viernes, 15 de mayo de 2009

”Jag är en av dem som tillhör MIRAKLETS MILJONARMÉ”

<18850 tecken>
Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Essä berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.


TEGUCIGALPA / 090305 / Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tids i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Vi, min fru&fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader på ”Optica Popular”.


– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögon och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i ”La retina”, näthinnan, sa hon och tillade:

– Klockan 08.00 i morgon bitti, fastande mage inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, Chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kuban.

Jag protesterade och sa att jag hade massor av jobb och måste höra med Stockholm först. En massa tankar strömmade genom hjärnan men sa att jag behövde tio dagar för att göra mig av med de viktigaste uppgifterna. Det slog mig också att jag skulle bli kritiserad för att jag utnyttjade en plats som en fattig honduran annars skulle inta, men det slog Zoila bort med orden att ”här opererar vi tills sista patient”. Dessutom skulle jag tvingas bosätta mig igen och folkbokföra mig i Sverige trots att jag betalar skatt, sociala- och arbetsgivaravgifter och till och med moms till svenska staten. Jag beslutade mig för den platta kubanska organisationsmodellen utan svenska försäkringsbyråkrater.

Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.

Jag gnisslade tänder för tio dagar senare skulle nicaraguanerna välja borgmästare och kommunfullmäktige. Högern, USA och EU hade redan bestämt sig för att det skulle bli valfusk eftersom sandinisterna var segertippade. Hade högern haft samma perspektiv hade samma medeltidstänkare talat om ”demokratins korståg”. Den 23:e samma november skulle venezuelanerna genomföra samma val. Vilket Gudastraff för en reporter. Men å andra sidan var jag nöjd med beskedet för i den miserabla situation som min syn utgjorde innebar att jag var en allmän fara när jag körde bil på kvällen och gissade var jag hade vägkanten.

Det här var i slutet av oktober förra året. Den 26 maj hade kubanerna gett mig en ”fórmula”, en syndiagnos med mina värden som konstaterade en accelererande myopi, närsynthet. När jag stack från Colombia i december 2005 hade jag +2,0 men i maj 2008 hade de ökat till 3,25 respektive 3,75. I oktober hade myopin försämrats till 5,75 och 7,75. Starren hade accelererat min myopi dramatiskt.



DET VAR I NOVEMBER 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Då hade Zoila redan opererat ögon i fyra år. Tre tusen femhundra elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chavez Frias, inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chavez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.

I december 2004 invigdes kanske ett av de vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. Först ut var Venezuela år 2005. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder. Här var det relativt enkelt för kubanerna att etablera sig för här fanns redan en kubansk hälsovårdsbrigad med över 300 läkare och sjuksköterskor på plats som har arbetat sedan november 1998. Motivet för deras ankomst till ett land som inte ens hade diplomatiska förbindelser med Kuba och som hade lånat ut sig till både amerikanska invasioner av Guatemala (1954) och Kuba (1961) och som alla år hade röstat pliktskyldigt i OAS enligt de order som USA-ambassadören i Tegucigalpa hade gett president och utrikesminister, var den mänskliga katastrof som orkanen ’Mitch’ innebar 1997. Sedan dess har diplomatiska relationer upprättats, Honduras har gått med i både Petrocaribe och ALBA, det Bolivarianska Initiativet för Amerika. Den liberale presidenten Manuel Zelaya anklagas av den latinamerikanska högern och framför allt av den kubansk-amerikanska maffian i Miami för att vara ”en vasall för Chavez’ militärexpansionistiska intressen i Centralamerika”. Hundratals unga fattiga honduraner har återvänt från ELAM som läkare och arbetar nu under samma förhållanden som de kubanska läkarna i de mest otillgängliga trakter, i djungeln, i bergen eller i städernas fattigområden i Honduras.



ATT FÅ SYNEN KRAFTIGT nedsatt eller till och med att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet för 600.000 latinamerikaner per år. En sak är att spegla det i reportage, en annan sak är att verkligen kunna sätta sig in i en sådan tragisk situation. Mirian, min fru och arbetskamrat och jag hade alltså avslutat den sista intervjun och planerade att redigera videon och börja skriva ihop vårt material. Jag skulle skriva klart ett samlande reportage på Uppdrag Mirakel till Vänster-Press som jag skulle leverera till chefredaktör Börje Graf de första dagarna i november. Och det var när jag satt framför dataskärmen som jag kände en lättnad. Nu begrep jag varför dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 35-40 grader i Tegucigalpa innebar en dubbel huvudvärk.



