Kampen om jorden i Honduras skördade trettiofem liv under 2010

Text: Dick Emanuelsson
Foto/video: Mirian Emanuelsson

NORRA HONDURAS / DECEMBER 2010 / En våg av terror mot tusentals bönder pågår för närvarande i den bördiga Aguandalen i norra Honduras. Bönderna som kämpar för en jordreform anklagas av landägarna och regimen för att förfoga över 1000 AKA-47-gevär och att ”ha utbildats av nicaraguaner i gerillakrigföring”.

– Miguel Facussé är en mördare och tjuv som har stigit upp ur helvetet för att lägga under sig hela landet med samma metoder som precis som han har använt här.

Det säger en indignerad Fader Fausto Milla, 82. Den gamle katolske prästen, som tillhör den Internationella Sanningskommissionen som utreder brotten mot de mänskliga rättigheterna efter militärkuppen, utstrålar samma stridslystnad och indignation som präglade honom under kriget i El Salvador. Han fängslades då av den honduranska militärdiktaturen och anklagades för att bistå FMLN-gerillan och hysa flyktingar från grannlandet.

Korrumperad rättsapparat

Men nu gäller det de utsatta bönderna i Aguandalen, en bördig dal där en stor del av jorden tillhör staten och jordreformsinstitutet INA men som Honduras´ mäktigaste man och landägare, Miguel Facussé, har lagt under sig. Denne förfogar över 12.000 hektar medan de två andra dominerande landägarna, Reinaldo Canales och René Morales, kontrollerar 5000 respektive 2000 hektar.

Bönderna i Aguan vet av historisk erfarenhet att om de inte är organiserade så är de ett lätt byte för Los Terratenientes som kontrollerar den totalt korrumperade rättsapparaten. De lokala domstolarna med åklagare som har låga löner, anklagas av människorättsorganisationerna för att stå i direkt tjänst hos maktmän som Facussé. De utfärdar order om avhysning av tusentals bönder och legaliserar de dokument den 82-årige Facussé behöver för att hävda att marken är hans.

”Dialog” med kulsprutegevär M60

Barn med undernäring och föräldrar utan tak

Vi har anlänt till egendomen ”Paso a Aguan” som ockuperades av bönderna för åtta månader sedan. Cirka 300 tungt beväpnade militärer och de militariserade Cobra-poliserna har en timma tidigare gett bönderna order om att ”packa och dra”. Vi känner en stickande lukt i näsborrarna av bränd plast och trädgrenar som burit upp plasten av det som en gång var böndernas ”hem”. Alex Madrid, polisens språkrör möter upp på ett märkligt sätt när han filmar och fotograferar oss rakt i ansiktet som ”hälsning”.

– Vi har genomfört en laglig och fredlig avhysning av bönderna, vi vill ha en dialog eftersom vi är en enda honduransk familj, säger han, citerande de raspiga sedvanliga fraserna från ordningsmakten.

När Flamman frågar honom om de väpnade styrkorna håller ”dialog” med kulsprutegevär M60, blir han aggressiv och varnar oss för att skriva reportage som inte ”är i överenstämmelse med sanningen”. Han erbjuder oss också att intervjua en bonde som han själv har plockat ut för att möta pressen och människorättsorganisationerna, ett erbjudande vi avvisar diplomatiskt.

Med geväret riktat mot huvudet

Utan att begära tillstånd av Madrid går vi in i det läger som har varit hundratals bondefamiljers hem under åtta månader. Det finns inget rinnande vatten, el eller andra bekvämligheter under den Afrikanska oljepalmen (Palma Africana). Här är människorna helt utsatta för den tropiska fukten, värmen, ormar, spindlar, dengues och andra sjukdomar. Unga nyförlösta mödrar med sina bebisar som de ammar sitter tröstlösa på sina enkla bohag medan männen packar ner sina få tillhörigheter i väskor eller kartonger. Den enda trösten, så här några dagar innan jul, är att regnperioden har avlösts av en stekhet torkperiod.

– Vi män tvingades att lägga oss med ansiktet mot marken medan de siktade mot oss med sina gevär. Jag sparkades i armen, säger en av bönderna och tillbakavisar en kvinnlig polis som inför oss hävdar att aktionen en timma tidigare hade gått helt fredligt till.

En annan bonde i 30-årsåldern tillägger:

– Vi omringades halv 6 på morgonen först av Miguel Facussé maskerade väktare. Därefter kom armén och polisen. Vi sa; vi respekterar er som myndigheter, men var snäll och avlägsna Facussés lejda mördare. Vi anklagas för att vara gerillasoldater som förfogar över AKA-gevär men det enda vapen vi förfogar över är vår machete som är vårt arbetsverktyg. Allt annat är bara en förevändning för att förvägra oss rätten över jorden som tillhör bönderna men som Facussé har stulit.

”Facussés colombianska paramilitärer”?

Flera civila maskerade och beväpnade män med polisens skottsäkra västar går omkring och de utpekas av bönderna för att vara ”Facussés colombianska paramilitärer”, en anklagelse som hittills inte kunnat vederläggas. Men till och med den regeringsvänliga colombianska dagstidningen El Tiempo har publicerat reportage om när honduraner anlände till Magdalena Medioregionen i Colombia och rekryterade demobiliserade paramilitärer för ”honduranska affärsmän”.

Sedan juni i år utbyter Colombia och Honduras ömsesidig information och samarbete. Specialstyrkor ur den colombianska armén opererar i Honduras och den förre presidenten Uribe besökte Honduras i november där han dekorerades av Kongressen med ”Francisco Morazans Hjälteorden”, en utmärkelse som den honduranska Motståndsfronten karaktäriserade som ett hån mot Centralamerikas befrielsehjälte.

Bondeseger och avtal om jord

De organiserade bönderna i MUCA firar sin 1-årsdag

Bönderna organiserade i MUCA, Aguandalens Förenade Bonderörelse, inledde den 9 december förra året en rad markockupationer mitt under den militära-och civila diktaturen. Ett vågat spel som den 15 april i år kröntes med ett avtal med regimen Lobo. Denne vann presidentvalet som ägde rum den 29 november 2009 och som hade förberetts av armén under en månad. Det kombinerades med ett undantagstillstånd. Valet, som officiellt hade ett valdeltagande på 46,7 procent, bojkottades av Motståndsfronten och erkändes heller inte av någon regim. Loboregimen är fortfarande isolerad och vägras inträde i OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, Unasur, FN och en rad andra internationella organ.

Men böndernas kamp tvingade regimen att underteckna ett avtal som gav dem 11.000 hektar som skulle köpas loss med priser som det Nationella Jordreformsinstitutet INA fastställde för att därefter, i tre tidsetapper under 2010, överlämnas till de kooperativ som bönderna förfogar över. Även ett antal hälsovårdscentraler och skolor skulle byggas för att tillfredsställa det enorma behovet hos en bokstavlig armé av människor som lever i misär och armod. MUCA å sin sida skulle dra sig tillbaka från ett 20-tal landegendomar som de kontrollerade sedan december 2009, vilket också skedde.

Trettiofem mördade bönder 2010

Men regimen spelar med falska kort, anklagar bönderna. Hittills har bara ett litet antal hektar jord överlämnats till dessa. I stället har regimen ockuperat och militariserat det regionala INA-kontoret i Aguan och kastat ut personalen som hade som uppgift att reglera överlämnandet av de 11.000 hektar mark till bönderna. Samtidigt har Facussé inlett en offensiv och via de lokala domstolarna gett armén order om att avhysa bönderna från sina marker.

Den 15 november sköts fem bönder från MUCA ihjäl och ett tiotal skottskadades av Facussés väktare i egendomen ”Tumbador”. Trettiofem änkor begråter sina män som fallit offer för det smutsiga kriget mot den organiserade bonderörelsen i Honduras under 2010.

Vi lämnar paso Aguan och beger oss till samhället Guadalupe Carney, uppkallat efter USA-prästen med samma namn som av armén mördades och ”försvann” i slutet av 1980-talet.

– Min man hittades 1,5 kilometer från platsen för massakern med en AKA (regimen). Men se här, säger hon och gör en svepande gest med handen mot sitt fallfärdiga hus, vi har inte ens el eller rinnande vatten. Hur skulle vi ha råd att köpa en AKA-47:a?!

Det säger Juny Judit Ordoñez som blev änka efter att hennes man José Luís Salcedo sköts ihjäl denna ödesdigra dag i Tumbador. En AKA-47:a kostar cirka 2000 dollar på svarta marknaden.

Nio kulor kvar i kroppen

Bonden Maximiliano Lopez, 44 från bondekooperativet San Esteban, hade tur när Facussés väktare sköt urskillningslöst mot bönderna den 4 november i år.

– Jag hade änglavakt för jag överlevde. Men de sju röntgenplåtar som läkarna har tagit visar att jag fortfarande har nio kulor kvar i kroppen. Jag tvingades också svårt sårad lämna sjukhuset för polisen anlände och skulle kidnappa mig eftersom jag är ett vittne mot Facussés väktare.

