Honduras har förvandlats till en revolutionär häxkittel men också ett enda stort koncentrationsläger, skriver Flammans Dick Emanuelsson från Honduras.
TEGUCIGALPA / 090727 / Det är beckmörkt runt omkring oss när vi närmar oss den lilla byn Arenales uppe i bergen. Bilens strålkastare bländar palmer, bergstoppar, en grön massa av djungel och småbäckar. På dagen är det en otroligt vacker syn och visar det bästa av Honduras. Plötsligt står de bara där, en vägg av armésoldater, beväpnade med sköldar och AK-47:or. ”PRENSA”, press, har vi skrivit med tuschpennor på A4-papper och satt fast dem på vindrutan, fram och bak. I Latinamerika ger det en reporter nästan en VIP-status, och i synnerhet om man är ljushårig och har ett gringoutseende. En armékapten hälsar vänligt ”Buenas Noches” och säger att det är stopp, att det inte går att ta sig förbi vägspärren för ”Zelayas folk och hans fru har ockuperat vägen”.
Xiomara Castro de Zelaya, eller ”Republikens första dam”, som hon och alla presidentfruar brukar presenteras, skiljer sig minst sagt från andra ordinära fruar till statschefer. Därför har hon allt mer kommit i rampljuset för hon leder jättedemonstrationer i Tegucigalpa, besöker fattigområdena och kramar kvinnor, barn och män som lever i extrem fattigdom utan rinnande vatten, avlopp och med en säkerhetssituation som ger en mardrömmar. En miljon fattiga barn med kronisk undernäring har tack vare Xiomaras enträgna arbete garanterat ett mål mat per dag i den skola som idag är gratis. Hiv eller aidssmittade får bromsläkemedel. Därför älskas hon av de fattiga.
När detta skrivs på måndagskvällen har Xiomara Castro, dottern “Pichu” och svärmodern befunnit sig i Arenales i 96 timmar, fyra dygn. Flera hundra honduraner gör henne sällskap i väntan på att president Zelaya ska komma tillbaka. De har varken vatten, mat eller ombyteskläder.
Men de är inte ensamma. När vi reste ner till länet Paraiso förra torsdagen hade flera tusen människor anlänt till Alauca, tolv kilometer från gränsstationen Las Manos för att ta emot sin president. Klockan 14.00 på fredagen sänktes gränskedjan och Zelaya var återigen inne på honduranskt territorium. Men han gick inte i fällan som kuppregimen hade arrangerat och därför stannade han, omgiven av dussintals journalister och hundratals honduraner och nicaraguaner, kvar i gränszonen i väntan på att Honduras’ folk skulle garantera hans återinträde i Honduras och fullfölja sitt presidentmandat.
VI TILLÄTS INTE KOMMA längre än till Alauca tolv kilometer från gränsposteringen Las Manos. Vad vi då inte visste eller ens hade föreställt oss, var att detta och länen Choluteca och delar av Colon, som också gränsar mot Nicaragua, skulle förvandlas ”till ett enda stort koncentrationsläger och fängelse”, som människorättsledaren Juan Almendares kommenterar situationen. Den miljon honduraner som lever och arbetar i dessa län och de tusentals människor som har tagit sig dit i sina privatbilar eller marscherat 20-30 mil över eländig terräng med berg, djungel, savanner för att undvika de 24 militära avspärrningarna mellan huvudstaden Tegucigalpa och Alauca, befinner sig i dag i ett eländigt tillstånd, tvingade att befinna sig inomhus eller gömda i bergen eller skogen. Utegångsförbudet förlängs utan uppehåll. När detta skrivs på måndagskvällen har utegångsförbudet rått sedan kl. 12.00 i fredags och det ser inte ut att upphöra. Karavanen med medicin och livsmedel som Röda Korset och frivilliga läkare och psykologer transporterar tillåts inte komma in i östra Honduras. Den humanitära situationen är dramatisk, säger människorättsorganisationer och reportrar på plats.
I FREDAGS, MEDAN allmänheten fortfarande kunde förflytta sig, samlades tusentals honduraner i Alauca och krävde att militärens och polisens avspärrning skulle tas bort för att de skulle kunna fortsätta sin marsch mot Las Manos. Svaret blev tårgas, gevärskulor och flera skadade. Det som honduranen i gemen kallar för ”Mördarkommandot Cobra”, körde in i full fart mot människomassan varvid flera skadades när de kördes på. Under färden sköt dessa psykopatiska specialpoliser i luften samtidigt som de kastade tårgas mot folk som svarade med stenar.