Kl. 08.00 TORSDAG DEN 8 november: Nu satt jag tillsammans med 28 patienter, 18 som hade starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan, som växer på hornhinnan. De 17 kubanerna anlände, 16 kvinnor och en man (!), anlände fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika, personalen sjunger Kubas nationalsång innan de startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, otroligt tacksam över att dessa professionella yrkesarbetare som i Honduras, Centralamerika eller för att inte tala om i självaste USA, skulle tjäna storkovan om de ”hoppade av” och i stället startade en egen klinik, eller varför inte, tog anställning på ”Santa Lucia”, den främsta privatkliniken som ägs och leds av colombianer i Tegucigalpa. En månad senare träffar jag av en ren slump en anställd på kliniken som vittnar om slavliknande arbetsförhållanden för alla utom läkarna och löner som inte överstiger minimilönen, 150 dollar i månaden. En starroperation för ett (1) öga kostar 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor. Det är nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år. Därför är tacksamheten mot dessa kubaner som sjunger nationalsången innan de börjar ta tag i patienterna svår att beskriva. Och med tanke på att dessa kubaner tjänar 200 dollar per månad för vilken de ska betala mat, ljus och övriga omkostnader är deras insats i Latinamerika ett bevis på en stark revolutionär medvetenhet där inte de gröna sedlarna besegrar insikten om deras humanitära insatser.



DEN FÖRKROSSANDE majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som står under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Och när den praktiserande ögonläkaren Iliana, 27, börjar flirta med mig växer självkänslan, trots att Mirian svarar med svarta ögon. Min gamla kompis från Järfälla kommun, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren, och som också har starropererats säger att ”våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet, Dick”! Till det kanske man ska säga att i 25 år har jag suttit och blängt på en ”strålande dataskärm” på Flamman. Med fasa minns jag tillbaka på Philipsskärmarna med grön botten som gjorde att man kände som om man hade sand i ögonen på kvällen.

Det första som äger rum när en patient kommer är att han skrivs in, en journal upprättas och blodprover, blodtryck och hjärtverksamhet kontrolleras. Därefter passerar patienten på fyra ”stationer” där ögat ska skannas, undersökas av ultraljud och slutligen undersökas på vilken synnivå ögat befinner sig. Därefter släpper den svarta sjuksköterskan Fortuna (tur!) Cepeda en stark droppe som får pupillen i mitt vänsteröga, som skulle opererats först eftersom det var i uselt skick, att växa. Vi ska in på en sista kontroll i mikroskopet som görs av Zoila. Efter det förs vi in i det steriliserade iskalla väntrummet där vi får steriliserade operationskläder och skor.



JAG ÄR NUMMER 2, först är Guadalupe, en honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort 93-åringens starr, säger han och får kyssar av den undersköna svarta Odalys Acosta. Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag motfrågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar”? Men den gamle knekten ser bara grinigt på mig.

Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor. Deras chaffis kommenterar högljutt under brättet av sin Stetson att han smälter vid åsynen när han tittar på kubanskornas bakdelar att han ” gärna skulle vilja vara patient och överlämna sig i deras våld”. Tuff när han inte själv ska läggas på britsen, tänker jag.

Hur kommer honduranen i kontakt med det lilla sjukhuset mellan Tegucigalpa och Nicaragua? hade jag frågat när vi gjorde den första intervjun i början av 2008. Yodermis Díaz, samordnare för Misión Milagro och de fyra sjukhus som kubanerna arbetar på i landet:

– ”Fallet” inleds inte här på sjukhuset utan mycket nära den kommande patientens bostad. Kamraterna från Hälsovårdsbrigaden bearbetar område efter område i landet och det är där som patienten kommer i kontakt med oss och framför sitt önskemål om behandling. Därefter skickas han eller hon till oss. Men patienten kan även komma hit personligen. En tredje väg, vilket är allt vanligare, är att patienten har remitterats av honduranska läkare eller sjuksköteskor som är verksamma på Hälsovårdscentret i bostadsområdet (dit de fattiga söker vård).