En vecka efter att vi intervjuade Maximiliano invaderades San Esteban och ytterligare två landegendomar. Sammanlagt är nu 5000 bondefamiljer utan tak bara några dagar innan jul när detta reportage skrivs.

BAKGRUND:

* USA-prästen GUADALUPE CARNEY kunde inte acceptera 1980-talets militära-civila diktaturer och att Honduras blev en fast militär plattform för USA:s krigföring mot Sandinistregeringen och den salvadoranska militärdiktaturen. Nicaraguanska Contras byggdes upp, tränades och utrustades av CIA och Pentagon. Från honduranskt territorium gjorde de terroristräder in på nicaraguanskt territorium för att mörda nicaraguaner och bekämpa Sandinisterna som den 19 juli 1979 hade störtat den USA-vänliga Somozadiktaturen. Guadalupe Carney deltog i bildandet av gerillan. Men innan denna hann inleda några strider med armén, spårades den upp av USA:s militärer i Honduras och eliminerades fysiskt. Carney greps men ”försvann”.

D.E.

VIDEO / HONDURAS: Tio procent av alla mördade journalister i världen 2010 var honduraner

2010 avslutas med det tionde mordet på en journalist i Honduras

Henry Suazo begravs den 29 december 2010, offer för statskuppens män.

TEGUCIGALPA / 2010-12-31 / Henry Suazo blev det tionde offret som Honduras´ journalistkår har tvingats begrava enbart i år. Därmed blev Honduras´ det farligaste landet i världen att utöva journalistik i. Tio av 106 mördade journalister i världen var honduraner.

När Suazo var på väg till redaktionen på morgonen den 28 december stod två ´pistoleros´ och väntade på honom. De avlossade var sitt skott i huvudet på journalisten som var död när kroppen anlände till sjukhuset.

Journalisten som levde och arbetade i den karibiska staden San Juan Pueblo bevakade kontroversiella miljöfrågor. Och det var just i denna lilla stad som befolkningen har gått ut i en kamp på liv och död mot ett kraftverksprojekt som den honduranske oligarken Fredy Nassar vill genomföra i regionen.

En örfil mot mänskliga rättigheter

– Morden på journalister i Honduras är den honduranska regimens utmaning mot det internationella systemet för mänskliga rättigheter, sa Bertha Oliva, språkrör för den kanske viktigaste och mest konsekventa människorättsorganisationen i Honduras, COFADEH, Kommittén för de Anhöriga till de Försvunna i Honduras.

Oliva kritiserar det internationella samfundet för att totalt ha glömt bort aktioner och uttalanden mot den regim som installerades av kuppregimen förra året. Denna hävdar att morden på journalisterna inte har en politisk karaktär men som trots detta uttalande inte har lyckats lösa ett enda fall.

Och det är ett faktum att det är under den ”valda” regimen Porfirio Lobo som de tio journalisterna har mördats. Men Lobo, som betyder varg, valdes till president av en minoritet mitt under ett militärt undantagstillstånd den 29 november 2009, ett val som den civila-militära diktaturen hade gett armén i uppdrag att arrangera och som inte erkändes av en enda regim i världen.

Bakhåll

Luis Galdámez är oberoende journalist och köper plats i TV- och radiokanalen Globo i Honduras. Han leder programmet ”Tras la Verdad”, bakom sanningen, som är skoningslös mot dem som ledde och leder den militära statskuppen den 28 juni 2009 och alla de korrumperade krafter som sitter vid makten i Honduras. Han fick redan de första dagarna efter militärkuppen beskydd av OAS´ Interamerikanska Människorättkommission.

Vid 23-tiden den 14 september 2010 anlände Galdámez till sitt hem men hade bara några minuter tidigare fått ett telefonsamtal från sin fru som sa att det stod en parkerad bil framför huset. Galdámez osäkrade sin revolver och när han anlände möttes han av kulor som han besvarade. De utskickade mördarna överraskades och flydde från platsen.

Domstolsbeslut

Den 23 december beordrade OAS´ Interamerikanska Domstol de honduranska myndigheterna att beskydda Galdámez, ett domslut som skakade regimen. Orsaken är att Galdámez hade vänt sig direkt till domstolen med säte i Costa Ricas huvudstad San José och inte gick till någon av de rättsinstanser som domstolen kräver men som regimen kontrollerar.

Enligt domstolens principer ska alla nationella rättsinstanser ha uttömts innan domstolen tar upp ett fall, ungefär samma arbetsprinciper som Europadomstolen. Detta kan ibland leda till att en rättsprocess kan pågå i flera år eftersom Staten vill dra ut på processen för att trötta ut eller ingå en förlikning. Men det är uppenbart att den Interamerikanska domstolen inte erkänner, i likhet med OAS, FN och UNASUR, den honduranska regeringen och den otroligt korrumperade rättsapparat den representerar.

– Jag har lärt mig att leva med döden och lagt mitt liv i Guds händer och därför jag räds inga mördare eller ”Golpistas”, kuppmakare, säger han när Flamman träffar honom några dagar innan nyår. Han är glad för den solidaritet som han har fått från alla journalister i världen och det stöd som domslutet utgör för honom och hans familj.

Nu kommer FBI (Sic!)

Efter militärkuppen har USA:s Södra Militärkommando inte bara förstärkt Centralamerikas största flygbas i Soto Cano, eller Palmerola i Honduras, utan även finansierat bygget av en ny i gränstrakterna mot Nicaragua, som leds av den sandinistiska vänsterregeringen FSLN. Regimen Lobo är helt i händerna på USA som till skillnad mot ALBA, som donerade hundra traktorer och inledde en import av honduranska jordbruksprodukter i utbyte mot venezuelansk olja, har donerat militära fordon och vapen till ett pris av 63 miljoner dollar samtidigt som det inte finns medicin på de allmänna sjukhusen.

Morden på de honduranska journalisterna och den totala straffriheten har lett till att FBI, inte regimen, nu meddelar att den ska ta över utredningarna av morden på journalisterna.

– Vi har skickat en FBI-officer som är expert på dylika brottsfall. Han är redan på plats i landet och har inlett samtal med åklagarna samt Säkerhetsministeriet, sa USA-ambassadören i Tegucigalpa, Hugo Llorens, till en lokal TV-kanal.

Farligaste landet i världen

Som reporter i Honduras är man ständigt bevakad av regimens agenter och till skillnad mot Colombia är de oerhört dåliga på att göra sig ”osynliga”.

Enligt den schweiziska journalistorganisationen Press Emblem Campaign mördades 106 journalister i världen under 2010. Tio av dessa i Honduras, 14 i Mexiko och Pakistan, som har 105 respektive 174 miljoner invånare jämfört med Honduras´ åtta. Åtta journalister mördades i Irak, sex i Filippinerna, fem i Ryssland och fyra i Colombia, Brasilien och Nigeria.

Enligt Press Emblem Campaign betraktas Latinamerika som den farligaste platsen i världen att utöva journalistyrket på grund av de höga mordtalen.

Dick Emanuelsson

Mord i ”Dödens Triangel” 2010

Honduras uppvisar det högsta mordtalet på den amerikanska kontinenten med 72,8 mord på 100.000 invånare. För El Salvador, minskades siffran med 8 procent och har i dag 66 mord på 100.000 invånare medan Guatemala ligger på 45 mord per 100.000 invånare.

SE VIDEO (spanska):
Honduras: Contra la muerte y explotación del periodista
http://vimeo.com/11484476

Ytterligare videos från Honduras:
http://vimeo.com/album/220363

Honduras: Contra la muerte y explotación del periodista from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

HONDURAS: Miami-Ulf och “Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna” i Honduras

Av Dick Emanuelsson *

Publicerat i Newsmill 2010-11-01
http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/26/miami-ulf-och-det-r-billigare-att-k-pa-en-kongressledamot-n-en-sna-i-honduras


TEGUCIGALPA / 2010-10-25 / Det är inte lätt att heta Ulf Erlingsson och från kokacentret Miami försöka rita upp en bild av Honduras som bara existerar i en politisk mytomans hjärna. Om det inte vore för hans farliga uppmaningar till Honduras korrumperade rättsapparat att ställa mig inför rätta, jodå, du läste rätt, anklagad för ”krigshets” och att vara ideolog för den honduranska Motståndsrörelsen (Sic!), så hade hans alster passerat som en tragikomisk drapa.

Ulf Erlingsson påminner mentalt och fysiskt om Frithiof Enbom, den politiske mytomanen som under 1950-talets antikommunistiska kalla krig i Sverige användes av säkerhetstjänsten med udden riktad mot SKP, Sveriges kommunistiska parti. Ett antal personer anklagades av en sjuk person för att vara Moskvas spioner i Sverige vilket förstörde många liv och familjer [1]. I statskuppens, dödsskvadronernas och den växande Motståndsrörelsens Honduras ställer man inte de som ifrågasätter diktaturen inför rätta. Det Smutsiga Kriget har ett annat mer dramatiskt förlopp.

Miami-Ulf påminner också om den Nysvenska Rörelsens grundare Per Engdahl, den svenska fascismens ideolog och förgrundsgestalt, än den verklighet som vi, som lever och arbetar i Honduras, upplever.

