Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Bolivia. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Bolivia. Mostrar todas las entradas

miércoles, 13 de enero de 2021

INTERVJU MED GERILLAKVINNORNA SOM STRED i CHE:s GERILLA I BOLIVIA: ”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

<23>



GERILLAKVINNORNA SOM STRED MED CHE I BOLIVIA:

”Bolivias folk har bara sina bojor att förlora”!

La Paz / 031107 / Nyheten slog ned som en bomb; ”Den argentinske revolutionären Che Guevara befinner sig i Bolivia och leder gerillarörelsen ELN, Ejerecito de Liberación Nacional”, Nationella Befrielsearmén.

Det var den 23 mars 1967 och en av de första militära operationerna hade just genomförts av gerillan. Resultatet för den bolivianska armén var förödande; sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major. Hos Latinamerikas förtryckta tändes ett hopp.

Men drygt sex månader senare, den 7 oktober, sårades Che och tillfångatogs. Han fördes till skolan i den lilla byn Higueras. Enligt vittnesuppgifter, som bekräftades av Fidel i sin inledning till den berömda ”Ches dagbok”, tvingades underofficeren Mario Terán att genomföra avrättningen av Che. Denne hade redan förklarats ”död i strid”. Men den stupfulle Terán hade inte modet att genomföra bödelns verk. Che hade hört k-pistsalvorna och hur den siste bolivianske och peruanske gerillasoldaten hade avrättats och sa med lugn röst; ”Var inte rädd, Skjut!” Och det gjorde Terán.

”Skapa ett, två, tre Vietnam”. . .

För Latinamerikas och världens revolutionärer, demokrater och progressiva krafter var Ches död ett hårt slag. Hans tes på den Trikontinentala konferensen 1966 om att ”Skapa ett, två, tre Vietnam”, hade lidit bakslag. Men nästan på årsdagen av hans död, 36 år senare, reste sig Bolivias folk och störtade den förhatliga Goniregimen.

De som stod vid Ches sida, de som uthärdade de hårda strapatserna och som inte vek för några motgångar, vad hände med dem? tänkte jag när planet landade en dryg vecka efter att den USA-trogne presidenten flytt till Miami. Tio dagar senare skulle jag få några av mina frågor besvarade.

– I november 1966 var jag medlem och tillhörde ledningen för Bolivias kommunistiska ungdomsförbund. Vi utgjorde en grupp som tillsammans med ett antal kamrater inom partiets (PCB) högsta ledning hade påbörjat de politiska-militära förberedelserna i samordning med en kubansk kamrat som stod i förbindelse med Che. Vi hade vid det tillfället ingen kännedom att Che skulle stå i spetsen för gerillan i Bolivia.

Legitima skäl för väpnad kamp

Det säger Loyola Guzman, alias ”Ignacia”, som Che kallade henne. Hon är en av de mest omtalade kvinnorna i gerillan från 1960-talet. Hon är kort, lågmäld och har varit svår att ”infånga” för intervjun, men till slut gått med på att berätta om de hårda åren.

Sonia Flores, alias ”Pepa”, vacker, brunbränd hy med indianska drag, född i gruvcentret Oruro var student vid tiden för gerillans bildande och anslöt sig först ett par år senare till den väpnade rörelsen. Nila Heridia, ”Ivana”, var student vid den medicinska fakulteten i La Paz och anslöt sig 1968, året efter Ches död, till ELN-gerillan.

Många bedömare av gerillan i Bolivia anser att Che missbedömde det politiska panoramat i synnerhet eftersom han förväntade sig att delar av bondebefolkningen skulle ansluta sig, vilket aldrig skedde. Men Loyola menar att perspektivet för gerillan var att via den väpnade kampen erövra den politiska makten för Bolivia var en militärdiktatur och det fanns legitima skäl att göra revolution.

Däremot erkänner hon att bonderörelsens till stora delar befann sig under kontroll av militären via en pakt med bönderna. I sin dagbok misströstar också den argentinske läkaren över att rekryteringen av bönder nästan är lika med noll.

– General René Barrientos Ortuño ledde en regering utan parlament som i princip förvandlade Bolivia till en diktatur. Fackets ledare förföljdes och fängslades. De milisgrupper som organiserats av MNR-partiet i Revolutionen 1952 krossades via en pakt med bönderna vars spjutspets var riktad mot det starka gruvarbetarförbundet, säger Nila.

– När gerillan dök upp innebar det en politisk jordbävning. Jag befann mig vid den tiden i det prokinesiska kommunistpartiet som jag anser hade en klar inställning till gerillan, tillägger hon.


Che med pipa i mitten och till vänster om honom Chino, Pacho och Coco.


Kommunistpartiets roll

Che hade i första hand förlitat sig på partirelationerna mellan det traditionella kommunistpartiet, som Loyola tillhörde, för att använda PCB:s nationella partistruktur och organisation som ett stöd för att organisera gerillan län för län.

Men Nila menar att PCB i grunden inte var intresserad av att gerillan skulle konsolideras och pekar på Mario Monje, PCB:s ordförande, undanglidande och totalt oacceptabla krav till Che.

Andra menar att Che inte var så intresserad av gerillans övertagande i Bolivia utan i stället såg Bolivia som ett brohuvud för uppbygget av en gerilla i Argentina.

– Det var också nästan omöjligt att ta kontakt med gerillan på grund av terrängen. Många försökte ansluta sig genom att resa via Santa Cruz (i östra Bolivia) men de lyckades inte få kontakt med gerillan, säger Nila.

Det bolivianska kommunistpartiet hade bildats 1950 som ett av de sista kommunistpartierna i Latinamerika. Det var två år före Revolutionen 1952. En jordreform genomfördes och effekterna av denna, kombinerat med en pakt mellan militären och bönderna, låg gerillan och Che i fatet. Pakten utnyttjades, säger Loyola, skickligt av Barrientos som även var en karismatisk populistisk ledargestalt.

Till baslägret i djungeln

– Paktens syfte var att undvika en allians mellan arbetarklassen och bönderna. I gruvcentret Oruro och den legendariska gruvan ”Siglo XX” isolerades gruvarbetarna efter att Barrientos manipulerat bönderna. Han hade fördelen att han talade indianspråket quechua. Han reste ut i byarna varje vecka där han dansade quechua och drack hemgjort brännvin som bönderna bjöd på. Han skiljde sig markant mot den traditionella politiska eliten. Hade bönderna haft samma politiska medvetenhet som de har i dag, hade det inte varit någon tvekan om att gerillan skulle ha vuxit explosionsartat, tror Loyola.

