USA-ambassaden och flera EU-länder, bland dem Sveriges ambassadörer, öppet har motarbetat den sandinistiska regeringens ambitioner.
DE EKONOMISKA OCH sociala framgångarna avspeglades i resultaten för kommunal- och regionsvalen i november 2008 där sandinisterna vann 106 av de 153 kommunerna i Nicaragua, menar Toni Solo, en troende katolsk irländare som sedan 1980-talet lever och arbetar i Nicaragua.
* Om du jämför sandinistregeringens tio år vid makten, 1979-1990, vilka lärdomar har den gjort av misstagen under den tiden?
– Jag är inte den som kan vara domare men jag har en del funderingar på den aktuella politiska processen. Låt oss ta temat om religion. På 1980-talet hade FSLN en mycket fientlig inställning till denna och det fanns mycket fiendskap som USA-regeringen och den antisandinistiska oppositionen utnyttjade. Det var mycket enkelt för dem att demonisera och satanisera sandinisterna helt enkelt på grund av att Nicaraguas folk är ett starkt troende folk, kanske så många som 90 procent är troende. Under 1980-talet försämrades relationerna till den katolska kyrkan markant och det innebar en oerhörd propagandagåva till oppositionen. Och en sak är säker; sandinistledningen kommer aldrig att upprepa det misstaget.
* Jag minns 1983 när kardinal Miguel Obando Bravo var öppet antisandinistisk men i dag har en helt annan relation till FSLN.
– Folk glömmer många saker. Miguel Obando var praktiskt taget en CIA-agent under 1980-talet, vem vet. . . men folk glömmer att han under 1970-talet var den person som medlade mellan sandinisterna och somozadiktaturen och lyckades få loss hundratals sandinister som satt fängslade. Man glömmer att Daniel Ortega och kardinalen var gamla kompisar från ungdomsåren. Men Obando är intelligent, han ser hur de evangeliska kyrkorna vinner trosfränder från den katolska. Det hela är som ett enda företag, eller hur? När du ser din marknad reduceras så försöker du hitta allierade. Varför allierade sig Obando y Bravo med Daniel Ortega? Därför han såg hur de nyliberala regeringarna övergav de fattiga vilket gjorde att dessa gick över till de evangeliska samfunden. Vilket parti representerar de fattiga? FSLN! Om han skulle behålla sin kvot av den majoritet av de fattiga som är lojala till den katolska kyrkan måste han hitta en allierade som har baskontakt med de fattiga. Där har du en förklaring till alliansen mellan Sandinistregeringen och kyrkan, en taktisk allians som kan förstärka såväl en förstärkning och breddning av FSLN samt konsolidera ett regeringsarbete som gynnar de fattiga i vilket kyrkan så klart också drar nytta av för de kan behålla sitt inflytande bland de fattiga.
DAGEN EFTER ATT president Daniel Ortega hade installerats på presidentposten i januari 2007 anslöt sig landet till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika. Enligt Toni Solo och alla bedömare av Nicaragua så är det denna allians som förmodligen har räddat nationen Nicaragua från ekonomisk och social kollaps, särskilt nu under den internationella kapitalistiska krisen.
– Nicaragua har de främsta möjligheterna bland länderna i Centralamerika för att behålla sin ekonomiska aktivitet och kanske behålla en ekonomisk tillväxt på 1-2 procent vilket skulle vara utomordentligt, med tanke på de internationella omständigheterna. Nicaragua är ett jordbruksland och har i Venezuela och Kuba en avsättningsmarknad och exporten har ökat kraftigt sedan januari 2007. Ett nytt raffinaderi ‘Supremo Sueño de Bolívar’, ska byggas vilket innebär att det tidigare totala beroendet till det transnationella ESSO upphör.
– Om denna framgångsrika politik fortsätter kommer FSLN att erövra majoriteten i Nationalförsamlingen. Den enda möjligheten för oppositionen är att söka destabilisera regeringens arbete för oppositionen har inget politiskt program som den kan sätta upp mot FSLN-regeringen.
Dick Emanuelsson
