Translate-traducir

jueves, 24 de junio de 2010

Obama intensifierar sitt “Hemliga Krig” och “Specialoperationer” i världen

TEGUCIGALPA / 2010-06-24 / Trots den djupaste ekonomiska krisen sedan 1929, fattas det inte pengar för köp eller forskning hos det militärindustriella komplexet. Eller en förstärkning av USA:s militära och hemliga operationer i världen.

Obamaadminstrationen har det senaste året på ett anmärkningsvärt sätt utökat sitt hemliga krig i världen som i dag omfattar 75 länder, hävdar experten och forskaren Jeremy Scahill.

Washingtons Post och Scahill skriver att Pentagons specialstyrkor i världen har ökat från 60 till 75 på en så kort tid som ett år. De utgör sammanlagt 13.000 militära och civila enheter, experter på underrättelseverksamhet, psykologisk krigföring, selektiva mord, uppdrag för att träna, hemliga operationer med mera. Nio tusen av dessa befinner sig i Irak och Afghanistan.

Latinamerika i blickpunkten

Jeremy Scahill upptäckte nyligen att Obama har skickat elittrupper, under befäl av det Förenade Kommandot för Specialoperationer till Iran, Georgien, Ukraina, Bolivia, Paraguay, Ecuador, Peru, Jemen, Pakistan, Filipinerna, med flera länder. Sedan 2006 opererar de även i hemlighet i länder som Venezuela, Colombia och Mexiko, tillägger Eva Golinger, USA-advokat och expert på USA:s finansiella, militära och politiska intriger i Latinamerika, främst Venezuela.

Enligt Scahill och Golinger finns det färdiga “preventiva” och ”långt framskridna planer på attacker” på ett ”oräkneligt antal platser i världen”. Uppstår ett identifierat ”hot” eller en ”komplott” iscensätts dessa planer omedelbart.

Inte ens Bush tillät

Washingtons Post citerar en hög officer inom Pentagon som påstår att Obama tillåter många strategiska aktioner som inte fick grönt ljus av den förra Bushadministrationen. “Vi har mycket större svängrum” nu för de dolda operationerna, sa officeren.

“Dessa operationer (som står över den beslutade utrikespolitiken i kongressen), kombinerade med de militära attackerna utförda av de förarlösa krigsplanen, utgör en del av den nya Nationella Säkerhetsdoktrinen som aviserades av president Obama förra veckan, fortsätter Golinger. “En av fördelarna att använda sig av hemliga styrkor för att genomföra uppgifter av stor strategisk betydelse är just dess hemliga natur och det faktum att uppgifterna och operationerna inte är offentliga. Så kan Obama undvika reaktioner och kritik över sin krigspolitik medan han kan sätta i verket sin imperiska agenda för att tillfredsställa det militärindustriella komplexet”.

Export av statlig terrorism

För att kunna finansiera detta som kritikerna i Latinamerika kallar för en export av statlig terrorism i internationell stor skala, begärde Obama en höjning av budgetanslaget för Specialoperationer i världen med 5,7 %, en budget på totalt 6,3 miljarder dollar, nära 50 miljarder svenska kronor, en hiskelig summa för militära, civila och politiska ”utlandsoperationer”! Men Obama nöjde sig inte med detta äskandekrav. Han vill också ha ett ”tilläggsanslag” på 3,5 miljarder dollar, drygt 27 miljarder svenska kronor, för ’hemliga operativa beredskapsplaner’. Sammanlagt vill Obama ha en “försvarsbudget” för 2011 som uppgår till den gigantiska summan av 872 miljarder dollar, 6761 miljarder kronor.

De specialstyrkor som Obama nu ger grönt ljus för att tortera och mörda i länder och folk som inte faller Imperiet i smaken, har även mer sofistikerade uppgifter i form av psykologisk krigföring för att destabilisera regeringar i världen.

“Specialstyrkorna tränas under flera år. De lär sig nya språk och anpassar sig till olika kulturer för att kunna penetrera och infiltrera på ett hemligt sätt”, skriver Golinger.

Den ’Irreguljära Krigsdoktrinen’

“I början av 2009 undertecknade Obama projektet den ’Irreguljära Krigsdoktrinen’, som prioriteras framför den konventionella krigföringen. I det irreguljära kriget har striden inga gränser och taktik och strategi som används är av icke traditionell karaktär. Användandet av anti-gerillastyrkor och specialstyrkor för att utföra hemliga krigsaktioner är de främsta militärtekniska operationerna för att lyckas att destabilisera sin motståndare”, tillägger USA-advokaten.

