Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Chavez. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Chavez. Mostrar todas las entradas

domingo, 2 de octubre de 2011

Miamis spekulationer över Chavez´ cancer



TEGUCIGALPA / 2011-10-02 / – Är det någon som borde interneras på sjukhus så är det journalisterna på Nuevo Herald, men skicka dem till ett mentalsjukhus!

Så kort och drastiskt kommenterade Venezuelas kommunikationsminister Andrés Izarra uppgiften från Miamitidningen som, utan några som helst källor, påstod att Venezuelas president Hugo Chavez Frias hade internerats i ett allvarligt hälsotillstånd med njursvikt.
I juli månad upptäckte kubanska läkare att Chavez hade drabbats av cancer. Sedan dess har han under sina upprepade besök i Kuba behandlats fyra gånger med en sedvanlig kemisk cancerbehandling. Trots att cancern var mycket allvarlig hävdar Chavez att han har befriats från tumörerna men genomgår en kemisk efterbehandling som tar tid. Trots behandlingarna har den venezuelanske presidenten knappast varit sjukskriven en enda dag från sitt ämbete. Och dagen för Nuevo Heralds tidningsanka framträdde Chavez via telefon i den statliga televisionens kanal VTV.

Tidningsanka

Nuevo Herald hävdade att Chavez hade förts med ilfart till det venezuelanska militärsjukhuset. Men där ansåg läkarna att presidentens hälsotillstånd var för allvarligt och remitterade honom till privata (!) läkare i Caracas. Miamitidningen baserade sig på ”källor med kännedom om situationen”.
Chávez själv kommenterade tidningens uppgifter med att ”oppositionen och deras laboratorium försöker politiskt utnyttja min sjukdom för att framkalla ovisshet och osäkerhet i landet”.
Oppositionen har det heller inte lätt för den senaste opinionsundersökningen visar att Chavez är populärare än någonsin, trots sin sjukdom och har nästan 60 procent av väljarkåren bakom sig.
Nuevo Herald står den kuban-amerikanska exilkolonin i Florida politiskt nära.
Dick Emanuelsson

domingo, 10 de abril de 2011

HONDURAS: ¿Otro “falso positivo” de Santos, esta vez con el pueblo de Honduras como cuota?


El derrocado presidente Manuel Zelaya confía en Chávez y Santos como mediadores “para restablecer la institucionalidad del país”

Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2011-04-09 / “Se ha puesto de manifiesto la disposición de sus gobernantes y  cancilleres (de Venezuela y Colombia, nota del redactor) para  consensuar  un acuerdo  a favor la  democracia y los DDHH en nuestro país”.
Dice el derrocado presidente Manuel Zelaya en un primer comentario sobre el encuentro inesperado hoy en Cartagena de Indias, Colombia.
Reacciones no han faltado, tanto sobre el encuentro como la carta de Zelaya.
Dice el diario hondureño El Heraldo, ligado al golpismo que Chávez y Santos apoyarán a Honduras ante la OEA”. Es el mismo diario que en forma sistemática y metódica ha llevado a cabo una campaña mediática en contra Zelaya antes, durante y después del golpe de estado el 28 de junio de 2009. Ha insinuado, pero jamás ha presentado ni siquiera indicios y menos pruebas, que detrás la Resistencia hondureña esta Chávez, que el mandatario venezolano estaría planeando masacres e invasiones de territorio hondureño.
En uno de los tres acuerdos suscritos entre Zelaya y el régimen golpista presidido por Roberto Micheletti, Zelaya juró de no “revivir” el tema de la Constituyente, y así cedió a los sectores de la sociedad hondureña que había ejecutado el golpe de estado con el argumento que Zelaya quería cambiar la constitución para permanecer en la presidencia otro periodo. Pese a la firma de Zelaya en dicho acuerdo, la cual la Resistencia hondureña rechazó, el régimen de facto dilató y violó el acuerdo. Pasó lo mismo con los otros dos acuerdos para superar las secuelas del golpe de estado.
Sigue la carta de Zelaya:
“Confirmo mi apoyo incondicional al magisterio y al sector obrero nacional, y llamo al pueblo a responder patrióticamente ante los intereses de los trabajadores y trabajadoras de la educación y los valores más  elevados de nuestra Nación”.
No menciona en ninguna parte de la carta que la Resistencia y el movimiento popular hondureño este martes ha convocado un paro cívico nacional. Y Zelaya es el Coordinador General del Frente Nacional de Resistencia Popular.
Lobo y Chávez se reunen en un momento cuando el régimen que Lobo preside ha desatado una feroz cacería de bruja contra la columna vertebral de la Resistencia popular, el magisterio, suspendiendo miles de maestros entre 2-6 meses sin sueldo por su defensa patriótica de la educación pública y en contra la represión. Habla de “reconciliación” a Chávez y Santos en Cartagena, pero muestra su “Mano de Hierro”, que fue su consigna en las elecciones del 2005, contra cualquier expresión opositora en las calles hondureñas, dice Carlos Pérez, un activista de la resistencia en Tegucigalpa.
Cualquier manifestación en las calles es respondida por Lobo con las palabras; “Calle tomada, calle desalojada”, que quiere decir un infierno de gases de todo tipo, comandos policiales y hasta soldados del ejercito que agraden a los manifestantes con una brutalidad nunca vista desde décadas.
Mucha gente se pregunta si ¿Chávez realmente es consciente en que se mete y con quien se mete?
La otra pregunta clave que la gente se hace;
¿Por que Lobo busca a Chávez ahora?
Lobo y su bancada en el Congreso Nacional se abstuvo de votar cuando el congreso se expresaba sobre la afiliación del ALBA pero ahora tienen interés de ingresar a Petrocaribe. ¿Serán bienvenidos por Chávez y el pueblo venezolano?
A Manuel Zelaya le cae una responsabilidad política de primera categoría. La Resistencia, sin duda, no acepta otro acuerdo al estilo “Tegucigalpa-San José” en donde los intereses del pueblo serían pasados a la segunda categoría para satisfacer intereses personales de corto plazo.
O, como preguntaba una radioyente esta noche, cuando llamó al programa radial de la Resistencia;
¿“Y que va a pasar con los militares que han asesinado”?