Jag ska inte gå in på Erlingssons totalt förvridna juridiska kullerbyttor som försvarar och rättfärdigar en militär statskupp som till dags dato har haft livet av minst 150 honduraner, enligt landets människorättsorganisationer. Inte heller om vad som hände dagarna innan, under och efter den militära statskuppen den 28 juni 2009.

För den enda gång som jag har gått i polemik mot hans verklighetsfrämmande beskrivningar av ett folks kamp mot en diktatur så gjorde jag det i en utförlig text som kan läsas under rubriken: ” [2] Honduras: Diktaturens Nisse i Miami”. Och där tänkte jag sätta P för han är inte värd att bemötas.

Men många läsare menar att efter publiceringen i Newsmill [3] borde han få svar. Och jag ska begränsa mig till temat som Miami-Ulf placerar i centrum: Påståendet om en internationell konspiration av ”Kokain-kommunisterna” mot den fredliga demokratins Honduras.

UCD:s tentakler till drog- och knarkhandeln

Konspiratörerna är så klart Chavez, FARC och Miami-Uffe har nu till och med lagt till Iran. Fattas bara Hamas, Hizbollah och talibanerna. Dessa har i Miami-Ulfs fantastiska sinnesvärld sina tentakler långt in i den amerikanska administrationen. Och tillsammans med de colombianska knarkbaronerna har de förvandlat Honduras till världens mest trafikerade korridor för knarkets färd mot de kokainsniffande jänkarna. Allt medan världen sviker det som Erlingsson påstår vara rena Muren mot Chavez´ anstormning.

Men vad han talar desto tystare om är att den ende person som avslöjats för knark- och vapensmuggling i Honduras är Miguel Ángel Villela Meza. Han är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. UCD består av den politiska och ekonomiska elit som var arkitekterna bakom den militära statskuppen den 28 juni 2009. Mer om det längre fram. Villela greps i Colombia med händerna i syltburken, anklagad för knark- och vapensmuggling tillsammans med 16 personer ur den colombianska maffian.

Men det är intressant att konstatera att inte ens den honduranska kuppregimens säkerhetsminister Oscar Álvarez ville gripa UCD-grundarens bror i Honduras för att han helt enkelt inte litade på landets domare för ”deras händer skakar” [4].

Billigare köpa en kongressman än en åsna

Ännu mer skakar landets kongressmän och den institution som Miami-Ulf talar om som en demokratins oas. Inget kan vara felaktigare och där borde egentligen diskussionen ta slut för sin totala absurditet.

Honduras är ett av världens mest korrumperade och våldsammaste länder och just de institutioner och statliga organ som Miami-Ulf lovordar och höjer till skyarna är just de mest korrumperade och tjuvaktiva i landet. I särklass står landets Kongress och de 128 ledamöter som utgör denna.

”Det är billigare att köpa en kongressledamot än en åsna”, [5] sa Sam Zemurray, United Fruits Co:s starke man i början av förra seklet. Och med hjälp av mutor och allianser med denna kongress förvandlades Honduras till Bananrepubliken Nr. 1 i Centralamerika. Eller jänkarnas” Bakgård” där USA-ambassadören och inte landets president har varit och är den starke mannen.

Konspiratörerna i kongressen

Till exempel när Kongressen vid lunchtid den 28 juni 2009, dagens för den militära statskuppen, godkände president Zelayas påstådda avgångsbegäran.

Klockan 05,35 på morgonen den dagen besköts presidentens modesta villa i ett medelklassområde i huvudstaden med 100 skott. Plåtdörren på baksidan huset har fortfarande perforationer från automatgevären från ett specialförband ur armén. Sex timmar senare läser kongressens ordförande, Roberto Micheletti, expert på att förlora val till presidentposten men som har suttit som kongressledamot i 26 år (snacka om att bli återvald på samma post, ungefär som Tage Erlander (s) som satt i 23 år som statsminister; 1946-1969), upp ett brev som påstods komma från Manuel Zelaya där han begär avsked som president.

Jisses, så snabbt kongressen agerade! Med vem kom brevet? Ett MC-bud som lämnade av brevet hos portvakten i Kongressen, eller? Och fick Zelaya tid av de 120 militärerna ur specialstyrkorna att sätta sig ner i lugnan ro och författa brevet till kuppmakaren Micheletti? Och då ska vi komma ihåg att kuppmännen inte ens gav Zelaya tid till att sätta på sig kläder avsett för gatan utan sattes på planet fortfarande klädd i pyjamas och tennisskor.

Dessa korrumperade kongressledamöter har så dålig fantasi i sin planering av statskuppen att de till och med kopierade händelseförloppet när samma politiska och sociala överklasskrafter i Venezuela genomförde statskuppen mot Hugo Chavez. Där stod arbetsgivarföreningens chef Pedro Carmona och läste upp ett hopdiktat avskedsbrev från Chavez där han påstods ha begärt avsked som president.

Tyst minut för den i högsta grad levande Cesar Ham

Men det tragikomiska är inte slut.

Kongressledamöterna höll en tyst minut för Cesar Ham, vänsterpartiet UD:s ordförande och kongressledamot som kuppmännen i kongressen trodde hade blivit avrättad. För det var kupplanerna. Men Ham insåg att en militärkupp var på gång och lyckades i sista stund ta sig ut ur sitt hus när militären besköt det och ta sig över gränsen till Nicaragua och därmed rädda sitt liv.

Men där stod Miami-Ulfs politiska polare i kongressen och höll sig för skratt när de med gravallvarliga miner och en obegränsad cynism höll en tyst minut och ”sörjde sin avlidna kongresskamrat”.

På gatorna i Tegucigalpa, där folket i hundratusentals gick mot presidentpalatset för att protestera, sammanfattade honduranen i gemen händelserna med orden; ”Que coman mierda”! Ät skit. Lite vulgärt men verkligheten är desto brutalare.

Den fascistiska frimurarlogen och USA:s inblandning

Arkitekten bakom militärkuppen är en allians av den Verkliga Makten i Honduras, en fascistisk frimurarloge bestående främst av ett tiotal ekonomiska maktgrupper inom näringslivet men också generaler, domare, topparna ur det liberala och konservativa (national) partierna samt de reaktionära topparna inom de katolska och evangeliska sekterna. Deras underhuggare i kongressen och Högsta domstolen verkställer vad denna Frimurarloge bestämmer utan protokoll på sina privata klubbar. Det finns många böcker som är skrivna om den svenska Frimurarlogen på Östermalm eller den italienska Frimurarlogen med tentakler i maffian, fascismen och USA.

Kuppen hade aldrig kunnat verkställas om det inte vore för USA:s aktiva medverkan och gillande.

Planet som förde bort den störtade president Zelaya till Costa Rica, gick inte först söderut mot Costa Rica utan norrut. Planet landade efter 17-18 minuters flygfärd på USA:s största flygbas med den längsta landningsbanan i Centralamerika; Palmerola. Här får inte ens civila flygplan som har motorproblem landa. Men här landade militärens plan. Varför det? Om USA offentligt har sagt att det var en statskupp, varför fängslade man inte kuppmännen och befriade Zelaya? Svaret ska finnas i att Zelaya skulle mördas av kuppmännen men när en dekan, som hade ansvaret för presidentens dotter, hade återvänt med henne tidigt på morgonen för att delta i den icke juridiskt planerade folkomröstningen den 28 juni i Honduras, lyckades hon rädda dottern och undvika att mordet av Zelaya ägde rum. Då bestämdes att Zelaya skulle föras ut ur landet till Costa Rica.

Honduras´ geostrategiska position

Honduras´ geostrategiska position i centrum av Centralamerika, med kuster vid två oceaner, är för viktigt för USA för att en moderat liberal president ska lägga krokben för Imperiets långsiktiga strategiska intressen. Dessa handlar om att ringa in Venezuela som förfogar över världens största olje- och gasreserver.

I den meningen har man fått Colombias tillstånd till sju militärbaser, två militärbaser har man byggt ut i Aruba och Curaçao, bara ett par kilometer från det venezuelanska fastlandet, Haiti militariseras av USA:s trupper, Costa Rica har gett Pentagon tillstånd att under ett år förlägga 7.000 marinsoldater och 46 krigsfartyg i det land där konstitutionen säger att armén är överflödig. I Puerto Rico, en halvtimmes flygfärd till det venezuelanska fastlandet, har USA baser och ett stort antal spionstationer.

Centralamerika förvandlades för ett par år sedan från en region med rena högerregeringar till en region där den nationella suveräniteten och oberoendets krafter vann flera viktiga val. Sandinisterna kom tillbaka till makten efter 16 års frånvaro och har i dag, drygt tre år senare och en oerhört intelligent ekonomisk och social politik främst för de fattiga, ett enormt försprång mot de liberala partier vars politiska program bara handlar om en sak; privatisera det lilla som återstår att privatisera och rikta blicken återigen mot den mäktige Husbonden i Norr, och inte som nu, då Nicaragua har breddat sin exportmarknad mot Sydamerika och USA. Valen i El Salvador och Guatemala men framför allt Honduras innebar att den politiska kartan skrevs om, om inte med dramatiska medel men tendensen var viktig och orsakade mer eller mindre panik hos vissa republikanska krafter i USA.

