Flera
latinamerikanska statschefer instämmer i att ersätta den USA-kontrollerade OAS
med sin egen kontinentala organisation, CELAC
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2011-11-28 / De Latinamerikanska och Karibiska Staternas
Gemenskap (CELAC) bildas nu den 2-3 december i Caracas. Latinamerika och
Karibien vill bestämma över sin egen framtid utan flåset i nacken från USA.
– Som en strömning av framsteg mot en union av
politisk, ideologisk och kulturell mångfald men inramad av en gemensam
identitet i Latinamerika och Karibien, ja så karaktäriserar Venezuelas
utrikesminister Nicolas Maduro, bildandet av den nya kontinentala gemenskapen,
CELAC.
Ecuadors president Rafael Correa är kanske den statschef
som hårdast har verkat för skapandet av den nya organisationen.
– Det är inte möjligt att de latinamerikanska
konflikterna ska behandlas i Washington. Partiskheten från OAS´s (de
Amerikanska Staternas Organisation) sida är uppenbar, menar Correa, med
hänvisning till USA: s kontroll av OAS.
HAN ANSER ATT DET OAS gör är en kalkering av Världsbankens uppfattning. Men såväl Världsbanken
som Internationella Valutafonden har förlorat en stor del av sin “ammunition”.
De latinamerikanska staterna befinner sig i en ekonomisk klart mer gynnsam
situation än för 20 år sedan. Därför har dessa “Imperiets utpressningsorgan”,
som Evo Morales kallar de två finansorganen, förlorat en stor del av sin kraft
att pressa Latinamerika till underkastelse. Latinamerika befinner sig till stor
del i en helt annan situation än krisernas Europa.
Staten som organ för social och ekonomisk
utveckling har i stället för att gradvis avrustas i stället förstärkts.
Strategiska samhällssektorer har nationaliserats och har skapat en ekonomisk
buffert som möjliggjort för regeringarna att stå emot den internationella
kapitalistiska krisen, menar till exempel Carlos Martinez Garcia, före detta
ordförande för den spanska filialen av ATTAC.
HAN HÄVDAR ATT DE mest
progressiva och revolutionära regeringarna i Latinamerika sedan flera år verkar
för en ny Allians Syd-Syd med målet
att bygga upp en stark motkraft som kan stå emot den kapitalistiska nyliberala
modellen. ALBA-gemenskapen har visat fördelarna när länderna i Syd går samman
och samarbetar i stället för att låta sig spelas ut mot varandra under
överinseende av Världsbanken, IMF och USA.
Martinez anser, i likhet med den latinamerikanska
vänstern, att det finns öppna kollaboratörer med såväl USA som med den
extremhöger som spanska Partido Popular representerar i Latinamerikas
oligarkier. Men där finns även den Socialdemokratiska Internationalen (IS) som
flyter samman i en gemensam ideologisk strategi med såväl USA som Aznar.
Spetsen är riktad mot Venezuela och de politiskt mest avancerade staterna i
Latinamerika. Målet är att slå sönder ALBA inifrån, menar Martinez. Flera
försök från OAS att illegitimera valprocessen i Nicaragua är det senaste
exemplet på denna konspiration. Ett annat är avslöjandet när Alvaro Uribe i ett
telefonsamtal förra veckan uppmanade Stor-Caracas´ antichavistiske borgmästare
Antonio Ledezma, att organisera demonstrationer mot Chavez inför bildandet av
Celac nu på fredag och lördag. Inte för inte döptes Uribe till ”Andernas
Sharon”, med avseende på den israeliske general Ariel Sharon som USA:s gendarm
i Mellanöstern.
DRÖMMEN OM ETT ENAT AMERIKA väcktes av frihetshjälten Simon Bolivar när han 1812, i sitt Manifest från
Cartagena, uttalade behovet av att skapa ett enda latinamerikanskt fosterland,
både i ekonomiska som i politiska termer.
Och på fredag och lördag (2-3 december) samlas
statschefer från 33 stater söder om Rio Grande för att uttala sig för bildandet
av de Latinamerikanska och Karibiska Staternas Gemenskap, på spanska förkortat
till CELAC.
Endast USA och Canada står vid sidan, enligt
beslut från Cancun, Mexiko, 2010. Där fattades beslutet att i Caracas den 5
juli 2011 grunda organisationen. Men president Chavez cancersjukdom satte P för
konferensen som dock inleds i morgon.
DE FLESTA STATSCHEFERNA anser att bildandet av CELAC är historiskt. För första gången under
republikernas historia kommer kontinentens råvaruproducerande och exportörer av
mänskligt kapital till USA och Canada själva att sätta dagordningen för sin
framtid.
Två veckor innan statskuppen i Honduras, samlades
OAS till möte i landets näst största stad, San Pedro Sula. På dagordningen stod
en fråga; Kubas återinträde i organisationen. Patricia Rodas, utrikesminister i
Manuel Zelayas regering, höll i konferensen. Efter 14 timmars plenum tog USA:s
OAS-minister Rodas vid sidan av konferensen och sa vredgat att Hillary Clinton
hade väntat i 13 timmar på att få tala. Rodas svarade kort; ”Latinamerika har
väntat i 40 år på att få ordet”. Clinton lämnade Honduras några minuter senare
utan att ha fått tala och reste till Bumarak i Egypten. Två veckor senare, den
28 juni 2009, utlöstes den militära statskuppen i Honduras.
