HONDURAS: Änkeman till mördad motståndskvinna brutalt torterad av honduransk polis

TEGUCIGALPA / 2010-07-01 / Edwin Espinal greps klockan 19.00 igår onsdag av honduransk polis två kvarter från sitt hem i stadsdelen Colonia Flor del Campo. Han fördes till den 4:e polisstationen i Tegucigalpa där han torterades med peppargas i ögon, ansikte och direkt i munnen.

Han tillhör Motståndsfrontens motorcykelordenans som kör före och sonderar säkerheten för demonstrationståget. I cellen förolämpades han med ord som ”detta ska var och en som tillhör ’La Resistencia’ (Motståndsfronten) och som hatar poliser få känna av”, det vill säga peppargasen.

Trots att Espinals kropp skakade av konvulsioner upphörde inte tortyren, säger COFADEH, Föreningen för de anhöriga till de försvunna i Honduras, en nationellt och internationellt ansedd organisation, i ett pressmeddelande. Cofadeh bildades på 1980-talet efter att dödsskvadronen ’Bataljon 3-16’, som leddes av de väpnade styrkornas högste chef general Gustavo Álvarez Martínez, inledde det smutsiga kriget under instruktioner av USA-ambassadören John Negroponte. Hundratals ledare och aktiva från vänstern, fackföreningar och andra delar av folkrörelsen försvann eller mördades i händerna på ”3-16” eller armén.

Mördade hans fru

Det var den 11:e gången som Edwin Espinal greps av polisen. Motivet är att han blev vittne till hur tre poliser i skydd av utegångsförbudet i september 2009 slog ihjäl Francisco Alvarado, också han aktiv i Motståndsfronten i samma bostadsområde som Edwin bor, Flor de Campo. Samma natt besköts hans bil med en kulsprutekärve samtidigt som hans fru Wendy Ávila befann sig i bilen. Med ett mirakels tur undgick hon att mördas. Men hennes tur skulle komma fyra dagar senare när hon avled av samma peppargas som Edwin utsattes för i onsdags kväll.

Det unga paret utgjorde inte bara delar av Motståndsfrontens motoriserade säkerhetskommission. Wendy hade tagit ett sabbatsår från universitetet för att till hundra procent delta i kampen mot diktaturen. Hon och Edwin och tusentals andra honduraner attackerades av armésoldater och kravallpoliser när de befann sig utanför Brasiliens ambassad som en slags gigantisk mänsklig sköld för den störtade president Manuel Zelaya. Han hade dagen innan i mitten av september återvänt underjordiskt till Honduras och tagit sin tillflykt till ambassaden.


”Nu vet jag hur Wendy kände”

På torsdagskvällen intervjuades Edwin av Felix Molina i Motståndsfrontens radioprogram ”RESISTENCIA”. Han uppgav hur poliserna skrattade åt honom när hans kropp förvreds i konvulsioner.

– Gasen som sprutades in i min mun och ner i lungorna gör att du känner att du brinner upp invärtes. Ögonen kan jag inte öppna för då bränner det till. Gråta kan jag inte heller göra för då bränner ögonhinnorna ännu värre. Nu vet jag hur Wendy kände sig, som dessutom var astmasjuk, efter att hon attackerades med peppargasen.

– Polisofficeren som sprutade mig i ansiktet heter Vargas. De tre poliserna som slog mig känner jag sedan tidigare, de deltog i mordet på Francisco Alvarado.

Grannarnas kontaktade omedelbart Cofadeh efter att Edwin förts bort och på så sätt kom Cofadeh:s ordförande Bertha Oliva till polisstationen i torsdags morse och lyckades få Espinal frigiven. Poliserna mordhotade honom. Förra året misslyckades en polisagent som hade infiltrerat Motståndsfrontens demonstration, att mörda Espinal när pistolen agenten skulle skjuta med inte fungerade.

Tillsammans med Oliva begav sig Edwin Espinal till åklagarämbetet och krävde att en rättsläkare genomför en läkarundersökning för att dokumentera tortyren. Så skedde också.


Alternativa Sanningskommissionen

Det här är berättelsen om ett ungt par som hade hela livet framför sig och som när diktaturen var störtad planerade att bilda familj. Tragedierna som utspelas i en situation som den Honduras genomlever är oräkneliga. Gå i exil? Edwin vägrar trots att han för varje gång han arresteras är allt närmare det öde som hans fru mötte. Han säger att han skulle känna sig som en svikare gentemot Wendy om han skulle lämna kamraterna och folket i Motståndsfronten och gå i exil.

Gripandet och tortyren av Espinal ägde rum samma dag som den Alternativa Sanningskommissionen, som består av ett antal internationellt erkända jurister och människorättsledare, som till exempel Nora Cortiñas, ordförande för Mödrarna på Plaza de Mayo i Buenos Aires och Adolfo Ezquivel, fredsnobelpristagare, framträdde i Tegucigalpa och informerade pressen om det kommande arbetet i kommissionen. Detta handlar om att registrera och ta in vittnesmål från offren eller deras släktingar som fallit offer för den militära statskuppen och dess förlängning i form av Porfirio Lobo. Edwin Espinal blir ett av de första vittnesmålen för kommissionen.

Sedan den 27 januari i år, då ”Pepe” Lobo intog presidentpalatset, har nio journalister mördats i Honduras, ett av de farligaste länderna i världen att arbeta i för reportrar. Varje vecka mördas, grips eller torteras en eller flera aktiva i Motståndsfronten. Samtidigt genomför Hillary Clinton en stenhård press på Latinamerikas länder som med extremt få undantag vägrar att erkänna den illegitima förlängningen av den militära statskuppen i form av regimen Porfirio Lobo.


Dick Emanuelsson

HONDURAS: “Rätten att älska och bli älskad utan att mördas”

Flammans Latinamerikareporter har träffat hivsmittade som för en dubbel kamp för överlevnad i följderna av den militära statskuppen


TEGUCIGALPA / 2010-04-11 / “Som revolutionär kommer jag i dag, i morgon och för all framtid stå i det främsta ledet för mitt folk, även om jag är medveten om att det kan kosta oss livet”.

Så sa Walter Orlando Trochez bara några dagar efter att han hade utsatts för det första mordförsöket. Han var en av tusentals honduraner aktiva i den honduranska Motståndsfronten, FNRP, Frente Nacional de Resistencia Popular. Men till skillnad mot majoriteten var den 27-årige mannen homosexuell och hivsmittad.

Walter tvekade inte att ta på sig det svåra uppdraget som generalsekreterare för APUVIMEH, de hiv-smittades organisation i Honduras. Ett uppdrag i en region som präglas av ett machotänkande där cowboyhattar och machojargong stimuleras och där ”el colero”, bögen, föraktas. Men trots det vann Walter enorm aktning inom Motståndsfronten. För han utvecklades till en orädd självklar ledare för en bespottad och hånad samhällsgrupp som i Motståndsfronten fann en naturlig plats för att fortsätta striden för hela folkets rättigheter. När han begravdes i mitten av december 2009 kom tusentals sörjande från Motståndsfronten och mången macho grät öppet för tomrummet som Walter efterlämnade var stort. Xiomara Zelaya, den störtade president Zelaya var förkrossad och skickade en hälsning från fångenskapen på Brasiliens ambassad.


– I JULI 2009 GREPS Walter vid en demonstration mot militärkuppen och misshandlades, som många andra, brutalt av armésoldaterna. Den 4 december 2009 kidnappades och torterades han. Men han lyckades mirakulöst klara livet genom att sparka en av gärningsmännen i skrevet och kasta sig ut från bilen vid en vägkorsning. Tio dagar senare greps han igen, torterades och avrättades.

Det säger José Zambrano, ordförande för APUVIMEH, Föreningen för ett bättre liv för de hiv-infekterade i Honduras och beskriver hur dödsskvadronerna opererar utan problem i landet.

Han tar emot oss på andra våningen i en liten lokal med två säkerhetsdörrar, speglar och porttelefon. Innan vi släpps in ser vi en kraftigt byggd man med lätt skäggstubb 10-15 meter från ingången. Han står på samma plats två timmar senare när vi lämnar kontoret och José. Kvällen innan har Zambrano förföljts av två okända män efter att han lämnat lokalerna. Han eget liv hänger på en skör tråd, säger han.

– Vi lever i skräck bara för att vi kräver den grundläggande rätten till livet. Här tvingas vi att gömma oss för rätten att älska och bli älskad utan att mördas. Sedan den militära statskuppen den 28 juni 2009 har vår redan svåra situation blivit mycket mer utsatt. Över 20 kamrater har mördats sedan det datumet. Därför vädjar vi till det internationella samvetet att uttala sig mot terrorn som har förvärrats med den politiska krisen.


MORDVÅGEN MOT fackföreningsledare, jordlösa bönder och andra oppositionella mot kuppregimens förlängning har intensifierats sedan den 27 januari. Då intog Porfirio Lobo presidentpalatset efter att ha vunnit valet den 29 november 2009. Valet erkändes inte av en enda regering i världen. Enbart under mars månad mördades fem journalister i Honduras som vågade stå upp och förmedla verkligheten som den är.

– Vår “synd” har varit att vi har stött och stöder Motståndsfronten. Homofobin har både intensifierats och institutionaliserats efter den 28 juni 2009, även om den inte har något som helst stöd i grundlagen. Vi vet att katolska kyrkan och andra evangeliska grupper samt de väpnade styrkorna representerar homofobin i landet. Kongressens arbete baseras till stor del på religiös fundamentalism med starkt inflytande från Opus Dei vilket förstärker hatet mot oss som inte är heterosexuella, menar Zambrano.

Terrorn har drabbat APUVIMEH så starkt att organisationen står på randen till upplösning. Fyra ledande och offentliga kamrater har gått i exil eftersom deras liv är i fara. De har fått stöd av den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna men det är ingen garanti i Honduras för att inte bli mördad.


AV HBT-GRUPPEN är det de transsexuella, och flera av dem sexarbetare, som är mest utsatta av våldet. “Debora”, 23, från den lilla staden “Paraiso”, Paradiset, vid gränsen mot Nicaragua, mötte döden den 28 mars när tre män sköt honom i ryggen i centrala Tegucigalpa.

Carlos Alberto Matuté, 30, var nära vän till Debora och tog dödsbeskedet hårt. Han gick på gatan i tio år men smittades inte av sitt liv som prostituerad utan sin pojkväns otrohet och oansvarighet att inte skydda sig.

Flamman träffar Carlos på rehabiliteringshemmet “Renacer”, Att Återfödas, tio minuter från stadskärnan i huvudstaden. Där finns också Maritza Ordoñez som var gift med en man som “vänstrade”, blev smittad och smittade sin fru. När hon blev gravid smittade hon via modersmjölken sin i dag 13-åriga dotter. Ramón Banegas är en 40-årig heterosexuell man som sedan 2006 lever med infektionen som har drabbat hans muskler i benen vilket gör att den till synes starke lantarbetaren har svårt för att gå.