I januari 1967 sammanträffade Loyola för första gången med Che i Ñancahuazú, den plats i djungeln där gerillan upprättade sitt basläger. De första fem månaderna innebar att sondera terrängen, installera mindre läger där gerillagrupper kunde retirera vid arméoffensiver. Che bestämde också att ett antal grottor skulle grävas för att där kunna förfoga över förråd av olika slag.

Den 23 mars genomfördes den första väpnade aktionen med sju döda, tio sårade, ett dussintals tillfångatagna, bland dem en kapten och en major från armén. En segervind svepte över djungeln och nyheten om att Che deltog i gerillan överträffade kanske det militära resultatet.

En daglön till gerillan

– Nyheten slog ned som en bomb, berättar Sonia. ”Här i Bolivia, en gerillarörelse”! utbrast folk. Che var också ett revolutionärt exempel, ett föredöme som vi alla ungdomar identifierade oss med. Det handlade inte bara om en social förändring av vårt samhälle, utan en personlig förändring av oss som människor.

Arbetarna från Oruro som i oktober i år marscherade mot La Paz och aktivt deltog i störtandet av president ”Goni”, beslöt 1967 att samla in en daglön till förmån för gerillan. ”Det var”, säger Sonia, ”ett utslag av gruvarbetarnas politiska medvetenhet som gjorde dem till den bolivianska arbetarklassens odiskutabla förtrupp”. Och Lina tillägger:

– Studenterna reste den 22-23 juni 1967 till gruvan ”SIGLO XX” där de inne i gruvan sammanträffade med gruvarbetarna som resulterade i en pakt, arbetare-studenter. Gruvarbetarna uppmanade till anslutning av ny kader till gerillan. Gruvfacket garanterade också de familjer där någon gruvarbetare anslutit sig om ekonomisk en kompensation till familjen under tiden kriget skulle pågå.

Natten mellan den 23-24 juni, den kallaste under året i Bolivia, anlände armén och omringade gruvarbetarnas läger och genomförde en fruktansvärd massaker som svar på gruvarbetarnas och studenternas stöd till gerillan. Många arbetarledare greps, torterades och mördades.

Möte PCB-Che

Förhållandet mellan kommunistpartiet och gerillan klargjordes mer eller mindre den 31 december då Mario Monje, ordförande för PCB, anlände till Ñancahuazú. Monje ställde tre villkor som han kallade för förslag för att ansluta sig till gerillan.

”Samtalet med Monje inleddes med allmänna ordalag men kom snabbt in på hans grundläggande tre grundläggande villkor”, skriver Che i sin dagbok:

  • Han avsäger sig ledarskapet i partiet och tar med sig kadrer till kampen (läs gerillan).
  • Den politiska-militära ledningen underställs hans ledning så att revolutionen får en boliviansk karaktär.
  • Han ansvarar för relationerna till andra sydamerikanska partier för att förmå dem stödja befrielserörelserna.”

Che sa sig inte ha något emot den första punkten även om han ansåg att det var ett oerhört taktiskt misstag. På de två andra punkterna var Che kompromisslös. Monje lämnade Ñancahuazú och brytningen var ett outtalat faktum.

För Loyola och Tania, som var ledande medlemmar i kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, blev mötet en besvikelse, men de visste att Monje inte skulle ansluta sig. Denne förlorade senare sina uppgifter i partiet.

– Om partiet hade anslutit sig skulle Che kunnat räkna med hela partiapparaten i städerna. PCB hade starkt inflytande i fackföreningarna, bland gruv- och fabriksarbetarna men också på universiteten, säger Loyola. För oss som tillhörde det ”urbana nätverket”, vi som hade förberett oss i två år innan gerillakriget startade, fick det ännu svårare att organisera arbetet från noll.

– Tanias och mina uppgifter handlade om information, propaganda och agitation, logistiskt stöd, kontakter med personer och organisationer. Jag var ansvarig för det finansiella arbetet i städerna som handlade om att finansiera vissa uppgifter. Men dessa uppgifter blev oerhört mycket svårare efter att Tanias jeep med personliga och andra dokument beslagtogs av armén den 24 mars, dagen efter den militära konfrontationen.

Che avrättas

Livet i gerillan har ibland romantiserats. Men för den som läser Ches dagbok imponeras av att livet i djungeln är allt annat än romantiskt. Vid den första striden var många av Ches närmaste män sjuka. Det var en daglig kamp att skaffa mat och en efter en av hästarna och mulorna offrades. Che själv led svårt av astma och när medicinen tog slut reducerades krafterna dramatiskt.

Augusti månad 1967 var den svartaste månaden hittills, skrev den argentinske legenden när han summerade den nionde månaden för den bolivianska gerillan. Den slutade också med att Loyolas närmaste kamrat Tania stupade i ett bakhåll den 31 augusti tillsammans med fyra andra kamrater.

Che fick via radion veta att Loyola hade fängslats den 4 september och det var i fängelset som hon tog emot nyheten om att Che dödats en månad senare, den 8 oktober.

– Enligt pressen hade han stupat i strid men senare framkom det att han hade tillfångatagits som sårad och senare avrättats. Först trodde jag att det var en lögn men när det framkom att det verkligen var Che var det ett tungt slag, säger Loyola.

Sonia minns det som igår och hon får nästan tårade ögon när jag frågar henne hur folk upplevde dödsbudet om Che.

– I de folkliga kretsarna var det som om en alldeles för vacker dröm hade tagit slut. Många grät men det fanns förstås de samhällsgrupper i de högre skikten som applåderade nyheten.

Träning i Sovjetunionen och Kuba

Men hade Che verkligen för avsikt att etablera en konsoliderad gerillarörelse med avsikt att erövra den politiska makten? frågar jag de tre kvinnorna. Många historiker och även krafter inom den bolivianska och latinamerikanska vänstern talar om att Bolivia bara skulle fungera som ett brohuvud för andra länder som till exempel Argentina och Peru. Motivet är också att Bolivia, som Marco Domich, kommunistpartiets nuvarande ordförande hävdar; ”Bolivias folk har en historisk tradition av att genomföra uppror, inte utkämpa ett långvarigt folkkrig i en topografi som inte är gynnsam för gerillakrigföring”.

– Medlemmar i partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet hade fått träning i gerillakrigföring (i Sovjetunionen och Kuba, reds anm.) för landsbygden, inte för väpnad kamp i städerna, kommenterar Loyola. Det är sant att Mario Monje förfäktade idén om det väpnade upproret i städerna, som byggde på erfarenheterna från Revolutionen 1952.

