<9500>
”Gör motstånd och övervinn krisens effekter”
HAVANNA / Kuba kunde inte krossas, trots alla belackares självsäkra spådomar och utarbetade planer att föra Karibiens största ö tillbaka till bordell- och kasinoekonomin 1959, rapporterar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson från Havanna för Proletären.
När Sovjetunionen rasade samman 1990-91 drog den samtidigt med sig den kubanska ekonomin som till 85 procent hade sin utrikeshandel med Oktoberrevolutionens vagga. Men kubanerna vägrade att slå sönder socialismen och inleda samma politiska kapitulation som Östeuropa utan förberedde sig i stället för att både överleva som att ta lärdom av de gångna politiska och ekonomiska misstagen.
– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990, om motsatsen.
UNDER SPECIALPERIODEN fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.
Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, var det skadeglada budskapet från den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare. Han insåg förmodligen inte då att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att erbjuda de transnationella trusterna ”öppna” marknader. Nu gick blev de ”civiliserade demokratierna” skådeplatser för Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar som gjorde sitt inträde, så också i Sverige.
ALFREDO MENÉNDEZ, 85, fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004. Han är, trots sin ansenliga ålder, otroligt vital och pigg, klartänkt och reptilsnabb i sina svar i dessa komplicerade teman som utvecklingen av den kubanska ekonomin.
Vad karaktäriserar den aktuella situationen i den kubanska ekonomin?
– En stark ekonomisk tillväxt, vi har ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden, ett resultat av sammanbrottet för det socialistiska lägret. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle och förnödenheter. Uppgifterna är att producera mer olja och jordburksprodukter och att spara energi och undvika en dyr import som håller ett strupgrepp på vår ekonomi.
Vad har förbindelserna med Kina och Venezuela betytt för att kunna lämna Specialperioden bakom er?
– Relationerna med Kina har alltid varit goda. På det ekonomiska området är det normala relationer där lån ska betalas, Kina håller oss inte under armarna. Venezuela ger oss långfristiga krediter men även dessa ska betalas. Därför måste vår egen ekonomi utvecklas. Och vi har ett mycket stort mänskligt kapital som måste sättas i arbete så att det skapar avkastning. Vi har även turism och export av nickel som ger stora inkomster.
Vilken är den kubanska ekonomins svaga länk?
– Underkastelsen av USA-imperialismen som inte tillät att egen nationell industri utvecklades. Därför förblev Kuba en nordamerikansk koloni där alla konsumtionsvaror importerades. Vi producerade billigt socker som förhindrade en industriell utveckling. Med Sovjetunionen som allierad var det annorlunda. Då importerade vi med förmånliga garantier produkter från den (sovjetiska) tunga industrin som gödningsmedel och andra produkter.
Diversifierades inte den kubanska industrin med hjälp från Sovjetunionen?
– Jo, det förekom satsningar till exempel inom citrusproduktionen som exporterades till det socialistiska lägret som inte hade egen produktion. Även inom nickelexploateringen gjordes stora investeringar. Vi utvecklade också produktion för gödningsmedel och en fabrik för byggandet av maskiner inom vissa sektorer, som till exempel sockerrörshuggningen. Men allt föll när Sovjetunionen rasade samman. Förbindelserna med våra forna allierade upphörde och vi tvingades söka efter andra samarbetspartner, denna gång främst i Latinamerika. Hur kan vi integreras och med vad? Det är centrala frågor för framgång för vår ekonomi som diskuterats mycket med Venezuela.
Inom vilka områden integreras Kuba?
– Venezuela är en av världens främsta producenter av petroleum. Venezuela har stora järnmalms- och koltillgångar för den tunga industrin. Min uppfattning är att vi bör integrera oss främst inom jordbrukssektorn, producera mat för våra folk. Med detta kan vi skapa en marknad för Latinamerika som assimilerar denna produktion.
Kubanerna som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd/mån), hur många är de?
– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi inte betalar livsmedel, el, vatten eller transporter i dollar. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon annan familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin. Här betalar du inte utbildning eller sjukvård, i kapitalismen är det en oerhört stor kostnad.
Men ”La Libreta” (det utbud av produkter som säljs till symboliska priser och som utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .
– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som istället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer, till exempel de som inte röker, säljer sina cigaretter vidare. Därför bör vi upphöra med ransoneringsboken.