På eftermiddagen grep den militariserade polisen Pedro Magdiel Muñoz, 23, betongarbetare från Tegucigalpa, gift och ett barn och aktiv från statskuppens första dagar i den Nationella Motståndsfronten mot Statskuppen. Han hade anlänt till Alauca med fyra kamrater och de hade gått till fots de sista tio milen.
– Vi såg honom på eftermiddagen när han arresterades av polisen. Se på honom nu, torterad och slagen. Vi känner en förtvivlan mot diktaturen men vi saknar vapen, säger två unga kvinnor i 20-årsåldern med en blandning av smärta och ursinne där vi sitter bara fem meter från den livlösa kroppen. Pedros ögon tittar stort mot den blå himlen och hans mun är öppen.
HAN ÄR GULBLEK i det smala ansiktet. På bägge kinder och panna har han skurits av sina bödlar. Hans högerhand och armled är mörk av slag eller rep han bundits med. Hans två vänner i 20-årsåldern släpps in av Frontens egna vakter och när de ser sin mördade vän stockar sig gråten i halsen på dem. De kramar varandra för att stötta varandra inför åsynen av sin kamrat från det extremt fattiga bostadsområdet San Francisco i Tegucigalpa. Dagen efter sänker de ner kistan av sin kamrat i jorden tillsammans med vänner och familj.
– Han stod framför militärens och polisens barrikader under eftermiddagen när de attackerade oss med tårgasbomber och gevärseld. Jag såg honom när vi omgrupperade oss för han hämtade ett stort lastbilsdäck som han lade på den brinnande barrikaden. Därefter greps han.
Det säger Luisa Amador, en 60-årig kvinna som minns de fasansfulla dagarna under 1980-talet då den CIA-utbildade dödsskvadronen ”Bataljon 3-16” spred skräck i landet. – Mordet på Pedro Magdiel är en återgång till det smutsiga kriget och diktaturen på 1980-talet. Då opererade den under ”den Nationella Säkerhetsdoktrinen” om vikten av att ”bekämpa den Inre Fienden”. Billy Joya, chef för Bataljon 3-16, är i dag politisk rådgivare till kuppregimen, ansvarig för flera hundra försvunna.
JAG UNDRAR VARFÖR inte åklagare, polis och rättsläkare har kommit för att göra en rättsundersökning och får svaret att de inte vågar komma utan beskydd för folkmassorna är rasande eftersom polis och åklagarämbetet har gått före för att ge statskuppen legitimitet. Till slut övertygas de och får eskort av Motståndsfrontens egen självförsvarsstyrka.
Under en timma och under stekhet sol inleds arbetet med att samla in de tekniska detaljerna eller föremål som finns på platsen som samlas in i numrerade gula påsar. Rättsläkaren börjar dokumentationen av offrets skador. Ett efter ett görs en beskrivning som skrivs upp av åklagare Renán Cruz, den kvinnliga kriminalpolisen Jasmina Chacón och rättsläkaren. De två medlemmarna från Cofadeh, Kommittén för de anhöriga till de Försvunna i Honduras, Armando Orellana och Guillermo Jimenez gör samma protokoll för att dementera eventuella irrelevanta uppgifter som kan användas av regimen.
När rättsläkaren knäpper upp skjortan uppvisar kroppen ytterligare fyra knivhugg. Han vänder på kroppen så att Pedros ansikte vänds neråt och drar därefter upp skjortan till axlarna och de närvarande drar djupt efter andan, andra vänder bort ansiktet och blir likbleka för vad som ryggen visar är att sadister har torterat den unge betongarbetaren och gett honom sammanlagt 35 knivhugg. Men den avgörande dödsorsaken är sticket i halspulsådern.
– Döden inträffade för 8-10 timmar sedan, säger rättsläkaren.
Rättsundersökningen gjordes exakt klockan 12.00 på lördagen. Döden hade inträffat mellan 02.00-04.00 på lördagsmorgonen. Det betyder att Pedro vid den tidpunkten befann sig hos polisen eller hos dem som mördade honom. För enligt uppgifter frigavs han klockan 06.30 på lördagsmorgonen och klockan 07.00 påträffades han död på det gröna fältet.
Åklagaren blir nervös när jag frågar honom om han har möjlighet att få tillgång till den video vi har sett polisen har filmat under hela fredagen. Vi berättar att vi har bilder på den videofilmande polisen. Om Pedro är dokumenterad på videon som en av de aktiva, är det möjligt att Cobrakommandots medlemmar har gripit, torterat och avrättat den unge mannen med livet framför sig.