  • De färska erfarenheterna för tre veckor sedan, bekräftar de inte riktigheten i denna ståndpunkt?

– I och för sig, men de har inte inneburit en revolution. Che underströk behovet av arbete bland massorna, såväl på stad som på land. De kubanska erfarenheterna visade också, att en liten grupp som anlände till Sierra Maestra kunde segra, men det fanns ett förberedande politiskt arbete i städerna både 1953 och 1956.

  • Vilka var då de faktorer som ledde fram till det militära nederlaget för den gerillarörelse som Che ledde?
– Vi har diskuterat den frågan mycket och det är fruktbart att återigen debattera temat, säger Nila.

– Bristen på stöd från kommunistpartiet och avsaknad av stöd från andra politiska krafter när brytningen blev ett faktum, är en viktig faktor. Men även det geografiska området som valdes för att inleda kampen, det var inte det bästa. Koncentrationen av arbetare och bönder fanns inte där utan i västra Bolivia. Därför talar mycket för att det valda området i stället skulle vara en korridor i riktning mot Argentina.

CIA-agenter och kubanska exilmän

Den bolivianska gerillan under Ches befäl led mer eller mindre ett militärt nederlag efter bara elva månaders existens. Men Loyola gör oss uppmärksammade på att Ches motto var att ”skapa ett, två eller tre Vietnam”.

– Därför fanns det peruanska och argentinska kamrater som ett stöd för den revolutionära verksamheten. Che hade kontakter i Argentina och Peru som stod i direkt förbindelse med gerillan. Bolivia är beläget mellan dessa två länder och utgjorde ett brohuvud. Che talade till oss om en kamp på 15 år och underströk att den mest besvärliga fasen utgjordes av Bolivia. Jag tror att Che hade rätt klart för sig förutsättningarna för kampen.

  • Jag föreställer mig att USA satte in alla möjliga resurser för att kväva den gnista som gerillan kunde tända, i synnerhet med en legendarisk person som Che i spetsen?
– Naturligtvis. Hit kom många CIA-agenter som hade sällskap av kubanska ”gusanos” (som exilkubanerna kallades när lämnade Kuba för Miami efter revolutionen, reds anm.). Det kom Gröna baskrar med erfarenhet från Vietnam, elitsoldater från Stroessners Paraguay med flera länder, säger Loyola.

Che tillbaka till Kuba

Även om Che är fysiskt död, syns han överallt i världen som en moraliskt och fläckfri rebell som inte går att smutskasta. På internet finns det 691.000 olika webbsidor och till och med den kommersiella industrin gör profit på denne revolutionär. Det är också något av ödets ironi, att Che överlevde den president som tillät att Ches kvarlevor överlämnades till Kuba. ”Goni” som talade om att den ”colombianska gerillan finansierade” upproret störtades av sitt eget folk i oktober 2003.

Nila:

– Under Gonzalo Sanchez de Lozadas första regering, (1993-1996) trodde man att man skulle kunna göra sig av med den politiska symboliken kring Che genom att överlämna hans kvarlevor till Kuba vilket skedde 1995 och 1997. Vid 30-årsminnet av hans död i byn Higueras genomfördes en minneshögtid av stor betydelse som bekräftade Ches storhet. I varje manifestation, kamp eller annat uttryck för folkets strävan efter ett bättre liv i världen finns alltid Che närvarande.

Che, säger de tre kvinnorna samstämmigt, förkroppsligade kurage, etik och en politisk klarhet. Det är det som Che förmedlar i generation efter generation som gör att han är odödlig.

– Även om hans kvarlevor fördes till Kuba så upplever vi ett fenomen som om han fortsätter att leva hos oss i Bolivia, tillägger Sonia. Hon menar att Che stred för en revolutionär förändring med vapen i hand men det var en förändring i första hand på det humana planet som skulle följas av politiska, ekonomiska och sociala förändringar.

LO-ordförande vill ett nytt Kuba

Dagen innan intervjun i La Paz talade jag med Jaime Solares, ordförande för COB som både till mig och offentligt sa att Bolivias arbetare och fackföreningar slåss för att upprätta en liknande politisk, social och ekonomisk modell som den på Kuba. Han pekar på utbildning och hälsovård där barnadödligheten ligger under USA:s och ljusår från det bolivianska dramat. Men uttalandet väckte bestörtning i reaktionära kretsar i Bolivia.

– Det är en önskan som alla latinamerikanska arbetare och folk vill, säger Loyola utan att darra det minsta på stämman. De sociala och ekonomiska förhållandena i Bolivia i dag är sämre än 1967. Jag återvände till Ñancahuazú efter 26 år och kunde inte känna igen området och tänkte att jag hade misstagit mig på platsen för allt var nedhugget och naturen förstörd. Den sociala situationen är fruktansvärd och barn får ingen sjukvård, inte ens en aspirin. Analfabetismen fortsätter och är högre än 1967 och möjligheterna till studier är små. Diskrimineringen mot indianfolken fortsätter och arbetslösheten ökar.

– Därför är skillnaden mellan Kuba och Bolivia, trots USA-blockaden, himmelsvidd. Många ungdomar i Ñancahuazú, som inte ens var födda 1967, arbetar i dag som turistguider och visar de läger som vi förfogade över i gerillan eller grottorna som vi hade gjort för förnödenheter. På minnet av Che får dessa ungdomar sin utkomst.

Gerillan reorganiseras efter Ches död

Vad hände efter Ches död med dessa och andra kvinnor och män som hade slagits sida vid sida med Che eller verkat i städernas underjordiska arbete? undrar jag. ”Kampen fortsatte”, summerar de kortfattat. Men den militära och polisiära repressionen fortsatte och intensifierades. Och med den, offrens antal.

Loyola hade fängslats en månad innan Che avrättades och tillbringade nästan tre år i fängelset, september 1967 till juli 1970. När gerillarörelsen återfick kraft under Theodoro Ponte 1970, deporterades hon och tio andra fängslade kamrater till Chile.

– Ingen ville ge oss politisk asyl. Men av en tillfällighet hade ett kubanskt fartyg gått in i hamnen i Antofagasta och med den for vi vidare till Kuba. Vi återvände i all hemlighet från Kuba men 1971 genomförde general Hugo Banzer en militärkupp vilket minskade våra möjligheter att utveckla gerillan. Militärens främsta mål var att likvidera ELN-gerillan. Jag fängslades återigen 1972 men släpptes 1974.

