(BOGOTA 2000-11-20) Sintrainagro bildades 1989 genom att två rivaliserande fackförbund gick samman, Sintrabanano och Sintagro. Fusionen innebar ett jättelyft för den fackliga kampen som i bananregionen Uraba bemöttes av såväl militär som paramilitära dödspatruller under ledning av de fruktade godsägarsönerna Fidel och Carlos Castaño. Trots massakrer varje vecka stod bananfacket emot, trots den fysiska likvideringen.
I Uraba är i stort sett alla ”fincor”, bananplantager organiserade. Men i Ciénaga, med sin blodiga historia från massakern 1928, har plantageägarna gjort allt för att slå ned alla försök från arbetarnas sida att bygga upp sin fackförening. Försök gjordes 1988 men den fackliga ledning som hade valts mer eller mindre underjordiskt ute på plantagerna, mördades.
Men 1991 blev trycket från arbetarna för starkt och embryot till dagens bananfack i Ciénaga byggdes tålmodigt upp.
1996 hade antalet gått upp till 2.300 fackligt organiserade arbetare. Men återigen slog fackets fiender till och mördade en efter en av de fackliga ledarna. I dag är 900 arbetare med i facket. Fackets profil har tonats ner och kontakterna med plantageägarna och framför allt Chiquita hålls på en allt mer försonlig ton.
· Medlemmarna betalar två procent i fackavgift. Vid sjukdom ersätter försäkringskassan arbetarna med grundbeloppet, 6.800 pesos eller cirka tre dollar per dag. Vid olycka i arbetet ersätter företaget arbetaren med full lön. Men det uppstår nästan alltid en konflikt med företaget för att få ut dessa pengar.
Semesterersättning utgår efter ett års arbete med 16 dagar per år.
Företaget ger arbetarnas barn leksaker till jul, en fest och några julklappar till familjen.
Lönen är 380.000-450.000 pesos, cirka 180-220 dollar per månad.
Endast ett litet fåtal arbetare har en normal anställningstrygghet. I allt större antal har bananföretagen börjat att korttidsanställda arbetare. Vissa tillfällighetsarbetare har dock samma sociala förmåner som de fast anställda.
Dick Emanuelsson
martes, 24 de abril de 2007
Latinamerikas bananer och EG-protektionism
SANTA MARTA / 2000-1112 / Amerikanska bolags monopol på bananhandeln i Latinamerika har sedan ett sekel varit grundmurad. Bolag som Chiquita gör allt för att behålla kontrollen.
Tre stora USA-bolag kontrollerar i dag ca 75 procent av bananhandeln och oroas nu för de europeiska bolagens försök att ta åt sig en stor del av den lukrativa handeln. De tre bolagen är Chiquita Brands, Bandeco och Standart.
De senaste åren har även ett antal mindre colombianska bolag blandat sig i leken. De är Uniban och Banacol som har kapat åt sig 25 procent av försäljningen, eller i dollar, 500 miljoner av de två miljarder dollar som omsätts per år.
Transnationella europeiska bolag som det engelska Geest Caribbean Americas och Africanich har sedan en tid köpt en del av produktionen. Men de har inte nöjt sig med detta, utan även börjat förvärva egendomar i Latinamerika för egen bananproduktion.
Kontinenten kan årligen erbjuda sju miljoner ton bananer, den banan som samtidigt uppvisar den bästa kvalitén i världen. Av utbudet inom EG-området utgör den latinamerikanska bananen 68 procent av konsumtionen.
I december 1992 beslutade EG att endast två miljoner ton latinamerikanska bananer får importeras med en 20-procentig tullavgift. Importer över denna kvot påläggs en skatt på 170 procent.
Roberto Castro, en costarikansk företagare uttryckte sig så här till den internationella nyhetsbyrån IPS i en kommentar:
– De europeiska företagen gynnas av beslutet eftersom de är de enda som har importlicenser. De har ett inre monopol och kan därmed bestämma både priser och vinster till priset av de latinamerikanska producenterna.
Dick Emanuelsson
Tre stora USA-bolag kontrollerar i dag ca 75 procent av bananhandeln och oroas nu för de europeiska bolagens försök att ta åt sig en stor del av den lukrativa handeln. De tre bolagen är Chiquita Brands, Bandeco och Standart.
De senaste åren har även ett antal mindre colombianska bolag blandat sig i leken. De är Uniban och Banacol som har kapat åt sig 25 procent av försäljningen, eller i dollar, 500 miljoner av de två miljarder dollar som omsätts per år.
Transnationella europeiska bolag som det engelska Geest Caribbean Americas och Africanich har sedan en tid köpt en del av produktionen. Men de har inte nöjt sig med detta, utan även börjat förvärva egendomar i Latinamerika för egen bananproduktion.
Kontinenten kan årligen erbjuda sju miljoner ton bananer, den banan som samtidigt uppvisar den bästa kvalitén i världen. Av utbudet inom EG-området utgör den latinamerikanska bananen 68 procent av konsumtionen.
I december 1992 beslutade EG att endast två miljoner ton latinamerikanska bananer får importeras med en 20-procentig tullavgift. Importer över denna kvot påläggs en skatt på 170 procent.
