Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2010-08-15 / Venezuela och Colombia återupprättade den 9 augusti fulla diplomatiska förbindelser, förbindelser som den 23 juli hade avbrutits abrupt av president Chavez. Den värsta krisen sedan 1 mars 2008, då Colombia bombade och invaderade grannlandet Ecuador, hade, åtminstone temporärt, fått en lycklig upplösning.
– För vår värdighet bryter Venezuela alla sina förbindelser med Colombias regering, sa Chavez den 23 juli på en presskonferens. Bredvid honom stod Diego Maradona och ömsom applåderade Chavez och ömsom, i likhet med journalisterna framför paret, ställde frågor till Venezuelas president.
 |
| Maradona-Chavez |
– Men är inte Santos bara en fortsättning av Uribe?
Frågan blev en hård tackling som nästan fällde Chavez’ sinnesro. Men han fann sig och svarade:
– Oye chico, hörrudu grabben! Den där frågan är delikat. . .
“GOOGLE-BEVIS”
För en person med kännedom om FARC-gerillans organisatoriska struktur så utgör påståendet en enorm truppkoncentration som i Colombia innebära minst 10, kanske 15 gerillafronter.
Men reportrarna i Bogota fick åka tillbaka till sina redaktioner utan varken fotografier eller videos. Ett utslätat pressmeddelande lästes upp och efter 2,5 minuter var presskonferensen avslutad. Uribes presstalesman förklarades att ”bevisen” skulle presenteras veckan därpå på OAS’ extrainkallade möte som skulle behandla frågan. Men det som retade medierna mest, var att 3-4 direktörer från de Uribetrogna colombianska medierna fick tillgång till ”bevisen” i ett rum i presidentpalatset.
Uribes utspel sågs av de flesta som en öppen provokation och avledningsmanöver för egna inrikesproblem.
UTRIKESPOLITISKT STICKSPÅR OCH FÖRSTÄRKT GERILLA
Uribe var rejält pressad och hade i sin tur pressat hela det militära ledargarnityret den senaste sexmånadersperioden för att detta skulle gripa eller döda åtminstone någon av gerillabefälhavarna i FARC innan Uribe lämnade in. Mot Alfonso Cano, FARC:s högste kommendant, hade över 20.000 elitsoldater satts in som med stöd av stridsflyget inte lyckades döda eller gripa honom. Striderna har varit oerhört hårda och förluster har registrerats på bägge sidor. Uribe hade vid sitt tillträde i augusti 2002, som alla tidigare presidenter den senaste 50-årsperioden, försäkrat nationen att han skulle krossa gerillan militärt.
Men alla rapporter, både i Colombia som hos Internationella Röda Korset eller FN:s representanter, konstaterar att gerillan tvärtemot Uribes och Santos’ uttalanden, har förstärkts och omgrupperats i nästan hela landet. Arméns förluster under 2010, sa en spansk konfliktforskare många gånger anlitad av FN, är en bekräftelse på denna förstärkning av FARC.
MASSGRAVEN I URIBES POLISSTAT
 |
| Ett offer för den colombianska militärens krig mot civilbefolkningen |
 |
| Några av de 2000 kropparna i massgraven i Macarena. |
Men Uribe kontrade och anklagade människorättsorganisationerna i Colombia för att vilja misskreditera de väpnade styrkorna och för att tjäna gerillan. State Departement har hittills inte sagt ett enda ord i denna fråga.
BESÖK USA:s SJU MILITÄRBASER I COLOMBIA
Det är denna bakgrund man ska ha för att bättre förstå Uribes anklagelser om FARC-baser i Venezuela, menar både Chavez och det colombianska kommunistpartiets generalsekreterare Jaime Caicedo. Uribes OAS-ambassadör Luis Alfonso Hoyos anklagade den 23 juli Venezuela för att hysa gerillaläger och gerillasoldater. ”Bevisen” som presenterades orsakade många sura kommentarer i korridorerna bland ambassadörerna som i likhet med de flesta med lite datakunskap konstaterade att Uribes militärer hade använt Googles sökmotor för att lokalisera vad Hoyos ansåg vara tre gerillaläger. Uribe krävde en internationell oberoende kommission som under en 30-dagarsperiod skulle inspektera området för att verifiera Uribes anklagelser.