1980 genomförde general Garcia Meza en blodig statskupp som tvingade Loyola att lämna Bolivia och fly till Sverige. Men bara tre år senare återvände hon till Bolivia

”Vi återvänder till bergen och djungeln”

Sonia anslöt sig till gerillan efter Ches död och Theodoro Pontes försök att reorganisera ELN 1970.

– Jag fängslades 1972 och arbetade aktivt med flera strömningar som hade det gemensamma att de härstammade från ELN. 1980 fängslades jag igen.

Nila Heridia anslöt sig i augusti 1968, i det som var kvar av ELN-gerillan. Inti Peredo, som stred med Che ända till slutet men som lyckades ta sig ur arméns inringning den 7 oktober 1967, hade återvänt till Bolivia. ”Vi återvänder till bergen och djungeln”, var ett dokument som var en proklamation om att ELN-gerillan inte var utslagen utan höll på att omgruppera sig. Nila spred detta viktiga dokument på universitetet i La Paz och tog sina första steg in i det konspirativa underjordiska arbetet. Men nu för gerillan.

– Mitt engagemang var mycket starkt och jag stod i direkt förbindelse med Theodoro Ponte. Jag var nu utexaminerad läkare och fick naturligtvis behandla många sårade kamrater. I min klass på universitetet anslöt sig 13 kamrater till gerillan. Vi tillhörde den urbana gerillan vars arbete prioriterades efter de tidigare erfarenheterna (läs Ñancahuazú).

Nila Heridia var en ”offentlig” person som hade uppgiften att ge ”täckning” åt andra kamraters verksamhet. 1971, när flera kamrater återvände till Bolivia från Kuba. När Banzer genomförde militärkuppen 1971 hade gerillan utarbetade planer på att inta den högsta befälstaben. Men Nila upptäcktes fullt beväpnad när gruppen drog oss tillbaka till sjukhuset med militären och stridsvagnarna i hälarna. Den dagen ”brände” hon sig.

– Jag hotade portvakterna på sjukhuset med k-pisten för att rädda vår gerillakolonn som naturligtvis inte kunde göra motstånd mot stridsvagnar. Jag tvingades gå under jorden i augusti 1971 till mars 1972, på grund av att vi hade blivit angivna av en före detta kamrat. En otrolig förföljelse inleddes men i maj 1972 gick vi över gränsen till Chile.

Revolutionär samordning mellan länderna

Nila tillbringade 1972-1976 ett liv i den underjordiska kampen för att bygga ett demokratiskt Bolivia. Kontakter togs med andra revolutionära rörelser i Argentina (ERP-PRT), Chile (MIR) och Uruguay (Tupamaros) för att ”samordna motståndet”. Däremot exkluderades kommunistpartierna som i Chile och Uruguay hade masstöd.

För Nilas del slutade denna etapp 1976 då hon återigen fängslades. Hennes argentinske man, Gerardo, skickades till Argentina där han ”försvann” i händerna på militärjuntan som tillsammans med de andra militärdiktaturerna i Chile, Uruguay, Bolivia, Paraguay och Brasilien samarbetade i det blodiga nätverket under täcknamnet ”Operación Condor”. Samma öde rönte även Loyolas man.

– Jag fick tillbringa två år till i fängelset. 1973 hade militärkuppen i Chile ägt rum vilket omöjliggjorde att vi skulle kunna passera gränsen utan större problem. Däremot kunde vi fortfarande gå över gränsen till Argentina och Peru med hjälp av kamraterna där. Vår politiska slutsats var att behålla ELN för den väpnade kampen men att det krävdes ett minutiöst politiskt basarbete, vilket tidigare hade varit den svaga punkten, akilleshälen. Men detta arbete var mycket farligt och riskabelt, säger ”Ivana”.

1978 deporterades hon till Frankrike men detta europeiska land kunde inte förmå Nila från att inte återvända till Bolivia sex månader senare när en amnesti utfärdades. Men 1980, vid general Mezas blodiga statskupp, tvingades hon att återigen gå under jorden. Ett år senare greps hon och deporterade än en gång från Tupac Kataris jord.

Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda

De ler vid minnena men det är inte bara minnen utan ”lärdomar för den fortsatta kampen”. Ty dessa kvinnor, som praktiskt taget har stridit och kämpat i ett halvt sekel, finner ingen ro framför teven i La Paz. De är aktiva både i den Permanenta kommittén för de mänskliga rättigheterna som i Föreningen för de anhöriga till de försvunna.

Bittra? Nej, inte det minsta, de förkroppsligar vad Marx kallade för den ”historiska optimismen” och ser det bolivianska folkets uppror tre veckor tidigare som ett uttryck för att Che lever vidare i varje kämpande bolivians anda.

– Bolivias folk hade och har bara sina bojor att förlora.

Dick Emanuelsson

Not: Che anlände till Bolivia den 4 november 1967 med uruguayanskt pass under namnet Adolfo Mena Gonzalez, ”specialkommissionär från OAS”.

– I sitt budskap till den Trikontinentala konferensen upprepade han detta tänkande:

"Allt vårt handlande är ett stridsrop mot imperialismen, och en enträgen bön till folken om enighet och sammanhållning gentemot människosläktets stora fiende: Nordamerikas Förenta Stater. Var än döden må överraska oss är den välkommen, om bara vårt stridsrop nått någon annans öra, om bara någon annans hand sträckts ut för att fatta våra vapen och andra människor stämt upp sorgesången över oss med smattrande kulsprutor och nya rop på kamp och seger!"

(Fidel Castro, citerar Che, november 1967, en månad efter dennes död).

(Översättning Eva Björklund, Che på svenska, utgiven av Svensk-Kubanska Föreningen 1997

Läs mer om Bolivia

domingo, 31 de agosto de 2014

21:a Sao Pauloforat i Bolivia: Framgångar för Latinamerikas integration under vänsterns ledning





21:a Sao Pauloforat i Bolivia:

Framgångar för Latinamerikas integration under vänsterns ledning

TEGUCIGALPA / 2014-08-31 / Mer än 180 delegater som representerar mer än 140 partier och rörelser i den 21:a versionen av Sao Pauloforat, samlades under förra veckan i La Paz, Bolivia. Forat värderade den gångna verksamheten och fattade beslut om riktlinjer för det framtida arbetet för hur vänstern och kampen för socialismen bör föras.
Att det blev Bolivia som stod som värd var nästan bara följdriktligt. Regeringen och det statsbärande partiet MAS (Rörelsen för Socialism), har varit oerhört framgångsrika i vad de själva kallar för “avkolonialiseringen” av Bolivia. I detta politiska och ekonomiska arbete har de sociala rörelserna i landet varit en avgörande kraft i författandet av ny multietnisk författning och utvecklandet av den näst största ekonomiska tillväxten på den amerikanska kontinenten, inkluderat den karibiska regionen.
– I detta forum kommer vi att sätta de framgångar som vi har åstadkommit under dessa år under ledning av president Evo Morales i förgrunden. De har utgjorts av nationalisering av de ekonomiska överskotten i de centrala samhällssektorerna, politiska framgångar så som utarbetandet av en ny författning och en ny Pluralistisk Nationell Stat. Vi kommer att försvara dessa erövringar och det bästa sättet är att fördjupa förändringarna utan att förfalla till konformism, sa Bolivias minister för de sociala rörelserna, Alfredo Rada, som hälsade delegaterna välkomna till forat.

