<24781 tecken>
”Om det är nödvändigt är jag beredd att dö för mitt folk”
Öppen militär terror har inletts mot Honduras’ folk. Efter nära tre månaders oavbruten kamp mot diktaturen återvände Manuel Zelaya till Honduras där han från den brasilianska ambassaden deltar i kampen mot kuppregimen, skriver Flammans Dick Emanuelsson från Tegucigalpa.
TEGUCIGALPA / 090928 / Smärtorna är intensiva och tårar rinner ner på det mörka ansiktet.
Mauricio Maldonado, 18, sköts av en polispatrull när han gick till kvartersbutiken för att köpa en chipspåse halv 9 på kvällen den 23 september. Då hade utegångsförbudet varit i kraft sedan fem på eftermiddagen.
– En vitmålad Mazda anlände till området och stod där en stund. En av männen i bilen sa ”släck ljuset”. De backade en bit och började sedan inifrån bilen att skjuta urskillningslöst mot oss. Jag träffades i sidan i midjehöjd, säger han och drar bort lakanet för att visa skadorna.
Kulan gick in på den vänstra sidan och ut på den högra. Ryggraden skadades under gevärskulans bana och det är det som smärtar, säger han. Läkarna öppnade honom mitt i magen för att sätta in en slags magnetring i ryggraden. Denna har uppgiften att ”övervaka” om ryggraden är skadad. Men den kostade den fattiga familjen 350 dollar, en oerhörd summa för familjen som fick hjälp av grannarna i området. För på sjukhuset finns det knappast gasbinda.
– När vi åkte med Mauricio till sjukhuset stoppades vi vid en militärspärr där de satte geväret mot huvudet på min andre son, säger hon och brodern nickar instämmande bredvid Mauricio. De visste inte att vi hade Mauricio i bilen som det forsade blod ur.
Han bor med sina tre syskon och ensamstående mor, hembiträde hos en familj, i stadsdelen La Cañada, i huvudstaden Tegucigalpa. Bostadsområdet har sedan den 28 juni gjort sig känt för sitt motstånd mot militärdiktaturen. När regimen införde ett utegångsförbud på obestämd tid klockan 16.00 måndagen den 21 september, bara några timmar efter att det stod klart att den störtade Manuel Zelaya hade återvänt, samlades hundratals människor i området för att protestera mot regimen som i praktiken har förvandlat Honduras till ett enda stort fängelse. Utegångsförbudet hävdes först 42 timmar senare för att folk skulle kunna köpa livsmedel men återinfördes på eftermiddagen den 23 september och har sedan dess hävts under dagarna medan kvällar och nätter är en enda lång mardröm. Då anländer militära eller polisiära kontingenter som sprider skräck och terror i fattigområdena i Tegucigalpa och andra delar i landet.
Mauricios mor är tröstlös men tackar ändå sin gud för att sonen överlevde kulsprutesmattret. Men hon, och miljoner fattiga som drabbas av den militära terrorn lever i ovisshet när det nattliga utegångsförbudet inleds.
– Allt har förändrats, vi lever i en permanent mardröm. Vi tvingas låsa in oss under kvällar och nätter. Det är fruktansvärt, men vi ber till Gud att allt ska ordna sig, säger hon med sorgsna och tårfyllda ögon.
VI GÅR IN I NÄSTA rum på fjärde våningen i de ”Fattiga honduranernas sjukhus”, Hospital Escuela. Där träffar vi Junior Adalberto Rodriguez, 18 år. Han sitter upp i sängen och tittar rakt fram med ett uttryckslöst ansikte. Han och sex andra kamrater sköts den 22 september och hans mamma Carmen berättar att sonen är aktiv i ”La Resistencia”, Motståndsfronten.
– Han var på väg hem när maskerade personer dök upp och besköt honom. Kulan trängde in i det högra kindbenet och ut på andra sidan kinden. Kulan slet med sig flera tänder i underkäken som är skadad. Läkarna öppnade honom tio centimeter i halsen, från högerörat och neråt, för att plocka ut splitter från ben och kula.
Hon blir tyst på min fråga vad hon anser om denna typ av attentat mot en ung människa och jag formulerar om frågan och frågar henne vad hon som mor anser när hon fick se sin son i detta tillstånd?
– Svårt, svarar hon försiktigt. Vi är rädda att gå ut nu, vad som helst kan hända.
