”Först kom de för gripa att kommunisterna, men eftersom jag inte var kommunist så brydde jag mig inte. Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna, men efterso…..”
Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.
Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.
I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.
Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.
Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.
Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.
Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?
Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.
Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.
Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.
Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.
Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.
Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.
Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.
För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.
Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano
Så skrev Brecht om den nazistiska förföljelsen på all politisk opposition i Tyskland från 1932 och fram till krigsslutet, 8 maj, 1945. Men Brechts oförglömliga ord kan lika gärna tillämpas på dagens Colombia.
Det är väl känt det politiska och fysiska folkmordet på Unión Patriótica, med kommunistpartiet som kärna, skördat närmare 5.000 offer under organisationens 20 år av existens.
I dag är det inte bara vänstern och konsekventa fackföreningsledare som förföljs och mördas. Även demokratiska liberaler och till och med konservativa eller varför inte, människor utan partitillhörighet, förföljs och ”demoniseras” av den statliga terrorismens psykologiska krigförare.
Bland dem återfinns journalister som inte prostituerar sig för makten utan som tillämpar journalistiska principer i sitt yrkesutövande. Därmed förvandlas de till måltavla av staten och Uribes ”demokratiska säkerhetspolitik”.
Fallet Manuel Cepeda
Manuel Cepeda blev en sådan, chefredaktör för kommunistpartiets veckotidning VOZ sköts han ihjäl den 9 augusti 1994 då han var på väg till senaten. Han hade valts till senator för kommunistpartiet och tagit tillfälligt ledigt som chefredaktör på tidningen. Men han lämnade aldrig journalistiken och jag minns hur han med sin lilla pocketkamera tog foton för tidningen under senatsdebatterna som senare blev bitska referat eller kommenterar i tidningen. Hans krönika ”Flecha en Blanco” upphörde han aldrig att skriva och orsakade känt raseri hos de colombianska generalerna som till slut gjorde upp fysiskt med Cepeda när beslutet om att mörda honom togs på den 13:e armébrigaden i Bogota där arméns militära underrättelsetjänst var inhyst. Mordet utfördes av två paramilitärer från AUC och Carlos Castaño men bakom det fanns minst en general, Ramón Emilio Gil som senare avled, och eventuellt också överbefälhavaren för de väpnade styrkorna, Harold Bedoya, en fanatisk antikommunist och blind motståndare till alla fredsinitiativ med FARC-gerillan.
Colombia inför Interamerikanska domstolen
Instängd i en juridisk återvändsgränd har den colombianska staten och Uribe gått med på att staten hade det yttersta ansvaret för mordet på Cepeda och vill ha tillstånd en ”vänskaplig uppgörelse” med Ivan Cepeda, Manuels son.
Varför byter den colombianska staten ståndpunkt 180 grader först nu, nästan 13 år efter mordet?
Därför att den är överbevisad om sin skuld, via bland annat Carlos Castaños erkännande i sin bok ”Mi Confesión” där han inte bara tar på sig mordet utan också pekar ut en general och ”Grupp 8”, den grupp av Colombias ekonomiska och politiska elit, det villa säga toppen av den colombianska oligarkins” mäktigaste personer.
Uribes och oligarkins mardröm
Ivan Cepeda vägrar acceptera Uribes förslag och vill i stället gå till botten med vem som låg bakom mordet på hans far och för att den colombianska fascistiska statens karaktär kommer till allmän kännedom. I slutändan vill han få fram vem det är som under decennier har dragit i trådarna för den statliga terrorismens och det smutsiga krigets aktörer. För Uribe och ”Grupp 8” är det en mardröm.
Den andra konsekvensen är att ett domslut mot Colombia i den Interamerikanska domstolen innebär att landet pekas ut som precis det är, en nation utan rättstrygghet, där medborgarnas mest elementära rättigheter förtrampas å det grövsta. Det innebär också att den colombianska regimen förvandlas till en andra rangens nation i många internationella sammanhang och det är en annan mardrömssituation som Uribe&Santos vill undvika i sin internationella offensiv mot FARC-gerillan och för att undgå att isoleras internationellt.
Fallen Freddy Muñoz och Carlos Lozano
Under de senaste decennierna har hundratals andra journalister i Colombia mördats, förföljts eller tvingats i landsflykt, som denne som skriver dessa rader. Om man inte lyckas neutralisera dem så kan man göra som i fallet Freddy Muñoz, utsätta honom för ett ”montaje”, en skådeprocess där han utpekas som en expert på sprängämnen i tjänst hos FARC-gerillan. Och när även denna bluff spricker så går man vidare mot dem som vågar ifrågasätta Uribes uttalanden, som i fallet Carlos Lozano, chefredaktör för Voz, som i januari tillbakavisade Uribes påståenden om att denne hade utsett en ”emissarie” som hade varit i kontakt med FARC för att åstadkomma en lösning på krigsfångeproblemet. ”Men, sa Uribe, FARC-banditerna lät förstå via mitt sändebud att de är inte intresserade av en humanitär uppgörelse”.
Carlos Lozano hade modet, efter att sonderat med gerillans högsta ledare, att Uribes påstående var ren och skär bluff. Inget sändebud hade varit i kontakt med gerillan och denna var och är ständigt öppen för en uppgörelse på frågan om ett utbyte av krigsfångar, oberoende om Uribes regim är illegitim eller inte. Det kan kosta Lozano livet, för Uribe påstår nu att ”Lozano är ett språkrör för gerillan”, exakt samma uttalande som generalerna gjorde mot Cepeda och tusentals andra som vågat ifrågasätta makten.
Fallet Horacio Duque
Det tredje och senaste fallet med journalister som råkat ut för den ”demokratiska säkerhetspolitikens” terror är Horacio Duque. En person i 50-årsåldern som varit politisk rådgivare till liberala partiets före detta presidentkandidat, Horacio Serpa och som deltagit i liberala partiets olika forsknings- och tänkarinstitut. Nu utpekas han som både ansluten till FARC som en person indragen i narkotikahandel i länet Risaralda, ett län som ironiskt nog är utsatt för en para-militär terror och kontroll sedan flera år. Att anklagelserna infaller samtidigt med att Uribe är mer trängd än någonsin för ”narco-para-politikerna” är ingen tillfällighet. Att även Horacio Serpa dras in i dessa anklagelser beror på att denne har pekat ut Uribe som en man i tjänst hos paramilitärerna, eller tvärtom.
Ovanstående är några av de senaste dagarnas händelserna som ingår som delar av den statliga terrorn som riktas mot dem som Brecht skrev för, de vanliga människorna som vågar ifrågasätta maktens intoleranta män och kvinnor.
För dem som läser spanska finns det en utförlig text som handlar om gripandet av Horacio Duque som jag lärde känna under en resa till Venezuela, mitt under sabotaget mot oljeindustrin, januari 2004.
Dick Emanuelsson
Centralamerika
------------------------
http://dickema24.blogspot.com/2007/03/el-para-estado-detiene-otro-periodista.html
El Para-Estado detiene a otro periodista colombiano
POR DICK EMANUELSSON*CENTROAMÉRICA / 070301 / Horacio Duque, conocido periodista y analítico político fue detenido por el ejercito ayer, miércoles, acusado de tener "presuntos nexos con el narcotráfico y las FARC", según El Tiempo, el diario del vicepresidente y la familia Santos.