– Världen är vår krigsskådeplats, citerar Scahill i Washington Post en annan hög officer, vi har återvänt till detta koncept för vi höll på att avlägsna oss från denna vision men Obamaadminstrationen delar vårt koncept, är den häpnadsväckande militära kommentaren om fredspristagaren Obamas vision över krig och fred i världen.

CIA:s humana ansikte

För att kunna övertyga och köpa delar av opinionen i världen använder sig USA:s olika underrättelsetjänster sig av vad som i Latinamerika kallas för CIA:s sociala och humana ansikte. USAID, NED, National Endowment for Democracy och Freedom House är organ som har sin givna plats i USA:s kamp om världsherravälde.

“De används för att kanalisera pengar till aktörer som arbetar för Washingtons agenda. Men också för att penetrera det så kallade ’civila samhället’ i länder som anses vara strategiskt viktiga för Imperiets intressen”, summerar Golinger.

I Afghanistan utförs specialoperationerna av Force Task 714 som leds av den sparkade general McChrystal. Under Obama fick denna specialstyrka en ökning med 40 procent. ”Nu kan vi göra mycket mer, vi slipper arbeta från ambassaderna, inte heller samordna (aktionerna) från State Departement. Nu kan vi operera var vi vill”, sa en källa inom 714 till Washington Post.

Venezuela nästa krigsskådeplats?

I år försökte Washington att få Venezuela klassificerad som “terroriststat, vid sidan av Kuba, Iran, Sudan och Syrien. Men det slog slint på grund av USA:s beroende av importerad olja från Venezuela. Men landet fortsätter att anklagas för att inte samarbeta mot terrorismen. I den årsrapport som styrelsen för USA:s samlade underrättelsetjänster (sammanlagt 26) lade fram i januari 2010, fastställs att Venezuela ses som ”det främsta hotet” mot USA på den västliga hemisfären. President Chávez utmålas som ”anti-USA-ledaren” i regionen. Eva Golinger drar därför slutsatsen:

“Det råder inga tvivel om att Obamas ”Hemliga krig” kommer att förstärkas mot Venezuela”.

Dick Emanuelsson

miércoles, 23 de junio de 2010

Honduras' kuppresident möttes med avsky och protester i El Salvador

Av Dick Emanuelsson
Blog: www.dickema24.blogspot.com

TEGUCIGALPA / 2010-06-23 / Bara den extrema högern förkroppsligad i dödsskvadronspartiet ARENA eller Nicaraguas liberaler vill ha med Roberto Micheletti att göra. Överallt möts han av omfattande folkprotester och anklagas för att vara politiskt ansvarig för hundratals mord på sina egna landsmän efter den militära statskuppen den 28 juni 2009.

Nicaraguas migrationsmyndigheter vägrade överhuvudtaget att diskutera frågan om inresa när Nicaraguas liberaler i PLC ville dekorera honom med en liberal orden.

I Guatemala bjöds han in av högerextrema företagsledare med förflutet från folkmordets 1980-tal då 250.000 bönder, indianer och studenter massakrerades. Befolkningen reste sig som en man mot det aviserade besöket.

Därför flögs i tisdags (22 juni 2010) i all hemlighet Roberto Micheletti in från den honduranska flygbasen i Honduras’ huvudstad Tegucigalpa till grannlandet El Salvador. Men i San Salvador möttes militärens civile kuppresident med stora demonstrationer och skanderade rop som ”FUERA GOLPISTA, NO TE QUEREMOS ACÁ”, Ut med dig Kuppmakare, vi vill inte se dig här”!

I Honduras väckte beslutet att tillåta Micheletti att använda sig av det honduranska flygvapnets bas för sin avresa med raseri.

– Det är bara presidenten som kan använda sig av flygbasen vilket visar att militären och de civila kuppmännen fortfarande är de som styr i Honduras, sa Rony Martinez, på radiostationen Radio Globo, som under de första sju månaderna av den militära statskuppen 2009 stängdes fyra gånger.

I San Salvador möttes Micheletti av omfattande protester utlysta av FMLN, den forna gerillafronten som utgör kärnan i regeringen Mauricio Funes som vann presidentvalet 2009. Funes ses som en ”blandengue”, en vek man och opportunist som heller inte gjorde något uttalande med anledning av Michelettis besök i landet. FMLN förklarade Micheletti för ”Persona No Grata”.