Leer y ver más en siguientes enlaces:
2) Muere maestra víctima por acción de policía hondureña
3) VIDEOREPORTAJE/HONDURAS: Una represión salvaje en Honduras donde ni siquiera los bebés se salvaron
4) Honduras: Militares hacen un cerco contra los campesinos en Honduras


lunes, 7 de marzo de 2011

ARBETARMAKT och strid mot Revolutionens betonghäckar


DET GÅR ETT SPÖKE genom Latinamerika, spöket Chavez. Det går inte att förhålla sig neutral inför vad han säger, gör eller föreslår. När jag lägger sista handen på det här reportaget säger honduransk TV att ”Vitskjortorna”, den fascistiska frimuralogen som var gruppen bakom statskuppen den 28 juni 2009, i eftermiddag ska arrangera det första mötet i en internationell kampanj under mottot ”Motgift mot 21:a seklets Socialism”. Målet är att sätta Chavez bakom galler.

ARBETARMAKT

och strid mot Revolutionens betonghäckar


I Flammans tredje reportage från Venezuela har Dick Emanuelsson samlat åtta fackföreningsledare från den största landsorganisationen UNT för att dryfta frågan om Arbetarmakt och Arbetarråd. En kortare version publicerades av Flamman den 3 mars 2011 på följande länk: http://www.flamman.se/har-har-arbetarna-tagit-over-makten

CARACAS / FLAMMAN / Lenin hävdade att fackföreningarna är Kommunismens Skola och att grunden för kommunism är sovjetmakt (arbetarråd) och elektrifiering av landet.
Busenkelt, kan det låta. Men verkligheten var och är desto mer komplicerad. I synnerhet om det befriade permanent hotas och invaderas av utländska trupper eller fräts sönder inifrån av en byråkrati som i Sovjetunionens fall ledde till den första arbetarstatens sönderfall. Man får tycka vad man vill, men Oktoberrevolutionen var den första segerrika socialistiska revolutionen som bröt ny politisk mark i världen.
Och även om den första socialistiska erfarenheten är begraven har den gett de kämpande folken i världen lärdomar och erfarenheter som varje ny revolutionär process finner en enorm rik källa att vända sig till för att förstå hur klassfienden opererar och/eller för att undvika att upprepa samma misstag som det ryska proletariatet och det parti som ledde bygget av Sovjetunionen begick.
Venezuela befinner sig i dag inför ett vägval; antingen fortsätter man på samma spår som hittills med en tudelad makt mellan kapital och arbete men där kapitalismen som system är intakt.
Eller, som de åtta LO-ledarna jag har framför mig vill, successivt bryta ned kapitalets mark i takt med att den subjektiva faktorn, människornas politiska medvetande, har mognat till den grad att de är beredda till stora uppoffringar för att ta det kvalitativa språnget mot byggandet av en ny ekonomisk och politisk modell, socialismen.

CHAVEZ HAR ÖPPNAT för möjligheten och konstitutionen ger juridiska rättigheter för arbetarna att ta över företag under vissa speciella förhållanden. Han har också inlett bildandet av vad han kallar för ”socialistiska företag” som ska stå som modell för Revolutionen och resten av arbetsmarknaden.
Vad fattas då? undrar jag. Hur står det till med Arbetarråden och hur ser Arbetarkontrollen ut som införts på en rad företag, framför allt de som tagits över av arbetarna, de som nationaliserats eller de offentliga institutionerna?
När Chavez började köpa upp och nationalisera en rad för Venezuela strategiska företag och gav arbetarna maktmedel på dessa, skrek de ekonomiska tidskrifterna i världen och dagstidningarnas näringslivssidor i högan sky. CNN, Fox och andra korporativa internationella medier kallade in sina ”analytiker” som alla sågade och förfasade sig över besluten i presidentpalatset Miraflores i Caracas. ”MAKT TILL ARBETARNA I DET 21:a SEKLET ”, när socialismen som idé har begravts av oss!?” De borgerliga nationalekonomerna utdelade sina dödsdomar innan ens arbetarna hade hunnit välja sina ledamöter i de olika organen som införts inom delar av Venezuelas företag.
Det var samma skrik som när Nationalförsamlingen i slutet av november 2001 fattade beslut om 49 lagar som bland annat gav jord till de jordlösa och inledde uppgiften med att skapa en materiell bas för Revolutionen. Förberedelserna för att störta Chavez inleddes samtidigt med att ordföranden i Nationalförsamlingen slog klubban i bordet och konstaterade att majoriteten hade beslutat att införa de 49 lagarna. Fyra månader senare var den militära statskuppen ett faktum.
I spetsen för statskuppen gick arbetsgivarorganisationen Fedecamera, dess ordförande Pedro Carmona och Carlos Ortega, den senare ordförande för den korrumperade landsorganisationen CTV, ansluten till FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, den international som skapades 1949 som ett resultat av CIA:s intriger och västeuropeiska socialdemokrater som var smittade med antikommunism splittrade den Fackliga Världsfederationen som hade bildats i Paris 1945. León Arismendi, juridisk rådgivare för CTV, blev Planeringsminister i Carmonas kuppregering som dock bara satt 24 timmar på sin post. För Caracas fattiga och arbetare gick ner från ”Los Ranchos” och störtade arbetsgivarföreningens regering som med våld och vapen ville stoppa historiens klocka.
För majoriteten i CTV blev ledarnas kontrarevolutionära aktioner i allians med den historiska klassfienden Fedecamera för mycket. CTV sprängdes och pulveriserades. UNT såg dagens ljus.