ODALYS ÖPPNAR dörren och säger att det är dags. Samtidigt rullar Guadalupe ut i sin rullstol samtidigt som 93-åringen utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning. Zoila har dagen innan kommit tillbaka från La Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasindianernas folk. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till FOX’ teveserie MASH, bara att kubanernas mobila sjukhus är verklighet. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Hälsovårdsbrigaden har förberett sitt arbete genom att först göra en slags folkbokföringsutredning där tillståndet ekonomiskt och socialt undersöks, hur många personer som finns i familjen, deras ekonomiska och sociala situation. När kubanerna har dessa uppgifter vet de också vilka hälsovårdsbehov det finns i området. ”Burr, säger Zoila vid minnet, temperaturen i dessa områden går ner till 4-5 grader på natten, en mardröm för en kuban.

– Är det bekvämt för huvudet, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runtom ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.

– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder”! Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.

Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En grågrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.

Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. Mirian ser lite blek ut. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott. Vi tar minibussen till det lilla samhället Villa San Francisco, där vi övernattar på det lilla hotellet. Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig kubanska som arbetade på ett sjukhus i Libyen samtidigt som Clinton bombade Khadaffis hem och som har sin make i Angola där han hjälper regeringen, tar försiktigt bort gasbindan för mitt högeröga. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. Men en timma senare ser jag med en syn som en falk.



DET ÄR SOM ATT komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag Eddie, killen som vi intervjuade och som Zoila hade opererat i maj 2007, föddes med starr och levde med det i 25 år. Den djupt troende katoliken vägrade låta sig opereras av USA:s militärsjukhus som ibland gör ett besök på viktiga geostrategiska områden i Centralamerika eller på Santa Lucias klinik, trots att hans familj har både egendomar och ett stort lastbilsföretag. Nej, precis som Guadalupe, 93, var det bara kubanerna han hade förtroende för och som han lät sig opereras av.

– Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje när vi satt hemma hos honom och filmade hans vittnesmål om hur Miraklet som kubanerna drar fram med gav honom liv igen, men denna gång med kvalité. För första gången i sitt liv kunde han se hur hans föräldrar verkligen såg ut. Innan kunde han bara urskilja dem när de pratade.

– ”Jag tackar Gud och Fidel för att jag nu verkligen lever för kubanernas änglahänder gav mig liv”! sammanfattade Eddie som nu vill studera till ögonläkare på ELAM för att gottgöra det ovärderliga vad den kubanska revolutionen gav honom.

Och jag känner på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta, även om Zoila, Teresita och Iliana med sina uppfordrande ansiktsuttryck har sagt att jag i början måste göra paus varannan timma, använda solglasögon utomhus när solen blir för stark, och inte arbeta till sent på kvällen och slita på ögonen.



ATT NÄMNA DEN kubanska revolutionens betydelse i Sverige får den liberala unghögern eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater. I Latinamerika sväljer inte ens den latinamerikanska högern de primitiva anklagelserna från dessa liberaler som har stannat kvar i kalla krigets epok som de använder som förevändning för att avleda uppmärksamheten från de verkliga politiska problemen och hur det ekonomiska system som de förfäktar har lidit totalt skeppsbrott, och det i det land som dessa liberaler ser som sitt eget Mecka.

Bush påstod under sina två mandatperioder att Misión Milagro och andra sjukvårdsinsatser ”destabiliserade regionen”. Eller att alfabetiseringsprogrammet ”Yo Si Puedo”, visst kan jag, ”indoktrinerar latinamerikanerna i Che Guevaras revolutionära lära”. Bushs plan för ”Övergång till demokrati” på Kuba hade och har ett hemligt kapitel som alla vet är den militära komponenten.

– Sju av tio kubaner, inklusive jag, föddes under blockaden och vi har lärt oss att leva med den och besegra den. Bush anklagar oss för att ”destabilisera Latinamerika” genom att operera och lära ut. Till Señor Bush skulle jag vilja säga att USA:s utrikespolitik sedan 1902 just har varit att destabilisera Kuba. Vad har USA gjort med alla länder i Karibien om inte destabilisera och lägga till ytterligare en stjärna i sin flagga? Vad har USA gjort med sin egen ursprungsbefolkning om inte marginaliserat och attackerat dem? Om de (Bush&Cia) har tagit sig dessa ”rättigheter” så har vi tagit oss rätten att utrota sjukdomarna som har gjort människorna blinda. Om detta innebär att ”destabilisera” regionen och nationerna så tar vi oss rätten att fortsätta för hela livet att destabilisera i världen. Förutom att blockaden har varit grym och kriminell så har det samtidigt varit en skola för oss. För den har lärt oss att hitta lösningar för att överleva, sa Yodermis och packade sina resväskor efter två år i Honduras och för att fortsätta sitt humanitära uppdrag i andra länder.

Dick Emanuelsson