BOLIVAR ANSÅG ATT BILDANDET av ett Enat Amerika var ett vapen mot den då uppåtstigande kolonialismen
från norr. Han menade att USA:s ekonomiska och politiska avsikter inte
sammanföll med folkens intresse. “USA verkar vara förutbestämd av försynen att
i frihetens namn invadera Amerika med elände”, var Bolivars sammanfattning av
den framväxande USA-imperialismen. USA-presidenten James Monroes doktrin
uttrycktes då av denne själv 1823: “Amerika åt amerikanerna.”
Nu handlar det om 2011 och ett sekel av militära
interventioner och ekonomisk utpressning har skapat en allmän politisk
medvetenhet grundat på den egna erfarenheten.
I MAJ 1948, MITT under
det kalla kriget, bildades den organisation som Che Guevara skulle döpa till “USA:s
Ministerium för Koloniala Frågor”, OAS. Organisationen kom att utgöra USA:s
främsta stöd för sin utrikespolitik och en uppbackare av en rad militära
USA-interventioner. Kuba var det sista landet att frigöra sig från den spanska
kolonialismen men den första stat att frigöra sig från USA:s politiska och
ekonomiska strupgrepp. Därför attackerades den karibiska ön nästan omedelbart
av USA. Den mäktige grannen i norr stoppade all import från Kuba och igångsatte
den militära interventionen mot landet som inleddes den 15 april 1961. Kubas
flygvapen slogs nästan ut av USA-flyget som en förberedelse för marktrupperna
som besegrades under fyra dagars strider. I maj 1965 var det dags för
Dominikanska republiken som invaderades av 40.000 marinsoldater. Och så vidare.
Medan USA förespråkar en “panamerikanism”, som
inkluderar Nordamerika, talar folken i Latinamerika om en “Latinamerikanism”
som motsvarar Bolivars idéer om ett land, ett språk och en likartad kultur.
Puerto Rico är illustrationen på det absurda i “Panamerikanismen” eftersom
folkets historia är förbundet med Sydamerika, språkligt och kulturellt,
knappast med MTV-kulturen som frodas i USA. Men Puerto Rico invaderades och
annekterades av USA trots det folkliga motståndet som är levande och starkt på
den karibiska ön.
DE VENEZUELANSKA KOMMUNISTERNA menar att den politiska integrationsprocessen bör visa “ansikte mot ansikte
med våra grannar men ryggen mot den imperialistiska potentaten i Norr”.
Orsaken är logisk. 1889 och 1890 genomfördes i
Washington den ”De Amerikanska Staternas Första Internationella Panamerikanska
Konferensen”. President James Monroes Doktrin som uttrycktes 1823 av denne,
gick inte att missuppfatta: “Amerika åt amerikanerna”, det vill säga den
kontinentala kontrollen för den stat han representerade.
1948 bildades OAS som ett verkställande organ för
denna doktrin. De latinamerikanska staterna, med undantag för Mexiko, fungerade
som ”duttiga idioter” för en imperialistisk politik som tjänade USA:s
monopolkapital och Pentagons strävan efter kontinental militär kontroll. USA:s
krigsakademi för Latinamerikas officerare, School of Americas, inrättades där
antikommunism blev dessa militärers rättesnöre. Politisk opposition i hemländer
förvandlades av de militära manualerna till ”Den Inre Fienden” och en rad
militärkupper har registrerats på kontinenten.
Det är mot denna Husbondens Politik som
Latinamerika nu tar de första stapplande stegen mot att skapa sin egen
organisation, utan husbondens närvaro. Det har inte hjälpt att Obama och
Clinton har gjort statsbesök på kontinenten och hävdat att de ska ”omformulera
sin utrikespolitik mot Latinamerika. Femhundra miljoner latinamerikaner är
vittnen till USA:s folkmordskrig i Irak, Afghanistan och Libyen.
De Latinamerikanska och
Karibiska Staternas Gemenskap (CELAC)
- CELAC (La Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños) representerar tre stora regioner; Centralamerika, Karibien och Sydamerika.
- Målsättningen
är att konsolidera självständigheten via respekt för
självbestämmanderätten och folkens suveränitet.
- Regionen
ska vara en fredszon med en omfattande utveckling på alla områden.
- CELAC
bör, enligt Ecuadors president Rafael Correa, skapa en kommission för
mänskliga rättigheter som ersätter den USA-influerade Interamerikanska MR-kommissionen
med säte i San José de Costa Rica.
- Konflikter
mellan och inom medlemsländer bör lösas i och av Latinamerika och inte i
Washington. OAS, den USA-kontrollerade de Amerikanska Staternas
Organisation, bör ersättas av CELAC, menar både Correa och andra
statschefer.
Dick Emanuelsson