RAMÓN BLASCO, ledamot av UNT:s ledning och universitetsfacket på UCV:
– Den venezuelanske arbetaren har i dag mycket större politisk och social medvetenhet om vad processen innebär. I dag accepterar han inte vad som helst och han är en grundläggande faktor i den revolutionära processen. Våra politiska motståndares argument som spottas ut varje minut (via de privatägda medierna) bromsas upp av medvetenhetens vägg hos den venezuelanska arbetarklassen. För några år sedan frågade du en betongarbetare som stod och murade en vägg vad han gjorde och han svarade att ”ser du inte att jag murar en vägg? PAPPSKALLE!” Men i dag säger att han murar en vägg som i slutändan ska bli en skola för så och så många barn. Det är ett exempel på förändringen. Men vi har fortfarande en lång väg att gå.

I PARLAMENTSVALEN DEN 26 september hade det statsbärande partiet PSUV flera kända “TV-ansikten” som kandidater. Var fanns fackens och arbetsplatsernas kandidater?
Orlando Pérez, ordförande för 500.000 lärare i lärarfacket SINAFUN:
– UNT är medveten om sin historiska roll i uppbygget av den nya staten för att konfrontera kapitalismen, byråkratin inom den statliga administrationen och även de bromsklossar som återfinns inom PSUV för att på så sätt fördjupa revolutionen. Trots den misslyckade statskuppen (2002) och det ekonomiska sabotaget (dec. 2002-jan. 2003), går processen vidare och president Chavez deklaration om att denna revolution går mot socialismen. Debattens centrum koncentreras till följande:
”Vem styr produktionsmedlen, vem äger dem och hur har de hamnat i dessa händer. Hur kan staten gradvis förvandla dessa produktionsmedel så att produktionsresultaten fördelas på ett rättvist sätt för samhällsmedborgarna”.
– Jag tror att det är där som debatten är centrerad. PSUV och kommunistpartiet PCV har vårt stöd i valen den 26 september men vi kräver också att de parlamentsledamöter som väljs ska prioritera de venezuelanska arbetarnas intressen. Vi är medvetna om att den Bolivarianska processen är i blickfånget för Imperiet och den samlade kontrarevolutionen i Europa, USA och Sydamerika. Uppmärksamheten ligger på hur vi utvecklar arbetsrätt och arbetsmarknadslagar, hälsovård och utbildning i Venezuela. Detta kontrasterar mot hur de grekiska, franska, spanska och andra europeiska arbetare går ut på gatorna och protesterar mot att de ska betala den kapitalistiska krisens verkningar genom att deras sociala och ekonomiska landvinningar monteras ned.
– Vi inser att det inom Revolutionen finns dialektiska motsättningar inom ideologi och politik. Vad som dock är fel är att vi inte vet i vilken politisk riktning Historiens Lokomotiv ska gå. Därför mobiliserar vi alla arbetare och anställda att gå och rösta. Oppositionen kommer att försöka utnyttja valet för sina egna intressen men kommer att mötas av en enad mur av arbetare.

 

ARBETARRÅDET PÅ TEATERN

Luís Borges, generalsekreterare i Kulturarbetarförbundet och organisationssekreterare i UNT:
– Med Chavez växte det också fram fackföreningar inom olika kulturinstitutioner. År 2001 hade vi organiserat tio fackföreningar. Det var absolut ingen enkel uppgift, trots Chavez vid makten. I alla institutioner och inom den gamla landsorganisationen CTV återfanns representanterna för den 4:e Republiken (som regerade 1958-1998). Men vi organiserade Venezuelas Bolivarianska Kulturarbetarförbund med målet att inlemma även de flesta yrkessektorerna som inte var direkt indragna i teatern som skådespelare.
Trots att Revolutionen ”vann” dessa institutioner och många av den gamla regimens tjänstemän sate på sig en röd skjorta, trängde inte Revolutionen in i dessa institutioner, menar Borge.
– Det är sant att antalet besökare på de kulturella institutionerna har ökat starkt så har samma institutioner internt bromsat reformerna med arbetarkontroll, arbetarråd eller självbestämmande. Så är fallet med Venezuelas största teater Teresa Carreño där vi befinner oss nu. ”Repensar el Teatro Teresa Carreño”, Omvandla Teatern, var ett förslag som utarbetades efter flera och långa debatter mellan arbetarna på teatern med målet att skapa en ”Socialistisk Teater” där vi arbetar efter följande fem teman;
1) Skapa program
2) Anställningsförhållanden
3) Infrastruktur
4) Medborgarutveckling
5) Social kontroll
Regeringen Chavez är också den regering som har gett de största anslagen i teaterns historia och Luis Borge understryker att facket har haft en låg profil i sin kritik till ministeriet för att Chavez´ politiska fiender inte ska få argument.
– Men tyvärr har det inte gett resultat. Vi hoppas att efter valet den 26 september kan debattera dessa frågor helt öppet.

SVIDANDE KRITIK BLAND DEN VANLIGA PARTIKADERN INOM PSUV

Juan García, politisk rådgivare till UNT y en av grundarna till Venezuelas främsta vänsterwebb, Aporrea.org.:
Under Flammans bevakning av parlamentsvalet i Venezuela mötte vi en bred och delvis svidande kritik bland den vanliga partikadern inom PSUV. Den var trött på att bara ses som valarbetare och röstboskap medan delar av ledargarnityret, från kommun- till parlamentsnivå, glassade sig i strålkastarljuset inför medierna.
I Petare, Latinamerikas största stadsdel, med en dryg miljon invånare, hade den yngre partibasen i PSUV i de inre valen tagit över kontrollen av partiapparaten efter hårda duster med partihögern. PSUV påstår sig ha sju miljoner medlemmar och en stor del av denna partikader kommer från de gamla korrumperade partierna AD och Copei som för med sig den gamla politiska barlasten av korruption och envälde.