Jag ställer frågan till Junior om att vara ung i dagens Honduras under diktaturen är ett brott? och han nickar jakande på frågan.
MARIO VALLADARES, 47, från bostadsområdet Israel Sur, är ytterligare ett offer bland ett 30-tal som beskjutits och sårats de senaste dagarna.
– Jag gick ut klockan 10.00 på onsdagsmorgonen när utegångsförbudet hade hävts för att delta i protesterna i mitt bostadsområde. Jag förnekar inte till att jag är aktiv i Motståndsfronten och kommer att fortsätta att slåss mot diktaturen och om det är nödvändigt är jag beredd att dö för mitt folk som har rest som en jätte mot den lilla grupp av företagsägare som är de intellektuellt ansvariga för diktaturen.
– En MC-ordonnans anlände med höjda M16-gevär och när folkmassan började ropa ”GOLPISTAS”!, kuppmakare, besköt de oss kallblodigt. Vi kastade oss på marken men jag och sex andra kamrater var redan träffade, säger han och visar hur kulan gick in någon centimeter nedanför skrevet och ut i vänstra skinkan.
– Situationen är explosiv. Soldater eller poliser skjuter inte utan en order från sitt befäl. Jag vet det eftersom jag själv har tillhört armén. General Romeo Vazquez har gett order om att skjuta mot folket.
SEDAN DEN MILITÄRA statskuppen genomfördes den 28 juni har över 100 honduraner mördats av armésoldater eller polis. Hundratals har torterats och tusentals har fängslats för en kort tid, säger Andrés Pavón, ordförande i landet människorättskommitté, CODEH. Brotten och morden har ökat dramatiskt efter att den störtade presidenten Manuel Zelaya, i sitt tredje försök att återvända till Honduras, lyckades att komma in i landet den 21 september. Zelaya är ’Lulas’ ”gäst” och befinner sig på den brasilianska ambassaden i Tegucigalpa, omringad av 500-600 armésoldater och Cobraskommandon från polisen.
– Under två dygn har vi registrerat 20 skadade personer på Hospital Escuela, varav sju med skottskador. Två personer har mördats. Igår (22 september) lyckades vi få ut 300 personer som fängslats på en idrottsanläggning, vilket är ett bevis på den totala och öppna fascismen, säger människorättsledaren som är hatad av både regimen som de väpnade styrkorna på grund av sitt avslöjande arbete.
Efter intervjun med Andrés Pavón registrerades i lördags det första kvinnliga offret för diktaturen; Wendy Elisabeth Àvila. Hon tillhörde Motståndsfrontens motoriserade förtrupp som alltid rekonocerar marschvägen först innan demonstrationen anländer. Och det var på tisdagsmorgonen när folkmassorna attackerades av de tre tusen soldaterna som hon fick svåra andningsbesvär av den i internationella avtal förbjudna peppargasen som militären, både från gevär som helikoptrar, besprutade tusentals honduraner med gasen vid ambassaden. Wendy Elisabeth, som led av astmabesvär, hyllades i söndags när tiotusentals honduraner defilerade förbi hennes kista på fackföreningen Stibys stora lokaler i Tegucigalpa.
ZELAYAS ÅTERKOMST blev en katalysator för masskampen mot diktaturen och på bara några timmar samlades 50.000 honduraner framför ambassaden som ett slags beskydd för Zelaya. Klockan 16.00 på måndagseftermiddagen den 21:a infördes utegångsförbud som ett komplement till undantagstillståndet som råder sedan den 28 juni. Alla individuella och kollektiva politiska rättigheter i grundlagen är satta på undantag.
Strax innan klockan 05.00 på tisdagsmorgonen attackerade 3000 militärer och poliser folkmassan framför ambassaden. Terrorn i massomfattning inleddes och har därefter fortsatt varje dag, framför allt under nätterna och i stadsdelarna med hundratusentals fattiga i huvudstaden och industristaden San Pedro Sula. Men vad militären och kuppregimen inte hade tagit i beräkning var det faktum att Motståndsfronten under tre månaders kamp har lyckats organisera människor i delar av dessa bostadsområden i en kamp som mycket påminner om förstadiet till slutoffensiven 1978 mot Somozadiktaturen i Nicaragua.