Med ”knarkkortet” militariseras Centralamerika

Det är där man ska se USA:s militarisering av Centralamerika som med ”knarkkortet” försöker påtvinga länderna USA:s lagar som står över de lokala. Efter militärkuppen i Honduras har en militärbas, vid sidan av Palmerola, byggts med ekonomiskt stöd av USA:s Södra Militärkommando. Ytterligare en marinbas ska byggas i Honduras med USA:s hjälp. Den militära hjälpen, ingen hjälp till de allmänna sjukhusen som saknar ALLT, har inte upphört trots kuppen. För ett par månader offentliggjorde USA-ambassadören Hugo Llorens att 66 miljoner dollar ska ges till de väpnade styrkorna och polisen. Tjugo miljoner dollar i form av militärlastbilar har redan donerats. Det är dessa nya vapen som fortfarande luktar målarfärg, den internationellt förbjudna peppargasen som COBRAS-polisen dränker in Motståndsfrontens demonstranter med (två unga kvinnor har avlidit av gaserna) eller de av soldater fullastade nya lastbilarna som sätts in för att slå ned protesterna, det är denna ”USA-hjälp” som Honduras har fått nog av.

Varför denna militarisering av Honduras?

Det offentliga svaret från USA är att de bidrar till att stoppa upp knarkkartellernas operationer, vilket Miami-Uffe också påstår. Men i bakgrunden handlar det om att befästa sin ekonomiska och politiska makt i Centralamerika. Den enklaste vägen är via olika handelsavtal som i frihandelns namn, så som Puebla Panama, Plan Mérida eller Plan Colombia som i Colombia, drar upp en infrastruktur som främst gynnar USA:s södergående lastbilar men fullständigt skiter i alla andra vägar i Centralamerika och Mexiko. Landets naturresurser läggs under USA:s intressen och ett nytt telekommunikationsnät gynnar och favoriserar USA.

USA:s ”antiknarkpaket” ökar maffians makt

Knarket då, lyckas jänkarna stoppa det med den ökande införseln av vapen, avlyssningsutrustningar, med mera?

Det kuriosa är, att där USA har ”landat” med hela sitt ”antiknarkpaket” har verksamheten från kartellerna eller de kokabladsodlande böndernas sida i stället ökat dramatiskt. Efter tio år av Plan Colombia är antalet uppodlade hektar av kokabuskar långt mycket mer än det var för tio år sedan. Plan Colombia var och är i stället en plan för att bromsa upp den colombianska gerillan.

I Centralamerika kriminaliserar de nya påtvingade lagarna den politiska och sociala oppositionen som till exempel motsätter sig USA:s frihandelsavtal (TLC). Detta förbjuder Centralamerikas regeringar att stimulera och subventionera landets jordbruk medan TLC tillåter att USA-kongressen subventionerar USA:s jordburkare med 50 miljarder dollar per år.

Noam Chomsky hävdar att 90 procent av inkomsterna från knarket i Colombia tvättas och stannar inom det finansiella systemet i USA. Vem har intresse av att bekämpa knarkhandeln när de största inkomsterna i världen, efter USA:s vapenindustri och oljeexploatering, stannar inom de egna gränserna? När har ni läst eller hört om att DEA och FBI har arresterat någon knarkbaron med USA-pass?

Men för Miami-Uffe är Chavez och Venezuela den store banditen trots att det i Venezuela inte finns en kvadratmeter med kokabuskar och att landet har varit oerhört framgångsrik eftersom DEA och USA:s överflygningar av venezuelanskt territorium är bannlysta. Det är i stället USA:s pålitlige gendarm i Latinamerika, Colombia, som odlar, processerar och exporterar kokainet till främst USA och Europa men av någon konstig politisk naturlag är det Vita husets politiska fiender som får bära hundhuvudet när bokföringen ska avslutas.

Miami-Uffes politiska vänner överger honom

Trots allt finns det hederliga politiker i USA-kongressen. Trettio av dessa kongressledamöter skrev för en dryg vecka sedan till Hillary Clinton och krävde att allt ekonomiskt och militärt stöd till regimen Lobo avbryts eftersom regimen är ansvarig för de mest grova brott mot de mänskliga rättigheterna så som mord på Motståndsfronten, facket eller människorättsorganisationerna.

Intressant är att Miami-Uffe är närmast desperat, Porfirio Lobo som valdes i ett val som arrangerades av kuppregimen och militären är inte längre trovärdig i Miami-Uffes ögon. Lobo vill reformera författningen, vilket fick Frimurarlogen att genomföra militärkuppen mot Zelaya förra året.

Återstår då UCD, som är det organisatoriska offentliga uttrycket för Frimurarlogen, den ekonomiska och politiska eliten som i dag, via landets kongress, har fått koncessioner på 46 olika kraftverksbyggen som slår sönder tusentals år av kultur, boplatser och liv för hundratusentals honduraner från indianfolk som Lenka, Tulipan. De lägger under sig naturresurser som borde tjäna landets utveckling i stället för en liten klick kapitalister som plundrar en hel nation.

Colombianska paramilitärer

Miguel Facussé, Honduras rikaste man, jämförbar med Wallenberg, är den störste landägaren i Honduras. I sitt maktimperium finns domare, poliser och militärer som rycker ut när de organiserade bönderna kräver rätten till sin jord som deras förfäder har brukat. Men som i Colombia eller stora delar av Latinamerika står ”Rättvisan” på den rikes sida. När bönderna och motståndet blir alltför starkt kallas militären och paramilitären in. Enbart i år har elva bönder från Aguándalen i norra Honduras mördats av dessa paramilitärer som rekryteras i Colombia av industri- och godsägare i samarbete med de väpnade styrkorna. Bönderna säger att efter mörkrets inbrott, vid 6-tiden på eftermiddagen, råder det utegångsförbud för tiotusentals bönder i Aguándalen, eftersom de inhyrda paramilitärerna patrullerar och likviderar dem som går ut.

Men i Miami-Uffes politiska drömvärld betalar knarksmugglarna ”bondeorganisationerna för att demonstrera och hålla polisen sysselsatt i städerna, så att knarksmugglingen kunde fortgå obehindrat på landsbygden”. Maken till konspirationsteori får man leta efter. Det bästa jag kan säga om Miami-Uffe är att han har en livlig fantasi.

Om Erlingsson hade rest landvägen mellan Tocoa, vid karibiska kusten, och så långt det går att komma landvägen efter kustremsan, kan han konstatera att alla polisiära och militära vägspärrar till trots florerar knarktrafiken för fullt på samma vägar. En honduransk pilot som hoppade av flygvapnet och bosatte sig i USA berättar i ett öppet brev om att 99 procent av polis och militär samt politikerna i Gracias a Dios-länet (vid karibiska kusten) är uppköpta av maffian. Denna passerar dessa vägspärrar med sina fyrhjulsdrivna luxuösa jeepar utan några som helst problem. Mönstret från Colombia och Plan Colombia är det var och är just generalerna och överstarna från polis och militär i korruptionens Colombia som blivit miljonärer om inte de fängslats för sin korruption.

Alliansen politisk- och ekonomisk elit & knarkmaffian

Alla seriösa rapporter om maffian i Colombia visar hur intimt förknippad den varit och är med landets politiska och ekonomiska elit. Och där handlar det inte bara om ”Nr.82”, Alvaro Uribe, som i en hemlig rapport från USA:s Försvarsdepartement daterad i mars 1981 och publicerad och avslöjad 2001 av Newsweek, fick numret ”82” på en lista av 103 personer som anklagades för att tjäna Medellinkartellen.

Topparna av de paramilitära dödsskvadronerna som utvisades till USA har en efter en avslöjat att landets ekonomiska och politiska elit men även transnationella företag som Dole och Chiquita, har varit indragna i knarktrafiken och tjänat gigantiska summor på denna. Men för USA och den statsterroristiska regimen i Bogota handlar det om att demonisera Chavez och FARC och för all del även ETA i Baskien. Den som ifrågasätter denna rent löjeväckande teori står i gerillans eller ETA:s tjänst.

Var finns Chavez ”kokainkommunister” i Honduras?

Vad vi vet, som lever och arbetar i Honduras, är det bara Miami-Uffes politiska polare som avslöjats som knarkhandlare. Vilket skedde för en dryg vecka sedan i Colombia.

Miguel Ángel Villela Meza är bror till grundaren av den fascistiska organisationen Unión Cívica Democrática, UCD, Armida Villela Meza de López Contreras. Hon är även hustru till den förra Michelettidiktaturens vice utrikesminister, Carlos López Contreras.

