INTERVJU MED GERILLAKVINNORNA SOM STRED i CHE:s GERILLA I BOLIVIA: ”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

<23>

GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.

Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco.

Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

• Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
• Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
• Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

• De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

• Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?

– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

• Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?

– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.

Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

Wal-Mart trampar på arbetsmarknadslagarna i México

<3336 tecken>
TEGUCIGALPA / 090219 / ”Det som är billigt kan kosta dyrt: Brott mot de mänskliga rättigheterna och arbetsmarknadslagarna i Mexiko av Wal-Mart”.

Så lyder rubriken på en ny rapport av utredaren Shaila Toledo om Wal-Mart i Mexiko. Världens största affärskedja är känd sedan länge för sin antifackliga och arbetarfientliga inställning och toppar Tio-i-topp-listan över de mest kritiserade företagen i världen.

1300-3000 kr/mån

På Wal-Mart i Mexiko arbetar 135.000 anställda i 141 städer och tiotusentals av dessa arbetar under förhållanden som bryter mot både inhemska lagar som internationella ILO-normer, konstaterar Toledo. Hon intervjuade 247 kvinnor i åtta delstater. Kvinnorna utgör 70 procent av de anställda men bara 15 procent av dessa innehar framträdande poster i företaget.

Företaget etablerades 1991 tjänar 20 miljarder dollar per år (2006). Lönerna är 2200 pesos (1308 sv/kr) upp till 5000 pesos (2973 kr) i månaden (1 kr=1,68 pesos). Femtiotvå procent av de utfrågade kvinnorna svarade att deras lön inte räcker till att försörja familjen. Arbetstiden sträcker sig ofta upp till tio timmar men fortsätter när kvinnorna kommer hem eftersom de antingen är ensamstående mödrar eller fruar till män som ser kvinnans uppgift att bokstavligen tjäna mannen, även om hon arbetar lika mycket eller mer än sin make, hävdar rapporten på 157 sidor.

Massarmé av oavlönade

Shaila Toledo riktade in sin utredning på två grupper; ungdomar och kvinnor. Den första gruppen utgörs av 75.000 ”frivilliga”, det vill säga de ungdomar som är minderåriga och som packar varorna vid kassorna, en helt oavlönad arbetsuppgift där de utlämnas till kundens generositet i form av dricks. Dessa tonåringar arbetar upp till tio timmar per dag vilket är fyra timmar för mycket, enligt mexikanska lag, sa Alejandro Calvillo Unna, chef för Konsumentföreningen i Mexiko. Han anklagade företaget för att delvis basera sin gigantiska vinst på dessa ungdomars arbete, ett arbete som Wal-Mart i normala fall skulle ha tvingats att betala fast anställda för men som nu är ren vinst för företaget.

Kollektiv kvinnostämning

Inom Wal-Mart arbetar 500.000 kvinnor i 13 länder. Femtio procent av de 247 kvinnorna som Lopez utfrågade svarade att de hade ställts inför frågan om de var gravida när de sökte anställning på Wal-Mart. Av åtta procent begärdes graviditetsprov. Två procent av de utfrågade berättade att de kände till fall där den gravida kvinnan hade avskedats när det framkom att hon var gravid.

Den kända kvinnoledaren och feministen Martha Lamas, som också deltog på presskonferensen när rapporten presenterades i Mexiko city, uppgav att Wal-Mart har en långt förflutet av kvinnodiskriminering. I USA har detta kulminerat i en kollektiv stämning som kvinnligt anställda i det multinationella företaget har gjort med hjälp av arbetsrättsadvokater.

Företagsfack

Wal-Marts antifackliga karaktär är ökänd också i México där 98 procent av kvinnorna inte vet om de är fackligt anslutna eller inte. Orsaken är att de representeras av att ”gult” fack som kontrolleras av företaget.

Konsumentföreningens chef uppmanar alla konsumenter att utöva all möjlig press och inflytande för att multinationella Wal-Mart radikalt förändrar sin attityd. Rapporten kommer nu att överlämnas till de mexikanska myndigheterna.

Dick Emanuelsson

1994: Kommunalvalet ett förkastande av tvåpartisystemet

Denna artikel skrev jag den 1 november 1994 i samband med kommunalvalen i Colombia, kan vara intressant att läsa i samband med intervjun med Gloria Cuartas (2009-02-12 på spanska) med saldo i handen.

1994-11-01 / En politisk bomb med dimensioner som få hade väntat sig blev resultatet när borgmästar-, kommunal- och landstingsval genomfördes i söndags i Colombia. De alternativa kandidaterna, ofta företrädda av religösa, idrottsliga och andra representanter valdes till många av de sammanlagt 12.500 posterna som stod på spel. Det liberala partiets representanter behåller dock majoriteten av makten i Colombias drygt tusen kommuner.

Den största skrällen svarade filosofiprofessorn vid Bogotas universitet, Antanas Mockus, som överlägset vann borgmästarvalet i Bogota med drygt 60 procent av rösterna. Han tolkade sin seger som en förkastelse av Colombias korrumperade och traditionella partier, liberaler och konservativa. Mockus, som ställde upp som oberoende kandidat, blev känd i hela världen förra året när han visade rumpan för upproriska studenter under en föreläsning. Det ledde till att han avsattes som rektor för universitetet i Bogota. Sextioåtta procent valskolk Men Mockas är ingen politisk kontroversiell figur för det etablerade Colombia. Han förespråkar samma nyliberala ekonomiska modell som de flesta liberaler och konservativa. Valutgången i Bogotá ska i stället ses som ett protestval från befolkningen som till 68 procent avstod från att rösta i söndagens val.

Aida Avella (UP) valdes in i Bogot s fullmäktige

För vänstern blev valet ett status qou, vilket ändå var en framgång eftersom vänsterns kandidater utestängs från debatter och ej heller har ekonomiska medel för reklaminslag i massmedia. I Bogot ökade vänsteralliansen Uni¢n Patri¢ticas (UP) kandidat Aida Avella starkt och kom på fjärde plats i röstetal bland dem som valdes till Bogot s kommunfullmäktige, El Consejo. Žven den förre gerillaledaren för M-19-gerillan, Antonio Navarro slog i genom i den sydliga staden Pasto där han valdes till borgmästare.

I den omstridda bananregionen Urabás centrum, staden Apartadó vann vänsterns samlade kandidat Gloria Isabel Cuartas Montoya borgmästarplatsen trots att militären och riksåklagarämbetet redan i februari fängslade den förre borgmästaren Nelson Campos (se bredvidstående artikel).

Mordplan mot vänstern

Däremot återtog liberalerna borgmästarposterna i städerna Chigorodó och Turbo från vänstern. Men liberalerna hade även här god hjälp av militären som i mars fängslade även borgmästarna från dessa städer. Sedan oktober förra året har över hundra medlemmar av UP mördats och i februari avslöjades en mordplan under namnet "Plan de Retorno", Plan för ett återvändande, åsyftande den tidigare liberala dominansen i bananregionen. Nu har den delvis slagit i genom, med undantag för den viktigaste staden, Apartadó.