Försvara vänsterregeringarna

En gemensam tråd i arbetet på Forat var den latinamerikanska integrationen och stödet till de länder som styrs av vänstern så som Venezuela, Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba. Det är en himmelsvid skillnad när Bolivias president Evo Morales framträdde på det sociala forat i Buenos Aires 2002. Då var han den bolivianska oppositionens främste talesman och representerade MAS som i valet 1998 hade fått fyra procent i valet. Bolivia var då kontinentens näst fattigaste stat.
Nu, 2014, kan Latinamerika uppvisa en enorm utveckling mot politisk och ekonomisk stabilitet jämfört med 2002 då den nyliberala modellen gick skoningslöst fram mot folk och stater.
I slutdeklarationen från La Paz talas det också om Evo Morales, som “ett obestridligt exempel för Latinamerika och Karibien”.
Bolivia innan valet av Morales 2005, Ecuador innan Rafael Correa, Nicaragua innan valet av Daniel Ortega eller Venezuela innan valet 1998 av Hugo Chavez, var länder som antingen utsattes för statskupper eller där presidenten störtades av uppretade folkmassor.
I dag representerar de en politisk stabilitet med stora ekonomiska framgångar, även om de samlade attackerna mot regeringen i Venezuela har skapat stora problem för regeringen i Caracas.

USA:s motoffensiv

I debatterna som genomfördes i La Paz uttrycktes ett enigt stöd till fredsprocessen i Colombia, ett stöd till Argentina mot USA:s försök att via de så kallade spekulativa ”Gamfonderna” försätta Argentina i ekonomisk ruin. Vänsterns forum fördömde Vita husets “belägring” av den demokratiskt valda regeringen i Venezuela och dess Bolivarianska revolution. Sao Pauloforat stöder också Bolivias krav mot Chile för sin historiska rätt till en utfart till Stilla havet. Ecuador får stöd för sina anklagelser och domar mot USA-jätten Chevrons ekologiska brott mot landets ursprungsbefolkning och naturen Ecuadors amazonregioner. Även den 60-åriga blockaden mot Kuba fördömdes liksom USA:s fortsatta kolonialisering av Puerto Rico och folkets rätt till självständighet. Solidaritet i slutdeklarationen uttrycktes även till det palestinska, syriska, irakiska och det afghanska folkets kamp mot imperialismen.
Men trots att Latinamerika och Karibien uppvisar framsteg i både ekonomi och sociala framsteg, uttryckte Sao Paoloforats debatter en stor oro över hur Vita huset har omgrupperat sina styrkor, både civila som militära, mot Latinamerikas integration.
Dick Emanuelsson

jueves, 31 de julio de 2014

Messi om det sionistiska folkmordet i Gaza: “Jag ger inga pengar till dem som dödar barn”!


Messi, Argentinas och världens bäste fotbollspelare

Latinamerika, med undantag för “Andernas Sharon”, Juan Manuel Santos i Colombia, fördömer det sionistiska blodbadet på det palestinska folket i Gaza


Av Dick Emanuelsson
ANNCOL / TEGUCIGALPA / 2014-07-31 / Efter att den franska webbportalen Lecompetiteur påstod att den argentinska fotbollsstjärnan Lionel Messi hade donerat 1.000.000 euros till Israel, dementerade världens bästa fotbollspelare denna donation till den judiska staten.
Enligt Hispan-TV uppgav denne att delar av de pengar han spelar in använder han för att hjälpa att bygga skolor och sjukhus i Argentina för de fattiga i Argentina.
Och tillade att han inte kan donera pengar “till dem som dödar barn“.
Den planterade lögnen om donationen till den israeliska mordmaskinen citerades och publicerades i tiotusentals, för att inte säga miljontals medier och bloggar i världen utan att samma medier ifrågasatte och undersökte lögnen. Samma medier, efter att bubblan sprack, har inte dementerat sin publikation.
 
Faksimil av den planterade (av Mossad?) lögnen om att Messi skulle ha donerat en miljon euros till den israeliska terroriststaten.
 

Bolivia förklarar Israel som “terroriststat”

Bolivias president Evo Morales förklarade den 30 juli Israel som en “terroriststat”. Med den bakgrunden flyttas israeliska medborgare ner från 1:a till 3:e klassens personer som från och med i onsdags måste ansöka på ett bolivianskt konsulat eller ambassad i utlandet om visum innan inresa till Bolivia.
Medborgare från Latinamerika, den Andinska Pakten, Mercosur och EU-länder återfinns i Klassifikation 1, vilket betyder att det bara behöver fylla i ett inresepapper när de anländer till Bolivias gräns.
Motivet för att klassificera den israeliska Staten som “terroriststat” motiverade den bolivianske presidenten med den israeliska folkmordsmaskinens utrotning av det palestinska folket i Gaza.
– Israel respekterar varken FN-stadgans principer eller syften eller den Universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna, sa Morales vid ett möte med de sociala organisationerna i staden Cochabamba.

Viseringsavtal från 1972 mellan militärdiktaturen och Israel

Med anledning av de nya restriktionerna för israeliska medborgares inresa till Bolivia uppgav han att det nuvarande viseringsavtalet mellan de bägge länderna undertecknades den 17 augusti 1972 då Bolivia styrdes av en militärdiktatur. Det gav israeliska medborgare rätten att resa in i Bolivia utan visum.
– Med anledning av att vi förpassar dessa israeliska medborgare från 1 till 3 på klassificeringsskalan innebär det i klartext att vi förklarar den (Israel) som en terroriststat, med vilken vi tvingas att vidta försiktighetsåtgärder, sa Morales som riktade sina ord till de högsta cheferna inom den bolivianska Migrationsmyndigheten som nu har andra riktlinjer att följa vad det gäller israeliska medborgare.
Regeringen Morales bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel 2009 i solidaritet med det palestinska folket efter sioniststatens “brott mot mänskligheten” i Gaza under denna period.
 
