<5293>
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070518 / En svensk medborgare, Erin Ronald Larson och hans colombianska sambo, Diana Patricia Peña, kidnappades enligt Colombias största teve- och radiokanal Caracol på torsdagen [1].
Larsson bodde i området och enligt Caracol ägde han flera gårdar. Han är välkänd av civilbefolkningen som gett honom smeknamnet ”El Sueco”, svensken.
Enligt de första rapporterna överraskades paret på en av sina gårdar av ett beväpnat kommando. Detta hade brutit sig in på gården och förde med sig paret in i djungeln i naturreservatet Nudo de Paramillo. Enligt de colombianska myndigheterna inledde en armén en jakt på kidnapparna men hittills har förföljelsen inte gett något resultat.
Kidnappning av Skanskaanställda
Kidnappningen ägde rum i samma område som de två svenska topograferna Tommy Yrving och Danny Applegate kidnappades i december 1994 av FARC-gerillans 18:e front. Kidnappningen då uppgavs av gerillan vara en protest mot Skanskas kraftverksbygge i samma område. Kraftverket förstörde utkomsten och fisket för 10.000 fiskarfamiljer i floden Rio Sinú. Många indianer från Embera-Katiofolken som protesterade mot bygget mördades av paramilitärerna.
Dammen dränkte områden där indianerna hade utövat sina historiska kulturella ritualer i tusentals år och floden och jorden där de hämtade sin överlevnad. Colombias författningsdomstol uppsköt starten för kraftverksbygget i nära två år för att av den colombianska staten skulle ge reella garantier för att indianbefolkningen skulle kompenseras för de oåterkalleliga skador som kraftverket medförde.
De två svenskarna släpptes i maj 1995 efter att gerillans kommuniké, där den protesterade mot bygget, lästes upp i Bogota och på Rosenbad i Stockholm
Paramilitär vagga
Kidnappningen igår ägde rum vid en plats som heter Cielito Lindo som ingår i byn El Diamante. I denna by återfanns de paramilitära dödsskvadronerna AUC:s centrala bas sedan 1997. Härifrån gav de paramilitära ledarna som Carlos Castaño eller Salvatore Mancuso order om mord, massakrer och blodbad runt om i hela Colombia. Mancuso berättade inför åklagaren under tre dagar denna vecka om hur organisationen finansierades och vilka politiska, sociala och ekonomiska krafter som stödde och anlitade denna organisation i landet.
Den 28 december 1998 attackerade fyra FARC-fronter byn El Diamante och brände ned den paramilitära basen till grunden. USA:s militära underrättelsesatelliter hade registrerat stora truppförflyttningar och kontaktade sina allierade inom den colombianska armén som skyndade till de paramilitära ledarnas undsättning. AUC-ledaren Carlos Castaño skottskadades i en skinkan men undsattes av en helikopter som kom till platsen. Armén skickade stora truppärkoncentrationer och en av dessa landade mitt bland gerillatrupperna som dödade 38 armésoldater. Efter att FARC-gerillan hade dragit sig tillbaka återvände paramilitärerna.
Vilket förhållande har svensken till AUC?
I onsdags uppgav Salvatore Mancuso inför åklagarna att AUC kontrollerade 25 av 28 kommuner och borgmästare i länet Cordoba. Bland dem borgmästaren i Tierra Alta, Sigifredo Senior y Santos Negrete [2].
Men inte bara lokalpolitiker stod på paramilitärernas lista över allierade. Generaler, multinationella företag, bland dem Hyundai som levererade fyra bilar varje år till AUC som en ”kvot”, 35 procent av de nuvarande kongressledamöterna, tidningsägare och till och med vicepresident Francisco Santos, som till och med föreslog AUC att skapa en paramilitär front runt om Bogota för att stoppa FARC-gerillans historiska inflytande hos bondebefolkningen i länet runt huvudstaden Bogota, utpekas som AUC:s allierade.
Om den svenske medborgaren Erin Ronald Larson har levt och verkat i detta område så har det också skett med välsignelse av paramilitärerna, en outtalad lag på AUC-kontrollerat område. Om gerillan har uppgifter på om att han ska ha finansierat eller på något annat sätt haft speciella relationer till AUC, gör gerillan en undersökning på hans förehavanden via gerillans eget underrättelsenät. Om uppgifterna stämmer att Larsson ska ha förfogat över flera gårdar i området, blir han ännu mer intressant för gerillan.