Dick Emanuelsson

CENTRALAMERIKA: I underleverantörernas våld

I två delar ger Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson bakgrunden till de så kallade Maquilasföretagens hänsynslösa utsugning av anställda i Centralamerika. Nästa vecka publicerar Flamman intervjuer med arbetare i Nicaragua, El Salvador och representanter för kvinnoorganisationer i Honduras.

Av Dick Emanuelsson

Maquilas i Latinamerika, Del 1 CENTRALAMERIKA

TEGUCIGALPA / 2004-07-08 / Vi köper och konsumerar kläder och produkter många gånger utan veta vad som ligger bakom framställandet av dessa. De så kallade ”certifikaten” har heller inget som helst med ILO:s normer om ett anständiga arbetsförhållandena att göra. Snarare är det så, att dessa ”certifikat” som godkänner produkten är en del av den privatisering av arbetsmarknadslagar som står i direkt motsättning till ILO:s normer och rekommendationer. Bakom flera av dessa certifikat står krafter som skapats av de multinationella bolagen.

De så kallade maquilasföretagen, de outsourcade underentreprenörerna som gör det ”smutsiga jobbet” för de transnationella företagen, började blomma upp i Centralamerika i början av 1990-talet. I dag arbetar 350 000 människor vilket utgör 2,9 procent av den yrkesaktiva befolkningen i de fem centralamerikanska länderna Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala.

År 2005 beräknas att en halv miljon människor ska ha sin utkomst i de överfulla fabrikerna i Centralamerika. Lönerna är extremt låga. Honduras och Nicaragua har minimilöner som är lägre än 1 000 dollar per år. Maquilas betalar knappt någon skatt, socialförsäkringarna obstrueras när den anställde vill uppsöka läkaren. Men inte bara amerikanska, koreanska eller kinesiska företag bär sig svinaktigt åt, även de lokala företagen utnyttjar möjligheten att starta maquilasföretag. I El Salvador betraktas de salvadoranska företagen som till och med värre än de koreanska.

Den fackliga organisationsgraden har sjunkit, oavsett företagets ursprungsland, trots många dramatiska rapporter och reportage om exploateringen av de anställda. Två länder i Centralamerika, Nicaragua och Honduras, utmärker sig för en högre organisationsgrad än sina grannar, 14 respektive 12 procent av den yrkesaktiva befolkningen.

Men på maquilasföretagen är situationen helt annorlunda. Enligt ILO fanns det 881 maquilasföretag i Centralamerika år 2000 men bara 40 fackklubbar. År 2003 hade antalet företag ökat till 1 212 (+37,5 procent) men bara 45 fackliga organisationer, vilket motstavar 3,71 procent, en minskning med 17,5 procent.

Så här ser bilden ut land för land:

• I Guatemala fanns det två fackklubbar på 254 företag.
• I Honduras har antalet fackklubbar minskat från 15 till 6.
• I Nicaragua finns det 31 fack registrerade men bara 16 som har verksamhet.
• I El Salvador finns det fyra fackklubbar på maquilas som sysselsätter 80 000 anställda.

Trots att grundlagarna i Centralamerika ger alla medborgare möjligheten att organisera sig fackligt är verkligheten den raka motsatsen.

VILKA METODER ANVÄNDER företagen för att bekämpa den fackliga organiseringen av denna jättekoncentration av arbetare? Det handlar om en kombination av hot och förföljelse:

• Upprättande av ett intern reglemente som ligger under de etablerade normerna som bland annat innebär arbetstider som långt överskrider 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.

• Ständiga hot mot arbetare att inte tala om arbetsrätt eller umgås med organiserade arbetare.
• Slå till mot och upplösa fackföreningar som just har konstituerats och av arbetsmarknadsministeriet fått sin legala status. (Ministeriet anklagas för att överlämna namnlistorna till arbetsgivaren över de arbetare som vill ansluta sig till fackklubben, vilket resulterar i ett omedelbart avskedande av de intresserade. Många av dem som deltar i bildandet av fackklubben avskedas innan ministeriet godkänner den. Det har ofta som resultat att anställda som tänkt ansluta sig till den nybildade klubben avstår.)

l Upprättande av svarta listor. I fyra av de fem centralamerikanska länderna har arbetsgivarna inom textilbranschen, som är den dominerande, upprättat svarta listor där fackledare och anställda som är med i facket utestängs från maquilasföretagen.

INTE I ETT ENDA av de fem centralamerikanska länderna har en laglig strejk utlysts och genomförts på maquilasföretagen. Det beror delvis på att det bara finns fackklubbar på 3,7 procent av företagen, men framför allt för att de lokala arbetsmarknadsministerierna aldrig godkänner en strejk.

Därför är alla de konflikter som uppstått ”vilda”. Arbetarna har genomfört hungerstrejker i El Salvador, upprättat barrikader och ockuperat fabriker i Honduras och Guatemala, ”konfiskerat” maskinerna och därefter satt eld på fabriken efter att företagsägarna beslutat stänga fabriken och flytta produktionen utanför landet, utan att ha betalat ut innestående löner. Aktionerna visar många gånger på den desperation som uppstår när tusentals arbetare plötsligt inser att i morgon har de inget arbete eftersom ägaren anser att lönerna blivit för höga och därför lämnar landet. Regeringen lyfter inte ett finger.

MEN DÄR FINNS ÄVEN de korrumperade ledarna för fackföreningarna som agerar som ”arbetarrörelsens Judas”. Den historiska landsorganisationen Fenstras i El Salvador är ett sådant exempel och den landsorganisation som tas emot hjärtligast av arbetsgivarsidan. Fenstras taktik går ut på att ha ”vilande” klubbstyrelser på företagen som vaknar till liv när Fenstras träder in på arenan som ”medlare” mellan protesterande anställda och företagsledningen. När det är uppenbart att företaget har brutit grovt mot lagar och avtal lägger Fenstras ett förslag som ligger 50 procent under ett korrekt beslut. Den ”avskedade” klubbstyrelsen får alltid 100 procent i skadestånd för sin ”insats” vilket betyder en årslön. På så sätt försörjer Fenstras, som i praktiken är ett ”skelett”, sina funktionärer. Samtidigt uppnås arbetsgivarsidans syfte, vilket är att arbetarna vänder fackföreningarna ryggen i stället för att skapa verkliga fackföreningar värda namnet.

Ett sätta att bredda makten är att anställa tjänstemän från arbetsmarknadsministeriet för administrativa uppgifter på maquilasföretagen. Inför de anställda är detta en maktdemonstration som säger att ”det lönar sig inte att gå till ministeriet och hävda grundlag och arbetsmarknadslagstiftning för vi har dessa tjänstemän i vårt garn”. I fyra av fem länder betraktas arbetsmarknadsministeriet vara helt i företagens kontroll.

De inspektioner som görs på företagen handlar ensidigt om att beskydda företagen som bryter mot arbetsrätt och lagstiftning. Inspektionerna görs ofta i sällskap med arbetsledningen vilket innebär att den anställde omedelbart håller inne med sin kritik och sina krav på en förändring. Ministeriets inspektörer kräver också ofta att de anställda ska betala inspektörens ”utlägg” för taxi och andra omkostnader. För en nicaraguansk arbetare med 66 dollar i månadslön är detta krav nästan omöjligt. Därför anlitas sällan arbetsmarknadsministeriets tjänster.