VAD BLIR DET DÅ AV Socialism i det 21:a seklet”, Arbetarråd”, Arbetarkontroll” eller Socialistiska Företag”? Är det bara retorik eller finns det verkligen exempel på ovanstående? frågar vi Juan Garcia.
– I alla revolutionära processer finns det en kamp mellan det nya och det gamla, det gamla som vägrar att dö inför det nya. Detta folk har åstadkommit segrar och revolutioner men också utsatts för en kontrarevolution, vilket var fallet i april 2002. Chavez störtades men inom loppet av 40 timmar ägde det rum ytterligare en revolution när folket återigen griper makten och placerar Chavez i presidentpalatset.
– Och det är framför allt denna folkliga erövring som reflekterades och speglar sig i människornas politiska medvetenhet. Det är samma exploaterade massor som rullade tillbaka den kirurgiskt planerade lockouten (2 dec. 2002-5 febr. 2003) mot Venezuelas ekonomiska pulsåder; oljeindustrin. Det är därför som dessa massor har rätt att kritisera den politiska processen eftersom de är huvudskådespelarna.
– Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar. För kritiken är en central faktor, inte för kritikens egen skull eller att vissa kritiker eller teoretiker har förtur, utan för att det är folket som varit och är huvudaktörer i Revolutionen som ska kunna ge sina uppfattningar när de anser att Revolutionens inriktning börjar avvika. I Europa går folken ut i generalstrejk mot krisen medan vi går till val. Men fienden är den samma.
– Vi måste ta en debatt om den revolutionära övergången av Venezuela. För folket håller på att fördjupa den revolutionära processen på det ena eller andra sättet. Som till exempel i kollektivavtalsförhandlingarna för elektrikerna 2006 då medbestämmanderätt infördes som ett första steg mot arbetarkontroll.

JUAN GARCIAS HAR KOMMIT TILLBAKA från en konferens i delstaten Guayana där arbetarna utgör en slags politisk förtrupp men som stöter en rad hinder.
– Revolutionen har skapat en byråkrati, och vi måste säga det rent ut, som ackumulerar privatkapital precis som borgarklassen. Denna byråkrati har till och med haft relationer med det venezuelanska borgerskapet. Vi måste tala klarspråk för det är vi som måste konfronteras med byråkratin.
Garcia säger att under de första åren som UNT verkade, tvingades organisationen rensa ut ett stort antal av sina främsta ledare som hade fört med sig arvet från den gamla formen för att agera fackligt. Det var helt nödvändigt eftersom en storm av nya medlemmar anslöt sig och i UNT såg ett reellt fackligt alternativ som i dag har förvandlats till ett avgörande politiskt verktyg med uppgiften att politiskt fostra den venezuelanska arbetarklassen.
– Denna landsorganisations arbete kan inte begränsas till fackligt arbete utan måste framför allt vara politiskt. För på axlarna på denna LO, som är förbunden till den revolutionära processen, ligger uppgiften att på det ena eller andra sättet bygga ett nytt produktionssätt. På våra axlar ligger uppgiften om arbetarkontroll, att beskydda den nya socialistiska samarbetsformen, arbetarnas aktiva deltagande och det här är ingen Rosornas Väg. Här kommer klasskampen att uttryckas på olika sätt. För i de företag där vi utövar arbetarkontroll som kan vara ett statligt, nationaliserat eller företag som tagits över av arbetarna med en social karaktär, där finns det människor av kött och blod som vi kommer att tvingas konfronteras med.
– För att du ska kunna konkretisera arbetarkontrollen och gå vidare mot det socialistiska utövandet av företagsledningen, måste du göra två revolutioner inom företaget. Den första gjorde Chavez genom utarbetandet av en ny grundlag för att åtminstone skapa riktlinjer för ett politiskt projekt. Och precis på samma sätt som Chavez behövde en ny grundlag behöver arbetarna en andra revolution för att kontrollera makten i företaget. De kapitalistiska normerna och reglerna som existerar inom företaget måste förändras.

– DEN REVOLUTION SOM ARBETARNA kommer att genomföra inom företaget, att förändra modellen vad som rör administrationen, är mycket mer djupare och där kommer du att stöta på patrull mot den som är utsedd uppifrån, han som inte tillåter att du plockar bort honom eller henne och därför blåser till strid. Därav den konstlade motsättning som de (byråkraterna) har målat upp mellan fackföreningen och arbetarrådet (Consejo Obrero). Vi hävdar att de är kompletterande organisationer, inte antagoniska. Vad vi som LO inte tillåter är att de deformerar en organisation som Arbetarrådet som är det mest progressiva organet som har uppgiften att leda arbetarkontrollen på ett företag.
– Men vad gör delar av den statliga byråkratin? Inför Arbetarråd uppifrån som föds snedvridna och som splittrar arbetarna. Vi har ett otal av dessa problem och vi måste lösa dem en efter en. I stället för att förenkla och stimulera skapar de (byråkraterna) enorma hinder. Arbetarrådet som är centralt i utövandet av arbetarkontrollen förvrids i händerna på de statliga byråkraterna.
– Till exempel inom MERCAL (den statliga livsmedelskedjan som erbjuder livsmedel många gånger till halva priset, reds. anm.), har företagsledningen medvetet försökt spela ut Arbetarrådet mot facket. Fallet visar att vi har en byråkrati som fortfarande inför arbetarnas krav om förbättrade löner och arbetsvillkor klassificeras som ”antirevolutionära”. Men vi har genomfört en revolution för att arbetarna ska få det bättre. Så länge vi har en ledning i de institutioner som leds av regeringen som inte begriper det, kommer de heller inte att delta och verka för att den revolutionära processen fördjupas. I stället kommer de att sätta käppar i hjulet. Vi, å andra sidan, begriper att kampen inte bara står mot borgarklassen, de privata företagsintressena, utan också mot en sektor inom staten som inte förstår att skilja mellan kapitalism och socialism, att arbetarna utgör en del av revolutionen och att i socialismen är det arbetarnas regering som styr.