Knarkbaronen Miguel Ángel Villela, som även arresterades för vapensmuggling i Colombia, är också svåger till Federico Álvarez, en fanatisk och framstående medlem i den fanatiska katolska överklassekten Opus Dei, vars grundare angav tonen i Francos 40-åriga diktatur i Spanien. Álvarez är också den förre högerpresidenten och kuppmakaren Ricardo Maduros stjärnkrönikör i Maduros dagstidning La Tribuna. Opus Dei driver med besatthet en kampanj mot sexualupplysning, abort och en homofobi som påminner om medeltiden. Det är den typen av personer som utgör huvuddelen av UCD, som nu Erlingsson sätter sitt hopp till eftersom alla andra politiska krafter som först stödde militärkuppen förra året nu en efter en drar tillbaka sitt stöd och hävdar att de aldrig i grunden stödde kuppen.

Därför svettas nu Miami-Ulf. För finansieringen av UCD:s svindyra annonskampanjer i all slags media innan, under och efter militärkuppen förra året påstås nu ha betalats av knarkbaronen.

Men mardrömmen är inte slut.

Åttiotvå (82) ”Vitskjortor”. . .

I september förra året, efter att statskuppen hade konsoliderats och USA hade tagit över tyglarna för den samma, drog UCD sig tillbaka, höll en låg profil för att komma tillbaka den 20 oktober i år i form av en demonstration framför landets Kongress. Man skulle protestera mot Pepe Lobos trixande att genomföra författningsändringar.

Hur många var de, Vitskjortorna, som de också kallar sig? Hur många bussar hade hyrt in och där de förra året betalade de fattiga och politiskt omedvetna 500 lempiras (ca 200 kronor) för att delta med familjen i UCD:s manifestationer (som bara höll sig kring presidentpalatset, väl beskyddade av armén)?

Pizza Hut-anställda ringde till den Motståndsvänliga Radio Globo och rapporterade att de anställda skulle tvingas att delta i demonstrationen och betalas 300 lempiras.

– Jag räknade till 82 personer, sa Marvin Ponce, kongressens vice ordförande och medlem i vänsterpartiet Unificación Democrática, och medlem av Motståndsrörelsen. Ponce fick armen bruten och sönderslagen av armén i augusti förra året när Motståndsrörelsens demonstration attackerades av armén och specialpoliser.

Motståndsrörelsen å den andra sidan är summan av en bred front av partier från liberala gräsrotsmedlemmar, ja till och med medlemmar från Nationalistpartiet återfinns. Men huvuddelen är från fattigområdena i de stora städerna eller landets byar, bönder, lantarbetare, arbetare, arbetslösa, feminister, kvinnoorganisationer, fackföreningar, indianerna och de svarta garifunas, HBT-grupper, alla med det gemensamma att de är motståndare till att demokratin slagits sönder och landets naturrikedomar har överlämnats till en klick förtagare och landets nationella suveränitet till USA.

. . . mot 300.000 från Motståndsrörelsen

När Porfirio Lobo utsågs till president den 27 januari i år lyckades diktaturen och landets företagare INTE fylla den lilla Nationalstadion med plats för 35.000 personer, trots att cirka 10.000 av dessa platser fylldes upp av polis och militär med familjer.

På huvudstaden Tegucigalpas gator demonstrerade mellan 300.000-500.000 honduraner och illustrerade det nya styrkeförhållandet mellan en kuppregim i sin förlängning och folket, organiserad i Motståndsfronten, El Frente Nacional de Resistencia Popular.

Denna har under fyra månader (april-september) samlat in 1,4 miljoner namnunderskrifter med kravet på en ny författning som ska tjäna och inkludera hela folket i stället för som nu, tjäna en liten klick som har plundrat och bestulit denna vackra centralamerikanska nation på alla sina rikedomar, förpassat landet i en misär som bara kan jämföras med Haitis, och som har tvingat närmare två miljoner honduraner av en befolkning på åtta, att emigrera till främst USA.

Den brutala kapitalistiska modell som denna fascistiska Frimurarloge har påtvingat Honduras folk har fått förödande konsekvenser för folkmajoriteten.

”Bananrepubliken” Honduras´ ägare

Men det folk som jag mötte för fem år sedan efter att jag tvingades lämna Colombia, mordhotad av Erlingssons colombianska vänner, är i dag ett helt annat. Folk har rest blicken och vägrar, som tidigare, att underkasta sig diktat och diktatorer. Motståndsfrontens styrka har vuxit till den grad att honduranen i gemen tar det som en förolämpning att kallas ”Golpista”, anhängare till militärkuppen och i stället ler de och tar det som en komplimang att kallas ”Resistente”, anhängare av Motståndsfronten.

Och så är det, Erlingsson. Men det är nog svårt att se den bilden från Miami om du dessutom bara läser dagstidningar eller ser på TV-kanaler som ägs av, just det, Frimurarlogens prominenta ledare som är de samma som äger ”Bananrepubliken” Honduras.

* DICK EMANUELSSON har arbetat som reporter och bevakat Latinamerika sedan 1980. Han levde och arbetade från Colombia från 2000 till december 2005 då han, på uppmaning av sina colombianska kollegor, lämnade landet efter att ha mordhotats under hela 2005. I början av 2010 avslöjades att G3, en hemlig olaglig grupp ur den hemliga politiska polisen DAS, underställd den förre presidenten Alvaro Uribe, minut för minut hade bevakat och förföljt Emanuelsson under flera år. Delar av DAS-G3:s arkiv beslagtogs av en specialavdelning inom åklagarämbetet tidigare i år. 450 A4-dokument i arkiven beskriver i detalj hur säkerhetspolisen opererade mot Emanuelsson, bland annat hur säkerhetsagenterna följde med ombord på ett flygplan som Emanuelsson skulle ta från Bogota till Costa Rica och inne i flygplanet med en magnetremsa raderade ut allt innehåll på Emanuelssons dator.

Blogg: http://dickema24.blogspot.com/
Video: http://vimeo.com/dickmirian
YouTube: http://www.youtube.com/user/dickema?feature=mhum
-------------------------------------


Noter:

[1] Fallet Enbom: en studie av Norrbottenspressens rapportering, av Mattias Åberg; [2008], en C-uppsats från Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap
http://www.uppsatser.se/uppsats/be53805007/

[2] Honduras: “Diktaturens Nisse i Miami”
http://dickema24.blogspot.com/2010/01/honduras-diktaturens-nisse-i-miami.html

[3] Sverige sviker de demokratiska krafterna i kampen mot knarkterroristerna
http://www.newsmill.se/node/29116

[4] Crece disputa entre Álvarez y presidente de los jueces, av La Prensa, ägd av Jorge Canahuati (!) som stödde statskuppen.
http://www.laprensa.hn/Sintesis/Lo-ultimo/Ediciones/2010/10/13/Noticias/Honduras-Crece-disputa-entre-Alvarez-y-presidente-de-los-jueces

[5] Bananas, abogados y ametralladoras, av Roberto Bardini, 20 maj 2007.
http://bambupress.wordpress.com/page/6/
--------------------------------------

Miami-Uffes ”källor”

Som journalist är det alltid intressant att känna till källorna. Och det är, som jag nämnde tidigare, inte alltid lätt att ha förstahandskällor om man ”bevakar” Honduras från Miami.

Så vad blir det då? Den noggranne läsaren kan i Erlingssons text se följande ”andra- eller tredjehandskälla” som formuleras på följande sätt:

Av “allt att döma”. . .

“Zelaya ett kampanjbidrag på 50 miljoner från Sydamerika, enligt uppgift från en honom närstående källa”.

“….. mutor i miljardklass från Chávez, så kallade ALBA-lån, vilka dock är lån bara till namnet enligt vad Zelaya anförtrodde till min sagesman” (Sic!).

“Samtidigt påstås att Pepe Lobos bror var den störste knarksmugglaren i Honduras vid sin död,”

“Genom att de lyckades kontrollera medias rapportering av händelseförloppet, mest tack vare TeleSur, vred de situationen till sin fördel.”

“Det som jag har skrivit om här hittar du därför inte i Honduranska media, spår jag. Däremot kan du hitta det utomlands” (!)

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet.”

“Själv tror jag att Sverige ännu inte är infiltrerat i nämnvärd omfattning.”

“Jag har gått in i detalj på vad som hänt och händer i Honduras dels därför att jag har relativt god kännedom om läget,. . .” (från Miamis horisont. . . . Jo, jo).

Miami-Ulf som Konspiratören:

“Deras tentakler sträcker sig inte bara till högsta ort i Honduras, utan också högt, högt upp i organisationer och institutioner i USA.”

“I Honduras förekommer rykten om att den amerikanske ambassadören där är insyltad i korruption och liknande brottslighet. (Kuban-amerikanen Hugo Llorens).

“Samtidigt vågar ingen prata om det på telefon, för de är rädda för att ambassadören har tillgång till rapporter från telefonavlyssningar” (var är källan, vem har sagt det förutom Erlingssons “sagesman”?!).

“Det faktum att ordföranden i generalförsamlingen vid den tidpunkten var en fd sandinist-revolutionär borde också ha fått vår utrikesminister att ana oråd.” (bara motgångar överallt).

“Sverige har tagit fel sida i konflikten; för knarkterroristerna, mot de demokratiska institutionerna (samma institutioner, ja samma personer, som Sverige tills helt nyligen stödde)”. Är det verkligen så att Bildt stöder Chavez, Farc och ELN?