Dödad för AUC-stöd
Efter att paramilitärerna utåt sett har lagt ned vapnen och inlett förhandlingar med regeringen Alvaro Uribe, har flera av dess ledare dödats, antingen av gerillan eller av personer och krafter som stått AUC nära, till exempel militären. I regionen Urabá dödades en storgodsägare av ett förmodat gerillakommando i onsdags. Godsägaren utpekades för att ha stött paramilitärerna i regionen.
Enligt Caracol finns det flera hypoteser på vilka gärningsmännen bakom kidnappningen av Larsson skulle vara. En av hypoteserna är att det skulle handla om kriminella brottslingar eller FARC-gerillan. Många av de paramilitärer som har demobiliserats har återvänt till nya paramilitära grupper som ”Las Aguilas Negras”, De Svarta Örnarna. De opererar intimt med den colombianska kokainmaffian, där de forna paramilitära ledarna är de främsta.
NOT:
[1] Secuestran un ciudadano europeo y su esposa en Córdoba. Caracol 05/18/2007-06:30:00. http://www.caracol.com.co/noticias/428716.asp
[2] 25 alcaldes de Córdoba son aliados nuestros, dijo Salvatore Mancuso durante audiencia. Dagstidningen El Tiempo, 16 maj, 2007. http://www.eltiempo.com/justicia/juicio_paras/paramilitares/ARTICULO-WEB-NOTA_INTERIOR-3558393.html
viernes, 18 de mayo de 2007
miércoles, 16 de mayo de 2007
Överlever Uribe och kongressen?
TEGUCIGALPA / 070516 / Händelseutvecklingen i Colombia går snabbt. Krisen är nu mycket stor och frågan är om regimen Uribe överlever den.
På fredag är det generalstrejk. Universiteten är i strejk mot privatiseringen av pensionsfonderna som är ett första steg mot privatiseringen is törsta allmänhet.,
17 kongressledamöter från Uribelägret har fängslats på order av Högsta domstolen och åklagarämbetet. I vilket land i världen kan en kongress betraktas som legitim om den 1) har valts på hot från dödsskvadronerna 2) om nära tio procent av ledamöterna sitter i fängelse?
Eller där vicepresidenten och försvarsministern, kusiner och ägare till den största massmediakoncernen i Colombia, El Tiempo, har agerat som konspiratörer för att utlösa en statskupp mot den lagligt valde presidenten, må vara en knarkpresident som Ernesto Samper, men ändå?
Dessutom har den största skandalen inom poliskåren exploderat efter att underrättelsetjänsten DIPOR inom polisen under fyra år (Uribes tid vid makten) har spelat in 8.000 timmar spioneri på journalister (där känner jag mig träffad), oppositionen, facket, folkrörelsen och så vidare och till och med på ett par ministrar inom Uribeadministrationen. För det fick elva (11) generaler sparken i måndags.
Där har ni ett saldo av denna vecka som bara har kommit halvvägs. Och då finns referatet jag gjorde om Mancusos bekännelser igår, tisdag.
Idag onsdag fortsätter han och ska i dag lägga fram namnen på de personer, företag och andra inom den ekonomiska eliten som utgjorde de verkliga arbetsgivarna för de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia , 1994-2007.
Dick Emanuelsson
På fredag är det generalstrejk. Universiteten är i strejk mot privatiseringen av pensionsfonderna som är ett första steg mot privatiseringen is törsta allmänhet.,
17 kongressledamöter från Uribelägret har fängslats på order av Högsta domstolen och åklagarämbetet. I vilket land i världen kan en kongress betraktas som legitim om den 1) har valts på hot från dödsskvadronerna 2) om nära tio procent av ledamöterna sitter i fängelse?
Eller där vicepresidenten och försvarsministern, kusiner och ägare till den största massmediakoncernen i Colombia, El Tiempo, har agerat som konspiratörer för att utlösa en statskupp mot den lagligt valde presidenten, må vara en knarkpresident som Ernesto Samper, men ändå?
Dessutom har den största skandalen inom poliskåren exploderat efter att underrättelsetjänsten DIPOR inom polisen under fyra år (Uribes tid vid makten) har spelat in 8.000 timmar spioneri på journalister (där känner jag mig träffad), oppositionen, facket, folkrörelsen och så vidare och till och med på ett par ministrar inom Uribeadministrationen. För det fick elva (11) generaler sparken i måndags.