AV DE 350 000 ANSTÄLLDA på maquilas i Centralamerika beräknas 75-80 procent vara kvinnor. Olika kvinno- och feministorganisationer har uppmärksammat denna enorma koncentration av kvinnlig arbetskraft.

Dessa organisationer arbetar på olika sätt. Några vill organisera kvinnorna på företagen medan andra genomför undersökningar om företagen och genomför utbildningsprogram för kvinnor men har det gemensamma att de vill försvara arbetarkvinnornas rättigheter. De flesta organisationer kallar sig ”feminister”, som i fallet Nicaragua och organisationen MEC [1]. Denna ser sin egen organisation som ett alternativ till facket. MEC förhandlar direkt med arbetsgivaren och föredrar att använda sig av en strategi som innebär att man undviker en konfrontation med både arbetsgivaren och regeringen.

Den honduranska kvinnoorganisationen CODEMUH [2] förfäktar principen att ”kvinnan främst är kvinna, inte arbetare”. Könet står över klasstillhörigheten. Därför vill CODEMUH vara ett alternativ till facket.

Men det är en ståndpunkt som inte delas av den andra honduranska kvinnoorganisationen CDM. Denna har ett brett forsknings- och juridiskt stödarbete till både fack och kvinnor på maquilasföretagen och ser helt annorlunda på sina uppgifter än CODEMUH. CDM anser att dess arbete aldrig kan ersätta facket, däremot komplettera det.

Fackets främsta kritik mot dessa ”NGO:s”, frivillighetsorganisationer, är att de föredrar att förhandla individuellt med arbetsgivaren och regeringen som gärna ställer upp på denna princip. Resultatet är att de existerande fackföreningarna försvagas och riskerar att försvinna.

CODEMUH startade det ”Oberoende Övervakningssällskapet”3 som orsakade stora problem med både facken och de anställda, främst kvinnorna, som inte kände sig representerade av denna organisation som däremot hade utmärkta relationer till arbetsgivarna.

Slutsatserna av deras verksamhet är att de ändå har lyckats tränga in och utvecklat en aktivitet inom ett område där facken har mycket stora svårigheter att få fäste. Dessa organisationer har fäst uppmärksamhet på ett tema där kraven för varje dag blir allt starkare på förändringar.

I I-LÄNDERNA DÄR MÄRKESJEANS och andra produkter köps och konsumeras har medvetenheten om de anställdas utsatthet på maquilasföretagen ökat starkt. ”Fair Trade”, ”Rena varor” och liknande projekt har blivit mottot för många företag. När Skanska skickade polisen på 700 anläggningsarbetare vid ett kraftverksbygge 2002 i Peru, föll masken av när polisen pucklade på och sköt en arbetare. Orsaken till protesten var flera men den främsta var att det nybildade fackets ordförande hade avskedats, trots att Skanska har en ”uppförandekodex”. Tack vare internationell uppmärksamhet kopplades Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dess International in och efter några månader kunde konflikten lösas, tack var facket och de internationella kontakterna.

De transnationella företagens ”entreprenörer” är inte dumma utan har begripit att även här gäller det att hålla sig framme och lyfta fram det egna företaget som ett ”föredöme” som strikt följer ”en uppförandekod” inför de anställda.

Men det är inte dessa som utdelar ”certifikatet” eller intyget över ”gott uppförande” över företagets agerande. I stället har det blomstrat upp en ny marknad med miljoner dollar i potten för företag, skrupelfria advokater, konsulter eller så kallade ”NGO:s”, organisationer som blommar upp med kontor och internationella förbindelser som utför de ”oberoende kontrollerna”. De flesta av dessa personer, organisationer eller företag kontrakteras direkt av företagen som betalar deras verksamhet.

I dag finns det flera uppförandekoder, bland annat European Code of Conduct for Ethical Trading, EU-parlamentets etiska handelskoder från 1999. Dessa koder har blivit rena handelsstrategier för maquilasföretagen för att kamma hem kontrakt hos de multinationella företagen. Marknaden har krympt och multisarna kräver allt mer vilket samtidigt innebär att pressen läggs på de anställda.

Även om det etablerats ett samarbete mellan vissa av dessa NGO:s och lokala fackföreningar, har de sistnämnda lite inflytande när konflikterna ksärps. ”Det civila samhällets” kontrollanter är heller inte intresserade av att offentliggöra de verkliga skurkarna, de företag som utsätter sina anställda för grova brott, med argumentet att då ”kommer vi nästa gång inte att ha tillträde till fabriken”. De fackliga organisationerna eller de oorganiserade arbetarna anser heller inte att dessa ”kontrollanter” har en reell påverkan för att förbättra situationen på maquilasföretagen.

Men det är ett faktum att konsumenterna i ”Norr” allt mer kräver att även arbetarna ska ge sitt ”intyg” till produktionsresultatet. Den eviga frågan är hur detta ska gå till om samma arbetsgivare med alla medel bekämpar arbetarnas försök till facklig organisering.

DET FAKTUM ATT ETT FÖRETAG har upprättat en ”uppförandekodex” innebär inte att denna står över de skyldigheter som stipuleras av ILO eller det egna landets lagar. Men i en undersökning genomförd av ILO, ”Privatiseringen av arbetsrätten”,4 fastslår utredaren att arbetsmarknadslagstiftningen och ILO:s normer och rekommendationer successivt har ersatts av egna privata normer, vars karaktär inte är bindande till det egna landets lagar eller ILO. Det ”civila samhällets” godtrogna aktivister från olika organisationer har omedvetet bidragit till denna privatiseringsprocess, även om deras syfte har varit det motsatta. Dessa ”uppförandekodex”, som många gånger har utarbetats tillsammans med ”aktivisternas” organisationer är en reell kapitulation inför denna privatiseringstendens.

Fackföreningarna har tagit avstånd från denna utveckling och kräver att företagen ska uttala sig och ansluta sig till de normer och konventioner som fastställts av ILO, allt annat är ett spel för gallerierna för att leda in debatten på ett stickspår. Det bör vara ett riktmärke för alla konsumentföreningar i världen. De verkliga oberoende ”kontrollstationerna” bör överlämnas till fackföreningarna.

Ordförklaringar och källor:

[1]. MEC, Movimiento de Mujeres Trabajadoras y desempleadas Maria Elena Cuadra, Nicaragua.

[2]. CODEMUH, Colectiva de Mujeres Hondureñas

[3]. Equipo de Monitoreo Independiente

[4]- Roland Koepke, et al (2000: 205), CINTERFOR/ILO (2001)

Källa: I september förra året (2003) sammanstrålade landsorganisationerna i de fem centralamerikanska länderna. Resultatet blev bildandet av en ”Gemensam centralamerikansk plattform”. Fackens erfarenheter sammanfattades i skriften ”Maquilas i Centralamerika, förföljelsen mot facket löser inget”, såväl konferensen som skriften finansierades av de spanska Arbetarkommissionerna och UGT samt en rad katalanska folkrörelser.