MEN DE HAR det gemensamma, som majoriteten av de närmare 90.000 hiv-smittade i Honduras, att de stöttes bort av sina familjer när de fick beskedet om att de hade hiv, säger Sandra Zambrano. Tre av hennes syskon har avlidit i aids. Sandra administrerar hemmet för de hivsmittade som startades med egna medel 2004.

– Hemmet var från början ett härbärge, främst för personer som kom från inlandet för att få medicinsk vård i Tegucigalpa. Men med tiden blev det ett internat för kamrater som hade stötts bort från sina familjer, säger hon.

Hemmet består av två våningar. På bottenvåningen är det en samlingssal och på övervåningen sovsalar där männen sover tillsammans och kvinnorna, flera av dem med småbarn, sover i två separata rum. Antalet personer varierar mellan 20-25 och vistelsen på hemmet är helt kostnadsfri. En psykolog ger terapi och hemmet ska vara ett socialt stöd innan eller efter att patienten har fått behandling på sjukhuset.


CARLOS ALBERTO HAR varit på Renacer sedan december.

– Jag var nära döden efter att jag hade insjuknat men återvände till livet med hjälp av läkarna. Men jag var oerhört svag och en kamrat berättade om Renacer och tog mig hit. Här får jag ett stort stöd, säger Carlos Alberto. Maritza och Ramón nickar instämmande och berättar om samma känslor och erfarenheter.

De långa tiderna för utegångsförbud som kuppregimen införde när motståndet mobiliserade mot diktaturen innebar stora problem för de hivsmittade, säger Sandra.

– Det var stor brist på bromsmediciner. Diktaturen isolerades av omvärlden och problemet med medicinerna förvärrades särskilt under utegångsförbudet som i slutet av september. Då pågick det oavbrutet i 38 timmar när president Manuel Zelaya återvände till Honduras underjordiskt och tog sig in på Brasiliens ambassad.


VILKET ÄR DÅ BUDSKAPET till familjerna, vännerna och arbetskamraterna som en dag, när de tre fick beskedet om att de hade smittats av hiv, tog sin hand ifrån dem i stället för att ge dem sin kärlek och stöd i ett dramatiskt ögonblick? Hur återvänder man till livet igen, för hiv är en infektion som man kan leva med I decennier om man sköter medicineringen? Även om man lever med infektionen är inte ens känsloliv smittat.

– Sedan min man avled i aids har jag inte haft någon annan man och jag kommer heller inte ha det. Jag skulle bara oroas av att smitta honom, säger Maritza. Hon ger rådet till alla unga att ha sex med skydd.

Ramón, som är den tystlåtne “machon” bland de tre, har varit på Renacer i åtta månader. Hans familj har helt brutit med honom.

– De unga får inte göra samma misstag som vi gjorde en gång, för det finns ingen återvändo. Till mina vänner och kompisar. . . . börjar han och tittar mot den blå himlen men tar mod till sig i de tårblänkta ögonen och säger att de bör tänka på att de själva en dag kan hamna i samma situation som jag en dag hamnade i, och den situationen är inte avundsvärd. För man behöver en hand att hålla i.

– Om Gud vill så kanske jag en gång i framtiden kan träffa en ny kvinna. Sjukdomen slår ned som en bomb. Men när man med psykologernas hjälp börjar övervinna följderna så lär man sig också att leva med sjukdomen och med själva livet.

Dick Emanuelsson

Honduras: Diktaturens Nisse i Miami

<17721 tecken>
Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2010-01-06 / ”En del började dansa innan orkestern hade kommit”.

Den kommentaren har nu blivit klassisk och härstammar från den 14 april 2002 då Venezuelas ambassadör i Bogota, Roy Chaderton, på sitt intellektuellt mästerliga och lugna sätt bokstavligen punkterade Roberto Posada Garcia Peña, alias D'Artagnan, som han titulerade sig som krönikör i Santosklanens flaggskepp, dagstidningen El Tiempo. D'Artagnan hade i en euforisk krönika i tidningen dagen innan, den 13 april, hälsat den militär-civila statskuppen i Venezuela välkommen i likhet med en chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, Per T. Olsson.

Men också denne missbedömde det venezuelanska folkets väckta medvetenhet och styrka ty den liberala ”frihetens banérbärare” i Skåne hävdade i en ledare den 13 april 2002, med rubriken ”Adios Chavez”, att ”massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för” Chávez som han betecknade som ”en olycka för Venezuela” och som förtjänade att störtas från sin post. Dagen efter placerades Chavez tillbaka på presidentposten av Caracas’ folkmassor medan militärer och högerpolitiker med uppbackning av USA drevs tillbaka.

Och ännu sitter Chavez kvar, oppositionen har misslyckat i både val som folkomröstningar (efter halva mandatperioden den 15 augusti 2004) att vinna förtroende för någon annan. Men Chavez har lång tid kvar innan han kan tävla med den socialdemokratiske Tage Erlanders 23 år som statsminister i Sverige.



VILKEN TILLTRO SKA MAN ha till dylika personligheter när de går till storms mot ”kommunismen” och kräver att alla svenska skolelever litterärt bör vaccineras mot den marxistiska läran i alla dess former om samma individer, när det passar dem politiskt, hälsar militära statskupper och störtandet av borgerliga representativa demokratier välkomna.

Men det är varken om Chaderton eller Olsson jag har satt mig för att plita ner några rader om en annan herre som har tagit som sin livsuppgift att försvara den militära-civila diktaturen i Honduras. Politiska knäppskallar finns det i hela världen och Diktaturens Nisse i Miami, ULF ERLINGSSON, förtjänar egentligen ingen uppmärksamhet eller att man lägger ner tid och kraft på att polemisera mot honom för han är en politisk knäppskalle. Han är politiskt ”vaccinerad” mot allt framstegsvänligt i politiken, och framför allt i Latinamerika. Kanske inte alls konstigt eftersom människors politiska sympatier till största delen beror på den sociala klass man tillhör och vilket förhållande man har till den kapitalistiska produktionsprocessen, för att raljera i marxistiska termer. Men Erlingsson beskriver sig själv på sin blogg som ”En geograf i Miami, Latinamerikas nav, (som) kommenterar världen”.



ATT DEN UTVALDA PLATSEN för denne geograf är Miami är helt följdriktigt och säkert heller ingen tillfällighet. Han känner sig nog både hemma och säker bland före detta diktatorer som brukar sluta sina dagar i Södra Florida. I dag, onsdag den 6 januari 2010, bekräftades det att Manfred Reyes Villa, högerns och förmodligen också Miami-Nisses favorit i presidentvalet i Bolivia den 5 december 2009, har tagit sin tillflykt till USA där han nu delar samma öde med den i oktober 2003 störtade Gonzalo Sanchez de Losada, även kallad ”El Gringo”. Reyes vågade inte ställa sig framför rättsmyndigheterna i Cochabamba, anklagad för korruption och valde, som så många rika venezuelaner, bolivianer och andra latinamerikaner att förlita sig på en trygg famn hos ”El Patron”, Uncle Sam. Men i Miami finns också Manuel Rosales, före detta presidentkandidat mot Chavez som, när han var delstatsguvernör i Zulia, begick allvarliga korruptionsbrott som han, i likhet med Reyes, inte ansåg sig vara kapabel att förklara och därför valde den bekvämaste vägen; att via Alan Garcia i Lima, Peru, fly till Miami och som kubaner med förflutet hos diktatorn Batista eller förgreningar till CIA nu sprider sitt politiska gift mot att deras landsvänner har tagit sig rätten att suveränt bygga sina egna samhällen och nationer utan att först fråga Vita huset och Pentagon.



FRÅN MIAMIS HORISONT skriver Miami-Nisse dagligen om hur den civile honduranske diktatorn Roberto Micheletti och hans fascistiska frimurarloge bryter nya marker i det centralamerikanska landet där vi snart kommer att få uppleva själva paradiset. Den störtade president Manuel Zelaya kallas för kuppresident och en man som hade ambitionen att låta sig omväljas på presidentposten för all framtid. Miami-Nisse lever i en fiktiv värld och klankar ner på allt och alla, skriver inlagor till radions Granskningsnämnd och protesterar mot att Lars Palmgren pratar om ”kuppresidenten”. En psykolog skulle förmodligen karaktärisera Miami-Nisse som en politisk rättshaverist.

Innan jag bjöds in till Sverige i september förra året för att berätta om mina intryck av statskuppen den 28 juni, så informerades jag av ett par vänner om att Miami-Nisse hade sina förgreningar inom Folket i Bild Kulturfront, en organisation och skrift som jag under åren har haft ett stort förtroende för och beundrat i den meningen att man har lyckats att överleva. Miami-Nisses såta vänner hade skapat en destruktiv debatt där den centrala tråden påstods vara att vad som ägde rum den 28 juni i Honduras inte var en statskupp utan snarare en aktion för att motstå en statskupp från den folkvalde presidenten. Dessvärre dök ingen av Miami-Nisses vänner upp på det tiotal offentliga möten som arrangerades från Malmö till Luleå. Det hade varit oerhört intressant att få debattera och stöta och blöta argumenten men diktaturens försvarare i Sverige lyste med sin frånvaro på dessa möten som var oerhört välbesökta trots att Honduras kanske är ett av de mest okända länderna i Latinamerika.



JAG HAR MEDVETET låtit bli att uppmärksamma Miami-Nisse, trots att han spridit uppenbara lögner och direkt förnedrande förolämpningar mot den här reportern. För Miami-Nisse försvarar en regim som är ansvarig för över hundra mord, tortyr och fängslande av tusentals honduraner som inte erkänner eller accepterar diktaturen. Att polemisera mot Miami-Nisse är därför under min värdighet. Men för dem i Sverige som får e-post med dennes texter så ska jag bara ge ett exempel för att illustrera förljugenheten i hans besatthet av att försvara en folkfientlig blodbesudlad regim.

Den 29 november ägde det rum val i Honduras där 30.000 militärer, poliser och militära reservister var de som under en månad hade ”garanterat säkerheten” i dessa val som inte erkändes av någon regering i världen. Inga erkända internationella valinstitut var på plats som till exempel Carter-Centret, FN eller OAS. Jag gjorde ett reportage för Proletären veckan innan valet som jag följde upp med en kortare artikel veckan efter då det fanns vissa intressanta resultat från valet att redovisa.