Där har ni ett saldo av denna vecka som bara har kommit halvvägs. Och då finns referatet jag gjorde om Mancusos bekännelser igår, tisdag.
Idag onsdag fortsätter han och ska i dag lägga fram namnen på de personer, företag och andra inom den ekonomiska eliten som utgjorde de verkliga arbetsgivarna för de paramilitära dödsskvadronerna AUC i Colombia , 1994-2007.
Dick Emanuelsson
Alla bananmultisar betalade paramilitärerna
9310 teckenColombias vicepresident uppmanade paramilitären att skapa en front runt Bogota mot gerillan
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070515 / Chiquita Brands Inc, Dole, Del Monte och en rad colombianska bananbolag, ALLA, absolut ALLA betalade 1 cent (dollar) per bananlåda till de blodbesudlade paramilitärerna AUC i Colombia.
Chiquita kallar det för en ”skyddsavgift i omsorg om de anställda”. Men all statistik 1997-2004 talar om motsatsen. Över 500 bananarbetare mördades av paramilitären under den tidsperiod Chiquita betalade sin del till dem som i bananregionen Urabá gick under namnet ”Mochacabezas”, halshuggarna. Offret fick huvudet avhugget och mördarna spelade fotboll eller utövade prickskytte på det.
Massgravar
Varje dag offentliggörs nya makabra uppgifter om det paramilitära barbariet i Colombia. Den 13 april meddelade den enda rikstäckande dagstidningen El Tiempo, att över 50 000 anhöriga [1] till offren för paramilitären kräver rättvisa. Massgravar grävs upp varje dag och får Bosnien att komma i skuggan av krigsbrott.
Paramilitärernas högste ledare Salvatore Mancuso erkände i januari att han personligen var ansvarig för 336 mord på civila. Men enbart i länet Norte de Santander menar polismyndigheterna, som var allierade med paramilitären, att han som befälhavare för ”Bloque Catatumbo” är ansvarig för minst 7500 mord, bland dem dussintals fackförenings- och vänsterledare från oljefacket USO och staden Tibú och Cucuta.
I förra veckan uppgav riksåklagaren Mario Iguarán att så många som 3.000 offer, bland dem 500 ecuadorianer, finns i hundratals massgravar i länet Putumayo, vid gränsen mot Ecuador. Ett par hundra av dessa har grävts med sina makabra resultat. Samma sak i länen Sucre, Cesar, Magdalena, Guajira, Meta, Antioquia, och så vidare. Men om händelserna i det forna Jugoslavien fick stora rubriker råder nästan motsatsen i fråga om Colombia, trots att inbördeskriget pågått sedan 1964.
Möte med plantageägarna
I tisdags (15 maj) stod Mancuso inför åklagaren för tredje gången. Spänningen hade stegrat inför detta förhör eftersom Mancuso lovade att lägga alla papper på bordet om vem som skapade paramilitären, vem som finansierade dem och vem som underhöll och stöder sig på dessa det ”smutsiga krigets” operatörer.
Natalie Springer, journalist, jurist och FN-konsult i konfliktfrågor, intervjuade Mancuso några dagar innan förhöret och Mancusos berättelse har skakat Colombia:
– Alla bolag betalade oss. Alla! I slutet av 1997 avled fadern till Raúl Hasbún, en plantageägare. Detta föranledde ett möte bland alla plantageägare (verksamma företag inom bananbranschen) där Raúl Hasbún utsågs som plantageägarnas representant inom AUC. Raul blev först förhandlingsrepresentant med AUC och senare befälhavare för ”Bloque Bananero”, uppgav Mancuso till Springer.
”Bloque Bananero”, som opererade i en av de två bananregionerna i Colombia, Urabá, var hänsynslös och slaktade bananarbetare eller bönder som misstänktes för att stödja gerillan eller på annat sätt inte accepterade den ”nya ordningen”.
Dole samlade in ”skyddsavgiften”
– Ett avtal slöts med Chiquita Brands Inc, Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Övriga företag i regionen betalade en halvårsavgift. Företaget Dole utsågs att samla in pengarna och avsluta varje operation. Företagen kallade detta för ett bidrag till ’säkerhetsföretaget Convivir Papagayo’, berättade Mancuso.