Men utrikesministern Hugo Martinez, medlem av FMLN:s högsta ledning, var inte ordet fattigt och sa på frågan om han skulle ta emot Micheletti att han ”under inga som helst omständigheter beblandar sig med personer som har avbrutit den konstitutionella ordningen och har ett förakt för demokratin”.

I San Salvador togs han emot av borgmästaren Norman Quijano, medlem av dödsskvadronernas avläggare i partiet ARENA, ansvarig för morden på över 80.000 civila salvadoraner innan och under inbördeskriget (1980-1992). I San Salvador utsågs Gorriletti av Quijano till Hedersbesökare under en ceremoni i ett av den salvadoranska huvudstadens lyxhotell.

Efter ceremonin, som förkastades av hundratals demonstranter från FMLN och andra partilösa salvadoraner, låste Micheletti in sig tillsammans med borgmästaren på ett av hotellrummen utan vare sig företagsledarna och pressen närvarande.

Michelettis oro för det salvadoranska folket var så stort att han inte vågade ta den ordinära hissen upp till sitt hotellrum utan tillsammans med borgmästarens livvakter valde personalhissen för att undvika folket och pressen.

– Jag gav honom en stor kram eftersom jag hade privilegiet att hälsa honom personligen. Jag beundrar honom för hans mod för att han återbördade Honduras sin värdighet, underströk borgmästaren som har händer besudlade av salvadoranskt blod för sitt medlemskap i ARENA-partiet, grundat av major Roberto D´Aubuisson, ansvarig för mordet på San Salvadors älskade ärkebiskop Arnolfo Romero, mördad i mars 1980.

Och såta vänner sviker sällan varandra. Medan folken i Centralamerika reser sig mot varje försök av Micheletti att passera Honduras’ gräns till grannländerna, gör hans fascistiska bröder alla försök för att inbjuda honom till diverse evenemang. Frågan är när svenska folkpartiet ska bjuda in den man som fördömdes av FN, OAS och Unasur? Det bör folkpartiet eftersom partiet är medlem i den Liberala Internationalen vars ordförande, den holländske Han van Baalen, personligen reste till Tegucigalpa mitt under militärkuppen (november 2009) och på stående fot utsåg Micheletti till vice ordförande i samma international som de svenska liberalerna är medlemmar i.

Men historien kommer ikapp också Micheletti. Om han nu lyckades med det honduranska flygvapnets hjälp ta sig den 30 minuter långa flygfärden till San Salvador, är det inga andra länder och folk i världen som ger honom tillstånd att besöka deras länder. Möjligen Södra Florida och hans exilkubanska maffiabröder som där ståtar med en synnerligen politisk havererad Nisse från Uppsala vid namn Ulf Erlingsson som ser som livsuppgift att försvara den militära statskuppen och dess medlemmar i tid och otid. Men det där är en annan historia som jag kanske berättar vid en annan tidpunkt.

Även Pinochetjuntan hade sina vänner i Sverige när det begav sig, även om de var lätträknade så hade de stor makt inom den politiska frimurarlogen. I Honduras är den fascistiska Frimurarlogen i gungning, så här några dagar innan 1-årsdagen av den militära statskuppen i Honduras.

Men Motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Popular, FNRP) är organiserad in i varje liten by på det 114.000 kvadratkilometer stora territoriet.

Och det här är bara en början på en lång kamp för att återerövra Honduras och Centralamerikas politiska värdighet. El Salvadors folk har visat vägen när de avvisade den fascistiske kuppresidenten Roberto Micheletti. Fler folk kommer att göra samma sak.

martes, 22 de junio de 2010

VIDEO / PUERTO RICO: “Si el enemigo de tu pueblo te llama ‘terrorista’ eres bendecido”

Entrevista con Rafael Cancel Miranda, luchador contra la ocupación colonial de EE.UU. en Puerto Rico y preso político durante 25 años

POR DICK EMANUELSSON

Video (1 hora 20 min.): http://www.vimeo.com/12764244
AUDIO: http://www.box.net/shared/31126dxt5c

SAN JUAN / PUERTO RICO: Inquebrantable y firme en sus principios por Puerto Rico libre y soberano. Y por eso Rafael Cancel Miranda dio 25 años de su vida en cárceles como Alcatraz o la prisión de Illinois, USA, en donde el Imperio intentó de quebrarlo físicamente ya que no pudieron comprarlo.