USA-administrationen har uttryckt stor oro för den stora ekonomiska tillväxten i Kina. Vad är det för skillnad på den socialistiska modellen i Kina och modellen i Kuba?
– Kineserna tillämpar sin kinesiska socialism med 1,4 miljarder invånare, säger Menendez diplomatiskt. Kuba har 11 miljoner. Shanghai har fler invånare än Kuba. Kina har också ett historiskt förflutet med 5000 år av existens.
Vilka är då de gemensamma socialistiska principerna som Kina och Kuba har gemensamt?
– Den marxistisk-leninistiska ideologin, arbetarklassens ideologi, att inte exploatera människan på den andres bekostnad, även om de i vissa enskilda fall tolererar detta men med villkoret att detta gynnar utvecklingen. Vi tillåter inte detta med undantag för vissa delar av jordbruket där vissa bönder kan få anställa arbetskraft men dock inte i fabrikerna. Det finns skillnader mellan Kina och Kuba, men de är inte antagonistiska. Det finns skillnad i hur vi bygger socialismen med olika kriterier men med samma strategiska mål som är att avskaffa den ena människans exploatering av den andra för att uppnå ett bättre liv.
För att gå tillbaka till min fråga; vad är din uppfattning om hur ni ska lyckas med att stimulera och öka hastigheten i produktivkrafternas utveckling och även effektivisera samhällsfunktionerna?
– Vi befinner objektivt sett i en situation där USA pressar på Europa, inklusive Sverige, att delta i blockaden mot Kuba. För att förfölja bin Laden har USA:s finansdepartement fyra personer på heltid. Men mot Kuba har de en heltäckande världsorganisation som bevakar Kubas inter nationella handel som till exempel exporten av vårt nickel. Nyligen nekades en kubansk delegation, trots förbokningar, att härbärgera på Hotel Hilton i Oslo. Liknande hände i Mexiko förra året.
Vilka positiva erfarenheter kan Kuba förmedla av sitt medlemskap i SEV (även kallat Comecon, den forna ekonomiska gemenskapen för realsocialismens länder) i integreringen av ALBA och Latinamerika?
– Det negativa var väl att det geografiska avståndet för Kuba till SEV:s medlemstater var mycket stort. Sovjetunionen hyste stor respekt för Kuba som den första socialistiska staten. Det positiva var att vi blev ett exempel för Latinamerika. Jänkarna är oroliga ty socialismen har konsoliderats som system på Kuba, trots att vi lever med stora ekonomiska brister. Men Kuba är ett exempel på autonomi och frihet som inte underkastar sig USA. Kuba är ett exempel på ett folks kamp mot imperialismen. I dag utgör Latinamerika den första kampfronten mot imperialismen i världen.
Kan ALBA bli ett nytt beroende för Kuba och vad händer om Chavez förlorar nästa presidentval och den nye presidenten bryter med Kuba?
– Jag anser att nordamerikanerna inte kan stoppa revolutionen i Latinamerika.
Bör ni inte ha en ”Plan B”?
– Kanske det, jag vet inte vad Chavez har i bakfickan men varken USA-imperialismen eller den inhemska reaktionen kan stoppa processen.
Dick Emanuelsson
”Gör motstånd och övervinn krisens effekter”
HAVANNA / Kuba kunde inte krossas, trots alla belackares självsäkra spådomar och utarbetade planer att föra Karibiens största ö tillbaka till bordell- och kasinoekonomin 1959, rapporterar Latinamerikareportern Dick Emanuelsson från Havanna för Proletären.
När Sovjetunionen rasade samman 1990-91 drog den samtidigt med sig den kubanska ekonomin som till 85 procent hade sin utrikeshandel med Oktoberrevolutionens vagga. Men kubanerna vägrade att slå sönder socialismen och inleda samma politiska kapitulation som Östeuropa utan förberedde sig i stället för att både överleva som att ta lärdom av de gångna politiska och ekonomiska misstagen.
– ”Gör motstånd och övervinn krisens effekter till en så låg social uppoffring som möjligt”, var mottot när Specialperioden lanserades. Det säger José Luis Rodriguez, Kubas ekonomi- och planminister, när han inleder en resumé över den kubanska ekonomins utveckling från 1989 till 2006. Framför honom sitter 1546 ekonomer från ett 50-tal länder, främst från Latinamerika, när ministern detaljerat förklarar varför Kuba överlevde, trots alla spådomar 1990, om motsatsen.