ETT AV DESSA VAR att Saul Escobar, chef för TSE, den Högsta Valtribunalen, en aktiv aktör i konspirationerna mot den störtade president Manuel Zelaya, på söndagskvällen påstod att drygt 61 procent av honduranerna hade gått till valurnorna. Uttalandet förstärktes av USA:s ambassadör i Tegucigalpa, Hugo Llorens, som vid lunchtid den 29 november påstod att valdeltagandet var ”massivt”. CNN, BBC, Reuters, kort sagt alla internationella nyhetsbyråer kablade ut dessa uppgifter och kuppregimens alla språkrör och kupptrogna medier citerades världen över.

Mot dessa siffror talade det enda valinstitutet eller NGO-rörelse som brukar delta som observatör i val i Latinamerika; Hagamos Democracia (HD), Låt oss göra demokrati. Organisationen anklagas för att vara en CIA-fasad och i Nicaragua har deras motsvarighet tagit emot 565.000 dollar sedan år 2002 av NED, National Endowment for Democracy.

Enligt HD uppgick valdeltagandet bara till 47,6 procent vilket var en kalldusch för TSE och kuppregimen som, när TSE och HD samlades 20.30 på söndagskvällen, inte kunde redovisa en enda siffra medan HD, som hade bevakat 1,173 valdistrikt från att dessa öppnade tills de stängde och alla röster var räknade, kunde visa att valdeltagandet inte ens uppgick till hälften.



MEN SIFFRORNA VIFTADES bort och underligt nog var det inga av de nationella eller internationella medierna på plats som uppmärksammade detta anmärkningsvärda faktum. Jag tog därför kontakt med Rolando Bu, den operative chefen för HD som jag intervjuade men som hade svårt att kunna förklara hur TSE och HD hade en skillnad på 14 procent.

Samtidigt erkände han att HD får finansiellt stöd från USAID, 29 procent av organisationens budget kommer från USAID, enligt Bu. Denna organisation är knappast en motsvarighet till svenska SIDA, vilket Miami-Nisse hävdar. I stället avslöjades USAID nyligen för att finansiera Development Alternatives, Inc. DAI, en CIA-organisation med ”entreprenörsstatus” i krigets Afghanistan där åtta av dessa agenter dödades den 30 december av en Talibansoldat. Denne hade lyckats smuggla in en bomb på USA:s framskjutna militärbas Chapman, belägen i provinsen Khost.

USAID finansierar även en DAI-filial i Venezuela och i Kuba arresterades den 13 december en DAI-agent som, enligt DAI-chefen Jim Boomgard, hade uppgiften att bistå det så kallade ”civila samhället” på Kuba, vilket är ett uttryck för den politiska kontrarevolution som USA stöder med målet att störta det politiska och ekonomiska systemet på den största karibiska ön. DAI har av USA-regimen fått 40 miljoner dollar för detta ändamål.



DEN POLITISKA BLUFFEN den 29 november i Honduras handlade om att skapa legitimitet för det av kuppregimen arrangerade valet och återvinna det internationella erkännandet av ett Honduras som i dag är totalt isolerat i omvärlden, även om Miami-Nisse försöker ge sken av en annan verklighet.

Regeringarna skulle, under trycket av ”det massiva valdeltagandet”, utsättas för press av de olika ländernas högerpartier med krav på ”erkännande av valet och den nya regeringen i Honduras”. Bland de mest aktiva i denna internationella kampanj återfinns det spanska falangisternas avläggare i Partido Popular med Aznar i spetsen samt den Liberala Internationalen som till och med skickade sin ordförande, Hans van Baalen, till Honduras för att av dekorera och utse kuppresidenten Roberto Micheletti till Internationalens vice ordförande.

Någon vän av demokrati kanske frågar sig hur det är möjligt att denne Hans van Baalen har mandat, likt en verkställande direktör i ett privatföretag, att utse sina vice utan att de ens är nominerade och än mindre valda av organisationens medlemmar. Men i den liberala sinnesvärlden är tydligen allt möjligt, även att kröna diktatorer om det tjänar syftet att stoppa upp den nationella befrielsekampen i världen även om det är en liberal som störtas, som i fallet med Honduras konstitutionelle president Manuel Zelaya.



MED EN NOTORISK BESATTHET att slå tillbaka mot alla som ifrågasätter diktaturen i Honduras tog sig då Miami-Nisse sig an uppgiften att tillbakavisa uppgifterna som Proletären publicerade i en artikel [1] som jag skrev med anledning av valet den 29 december 2009. Den 3 december, det vill säga samma dag som artikeln publicerades, gick Miami-Nisse till attack på sin blogg mot den här skribenten under rubriken [2]:

”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON. Dick Emanuelsson skrev i Proletären nedanstående saga, i vilket det är svårt att hitta ett sant ord. Han måste ha varit bakfull och vaknat först vid 10-tiden, då den största ansamlingen av röstande redan hade gått hem. Och sedan har han väl gått vilse nånstans innan eftermiddagsköret kom. Det är ju för böveln bara att titta på bilder från vallokaler med hundratals människor i kö i gryningen för att se att han ljuger som en häst travar. Och sen påstår han att militären hämtade folk. Det finns ca 15 tusen vallokaler, och då alla poliser, militärer och reserver är inkallade blir det i runda tal 30 tusen pers. Ta nu fram räknaren och dela 30 med 15. För svårt? OK, svaret är 2. Två uniformerade per vallokal – i runda tal. En stadsbild dominerad av militär? Jo jag tackar. Den där Dick verkar inte ha mycket respekt för sina landsmän när han kan ljuga dem så rätt upp i ansiktet. Det officiella valdeltagandet är inte färdigräknat, men det senaste jag hörde, från landets folkvalda kongress igår, var 63%”.



FRÅN MIAMIS HORISONT SITTER MIAMI-NISSE och tittar på de kupptrogna honduranska massmedierna som inte bara friserar siffror, publicerar uppgifter som passar in regimens politiska bluff utan även manipulerar bildmaterial som de har gjort under sex månader av statskupp. Detta tar Miami-Nisse som intäkt för att han, som befinner sig nästan tre timmars flygfärd från Honduras, är den som rätt kan bedöma hur mycket folk som fylkades kring valurnorna den 29 november. I praktiken råder det ingen som helst skillnad om han hade suttit i Stockholm och gjort dessa kategoriska omdömen. Men nu sitter han i den fiktiva värld av nostalgiska kontrarevolutionärer som varje år gör upp planer på att ”Ta tillbaka fosterlandet från den kommunistiske diktatorn”. En annan realitet än den i Miami är den som råder i Honduras.

Antalet vallokaler? Tja, inte vet jag varför Miami-Nisse dubblar för enligt TSE fanns det drygt 8000 valdistrikt.

Valdeltagandet på 63%? Eller hur var det med orkestern som kom först efter att dansen hade upphört?

Och det är just denna fråga som är vattendelaren i Honduras; frågan om demokrati eller diktatur, val under demokratiska förhållanden eller val som är riggade under bajonetterna och den militära statskupp som ägde rum den 28 juni?



MANUEL ZELAYA OCH MOTSTÅNDSFRONTEN uppmanade sina landsmän att INTE gå och rösta eftersom statskuppen och de konsekventa brotten mot de förnedrande avtal som hade slutits och som Zelaya trots det hade accepterat, omöjliggjorde ett deltagande i valet. Kuppregimen har blåljugit sedan den 28 juni. Att Porfirio ”Pepe” Lobo och högerns Partido Nacional skulle vinna valet stod helt klart eftersom det liberala partiets officielle presidentkandidat, Elvin Santos, aktivt stödde statskuppen och därmed bröt med den liberala medlemsbasen som från den första dagen av militärkuppen har gett sitt stöd till sin president Zelaya.

Jag vill rekommendera alla, även de som inte är spanskspråkiga, att gå in på TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” [3] från den 21 december (först då var sammanräkningen klar, men Miami-Nisse var stensäker och kategorisk redan den 3 december) och studera sidorna 2-3 (av 90) där det framgår hur stort valdeltagandet och vilka segrarna var. Men för säkerhets skull noterar vi också här och vi tar Miami-Nisse på orden och tar fram räknaren:

Antal giltiga röster: 2,146,012

Blankröster: 61,440.

Ogiltiga röster: 92,604

TOTALT: 2,300,056 röster

Det totala antalet rösteberättigade var 4,6 miljoner honduraner vilket gör, att bara 50 procent gick till valurnorna och en minoritet deltog AKTIVT i valet med sin röst. Dessa utgjorde 46,65%. För 4,6 miljoner dividerat med 2,146,012 blir bara 46,65%.

Jag ställer inte frågan vem som var ”bakfull” utan konstaterar bara att Miami-Nisse har svårt att få det att gå ihop, både matematiskt som politiskt.



MEN BLUFFEN FRÅN KVÄLLEN DEN 29 NOVEMBER gick till stora delar hem. CNN:s spanskspråkiga edition talade om ett massivt valdeltagande och uttalandet gjordes av nyhetsbyråns ankare, Patricia Janiot, som dök upp i Tegucigalpa tre dagar innan valet. Dagarna efter valet talade både Colombias Uribe som Panamas och Costa Ricas Martinelli respektive Arias om att nu bör världen erkänna valet och den valda regimen i Honduras. Perus Alan Garcia har sagt samma sak. De följer därmed USA:s inslagna politik och plan i Honduras; agera i bakgrunden, uppträda kritiskt mot kuppregimen men samordna statskuppens politiska plan bakom lyckta dörrar.

Förmodligen har Miami-Nisse arbetat dag och natt under den tid som har gått sedan den 29 november för att tillsammans med sina moderata och liberala vänner försöka påverka svenska makthavare i vilket jag inkluderar massmedierna.

Jag brukar inte kritisera kollegor, det är liksom en helig princip bland journalister. Men Ulf Erlingsson är ingen journalist även om han försöker framhävda sig som en sådan. I stället är han en bland många medvetna eller icke medvetna agenter för CIA och den internationella höger som i den politiska utvecklingen i Latinamerika ser en fara i att folken har vaknat och nu börjar utstaka sin egen framtid. För Miami-Nisse&Cia var den militära statskuppen en viktig etappseger eftersom den bröt kedjan av progressiva regeringar och länder i sin svagaste länk, Honduras, och temporärt lyckades att bromsa upp en politisk utveckling i Latinamerika som högern och det politiska etablissemanget i USA fasar över.



MEN DET VAR EN TILLFÄLLIG SEGER. Den 5 december 2009 bokstavligen sopades Miami-Nisse&Cia bort i valet i Bolivia där Evo Morales fick nära två tredjedelar av rösterna och hans regeringsparti MAS fick kvalificerad majoritet i underkammaren och senaten vilket gör att Miami-Nisses bundsförvanter inte längre kan sabotera lagstiftningsarbetet i det andinska fattiga landet.