Som om den militära mobiliseringen inte skulle vara nog, inleddes en krigföring med kemiska och elektromagnetiska ljudchocker mot de cirka 60 honduraner som befinner sig på ambassaden i sällskap med president Zelaya. Dessa vapen är förbjudna av Genèvekonventionen sedan 1997. Grannarna i det fashionabla bostadsområdet Palmira tvingades bort från sina hem som intogs av honduranska militärer som radiostationen Radio Globo hävdar leds av israeliska militära rådgivare som har stor erfarenhet av attacker mot palestinierna med kemikalier och ljudchocker. Manuel Zelaya, den katolske prästen Andres Tamayo och journalisten Luis Galdames gick ut med ett S.O.S. och vädjade till världen att reagera för kemikalierna, som placerades i kloaksystemet för den brasilianska ambassaden, orsakade näsblod, illamående, yrsel och svår huvudvärk medan ljudchockerna kan orsaka dövhet, missfall, depression, självmord, allergier och neurologiska sjukdomar.
FN:s SÄKERHETSRÅD samlades därför i fredags förra veckan och fattade enhälligt beslutet att fördöma militärens psykologiska och kemiska krigföring mot en diplomatisk legation och de 60 människorna som finns där inne. Men den brasilianska dagstidningen Estado de Sao Paulo uppger att USA:s FN-ambassadör Susan Rice hade uttryckt missnöje till den brasilianske utrikesministern Celso Amorim över att Brasilien hade begärt ett möte i säkerhetsrådet i frågan om ”kriget mot ambassaden i Tegucigalpa”.
– Detta är inte den adekvata platsen, ska Rice ha sagt till Amorim som svarade:
– Om USA:s ambassad skulle ha attackerats skulle ni ha varit mycket irriterad.
I lördagskväll gick kuppregimens utrikesdepartement ut i en radio och TV och meddelade att den ger ‘Lula’ “tio dagar på att definiera president Zelayas status. Om inte, kommer andra åtgärder att vidtas enligt den internationella rätten”.
Men just denna ger varje ambassad en diplomatisk immunitet enligt Wienprotokollen, normer som militärregimen flagrant har brutit mot, enligt alla seriösa jurister. Men det är uppenbart att kuppregimen är skakad efter Zelayas återkomst och den känner att den internationella pressen och isoleringen börjar närma sig nivåer som den inte har kalkylerat med.
Lula förkastade i söndags kuppregimens ultimatum och sa på en presskonferens att han ”inte kommer hörsamma kuppmännens ultimatum” och kallade Micheletti för att vara en ”troninkräktare”.
Micheletti å andra sidan säger att “sedan den före detta president Manuel Zelayas återkomst har denne använt Brasiliens ambassad för att uppmana till våld och uppror mot det honduranska folket och dess konstitutionella regering”, sa kuppregimen i sin kommuniké på lördagsnatten.
Men förhållandena är det rakt motsatta. Zelaya har uppmanat till ett fredligt uppror i enlighet med artikel 3 i författningen som ger folket rätt att göra uppror mot varje regim som har gripit makten med vapen. Samma artikel säger också att folket inte är tvingade att underordna sig en sådan regim och att dess brott är opreskriberbara. För människorna som finns på ambassaden är situationen oerhörd svår eftersom el och vatten är avskurna och livsmedel och mediciner bara släpps restriktivt.
KUPPREGIMEN SÄTTER alla kort på de allmänna valen den 29 november som Zelaya enligt författningen hade utlyst i maj månad. Clinton och State Departement har frenetiskt försökt få kuppregimen att skriva under San José de Costa Rica-avtalet som förvandlar Zelaya till en politisk gisslan på presidentposten, som förbjuder honom att överhuvud taget ta upp frågan om en ny författning och som stipulerar en samlingsregering med bland annat de krafter som varit aktiva i störtandet av demokratin.
Men bara Panamas nye högerextreme president Martinelli säger att han kommer att erkänna en regim ”som väljs i hederliga val”, vilket det internationella samfundet med FN i spetsen anser är omöjligt under rådande förhållanden. För fyra av de sex presidentkandidaterna, som stöder den militära statskuppen och som är den politiska och ekonomiska elitens män, är detta ett centralt problem för att en kommande regering ska vinna legitimitet. Därför ansökte de om ett möte med president Zelaya på ambassaden och uppgav att de var överens om att skriva under ”Pakten i San José de Costa Rica” som har två centrala punkter; Zelayas återkomst på presidentposten samt att han inte kommer att föra fram frågan om val av deputerade till en församling som ska utarbeta ett förslag till ny grundlag. Denna pakt har USA förfäktat och försökt förmå kuppregimen att acceptera eftersom den cementerar status cou i Honduras. Men kandidaterna spelade dubbelt och kuppregimen svarade med att inleda den kemiska krigföringen och försöker svälta ut Zelaya på ambassaden.