Den tyske stjärnspelaren Mezut Özil, är av samma uppfattning som Messi.
Vilken skillnad mot Sveriges högeransikte mot omvärlden, Carl Bildt som
genom sitt stöd till det sionistiska folkmordet på Gaza blir medansvarig!

 

Chile drar tillbaks sin ambassadör i Tel Aviv

Även Chiles samlingsregering uttalar sitt fördömande mot de israeliska väpnade styrkornas blodbad på palestinierna.
Den 30 juli uppgav Chiles utrikesminister Heraldo Muñoz att Chile drar tillbaka sin ambassadör från Tel Aviv. Beslutet ska ses som ett fördömande av den militära operationen som den chilenska regeringen anser vara “helt oproportionerlig”.
Regimen i Israel å sin sida uttryckte sin “djupa besvikelse” över att ambassadörerna från Peru, Chile och El Salvador hade dragits tillbaka i vad som kan betecknas som en latinamerikansk avsky för de dagliga “Guernicablodbaden” på Gaza.
 

viernes, 3 de mayo de 2013

USAID får foten i Bolivia





<1688 tecken="">
USA-ambassadören Philip Goldberg samtalar med Ruben Costas, ordförande för Civilkommittén i Santa
Cruz, oppositionens fäste och centrum för statskuppsförsöken mot president Evo Morales 2007-2009.



TEGUCIGALPA / 2013-05-03 / USAID, betraktat av Latinamerika som CIA:s civila fasad, åker ut från Bolivia. Det sa president Morales i sitt 1-majtal.
Droppen som fick bägaren att rinna över var USA:s utrikesminister John Kerrys uttalande inför Representanthusets Utrikeskommission om att han betraktade Latinamerika som ”USA:s bakgård”. Denna återgång till Monroedoktrinen slog ned som en blixt från en klar himmel bland latinamerikanerna.
– Den västra hemisfären är vår bakgård. Den är av vital betydelse för oss, underströk Kerry.
– De (USA) tror att de fortfarande kan manipulera politiskt och ekonomiskt. Men det är förgångna tider, menade Morales.
Den förre USA-ambassadören i Bolivia, Philip Goldberg, åkte ut 2008 efter att ha ertappats med att ha konspirerat i samarbete med separatiska grupper i flera av Bolivias provinser. Han är expert på temat separatism och var chef för Clintons mission i det forna Jugoslavien med målet att spränga den statsbildningen, främst Serbien och Bosnien.

Miljoner USAID-dollar

För i Bolivia lejde USAID USA-företaget Casals&Associates, Inc. (C&A). Det fick en budget på 13,3 miljoner dollar, nästan 100 miljoner kronor som företaget pytsade ut på 379 olika organisationer i Bolivia, bland dem politiska partier och andra politiska och ”sociala” projekt i landet.
– USA kommer aldrig mer att kunna manipulera, använda sig av våra bröder för en allmosa, sa Morales inför tiotusentals bolivianer på 1:a maj och beordrade sin utrikesminister att informera USA-ambassadens tjänstemän om beslutet att kasta ut USAID.

Dick Emanuelsson

lunes, 10 de octubre de 2011

VIDEOREPORTAJE: ¡“PACHA MAMA O MUERTE”!


¡“PACHA MAMA O MUERTE”!


Bolivia, Vanguardia en la lucha por la Pachamama

Por Dick Emanuelsson


Bolivia lidera la lucha para salvar el planeta de un desastre climático. ¿Pero que pasa ahora cuando indígenas, respaldados por sectores poderosos tanto internos como externos, marchan hacia La Paz para tumbar al gobierno que impidió en Copenhague a poderes como Estados Unidos, Alemania, Inglaterra y otros países, enterrar definitivamente el Acuerdo de Kyoto?

Lo que quedó del barrio Pampahasi Bajo, en uno de los puntos más altos
de La Paz. FOTO: DICK EMANUELSSON.







LA PAZ / BOLIVIA / La Pacha Mama es agredida. Varias casas en Pampahasi Bajo, uno de los barrios situados en los puntos más altos de La Paz, desplomaron más de cien metros abajo y fueron demolidas con la caída. Otras 65 casas están en riesgo y han sido evacuados sus moradores.
Eran las intensas lluvias en el mes de marzo y abril la que transformó ciudades como La Paz en verdaderas trampas mortales. Viven millones ciudadanos en los cerros, en ciudades como Caracas, La Paz, Bogotá o Río de Janeiro. Han construido sus casas frágiles en esos lugares por falta de recursos económico y por que el estado no ha contemplado el derecho a una vivienda digna y segura como merece cualquier ser humano. Y con el cambio climático, pues las tragedias humanas han aumentado dramáticamente. Como explica, por ejemplo, la señora Máxima Arokapitina.

Màxima Arokapitina, la lado de su casa. FOTO: DICK E.


– El sábado pasado nos cayó todo, dice con tristeza en sus ojos y señala hacia la orilla y la quebrada donde había una línea de casas.

ESTAMOS AL LADO DE SU CASA. La policía ha cercado el barrio por lo menos cuatro cuadras de la quebrada hacia adentro y en esas cuadras se encuentra la casa de Máxima Arokapitina.
– Hemos dicho adiós a nuestra casa, dice y mira hacia el segundo piso de una casa digna y robusta que no ya es la suya. Veinte años de trabajo, sudor y sacrificio convertido en nada, dice con dolor en la voz.
La evacuación es necesaria. Es cuestión de tiempo, si viene más lluvia, pueden caer otras casas. Varias ya están literalmente colgadas en el aire y solo bastaría un simple “empujón” para dar lugar al desmoronamiento. El panorama de La Paz es hermoso, con los Andes como horizonte, nubes blancas se desplazan sobre ese cielo azul y un sol ardiente descarga su fuerza en estos casi 4000 metros sobre el nivel del mar.

LO QUE PASÓ EN LA PAZ en los meses de marzo y abril de este mismo año, son casi sucesos a la Orden del Día en América Latina y el Caribe. Una semana antes salí de Honduras y Centroamérica con casi ocho meses de sequía. El paisaje era desolador; vegetación quemada y en el embalse del agua dulce para la capital, Tegucigalpa, se podía ver el sedimento en el fondo, el embalse casi sin agua y el medio ambiente contaminado para una ciudad de un millón de habitantes. Él o ella que no ha vivido con escasez de agua, no comprende la desesperación humana cuando falta este recurso básico.
En Tegucigalpa y sus más de mil barrios y colonias, con centenares de miles de habitantes hacinados en barrios pobres, sufren esa carencia desde hace décadas. En muchos barrios no hay agua potable, los carro tanques cobran caro por repartir el necesario elemento. En otros casos, como en nuestra casa, por mencionar uno, la presión llega dos veces por semana y durante 75 minutos, más nada.