A final el presidente Jimmy Carter bajo su campaña hipócrita de “derechos humanos” no tenía otra alternativa que liberar incondicionalmente a Rafael Cancel y sus otros cuatro compañeros que 1954 atacaron el congreso para que los congresistas supieran como es de “probar de su propia medicina”, saborear el plomo de las balas. Cinco de los congresistas quedaron en el suelo en el Capitolio.

El masacrado y oprimido pueblo de Puerto Rico saludó la acción como una gesta libertaria mientras la prensa estadounidense los tildó “terroristas”. Hoy la historia se repite en muchas partes del mundo.

“Si el enemigo de tu pueblo te llama ‘terrorista’, eres bendecido, por que ellos solo llaman terroristas que les combaten. Hasta Bush le dio a Uribe una medallita a éste servil. ¡Imagínate! Si Bush me da una medalla, me insulta por que me esta diciendo que soy sus criaturas, de sus serviles. Pero si te llaman terrorista, para mi es un honor que me llamen terrorista los yankiees por que yo sé quienes son los terroristas”.

Así comenta, resume y saluda a los presos políticos latinoamericanos en Estados Unidos, entre ellos Simón Trinidad y la Sonia, guerrilleros colombianos que se levantaron en armas contra el estado terrorista que asesina su propio pueblo en el continente suramericano, y como es posible soportar un régimen estatal carcelario si tienes suficiente convicción ideológica.

En la siguiente extensa entrevista en la casa del viejo luchador en San Juan, Puerto Rico, Rafael Cancel subraya que el sacrificio valia la pena, que la lucha contra los verdaderos terroristas y ocupantes sigue hasta que Puerto Rico sea libre y soberano, y que no es un ‘nacionalista limitado’ que no ve más allá de la ezquina:

“Doy mi vida por la revolucion cubana, bolivariana, estoy con Chavez, con Evo, con Ortega por que soy puertorriqueño y latinoamericano”.

Video (1 hora 20 min.): http://www.vimeo.com/12764244
AUDIO: http://www.box.net/shared/31126dxt5c

lunes, 21 de junio de 2010

VIDEO / MÉXICO & PUERTO RICO: Resistencia sindical y lucha popular

Por Dick Emanuelsson


SAN JUAN / La pequeña isla caribeña se ha vuelto un hervidero de luchas sociales y populares. El año pasado salieron miles de trabajadores del sector público a protestar contra el plan de reducción del presupuesto del gobernador Luís Fortuño.

A final de la semana pasada fue suscrito un acuerdo entre los representantes por 28.000 estudiantes en once recintos universitarios y la rectoría de la UPR, Universidad de Puerto Rico. El acuerdo fue una gran victoria de los estudiantes en la impresionante huelga total de 55 días que ha despertado la conciencia de miles de puertorriqueños que vieron en los estudiantes verdaderos ejemplos de seguir en la unidad y firmeza que fueron los elementos decisivos por la victoria obtenida.

A final del año pasado fueron fueron echados a la calle 44.000 obreros electricistas en México afiliados en el histórico y combativo sindicato SME, Sindicato Mexicano de Electricista.
Casi al mismo tiempo cuando comenzaron los estudiantes universitarios de Puerto Rico su huelga a final del mes de abril, centenares de trabajadores mexicanos se lanzaron a una huelga de hambre. Como fuera telepatía, también los trabajadores universitarios hondureños, despedidos en la UNAH, de Honduras, tomaron la decisión de entrar en una huelga de hambre en contra la misma arbitrariedad antiobrera de la rectora Julieta Castellanos de despedir 186 trabajadores. Así abre el camino para privatizar la vigilancia y el mantenimiento de la UNAH en Tegucigalpa.

Las siguientes tres entrevistas con dos dirigentes sindicales del sindicato clasista de los trabajadores electricistas afiliados en UTIER, en Puerto Rico, y el secretario de organización del SME, Sindicato Mexicano de Electricistas, ilustran que los movimientos populares y sociales se unen cada día más en America Latina contra un modelo nefasto que ha llevado a millones a la miseria.

1) Entrevista con ÁNGEL FIGUEROA JARAMILLO, presidente del sindicato de los trabajadores electricistas de Puerto Rico, UTIER.

Video: http://www.vimeo.com/12725877
AUDIO: http://www.box.net/shared/zf507aeqbj

2) Entrevista con LUÍS PEDRAZA LEDUC, Coordinador del Programa de Solidaridad de UTIER, sindicato de los trabajadores electricistas en Puerto Rico (2010-04-18).