”Dialogen” med de fyra kuppkandidaterna förkastades omedelbart av Motståndsfronten och när vi går ut bland 150.000 protesterande honduraner på Tegucigalpas gator hittar vi inte en enda som försvarar dialogen.
– Först ska vi störta Micheletti, därefter kan vi inleda en dialog, säger Julio Riveras, en av demonstranterna som hytter näven mot de hundratals soldater och specialpoliser som står utkommenderade två kvarter från Brasiliens ambassad.
Enligt kuppregimen är det Venezuelas president Hugo Chavez som ligger bakom den politiska krisen i landet och Zelayas återkomst. Demoniseringen av Chavez är legio i all kupptrogen media i Honduras som kombineras med påståendet att den colombianska FARC-gerillan finansierar landsorganisationerna och vänsterpartiet Unificación Democrática, UD. Alla infartsvägar till huvudstaden har flera vägspärrar där minutiösa kontroller genomförs av armésoldater och poliser för, som de säger, ”för at beskydda Honduras’ folk och undvika att Chavezkommandon tar sig in med sprängmedel”, påståenden som honduranen antingen bara ler åt eller skakar på huvudet åt.
HUR KAN REGIMEN hålla stånd trots att ekonomin är på väg att kollapsa och bara Israel och Taiwan erkänner den? Motståndsfronten är medveten om att USA har spelat och spelar med dubbla kort. Efter tre månader har Hillary Clinton fortfarande inte tagit ordet ”militär statskupp” i sin mun. USA har dragit in visum för de främsta kuppmännen samt elva miljoner dollar i bistånd till vägbygge men handeln, som utgör 70 procent av Honduras utrikeshandel, fortsätter gå mot norr.
Samtidigt pågår en politisk kampanj där republikanska och demokratiska hökar fungerar som spjutspetsar medan USA-kubaner och exilvenezuelaner i Miami för en frenetisk kampanj med syfte att kuppregimen vinner erkännande och legitimitet. Till sin hjälp finns en rad prominenta USA-kubaner med förflutet både i Reagans som de bägge Bushs administrationer, bland dem Otto Reich, Roger Noriega och Roberto Carmona, kända för si8tt blinda hat mot den kubanska revolutionen respektive den politiska processen i Venezuela.
En central organisation i det arbetet utgörs av UnoAmerica, en frontorganisation för CIA:s politiska avläggare i Sverige; EAP, Europeiska Arbetarpartiet.
UnoAmerica leds av Alejandro Peña Esclusa, en venezuelan som är ett språkrör för ”Fuerza Solidaria” men också den katolska kyrkans mest högerextrema organisation: Opus Dei och dess frontorganisation TFP, Trabajo, familia y propiedad, arbete, familj och privategendom. Organisationen agerade aktivt innan och under statskuppen mot Chavez i april 2002 och skapade senare organisationen UnoAmerica som placerade sitt huvudkontor i Bogota. Peña Esclusa ställde 2006 upp i presidentvalet i Venezuela och fick 0,04 procent av rösterna.
MEN UNOAMERICA spelar en politisk referensroll för kuppregimen och militären i Honduras. Det var med UnoAmericas ”pressmeddelande” som källa som general Romeo Vazquez ockuperade Tegucigalpa militärt med 12.000 soldater dagen INNAN militärkuppen den 27 juni. UnoAmerica hävdade i en kommuniké den 26 juni att Chavez hade fattat beslut att skicka ett kommando till Tegucigalpa för att genomföra en massaker på Honduras’ folk, vilket citerades av alla kupptrogna medier som försökte skapa en skräckstämning hos folket.
I UnoAmerica återfinns de argentinska fascistiska ”Carapintadas”, militärer som försökt genomföra militärkupper eller de salvadoranska dödsskvadronernas representanter från inbördeskriget. UnoAmerica har politiskt också agerat och hävdat att Evo Morales i själva verket genomförde en massaker i september 2008 på ett 30-tal bönder i regionen Pando när massakern genomfördes av länsguvernören som ingick och ingår i en kampanj för att störta Morales via separatistiska kampanjer. Organisationen har systematiskt försökt smutskasta presidenterna i Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Honduras och så klart Chavez i Venezuela.
