miércoles, 30 de diciembre de 2009

Motståndets kvinnor mot gorillorna i Honduras!


Fem månader av permanent motstånd i Honduras mot den militära statskuppen och USA:s aktiva inblandning. Och de som har utmärkt sig i kampen är de stridbara kvinnorna som inte nöjer sig med att kräva demokratin tillbaka utan vill gå vidare och befria landet från diktaturen och klassamhället, skriver Dick Emanuelsson från Tegucigalpa.


(Nedanstående reportage publicerades i Vänster-Press' decembernummer i en kortare version).

TEGUCIGALPA / 091203 / DET ÄR SVÅRT att hålla tillbaka tårarna när jag ser den 24-åriga vackra Wendy Ávilas porträtt. Leendet och de mörka djupa ögonen och det kastanjebruna håret är så jag minns henne som en av flera i Motståndsfrontens MC-ordonnans. Alltid ett steg före för att “sondera terrängen” på sin motorcykel och för att beskydda de tusentals deltagarna i “La Resistencia”.

Motståndsfronten har under fem månaders kamp mot den civila-militära diktaturen vuxit till en politisk revolutionär maktfaktor som kuppmännen och Pentagon inte hade kalkylerat med när de fullbordade den militära statskuppen den 28 juni i år.

Och vad de heller inte hade räknat med var att kvinnorna skulle gå ner från bergen och den extrema fattigdomens bostadsområden för att ansluta sig till det organiserade folkets protester. Hundratusentals om inte miljoner kvinnor har under protesterna knutit sina nävar för ge sitt uttryck för det hat och vrede de känner mot den civila och militära maktelit som har drivit landet tillbaka 40 år, till den tid då gorillorna i de väpnade styrkorna och USA-ambassadören styrde i Honduras. Denna gång har de inte låtit sig skrämmas av dem som har vapnen utan i stället förstärkt sina politiska krav och organisation för att störta regimen.

När detta skrivs i början av december har det gått 160 dagar av dagliga protester där kvinnorna har spelat en central roll. Den astmasjuka Wendy var en av dessa “Heroinas”, hjältinnor, som avled av de fruktansvärda gaserna som väckte de tusentals motståndskämparna halv 6 på morgonen den 22 september. Folket hade vaktat gatorna runt omkring den brasilianska ambassaden dit president Manuel Zelaya hade tagit sin tillflykt. Han hade grundlurat både gränstrupper som underrättelsetjänst och lyckats ta sig i in Honduras och Lulas ambassad för att därifrån leda kampen mot regimen Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez. Tusentals Tegucigalpabor Wendy följde henne till den sista vilan när hon avled två dagar senare. Den 3 december rapporterade Amnesty Internationals utsände att polisen nu medger att gaserna de har besprutat oss med inte är tillåtna.


KLOCKAN 01.00 NATTEN mellan den 20-21 september började Xiomara Castro Zelaya att duscha.

– Min syster och jag frågade oss vad är det med mamma, duscha vid den här tidpunkten på dygnet?

– Gör er beredda! var mammas svar och vi begrep med en gång vad hon menade; min pappas aviserade ankomst till Honduras konkretiserades.

Det säger ’La Pichu’, dotter till president Manuel Zelaya när hon tar emot Vänsterpress i det enkla huset där Zelaya och familjen tillbringat de senaste 19 åren, ett ordinärt medelklassområde i Tegucigalpa.

– På morgonen dagen efter ringde mamma och sa: “Gör dig klar för dina sambalektioner”! Och jag fattade att det var till den brasilianska ambassaden som pappa hade tagit sin tillflykt efter nära tre månaders i exil i Nicaragua.

Vi går till bakdörren, en enkel plåtdörr med ett lättforcerat billigt lås. Dörren visar massor av perforationer och Pichu berättar att de samlade in närmare 100 tomhylsor från maskingevärselden när 170 elitsoldater bröt sig in halv 6 på morgonen den 28 juni och kidnappade presidenten. Det var samma dag som Honduras folk skulle besvara frågan om de ville utlysa val av ledamöter till en församling som skulle skriva en ny författning. Oligarkin tog det som en förevändning och beordrade generalerna att störta presidenten.