– TA TILL EXEMPEL PRIVATFÖRETAGENS bokföring eller de statliga institutionerna, varför inte skapa en webb där samhället blir en social kontrollör av de allmänna investeringarna, hur företaget leds, hur det marknadsför sig, med vem vi bör samarbeta eller sälja till.
– Ta till exempel delstaten Guayana där staten är insmetad i en massa transnationella företag med maffiastruktur inom järn- och aluminiumbranschen där staten, på basis av en rad ingångna kontrakt, måste sälja all produktion till dessa företag till vrakpriser. Dessa kontrakt måste vi bryta för att själva skapa en produktionsmodell som gynnar det venezuelanska folket. Där finns det en företagshierarki som måste förändras.
Fallet Sidor, som Juan Garcia nämner, är ett exempel på hur en president som inte har några andra intressen än sitt eget folks bästa, kan fatta beslut som innebär att han sparkar sin egen arbetsmarknadsminister.
För drygt två år sedan under mitt besök i Venezuela, anlände en bred facklig delegation till Caracas från Stålverket Sidor. Stålverket, som jag besökte 1980, var tidigare statligt men köptes upp av kapitalstarka argentinska-italienska intressen inom aluminiumsektorn. Den fackliga delegationen krävde av Chavez att han skulle nationalisera stålverket.
Facket, med 4500 organiserade medlemmar, krävde också att den ”outsorcade” delen av stålverksarbetarna, 6900 personer, skulle ges tillsvidareanställning med alla de rättigheter det innebär.

JOSÉ RAMON RIVERO, dåvarande arbetsmarknadsministern med förflutet inom FBS, den Bolivarianska Fackföreningskraften, förhandlade med facket men med en klassisk företagsledares mentalitet. Arbetarnas intressen och krav var inte förenliga med det ekonomiska läget, sa han i TV.
Men Chavez, efter att han hade tagit del av arbetardelegationens uppfattningar, var av en annan mening och sparkade sin arbetsmarknadsminister och ersatte denne med en kommunistisk facklig veteran, Roberto Hernandez. Presidenten gav ministeriet order om att både nationalisera stålverket som att återigen dra in de nästan 7000 arbetare som hade sparkats av den italiensk-argentinska företagsledningen som heltidsanställda arbetare.
– Från det ögonblicket ägde det rum en strukturell grundläggande förändring inom Sidor, ett för nationen strategiskt företag, ett av de största i Latinamerika inom sin bransch. Det var den första ideologiska striden och konfrontationen mellan den revolutionära arbetarklassen och representanter för den revolutionära regeringen men som lyckligtvis, tack vare den revolutionära kreativiteten hos presidenten, som kanske är den ende inom regeringen som vi utfärdar en check in blanco, slutade lyckligt, säger Eduardo Sanchez, ledamot av UNT:s nationella ledning.

SANCHEZ SÄGER ATT FACKET inte begriper hur funktionärer inom företagsledningen och statsförvaltningen har slutit avtal med transnationella företag som Glenco eller kinesiska företag som binder upp staten till 4-12 år om att exportera stor del av aluminiumproduktionen till oerhört billigt pris när landet behöver denna strategiska metall i utvecklandet av en ny produktionsapparat i Venezuela.
– Dessa motsättningar mellan företagsledningen i Sidor och de organiserade arbetarna ledde till konfrontationen. Chavez kallade samman företagsledningen och arbetarna och en delegation från UNT for till Guayana eftersom stålverksarbetarna i Sidor är anslutna till UNT. Med Chavez diskuterade vi dessa teman under två dygn. Från vår sida förfäktade vi kravet på ”arbetarkontroll” men att företaget borde ledas av en teknisk kompetent personal eftersom arbetarna inte var kompetenta till denna uppgift.
– Frågan som ställdes under dessa dagar med Chavez var; ”Hur är det möjligt att företagsledningen under åtta års tid inte bara uppvisade en inkompetens som företagsledning och ledde företaget till ruinens brant, utan även representerade en sensmoral som förband den med Revolutionens fiender som är det transnationella kapitalet?! Hur är det möjligt att vi överlämnar våra strategiska råvaror till de politiska och ekonomiska krafter som konspirerar och finansierar kontrarevolutionen för att störta vår regering? Dessbättre begrep Chavez detta och ställde sig på arbetarnas sida.
Hur fungerar då arbetarkontrollen på till exempel Sidor? frågar jag Sanchez.
– Vi har ”kontrollpunkter” installerade på alla platser i stålverket. Arbetarna deltar i produktionsmöten som behandlar hela produktionsprocessen. Det är arbetarna som i dag i val utser företagsledningen. Majoriteten av denna kommer från arbetsgolvet som i dag leder företaget.
Sidor blev det första experimentet av arbetarkontroll, säger Sanchez som medger att många misstag med all säkerhet kommer att begås.