Kommentar: För Ulf Erlingsson är numera svenska UD, utrikesministern, spanska regeringen, ja hela världen motståndare mot den verkliga Demokratigräddan inom kuppgarnityret Micheletti-General Vazquez, organiserade i UCD, som nu också avslöjats som en organisation som grundades av en person med tentakler till en vapensmugglande knarkbaron som utpekas som finansiär av UCD.

HONDURAS: Massmord på organiserade bönder samtidigt som landet och bostadsområden militariseras

Colombianiseringen av Honduras  är inledd

Av Dick Emanuelsson

Víctor Mata Oliva, 40

TEGUCIGALPA / 2010-09-12 / Elva organiserade lantarbetare har mördats de senaste nio månaderna enbart i Aguándalen (Valle de Bajo Aguán) vid Honduras’ atlantkust. Mordvågen ingår i en strategi för att kriminalisera alla sociala protester med USA:s krig mot knarkkartellerna som förevändning.

Det är 3500 synnerligen välorganiserade och politiskt mycket medvetna lantarbetarfamiljer som för två månader sedan mer eller mindre tvingade regimen Porfirio Lobo att underteckna ett avtal mellan regeringen och böndernas organisation MUCA (Movimiento Unificado de Campesinos del Bajo de Aguán) som gav varje familj 4,5 hektar mark.

Sergio Amaya, 18

Det är mark som landets rikaste och mäktigaste man, Miguel Facussé, bestulit bönderna på genom regeringskorruption i början av 1990-talet. Men bönderna bidade sin tid och inledde återerövringen av marken mitt under diktaturen förra året.

Anklagade för planera gerillauppror

Men trots det rådande avtalet och trots att Facussé har fått betalt för marken av regeringen, har han via sina medier gått till våldsamma angrepp mot bönderna och MUCA som anklagas för att planera ett väpnat uppror. Det är inga nya anklagelser utan har förekommit så länge kampen om jorden har pågått.

Roldin Villeda, 1

Därför har morden intensifierats de senaste månaderna då sex bönder har mördats av de hundratals inhyrda AK-beväpnade paramilitärer.

Månadstidningen El Libertador fick tillstånd av de anhöriga till de senaste fyra morden, som ägde rum i slutet av förra veckan, att publicera slakten av de fyra bönderna i Aguán. Det är bilder som alltmer bekräftar en ”Colombianisering” av Honduras. Ju mer Motståndsfronten och den folkliga kampen stärks i Honduras, desto mer våldsamma och desperatare blir den statliga terrorismens och oligarkins svar.

Te en titt på de bifogade bilderna, de är grymma men det är en grym värld som Honduras visar upp i dag. Aguán ligger vid Karibiska havet och en region som jag är rent av förälskad i. Staden Trujillo är en pärla vid Karibiska havet och en besökare tror att han har kommit till en av Latinamerikas vackraste platser med det turkosblåa havet.

Dränks i blod från de fattiga

De tre senaste offren är Víctor Mata Oliva, 40, Sergio Amaya, 18 och Roldin Villeda, 15 som körde i riktning mot en av MUCA:s bosättningar nära staden Tocoa. I en ödslig plats låg sex AK-beväpnade män i ett bakhåll och öppnade eld. Chauffören förlorade medvetandet av skotten och bilen stannade. Där fick han nådeskottet i huvudet. Det andra offret påträffades några meter från bilen där han sköts ihjäl. Det tredje offret var fortfarande vid liv när ambulansen kom men avled på väg till sjukhuset.

Francisco Miranda, 55

Vid en annan väg mot Tocoa sköts Francisco Miranda, 55, ihjäl. Även han var medlem i bondekooperativet ”La Aurora”, Gryningen. Han sköts ihjäl när han cyklade mot Tocoa.

– Men denna gång har vi vittnen, säger Juan Chinchilla. Sex personer från en fyrhjulsdriven pickup sågs gömma sig i Facussés palmplantage och när Francisco Miranda kom cyklande öppnade de eld mot honom. Juan Chinchilla är medlem av MUCA:s högsta ledning och den nationella styrelsen för den Nationella Motståndsfronten, Frente Nacional de Resistencia Popular.

– Alguánregionen fortsätter att dränkas i blod från de fattiga för att föda de privilegierade, säger Chinchilla till Flamman. Oligarkin och politikerna mördar med absolut straffrihet i Honduras, sammanfattar han bittert den senaste massakern.

USA och Pentagon

Richard Downie och Porfirio Lobo

På lördagskvällen avslutade president Porfirio Lobo en konferens för ett litet urval av personligheter under temat; ”Planering för Strategier för den Nationella Säkerheten”. Men det var ingen honduran som var huvudtalare utan Richard Downie, chef för Centret för Studier av Hemisfären som lyder under USA:s Försvarsdepartement. På plats fanns Honduras högsta generaler.

– Ett handlingsprogram med datum och konkreta aktioner har beslutats för att uppfylla målen, sammanfattade Downie självsäkert.

Redan samma kväll patrullerade arméstyrkor i de fattiga bostadsområdena i Tegucigalpa och San Pedro Sula. Men de fyra böndernas mördare var är vid denna pressläggning på fri fot.

VIDEO/HONDURAS: Treinta y cinco días en huelga de hambre contra la arbitrariedad gubernamental

Cuatro familiares de los huelguistas han muerto durante el tiempo por su lucha

Por Dick y Mirian (cámaras) Emanuelsson

Véase toda la entrevista (52 minutos) Video: http://www.vimeo.com/13008537
AUDIO: http://www.box.net/shared/vq5gb96kng
Reportajes de Honduras: http://dickema24.blogspot.com/search/label/Honduras

TEGUCIGALPA / 2010-07-01 / El gobierno de Pepe Lobo y su ministro de educación, Alejandro Ventura, se hacen los tontos, ignorando que hay huelgas de hambre como consecuencia de una violación flagrante de la legislación hondureña, resume dos de los directores departamentales que se encuentran en huelga de hambre desde hace 35 días.

Conversamos por segunda vez con Esmeralda Flores, con 27 años de experiencia en el sector educativo. Es notoriamente afectada de la huelga de hambre después 35 días, ingiriendo solo agua y miel. Es directora departamental de educación en el departamento de Puerto Cortéz, despedida por el régimen que surgió en las elecciones militarizadas el 29 de noviembre, por no ser golpista, igual como otros diez directores departamentales que fueron despedidos. Maritza Julín, también despedida y que lleva 35 días en huelga de hambre.

Los directores&maestros tienen todo el magisterio detrás de su lucha y el gremio han efectuado varios paros y huelgas en solidaridad con los huelguistas y en rechazo al gobierno de Lobo.

Dice Benedicto Santos, representante legal de los diez directores departamentales en huelga de hambre, que el gobierno quiere dilatar y desviar el tema de los despedidos ilegales pero los maestros van a llevar el casoa las instancias internacionales ya que Honduras ha ratificado varios convenios internacionales que estan siendo violados por Lobo&Ventura.

Véase toda la entrevista (52 minutos) Video: http://www.vimeo.com/13008537
AUDIO: http://www.box.net/shared/vq5gb96kng
Reportajes de Honduras: http://dickema24.blogspot.com/search/label/Honduras

HONDURAS: Änkeman till mördad motståndskvinna brutalt torterad av honduransk polis

TEGUCIGALPA / 2010-07-01 / Edwin Espinal greps klockan 19.00 igår onsdag av honduransk polis två kvarter från sitt hem i stadsdelen Colonia Flor del Campo. Han fördes till den 4:e polisstationen i Tegucigalpa där han torterades med peppargas i ögon, ansikte och direkt i munnen.

Han tillhör Motståndsfrontens motorcykelordenans som kör före och sonderar säkerheten för demonstrationståget. I cellen förolämpades han med ord som ”detta ska var och en som tillhör ’La Resistencia’ (Motståndsfronten) och som hatar poliser få känna av”, det vill säga peppargasen.

Trots att Espinals kropp skakade av konvulsioner upphörde inte tortyren, säger COFADEH, Föreningen för de anhöriga till de försvunna i Honduras, en nationellt och internationellt ansedd organisation, i ett pressmeddelande. Cofadeh bildades på 1980-talet efter att dödsskvadronen ’Bataljon 3-16’, som leddes av de väpnade styrkornas högste chef general Gustavo Álvarez Martínez, inledde det smutsiga kriget under instruktioner av USA-ambassadören John Negroponte. Hundratals ledare och aktiva från vänstern, fackföreningar och andra delar av folkrörelsen försvann eller mördades i händerna på ”3-16” eller armén.

Mördade hans fru

Det var den 11:e gången som Edwin Espinal greps av polisen. Motivet är att han blev vittne till hur tre poliser i skydd av utegångsförbudet i september 2009 slog ihjäl Francisco Alvarado, också han aktiv i Motståndsfronten i samma bostadsområde som Edwin bor, Flor de Campo. Samma natt besköts hans bil med en kulsprutekärve samtidigt som hans fru Wendy Ávila befann sig i bilen. Med ett mirakels tur undgick hon att mördas. Men hennes tur skulle komma fyra dagar senare när hon avled av samma peppargas som Edwin utsattes för i onsdags kväll.