– Jag stod i duschen när jag hörde skotten. Det lilla presidentgardet blev avväpnat och min pappa störtade in och sa; ”Pichu! En militärkupp är på gång”. Min dekan låste in mig i rummet och jag kastade mig under sängen och började ringa till Radio Globo, Washington, Bloque Popular (embryot till Motståndsfornten) och alla jag kände. På så sätt räddade vi livet på min pappa, säger hon och riktigt återupplever den dramatiska händelsen som för alltid skulle komma att förändra hennes och sin familjs liv. Sedan den 28 juni är hon en av Motståndsfronten.


”FEMINISTER I MOTSTÅND” är en av många kvinnogrupper som från den 28 juni har visat sin avsky för diktaturen. Statistiken visar att militärkuppen innebar en ökning av kvinnomorden, den så kallade Femicidio med över 61 procent. Kvinnor har fängslat och en av dessa är Merly Eguigure, från kvinnoorganisationen Visitación Padilla.

– Två kamrater och jag greps den 26 november av ett COBRA-kommando från polisen i närheten av marknaden. De anklagade oss för att ha utsatt COBRA:s installationer för skadegörelse, naturligtvis en förevändning för att arrestera oss. De genomsökte bilen och fann två sprayburkar vi hade använt under den Internationella Dagen mot Kvinnovåld. De säger nu att det är bevismaterial mot oss.

Merly tillbringade 24 timmar i de vidriga cellerna hos polisen och hade det inte varit för protesterna i och utanför Honduras hade hon varit kvar i arresten, menar hon.


SÖNDAG 29 NOVEMBER: Vi anländer till stadsdelen Kennedy som är en bastion för Motståndsfronten. Vid en av vallokalerna är det uppståndelse och en uppbragt Nora Almendares försvaras av Luis Guillermo Pérez, generalsekreterare för FIDH och Reina Rivera, chef för människorättsinstitutet Ciprodeh, som bland annat får svenskt stöd från Diakonia för sitt arbete i Honduras.

– Jag är förfärad, jag har en så stark smärta i mitt hjärta och jag har gråtit så du inte kan förstå för jag har aldrig sett så många militärer i en valprocess som nu och det är farligt att våga ha en annan uppfattning än dem, säger den uppbragta 60-åriga hemmafrun till oss.

Hon hade kommit till vallokalen för att bevittna Jorge Ramos, en känd reporter från den reaktionära TV-kanalen Univision, som hade anlänt till Kennedy. Ramos satte helt sonika mikrofonen framför Nora och intervjuade henne. Men hennes uppfattningar föll inte i god jord hos valfunktionärerna från de två partierna som stod utanför vallokalen och de kallade på COBRA-kommandots chef. Denne då hotade Nora Almendares med att bli arresterad och en grupp på 8-10 personer från Motståndsfronten som hade dykt upp hotades med tårgasbomber om de inte försvann från platsen.

– Begriper ni att ni begår brott mot de mänskliga rättigheterna med att tysta folk från att tycka vad de vill! säger en ursinnig Reina Rivera till ett högre COBRA-kommando som har anlänt till platsen. Rivera hatas av militären och kuppregimen för sina modiga rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna. Inför vår kamera och mikrofon försöker polisbefälet att släta över övergreppet.


VALET DEN 29 november utmålades som en stor seger för kuppregimen som påstod att valet hade fått ett ”massivt deltagande”. Men till och med den USA-finansierade organisationen “Hagamos democracia” HD, Låt oss bygga demokrati, konstaterade att bara 47 procent röstade medan Motstådnsfronten och människorättsorganisationen CODEH beräknade valdeltagandet till 30-35 procent. Hundratusentals offentlighetsanställda hotades med avsked om de inte visade en svart lillfingertopp när de återvände till jobbet på tisdagen.

– Vi hade 1200 valobservatörer utplacerade på lika många vallokaler/bord (av totalt 8000) . De står från 06.00 till 19.00 då rösterna räknats klart och som vi registrerar. Felmarginalen är mindre än en (1) procent, säger Rolando Bu, chefsoperatör för Hagamos Democracia till Vänsterpress.

“Hagamos democracia” anklagas av flera latinamerikanska ledare, vänstern och fackföreningar för att gå i CIA:s ledband. ”NGO-organisationen” finaniseras av USAID, det republikanska institutet IRI, Demokraternas stiftelse och till och med norskt bistånd. Trots det klassificeras valdeltagandet som mycket magert, ett resultat av Motståndsfrontens uppmaning till valbojkott.