Video: http://www.vimeo.com/12739658
AUDIO: http://www.box.net/shared/ksk4of4f6k

3) SME: Un Ejército de 44 000 obreros en pie de lucha por sus puestos de trabajo en México
Entrevista con José Humberto Montes de Oca Luna, secretario del Interior (organización) del Sindicato Mexicano de Electricistas (SME), sobre la lucha contra los despedidos de 44.000 afiliados.

VIDEO: http://www.vimeo.com/12743684
AUDIO: http://www.box.net/shared/hdrpv79sbe

Foto:
MEXICO/SINDICATO: José Humberto Montes de Oca Luna, secretario interior del Sindicato Mexicano de Electricistas (SME). FOTO: DICK Emanuelsson.

PUERTO RICO / SINDICATO: ÁNGEL FIGUEROA JARAMILLO, presidente del sindicato de los trabajadores electricistas de Puerto Rico, UTIER. FOTO: DICK EMANUELSSON

COLOMBIA: Valbojkott och valskolk segrade i Colombiaval

TEGUCIGALPA / 2010-06-21 Av Colombias 29,983,279 valberättigade röstade 9,004,221 personer (69 %) på Juan Manuel Santos, Uribes efterträdare.

Mot sig hade han den andra högerkandidaten Antanas Mockus som fick 3,588,819 av rösterna (27,5 %). Vänsterblocket Polo Democratico Alternativo, i vilket kommunistpartiet ingår, uppmanade i likhet med FARC- och ELN-gerillan till valbojkott i den andra valomgången som genomfördes i söndags.

Totalt röstade endast 44 procent av colombianerna och av dem representerar Santos 30 % och Mockus 12 %. Santos sa i sitt hälsningstal att han fortsätter det totala kriget som Uribe inledde 2002 mot FARC och ELN. Men på valdagen stupade elva militärer vid flera attacker av gerillan.

Fattigdomen har under Uribes styre ökade från 53 % (2002) till 62 %. Tjugo miljoner personer lever i fattigdom och ytterligare nio miljoner i misär, armod.

Dick Emanuelsson

PUERTO RICO&HONDURAS: Victoria universitaria total en Puerto Rico pero ¿donde esta el periódico El Libertador en la huelga de hambre en la UNAH?

Es impresionante los 55 días de huelga total en 11 centros educativos en la isla caribeña.
Lo que impresiona también es la unidad entre el movimiento popular, los medios alternativos y la lucha universitaria.

La pelea tenía justamente la meta de impedir que el modelo neoliberal desastroso impediría a los hijos del pueblo trabajador de estudiar en la universidad pública (UPR) en Puerto Rico.

Durante 55 días los estudiantes lograron mantener la unidad pese a los ataques físicos, un poder mediático que sistemáticamente publicaba veneno en contra los estudiantes y un aparato represivo en donde los uniformados impedían que entrara alimentación a miles de universitarios en la UPR y los 10 otros recintos de UPR en la isla.


DOS RECTORAS INTRANSIGENTES

Es un ejemplo para Honduras también, me comentaba un amigo puertorriqueño.

Y es cierto. La lucha entre los estudiantes puertorriqueños y los trabajadores universitarios de la UNAH en Honduras, tiene la meta en común de impedir que la Universidad pública se convierta en una ciudadela intocable para los hijos del pueblo sin los recursos económicos.

Es más: La presidenta de la Universidad de Puerto Rico, Ygrí Rivera, ha mantenido la misma posición intransigente como su colega de la UNAH, Julieta Castellanos. Pero nueve de los trece miembros de la Junta de Síndicos de la UPR viraron en contra de su presidenta, “para avalar el acuerdo con el Comité Negociador Nacional”, como escribe el colega Jesús Dávila en el siguiente reportaje abajo.

¿Y QUE COLOR TIENE LA BANDERA DE ‘EL LIBERTADOR’?

Pero acá leemos en EL LIBERTADOR (ed. junio) que la Rectora y la Junta Directiva de la UNAH han tomado la decisión ‘moderna’ de remodelar algunos edificios. En el número de abril, leímos en el mismo medio comercial que “Intransigencia sindical impide que UNAH mejore calidad educativa”.

Ningún derecho a réplica en el mencionado medio que dizque escribe por el pueblo hondureño en resistencia pero que hace causa común con la Rectora y atacan al sindicato de SINTRAUNAH.

La Rectora premia al periódico y compra la pagina siguiente (después el ataque redaccional al sindicato) como publicidad por 200.000 lempiras (acerca 11.000 dólares), según el presidente del sindicato, René Andino.