Unoamerica har dock, trots sin politiskt svarta bakgrund, fått USAID:s förtroende. Den civila CIA-organisationen förmedlar ekonomiska medel via UnoAmerica.
Den 8 juli uppgav den honduranska paraplyorganisationen ”FPOSC”
(El Foro Permanente de Organizaciones de Sociedad Civil) för det så kallade ’civila samhället’, att den hade anslutit sig med sina 327 NGO:s till UnoAmerica.
– Det här är inget annat än en nynazistisk organisation som finansieras av CIA, sa organisationen OFRANEH, som organiserar garifunasfolket på Atlantkusten i Honduras, i ett uttalande. USAID kanaliserar, enligt FPOSC, ekonomiska medel till UnoAmericas medlemsorganisationer. I ett land med 75 procent extremt fattiga människor utgör många gånger dessa det “Civila Samhällets NGO:s” en försörjningskälla. Men för Unoamerica och kuppregimen Micheletti utgör de 327 organisationernas anslutning till Unoamerica “ett avståndstagande till Chavismen”.
Det är ingen tillfällighet att UnoAmérica var den första organisation som erkände kuppregimen Micheletti, en organisation vars ledare fick 0,04 procent av venezuelanernas röster i presidentvalet 2006, en siffra som nog inte skulle vara större i ett val i Sverige för dess avläggare i EAP som på 1980-talet förde en synnerligen vidrig hatkampanj mot den mördade statsministern Olof Palme vart än denne än uppträdde.
SÅ, MICHELETTIS OCH generalernas internationella allierade och stödtrupper utgörs inte bara av den USA-kubanska maffian i Florida, fascistiska republikaner i USA eller Pinochets dotter Lucia utan även denna suspekta politiska sekt. När därför den största dagstidningen El Heraldo, som ägs av en av de 6-7 oligarkerna i Honduras som har finansierat och intrigerat för en militärkupp, slår till med brösttoner och försöker ge sken av att det Internationella Samfundet stöder valprocessen i november och hävdar att 200 internationella valobservatörer redan har anmält sig, så handlar det enbart om 200 representanter från UnoAmerica:
“Igår tog ledamöterna av den Högsta Valtribunalen emot det officiella erbjudandet från 200 civila organisationer som arbetar i förstärkandet av demokratin i världen för att delta som valobservatörer. Erbjudandet kommer från UnoAmerica och det Latinamerikanska och Karibiska Nätverket, bägge medlemmar i Världsorganisationen för Demokratins Förstärkande, med arbete på fem kontinenter, uppgav Julio Cabrera, samordnare i Honduras”.
Så skrev El Heraldo den 17 september och gav ett sken av en gigantisk internationell och seriös organisation som i bästa välmening arbetar för att folken ska delta i sin egen framtids utformning. I själva verket handlar det om penningstinna organisationer som backas upp av CIA och den internationella högern som ser utvecklingen i Latinamerika med fasa och gör allt för att genomföra både statskupper som rent sabotage. Att UnoAmerica har sitt säte i Bogota förvånar heller inte eftersom den militaristiska högern med president Alvaro Uribe och El Tiempo-klanen Santos leder ett korståg mot Venezuela och den Bolivarianska Revolutionen från just Bogota.
FÖR MOTSTÅNDSFRONTEN handlar Honduras’ framtid om en ny grundlag, det är det centrala kravet. Tiden för Zelayas mandatperiod är på väg att rinna ut, vilket var USA:s och kuppregimens målsättning för att allt ska förbli vid det gamla, det vill säga en författning som är skriven för att tillfredsställa oligarkins ekonomiska och politiska och USA:s geopolitiska strategiska intressen i en kontinent som har förändrats stort den senaste tioårsperioden.
Och det är det ljuset vi ska se den militära statskuppen den 28 juni. Den var inte bara riktad mot Zelayas försök att demokratisera Honduras och dra in den hittills exkluderade befolkningen i utformningen av sin egen framtid. Militärkuppen handlade också om att slå mot den politiska process som inleddes för tio år sedan när Venezuela tog sina första stapplande steg mot ett nytt politiskt tänkande som handlade om att folket fick delta i utformandet av utarbetandet av en ny författning, att folket fick rösta om innehållet i författningen som innebär att folket ges rätt att fatta beslut som handlar om vem som ska exploatera landets naturresurser, som fram till Chavez’ makttillträde hittills legat hos de transnationella oljebolagen och en klick inom den ekonomiska eliten. Det är detta politiska panorama som förskräcker herrar som Roberto Micheletti:
– Vad Zelaya försöker är att upprätta en socialistisk regering enligt Chavezdiktaturerna i Venezuela, Correa i Ecuador och Evo Morales i Bolivia, sa Micheletti till utländska reportrar förra veckan.