Samma utveckling i Ecuador där Rafael Correa vann presidentposten i första valomgången och krossade ”Banankungen” Alvaro Noboa, landets rikaste man.

I Nicaragua vann sandinisterna 109 av 153 kommuner den 9 november 2009 och har under 2009 gått starkt framåt och noterat en miljon partimedlemmar i ett land med sju miljoner invånare.

Valet i mars 2009 i El Salvador var också en fingervisning att skräcken och hoten från en dödsskvadronshöger i Arena inte längre har makten att kontrollera folket och möjliggjorde att Mauricio Funes och den forna gerillafronten FMLN vann presidentposten och bildade regering.

Sedan får Miami-Nisse anklaga mig för att vara ”patologisk lögnare”, jag bryr mig inte. För mig är Ches ord om att ”revolutionärer räds inte sanningen” viktigare än svamlet och kalkerandet av högerdokument från en diktaturanhängare i Miami.

Noter:
[1] Proletären 3 december 2009
http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=2168&Itemid=1
[2] ”LÖGNARE, FÖRBANNAD LÖGNARE, OCH DICK EMANUELSSON”, av Ulf Erlingsson, 3 december 2009. http://blog.erlingsson.com/?p=1967
[3] TSE:s slutliga valbulletin ”No 033-2009” från den 21 december, 2009.
http://www.tse.hn/jc/documentos/DECLARATORIA%20FINAL%202009.pdf

Motståndet inkasserar en stor seger mot Kuppvalet i Honduras

<9706 tecken>

TEGUCIGALPA / 091130 / Över tusen jublande delegater från Motståndsfronten samlades vid lunchtid i måndags i fackföreningen Stibys lokaler för att fira segern över konspiratörerna från den militära statskuppen den 8 juni. En liten minoritet av honduranerna hade på söndagen lagt sin röst för att legitimera diktaturen, ett nederlag också för USA som spelat dubbelt under fem månader.

Den civila-militära diktaturens toppfigurer och hela det pärlband som utgör Honduras fascistiska Frimurarloge satsade allt på valet. Detta skulle institutionalisera diktaturen och isolera Motståndsfrontens mål om att återupprätta demokratin och det politiska målet om en ny författning. I denna ska folket inkluderas i stället för att exkluderas, en politisk mardröm för oligarkin och Obamaadministrationen som till slut offentligt visade sitt rätta ansikte. Eller som Fidel sa redan de första dagarna efter militärkuppen; ”Inte någon militär eller statskupp har genomförts i Latinamerika utan Vita husets vetskap”.


FÖR ATT GENOMFÖRA VALET hade kuppregimen anlitat samma mexikanska företag som genomförde det skamlösa valfusket mot Lopez Obregon, den mexikanska vänsterns presidentkandidat år 2006 som berövades på valsegern. Kuppregimens Högsta Valtribunal (TSE) sa att via det datoriserade kommunikationssystemet skulle valresultatet i princip stå klart två timmar efter att vallokalerna hade stängt, klockan 16.00 på, söndagseftermiddagen.

Tigo, det svenska transnationella företaget som stödde militärkuppen den 28 juni, delade ut mobiltelefoner med gratis saldo till arméns och polisens högsta befäl under och efter kuppdagarna och sa samtidigt upp all reklam i de två enda medierna som fördömde statskuppen; TV-kanalen Cholusat Sur och Radio Globo. Tigo användes i söndags av Högsta Valtribunalen som “förbindelselänk” på valdagen mellan vallokalerna och TSE:s datacentral där alla rapporter registrerades. Men inga rapporter inrapporterades.

Först klockan 22.30 gick TSE ut och uppgav att det hade uppstått tekniska problem med en “länk” i det ”valmaskineri som till och med är överlägset det som USA förfogar över”, som TSE:s av kuppregimen politiskt tillsatta ledamöter hade förklarat en månad innan valet.


TSE:s ORDFÖRANDE SAUL ESCOBAR hade den pinsamma uppgiften att i direktsändning, som alla medier tvingas delta i, förklara för honduranerna att valet hade gått lugnt till. Detta var en grov lögn för under hela eftermiddagen ägde det rum stora demonstrationer som slogs ner brutalt av armén och Cobraskommandon i San Pedro Sula, den andra stora industristaden i landet. Honduras var totalt ockuperat av militär och polis. Vid alla vallokaler var tungt beväpnade militärer utplacerade. Folk i de mer avlägsna byarna på landsbygden eller de honduranska öarna som till exempel Zacate Grande, där 800 familjer tvingades till vallokalerna av armésoldater som kom på ”husbesök”, var legio i söndags, för att på så sätt ge ”legitimitet” till valet och i dess förlängning, den militära statskuppen den 28 juni.

Enligt TSE hade 61 procent av de 4,6 miljoner röstberättigade honduranerna gått till vallokalerna för att ”ge sin röst för demokratin”, som han sa. Men vad vi såg i huvudstaden Tegucigalpa, som enligt Motståndsfronten var den stad och län där det högsta valdeltagandet ägde rum, cirka 40 procent, var totalt tomma gator, en spökstad och min fotograf och jag besökte flera stadsdelar med tomma vallokaler eller mycket litet antal röstande.


KLOCKAN 15.15 GICK TSE UT i en nationell sändning över alla medier och beordrade alla vallokaler att hålla öppet ytterligare en timme ”på grund av den massiva uppslutningen” och sa samtidigt att ”bläcket”, som den röstande får på fingertoppen som bevis för att han har röstat, hade ”tagit slut”, en information som fick de flesta att gapskratta. Det verkliga motivet var att militären behövde mer tid för att tvinga folk till vallokalerna. Det hade inte räckt med att ge alla offentliganställda semester på både fredagen och måndagen samt drygt 50 dollar för att de skulle gå och rösta, men också hot om att avskedas om de återvände till arbetsplatsen på måndag utan bläck på lillfingret. Varken hot eller pengar räckte för att förmå honduranerna till att gå och rösta.

Klockan 22.30 på söndagskvällen stod då TSE:s ordförande Saul Escobar och informerade pressen och de inbjudna högerextremisterna, som TSE kallade för “Internationella valobservatörer”, att 61 procent av honduranerna hade röstat, en ökning jämfört med 2005 med sex procent. Escobar berättade också att kuppregimen hade kontrakterat det internationellt erkända val- och opinionsföretaget “Hagamos Democracia” (Låt oss göra demokrati, HD) för att övertyga det internationella samfundet om hederligheten i valet. Men Escobar kanske ångrade sig, för i sin presentation av företaget, som regimen har betalat flera miljoner dollar till, berättade Escobar att HD opererar i 90 länder varav 30 i Latinamerika. Och när Escobar öppnade det förseglade kuvertet med valföretagets rapport, minskade det påklistrade leendet när han kom till valdeltagandet.


I ALLA DELAR SAMMANFÖLL SIFFRORNA och procenttalen om hur, vilka och hur mycket de olika partierna, kandidaterna hade fått i valet. Men, sa Escobar, bara på en punkt går TSE:s och HD:s siffror isär, valdeltagandet.

Enligt HD, som gör röstundersökningar vid de flesta av vallokalerna, hade valdeltagandet den 29 november minskat med över sju procent jämfört med valet 2005 då Manuel Zelaya valdes till president. Då deltog 55 procent av honduranerna men nu deltog bara 47 procent. Och Escobar måste ha bitit sig i läppen för i presentationen av HD uppgav han samtidigt att HD:s valrapporter bara har en felmarginal på en [1] procent. Mellan TSE och HD:s siffror finns nu en skillnad på 14 procent.

Detta är orsaken till att det dröjde fem och en halv timme innan TSE kom med ett preliminärt resultat och samtidigt uppgav att siffrorna inte var ”verifierade” eftersom kommunikationerna med vallokalerna inte hade fungerat. Och där spelar statskuppens försvarare, Kinnevikkoncernens TIGO en stor roll.

– Dröjsmålet och förevändningen om ”tekniska problem” döljer det enorma valfusk som diktaturen har försökt genomföra. Vi är inte intresserade av vem som har vunnit av kandidaterna, vad valet i grunden handlade om är ett erkännande av diktaturen och den militära statskuppen, säger Juan Barahona, Motståndsfrontens språkrör i en kommentar.


ENLIGT CODEH, DEN prestigefyllda Kommittén till Försvar av de Mänskliga Rättigheterna i Honduras, som också gjorde dokumentation av sympatierna vid vallokalerna och som har en felmarginal på 4,5 procent, röstade bara 22 procent av honduranerna den 29 november.

Vid denna pressläggning, klockan 07.00 på tisdagsmorgonen, har TSE ännu inte kommit med en komplett rapport. Inga som helst siffror finns registrerade mer än de 1,7 miljoner röster som har registrerats av de påstådda 2,5 miljonerna.

TSE stora huvudvärk är hur de ska övertyga omvärlden om hederligheten i ett val som inte övervakades ens av OAS, som Che Guevara anklagade för att vara ”USA:s ministerium för koloniala frågor”. Denna vecka ska OAS samlas och USA har sagt att de ska erkänna valet i sällskap med statsterroristiska regimen i Bogota, högerns Panama och USA:s socialdemokratiska nickedockor i Peru och Costa Rica. De enda stater som skickade egna representanter var Israel och Taiwan, vilket säger en del om den politiska karaktären på kuppregimen i Tegucigalpa. OAS går nu mot en oviss framtid och många anser att organisationen har spelat ut sin roll för flera år sedan eftersom den bara har tjänat USA-imperialismens intressen.



HÖGERNS PARTIDO NACIONAL sopade mattan med det liberala partiet där medlemsbasen under fem månader har marscherat, demonstrerat och slagits mot diktaturens gorillor över hela Honduras. Därför ses det faktum att en liten minoritet av honduranerna gick till valurnan som en seger mot diktaturen som inte lyckades övertyga honduranerna att erkänna och legitimera statskuppen.

– Kampen går vidare, det här är bara en delseger, en lysande seger av det honduranska proletariatet mot diktaturen. Nu går vi vidare i kampen mot diktaturen med annat namn, summerade Barahona och möttes av stående delegater som skanderade: ”EL PUEBLO UNIDO, JAMÁS SERÁ VENCIDO”, ett enat folk kommer aldrig att besegras.

Motståndsfronten kommer den närmaste framtiden att analysera taktik och strategi mot regimen som har valts. Allt mer talar för att fronten kommer att ombildas till en Bred Front som inom sig samlar resterna av det liberala partiet och den revolutionära vänster som under de fem månader av kamp i Honduras har vuxit fram, underifrån.