MIENTRAS CENTROAMÉRICA SUFRE DE SEQUÍA medio año, algunas zonas de países como Argentina, Brasil, Venezuela, Bolivia y Colombia han sido literalmente ahogados por las fuertes lluvias, producto del cambio climático, que golpeó con todo en el 2011

Una joven nicaraguense, evacuada por las inhundaciones. FOTO: Jairo C.

Cuando volé por primera vez entre Ecuador-Perú-Bolivia-Chile, se veían los glaciales impresionantes, majestuosos, sobre las aguas enmarcados por la Cordillera de los Andes. Ahora, en esta gira entre Panamá-Ecuador-Perú-Bolivia-Argentina, 31 años después, gran parte de esos glaciales se han derretido, según los científicos. Paradójicamente, ello no impide a los capitalistas del sector minero canadiense y estadounidense, solicitar al gobierno chileno, de dinamitar y volar gran parte de los glaciales para extraer el oro que esconde esa cordillera hermosa y majestuosa y hasta hay acuerdos entre Argentina y Chile para llevar a cabo ese desastre ecológico. El descaro de un sistema económico no tiene límite ni vergüenza, sabiendo que acelera la muerte del planeta. Y lo mismo ocurre en Argentina, donde se firmaron acuerdos fuertes que sólo benefician a las mineras.

ES CON ESTOS ANTECEDENTES QUE BOLIVIA bajo el mando del presidente Evo Morales, ha entrado en el escenario mundial como un hombre en la vanguardia por la lucha para salvar el planeta de un desastre climático. Cada día es más citado en los diferentes textos, libros o revistas de los movimientos por el medio ambiente.
En la Conferencia de Copenhague, en el mes de diciembre de 2009, Bolivia y el campo del ALBA, impidieron un intento consciente de asesinar al planeta por un grupo de estados encabezados por Estados Unidos. No contento de haber impedido a estos salvajes sectores, desde esa fecha ha convocado y ha organizado varias conferencias y eventos internacionales en Bolivia sobre cómo impedir que nos muera el planeta y con ello la humanidad. Ha mostrado a los jefes de los grandes y poderosos estados que no es accesible pretender hacerlo cambiar de postura por manipulación, compra o por amenazas. Porque, como gritaba el mismo Evo con su puño hacia el cielo azul el 22 de abril de 2010, en Cochabamba, ante 5.000 participantes de asociaciones ecologistas, políticas y antiglobalistas, llegados de todo el mundo, se trata de “¡Pachamama o muerte!”

NADIE, NI SIQUIERA LOS VIOLADORES del Acuerdo de Kyoto, dicen estar a favor del cambio climático. Los agroindustriales, la industria pesada y contaminante que generalmente también controlan los medios, hacen un shows mediáticos y presentan propuestas en donde pretenden mostrar que su actividad no tiene nada que ver con el cambio climático. Pero les da pavor si el estado quiere regular sus operaciones. Hablan todo sobre el “desarrollo sustentable” pero cuando gobiernos quieren regular ese desarrollo patean como caballos para evitarlo.
Evo Morales sostiene que el sistema capitalista es el bandido. No puede haber “desarrollo sustentable” y al mismo tiempo una cacería de más utilidades sin reglas. Es el propio carácter o naturaleza del capitalismo.

En la declaración final de la Cumbre en Cochabamba, los cinco mil participantes se unieron en declarar que:
El sistema capitalista nos ha impuesto una lógica de competencia, progreso y crecimiento ilimitado. Este régimen de producción y consumo busca la ganancia sin límites, separando al ser humano de la naturaleza, estableciendo una lógica de dominación sobre ésta, convirtiendo todo en mercancía: el agua, la tierra, el genoma humano, las culturas ancestrales, la biodiversidad, la justicia, la ética, los derechos de los pueblos, la muerte y la vida misma. Bajo el capitalismo, la Madre Tierra se convierte en fuente sólo de materias primas y los seres humanos en medios de producción y consumidores, en personas que valen por lo que tienen y no por lo que son.”
En una carta de Evo Morales, dirigida a los jefes de los estados industriales y poderosos, el presidente indígena sostiene que el capitalismo es el esencial ejecutor del desastre del cambio climático, la destrucción de los bosques y hasta la Pacha Mama. Sin embargo estos poderosos no toman cartas en el asunto, sino que intentan extender el capitalismo por la Vía de la Economía Verde, una vía que comparten muchas ONG´s por no topar con sus donantes; los estados capitalistas y las empresas transnacionales.

¿PORQUÉ SON BOLIVIA Y LOS PUEBLOS originarios los que encabezan la lucha por salvar el planeta de una catástrofe ambiental? se pregunta mucha gente. ¿No tienen tareas suficientes para la propia supervivencia física?



En la II Cumbre Continental de los Pueblos y Naciones Indígenas (julio de 2004) expresaron con contundencia: “Nuestros antepasados, nuestros abuelos nos enseñaron a amar y a venerar a nuestra fecunda Pachamama, a vivir en armonía y en libertad con las especies naturales y espirituales que coexisten en su seno. (…) Rechazamos todo plan de prospección o de explotación de minerales y de hidrocarburos”.
Y ese punto les preocupa a las empresas transnacionales y aquellos estados que no quieren saber de regulaciones o del Protocolo de Kyoto. Porque la lucha por un planeta sin el desastre del medio ambiente, va mano en mano del control popular de los recursos naturales, sostiene Morales, la única garantía para la supervivencia de la humanidad. Reformas agrarias, nacionalización del agua, petróleo, gas y minerales son el único camino, dice el presidente Morales y reta, sin temor, a los grandes poderes en el mundo.
Fue por ese programa político que Morales ganó la presidencia en diciembre de 2005. Cuando juró, el 21 de enero de 2006, el que había sido el muchacho de Cochabamba que le gustaba jugar fútbol, agradeció a la Pacha Mama por la victoria electoral. El 1 de mayo de ese mismo año, nacionalizó y tomó control del petróleo y el gas y comenzó el censo sobre la tenencia y propiedad de la tierra. Comenzó una moderada distribución de tierra a los campesinos sin tierra. Paralelamente inició la elaboración de una nueva Constitución donde los pueblos originarios tienen bastante derechos y un cierto control tanto de la tierra como los recursos naturales.