Valet i Honduras hade inte en enda erkänd organisation för internationella valobservatörer på plats. Varken OAS, Carter-centret eller någon Valkommission som representerade någon regering eller stat fanns på plats. Däremot högerextremister eller representanter för Latinamerikas samlade högerterrorgrupper var på plats och hyllade “den honduranska varianten av demokrati”.


MOTSTÅNDSFRONTEN firade dagen efter valet sin seger med ett massmöte på fackföreningen Stibys lokaler.

– Det är en jätteseger för Motståndsfronten och vi fortsätter kampen tills både demokratin, Mel Zelaya och den nya författningen har utarbetats, säger Alba Gonzalez. Författningen ska ge det honduranska folket och framför allt dess kvinnor lika rättigheter. Oligarkin ska vi besegra! Inte ett steg tillbaka, SIEMPRE ADELANTE! säger den tunna men oerhört stridbara kvinnan entusiastiskt.

Den 24 juli i det lilla samhället Alacua, 10 km från gränsen mot Nicaragua, knöt hon näven mot armésolderna och skrek att de var ”fega uslingar som inte vågade låta de tiotusentals honduranerna marschera till gränsen för att ta emot den president som folket hade valt för fyra år sedan”.

– Fem månaders kamp har enat folket mot diktaturen och vi känner att segern är närmare än någonsin, säger Alba och ansiktet bryter ut i ett leende i det av 160 dagars marscher och protester brända ansiktet.

Honduras har dock en lång väg och mäktiga fiender att tampas emot. Men hela Latinamerika står bakom ett folk som fram till den 28 juni befann sig i ett slumrande tillstånd. I dag är det ett folk på fötter som har skrivit men som kommer att skriva mycket mer historia den närmaste tiden.

DICK EMANUELSSON

---------------------------------

IMPERIETS PLANER DÅ SOM NU

”Den dagen är inte fjärran då tre flaggor med band och stjärnor, med samma avstånd mellan sig, visar hur långt vårt territorium sträcker sig. En vid Nordpolen, en annan vid Panamakanalen och en tredje vid Sydpolen. Hela hemisfären kommer att vara vår. Faktum är att den redan moraliskt är vår i kraft av vår överlägsna ras”. (William Howard Taft, USA:s 27:e president, 1912).

-------------

KAMPEN MOT REGIMEN tar sig många uttryck. Fram till den 25 september kunde Fronten demonstrera men utsattes för repression och förföljelse.

Närmare 150 från Fronten har mördats, hundratals har torterats, fängslats men större delen har senare släppts. Närmare 4000 honduraner har misshandlats och mer eller mindre slagits sönder och samman av polisens ”Cobra-kommandon” och armésoldater. Allt är dokumenterat och registrerat av de fyra internationellt erkända människorättsorganisationerna i Honduras och uppbackade FIDH (Internationella Federationen för Mänskliga Rättigheter med säte i Paris och Bryssel) och Amnesty.

Men trots att det i dag mer än någonsin står klart att arkitekterna, såväl fysiskt som intellektuellt, återfinns inom landets 8-9 oligarkfamiljer samt den högsta militärledningen, har den internationella högern i tyst samarbete med Obamaadministrationen systematiskt och metodiskt försökt framställa krossandet av den bräckliga demokratin i Honduras som ett “försvar av författningen”. Carl Bildt sa [1] nyligen i en interpellationsdebatt att Zelaya befann sig ”i utkanten av konstitutionen”, ett typiskt indirekt erkännande av den militära statskuppen, även om han och högern inte direkt vågar uttala sitt stöd, ännu. Obamas och Clintons taktik har varit att offentligt förkasta statskuppen medan strategin är att successivt institutionalisera diktaturen. Därför utmålades president Zelaya som ”idiot och oansvarig” av Clintons OAS-ambassadör Lewis Amselem när han återvände på morgonen den 21 september till Honduras. För USA komplicerades strategin och svaret blev ett nytt ”avtal” mellan Zelaya och Kuppregimen den 30 oktober som denna bara förhalade till det aviserade valet den 29 november kunde genomföras. Målsättningen är att till varje pris legitimera både den regim som valdes den 29 november som den militära statskuppen.

Dick Emanuelsson
[1] http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3751&dok_id=GW0A45