Vid sidan av diktaturen ses vänsterpartiet Unificación Democrática, UD, som valets stora förlorare. En majoritet av den extrakongress som samlades bara en vecka innan valet beslutade att ställa upp i valet med hänvisning att de annars skulle förlora sin legala status och att det också var viktigt att det fanns en kraft i landets kongress som kunde arbeta parlamentariskt för en ny författning. Motståndsfronten förkastade med diplomati påståendet medan de vanliga aktivisterna anklagade UD för öppet förräderi.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] TSE 2005 http://www.tse.hn/jc/documentos/estadisticas_y_proce_elec/elecciones%202005/Presidente_2005.pdf


VAL HONDURAS 2005 OCH 2009
Siffror 2005 [1]:
Totala valmanskåren 3,976,550
Röstade: 2,190,398
Valdeltagande: 55,08 %.

Siffror 2009 *:
Totala valmanskåren 4,6 milj.
Röstade: 2,162,000 personer
Valdeltagande: 47 %
* Hagamos democracia

Honduras säger nej till fascisternas och USA:s val

Arkitekterna bakom den militära statskuppen den 28 juni i Honduras arrangerar på söndag den 29 november allmänna val. De bojkottas av Motståndsfronten och den störtade presidenten Manuel Zelaya som säger att valen legitimerar den civila-militära diktaturen. Men USA och den internationella högern välkomnar valet och säger att det betyder slutet på den politiska krisen i det centralamerikanska landet. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson beskriver det honduranska folkets kamp mot diktaturen i ett specialreportage för Proletären.



TEGUCIGALPA / 091122 / Juan José Peña står framför den nationella Valtribunalen TSE med sitt svarta kors med namnet Marco M. Almendares inpräglat. En typisk honduran med sin sombrero som skyddar hjässa och ögon från det starka solskenets 35 grader.

– Marco M. Almendares mördades av militärerna den 14 november, säger han och gör ett svep med armen för att visa att Marco inte var och är ett isolerat offer för den civila-militära diktaturen.


GORILLORNA, SOM HONDURAS’ militärer historiskt har kallats för sin brutalitet har mördat hundratals, torterat och fängslat över fyra tusen honduraner och är nu de som sedan en månad har fått kuppregimens uppgift att skapa de logistiska förutsättningarna för ett genomförande av valen den 29 november.

Som en förberedelse för dessa skrev militären till landets alla borgmästare och krävde in personuppgifter på de lokala och regionala aktivisterna i Motståndsfronten för att ”neutralisera” dem inför valet. Men här, framför TSE, Dag 145 av Motstånd mot statskuppen, står tusentals honduraner för att uttrycka sin avsky mot det som av Fronten karaktäriseras som en ”fars”.



MOTSTÅNDSFRONTEN BESTÅR av ett 40-tal folkliga organisationer som utgör Honduras organiserade medborgare; bönder, fackföreningar, studenter eller hemmafruar från de extremt fattiga bergiga bostadsområdena i miljonstaden Tegucigalpa. De är denna bedövande folkmajoritet som gynnades av regering Manuel Zelayas sociala och ekonomiska politik, i synnerhet från början av 2008 då Honduras anslöt sig till Petrocaribe och sänkte energipriserna med över 40 procent. Eller de 1,5 miljoner honduraner som uppfyllde sin dröm om att bygga ett enkelt men värdigt hus med hjälp av generösa krediter. Eller den dryga miljon barn från extremt fattiga familjer som fick gratis utbildning och ett mål mat om dagen. Enligt FAO dör 15 honduraner varje dag i sjukdomar relaterade till undernäringen.

När Honduras den 25 augusti 2008 anslöt sig till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika med Kuba och Venezuela som grundare, började konspirationerna mot Zelayas regering. Och det trots att läkemedel och gratis hälsovård infördes, en intensiv satsning på att eliminera den 25-procentiga analfabetismen inleddes, donerade traktorer och en ny säker exportmarknad för den honduranska landsbygden föddes. Zelaya skaffade sig en mäktig fiende genom att insinuera att det nu också var dags för USA:s Södra Militära Kommando att lämna Palmerola, sin viktigaste militära flygbas i Central- och Sydamerika. Den hade byggts 1983 som ett militärt kommandocenter för att leda de kontrarevolutionära nicaraguanska styrkorna mot sandinistregeringen i Managua och leda kriget mot vänstergerillan FMLN i grannlandet El Salvador som var på väg att ta över den militära och politiska kontrollen. Liberalen Zelaya som hade upplevt sju militärkupper förde nu en politik som orsakade reaktioner som innebar att den 8:e militärkuppen bara vara en tidsfråga.



FRAMFÖR VALTRIBUNALEN anländer nu en våg av kandidater som vägrar att legitimera den militära statskuppen den 29 november.

– Ett deltagande i valet som vi karaktäriserar som en fars arrangeras av diktaturen vilket innebär att kandidaterna erkänner den militära statskuppen. Därför arbetar vi för en aktiv bojkott av valen och uppmanar alla krafter som är motståndare till diktaturen att inte delta i valet för här röstar honduranen under terror och hot med ett gevär riktat mot sig.

Det säger Berta Flores Cáceres, lenkaindian och ledare både inom den nationella ledningen för Motståndsfronten som COPINH, som är en organisation som samlar flera indianfolk och andra folkrörelser i Honduras. Hon var också kandidat till vicepresidentposten i valen den 29:e november där hon och Carlos H. Reyes, legendarisk fackföreningsledare i Honduras, faktiskt var segertippade innan de formellt avsade sig deltagande i valet som utlystes innan statskuppen.



HON KOMMER FRÅN det extremt fattiga länet Intibucá. Det gränsar till El Salvador och har en stark koncentration av Lenkasindianer, sedan kampen mot den spanska kolonialismen historiskt kända som ”krigiska” och i dag en farlig motståndare för diktaturen, vilket Berta vittnar om.

– I Intibucá kommer ingen eller mycket få att rösta. Motståndsfronten är organiserad i minsta by. Inte en enda presidentkandidat har kunnat genomföra ett normalt valmöte där. Därför har de tvingats att förlita sig på armén. I lördags beordrades alla militära reservister att infinna sig med förevändningen att de skulle få sin miserabla pension. Men när de var på plats anlände kuppresidenten Roberto Micheletti och generalen och kuppmakaren Romeo Vazquez som beordrade de 800 reservisterna att delta i valorganisationen och genomföra en marsch i länshuvudstaden Esperanza som omedelbart möttes med protester av befolkningen. Dessa besvarades med tårgasbomber av armen. Men det vidrigaste av allt var att den plakett som hyllade den kubanska hälsovårdsbrigadens 10 år i Honduras och som vi hade samlat in pengar till som en hyllning till dessa hjältar, plockades ner och istället satte kuppmakarna upp en plakett som hyllade Micheletti och de väpnade styrkorna.

Den totalt korrumperade riksåklagaren och landets åklagarämbete, som i likhet med landets Högsta domstol var en av aktörerna bakom statskuppen, har beordrat sina 500 åklagare över hela landet att med polisens och militärens aktiva bidrag arrestera alla dem som på ett eller annat sätt pläderar mot valet eller agiterar för att bojkotta valet. Straffet är mellan 4-6 år.



I STÄLLET FÖR ATT erkänna de myndigheter som väljs från kommunal till presidentnivå kommer indianerna och folket i de regioner där de är en reell maktfaktor i stället att installera en parallell statsmakt, fortsätter Berta. Det är en direkt utmaning mot kuppregimens auktoritet.

– Vi bryter inte mot grundlagen för dess 3:e artikel ger folket rätt att göra uppror mot en regim som har gripit makten med vapnens hjälp. Men idén om den parallella folkmakten, från by till nationell nivå, väcktes inom Motståndsfronten och har vunnit gehör för den statsmakten är verkligen legitim. Den har vuxit fram med kreativitet och kraft underifrån och har fötts ur folkets fem månader långa kamp mot diktaturen. Folkmakten är strategisk för den är också fundamentet för att gå vidare i kampen för en ny författning i Honduras som är Motståndsfrontens politiska mål.



TROTS ATT EN hel omvärld fördömer den civila-militära kuppregimen och inte kommer att erkänna en regering som röstas fram den 29 november, har diktaturen lyckats att hålla sig kvar vid makten främst på grund av den militära terrorn och det dubbelspel som Vita huset och Pentagon har fört.

– Den hycklande och imperialistiska hållning som USA-administrationen har mot Honduras’ folk som de kräver ett totalt underordnade av avvisas fullständigt av Motståndsfronten och ett folk som har vaknat. När folket har varit på vippen att resa sig i ett avgörande uppror mot diktaturen har USA kastat fram sin ”dialog” och ”fredsutspel” som bara har tjänat till att förlänga regimen.

Men inte ens den störtade liberale president Manuel Zelaya accepterar längre Obamaadminstrationens dubbelspel och har förklarat det tredje ”avtalet” som skrevs under under överinseende av USA den 30 oktober för ”dött och begravet”.



UNDER TIDEN ÖKAR spänningen i Honduras. Den gångna helgen mördades 41 personer och ett genomsnitt på 12-20 personer mördas varje dygn, bland dem medlemmar i Motståndsfronten, framför allt unga, är militärregimens offer.

Andrés Pavón som är chef för Honduras Människorättskommission CODEH varnade president Zelaya den 16 juni för att den högsta ledningen inom militären planerade en statskupp som genomfördes tolv dagar senare.

– Vi har folk bland de väpnade styrkorna som filtrerar oss denna information. Vi vet att regimen förbereder ett blodbad på 1300 personer på valdagen men där Motståndsfronten kommer att ställas som ansvarig. Det vi ser nu, mord och arresteringar av motståndsfolk, är delar i denna psykologiska och fysiska terror som ska bereda vägen för en institutionalisering av diktaturen. Därför går vi ut med varningen till folk att hålla sig inomhus den 29 november för att undvika att bli offer för general Vazquez.

Sa Pavón när jag intervjuade honom samma dag som Berta. Bara några timmar senare greps han och fick sina mobiltelefoner beslagtagna. Målet? Registrera Pavóns ”informatörer” inom militären.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

Colombia: Makabert rekord i mord

<785 tecken>

I Colombia har etthundranittiofem lärare mördats och ingen mördare är gripen. Under året som gått har 35 fackligt aktiva eller ledare mördats i Colombia och samma sak; ingen har gripits.

– Dessa mord visar att den bild som regeringen försöker framställa utomlands, det vill säga att våldet mot facket och dess aktiva minskar, är fullständigt falsk, säger Guy Ryder, generalsekreterare i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, i en kommentar.

– De grundläggande och bindande ILO-avtalen som Colombia har ratificerat måste respekteras, kräver Ryder.

De senaste morden på lärare och fackligt aktiva ägde rum den 8 december då Leny Yanube Rengifo Gómez, facklig ledare för lärarfacket ASOINCA i länet Cauca och Zorayda Cortés López sköts ihjäl.