UNDER SPECIALPERIODEN fick kubanerna uppleva en liknande krigsekonomi som sovjetmedborgarna i början av 1920-talet. Det handlade helt enkelt om att överleva och då använde såväl ryssarna som kubanerna sig av marknadsmekanismerna. Ekonomiministern menar dock att det inte handlade om ersätta den socialistiska modellen och framför inte att ge upp den sociala dimensionen i den kubanska socialismen; utbildning, hälsovård, en offentlig omsorg av de mest utsatta grupperna i det kubanska samhället så som barn och gamla.
Jag minns särskilt en presskonferens som Svenska Livsmedelsarbetareförbundet höll i LO-Borgen. ”Nu står också kommunistdiktaturen på Kuba inför ett omedelbart sammanbrott”, var det skadeglada budskapet från den antikommunistiske ordföranden för Livs’ international, en stor blek österrikare. Han insåg förmodligen inte då att sammanbrotten för ”realsocialismen” samtidigt förändrades styrkeförhållandena i världen på ett dramatiskt sätt. För det handlade inte enbart om att ideologierna dödsförklarades, arbetarklassen i hela världen slogs tillbaka, arbetsrätt och lagar som beskyddade de svaga i samhället raserades. Nyliberalismen fick sitt definitiva genombrott. Nu var det inte bara i militärdiktaturer som Pinochets som högern använde för att erbjuda de transnationella trusterna ”öppna” marknader. Nu gick blev de ”civiliserade demokratierna” skådeplatser för Milton Friedmans och Chicagoekonomernas lärjungar som gjorde sitt inträde, så också i Sverige.
ALFREDO MENÉNDEZ, 85, fick det nationella ekonomipriset på Kuba 2004. Han är, trots sin ansenliga ålder, otroligt vital och pigg, klartänkt och reptilsnabb i sina svar i dessa komplicerade teman som utvecklingen av den kubanska ekonomin.
Vad karaktäriserar den aktuella situationen i den kubanska ekonomin?
– En stark ekonomisk tillväxt, vi har ökat 12,5 procent under 2006. Vi håller sakta på att lämna Specialperioden, ett resultat av sammanbrottet för det socialistiska lägret. Men vår ekonomi brottas fortfarande med problem som är tunga att bära så som import av bränsle och förnödenheter. Uppgifterna är att producera mer olja och jordburksprodukter och att spara energi och undvika en dyr import som håller ett strupgrepp på vår ekonomi.
Vad har förbindelserna med Kina och Venezuela betytt för att kunna lämna Specialperioden bakom er?
– Relationerna med Kina har alltid varit goda. På det ekonomiska området är det normala relationer där lån ska betalas, Kina håller oss inte under armarna. Venezuela ger oss långfristiga krediter men även dessa ska betalas. Därför måste vår egen ekonomi utvecklas. Och vi har ett mycket stort mänskligt kapital som måste sättas i arbete så att det skapar avkastning. Vi har även turism och export av nickel som ger stora inkomster.
Vilken är den kubanska ekonomins svaga länk?
– Underkastelsen av USA-imperialismen som inte tillät att egen nationell industri utvecklades. Därför förblev Kuba en nordamerikansk koloni där alla konsumtionsvaror importerades. Vi producerade billigt socker som förhindrade en industriell utveckling. Med Sovjetunionen som allierad var det annorlunda. Då importerade vi med förmånliga garantier produkter från den (sovjetiska) tunga industrin som gödningsmedel och andra produkter.
Diversifierades inte den kubanska industrin med hjälp från Sovjetunionen?
– Jo, det förekom satsningar till exempel inom citrusproduktionen som exporterades till det socialistiska lägret som inte hade egen produktion. Även inom nickelexploateringen gjordes stora investeringar. Vi utvecklade också produktion för gödningsmedel och en fabrik för byggandet av maskiner inom vissa sektorer, som till exempel sockerrörshuggningen. Men allt föll när Sovjetunionen rasade samman. Förbindelserna med våra forna allierade upphörde och vi tvingades söka efter andra samarbetspartner, denna gång främst i Latinamerika. Hur kan vi integreras och med vad? Det är centrala frågor för framgång för vår ekonomi som diskuterats mycket med Venezuela.
Inom vilka områden integreras Kuba?
– Venezuela är en av världens främsta producenter av petroleum. Venezuela har stora järnmalms- och koltillgångar för den tunga industrin. Min uppfattning är att vi bör integrera oss främst inom jordbrukssektorn, producera mat för våra folk. Med detta kan vi skapa en marknad för Latinamerika som assimilerar denna produktion.