Mancuso säger att pakten med bananföretagen i regionen Urabá var så framgångsrik att Raúl Hasbún presenterade den för den paramilitäre chefen i Colombias andra bananregion Cienaga, vid kuststäderna Santa Marta och Barranquilla. ”Jorge 40”, ansvarig för tusentals mord på bönder, indianer i Sierra Nevada och bananarbetare i Cienagaregionen, gick på i samma spår. Men gerillan som opererade i området utgjorde ett hinder och metoden blev att stoppa produktionen under en månad.
– Strejkerna (i själva verket lockout) syftade till att ruinera de små colombianska plantageägarna vilket möjliggjorde för de stora företagen att sluka och köpa upp dem och skapa ett monopol (på produktion och distribution, reds. Anm.).
Mancuso uppger även att massakrerna på bananarbetarnas fackliga ledare ”möjliggjorde att riva upp den sociala modellen som hade avtalats med fackföreningarna”.
I klartext: Arbetsgivarna utnyttjade den väpnade terrorn som de finansierade till att slå sönder den fackliga rörelse värd namnet som existerade innan 1997 då paramilitärerna lade under sig de två bananregionerna.
Alliansen armé-paramilitär
Något skydd från de militära eller polisiära styrkorna kunde inte civilbefolkningen, facket eller bananarbetarna heller räkna med. Salvatore Mancuso berättade för åklagaren i tisdags att han under 1996 och 1997 sammanstrålade flera gånger med general Rito Alejo del Río, chef för den 17 :e armébrigaden Voltígeros, på en gård i staden San Pedro i Urabá. Närvarande vid detta möte var AUC:s dåvarande befälhavare, Carlos Castaño och ”El Aleman” (tysken), den paramilitäre chefen i bananregionen Urabá. Med general Rito Alejo del Río diskuterade och planerade de hur den paramilitära expansionen i Urabá skulle genomföras.
Rito Alejo del Río avsattes av åklagarämbetet 1999, anklagad just för att ha stimulerat bildandet av paramilitära grupper. Efter avsättandet geonomfördes ett hyllningsmöte för den i Uraba hatade generalen. Bland dem som sände hyllningstyelegram till den man som kallades ”El Pacificador de Urabá (Fredstiftaren i Urabá) återfanns dåvarande guvernören i länet Antioquia, i vilket Urabá ingår, Alvaro Uribe, nuvarande president i Colombia.
Enligt Mancuso pågick från 1994 ett intimt militärt samarbete mellan paramilitären och de väpnade styrkorna. I Mancusos eget hemlän, Cordoba, sågs han som vilken soldat som helst inne på den 11:e armébrigaden i staden Monteria.
Om Colombias förre ÖB, general Martin Orlando Carreño, berättade Mancuso att hans paramilitärer patrullerade tillsammans med denne general och hans trupper i jakt på gerillan eller misstänkta gerillakollaboratörer.
Vicepresidentens förslag
Men det som slog ned som en bomb i tisdags var Mancusos uppgifter om att han hade tre möten med nuvarande vicepresident Francisco Santos, före detta chefredaktör och ägare av El Tiempo, och två möten med Juan Manuel Santos, kusin och delägare i den mäktiga El Tiempo-koncernen men framför allt försvarsminister i Uribes regering. På dessa möten deltog AUC:s högste ledare Carlos Castaño.
Enligt tevekanalen Caracol [3], sa Mancuso att han var överraskad över Francisco Santos’ stora intresse för det paramilitära projektet. Santos skulle också, enligt Mancuso, ha föreslagit bildandet av ett paramilitärt block kring huvudstaden, oroad över FARC-gerillans starka historiska inflytande bland bönderna i länet. Enligt Mancuso erbjöd Castaño Colombias nuvarande vicepresident befälhavarskapet för detta “Bloque Capital”, som det kom att döpas till, ansvarig för flera tusen mord på försvarslösa Bogotabor och bönder i länet. Men Santos tackade nej eftersom, som han sa, inte kände till hur vapen och militära operationer genomförs.
Paramilitarism är statspolitik
Salvatore Mancuso sammanfattade det paramilitära projektet AUC som ”statspolitik, organiserad av den ekonomiska makten och underhålld av militären”.