Roberto Castro, en costarikansk företagare uttryckte sig så här till den internationella nyhetsbyrån IPS i en kommentar:
– De europeiska företagen gynnas av beslutet eftersom de är de enda som har importlicenser. De har ett inre monopol och kan därmed bestämma både priser och vinster till priset av de latinamerikanska producenterna.
Dick Emanuelsson
Kvinna i facket är inte det lättaste i Colombia
4199 tecken (CIENAGA, COLOMBIA, 2000-11-21) Hon är liten och knubbig och hennes manliga arbetskamrater kallar henne för ”Gorda”, lilla tjockis. Men hon har lärt sig att ”ta för sig” i det kanske mest mansdominerade facket i Colombia, banarbetarnas fack.
Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.
– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.
För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.
– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.
Tunga uppgifter
Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.
Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.
– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.
Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.
– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.
Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.
– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!
Dubbel uppgift
Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.
– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.
Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?
Dick Emanuelsson
Men bananarbetarna är inte ”mansgrisar” bara för att de är bananarbetare utan framför allt för att de i första hand är kustbor, ”Costeños. I Colombia har detta en alldeles speciell klang och de betraktas som verkliga machos som inte hyser någon oro inför framtiden. På kusten har man minst fem barn och det med flera kvinnor. Då fyller man alla kriterier för en verklig ”Costeño”.
– Självklart, säger José Guette, ordförande för bananfacket i Cienega, med ett gapskratt. Han har sju barn med tre olika kvinnor. Exakt samma bakgrund och antal barn/kvinnor har även fackets kassör, Robinson Oliveros. ”Naturligtvis är det med flera kvinnor”, säger han och besvarar ordförandens skrattsalva.
För Rosa Amador, gift 31-årig trebarnsmamma, har det inte varit en lätt väg att bli generalsekreterare, d.v.s. ”andreman” i fackets ledning. I början möttes hon av isolering eller ironiska kommentarer när hon yttrade sig på fackets möten. Sveriges jämställdhetsombudsman hade förmodligen kastat in handduken inför de ojämna oddsen. Men det var inget för Rosa som successivt började erövra allt mer stöd och inflytande bland sina arbetskamrater. Till sin hjälp hade hon faktiskt också sin man. ”Annars hade varit en omöjligt uppgift”, bekänner hon.
– Jag valdes till generalsekreterare i facket på ett stormöte och senare också till förbundsstyrelsen i Sintrainagro. Men det var tufft. Om du visste hur kommentarerna gick. Det gällde att bita ihop, svälja skiten och ge tillbaka. Men samtidigt måste man ge svar på de många frågor och problem som alla, inklusive männen, har. Först då vinner man respekt här på kusten.
Tunga uppgifter
Nu ansvarar hon för de kanske mest komplicerade arbetsuppgifterna i facket, de sociala och ekonomiska samt försäkringsfrågorna. I dessa ingår till exempel kontakten med lokalkontoret för riksförsäkringsverket, säger Rosa och berättar att det är en byråkrati där man måste vara utrustad med ett ”revolutionärt tålamod” för att orka hålla ut.
Hon pekar på en gammal bananarbetare som måste opereras men är osäker om kassan verkligen kommer att stå för kostnaderna.
– Facket och Rosa är ett viktigt stöd, säger den gamle och ger Rosa en öm kram.
Men även Rosa har fött utstå hoten från fackets fiender. Mordhoten skrämmer henne dock inte från att fortsätta arbetet i facket.
– Nej, det vore att ge upp för lätt och svika de kamrater som gav sina liv för bananarbetarna i Ciénaga, menar hon. Hon gör en gest mot en tavla som föreställer Reynaldo Maiguel, generalsekreterare i Cienaga från1990 till den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen.
Då sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet. Även två av hans efterträdare på posten gick samma öde till mötes 1997 och 1999.
– Dessutom har jag ett jätteansvar inför alla arbetarkvinnor här uppe på kusten eftersom jag är den enda kvinnliga fackledaren. Kan du tänka dig det!? säger hon med en indignerad röst. Det finns inte en enda kvinna som innehar en facklig post bland miljoner arbetare och tjänstemän!
Dubbel uppgift
Orden smattrar nu ur hennes mun som en kulspruta och det är svårt att skjuta in någon fråga. Hon berättar hur hon försökt bilda en ”Kommitté för arbetarkvinnor men endast lyckats få ihop fyra kvinnor som haft modet att ställa upp.
– Männen tillåter dem inte att delta. De vill att kvinnorna ska vara hemma och sköta alla hushållssysslor. Därför har vi en dubbel ideologisk uppgift, att medvetengöra inte bara alla medlemmar i facket utan även män och kvinnor om behovet att också kvinnorna ges möjligheter att bygga upp och utveckla vår fackliga organisation. Men det är oerhört komplicerat och svårt. Men vi är på väg. Var så säker, säger Rosa med ett bestämt ansiktsuttryck.
Och vem vågar ifrågasätta en kvinna som lyckats stå emot och erövra mansgrisarnas hjärta?
Dick Emanuelsson