Dick Emanuelsson

Irakisk LO-ledare mördad

<872 tecken>

Majeed Sahib Kareem, organisationssekreterare för den irakiska landsorganisationen GFIW, (General Federation of Iraqi Workers) mördades den 26 november, skriver Internationella Fackliga Samorganisationen IFS i ett pressmeddelande. En bomb som hade placerats i hans bil exploderade och ändade livet på en av förgrundsgestalterna i uppbygget av en facklig organisation bland de offentlighetsanställda i Irak.

– Denna senaste överlagda ohygglighet mot en facklig irakisk ledare måste grundligt utredas och de ansvariga ställas inför rättvisan, säger Guy Ryder, generalsekreterare i IFS i en kommentar till mordet på Kareem.

Ryder understryker att de skandalösa lagarna 150 och 1987 från epoken Saddam Husein ersätts enligt internationella normer. De offentlighetsanställda måste ges laglig rätt till fri facklig organisering, kräver IFS.

Dick Emanuelsson

Två nya mord på lantarbetarfacket i Guatemala

<735 tecken>
Den 29 november mördades lantarbetarledaren Pedro Ramirez de la Cruz, medlem av den högsta ledningen för MSICG, Guatemalas Fackliga Rörelse för Indianer och Bönder med tre skott när han lämnade byn Las Vegas i norra Guatemala. Ramirez var mordhotad för sitt arbete för en jordreform i Guatemala.

Den 6 oktober attackerade säkerhetsstyrkor medlemmar i landsorganisationen CGTG och MSICG. Miguel Chacaj Jax, en av grundarna till fackföreningen skottskadades svårt och avled av skadorna den 13 oktober. Under 2009 har MSICG begravt fem av sina främsta ledare och sammanlagt har organisationen fått 39 medlemmar mördade de senaste två åren, enligt ett pressmeddelande från MSICG.

Dick Emanuelsson

Motståndets kvinnor mot gorillorna i Honduras!

Fem månader av permanent motstånd i Honduras mot den militära statskuppen och USA:s aktiva inblandning. Och de som har utmärkt sig i kampen är de stridbara kvinnorna som inte nöjer sig med att kräva demokratin tillbaka utan vill gå vidare och befria landet från diktaturen och klassamhället, skriver Dick Emanuelsson från Tegucigalpa.


(Nedanstående reportage publicerades i Vänster-Press' decembernummer i en kortare version).

TEGUCIGALPA / 091203 / DET ÄR SVÅRT att hålla tillbaka tårarna när jag ser den 24-åriga vackra Wendy Ávilas porträtt. Leendet och de mörka djupa ögonen och det kastanjebruna håret är så jag minns henne som en av flera i Motståndsfrontens MC-ordonnans. Alltid ett steg före för att “sondera terrängen” på sin motorcykel och för att beskydda de tusentals deltagarna i “La Resistencia”.

Motståndsfronten har under fem månaders kamp mot den civila-militära diktaturen vuxit till en politisk revolutionär maktfaktor som kuppmännen och Pentagon inte hade kalkylerat med när de fullbordade den militära statskuppen den 28 juni i år.

Och vad de heller inte hade räknat med var att kvinnorna skulle gå ner från bergen och den extrema fattigdomens bostadsområden för att ansluta sig till det organiserade folkets protester. Hundratusentals om inte miljoner kvinnor har under protesterna knutit sina nävar för ge sitt uttryck för det hat och vrede de känner mot den civila och militära maktelit som har drivit landet tillbaka 40 år, till den tid då gorillorna i de väpnade styrkorna och USA-ambassadören styrde i Honduras. Denna gång har de inte låtit sig skrämmas av dem som har vapnen utan i stället förstärkt sina politiska krav och organisation för att störta regimen.

När detta skrivs i början av december har det gått 160 dagar av dagliga protester där kvinnorna har spelat en central roll. Den astmasjuka Wendy var en av dessa “Heroinas”, hjältinnor, som avled av de fruktansvärda gaserna som väckte de tusentals motståndskämparna halv 6 på morgonen den 22 september. Folket hade vaktat gatorna runt omkring den brasilianska ambassaden dit president Manuel Zelaya hade tagit sin tillflykt. Han hade grundlurat både gränstrupper som underrättelsetjänst och lyckats ta sig i in Honduras och Lulas ambassad för att därifrån leda kampen mot regimen Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez. Tusentals Tegucigalpabor Wendy följde henne till den sista vilan när hon avled två dagar senare. Den 3 december rapporterade Amnesty Internationals utsände att polisen nu medger att gaserna de har besprutat oss med inte är tillåtna.


KLOCKAN 01.00 NATTEN mellan den 20-21 september började Xiomara Castro Zelaya att duscha.

– Min syster och jag frågade oss vad är det med mamma, duscha vid den här tidpunkten på dygnet?

– Gör er beredda! var mammas svar och vi begrep med en gång vad hon menade; min pappas aviserade ankomst till Honduras konkretiserades.

Det säger ’La Pichu’, dotter till president Manuel Zelaya när hon tar emot Vänsterpress i det enkla huset där Zelaya och familjen tillbringat de senaste 19 åren, ett ordinärt medelklassområde i Tegucigalpa.

– På morgonen dagen efter ringde mamma och sa: “Gör dig klar för dina sambalektioner”! Och jag fattade att det var till den brasilianska ambassaden som pappa hade tagit sin tillflykt efter nära tre månaders i exil i Nicaragua.

Vi går till bakdörren, en enkel plåtdörr med ett lättforcerat billigt lås. Dörren visar massor av perforationer och Pichu berättar att de samlade in närmare 100 tomhylsor från maskingevärselden när 170 elitsoldater bröt sig in halv 6 på morgonen den 28 juni och kidnappade presidenten. Det var samma dag som Honduras folk skulle besvara frågan om de ville utlysa val av ledamöter till en församling som skulle skriva en ny författning. Oligarkin tog det som en förevändning och beordrade generalerna att störta presidenten.

– Jag stod i duschen när jag hörde skotten. Det lilla presidentgardet blev avväpnat och min pappa störtade in och sa; ”Pichu! En militärkupp är på gång”. Min dekan låste in mig i rummet och jag kastade mig under sängen och började ringa till Radio Globo, Washington, Bloque Popular (embryot till Motståndsfornten) och alla jag kände. På så sätt räddade vi livet på min pappa, säger hon och riktigt återupplever den dramatiska händelsen som för alltid skulle komma att förändra hennes och sin familjs liv. Sedan den 28 juni är hon en av Motståndsfronten.


”FEMINISTER I MOTSTÅND” är en av många kvinnogrupper som från den 28 juni har visat sin avsky för diktaturen. Statistiken visar att militärkuppen innebar en ökning av kvinnomorden, den så kallade Femicidio med över 61 procent. Kvinnor har fängslat och en av dessa är Merly Eguigure, från kvinnoorganisationen Visitación Padilla.

– Två kamrater och jag greps den 26 november av ett COBRA-kommando från polisen i närheten av marknaden. De anklagade oss för att ha utsatt COBRA:s installationer för skadegörelse, naturligtvis en förevändning för att arrestera oss. De genomsökte bilen och fann två sprayburkar vi hade använt under den Internationella Dagen mot Kvinnovåld. De säger nu att det är bevismaterial mot oss.

Merly tillbringade 24 timmar i de vidriga cellerna hos polisen och hade det inte varit för protesterna i och utanför Honduras hade hon varit kvar i arresten, menar hon.


SÖNDAG 29 NOVEMBER: Vi anländer till stadsdelen Kennedy som är en bastion för Motståndsfronten. Vid en av vallokalerna är det uppståndelse och en uppbragt Nora Almendares försvaras av Luis Guillermo Pérez, generalsekreterare för FIDH och Reina Rivera, chef för människorättsinstitutet Ciprodeh, som bland annat får svenskt stöd från Diakonia för sitt arbete i Honduras.

– Jag är förfärad, jag har en så stark smärta i mitt hjärta och jag har gråtit så du inte kan förstå för jag har aldrig sett så många militärer i en valprocess som nu och det är farligt att våga ha en annan uppfattning än dem, säger den uppbragta 60-åriga hemmafrun till oss.

Hon hade kommit till vallokalen för att bevittna Jorge Ramos, en känd reporter från den reaktionära TV-kanalen Univision, som hade anlänt till Kennedy. Ramos satte helt sonika mikrofonen framför Nora och intervjuade henne. Men hennes uppfattningar föll inte i god jord hos valfunktionärerna från de två partierna som stod utanför vallokalen och de kallade på COBRA-kommandots chef. Denne då hotade Nora Almendares med att bli arresterad och en grupp på 8-10 personer från Motståndsfronten som hade dykt upp hotades med tårgasbomber om de inte försvann från platsen.

– Begriper ni att ni begår brott mot de mänskliga rättigheterna med att tysta folk från att tycka vad de vill! säger en ursinnig Reina Rivera till ett högre COBRA-kommando som har anlänt till platsen. Rivera hatas av militären och kuppregimen för sina modiga rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna. Inför vår kamera och mikrofon försöker polisbefälet att släta över övergreppet.


VALET DEN 29 november utmålades som en stor seger för kuppregimen som påstod att valet hade fått ett ”massivt deltagande”. Men till och med den USA-finansierade organisationen “Hagamos democracia” HD, Låt oss bygga demokrati, konstaterade att bara 47 procent röstade medan Motstådnsfronten och människorättsorganisationen CODEH beräknade valdeltagandet till 30-35 procent. Hundratusentals offentlighetsanställda hotades med avsked om de inte visade en svart lillfingertopp när de återvände till jobbet på tisdagen.

– Vi hade 1200 valobservatörer utplacerade på lika många vallokaler/bord (av totalt 8000) . De står från 06.00 till 19.00 då rösterna räknats klart och som vi registrerar. Felmarginalen är mindre än en (1) procent, säger Rolando Bu, chefsoperatör för Hagamos Democracia till Vänsterpress.

“Hagamos democracia” anklagas av flera latinamerikanska ledare, vänstern och fackföreningar för att gå i CIA:s ledband. ”NGO-organisationen” finaniseras av USAID, det republikanska institutet IRI, Demokraternas stiftelse och till och med norskt bistånd. Trots det klassificeras valdeltagandet som mycket magert, ett resultat av Motståndsfrontens uppmaning till valbojkott.

Valet i Honduras hade inte en enda erkänd organisation för internationella valobservatörer på plats. Varken OAS, Carter-centret eller någon Valkommission som representerade någon regering eller stat fanns på plats. Däremot högerextremister eller representanter för Latinamerikas samlade högerterrorgrupper var på plats och hyllade “den honduranska varianten av demokrati”.