ORLANDO PÉREZ, ORDFÖRANDE för UNT:s stora Lärarförbund SINAFUM, bryter in och säger:
– Att arbetarna utser företagets vd eller att en arbetare övertar den posten löser inte problemet med arbetarkontroll. Svaret ligger i stället i att arbetarkontrollen ger möjligheten att besluta om produktionen; vad som produceras, till vem vi producerar och hur vi använder produktionen för att förändra.
– Men för första gången, fortsätter Sanchez, har arbetarklassen makten att besluta men vi är klavbundna av de ingångna kontrakten med Glenco och kineserna.
Han säger också att den nya arbetarkontrollen konfronteras med vad han kallar den ”kontrarevolutionära delen av den venezuelanska fackföreningsrörelsen, som är lierade med Revolutionens fiender som förfogar över mycket pengar”, i klartext spillrorna av CTV.
* Hur reagerar Venezuelas motsvarighet till svenska SAF, eller Svenskt Näringsliv, som det nu heter, när arbetarna på ett privat företag kräver samma rättigheter och vill införa Arbetarkontroll som inom de statliga eller nationaliserade företagen?
– CTV är i dag bara ett skal med några fackföreningar i portföljen. Majoriteten av de organiserade arbetarna inom den privata sektorn är anslutna till UNT tack vare den klassiska konfrontationen mellan kapital och arbete. Vi har också märkt, när vi har kommit till lokala kollektivavtalsförhandlingar på ett företag, att det lokala facket och arbetarna kräver högre löner men också nationalisering av företaget, vilket får ägarna att dra åt sig öronen. Vi menar att en nationalisering av ett företag inte alltid är en utväg för det finns många företagare som inget hellre vill än att staten ska köpa upp ett skrotfärdigt företag som de har pumpat ut sista dollarn, för det säger lagen som ger aktieägarna stora fördelar när företaget köps upp av staten. Staten har inte möjlighet att tillmötesgå alla de krav som arbetarna har ute på företagen men vi är helt på det klara med det strategiska målet är ett övertagande av kontrollen av produktionsmedlen.
* Vad är det för vits att nationalisera ett företag om inte arbetarna på denna arbetsplats har en politisk- och klassmedvetenhet som innebär att de är mogna att driva produktionen under arbetarkontroll? Debattörer som James Petras kritiserar regeringen Chavez för att ”inte ens ha tagit över banksektorn eller egna produktiva investeringar i landet”.
Orlando Pérez:
– Som landsorganisation har vi efter dessa år av revolution begripit att utan en politisk fostran av de anställda är det omöjligt att ta över ett företag och införa arbetarkontroll för att gå vidare. Det handlar inte om ett dekret, utan att bygga. Och vid ett givet tillfälle när den samlade arbetarrörelsen är mogen och ger signalen, kanske om 3-4 år, råder det en annan situation som vi ännu inte befinner oss i. Då är Arbetarråden och arbetarkontrollen mer utvecklade och facken mer eniga och inser sin roll i den revolutionära processen inte bara handlar om några avtalskrav utan kräver politiskt utrymme i ledningen av den nya staten.
– Bygget av socialismen är ingen enkel sak för vi är fostrade i kapitalismen. UNT har som uppgift att delta i den politiska fostran.

För en internationell ”Antikapitalistisk Kampplattform”

Den Fackliga Världsfederationen (FVF) bildades i Paris efter andra världskriget 1945 och fick en ledning som inte föll USA och västeuropeiska socialdemokrater i smaken. CIA och Västeuropas socialdemokrater konspirerade för att slå sönder FVF men misslyckades vilket kulminerade i bildandet av FFI, Fria Fackföreningsinternationalen, 1949.
UNT är medlem i FVF, med säte i Aten och deltog nyligen i en världskonferens arrangerad av FVF. Där föreslog de venezuelanska fackföreningsledarna att världens fackföreningar bör inleda arbetet på att skapa en ”Antikapitalistisk Kampplattform för Exploaterade Arbetare och Folk i Världen”.
– De landsorganisationer som har haft ansvaret för sparkassor och pensionsfonder är i maskopi med kapitalet och kommer i yttersta fall att förråda sina medlemmar. Därför behöver vi skapa nya klassorganisationer i världen som tillåter att den kamp som har exploderat, som resultat av den internationella kapitalistiska krisen, kanaliseras i nya organisationer. 
Dick Emanuelsson

lunes, 16 de agosto de 2010

Vem vill störa förbindelserna Venezuela-Colombia . . .

“Dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”


Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2010-08-15 / Venezuela och Colombia återupprättade den 9 augusti fulla diplomatiska förbindelser, förbindelser som den 23 juli hade avbrutits abrupt av president Chavez. Den värsta krisen sedan 1 mars 2008, då Colombia bombade och invaderade grannlandet Ecuador, hade, åtminstone temporärt, fått en lycklig upplösning.

– För vår värdighet bryter Venezuela alla sina förbindelser med Colombias regering, sa Chavez den 23 juli på en presskonferens. Bredvid honom stod Diego Maradona och ömsom applåderade Chavez och ömsom, i likhet med journalisterna framför paret, ställde frågor till Venezuelas president.

Maradona-Chavez
Det var efter att Chavez hade uttalat sig om förhoppningar om bättre förbindelser med Juan Manuel Santos, Colombias nye president sedan den 7 augusti, som Maradona på det typiskt melankoliska argentinska sättet att uttrycka sig tittade upp på den mycket längre Chavez och frågade;

– Men är inte Santos bara en fortsättning av Uribe?

Frågan blev en hård tackling som nästan fällde Chavez’ sinnesro. Men han fann sig och svarade:

– Oye chico, hörrudu grabben! Den där frågan är delikat. . .

“GOOGLE-BEVIS”

Under en vecka hade Colombias då avgående president hållit åtminstone den latinamerikanska presskåren i ett järngrepp. Presidentpalatsets presschef hade sammankallat de ackrediterade medierna i Bogota och hade aviserat att Uribe och militären skulle presentera foton och videos på morgonen. Dessa skulle bevisa att Venezuela skulle ha upplåtit ett gränsområde för FARC-gerillan. Tre läger för 1500 gerillasoldater påstods härbärgeras 20 km in i Venezuela med Chavez’ kännedom.

För en person med kännedom om FARC-gerillans organisatoriska struktur så utgör påståendet en enorm truppkoncentration som i Colombia innebära minst 10, kanske 15 gerillafronter.

Men reportrarna i Bogota fick åka tillbaka till sina redaktioner utan varken fotografier eller videos. Ett utslätat pressmeddelande lästes upp och efter 2,5 minuter var presskonferensen avslutad. Uribes presstalesman förklarades att ”bevisen” skulle presenteras veckan därpå på OAS’ extrainkallade möte som skulle behandla frågan. Men det som retade medierna mest, var att 3-4 direktörer från de Uribetrogna colombianska medierna fick tillgång till ”bevisen” i ett rum i presidentpalatset.

Uribes utspel sågs av de flesta som en öppen provokation och avledningsmanöver för egna inrikesproblem.

UTRIKESPOLITISKT STICKSPÅR OCH FÖRSTÄRKT GERILLA

För Uribe återstod det två veckor innan han skulle överlämna presidentbaneret till Juan Manuel Santos, Uribes före detta försvarsminister. Han är en klassisk representant för den colombianska oligarkin och bördig Santosklanen i landet. Denna är landets Berlusconi, äger den enda dagstidningen av nationell spridning och en rad TV-kanaler, tidskrifter som ”tillsätter och avsätter presidenter”, som colombianen i gemen säger om El Tiempo-gruppen.