Och det är den ekonomiska makten, bland dem mäktiga boskaps- och landägare, industriägare och multinationella företag, som dragit nytta av detta barbariska ”projekt”, som några kallar ett ”fenomen” men som i högsta grad har en materiell bas. I stället för en jordreform i Colombia har en gigantisk kontrareform genomförts. Koncentrationen av jord har accelererat i samma takt som landets interflyktingar, i dag över tre miljoner, näst störst i världen, har blivit allt fler. Landets president Uribe tillhör de 0,6 procent av de registrerade landägarna i Colombia som förfogar över 60 procent av all registrerad mark i landet, medan 51 procent av landets mest fattiga bönder bara förfogar över 2,7 procent av den totala markytan.
Dollar och fackmord
Chiquita redovisade i Colombia en vinst på 48 miljoner dollar under åren 2001-2004, nära 350 miljoner svenska kronor. Till Mancuso och hans mördare betalade företaget 1,7 miljoner dollar.
I en utredning [4] som Internationella Fackföreningskonfederationen (ITUC) presenterade inför EU-parlamentet den 18 april i år, framkommer det att av de nästan 2500 fackliga medlemmar som mördades mellan 1991-2006 står de väpnade styrkorna och paramilitärerna som ansvariga för 97 procent av morden, medan gerillan och andra aktörer står för resten, tre procent.
Janek Kuczkiewicz, den fackliga internationalens människorättsansvarige, uppgav att siffrorna kontrasterar mot den officiella bilden som regeringen Uribe brukar hävda, att morden på facket är ett utslag av den väpnade konflikten i landet. 22 procent av de mördade var fackliga ledare.
Frågan är vem Chiquita trodde sig ”beskydda” genom att finansiera AUC?
Natalie Springer avslutade sin intervju med Salvatore Mancuso med en ”smärtsam uppmaning till USA:s rättsmyndigheter och USA:s folk att de undersöker och går till botten med USA-företagens agerande och samtidigt överväger den ansökan om utvisning till Colombia (som Colombias riksåklagare har krävt) av företagens verkställande direktörer”.
Dick Emanuelsson
Not:
[1] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares. Dagstidningen El Tiempo 13 april 2007. http://www.acompaz.org/article.php3?id_article=1514
[2] 'Todas las bananeras nos pagaban': Mancuso. Av Natalia Springer, 14 maj, 2007. http://colombia.indymedia.org/news/2007/05/64836.php
[3] http://www.caracol.com.co/noticias/427385.asp
[4] Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas.http://www.ituc-csi.org/spip.php?article1063&lang=es.
lunes, 14 de mayo de 2007
Strejk mot honduranska “Kubaläkare”
6081 tecken
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
TEGUCIGALPA / 070515 / I Honduras pågår en märklig strejk. 500 honduranska AT-läkare [1] har i 55 dagar strejkat mot drygt 300 landsmän som utbildats till läkare på den Latinamerikanska Medicinhögskolan (ELAM) i Havanna. Honduras allmänna sjukvård är på gränsen till en kollaps.
I Honduras dör varje dag, enligt FAO:s representant i landet, 15 barn. Om inte den sociala och ekonomiska situationen förändras kommer över 30 barn att dö per dag, om den nuvarande trenden håller i sig. Därför är behovet av hälsovård i Honduras enormt.
När orkanen Mitch dessutom dränkte omkring 40 000 människor 1998 beslöt den kubanska regeringen, mitt under sin svåraste ekonomiska kris, att inte bara skicka 300 högt kvalificerade läkare till Honduras som, innan de tilläts återvända till Kuba, skulle rädda livet på lika många som hade förolyckades 1998.
Men regeringen i Havanna erbjöd också fattiga honduranska ungdomar att utbilda sig till läkare på ELAM som invigdes den 27 februari 1999. Ländernas utrikesministrar undertecknade ett avtal och sympatin för Kubas humanism mot detta fattiga folk växte enormt i Honduras, trots att det då inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de bägge länderna.
105 000 läkare ska utbildas
Den första kontingenten av 1600 unga latinamerikanska läkare på ELAM utexaminerades den 20 augusti 2005 då de mottog sin läkartitel. Av dessa var 216 honduraner. Sammanlagt studerar 1000 honduraner på ELAM, erkänd i hela världen för sin extraordinära utbildning.