MOTSTÅNDSFRONTEN firade dagen efter valet sin seger med ett massmöte på fackföreningen Stibys lokaler.

– Det är en jätteseger för Motståndsfronten och vi fortsätter kampen tills både demokratin, Mel Zelaya och den nya författningen har utarbetats, säger Alba Gonzalez. Författningen ska ge det honduranska folket och framför allt dess kvinnor lika rättigheter. Oligarkin ska vi besegra! Inte ett steg tillbaka, SIEMPRE ADELANTE! säger den tunna men oerhört stridbara kvinnan entusiastiskt.

Den 24 juli i det lilla samhället Alacua, 10 km från gränsen mot Nicaragua, knöt hon näven mot armésolderna och skrek att de var ”fega uslingar som inte vågade låta de tiotusentals honduranerna marschera till gränsen för att ta emot den president som folket hade valt för fyra år sedan”.

– Fem månaders kamp har enat folket mot diktaturen och vi känner att segern är närmare än någonsin, säger Alba och ansiktet bryter ut i ett leende i det av 160 dagars marscher och protester brända ansiktet.

Honduras har dock en lång väg och mäktiga fiender att tampas emot. Men hela Latinamerika står bakom ett folk som fram till den 28 juni befann sig i ett slumrande tillstånd. I dag är det ett folk på fötter som har skrivit men som kommer att skriva mycket mer historia den närmaste tiden.

DICK EMANUELSSON

---------------------------------

IMPERIETS PLANER DÅ SOM NU

”Den dagen är inte fjärran då tre flaggor med band och stjärnor, med samma avstånd mellan sig, visar hur långt vårt territorium sträcker sig. En vid Nordpolen, en annan vid Panamakanalen och en tredje vid Sydpolen. Hela hemisfären kommer att vara vår. Faktum är att den redan moraliskt är vår i kraft av vår överlägsna ras”. (William Howard Taft, USA:s 27:e president, 1912).

-------------

KAMPEN MOT REGIMEN tar sig många uttryck. Fram till den 25 september kunde Fronten demonstrera men utsattes för repression och förföljelse.

Närmare 150 från Fronten har mördats, hundratals har torterats, fängslats men större delen har senare släppts. Närmare 4000 honduraner har misshandlats och mer eller mindre slagits sönder och samman av polisens ”Cobra-kommandon” och armésoldater. Allt är dokumenterat och registrerat av de fyra internationellt erkända människorättsorganisationerna i Honduras och uppbackade FIDH (Internationella Federationen för Mänskliga Rättigheter med säte i Paris och Bryssel) och Amnesty.

Men trots att det i dag mer än någonsin står klart att arkitekterna, såväl fysiskt som intellektuellt, återfinns inom landets 8-9 oligarkfamiljer samt den högsta militärledningen, har den internationella högern i tyst samarbete med Obamaadministrationen systematiskt och metodiskt försökt framställa krossandet av den bräckliga demokratin i Honduras som ett “försvar av författningen”. Carl Bildt sa [1] nyligen i en interpellationsdebatt att Zelaya befann sig ”i utkanten av konstitutionen”, ett typiskt indirekt erkännande av den militära statskuppen, även om han och högern inte direkt vågar uttala sitt stöd, ännu. Obamas och Clintons taktik har varit att offentligt förkasta statskuppen medan strategin är att successivt institutionalisera diktaturen. Därför utmålades president Zelaya som ”idiot och oansvarig” av Clintons OAS-ambassadör Lewis Amselem när han återvände på morgonen den 21 september till Honduras. För USA komplicerades strategin och svaret blev ett nytt ”avtal” mellan Zelaya och Kuppregimen den 30 oktober som denna bara förhalade till det aviserade valet den 29 november kunde genomföras. Målsättningen är att till varje pris legitimera både den regim som valdes den 29 november som den militära statskuppen.

Dick Emanuelsson
[1] http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3751&dok_id=GW0A45

Makabert rekord i mord

<785 tecken>

I Colombia har etthundranittiofem lärare mördats och ingen mördare är gripen. Under året som gått har 35 fackligt aktiva eller ledare mördats i Colombia och samma sak; ingen har gripits.

– Dessa mord visar att den bild som regeringen försöker framställa utomlands, det vill säga att våldet mot facket och dess aktiva minskar, är fullständigt falsk, säger Guy Ryder, generalsekreterare i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, i en kommentar.

– De grundläggande och bindande ILO-avtalen som Colombia har ratificerat måste respekteras, kräver Ryder.

De senaste morden på lärare och fackligt aktiva ägde rum den 8 december då Leny Yanube Rengifo Gómez, facklig ledare för lärarfacket ASOINCA i länet Cauca och Zorayda Cortés López sköts ihjäl.

Dick Emanuelsson

Colombia: “Yankees Welcome”!

Betyder USA:s sju militärbaser i Colombia förberedelser för krig mot Venezuela? Flammans DICK EMANUELSSON har intervjuat Eva Golinger.

TEGUCIGALPA / 091118 / Den nya administrationen i Vita huset möttes med stora förhoppningar över hela världen om att den krigiska Busheran skulle vara slut. Men Latinamerika har aldrig tagit ut några segrar i förskott, väl medvetna av sina egna erfarenheter vad Pentagon och Vita huset kan vara kapabla till.

Men EVA GOLINGER, USA-advokat och expert på både USA:s utrikespolitik som Latinamerika säger till Flamman att någon skillnad mellan Bush-Obama visavi Latinamerika inte existerar. Bekräftelsen på det är att Obama snarare ökar sin militära och strategiska närvaro via sju nya militärbaser i Colombia, skisserar krigsscenarier mot “anti-USA-länder” och intensifierar sin patrullering av kusterna kring Latinamerika och Karibien via den 4:e Flottan, en enorm koncentration av krigsfartyg- och stridsplan.

I över en timme samtalade Flamman med Eva Golinger om utvecklingen som många befarar kan sluta i ett krig mellan USA&Colombia på ena sidan mot Venezuela, å den andra.


– DE SENASTE MÅNADERNAS accelererande aggressioner från Washington mot Latinamerika visar att det till och med är sämre i dag än tidigare (Bush). Det bekräftar egentligen att innehållet i USA:s utrikespolitik inte är partipolitik utan en Imperiets politik. För såväl demokrater som republikaner tillhör Imperiet och försvarar samma intressen. Även om det är republikaner som författade Santa Fe-dokumenten [1] så stöds de också av demokraterna. Obama är förlängningen av Bush.

• På toppmötet med Latinamerikas statschefer i Trinidad-Tobago i maj sa Obama; ”Låt oss se framåt i stället för bakåt”.

– Det var en ren show. Det hade inget med verkligheten att göra. Obama är kampanjexpert. Han har ett team som skriver hans vällödiga tal. Hans ord om att inte titta bakåt är dessutom en förolämpning mot Latinamerika som har lidit just av USA:s interventionspolitik med statskupper, diktatorer och terror. Det förflutna får vi aldrig glömma för det är det som har gjort vad vi har och är i dag.


GOLINGER HÄVDAR ATT Obamaadministrationen fortsätter att stödja oppositionen i Venezuela som till och med har fått höjda anslag; från sju till tio miljoner dollar, officiellt, för sina aktioner mot regeringen Chavez. Hon liknar USA:s politik vid den ”lågintensiva krigföringen” som Reagan förde mot den sandinistiska regeringen under hela 1980-talet och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.

– I dag kallar de officiellt denna krigföring för budgetåret 2010 som “Irreguljärt krig”. Det handlar om att nöta och nöta, både ekonomiskt, psykologiskt som militärt i ett utdraget krig. Målet är att orsaka en inre konvulsion genom att spela på legitima politiska eller ekonomiska problem med målet att folket upphör med sitt stöd till en regering och stat. Målsättningen är att orsaka förändringen inifrån och inte via en direkt militär intervention. Jag kallar den för en ljudlös invasion.

• Den paramilitäre ledaren Geovanny Velásquez uppgav i förhör med åklagarna för några veckor sedan att Chavez’ motkandidat i presidentvalet förra året, Manuel Rosales, ska ha erbjudit Velásquez 25 miljoner dollar för att mörda Chavez och att pengarna förmodas ha USA-ursprung.

– Mina undersökningar sammanfaller med hans uttalanden men också med Rafael Garcia, den colombianska säkerhetspolisens chef för DAS’ hemligaste av hemligt; säkerhetspolisens databas. Det finns många vittnesmål från befolkningen i gränsområdena och med den förre borgmästaren i Maracaibo. Pentagondokument som jag förfogar över från 2003 visar att colombianska paramilitärer samordnar sina terroristoperationer i Venezuela med målsättningen att mörda president Chavez och destabilisera landet. I maj 2004 greps 146 colombianska paramilitärer från AUC på en ranch utanför Caracas i full stridsmundering. Sedan 2003 existerar också AUV, Venezuelas Förenade Självförsvarsstyrkor, bildad under överinseende av AUC-ledaren Carlos Castaño. Uppgiften är att skicka in fler paramilitärer och orsaka terror och skräck hos befolkningen. Målsättningen är att paralysera regeringsarbetet för att förhindra att landet utvecklas. Den psykologiska effekten av denna plan är att frånta Chavez det folkliga stödet.


– VAD GÄLLER MANUEL Rosales så måste man fråga sig varför han flydde landet och bosatte sig i Peru och inte konfronterade rättvisan? Jag tror att han flydde innan myndigheterna hann uppdaga mer av hans gärningar.

• Vilka slutsatser drar du av den colombianska paramilitärens operationer i Venezuela insatt i ett större latinamerikanskt scenario för Pentagon förfogar nu över sju militärbaser i Colombia?

– Det är en militaristisk USA-expansion i Latinamerika med målet att förhindra integrationen och den revolutionära processen.

• Vilka är USA:s strategiskt allierade i denna expansion?

– Colombia, Panama och Peru. Panamas nye högerpresident Ricardo Martinelli erbjuder nu USA två militärbaser. USA förlorade uppmärksamheten över Centralamerika för några år och under den tiden förändrades situationen i Honduras och Nicaragua radikalt och till viss del även i Guatemala och El Salvador. Händelserna i Honduras och Panama visar att regionen är i allvarlig fara. USA:s prioriterade mål är att återerövra förlorad terräng på sin “bakgård”, det är så de ser på Centralamerika. De kommer inte att tillåta att sandinisterna ostört får regera, att ALBA konsolideras eller vänsterregerringar växer fram i Centralamerika. För vad de uppnådde under 1980-talet via massakrer, tortyr och kontraskrig som kostade hundratusentals döda var regeringar som underordnade sig USA.