RETRATOS DE GUERRILLERAS EN COLOMBIA (II)

“Antes que ser mujeres somos combatientes”

”El machismo no se erradica así de la noche a la mañana”

ENTREVISTA CON CATHERINE MILLÉR, GUERRILLERA DE LAS FARC-EP
Por Dick Emanuelsson *

MONTAÑAS DE COLOMBIA / ABRIL 2005 / De una familia humilde Catherine Miller se incorporó a la lucha armada y la guerrilla de las FARC-EP a los 17 años. Fue detenida durante una “misión” y pagó dos años y medio de una sentencia de cinco años y . Durante un permiso eligió de no regresar a la cárcel sino a sus compañeros de lucha en la FARC-EP.

Ya lleva 17 años en la lucha armada y brilla optimismo a pesar los cruentos enfrentamientos militares con un enemigo que ha sido reforzado en los últimos cinco años con más de 150.000 nuevos soldados, más un aporte logístico militar y tecnológico de Estados Unidos sin precedentes en el conflicto armado y social que vive Colombia.

Entrevisté a Catherine Miller en uno de los campamentos del Bloque Sur de las FARC-EP. Es delgada, rostro alegre y tiene facilidades de reír. Muestra gran sensibilidad, ajeno de las historias de horror que son descritos los guerrilleros de las FARC-EP en la prensa controlada por el gobierno del presidente Álvaro Uribe Vélez.

Esta es la segunda entrevista en una serie de “retratos femeninos de las guerrilla colombiana”. La primera fue realizada con Lucero Palmera, guerrillera y más conocida como la esposa de Ricardo Palmera, alias Simón Trinidad, los dos fueron capturados en Quito el 2 de enero del 2004 y posteriormente extraditado a Estados Unidos por Uribe el 31 de diciembre del 2004.

* * *

Dick: Primero que nada, muchas gracias Catherine por darme esta entrevista. Tú llevas bastante tiempo aquí en el movimiento armado y cuéntame de ti. ¿Porque llegaste a tomar una decisión tan drástica como es la de incorporarte al movimiento, como era tu infancia por ejemplo?

Catherine: Yo vengo de una familia humilde, como es la procedencia de la gran mayoría de los guerrilleros que decidimos en algún momento ingresar a las FARC. Mi padre era un empleado del gobierno y mi madre ama de casa. Y bueno, fui creciendo en medio de las dificultades de las penurias propias de un hogar pobre en donde solamente nos sosteníamos con el salario de mi padre y éramos muchos hijos, éramos cinco hijos.

Dick: ¿Es bastante normal en la Costa?


Catherine: Aunque es bastante normal, de todas maneras, es una familia grande para sostener con un solo empleo. Y mi madre solamente hacia las labores de la casa y de lo cotidiano.

Dick: Cuando tú dices que tu papá era empleado del gobierno, en nuestro país suena como un puesto bastante bueno. ¿Pero aquí en los ministerios de gobierno significa trabajadores como cualquiera?


Catherine: Si, un trabajador que en promedio gana un poco más que el salario mínimo, pero aquí ser un empleado del gobierno no tiene, bueno que sea un gran empleado un ministro, un embajador algo así, de alto rango por decir algo. El resto de los empleados oficiales por decir los maestros y varios empleados que trabajan con el estado pero no devengan grandes salarios; un salario de pronto un poquito más que el mínimo pero de todas maneras insuficiente para sufragar los gastos. Porque no teníamos casa propia, no teníamos otra cosa de que vivir sino del salario de mi padre. Y así fue pasando la infancia en medio de las dificultades, medianamente pudimos estudiar, y bueno ya cuando fui creciendo, de pronto el hecho de estar en una familia con tantas penurias y viendo la situación del país eso me fue motivando y también que mi papá era sindicalista o sea él también hacia su lucha a través de los sindicatos.

Dick: ¿Del estado?


Catherine: Si, si entonces tenia ideas de que había que luchar por tener mejores salarios, que las huelgas y ya de estudiante me fui dando cuenta de eso, por ejemplo cuando estaba en el bachillerato, estudiaba en un colegio público, un colegio del estado, que el estado no les da los recursos suficientes y entonces son pésimas las condiciones allí. Medianamente se aprende algo allí, todo eso me fue motivando y escuchando las noticias, escuchando todo lo que sucede en nuestro país y un día decidí que la mejor manera de luchar y de aportar para que nuestro país tuviera un futuro mejor era empuñar las armas. Porque también he tenido conocimiento desde muy niña que él que lo hace por la vía legal generalmente es asesinado, desaparecido, torturado y tuve experiencias cercanas, porque compañeros de mi padre por ser sindicalistas fueron asesinados y otros fueron encarcelados, bueno y siempre en la casa vivimos eso, vivimos de que el estado a través de su ejercito, a través de su policía, a través de sus organismos reprimía a los pobres, reprimía a quien luchaba. Entonces yo pensaba; yo quiero luchar pero no quiero morir así tan rápido, sino morir luchando, peleando, no así tan fatal.

Dick: ¿Tú también te incorporaste a la Unión Patriotica o estuviste cerca de de ese movimiento que nació en la sombra del acuerdo de la paz entre el presidente Belisario Betancourt y las FARC el 1984?


Catherine: Si también estuve un poco por ahí siendo estudiante. Conocí la UP, me vinculé, allí también vi la misma experiencia, mucha gente que conocí de la U P fue asesinada, solamente por hacer su planteamiento porque yo fui testigo de que esa gente no luchaba por las armas, era testigo de que no eran guerrilleros, yo veía que eran personas comunes y corrientes, que eran obreros, amas de casa, lideres populares, era gente sencilla, era gente del pueblo, gente pobre que veía en la unión Patriotica la posibilidad de que ese gran movimiento llegara al poder sin armas o sea por la vía política y legal. Y mire, que muchos de ellos, es de conocimiento nacional e internacional que los muertos de la Unión Patriotica son alrededor de 5.000 personas y de que el movimiento fue practicamente exterminado.

Conoció a Simón Trinidad


Dick: En el departamento en donde tu viviste y militaste en la UP según el libro el baile Rojo, que trata sobre el genocidio de la UP, allí estuvo también creando movimiento Simón Trinidad. ¿Qué recuerdas tú de esa época legal, en la que él como tú tuvieron que irse al monte para no ser asesinados?


