TEMA BANANARBETARE
När arbetar-
solidariteten är
som vackrast
– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.
CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare
De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.
Överlever tack vare solidariteten
Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.
Gerillan försvarar
På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.
Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.
Oro för framtiden
Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.
– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.
Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.
Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.
– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.
Deltog i vägockupationen
Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.
Hämndkänslor mot mördarna?
Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON
solidariteten är
som vackrast
– Klockan var halv sex när han gick hemifrån. Tio minuter senare sköts min man tillsammans med fyra andra bananarbetare på väg till jobbet. Jag stod ensam med nio barn. Men Audéns kamrater på fincan har ställt upp och hjälper oss ekonomiskt.
CIENAGA/JUNI 1996/ Hon är bara 36 år och hon ser faktiskt inte en dag äldre ut med sina fina drag i ansiktet.
Men Carmen Elena Riobo har satt nio barn till världen som den 23 februari 1994 förlorade sin far. Paramilitärer i Ciénaga låg i bakhåll för de fem bananarbetarna som var på väg till plantagen för att hugga. Men de hann inte långt förrän de sköts ned.
Byledare
De hade använt sig av den mänskliga rättighet att ansluta sig till bananfacket. Elva dagar tidigare hade Reynaldo Maiguel, fackets generalsekreterare och kommunfullmäktigeldamot för vänsteralliansen Unión Patriótica mördats.
– Nej, Audén hade aldrig hotats och han var heller ingen ledare inom facket. Däremot var han ordförande för kommundelsnämnden i en liten by i Sierra Nevada, säger hon och gör en svepande rörelse upp mot den nästan sex tusen meter höga delen av Anderna som börjar vid Karibiska havet i norr och slutar i södra Chile.
Överlever tack vare solidariteten
Mordet kom nästan att slå sönder en familj.
– De hade inget hus att bo i, inget tak över huvudet. Facket tog initiativ till en insamling för att köpa byggmaterial och att varje månad ge familjen 77.000 pesos (cirka 500 kronor). Vi byggde huset, som inte är något slott, men många av de små barnen hade förmodligen inte levat i dag om inte kamraterna hade ställt upp. Det var verkligen rörande, understryker Humberto Robledo som själv bor i det lilla samhället Santa Rosalia.
Gerillan försvarar
På nästan varje hus finns det sprayade slagord från FARC-gerillan som har två militära fronter i Sierra Nevada. Robledo säger att han förmodligen hade varit mördad i dag om han bott i centralorten Ciénaga, där en stor del av armén, polisen och dess civila representanter i form av paramilitärerna kamperar. Han säger det inte rent ut, för det skulle kosta honom "huvudet", men gerillans starka stöd och närvaro håller dödsskvadronerna borta.
Men det är fattigt, otroligt fattigt som i alla andra byar i Ciénagaregionen. När bananarbetarna ockuperade den stora vägen mellan Bogotá och kusten, så var det ingen tillfällighet att man valde Santa Rosalia, här fanns det en stor folklig opinion som gav arbetarna allt det stöd de behövde för att hålla vägen i 36 timmar.
Oro för framtiden
Minsta flickan, Carmen Trinidad, 3, kommer in och tittar storögt på den ljushårige med det vita skinnet. Hon har bara ett par kortbyxot på sig. Hennes större syskon drar med sig henne ut på gården där en liten spädgris springer omkring.
– De har inte mycket kläder att välja på, men hittills har jag lyckats hålla dem i skolan, trots att det kostar oss en förmögenhet.
Den äldste, i dag 17 år, säger att han ska sluta skolan och börja arbeta. "Hur ska det gå för oss om pappas arbetskamtarer inte längre hjälper oss"? är hans oroliga fråga.
Men hittills har facket och kamraterna ställt upp, trots att de arbetar under svältlöner.
– Som änka får hon ingen som helst ekonomisk hjälp från myndigheterna. Hon är helt och hållet beroende av solidariteten från hennes mördade mans arbetskamrater. Det är verkligen en rörande men vacker arbetarsolidaritet i praktiken, säger Robledo och tittar med beundrande ögon på den blyga niobarnsmamman.
Deltog i vägockupationen
Hon vill inte svara på min fråga om hon har kommit över förlusten av sin man, men det vackra ansiktet avslöjar att så inte är fallet.
Hämndkänslor mot mördarna?
Inte heller på den frågan vill hon säga något. Men hon deltog i ockupationen av vägen i oktober tillsammans med hundratals andra kvinnor, fruar till bananarbetarna. Det var hennes sätt att ge tillbaka av solidariteten som hon fått från kamraterna.
Dick Emanuelsson
Bildtext:
Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn. Äldste sonen Ricardo är frånvarande.
I åldersordning: Carmen Trinidad, 3. Jammer, 5 år. Saida 7 år. Yenie, 9. Yeson, 10. Alexander, 12. Ladie, 13. Gerardo och 15 år. FOTO: DICK EMANUELSSON