Det unga paret utgjorde inte bara delar av Motståndsfrontens motoriserade säkerhetskommission. Wendy hade tagit ett sabbatsår från universitetet för att till hundra procent delta i kampen mot diktaturen. Hon och Edwin och tusentals andra honduraner attackerades av armésoldater och kravallpoliser när de befann sig utanför Brasiliens ambassad som en slags gigantisk mänsklig sköld för den störtade president Manuel Zelaya. Han hade dagen innan i mitten av september återvänt underjordiskt till Honduras och tagit sin tillflykt till ambassaden.


”Nu vet jag hur Wendy kände”

På torsdagskvällen intervjuades Edwin av Felix Molina i Motståndsfrontens radioprogram ”RESISTENCIA”. Han uppgav hur poliserna skrattade åt honom när hans kropp förvreds i konvulsioner.

– Gasen som sprutades in i min mun och ner i lungorna gör att du känner att du brinner upp invärtes. Ögonen kan jag inte öppna för då bränner det till. Gråta kan jag inte heller göra för då bränner ögonhinnorna ännu värre. Nu vet jag hur Wendy kände sig, som dessutom var astmasjuk, efter att hon attackerades med peppargasen.

– Polisofficeren som sprutade mig i ansiktet heter Vargas. De tre poliserna som slog mig känner jag sedan tidigare, de deltog i mordet på Francisco Alvarado.

Grannarnas kontaktade omedelbart Cofadeh efter att Edwin förts bort och på så sätt kom Cofadeh:s ordförande Bertha Oliva till polisstationen i torsdags morse och lyckades få Espinal frigiven. Poliserna mordhotade honom. Förra året misslyckades en polisagent som hade infiltrerat Motståndsfrontens demonstration, att mörda Espinal när pistolen agenten skulle skjuta med inte fungerade.

Tillsammans med Oliva begav sig Edwin Espinal till åklagarämbetet och krävde att en rättsläkare genomför en läkarundersökning för att dokumentera tortyren. Så skedde också.


Alternativa Sanningskommissionen

Det här är berättelsen om ett ungt par som hade hela livet framför sig och som när diktaturen var störtad planerade att bilda familj. Tragedierna som utspelas i en situation som den Honduras genomlever är oräkneliga. Gå i exil? Edwin vägrar trots att han för varje gång han arresteras är allt närmare det öde som hans fru mötte. Han säger att han skulle känna sig som en svikare gentemot Wendy om han skulle lämna kamraterna och folket i Motståndsfronten och gå i exil.

Gripandet och tortyren av Espinal ägde rum samma dag som den Alternativa Sanningskommissionen, som består av ett antal internationellt erkända jurister och människorättsledare, som till exempel Nora Cortiñas, ordförande för Mödrarna på Plaza de Mayo i Buenos Aires och Adolfo Ezquivel, fredsnobelpristagare, framträdde i Tegucigalpa och informerade pressen om det kommande arbetet i kommissionen. Detta handlar om att registrera och ta in vittnesmål från offren eller deras släktingar som fallit offer för den militära statskuppen och dess förlängning i form av Porfirio Lobo. Edwin Espinal blir ett av de första vittnesmålen för kommissionen.

Sedan den 27 januari i år, då ”Pepe” Lobo intog presidentpalatset, har nio journalister mördats i Honduras, ett av de farligaste länderna i världen att arbeta i för reportrar. Varje vecka mördas, grips eller torteras en eller flera aktiva i Motståndsfronten. Samtidigt genomför Hillary Clinton en stenhård press på Latinamerikas länder som med extremt få undantag vägrar att erkänna den illegitima förlängningen av den militära statskuppen i form av regimen Porfirio Lobo.


Dick Emanuelsson

Honduras' kuppresident möttes med avsky och protester i El Salvador

Av Dick Emanuelsson
Blog: www.dickema24.blogspot.com

TEGUCIGALPA / 2010-06-23 / Bara den extrema högern förkroppsligad i dödsskvadronspartiet ARENA eller Nicaraguas liberaler vill ha med Roberto Micheletti att göra. Överallt möts han av omfattande folkprotester och anklagas för att vara politiskt ansvarig för hundratals mord på sina egna landsmän efter den militära statskuppen den 28 juni 2009.

Nicaraguas migrationsmyndigheter vägrade överhuvudtaget att diskutera frågan om inresa när Nicaraguas liberaler i PLC ville dekorera honom med en liberal orden.

I Guatemala bjöds han in av högerextrema företagsledare med förflutet från folkmordets 1980-tal då 250.000 bönder, indianer och studenter massakrerades. Befolkningen reste sig som en man mot det aviserade besöket.

Därför flögs i tisdags (22 juni 2010) i all hemlighet Roberto Micheletti in från den honduranska flygbasen i Honduras’ huvudstad Tegucigalpa till grannlandet El Salvador. Men i San Salvador möttes militärens civile kuppresident med stora demonstrationer och skanderade rop som ”FUERA GOLPISTA, NO TE QUEREMOS ACÁ”, Ut med dig Kuppmakare, vi vill inte se dig här”!

I Honduras väckte beslutet att tillåta Micheletti att använda sig av det honduranska flygvapnets bas för sin avresa med raseri.

– Det är bara presidenten som kan använda sig av flygbasen vilket visar att militären och de civila kuppmännen fortfarande är de som styr i Honduras, sa Rony Martinez, på radiostationen Radio Globo, som under de första sju månaderna av den militära statskuppen 2009 stängdes fyra gånger.

I San Salvador möttes Micheletti av omfattande protester utlysta av FMLN, den forna gerillafronten som utgör kärnan i regeringen Mauricio Funes som vann presidentvalet 2009. Funes ses som en ”blandengue”, en vek man och opportunist som heller inte gjorde något uttalande med anledning av Michelettis besök i landet. FMLN förklarade Micheletti för ”Persona No Grata”.

Men utrikesministern Hugo Martinez, medlem av FMLN:s högsta ledning, var inte ordet fattigt och sa på frågan om han skulle ta emot Micheletti att han ”under inga som helst omständigheter beblandar sig med personer som har avbrutit den konstitutionella ordningen och har ett förakt för demokratin”.

I San Salvador togs han emot av borgmästaren Norman Quijano, medlem av dödsskvadronernas avläggare i partiet ARENA, ansvarig för morden på över 80.000 civila salvadoraner innan och under inbördeskriget (1980-1992). I San Salvador utsågs Gorriletti av Quijano till Hedersbesökare under en ceremoni i ett av den salvadoranska huvudstadens lyxhotell.

Efter ceremonin, som förkastades av hundratals demonstranter från FMLN och andra partilösa salvadoraner, låste Micheletti in sig tillsammans med borgmästaren på ett av hotellrummen utan vare sig företagsledarna och pressen närvarande.

Michelettis oro för det salvadoranska folket var så stort att han inte vågade ta den ordinära hissen upp till sitt hotellrum utan tillsammans med borgmästarens livvakter valde personalhissen för att undvika folket och pressen.

– Jag gav honom en stor kram eftersom jag hade privilegiet att hälsa honom personligen. Jag beundrar honom för hans mod för att han återbördade Honduras sin värdighet, underströk borgmästaren som har händer besudlade av salvadoranskt blod för sitt medlemskap i ARENA-partiet, grundat av major Roberto D´Aubuisson, ansvarig för mordet på San Salvadors älskade ärkebiskop Arnolfo Romero, mördad i mars 1980.

Och såta vänner sviker sällan varandra. Medan folken i Centralamerika reser sig mot varje försök av Micheletti att passera Honduras’ gräns till grannländerna, gör hans fascistiska bröder alla försök för att inbjuda honom till diverse evenemang. Frågan är när svenska folkpartiet ska bjuda in den man som fördömdes av FN, OAS och Unasur? Det bör folkpartiet eftersom partiet är medlem i den Liberala Internationalen vars ordförande, den holländske Han van Baalen, personligen reste till Tegucigalpa mitt under militärkuppen (november 2009) och på stående fot utsåg Micheletti till vice ordförande i samma international som de svenska liberalerna är medlemmar i.

Men historien kommer ikapp också Micheletti. Om han nu lyckades med det honduranska flygvapnets hjälp ta sig den 30 minuter långa flygfärden till San Salvador, är det inga andra länder och folk i världen som ger honom tillstånd att besöka deras länder. Möjligen Södra Florida och hans exilkubanska maffiabröder som där ståtar med en synnerligen politisk havererad Nisse från Uppsala vid namn Ulf Erlingsson som ser som livsuppgift att försvara den militära statskuppen och dess medlemmar i tid och otid. Men det där är en annan historia som jag kanske berättar vid en annan tidpunkt.

Även Pinochetjuntan hade sina vänner i Sverige när det begav sig, även om de var lätträknade så hade de stor makt inom den politiska frimurarlogen. I Honduras är den fascistiska Frimurarlogen i gungning, så här några dagar innan 1-årsdagen av den militära statskuppen i Honduras.