Catherine: Tuve la oportunidad como costeña de conocer a muchos dirigentes, de conocer mucha gente que luchaba y tuve la oportunidad de conocer a Ricardo Palmera o sea a Simón Trinidad siendo el gerente de un banco, entonces el era conocido, como son pueblos pequeños las personas que ocupan algún puesto, casi siempre son conocidos y a él lo admiro profundamente porque no es común dentro de la guerrilla que personas como él, que han tenido la posibilidad de tener una posición económica y social muy por encima del nivel de la gran mayoría de los guerrilleros, haya decidido por conocimiento y por las injusticias que veía tomar las armas, digo por conocimiento porque tengo entendido que él estudiaba mucho el marxismo y entonces todo eso lo llevaba a complementar lo práctico. De pronto él no lo padecía en carne propia, pero si veía que había mucha injusticia, que el estado no resolvía los problemas, que la gente vive en la penuria. Bueno, la cantidad de problemas que hay en este país y también la falta de la libertad de expresión. Entonces a lo mejor pienso yo acá que si él hubiera tenido la posibilidad de participar en un movimiento amplio legal y que no fueran reprimidos, lo hubiera hecho, como muchos de nosotros hubiéramos podido haber hecho, pero en este país no hay las condiciones, de haberlas creo que no sería necesario empuñar las armas, se lucharía por esa vía. Pero como no las hay, el mismo gobierno, el mismo estado es el que nos obliga a tomar las armas para defender, no solamente nuestra vida, sino nuestras ideas.

Ingresando a la guerrilla


Dick: Justamente en el primer capitulo del libro El Baile Rojo, se habla de que Simón Trinidad venía de una familia adinerada, practicamente aristocrática, y que fue prácticamente un escándalo de que él se incorporara en el movimiento armado. ¿Cuándo tomaste tú la decisión de irte al monte y cuantos años tenías cuando empuñaste las armas?


Catherine: La decisión de irme al monte no fue de la noche a la mañana. Sino que yo estaba en la lucha estudiantil, y entonces a través de ella fui teniendo conocimiento más amplio de algunas cosas. Allí conocí muchachos y muchachas que eran del campo, aunque vivían en la ciudad. Ellos tenían oportunidad de vivir en el campo de conocer la guerrilla personalmente. Me hablaban ellos exactamente de las FARC. Entonces decían que esa gente lucha, que nos han explicado bien cuales son sus planteamientos y eso a mi me fue motivando. Entonces cualquier día decidí, pues si yo quiero luchar, pero no hice una vinculación de una vez coger mis tres trapos e irme para el monte sino que yo subí, yo hablé mucho con los guerrilleros. Ellos me explicaron sus planteamientos, sus estatutos porque hay unas normas, unas normas internas de convivencia y hay un estatuto de régimen disciplinario que normatiza nuestra vida, nuestro comportamiento y yo tuve conocimiento de eso antes de ingresar.

Dick: ¿No era como a veces dice la prensa acá en Colombia, de que tú fuiste reclutada a la fuerza?


Catherine: No, no es más aquí en la guerrilla hay mucha gente que quiere entrar y a veces no reúne los requisitos, no lo dejan, o sea, se puede vincular a otro tipo de organización nuestra, pero no directamente empuñar las armas y ser un guerrillero.

Dick: porque eso significa mucho sacrificio. ¿Como fue tu primer tiempo cuando ya tomaste la decisión drástica de irte al monte?


Catherine: Para mí por haber sido criada no en una ciudad grande, pero de todas maneras en un pueblo, lo más pesado que cargaba era un lapicero para escribir, una cuchara para comer, y un libro para leer. Y los trabajos cotidianos de la casa, barrer cosas así, que no implicaban gran esfuerzo físico, ni estaba acostumbrada a caminar en el monte, ni estaba acostumbrada a andar de noche, ni estaba acostumbrada a trabajar materialmente o sea a hacer más esfuerzo físico para trabajar.

Entonces fue muy difícil, implica mucho sacrificio, pero que si uno esta convencido de los ideales, si esta convencido de porque lucha, esos sacrificios uno los va superando, uno va haciendo un esfuerzo y de pronto uno no es exactamente igual que una mujer del campo, pero si puede cumplir muchas tareas de las que ellas cumplen. Como ellas tienen que hacer el esfuerzo por aprender muchas cosas, que nosotros traemos de la ciudad, de pronto algunos conocimientos por tener la oportunidad de haber estudiado. Entonces aquí es un movimiento integral, es complementado, no es excluyente sino, complementario implica grandes sacrificios como te decía el hecho de que yo vi en carne propia como era el orden, todo en su sitio, todo bien organizado, yo dije; esto es como un estado, esto aquí es un estado en pequeño, tiene una constitución, hay sanciones para quien infringe y hace cosas que no se pueden hacer. Entonces tenemos deberes, tenemos derechos, y algo muy bueno y especial es que los guerrilleros se convierten en nuestra familia, porque entre otras cosas uno deja todo, por las condiciones de represión uno no puede estar en contacto permanente con la familia, porque interceptan una llamada o lo cogen a uno visitando la familia o detectan que la familia tiene vinculo con nosotros, aunque sea de familiaridad y es reprimido, lo pueden asesinar. Entonces sí hay oportunidad, entonces de saber y de verlos pero no es cotidiano, no es seguido, no es cuando se presenten las oportunidades y con muchas medidas de seguridad, entonces eso significa un sacrificio muy grande pero ha valido la pena, estoy luchando por lo que quiero, quiero ver un país libre un país diferente, un país donde se viva como se debe vivir con dignidad, un país que defienda la soberanía, un país realmente libre y donde los pobres no tengamos las enormes dificultades que tenemos.

El sueño de un día tener un niño


Dick: ¿Tú tienes niños?


Catherine: Pues no, no tengo niños porque aquí no se puede tener los niños, pude haber tenido pero he decidido, yo particularmente no, porque yo quisiera tener niños para tenerlos yo, a mi lado para criarlos yo, para yo consentirlos, para yo mimarlos, para yo verlos crecer y eso. Y entonces aquí es difícil, como entenderás bastante pesa el morral, el fusil, las fornituras, todo lo que uno tiene que llevar. Aquí en la vida de la guerra como para también tener niños, no las condiciones no dan, mira que un asalto, que las dificultades propias de la guerra, que hay muchos zancudos, que hay dificultades, y por nuestras mismas estructuras aquí no es permitido dentro de los campamentos que una muchacha este criando y la otra también criando, entonces dime como sería, no cumplirías las tareas como combatientes, porque nosotros aquí antes que ser mujeres somos combatientes, sino que nos dedicaríamos a ser madres. Algunas han tenido sus niños pero tienen que dejárselos a las familias, particularmente no se si será que tengo mucho apego o soy sensible en ese aspecto, pero decidí que si lo iba a tener para no verlo continuamente, para que otro lo criara, para no darle yo todo el cariño que yo quería, bueno o esperar tenerlo más adelante o sino con el dolor del alma, bueno yo soy optimista creo que la revolución va a triunfar pronto que voy a tener la oportunidad de hacer muchas cosas que no he podido hacer como guerrillera.

Formación ideológica y política

Dick: Las muchachas jóvenes que llegan al campamento diecisiete, dieciocho años, que orientación que consejo le das tú a ellas porque tu estuviste en la misma situación cuando entraste al movimiento, un poco de incertidumbre del futuro, mucho sacrificio físico y también psíquicamente es duro estar siempre bajo tensión de ser atacado por la aviación o los de las contraguerrilleras, ¿que de pronto hacer un acercamiento al campamento, que consejo les das a ellas cuando están preocupadas?