Uribe var rejält pressad och hade i sin tur pressat hela det militära ledargarnityret den senaste sexmånadersperioden för att detta skulle gripa eller döda åtminstone någon av gerillabefälhavarna i FARC innan Uribe lämnade in. Mot Alfonso Cano, FARC:s högste kommendant, hade över 20.000 elitsoldater satts in som med stöd av stridsflyget inte lyckades döda eller gripa honom. Striderna har varit oerhört hårda och förluster har registrerats på bägge sidor. Uribe hade vid sitt tillträde i augusti 2002, som alla tidigare presidenter den senaste 50-årsperioden, försäkrat nationen att han skulle krossa gerillan militärt.

Men alla rapporter, både i Colombia som hos Internationella Röda Korset eller FN:s representanter, konstaterar att gerillan tvärtemot Uribes och Santos’ uttalanden, har förstärkts och omgrupperats i nästan hela landet. Arméns förluster under 2010, sa en spansk konfliktforskare många gånger anlitad av FN, är en bekräftelse på denna förstärkning av FARC.

MASSGRAVEN I URIBES POLISSTAT

Ett offer för den colombianska militärens krig mot civilbefolkningen
Uribe är också enormt ansatt av skandalen med den hemliga politiska polisen DAS, direkt underställd presidentpalatset. Denna har under flera år har förföljt, spionerat och avlyssnat journalister (bland annat denne reporter), ledamöter av den Högsta Domstolen samt vänster och fackföreningsrörelse. I dag sitter 30 höga officerare inom Uribes kontraspionage bakom galler, fängslade på order av Högsta Domstolen som vägrat att låta sig skrämmas av Uribes hot.

Några av de 2000 kropparna i massgraven i Macarena.
Den andra skandalen handlar om massgraven i den lilla staden Macarena som innehåller 2000 kroppar, offer, enligt bondebefolkningen i området, för arméns ’smutsiga krig’ mot civilbefolkningen som anklagas att tjäna FARC-gerillan. Tack vare en brittisk parlamentsdelegation som besökte området i juli kunde Latinamerikas största massgrav med internationell draghjälp uppdagas. Den kan jämföras med massgraven i Srebrenica i Bosnien den 11 juli 1995 där tusentals bosniska män mördades och fyllde massgraven hela världen skakades av. Men massgraven i Macarena har knappt fått en notis i västmedierna.

Men Uribe kontrade och anklagade människorättsorganisationerna i Colombia för att vilja misskreditera de väpnade styrkorna och för att tjäna gerillan. State Departement har hittills inte sagt ett enda ord i denna fråga.

BESÖK USA:s SJU MILITÄRBASER I COLOMBIA

Det är denna bakgrund man ska ha för att bättre förstå Uribes anklagelser om FARC-baser i Venezuela, menar både Chavez och det colombianska kommunistpartiets generalsekreterare Jaime Caicedo. Uribes OAS-ambassadör Luis Alfonso Hoyos anklagade den 23 juli Venezuela för att hysa gerillaläger och gerillasoldater. ”Bevisen” som presenterades orsakade många sura kommentarer i korridorerna bland ambassadörerna som i likhet med de flesta med lite datakunskap konstaterade att Uribes militärer hade använt Googles sökmotor för att lokalisera vad Hoyos ansåg vara tre gerillaläger. Uribe krävde en internationell oberoende kommission som under en 30-dagarsperiod skulle inspektera området för att verifiera Uribes anklagelser.

Venezuelas OAS-ambassadör Roy Chaderton, kontrade och föreslog att en bred delegation av OAS-ambassadörer i stället skulle besöka USA:s sju militärbaser i Colombia.
Men skadan var redan skedd och Chavez bröt förbindelserna med omedelbar verkan och beordrade den colombianska ambassaden i Caracas att packa sina pinaler under 72 timmar och lämna landet.

URIBES UPPDRAGSGIVARE TALAR

USA:s reaktion kom redan dagen efter när State Departements språkrör J. P. Crowley sa att “vi stöder vad Colombia föreslog igår att skapa en internationell kommission som besöker och undersöker de identifierade gerillalägren”. För de olika USA-administrationerna som upprepade gånger har insinuerat men aldrig lyckats bevisa att den colombianska gerillan har läger på venezuelanskt territorium med tillstånd av Chavez, uttalade nästan omedelbart sitt stöd för Uribe och hade redan sin ståndpunkt klar i ”skuldfrågan”; lägren var ”identifierade”.

Nu följde slag på slag.

Den 5 augusti anklagade Crowley Venezuela för att inte samarbeta i kampen mot terrorismen. Några månader tidigare anklagades Caracasadministrationen för att inte samarbeta i kampen mot den internationella narkotikahandeln.

VEM RÄDS EN DIALAG SANTOS & FARC?

Den 7 augusti, dagen för Santos’ installation på presidentposten, uttalande denne att han skulle arbeta för ett slut på våldet, kriget, och att “dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”.

FARC-gerillans ledare Alfonso Canos hade via en video dagarna innan riktat en direkt uppmaning till Santos om att ”låt oss samtala”, utan några som helst villkor.

Både Santos’ som Canos uttalande förkastades av den högerextrema sektorn där Uribe och en stor del av den militära hierarkin är grupperad i men hälsades välkommen hos breda samhällsgrupper i Colombia.

Det besatta motståndet hos den politiska och militära eliten mot en fredlig politisk förhandlingslösning med FARC och ELN-gerillan är impregnerad i ryggraden.