– I Colombia har man under tio års tid via Plan Colombia skapat en colombiansk version av ”School of Americas” (USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare). Där man har utbildat militära specialstyrkor och kommandogrupper. Med de sju USA-baserna i Colombia förstärks denna krigsakademi även för andra länder (officerare). På schemat finns den “Nationella säkerhetsdoktrinen”, imperialism i handling där den politiska oppositionen, politisk opposition och revolutionära rörelser utpekas som den Inre Fienden. Därför förvånar det mig inte att colombianska paramilitärer också har rekryterats och skickats till Honduras.


I ETT OFFICIELLT DOKUMENT [2] från USA:s flygvapen bekräftas Pentagons militärstrategiska planer för den amerikanska kontinenten. Eva Golinger har dragit fram de viktigaste punkterna i de nära 400 sidorna i dokumentet. Chavez avslöjade redan på UNASUR:s möte den 28 augusti de centrala riktlinjerna i vad den venezuelanske presidenten karaktäriserar som USA:s krigsplaner mot Venezuela och Latinamerika. Den etappen är nu nådd, anser Fidel Castro i en ”Reflektion” och går så långt som att hävda att Colombia också är annekterat av USA som inte bara har tillgång till de sju militärbaserna utan även till alla civila flygplatser om man så önskar.

Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999, att “för att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt” [3]. Han önskar också en intervention i Ecuador: “Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga”!


URIBE OCH OBAMA har hittills hävdat att USA:s sju militärbaser i Colombia ska utgöra spjutspetsen mot knarkkarteller och terrorism. Men flygvapnets dokument kommenterar den viktigaste av de sju baserna, Palanquero, på följande sätt:

“Colombia garanterar möjligheten att anföra operationer i ett komplett spektrum för hela Sydamerika”. Med “komplett spektrum” menas användandet av ALLA VAPENGRENAR SAMTIDIGT.

– Detta påstående motsäger Uribes och State Departments förklaringar, menar Golinger. Både Colombias som USA:s regeringar har offentligt vidhållit att det militära avtalet enbart handlar om operationer och aktiviteter på det colombianska territoriet för att bekämpa knarkhandel och terrorism. Uribe gav samma försäkringar på UNASUR:s möte i Bariloche, Argentina den 28 augusti då militärbaserna debatterades.


DET AMERIKANSKA FLYGVAPNET ska rusta upp Palanquero, förlänga landningsbanan för att förvandla basen till en “Lokalitet för Säkerhetssamarbete” (CSL), ett fantasifullt nytt ord för militärbas där USA-lagar ska stå över colombianska. Och den militärpolitiska målsättningen med denna CSL är glasklar:

“Utvecklingen av denna CSL ger oss en unik möjlighet för operationer av komplett spektrum i delar av en kritisk region i vår hemisfär där säkerhet och stabilitet är under konstant hot av terroristiska upprorsrörelser finansierade av knarkhandeln, antiamerikanska regeringar. . .”

– Det är inte svårt att föreställa sig vilka sydamerikanska regeringar som av Washington anses vara ‘antiamerikanska regeringar’. Deras (Obamaadministrationen) ständiga aggressiva uttalanden mot Venezuela, Bolivia och till och med mot Ecuador visar att det är ALBA-länderna som uppfattas som ett ‘konstant hot’. Att ett land klassificeras som ‘anti-USA’ är att betrakta det som en fiende till USA. I detta sammanhang är det logiskt att dra slutsatsen att USA kan reagera med en militär aggression mot en region full av ‘fiender’, fortsätter Golinger.



KRIGSHYPOTESEN FÖRSTÄRKS än mer av dokumentet:

“Avsikten är att utnyttja den existerande infrastrukturen, förbättra USA:s kapacitet för att snabbt besvara en kris och försäkra den regionala tillgången och USA:s närvaro. Palanquero bidrar med uppgiften till rörelseförmågan för den garanterar tillträdet till hela den sydamerikanska kontinenten med undantag av Kap Horn”.

USA:s militär gör inga som helst försök att dölja att det militärstrategiska avtalet mellan USA-Colombia förstärker “vår kapacitet för att leda underrättelse-, spionage och rekonoceringsoperationer (ISR), förbättrar den globala räckvidden och förstärka vår kapacitet att genomföra ett expeditionskrig”.

– Krigsspråk i detta dokument belägger de verkliga avsikterna bakom det militära avtalet mellan Washington och Colombia; de förbereder sig för krig i Latinamerika, sammanfattar Eva Golinger.


NÅGRA DAGAR INNAN Flammans intervju med Eva Golinger greps tre colombianska säkerhetspoliser (DAS) i Venezuela och hemliga dokument beslagtogs från agenterna. Sanningshalten i dessa bekräftades av Bogota. Uriberegimens “Operationer Fénix, Salomón och Falcon” hade inletts men planerna korsades av avslöjandena. Målet? Destabilisera Venezuela, Ecuador och Kuba.

Det ansedda veckomagasinet Semana i Colombia valde att rubricera det militära avtalet USA-Colombia med orden: “Yankees Wellcome”! Men frågan som Latinamerika ställer är: Välkommet till vadå?

Dick Emanuelsson

Noter:
[1] Santa Fe- IV:
http://www.uppmana.nu/content/view/5215/92/
[2] Military Construction Program, USA:s flygvapen:
http://www.centrodealerta.org/documentos_desclasificados/original_in_english_air_for.pdf
[3] No son bases de EE.UU., sino militares estadounidenses “operando” en Colombia, dice el imperio: http://www.vtv.gov.ve/noticias-internacionales/22481

------------------------------

SANTA FE IV skrevs i december 2000 av bl.a general Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Bogota som myntade uttrycket «knarkgerilla» första gången 1985 men som visade sig i vara spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med Oliver North spetsen, med flera “kännare” av Latinamerika. Dokumentet, som låg till grund för Georg Bushs utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade:

1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm.).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USA:s nationella prioriterade behov.

D.E.

Trettien fackföreningsaktiva mördade i Colombia under 2009

<795 tecken>
Under 2009 har 31 fackligt aktiva colombianer mördats, enligt en rapport som sammanställts av Colombias största landsorganisation CUT.

CUT kräver att president Alvaro Uribe stoppar mordvågen och förföljelsen mot facket. Samtidigt uppmanar CUT:s enhet för mänskliga rättigheter den internationella fackföreningsrörelsen att intensifiera sin solidaritet med det utsatta facket i Colombia.

Under loppet av 48 timmar mördades vid två skilda tillfällen två fackligt aktiva i länet Cordoba, skjutna den 29 oktober respektive den 1 november. Paulo Suárez sköts ihjäl framför sin 6-årige son i staden Saravena i länet Arauca. Det är samma län som tre ledamöter av länets LO-avdelning avrättades i slutet av 2005 av en armépatrull.

Dick Emanuelsson

Därför genomfördes statskuppen i Honduras

<3553 tecken>

En något kortare version är publicerad i JOURNALISTEN, 2009-10-23:
http://www.journalisten.se/debatt/21021/daerfoer-genomfoerdes-statskuppen-i-honduras

– Vi plockade bort Zelaya för att han drog till vänster, tillsatte kommunister. Han var liberal när han blev president, som jag. Men han blev vän med Daniel Ortega, Chavez, Correa, Evo Morales.

Så öppenhjärtigt och korrekt sammanfattade kuppresidenten Roberto Micheletti de politiska motiven till militärkuppen den 28 juni [1] för Néstor Restivo, reporter på Argentinas största dagstidning El Clarin.


DET FINNS INTE TVÅ PRESIDENTER i Honduras utan en som är vald av folket. Juridiska stickspår kan inte dölja krossandet av den bräckliga demokratin. Sju-åtta familjer äger Honduras och har under decennier tillsatt och avsatt politiker och myndighetspersoner och utnyttjat dessa för egen vinning i en häpnadsväckande korruption. För Honduras styrs i verkligheten av en slags överstatlig politisk Frimurarloge. I den återfinns topparna inom det liberala och Nationella partiet, landets högsta militärer, domare, åklagare, näringsliv, ägarna av de privata medierna som ligger i händerna på två av de sju maktgrupperna samt hierarkin inom katolska och evangeliska kyrkan.

Zelaya begick brottet att ansluta Honduras till Petrocaribe och ALBA för att få ned energipriserna, satsa på utbildning, hälsovård och landsbygden. Så utmanade han både den egna oligarkin som det transnationella kapitalet. Han utmanade Pentagon när han förra året beslutade att säga tack och farväl till Palmerola, USA:s viktigaste flygbas i Central- och Sydamerika.

NÄR DETTA SKRIVS PÅ SÖNDAGSKVÄLLEN (11/9) har motståndet pågått oavbrutet i 107 dagar. Regimen formaliserade diktaturen genom ett undantagstillstånd och ytterligare ett dekret som karaktäriserar regimkritisk information som hot mot statens säkerhet. Demonstrationerna som fram till den 28 september mer eller mindre tilläts slås nu ned med en brutalitet som sällan skådats. Äldre honduraner som upplevde militärdiktaturerna under 1960-70-80-talen säger att den nuvarande är den värsta de upplevt. Som en illustration på regimens karaktär har Billy Joya, dödskvadronen Bataljon 3-16:s förgrundgestalt, utsetts till ”ministerrådgivare”.

Det har från vissa politiska mediekretsar sagts att Zelaya var impopulär och att statskuppen har hälsats med stort stöd i Honduras. Men också de dansade innan orkestern kom.

FÖR DE PLANERADE VALEN den 29 november anlitades det erkända opinionsinstitutet COIMER&OP (Consultores en Investigación de Mercados & Opinión Pública). På frågan om statskuppen den 28 juni var 52,7 % emot medan bara 17, % var för. Hela 29 % svarade inte av de 1470 utfrågade personerna, en illustration på känsligheten av att göra opinionsundersökningar under rådande diktatur. Utan tvekan är motståndet mot statskuppen mycket högre.

• Bör Micheletti fortsätta vid makten: Ja: 22,2%, Nej: 60,1%, Svarade inte: 17,7%.
• Stöder ni ett återvändande av Zelaya till presidentposten? Ja: 51,6%, nej: 33%. Svarade inte: 15,4%.
• De mest populära personerna i landet är: Zelaya: 44.7% (mot 25.7% negativ), presidenthustrun Xiomara Castro de Zelaya: 42.6% (mot 17.9% negativ).

Kuppledaren borde följa uppmaningen i The New York Times’ ledare den 9 oktober: ”President Zelaya must be reinstated to office. Nothing else will do” [2].

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa
http://dickema24.blogspot.com/

[1] "Sacamos a Zelaya porque se fue a la izquierda, puso a comunistas", El Clarín, 30 september 2009.
http://www.clarin.com/diario/2009/09/30/elmundo/i-02008984.htm

[2] Wrong Advice. New York Times 9 oktober.
http://www.nytimes.com/2009/10/10/opinion/10sat2.html