Catherine: Generalmente las muchachas que vienen, vienen de extracción campesina, o sea si vienen muchachas de la ciudad pero en menor proporción. La mayoría es del sector campesino y cuando vienen aquí saben absolutamente todo eso. Porque resulta que en el campo colombiano se desarrolla la gran parte del conflicto. Entonces ya han escuchado combates, sus casas han sido bombardeadas. Porque resulta, que cuando el ejercito bombardea no tiene ese cuidado que dicen ellos que tienen, de no darle a la población civil, es mentira ellos bombardean, muchos niños han muerto y destruyen casas, matan ganado y las pertenencias de los campesinos son destruidas. Entonces muchos muchachos y muchachas cuando vienen aquí ya han tenido esa experiencia. O sea que la orientación de decirles como es lo de los combates y esa parte es más bien poco, más bien es la orientación de la formación ideológica y política.

Discusiones permanentes

Dick: Yo te escuche la otra noche dando una buena charla y una intervención, cuando estaban hablando del movimiento bolivariano y se dice en la prensa de que la guerrilla de las FARC no tiene un norte político, que es narcoterrorista, etcétera. Pero aquí hay política cada noche en el campamento ante los guerrilleros.


Catherine: Si, no solamente cada noche, sino todos los días nosotros tenemos un régimen interno que es que tenemos distribuido el trabajo físico y el trabajo de formación política e ideológica y también cultural. Todos los días hay información sobre las noticias, de lo que esta ocurriendo en el país y esas noticias son discutidas y se informan de las cosas como son. O sea, se cogen por los medios que uno escucha Caracol, RCN y por los medios nuestros también como La Voz de la Resistencia. Nosotros cogemos toda esa información, la procesamos, la discutimos y opinamos sobre ellas, por que hay que tener actualización sobre todo lo que ocurre en el mundo, no solamente en nuestro mundo pequeño del campamento sino de toda las FARC, de lo que ocurre en el país y a nivel internacional. Además de eso hay las charlas de formación política e ideológica que por días nos distribuimos entre los compañeros que tenemos un poco de más claridad al respecto, y se dan las charlas. Se dan no solamente sobre los documentos internos sino también sobre opiniones de mucha gente que esta de acuerdo con la lucha de los pueblos. También estudiamos el pensamiento bolivariano, nosotros estudiamos el marxismo, no somos unos grandes teóricos, porque nosotros somos marxistas leninistas, pero más en la practica. De pronto tú le preguntas a un guerrillero; ¡“dime los principios del leninismo”! de pronto él no te los puede explicar pero él lo vive, en la misma organización se vive. Y en las noches hacemos lo que se llama la hora cultural, que también es de formación. Entonces es una formación permanente, todos los días aprendemos algo nuevo y aprendemos los unos de los otros. Los muchachos nuevos que van llegando han vivido una cruda realidad y les explicamos que esa realidad que han vivido no es porque Dios no los quiera como algunos piensan, sino porque hay unas condiciones en nuestro país, un gobierno que no se preocupa por solucionar los problemas elementales, sino que solamente se preocupan por enriquecerse cada día mas y al país lo llevan al garete como decimos en la costa.

Encarcelada y otra trinchera de lucha


Dick: Tú has sido también encarcelada, ¿Cuanto tiempo estuviste en la cárcel y cual fue la acusación hacia ti?


Catherine: Yo fui encarcelada por rebelión, fui condenada a cinco años, seis meses por ese delito.

Dick: ¿Qué habías hecho?


Catherine: ¿Que había hecho? Soy guerrillera y era guerrillera cuando me capturaron.

Dick: ¿Te tomaron en flagrancia, como se dice?


Catherine: No, no fui tomada en flagrancia como se dice, sino por esas políticas que tiene el gobierno de los sapos y eso, entonces alguien nos delató.

Dick: ¿Estaba en una misión en forma civil?


Catherine: Si, si en forma completamente civil y un infiltrado del ejercito que había estado vinculado a la organización, él nos vio y nos delató y fuimos capturados. Todo el proceso torturados y llevados a la cárcel, fuimos condenados y pagamos por el delito de rebelión, solamente nos colocaron ese delito porque no había prueba de otra cosa. Es más, él no tenía ninguna prueba sino que fue solamente su testimonio, el testimonio del desertor.

Dick: ¿Como se tortura a una mujer en el estado colombiano?


Catherine: Hay varios tipos de tortura, a mi las torturas más grandes me las hicieron en la cabeza, halándome mucho el cabello, me agarraban mucho por los cabellos y me daban golpes en la cabeza y también en las rodillas, en las mejillas.

Dick: ¿Eso fue en el interrogatorio?


Catherine: si eso fue en el batallón en Santa Marta, exactamente, pero cuando nosotros somos capturados, estamos concientes de que la cárcel se convierte en otra trinchera de lucha, tal vez uno de las más difíciles porque la lucha allí no es con un fusil, no es con un arma, sino que es ideológica es el estado que te reprime allí y te quiere pisotear tu dignidad y quieres que tu cambies tus ideales y todo eso, y la lucha nuestra por seguir en las condicione que sean, defendiendo nuestros ideales, defendiendo nuestra posición, siendo dignos y bueno pagar el carcelazo y regresar.

Regresando a la montaña


Dick: ¿Cuanto tiempo estuviste en la cárcel?


Catherine: Fui condenada a cinco años y seis meses, pero físicamente dos años y pico porque uno paga, con estudios tuve libertad condicional y toda una serie de cosas.

Dick: ¿Y que hiciste después de esos dos años y tanto?


Catherine: Apenas me dieron la libertad condicional, pegue la carrera para acá y aquí estoy.

Dick: ¿Otra vez a la guerrilla, mejor dicho?


Catherine: Si, y así debe ser la posición de todos los guerrilleros, a pesar que cuando la familia de uno lo va a visitar, le dicen “a uno bueno, ya esta bueno, de que ya luchaste, ya te sacrificaste, vuélvete a la familia”. Pero considero de que el aporte nunca es suficiente, uno antes quisiera tener muchos años más de vida para seguir aportando. Si no puede aquí seguir aportando desde otro campo de lucha, es que nuestra lucha es noble, es digna, nuestra lucha es inmensa y no solamente somos nosotros aquí sino que muchos pueblos del mundo están luchando por vivir en condiciones mejor,

Dick: Entonces ¿qué piensas tú cuando el gobierno de Álvaro Uribe habla mucho de que hay miles de desertores de la guerrilla, que están buscando dejar la guerrilla y que están buscando llegar a Bogotá por ese proyecto o programa de reinserción como dicen ellos, tu nunca tomaste ese tipo de programas sino que volviste al monte pero que piensas sobre esas estadísticas e informes del gobierno?


Catherine: ¡Eso es falso, completamente falso! Si hay desertores, o sea uno no puede negar esto, si pero no es masivo, como lo muestra el gobierno y algunos son infiltrados, que después se van porque han cumplido su misión aquí. Y entonces hacen creer que estuvieron aquí y se aburrieron y los trataron mal, porque inventan una cantidad de cosas que son completamente falsas y entonces se presentan allá y van aprovechar los beneficios que les da el gobierno que nosotros sabemos que tampoco es así como el gobierno lo quiere hacer creer.