Kubanerna som bara har minimilönen, 225 pesos (ca 15 usd/mån), hur många är de?
– Jag kan inte ge dig ett exakt tal. Men när vi talar om minimilönen måste vi också ta i beaktande att vi inte betalar livsmedel, el, vatten eller transporter i dollar. Genomsnittslönen är cirka 400 pesos. Dessutom arbetar också kvinnan i familjen och eventuellt också någon annan familjemedlem. Därför måste du multiplicera de 400 med två eller tre och då får du en mer rättvis bild av familjeekonomin. Här betalar du inte utbildning eller sjukvård, i kapitalismen är det en oerhört stor kostnad.
Men ”La Libreta” (det utbud av produkter som säljs till symboliska priser och som utgör ca hälften av behovet) räcker inte långt. . .
– Det är sant, och staten försöker nu att reducera antalet produkter på ransoneringsboken som istället ska säljas på den fria marknaden där utbudet breddas för att tillfredställa behoven. Många personer, till exempel de som inte röker, säljer sina cigaretter vidare. Därför bör vi upphöra med ransoneringsboken.
USA-administrationen har uttryckt stor oro för den stora ekonomiska tillväxten i Kina. Vad är det för skillnad på den socialistiska modellen i Kina och modellen i Kuba?
– Kineserna tillämpar sin kinesiska socialism med 1,4 miljarder invånare, säger Menendez diplomatiskt. Kuba har 11 miljoner. Shanghai har fler invånare än Kuba. Kina har också ett historiskt förflutet med 5000 år av existens.
Vilka är då de gemensamma socialistiska principerna som Kina och Kuba har gemensamt?
– Den marxistisk-leninistiska ideologin, arbetarklassens ideologi, att inte exploatera människan på den andres bekostnad, även om de i vissa enskilda fall tolererar detta men med villkoret att detta gynnar utvecklingen. Vi tillåter inte detta med undantag för vissa delar av jordbruket där vissa bönder kan få anställa arbetskraft men dock inte i fabrikerna. Det finns skillnader mellan Kina och Kuba, men de är inte antagonistiska. Det finns skillnad i hur vi bygger socialismen med olika kriterier men med samma strategiska mål som är att avskaffa den ena människans exploatering av den andra för att uppnå ett bättre liv.
För att gå tillbaka till min fråga; vad är din uppfattning om hur ni ska lyckas med att stimulera och öka hastigheten i produktivkrafternas utveckling och även effektivisera samhällsfunktionerna?
– Vi befinner objektivt sett i en situation där USA pressar på Europa, inklusive Sverige, att delta i blockaden mot Kuba. För att förfölja bin Laden har USA:s finansdepartement fyra personer på heltid. Men mot Kuba har de en heltäckande världsorganisation som bevakar Kubas inter nationella handel som till exempel exporten av vårt nickel. Nyligen nekades en kubansk delegation, trots förbokningar, att härbärgera på Hotel Hilton i Oslo. Liknande hände i Mexiko förra året.
Vilka positiva erfarenheter kan Kuba förmedla av sitt medlemskap i SEV (även kallat Comecon, den forna ekonomiska gemenskapen för realsocialismens länder) i integreringen av ALBA och Latinamerika?
– Det negativa var väl att det geografiska avståndet för Kuba till SEV:s medlemstater var mycket stort. Sovjetunionen hyste stor respekt för Kuba som den första socialistiska staten. Det positiva var att vi blev ett exempel för Latinamerika. Jänkarna är oroliga ty socialismen har konsoliderats som system på Kuba, trots att vi lever med stora ekonomiska brister. Men Kuba är ett exempel på autonomi och frihet som inte underkastar sig USA. Kuba är ett exempel på ett folks kamp mot imperialismen. I dag utgör Latinamerika den första kampfronten mot imperialismen i världen.
Kan ALBA bli ett nytt beroende för Kuba och vad händer om Chavez förlorar nästa presidentval och den nye presidenten bryter med Kuba?
– Jag anser att nordamerikanerna inte kan stoppa revolutionen i Latinamerika.
Bör ni inte ha en ”Plan B”?
– Kanske det, jag vet inte vad Chavez har i bakfickan men varken USA-imperialismen eller den inhemska reaktionen kan stoppa processen.
Dick Emanuelsson