När de fick sin läkartitel denna augustikväll fanns också Venezuelas president Hugo Chavez på plats. I ett specialavtal mellan Kuba och Venezuela som offentliggjordes av de bägge statsledarna, informerades att en ny läkarhögskola skulle byggas i Venezuela (som nu står klar) och att de bägge länderna tillsammans under den kommande tioårsperioden ska utbilda 105.000 nya latinamerikanska läkare.
Den typiske läkarstudenten på ELAM är fattig. Han och hon är också indian eller svart. I Honduras kommer ett 50-tal gariffunas, svarta afrikaättlingar på landets atlantkust, att utbildas. De kommer att utgöra ett ovärderligt stöd för de svarta samhällena som saknar det mest grundläggande i hälsovård. Samma sak med miskitoindianerna som lever avlägset från civilisationen.
Omvänt argument
Men det var inte alla som välkomnade Kubas generositet att utbilda och ge fattiga honduraner en dyr läkarutbildning. Honduras Läkarsällskap, precis som övriga latinamerikanska läkarsällskap, startade omedelbart en misskrediteringskampanj och påstod att de Kubautbildade honduranerna inte hade praktik i kurativ hälsovård.
Conrado Oseguera är talesman för de strejkande studenterna och använder det egendomliga omvända argumentet att i Kuba är människorna så friska och allt är lugnt och inga massakrer eller våldsamheter äger rum som i Honduras där vården enbart är kurativ. Hälsovården på Kuba är preventiv så därför måste våra landsmän som utbildats till läkare i Havanna gör två års praktik i Honduras när de återvänder för att lära känna landet.
Men denna syn tillbakavisas av Nelson Menocal, talesman för ELAM-läkarna.
– Vi utbildas inte bara för preventiv sjukvård utan preventiv-kurativ sjukvård. Vi har dokumentation på alla de krav som de har ställt och de har vi utfört under utbildningen. De anför bara svepskäl, understryker Menocal.
Epidemi av blödande denguefeber
I fredags upprepade landets Högsta Utbildningsråd, sammansatt av rektorerna på landets tolv universitet, sitt beslut från 20 november, 2006, att Kubaläkarna bara behöver göra ett års praktik (servicio social) eftersom de har gjort de två åren som AT-läkarna kräver, i Kuba. Det akademiska rådet som är högsta beslutande organ står mot landets läkarsällskap som hotar med att trappa upp konflikten. Just nu pågår en epidemi i Centralamerika med blödande denguefeber som nu också har kommit till Honduras. Sjuka människor på landets allmänna sjukhus skriker av smärta i brist på läkarvård.
– Det är en reaktionär överklasstrejk med politiska förtecken riktat mot det socialistiska Kuba och de fattigas mänskliga rättigheter. Dessa överklassungdomar kommer aldrig att resa till Mosquitia (indianområden vid gränsen mot Nicaragua) eller tjänstgöra i de fattiga bostadsområdena i städerna. Vi slår tillbaka varje försök från deras sida att obstruera samarbetsavtalet med Kuba om att utbilda nya ungdomar, säger Juan Barahona, ordförande för den största landsorganisationen i Honduras, FUTH. Dessa ungdomar är Honduras’ framtidshopp.
Terror på sjukhusen
De Kubautbildade honduranska läkarna utsätts allt mer för en bokstavlig terror som kulminerade för snart två månader sedan när AT-läkarna inledde sin strejk, uppbackade av Läkarsällskapet i Honduras. För 30 dagar sedan anslöt sig allmän- och operationsläkare. Den allmänna sjukvården står inför ett sammanbrott och bara akuten tar emot de livshotande fallen. Nästan alla operationer har uppskjutits.
– Vi upplever en terror på sjukhusen. Vi tvingas att arbeta tre dagar i sträck utan uppehåll och det är livsfarligt, säger Menocal. De väntar på att vi ska göra ett misstag mitt under denna fysiska och psykiska press för att sedan peka på ”dålig kubansk utbildning”, tillägger han.
Han understryker att ELAM-läkarna ”aldrig kommer att överge de fattiga som fyller de redan överfyllda sjukhusen i landet”.
– Vi vet att det är en strid som leds av Läkarfakulteten och Honduras’ Läkarsällskap med målet att inte öppna portarna för oss. Vi har uppfyllt kriterierna för att kunna inlemmas i det nationella hälsovårdssystemet och all vår dokumentation från ELAM har godkänts.