Sin embargo, en la guerra se dan esas cosas, pero no en la forma como dice el gobierno y no es la cantidad que ellos dicen, si fuera así nuestro movimiento estuviera diezmado, y nuestro movimiento es numeroso y cada día por la represión que ejerce el estado, es mucha gente que va tomando la decisión de venirse, porque no tienen alternativa.

Si se van para la ciudad por ejemplo los campesinos que es lo que más vivimos en carne propia porque nos desenvolvemos en este medio. Los campesinos algunos son desplazados y salen a engrosar esos cordones de miseria en las ciudades, a sufrir, no encuentran empleo, no tienen casa. Si se enferman no tienen ni como ir a un medico, no tienen ni que comer. Entonces muchas de estas personas ven en nosotros la alternativa e ingresan. Entonces lo que hace el gobierno con tanta represión es propiciar para que mucha gente se decida a venirse para acá y engrosar nuestras filas y la gente como nos ve, nosotros hablamos con los campesinos les explicamos. Entonces ellos desde pequeños saben porque lucha la guerrilla, van conociendo como es nuestro comportamiento, que nosotros somos unos defensores de sus intereses y no alguien que los atropella. Entonces se van vinculando o por que también ingresan otros miembros de la familia, que se encargan de explicarle el resto, entre esas cosas porque luchamos y que esta es la mejor opción de vida.

¿Abuso sexual en las FARC-EP?


Dick: ¿Tú tienes hermanos también en el movimiento?


Catherine: No tengo hermanos en el movimiento porque como te digo, yo vengo de un pueblo y mis hermanitas pues decidieron conseguir marido, se casaron y mis dos hermanos consiguieron trabajo y se casaron y hacen una vida común y corriente. Pero ellos si son claros de que nuestra lucha, es una lucha justa y están muy orgullosos de que yo este aquí. Ellos siempre me dan su voz de aliento, están de acuerdo con los planteamientos de las FARC y son gente que quiere que triunfe la revolución.

Dick: No solamente el tema de la deserción que ha inflado mucho el gobierno de Uribe, sino que también mirando las noticias hoy día esta el tema del abuso sexual a las muchachas menores de edad, en las ciudades sobre todo. También había un informe incluso por parte de Amnistía Internacional en donde acusaba, no en forma general, pero también había casos de abuso sexual en el movimiento guerrillero. ¿Que sabes tu sobre eso? ¿Has escuchado tú alguna vez, durante los tantos años que llevas en el movimiento, más de diecisiete años, de casos de abuso sexual por parte de los comandantes o guerrilleros y cuales son las sanciones, si esto fuera verdad?


Catherine: Esto es totalmente falso, aquí no se ve eso. Aquí la mujer es un combatiente más, junto con lo hombres nosotras somos parte activa en la vida política y militar, en al vida cotidiana de aquí estamos estructurados, aquí la mujer desempeña un papel como los hombres. O sea; aquí no hay división del trabajo especifico, que las mujeres hacen esto y los hombres hacen esto, no sino que entre todos hacemos lo mismo. Ahora la mujer es libre, nosotras somos libres, en el sentido de que nosotras podemos escoger nuestro compañero, pero nosotras jamás somos obligadas, de que hay que vivir con tal o cual, o como dicen los medios de comunicación de que el comandante se aprovecha de su rango para abusar. No, eso aquí no se da, ni se puede dar. Yo no he conocido casos, pero en caso de que se de, en el caso de que haya una violación por ejemplo, en nuestro reglamento en el régimen disciplinario eso esta constituido como un delito y los delitos aquí, el procedimiento para la sanción es consejo revolucionario de guerra y en el consejo revolucionario de acuerdo a lo que decida la asamblea ese delito puede dar para fusilamiento. Entonces mire que tan grave es, entonces eso es completamente falso, nosotras tenemos nuestros compañeros, podemos tener una relación de pareja.

La vida de la pareja en la guerrilla


Dick: Porque aquí hay muchas parejas, viven juntos en las caletas. . .


Catherine: Si, si con el compañero, lo que si es que nosotras vivimos con el compañero y lo fundamental para nosotras es el amor. Nosotras no tenemos que exigir del compañero si un club, una vida social, económicamente que nos tengan que comprar cosas, que buscar un compañero con una posición económica privilegiada. No, eso aquí no, porque aquí la organización nos abastece de todo lo necesario, la organización nos da lo que nosotros necesitamos para vivir. Entonces nosotros aquí somos profesionales de la revolución, donde si conocemos a un muchacho que nos guste y nosotros le gustamos a él.

No es tampoco desordenada la relación, nosotros tenemos que cumplir unos pasos y de acuerdo a nuestro comportamiento disciplinario. Se reproduce lo que se llama asociamiento que es que el compañero y la compañera viven juntos en la misma caleta y hacen una vida de pareja. En el momento que ese amor se acabe, que ya no se entiendan por algún tipo de circunstancias, se va también al organismo y se plantea; “Bueno camarada no me entendí con el compañero”, y entonces listo se separan y sus relaciones siguen con fraternidad y solidaridad, de compañerismo. Pero ya no hay la relación de pareja como tal, ahora si la muchacha más adelante conoce a otro que le guste o él a otra que le guste puede establecer su nueva relación de pareja.

O sea, hay esa libertad, ahora eso no es desordenado que si yo mañana o pasado voy cambiando, no aquí hay parejas de muchos años. De pronto las muchachas más jóvenes que no tienen esa formación a veces pueden incurrir un poco más en eso, pero se les va explicando se les va diciendo de que lo correcto es tener una relación con bastante estabilidad.

Dick: ¿O sea, estar convencido, bien antes de que se junten en la caleta?


Catherine: Eso, estar convencido para que no haya mayores dificultades después, pero lo más lindo, lo mas importante es de que nos une el afecto, el amor no nos une ningún otro tipo de interés, no hay absolutamente ningún otro tipo de interés.

La organización política; El Partido Comunista Clandestino


Dick: ¿Porque crees que esas desertoras que han salido han hecho declaraciones de que han sido objeto de abusos sexuales?


Catherine: No, eso son políticas para desprestigiar el movimiento, generalmente esas muchachas son inducidas a decir eso, y lo otro; algunas son infiltradas entonces dime tu que se puede esperar de un infiltrado, sino que salga a inventar cosas que jamás han existido en la organización, para que mucha gente de pronto no ingrese o para que los que estamos aquí creamos ese cuento y entonces las veamos como unas victima, pero eso no existe. Es más, si un comandante hace eso, al comandante también se le aplica el reglamento o sea que el reglamento no es solamente para los guerrilleros de base sino para los comandantes y desde el comandante en jefe hasta el guerrillero acabado de ingresar.

Dick: Ese tipo de criticas se les puede hacer al comandante en las reuniones de la célula del partido, porque aquí todo el mundo esta organizado también en el Partido Comunista Clandestino, ¿que se reúne cada catorce días, no?


Catherine: Si claro, hacen parte y además los comandantes, no pueden ser miembros de dirección de la célula. O sea ellos allí son un guerrillero más. Se le puede hacer la crítica como a cualquier otro.

Dick: Mejor dicho ¿es un militante raso?