Men Motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Popular, FNRP) är organiserad in i varje liten by på det 114.000 kvadratkilometer stora territoriet.

Och det här är bara en början på en lång kamp för att återerövra Honduras och Centralamerikas politiska värdighet. El Salvadors folk har visat vägen när de avvisade den fascistiske kuppresidenten Roberto Micheletti. Fler folk kommer att göra samma sak.

HONDURAS: “Rätten att älska och bli älskad utan att mördas”

Flammans Latinamerikareporter har träffat hivsmittade som för en dubbel kamp för överlevnad i följderna av den militära statskuppen


TEGUCIGALPA / 2010-04-11 / “Som revolutionär kommer jag i dag, i morgon och för all framtid stå i det främsta ledet för mitt folk, även om jag är medveten om att det kan kosta oss livet”.

Så sa Walter Orlando Trochez bara några dagar efter att han hade utsatts för det första mordförsöket. Han var en av tusentals honduraner aktiva i den honduranska Motståndsfronten, FNRP, Frente Nacional de Resistencia Popular. Men till skillnad mot majoriteten var den 27-årige mannen homosexuell och hivsmittad.

Walter tvekade inte att ta på sig det svåra uppdraget som generalsekreterare för APUVIMEH, de hiv-smittades organisation i Honduras. Ett uppdrag i en region som präglas av ett machotänkande där cowboyhattar och machojargong stimuleras och där ”el colero”, bögen, föraktas. Men trots det vann Walter enorm aktning inom Motståndsfronten. För han utvecklades till en orädd självklar ledare för en bespottad och hånad samhällsgrupp som i Motståndsfronten fann en naturlig plats för att fortsätta striden för hela folkets rättigheter. När han begravdes i mitten av december 2009 kom tusentals sörjande från Motståndsfronten och mången macho grät öppet för tomrummet som Walter efterlämnade var stort. Xiomara Zelaya, den störtade president Zelaya var förkrossad och skickade en hälsning från fångenskapen på Brasiliens ambassad.


– I JULI 2009 GREPS Walter vid en demonstration mot militärkuppen och misshandlades, som många andra, brutalt av armésoldaterna. Den 4 december 2009 kidnappades och torterades han. Men han lyckades mirakulöst klara livet genom att sparka en av gärningsmännen i skrevet och kasta sig ut från bilen vid en vägkorsning. Tio dagar senare greps han igen, torterades och avrättades.

Det säger José Zambrano, ordförande för APUVIMEH, Föreningen för ett bättre liv för de hiv-infekterade i Honduras och beskriver hur dödsskvadronerna opererar utan problem i landet.

Han tar emot oss på andra våningen i en liten lokal med två säkerhetsdörrar, speglar och porttelefon. Innan vi släpps in ser vi en kraftigt byggd man med lätt skäggstubb 10-15 meter från ingången. Han står på samma plats två timmar senare när vi lämnar kontoret och José. Kvällen innan har Zambrano förföljts av två okända män efter att han lämnat lokalerna. Han eget liv hänger på en skör tråd, säger han.

– Vi lever i skräck bara för att vi kräver den grundläggande rätten till livet. Här tvingas vi att gömma oss för rätten att älska och bli älskad utan att mördas. Sedan den militära statskuppen den 28 juni 2009 har vår redan svåra situation blivit mycket mer utsatt. Över 20 kamrater har mördats sedan det datumet. Därför vädjar vi till det internationella samvetet att uttala sig mot terrorn som har förvärrats med den politiska krisen.


MORDVÅGEN MOT fackföreningsledare, jordlösa bönder och andra oppositionella mot kuppregimens förlängning har intensifierats sedan den 27 januari. Då intog Porfirio Lobo presidentpalatset efter att ha vunnit valet den 29 november 2009. Valet erkändes inte av en enda regering i världen. Enbart under mars månad mördades fem journalister i Honduras som vågade stå upp och förmedla verkligheten som den är.

– Vår “synd” har varit att vi har stött och stöder Motståndsfronten. Homofobin har både intensifierats och institutionaliserats efter den 28 juni 2009, även om den inte har något som helst stöd i grundlagen. Vi vet att katolska kyrkan och andra evangeliska grupper samt de väpnade styrkorna representerar homofobin i landet. Kongressens arbete baseras till stor del på religiös fundamentalism med starkt inflytande från Opus Dei vilket förstärker hatet mot oss som inte är heterosexuella, menar Zambrano.

Terrorn har drabbat APUVIMEH så starkt att organisationen står på randen till upplösning. Fyra ledande och offentliga kamrater har gått i exil eftersom deras liv är i fara. De har fått stöd av den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna men det är ingen garanti i Honduras för att inte bli mördad.


AV HBT-GRUPPEN är det de transsexuella, och flera av dem sexarbetare, som är mest utsatta av våldet. “Debora”, 23, från den lilla staden “Paraiso”, Paradiset, vid gränsen mot Nicaragua, mötte döden den 28 mars när tre män sköt honom i ryggen i centrala Tegucigalpa.

Carlos Alberto Matuté, 30, var nära vän till Debora och tog dödsbeskedet hårt. Han gick på gatan i tio år men smittades inte av sitt liv som prostituerad utan sin pojkväns otrohet och oansvarighet att inte skydda sig.

Flamman träffar Carlos på rehabiliteringshemmet “Renacer”, Att Återfödas, tio minuter från stadskärnan i huvudstaden. Där finns också Maritza Ordoñez som var gift med en man som “vänstrade”, blev smittad och smittade sin fru. När hon blev gravid smittade hon via modersmjölken sin i dag 13-åriga dotter. Ramón Banegas är en 40-årig heterosexuell man som sedan 2006 lever med infektionen som har drabbat hans muskler i benen vilket gör att den till synes starke lantarbetaren har svårt för att gå.


MEN DE HAR det gemensamma, som majoriteten av de närmare 90.000 hiv-smittade i Honduras, att de stöttes bort av sina familjer när de fick beskedet om att de hade hiv, säger Sandra Zambrano. Tre av hennes syskon har avlidit i aids. Sandra administrerar hemmet för de hivsmittade som startades med egna medel 2004.

– Hemmet var från början ett härbärge, främst för personer som kom från inlandet för att få medicinsk vård i Tegucigalpa. Men med tiden blev det ett internat för kamrater som hade stötts bort från sina familjer, säger hon.

Hemmet består av två våningar. På bottenvåningen är det en samlingssal och på övervåningen sovsalar där männen sover tillsammans och kvinnorna, flera av dem med småbarn, sover i två separata rum. Antalet personer varierar mellan 20-25 och vistelsen på hemmet är helt kostnadsfri. En psykolog ger terapi och hemmet ska vara ett socialt stöd innan eller efter att patienten har fått behandling på sjukhuset.


CARLOS ALBERTO HAR varit på Renacer sedan december.

– Jag var nära döden efter att jag hade insjuknat men återvände till livet med hjälp av läkarna. Men jag var oerhört svag och en kamrat berättade om Renacer och tog mig hit. Här får jag ett stort stöd, säger Carlos Alberto. Maritza och Ramón nickar instämmande och berättar om samma känslor och erfarenheter.

De långa tiderna för utegångsförbud som kuppregimen införde när motståndet mobiliserade mot diktaturen innebar stora problem för de hivsmittade, säger Sandra.

– Det var stor brist på bromsmediciner. Diktaturen isolerades av omvärlden och problemet med medicinerna förvärrades särskilt under utegångsförbudet som i slutet av september. Då pågick det oavbrutet i 38 timmar när president Manuel Zelaya återvände till Honduras underjordiskt och tog sig in på Brasiliens ambassad.


VILKET ÄR DÅ BUDSKAPET till familjerna, vännerna och arbetskamraterna som en dag, när de tre fick beskedet om att de hade smittats av hiv, tog sin hand ifrån dem i stället för att ge dem sin kärlek och stöd i ett dramatiskt ögonblick? Hur återvänder man till livet igen, för hiv är en infektion som man kan leva med I decennier om man sköter medicineringen? Även om man lever med infektionen är inte ens känsloliv smittat.

– Sedan min man avled i aids har jag inte haft någon annan man och jag kommer heller inte ha det. Jag skulle bara oroas av att smitta honom, säger Maritza. Hon ger rådet till alla unga att ha sex med skydd.

Ramón, som är den tystlåtne “machon” bland de tre, har varit på Renacer i åtta månader. Hans familj har helt brutit med honom.

– De unga får inte göra samma misstag som vi gjorde en gång, för det finns ingen återvändo. Till mina vänner och kompisar. . . . börjar han och tittar mot den blå himlen men tar mod till sig i de tårblänkta ögonen och säger att de bör tänka på att de själva en dag kan hamna i samma situation som jag en dag hamnade i, och den situationen är inte avundsvärd. För man behöver en hand att hålla i.

– Om Gud vill så kanske jag en gång i framtiden kan träffa en ny kvinna. Sjukdomen slår ned som en bomb. Men när man med psykologernas hjälp börjar övervinna följderna så lär man sig också att leva med sjukdomen och med själva livet.

Dick Emanuelsson