”LOS MASACRADOS SERÁN VENGADOS”, de massakrerade ska hämnas! skanderar folkmassorna med knutna nävar mot skyn. Den mördade Pedro Magdiel, insvept i Honduras’ flagga, placeras framför armén och polisens utsända. I dag är de unga värnpliktiga ersatta av erfarna uniformerade män som inte visar några mänskliga känslor inför den mördade Pedro. Det är med denna trista händelse vi reser tillbaka mot Tegucigalpa och på vägen träffar presidentens fru.
DEN 28 JUNI delar Honduras i en tid före och en tid efter, ungefär som den kubanska revolutionen före och efter 1 januari 1959. Inget kommer att vara sig likt efter detta datum, säger Xiomara Castro de Zelaya, fru till presidenten men en kvinna som inte behöver sin man bredvid sig för att svara på frågor. Det har hon bevisat under 28 dagar.
– De trodde att de med vapen kunde skrämma folket till tystnad, och de har fortfarande inte begripit att folket har vaknat! Fortfarande har de illusionen om att de med vapnen kan få människorna att dra sig tillbaka till sina hem, låsa dörren och känna sig besegrade. Verkligheten är en helt annan. Under 28 dagar har folket gjort motstånd och kommer inte att ge efter för kuppmakarna. Idag har vi ett folk som har vaknat, ett nytt Honduras som inte kommer att acceptera påtvingade beslut och förföljelse. Jag är helt övertygad om att i nästa demokratiska val där president, parlamentsledamöter och borgmästare ska väljas kommer folket att straffa dem som inte uppfyller vad de lovar.
KLOCKAN ÄR 20.00 och presidentens hustru har, som hon vore vilken honduranska som helst, under hela dagen ingått i ett matlag som har distribuerat mat till de cirka 300 kamraterna. Därför sitter hon och vilar i bilen medan jag ställer frågorna utanför bilen. Runtomkring har folk samlats och de och Xiomara tackar de internationella medierna för att de ger en mer sanningsenlig bild av vad som verkligheten äger rum under diktaturen i Honduras än de medier som ägs av två av de sex oligarker i landet som är de ytterst ansvariga för statskuppen den 28 juni.
Och det är ett tema som Xiomara Castro gärna talar om för hon och hennes man har från första parkett sett hur dessa maktgrupper under tre och ett halvt års tid systematiskt har försökt sabotera alla sociala, ekonomiska och politiska reformer för att ge folket åtminstone en chans att rösta ja eller nej om de vill se att en grundlagsstiftande församling ska väljas. Denna skulle utarbeta ett förslag till en ny grundlag så som den författningsreformen som presidenten ville sondera med folket i en enkel icke bindande fråga den 28 juni.
MEN OLIGARKERNA OCH USA fick iskalla fötter och genomförde därför statskuppen. USA för att de var rädda att förlora den största militärbasen med den längsta landningsbanan i Centralamerika. Och oligarkerna för att vanligt folk skulle kunna väljas till de evighetsposter som landets kongress betyder. Kuppresidenten Roberto Micheletti har suttit i kongressen i hela 34 år men anklagade Manuel Zelaya för att vilja införa en grundlag som cementerar honom som president på livstid som diktator. Och pressen har villigt försökt manipulera opinionen, men med dåligt resultat.
– Presidenten har varit mycket klar med att här finns det maktgrupper som inte vill att landet ska utvecklas, som inte vill att Honduras’ folk utvecklas. I dag förstår folket vad ’Mel’ menade. Och trots repression och förföljelse är folket beslutsamt. Folket är obeväpnat men har ett mål; att förenas med presidenten och med förhoppningen att med presidentens återkomst betyder det fred.
VI LÄMNAR XIOMARA och hennes stridskamrater. Tre dagar senare är hon fortfarande kvar och berättar att den enda lilla restaurangen som försåg karavanens deltagare med mat har förbjudits av militären att sälja mat. Både kuppresidenten och general Romeo Vazquez utfärdade i söndags ett dekret där de erbjöd Xiomara och hennes barn att resa till vilket land som helst. Men med ett föraktfullt skratt i Radio Globo avfärdade hon erbjudandet:
– Min kampfront är i Honduras. Jag behöver inga kuppdekret för att resa till vilket land som helst. Men Honduras’ är mitt land och här fortsätter vi kampen tills diktaturen har besegrats.
Dick Emanuelsson
Bildtexter:
Xiomara Castro de Zelaya, Honduras' första dam intervjuas i natten av Dick Emanuelsson.
Bilden under:
Pedro Magdiel har gripits av en arméofficer som släpar Pedro. På nästa bild, tagen av min fotograf Mirian Huezo Emanuelsson, läggs den döda kroppen av Magdiel i den svarta platssäcken av rättsläkaren och hans assistent.