Venezuelas OAS-ambassadör Roy Chaderton, kontrade och föreslog att en bred delegation av OAS-ambassadörer i stället skulle besöka USA:s sju militärbaser i Colombia.
Men skadan var redan skedd och Chavez bröt förbindelserna med omedelbar verkan och beordrade den colombianska ambassaden i Caracas att packa sina pinaler under 72 timmar och lämna landet.
URIBES UPPDRAGSGIVARE TALAR
USA:s reaktion kom redan dagen efter när State Departements språkrör J. P. Crowley sa att “vi stöder vad Colombia föreslog igår att skapa en internationell kommission som besöker och undersöker de identifierade gerillalägren”. För de olika USA-administrationerna som upprepade gånger har insinuerat men aldrig lyckats bevisa att den colombianska gerillan har läger på venezuelanskt territorium med tillstånd av Chavez, uttalade nästan omedelbart sitt stöd för Uribe och hade redan sin ståndpunkt klar i ”skuldfrågan”; lägren var ”identifierade”.
Nu följde slag på slag.
Den 5 augusti anklagade Crowley Venezuela för att inte samarbeta i kampen mot terrorismen. Några månader tidigare anklagades Caracasadministrationen för att inte samarbeta i kampen mot den internationella narkotikahandeln.
VEM RÄDS EN DIALAG SANTOS & FARC?
FARC-gerillans ledare Alfonso Canos hade via en video dagarna innan riktat en direkt uppmaning till Santos om att ”låt oss samtala”, utan några som helst villkor.
Både Santos’ som Canos uttalande förkastades av den högerextrema sektorn där Uribe och en stor del av den militära hierarkin är grupperad i men hälsades välkommen hos breda samhällsgrupper i Colombia.
Det besatta motståndet hos den politiska och militära eliten mot en fredlig politisk förhandlingslösning med FARC och ELN-gerillan är impregnerad i ryggraden.
CHAVEZ’ TAKTIK OCH STRATEGI
Chavez hade i sin tur sin strategi klar. Om inte Santos, som tidigare öppet har uttalat sin fiendskap mot Chavez, förändrar Uribes krigiska attityd mot Venezuela, kommer Colombias exportörer, både inom industri, jordbruk, boskap som den lätta industrin att fortsätta registrera gigantiska förluster. Venezuela är Colombias tredje största exportmarknad efter USA och Europa. Enbart bilindustrin har förlorat 5.000 arbetstillfällen och de tre landsorganisationerna i Colombia har försökt vädja till Chavez att ändra ståndpunkt. Enligt den antichavistiska venezuelanska dagstidningen El Universal har exporten från Colombia till Venezuela minskat med 72,8% det senaste året.
DRAMATISK EXPORTSVACKA
Första kvartalet 2009 exporterade Colombia handelsvaror till Venezuela för 1.397 miljoner dollar. Motsvarande siffror för första kvartalet 2010 är 380 miljoner dollar. Colombias procentuella andel av sin export till Venezuela var 2009 18,4% av den totala exporten. Detta år utgör den bara 4,2 procent.
Bakom den dramatiska reduceringen av både export som bilaterala förbindelser är Uribes godkännande att upplåta sju militärbaser till USA:s Södra Militärkommando samt varenda flygplats, hamn eller annan militär installation för USA:s väpnade styrkor som åtnjuter diplomatisk immunitet.
Men Chavez kastade dagarna innan Santos’ presidentinstallation ut en signal om att situationen skulle kunna förändras:
– Hoppas att vi efter den 7 augusti (när Santos tog över) kan genomföra ett möte på utrikesministernivå för att samtala över våra förbindelser.
Och mötet hölls tisdagen den 9 augusti, två dagar efter presidentinstallationen i den karibiska staden Santa Marta där Venezuelas landsfader Simon Bolivar vilar.
”Under fyra timmar löste Santos och Chavez den mest allvarliga bilaterala krisen de senaste åren”, rubricerade El Tiempo mötet. Colombias industriförbund och en rad företagsledare välkomnade mötet och avtalet som slöts medan Uribe surt sammanfattade mötet med att ”Chavez är feg”.