LA DECLARACIÓN DE COCHABAMBA puntualiza que sólo hay dos caminos:
La humanidad está frente a una gran disyuntiva: continuar por el camino del capitalismo, la depredación y la muerte, o emprender el camino de la armonía con la naturaleza y el respeto a la vida”.
O. . .
“Requerimos forjar un nuevo sistema que restablezca la armonía con la naturaleza y entre los seres humanos. Sólo puede haber equilibrio con la naturaleza si hay equidad entre los seres humanos. Planteamos a los pueblos del mundo la recuperación, revalorización y fortalecimiento de los conocimientos, sabidurías y prácticas ancestrales de los Pueblos Indígenas, afirmados en la vivencia y propuesta de “Vivir Bien”, reconociendo a la Madre Tierra como un ser vivo, con el cual tenemos una relación indivisible, interdependiente, complementaria y espiritual”.
En septiembre de 2008 las fuerzas progresistas en Latinoamérica se reforzaron con la nueva Constitución de Ecuador que ya era un hecho después la victoria electoral de Rafael Correa. En esta se constata que la Pachamama, donde la vida nace y se reproduce, tiene que ser respetada sin demoras. Sin duda las voces de los diferentes pueblos indígenas comenzaron a recuperar sus derechos pisoteados por los diferentes gobiernos corruptos y vendepatrias de turno, que gobernaron hasta ese momento histórico.

Nila Heredia. FOTO: D.E.
LA MÉDICA NILA HEREDIA pertenecía en 1970 a la guerrilla urbana que había formado el Che antes de su muerte en octubre de 1967. El esposo de Nila desapareció como miles de otros revolucionarios en la Operación Cóndor. Pero esta joven mujer siguió en la pista del “Guerrillero Heroico” sin vacilación.
Hoy es ministra de Salud y Deporte en el gobierno de Evo Morales. Esta, como todos los bolivianos, preocupada por el cambio climático porque puede impedir todos los planes y programas ambiciosos de salud de su gobierno. Y no importa si se encuentran en suelo boliviano centenares de médicos cubanos desde el 2006, la situación tal como está puede empeorar el estado de salud para millones de bolivianos, dice cuando nos recibe en su despacho.
– El desastre que tuvimos en Japón en la planta de energía nuclear, esta mostrando la magnitud del problema. Las grandes potencias ha desarrollado también una capacidad lograr que los efectos negativos los sufra el mundo no desarrollado. El mundo industrial en su comodidad, no solo envía su desecho y chatarra al mundo subdesarrollado sino todo su modo de vida. Descarga las consecuencias trágicas del cambio climático encima de nuestros países. Pero los efectos de la situación dramática finalmente les afectarán también, dice Nila que antes de ser ministra, pertenecía la Comisión de Derechos Humanos en Bolivia.

SE REFIERE A LOS 355 000 SERES HUMANOS que muere anualmente en el mundo solo como consecuencia del cambio climático. En la carta de Evo Morales a los pueblos originarios mencionó que cada día desaparecen bosques equivalentes a 36.000 canchas de fútbol, cada año desaparece 13 millones de hectáreas y con este ritmo los bosques serán desaparecidos en el próximo cambio de siglo.
– Los cambios no pueden ser cosméticos sino estructurales, agrega Nila. Porque mientras tenemos un desarrollo galopante respaldado por todo tipo de tecnología descontrolada, y mientras los estados del mundo en la Conferencia de Cancún (diciembre de 2010) se niegan a comprometerse para disminuir los gases de emisión de CO2, dice una preocupada ministra.
Como ironía de esta vida, la Conferencia de Cancún decidió crear un fondo de 100 mil millones de dólares para proteger el medio ambiente que será administrado por el Banco Mundial, bajo la batuta del estado que se niega con todos sus recursos a suscribir cualquier acuerdo que regule o interfiera en el llamado “Libre Mercado”, ese mercado intocable para Estados Unidos. Banco Mundial que ha sido la vanguardia para implementar el modelo neoliberal que ha sido en cierta medida el detonante y causante de la aceleración del desastre del cambio climático, ahora será el Guía y Jefe en el reparto de los recursos económicos en el mundo para combatir el empeoramiento del medio ambiente.



EL MODELO Y LA ESTRUCTURA ECONÓMICA sin duda están en camino a su propia autodestrucción. Por eso el gobierno de Bolivia, apoyado por el ALBA, sigue luchando con todos los medios de que dispone, para crear conciencia en el mundo sobre el estado dramático en que se encuentra el planeta. Y hablamos con experiencia porque tenemos en este momento miles de compatriotas que viven en carpas, víctimas de las agresiones que produjeron este cambio climático. La Pachamama esta furiosa. O tal vez esté triste.
Pena que los gobiernos, en su mayoría, no escuchen sus lamentos…
David Inka. Foto: D.E.
Pero también hay bolivianos que son críticos a la política de Evo Morales. David Inka trabajó varios años en el ministerio de Medio Ambiente y Agua y dice que no hay una línea política clara por parte del estado, que funcionarios en nivel medio no entregan sus reportes al presidente sobre los problemas reales en Bolivia.
– La consigna es ”Pachamama o Muerte”, pero no hay un desarrollo hacia el movimiento social. Bolivia es hoy reconocida en el plano internacional, pero en el plano nacional existen una serie de contradicciones, sostiene Inka.

TAMBIÉN CRITICA LO QUE ÉL LLAMA el doble mensaje oficial, por que a fin y a cabo los bolivianos se levantarán de nuevo en una insurrección si no sus condiciones sociales y materiales se mejoran. En un discurso el 20 de abril de 2010, el canciller David Choquehuanca decía:
“Lo más importante son los ríos, el aire, las montañas, las estrellas, las hormigas, las mariposas […] El hombre viene último”.
Una semana más tarde, el gobierno boliviano aceptaba la proposición del grupo Bolloré de explotar las reservas de litio de Bolivia (las más importantes del mundo), porque el industrial francés prometió trabajar “en armonía con la Pachamama [1].
El hecho ilustra el gran dilema que tiene un gobierno progresista, porque de todas maneras, las alternativas muchas veces son pocas y el gobierno de Evo Morales lo que sí puede hacer es poner las reglas claras para la explotación del suelo de la Pachamama.
Nota: [1] El fantasma del pachamamismo, por Renaud Lambert