CHAVEZ’ TAKTIK OCH STRATEGI

Chavez hade i sin tur sin strategi klar. Om inte Santos, som tidigare öppet har uttalat sin fiendskap mot Chavez, förändrar Uribes krigiska attityd mot Venezuela, kommer Colombias exportörer, både inom industri, jordbruk, boskap som den lätta industrin att fortsätta registrera gigantiska förluster. Venezuela är Colombias tredje största exportmarknad efter USA och Europa. Enbart bilindustrin har förlorat 5.000 arbetstillfällen och de tre landsorganisationerna i Colombia har försökt vädja till Chavez att ändra ståndpunkt. Enligt den antichavistiska venezuelanska dagstidningen El Universal har exporten från Colombia till Venezuela minskat med 72,8% det senaste året.

DRAMATISK EXPORTSVACKA

Första kvartalet 2009 exporterade Colombia handelsvaror till Venezuela för 1.397 miljoner dollar. Motsvarande siffror för första kvartalet 2010 är 380 miljoner dollar. Colombias procentuella andel av sin export till Venezuela var 2009 18,4% av den totala exporten. Detta år utgör den bara 4,2 procent.

Bakom den dramatiska reduceringen av både export som bilaterala förbindelser är Uribes godkännande att upplåta sju militärbaser till USA:s Södra Militärkommando samt varenda flygplats, hamn eller annan militär installation för USA:s väpnade styrkor som åtnjuter diplomatisk immunitet.

Men Chavez kastade dagarna innan Santos’ presidentinstallation ut en signal om att situationen skulle kunna förändras:

– Hoppas att vi efter den 7 augusti (när Santos tog över) kan genomföra ett möte på utrikesministernivå för att samtala över våra förbindelser.

Och mötet hölls tisdagen den 9 augusti, två dagar efter presidentinstallationen i den karibiska staden Santa Marta där Venezuelas landsfader Simon Bolivar vilar.

”Under fyra timmar löste Santos och Chavez den mest allvarliga bilaterala krisen de senaste åren”, rubricerade El Tiempo mötet. Colombias industriförbund och en rad företagsledare välkomnade mötet och avtalet som slöts medan Uribe surt sammanfattade mötet med att ”Chavez är feg”.

FÖRSTÄRKTA FÖRBINDELSER, ELLER?

Överenskommelsen mellan de bägge statscheferna innebär bildandet av fem arbetsgrupper som ska normalisera handel, ekonomiskt utbyte, sociala och sysselsättningsåtgärder i gränsområdet (200 mil), gemensamma satsningar på utbyggnad av infrastruktur samt skapandet av en säkerhetskommission.

Chávez’ taktik hade lyckats. Åtminstone temporärt. Han utnyttjade motsättningarna mellan den mäktiga industri- och jordbruksexporterande sektorn och den militaristiska delen av den colombianska oligarkin.

Frågan är om Santos har en seriös och verklig vilja att förstärka freden i stället för att ge sig in på militära äventyr? Eller om han tillåts av USA och den extrema högern i Colombia att föra en självständig politik och förstärka de historiska förbindelserna mellan två broderfolk?

Historien ger dessvärre ett dystert besked.

VEM TJÄNAR PÅ ATT SPRÄNGA EN BILBOMB?

Två dagar efter 5-punktsöverenskommelsen exploderade en kraftig bilbomb utanför redaktionen för Caracol Radio, Colombias största radiostation. Tre veckor tidigare hade den polisiära bevakningen dragits tillbaka utan någon som helst förklaring från gatan utanför Caracol, uppgav Caracols chefredaktör Dario Arismendi. Bilen som exploderade tillhörde också en hög militär.

Till skillnad mot de åtta åren av Uribestyre uttalades efter bilbomben inga kategoriska domar över vem som var ansvarig för bilbomben. Tidigare behövdes det varken poliser, åklagare eller ännu mindre preliminära förundersökningar med indicier eller tekniska bevis för att Uribe och hans ministrar och generaler omedelbart skulle anklaga FARC-gerillan för aktionen.

Det är också från denna radiostation som Flammans Latinamerikareporter gick ut klockan 22.00 nästan varje fredagskväll efter att ha deltagit i ett radioprogram som kommenterade ’dagens nyhet’ tillsammans med tre andra utländska reportrar ackrediterade i Colombia.

Inte bara radioprogrammen skrevs rent hos den hemliga politiska polisen DAS utan även min utgång registrerades med klockslag och en rad fotografier som beskrev min sju kvarter långa promenad till Avenidas Caracas där jag tog matarbussen hem till min lägenhet i norra Bogota (längre fram kommer ett reportage om säkerhetspolisens förföljelser).

BILBOMB MOT SENATOR

På torsdagskvällarna deltog den högerextreme senatorn Vargas Lleras i samma program. Hans bil sprängdes i luften en kväll efter att hans livvakter från DAS hade dragits tillbaka tidigare under dagen. Uribe och DAS anklagade omedelbart FARC-gerillan för att vara ansvarig för terroristaktionen. Vargas Lleras är nu inrikes- och justitieminister och redan förra året anklagade han öppet DAS, inte FARC, för att vara de ansvariga för bilbomben. För många av de hemliga dokumenten som avslöjats visar hur DAS genomförde terroristaktioner som FARC-gerillan anklagades för att ligga bakom.

Det är också mot Uribe som misstankarna dras angående bildbomben förra veckan. De 30 officerare från DAS som sitter bakom galler har erkänt att de spionerade på journalister och ledamöter från Högsta Domstolen. Och för varje förhör så har pusslet kommit allt närmare sin lösning där Uribe står i centrum. Bomben, säger både den liberala senatorn Piedad Cordoba som kommunistpartiets ledning, ska ses som ett försök att skrämma både regeringen Santos som DAS-officerarna och Högsta Domstolen att om rättsprocesserna kommer allt för nära den verkliga makten i Colombia så vet den att försvara sig med de medel den alltid har använt, våld.

Chavez å sin sida behöver neutralisera en flank i det krig han är utsatt för från USA och den inhemska oppositionen. Den 26 september är det parlamentsval i Venezuela och högeroppositionen vädrar morgonluft. Att slippa ett flerfrontskrig är en fördel och Chavez kan därför ägna sig med all kraft att hans socialistparti i allians med kommunistpartiet vinner parlamentet även denna gång.