Två synsätt på människan
I bakgrunden handlar det om att två synsätt på vård står mot varandra, säger Juan Baharona. En som vill att allt ska förbli som det är, det vill säga en social och mänsklig katastrof för majoriteten av Honduras befolkning och stora inkomster för en privilegierad samhällselit. Eller, som Kubaläkarna fört med sig till Honduras, vård som en mänsklig rättighet för alla, fattiga som rika.
Dick Emanuelsson
[1] AT-läkare är studenter i 7:e och 8:e klassen på den medicinska fakulteten.
Chavez tar emot Nobelfredspristagaren Muhammad Yunus
TEGUCIGALPA / 070514 / Venezuelas president Hugo Chavez fortsätter att knyta nya förbindelser med tredje världens länder men också med framstående personligheter.
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
I förra veckan tog han emot Muhammad Yunus, Nobels fredspristagare 2006 som dekorerades av Chavez med Frihetsledarens (Simon Bolivar) Orden.
Yunus, som är från Bangla Desh och känd för sitt projekt de ”Fattigas bank”, uppgav att ”bankerna måste upphöra med att vara exkluderande och i stället övergå till att vara inkluderande”. Vid mötet med Chavez deltog också Venezuelas minister för folkmakt och kommunal ekonomi, vicepresidenten, samt kultur- och arbetsmarknadsministrarna.
Alba till Afrika?
Samma vecka tog Chavez även emot Gambias president Yahya Jammeh och skänkte en replik av Simon Bolivars sabel till den afrikanske statschefen. På mötet, som är det andra mellan de två sedan juli förra året då Chavez var inbjuden till Gambias huvudstad Banjul, skrevs en rad samarbetsavtal under mellan de två länderna. Den venezuelanska presidenten sa på en presskonferens att även de självständiga nationerna i Afrika kommer att se sin variant av ALBA, det Bolivarianska Alternativet för Amerika, växa fram.
– Successivt har det nordamerikanska imperiet förlorat kraft, successivt kommer det att förlora positioner. Det är ingen bra affär att vara allierad med USA, underströk Chavez som poängterade det motsatta förhållandet med ALBA.
Gambias president å sin sida delade Chavez ståndpunkter och sa att han är beredd att hans land ”bygger en bro med Venezuela för att förstärka de bilaterala förbindelserna till förmån för den sociala ekonomiska utvecklingen och för mänsklighetens överlevnad”.
Dick Emanuelsson
Strejk på Skanskaanläggning i Peru
PERU Under tolv timmar strejkade arbetarna på Skanskas anläggning i staden El Alto-Talara i länet Piura i norra Peru den 7 maj. Aktionen var en protest bland annat mot utdragna löneförhandlingar.– Vi kräver en lösning på våra avtalskrav som vi lade fram redan den 1 december 2006, säger J.Alex Martinez Mariñas, generalsekreterare för fackförbundet SUTSP * som organiserar medlemmar hos Skanskas olika anläggningar i Peru, i ett uttalande till den fackliga nyhetsbyrån Rebanadas.
Strejken som fick en total uppslutning var historiskt eftersom det var den första i förbundets historia. Bland avtalskraven kräver SUTSP att den nya formen för visstidsanställning upphör för arbeten som är betraktade som permanenta tillsvidareanställningar. Arbetarna kräver också att de maskerade avskedandena avskaffas med förevändning att anställningskontraktet upphör.
– Vi anser att det måste bli ett slut på den dåliga behandlingen och hoten mot våra medlemmar. Och vi menar att de internationella normerna måste följas och respekteras så som Skankas egen uppförandekodex ** och avtalet med Bygg- och Skogsinternationalen IFBWW, understryker Martinez.
Skanska lade fram ett förslag till avtalsförslag som facket betraktade som en skrattretande ”ekonomisk kompensation”.
Dick Emanuelsson
Not:
* Sindicato Unico De Trabajadores De Skanska Del Peru S.A. Förbundet är anslutet till landsorganisationen CGTP och ICEM, International Federation of Chemical, Energy, Mine and General Workers' Unions.
** UPPFÖRANDEKODEN mellan Skanska och IFBWW, Internationella Byggnads- och Träfederationen, kan läsas på internet under följande adress:
http://www.skanska.com/files/documents/pdf/code_of_conduct.pdf