Catherine: En la célula es un militante raso, la jerarquía militar es ya en la estructura orgánica y jerarquica, pero en la célula de partido es un militante raso, porque sino no habría democracia y la célula es un organismo democrático donde uno puede plantear, nos corregimos nuestros errores, nuestras dificultades y bueno nos superamos y hacemos las criticas, aplicamos los principios leninistas allí.

¿Diferencias de tares entre los sexos?


Dick: Una pregunta para redondear esta entrevista tan interesante, ¿hay algunos temas, de todas maneras somos tan diferentes entre los distintos sexos, temas o problemas referentes a la mujer en la guerrilla?


Catherine: ¿Así como que nos reunamos las mujeres para tratar cosas nuestras? No, no eso no existe como te he dicho ya varias veces somos un combatiente más.

Dick: Incluso yo he visto que hay mujeres muy fuertes. . .


Catherine: ¡Ay no!

Dick: Aunque tu también te ves muy delgada. . .


Catherine: Es que yo soy delgada por que me cuido la estética, dice y se larga a una carcajada.

Hay mujeres muy fuertes, incluso cuando vienen muchachos de la ciudad no son ni comparables de fuertes a las muchachas del campo que están acá. Ellas son mucho más fuertes y tienen más resistencia y son capaces de hacer trabajo físico de mucha fortaleza. Las muchachas que venimos de los pueblos tenemos un poco de dificultad, pero uno lo puede superar. De pronto no a la par cien por ciento pero, si se puede si se hace el esfuerzo.

Aquí específicamente para tratar problemas de la mujer como tal, no hay ninguna estructura, nosotras caí en todo somos un combatiente más y aquí a la hora de sacar para las tareas no dicen mujeres a un lado hombres a otro. ¡No, no! para combate para todo es igual. Si va a la escuadra y en la escuadra hay cuatro mujeres y el resto son hombres, no hay problema, si vamos a cocinar, si le tocó el turno al hombre, el hombre va a cocinar, porque aquí las actividades no son tampoco que estas para mujeres y estas para los hombres, a nosotros no nos dedican a planchar, lavar y eso, no, aquí todos hacemos de todo.

”El machismo no se erradica así de la noche a la mañana”


Dick: ¿No es como a veces la mujer pobre, sobre todo en la ciudad dice, pues “nosotras las mujeres somos dedicadas para el hogar y la cocina mientras el hombre, es la persona que decide en el hogar”?


Catherine: ¡No, no, no aquí decidimos por igual!

Dick: ¿No hay machistas también en el movimiento?


Catherine:”Es que el machismo es una cuestión cultural que viene desde nuestros ancestros, eso no se erradica así de la noche a la mañana. Yo soy de la opinión particular que aquí estamos luchando todos en conjunto, por la construcción del socialismo. Pero si llegamos allá y los hombres siguen con su machismo, hay que volver a empuñar los fusiles.

Dick: ¿Eso es muy drástico, no?


Catherine: Muy drástico, pues así tendrá que ser porque nosotros estamos luchando por la libertad de hombres y mujeres, todos en conjunto, ¡pero que no nos vengan con el cuento de que cuando estemos liberados del estado, de la opresión, entonces nos van a tener subyugadas!

Dick: ¿Tú estas segura del éxito, de la victoria de la revolución colombiana?


Catherine: Si, cien por ciento,

Dick: Tu estas con fuerza y optimismo, en este momento hay combates en Toribio, hace diez, once días y los guerrilleros se quedan allá y hay fuertes combates. . .


Catherine: Si cada día nuestra lucha es más contundente, cada día somos más, cada día tenemos más fortaleza y cada día tenemos también más apoyo de más gente, no solamente en los países latinoamericanos sino en otras partes del mundo. La gente se esta convenciendo de que por ejemplo todas esas mentiras que dice este gobierno, que son las mentiras más grandes del mundo, son tan grandes que ni el mismo se las cree y que el movimiento insurgente cada día es mayor y mas contundente. Yo estoy cien por ciento segura de que nosotros vamos a hacer poder, nosotros vamos a triunfar más temprano que tarde. Eso tampoco es que va hacer eterno y siendo poder, bueno que lindo, va a venir todo ese proceso que nosotros esperamos que llegue.

Después el triunfo. . . .

Dick: ¿Que vas a hacer tu cuando ya triunfe la revolución? Me imagino que tienes sueños como todos.


Catherine: Si, tengo sueños, si yo quisiera ser una gran diplomática.

Dick: ¿De pronto podría ser embajadora en Estocolmo?


Catherine: Si, me gustaría conocer, yo no conozco. Imaginase que lindo, uno solamente mira por televisión, por las revistas y entonces uno dice; “¡ay no, que lindo conocer Europa!” Estados Unidos no, pero si me gustaría conocer Europa y bueno, Suecia es un país que a uno siempre le llama la atención porque se habla de que las condiciones climáticas son tan diferentes a las nuestras y uno dice bueno, como chévere conocer algo tan diferente y bueno. Conocer otras culturas, a mi me gustaría porque yo quiero conocer muchas culturas, me gusta mucho que me cuenten experiencias de como viven en otros países y de como es su folclor, como es su cultura como es su gobierno, toda esa serie de cosas y ese es mi sueño.

Dick: ¿Y el sueño tuyo para el pueblo colombiano, los niños?


Catherine: Para los niños, para todo el pueblo colombiano en general, vivir en un país en donde nosotros tengamos por lo menos las necesidades básicas satisfechas. Por ejemplo, que haya empleo, que la gente pueda estudiar, que tenga cada quien su vivienda, que haya libertades democráticas, o sea que las personas puedan expresar realmente lo que piensan, lo que sienten , que puedan participar activamente de la vida política de nuestro país, que puedan decidir, que sean participes de todo eso, un país más justo, un país donde se defienda la soberanía, en donde las armas del ejercito, las armas deben ser utilizadas es para defender nuestra soberanía y no para reprimir al mismo pueblo. En general sueño con un país justo, donde hay libertad y pan para todos.

Dick: Muchas gracias Catherine, no te voy a quitar más tiempo, porque en cualquier momento te va a llamar tú comandante para la formación y luego para la cena. Muchas gracias y mucha suerte y que siempre te queremos con vida.


Catherine: Si gracias a ustedes que a través de este trabajo pueden dar a conocer nuestro planteamiento y que en el mundo se sepa realmente como somos nosotros y que no comemos “peladitos” (niños) y que no somos bandoleros, que somos gente sencilla, que somos gente común y corriente. Bueno con nuestros aciertos y nuestros desaciertos que es propio de cada ser humano pero que lo mas importante es que estamos en una lucha justa y en una lucha donde el mismo estado nos abocó y estamos defendiendo una patria para todos, no individualmente, no queremos beneficios particulares, sino el beneficio general de todo el pueblo colombiano y bueno yo creo que las gracias tengo que dárteles a ti.

-----------
Posiblemente Cathrine Miller murió en el bombardeo del campamento del Raul Reyes el 1 de marzo de 2008, del cual pertencia como integrante de la fuerza de seguridad al Comandante Reyes.


* Corresponsal sueco en América Latina desde 1980.