FÖRSTÄRKTA FÖRBINDELSER, ELLER?
Överenskommelsen mellan de bägge statscheferna innebär bildandet av fem arbetsgrupper som ska normalisera handel, ekonomiskt utbyte, sociala och sysselsättningsåtgärder i gränsområdet (200 mil), gemensamma satsningar på utbyggnad av infrastruktur samt skapandet av en säkerhetskommission.
Chávez’ taktik hade lyckats. Åtminstone temporärt. Han utnyttjade motsättningarna mellan den mäktiga industri- och jordbruksexporterande sektorn och den militaristiska delen av den colombianska oligarkin.
Frågan är om Santos har en seriös och verklig vilja att förstärka freden i stället för att ge sig in på militära äventyr? Eller om han tillåts av USA och den extrema högern i Colombia att föra en självständig politik och förstärka de historiska förbindelserna mellan två broderfolk?
Historien ger dessvärre ett dystert besked.
VEM TJÄNAR PÅ ATT SPRÄNGA EN BILBOMB?
Två dagar efter 5-punktsöverenskommelsen exploderade en kraftig bilbomb utanför redaktionen för Caracol Radio, Colombias största radiostation. Tre veckor tidigare hade den polisiära bevakningen dragits tillbaka utan någon som helst förklaring från gatan utanför Caracol, uppgav Caracols chefredaktör Dario Arismendi. Bilen som exploderade tillhörde också en hög militär.
Till skillnad mot de åtta åren av Uribestyre uttalades efter bilbomben inga kategoriska domar över vem som var ansvarig för bilbomben. Tidigare behövdes det varken poliser, åklagare eller ännu mindre preliminära förundersökningar med indicier eller tekniska bevis för att Uribe och hans ministrar och generaler omedelbart skulle anklaga FARC-gerillan för aktionen.
Det är också från denna radiostation som Flammans Latinamerikareporter gick ut klockan 22.00 nästan varje fredagskväll efter att ha deltagit i ett radioprogram som kommenterade ’dagens nyhet’ tillsammans med tre andra utländska reportrar ackrediterade i Colombia.
Inte bara radioprogrammen skrevs rent hos den hemliga politiska polisen DAS utan även min utgång registrerades med klockslag och en rad fotografier som beskrev min sju kvarter långa promenad till Avenidas Caracas där jag tog matarbussen hem till min lägenhet i norra Bogota (längre fram kommer ett reportage om säkerhetspolisens förföljelser).
BILBOMB MOT SENATOR
På torsdagskvällarna deltog den högerextreme senatorn Vargas Lleras i samma program. Hans bil sprängdes i luften en kväll efter att hans livvakter från DAS hade dragits tillbaka tidigare under dagen. Uribe och DAS anklagade omedelbart FARC-gerillan för att vara ansvarig för terroristaktionen. Vargas Lleras är nu inrikes- och justitieminister och redan förra året anklagade han öppet DAS, inte FARC, för att vara de ansvariga för bilbomben. För många av de hemliga dokumenten som avslöjats visar hur DAS genomförde terroristaktioner som FARC-gerillan anklagades för att ligga bakom.
Det är också mot Uribe som misstankarna dras angående bildbomben förra veckan. De 30 officerare från DAS som sitter bakom galler har erkänt att de spionerade på journalister och ledamöter från Högsta Domstolen. Och för varje förhör så har pusslet kommit allt närmare sin lösning där Uribe står i centrum. Bomben, säger både den liberala senatorn Piedad Cordoba som kommunistpartiets ledning, ska ses som ett försök att skrämma både regeringen Santos som DAS-officerarna och Högsta Domstolen att om rättsprocesserna kommer allt för nära den verkliga makten i Colombia så vet den att försvara sig med de medel den alltid har använt, våld.
Chavez å sin sida behöver neutralisera en flank i det krig han är utsatt för från USA och den inhemska oppositionen. Den 26 september är det parlamentsval i Venezuela och högeroppositionen vädrar morgonluft. Att slippa ett flerfrontskrig är en fördel och Chavez kan därför ägna sig med all kraft att hans socialistparti i allians med kommunistpartiet vinner parlamentet även denna gång.