Vad Micheletti inte nämnde, var det faktum att folken i dessa tre länder valde sina ledamöter som utarbetade ett förslag till ny författning som bland annat innebar att de många indianfolken och andra etniska minoriteter i dessa tre länder drogs in som fullvärdiga medborgare och som, när förslaget till ny konstitution var utarbetat, fick ta ställning till innehållet i en folkomröstning. I Honduras genomfördes den militära statskuppen för att förhindra att folket i en enkel icke juridisk bindande enkätundersökning skulle få ta ställning till om de var intresserade av att utlysa val av deputerade till en församling som skulle utarbeta en ny författning, det vill säga, enkätundersökningen den 28 juni handlade inte ens om att välja ledamöter till denna församling utan en nationell sondering om hur stämningarna var hos folket inför frågan om en ny författning.
I MÅNDAGS (28 juni 2009)DISKUTERADE OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, frågan om Honduras och valen i november. En kraftig majoritet av de 33 medlemsstaterna vägrar godkänna dessa val och det bekräftades också att USA:s dubbelspel mot Honduras fått en törn av Zelayas återkomst till Honduras. Lewis Amselem, USA:s OAS-ambassadör, gjorde ett uttalade som chockade de närvarande:
– President Zelayas återkomst till Honduras är oansvarig och idiotisk och tjänar varken hans folks intressen eller till dem som söker en fredlig återupprättelse av den demokratiska ordningen i Honduras.
Men USA-representanten nöjde sig inte med detta anmärkningsvärda uttalande:
– Han (Zelaya) borde utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel.
Samma dag som Lewis Amselem uttalade dessa häpnadsväckande ord begravdes Wendy Elisabeth Ávila, 24 år, som hade hela livet framför sig men som deltog under nästan 90 dagar i den motoriserade förtruppens arbete för att sondera marschvägen för att just undvika att Motståndsfrontens medlemmar utsattes för provokatörer. Lewis hade inga ord över för henne eller de honduraner som fallit offer för de väpnade styrkornas kulor.
Hillary Clinton uppgav förra veckan att “nu när president Zelaya har återvänt skulle det vara lämpligt att fortsätta med de planerade valen i november”, efter att hon hade samtalat med Costa Ricas president Oscar Arias, mannen bakom “San Josépakten”.
Och det är just USA:s plan och motiv för att ha utlöst den militära statskuppen den 28 juni, stoppa alla försök att skriva en ny författning för Honduras som drar in i stället för att exkludera ett helt folk. För det är vad Motståndsfronten i dag går ut på gatorna för. Tiden för Zelayas mandatperiod är på väg att rinna ut, vilket var USA:s och kuppregimens målsättning för att allt ska förbli vid det gamla, det vill säga en författning som är skriven för att tillfredsställa oligarkins ekonomiska och politiska och USA:s geopolitiska strategiska intressen i en kontinent som har förändrats stort den senaste tioårsperioden.
TROTS ATT OBAMA fördömde militärkuppen redan den första dagen och att en hel värld med FN i spetsen så sent som i slutet av förra veckan har sagt att FN inte erkänner en regering som väljs i november, förhindrade Obama inte att den USA-ledda militärmanövern “Panamax 2009”, som genomfördes den 11-22 september, hade honduranskt militärt deltagande.
– Händelsen visar än en gång USA:s medbrottslighet med de honduranska kuppmännen, säger den spanske socialisten Miguel Lamas.
Planet som Honduras’ störtade president flögs bort i på morgonen den 28 juni landade på USA:s viktigaste flygbas på den västliga hemisfären, Palmerola, 80 kilometer norr om Tegucigalpa. Efter en stund lyfte planet och flög till Costa Rica där Zelaya sattes av och togs emot av USA-vänlige Oscar Arias. Några dagar senare föreslogs han av Hillary Clinton som medlare i statskuppens Honduras.
En tillfällighet?
Dick Emanuelsson