Y en el número de junio no vemos NI UNA SOLA LÍNEA en el periódico SOBRE LA HUELGA DE HAMBRE que los trabajadores universitarios llevan durante exactamente el mismo tiempo que duraba la huelga universitaria en Puerto Rico.

Son los más vulnerables trabajadores en la UNAH y los más mal pagados que han sido expulsados por la rectora Castellanos y su junta en la UNAH, mujeres que han limpiado y ha hecho aseo en la universidad durante más de la mitad de su vida adulta, solo para recibir una patada en el trasero por una señora que quiere tercerizar el mantenimiento y vigilancia a empresas que no pagan ni seguro social o que les de a sus trabajadores explotados algún tipo de seguridad social e de trabajo, aún menos estabilidad laboral.

Los estudiantes en UPR sabían que si no paraba SU Julieta Castellanos, el camino estaría abierto para las mismas medidas y acciones como esta tomando ahora Castellanos en la UNAH.

Y en vez de hacer alianza con una clásica representante del modelo neoliberal en la UNAH, medios como El Libertador, si es que no son comprados por los sectores de la junta directiva de la UNAH, deberían ser una tribuna para los que quieren refundar esta empobrecida nación centroamericana.

Dick Emanuelsson

EFTER 55 DAGARS STREJK: Storseger för Puertos Ricos studenter

TEGUCIGALPA / 100619 / Efter 55 dagars strejk som förlamade elva avdelningar av Puerto Ricos allmänna universitet, UPR, tvingades universitetsledningen att skriva under på nästan alla krav som studenterna framfört. Strejken är historisk för den hade allt stöd från en befolkning som såg att statens enda förhandlingsargument var antiterroristpolisens repressiva våld.

“Victoria, victoria, victoria para la historia!”, seger, seger, seger att registreras i historien”, skanderade hundratals universitetsstudenter efter att avtalet mellan universitetsledningen i UPR och studenterna undertecknades förra torsdagen. Över 28.000 studenter har under 55 dagar genomfört en total strejk och lyckats hålla ihop strejkfronten trots att UPR i Puerto Rico är fördelat på elva städer.

Mot sig har studenterna inte enbart haft en reaktionär universitetsledning utan också den högerextrema regeringen med guvernören Luis Fortuño i spetsen. Även den federala koloniala USA-regeringen har drivit på för att privatisera det universitet där de fattigas ungdomar har haft möjlighet att studera utan att tvingas betala tusentals dollar som på de privata universiteten.

Fortuño försökte att behålla de miljoner dollar som den federala USA-regeringen skickar till UPR med avsikten att de verkligt fattiga ska kunna erhålla ett stipendium för att ha möjlighet att studera på ett universitet i Puerto Rico. UPR-ledningen ville också höja studentavgifterna och privatisera delar av driften på universitetet.

Mäktig och välorganiserad motståndare

När Flamman intervjuade studentledaren Roberto Thomas dagen innan strejken bröt ut den 21 april, var han förtröstansfull om strejkens utgång. Denna skulle bara pågå 48 timmar men Roberto insåg samtidigt att motståndaren var och är både välorganiserad som mäktig. Men i dag, 55 dagar senare när jag pratar med Roberto, är han överväldigad av den av studenterna intelligenta taktiken och strategin som han menar paralyserade universitetsledningen och som skapade en ökad politisk medvetenhet hos Puerto Ricos folk som till 99 procent stödde studenternas strejk.

– I strategiska och historiska termer var det en stor seger i förhållande till de elva andra strejkerna som genomförts av Puerto Ricos studenter sedan 1903. Hela det puertoricanska samhället anslöt sig som en man till strejken och den politiska eliten lyckades inte att slå in en kil mellan folket och studenterna och det var elitens främsta nederlag.

Studenternas kollektivavtal

– För första gången tvingades universitetsledningen att sätta sig ned och förhandla med studenternas valda ledare och lyssna på dem. För första gången agerade också studenternas organisation som en slags fackförening som dessutom undertecknade vad vi kan betrakta som ett kollektivavtal. Majoriteten av kraven fick studenterna igenom, säger Roberto Thomas till Flamman.

Under strejkens gång lyckades studenterna även pressa fram det hemliga ekonomiska krispaket som regeringen hade planerat, en plan som studenterna gick ut och fördömde och stoppade på UPR.

– Strejken har urmejslat en organisation som för första gången är nationell och som redan nu förbereder de kommande striderna mot UPR-ledningen och regeringen som har skjutit upp höjningar av universitetsavgiften till januari 2010.

Dick Emanuelsson