COLOMBIA USA:s NYA VIETNAM? (I)
Samma korruption, vapen- och knarksmugggling och till och med framställanden av porrfilmer med fattiga unga colombianskor ökar motståndet hos colombianerna mot USA.
Det okända kriget i Colombia som pågått i 41 år drar in allt fler militärer från USA och inhyrda legoknektar från hela världen. Parallellerna med Vietnam börjar skönjas i ett krig som USA påstod vara mot kokainkartellerna men där USA-officerare avslöjas som knark- och vapenhandlare.
Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON har besökt gerillakontrollerat område i södra Colombia och fattigområden i södra Bogta som är utsatta för en mordvåg av de paramilitära dödsskvadronerna. Här är hans rapport som skiljer sig mycket från den gängse bilden av den colombianska konflikten i massmedia.
* * *
Vi har sett det förr på många videorullar. Desperata amerikanska soldater som kidnappar sina egna helikoptrar för att ta sig ur stridsområdena i Vietnam. Men vi skriver 2005 och det är Colombia.
Även om det inte var 18 USA-soldater som kidnappade Black&Hawkhelikoptern för några månader sedan utan elitsoldater från de colombianska specialtrupperna kunde scenen varit som klippt och skuren ur en Hollywoodfilm.
– Vi vill inte fortsätta här, djungeln håller på och gör oss galna! var de förtvivlade orden som en av de 18 soldaterna skrek till armépsykologen efter att helikoptern hade kapats och landat på den stora jägarbataljonen i San Vicente del Caguán, i södra Colombia. Andra dramatiska händelser som beskrivits i colombiansk press talar om hur soldater hängt sig fast vid helikoptrarnas landningställ, desperata att lämna krigsområdet.
Likviderad elitbataljon
Efter två månader strider med den rutinerade FARC-gerillan var det inte mycket med dessa muskelknippen från specialstyrkorna, de män som får en värre och tuffare än USA:s gröna baskrar. Men gerillan var inte den lätta munsbit som president Alvaro Uribe och hans generaler hade sagt skulle besegras på åtta månader. De väpnade styrkornas chef, general Alberto Ospina tvingades medge att hälften av de 18.000 elitsoldaterna har begärt att bli demobiliserade.
En sak var att leka krig och skrika ”död åt gerillan” på militärens välbevakade övningsfält i samhället Tolemaida, 15 mil söder om huvudstaden Bogota, en annan är att möta gerillan på dess egen hemmaplan, djungeln.
Den 10:e Mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridodugliga. Döda eller sårade med skottskador, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra” hade bokstavligen likviderat denna elitbataljon
Efter 15 månaders strider under den militära operationen ”Plan Patriota”, den största i den 41 år långa väpnade konflikten i Colombia, lyser resultaten med sin frånvaro. Det går inte riktigt för de hundratals militära rådgivarna och officerarna från USA trots den jättelika militära insatsen.
– Plan Patriota är ett fullständigt fiasko! Gerillan har systematiskt attackerat trupperna, använts folkets alla till buds stående medel och vapen mot sin fiende för att erövra och uppnå sin frihet.
Gerillahälsning till Norden
Det säger Raul Reyes när träffar honom i hans högkvarter i djungeln i södra Colombia, mitt i ”Orkanens öga”, Plan Patriota. Han inger lugn och inte alls den skräckinjagande demon som han utmålas i Bogota av presidenten. Han ber mig att hälsa alla svenskar och norrmän han träffade när han 1997 och i början av 2000 gjorde en rundresa i Sverige, Norge och flera andra europeiska länder för att vinna internationellt stöd för den tidens fredsprocess.
Men fredsprocessen, som inleddes i december 1999, rasade ihop den 20 februari 2002. President Pastrana beordrade militären att bomba ”Fredslaboratoriet” i södra Colombia och ockupera det militärt. Pastrana drog fram sitt andra ess ur rockärmen; ”Plan B”, som var den största militära upprustningen i Colombias historia. Denna pågick under USA:s överinseende samtidigt som Pastrana förhandlade om fred med gerillan.
– Pastrana trodde att han kunde besegra gerillan vid förhandlingsbordet. Men agendan på tio politiska teman fick aldrig en chans att ventileras eftersom Pastrana och den colombianska korrumperade överklassen aldrig var intresserad av att förhandla om sina ekonomiska och politiska previlegier.
Ett halvår senare, i augusti 2002, valdes Alvaro Uribe Velez till president. Han hade hela denna överklass samt topparna inom militären bakom ”Stort hjärta men skoningslös hand”! Militariseringen av de colombianska samhället intensifierades på alla fronter.
”FARC-gerillan står intakt”
Krigszoner upprättades där USA:s oljeledningar drog fram. De väpnade styrkorna ökade både i manskap och eldkraft från cirka 220.000 till dagens 376.000 soldater och poliser. Med Plan Colombia kom en armada på cirka 100 bepansrade helikoptrar Black&Hawk och Huey som i första omgången skulle ”eskortera” flyget som besprutade kokafälten med växtgiftet glisofat men som nu har fått grönt ljus av Pentagon att bekämpa gerillan så mycket som det går.
Men kriget går inte efter kalkylerna, och det är de inte i första hand gerillan som påstår det utan höga politiker eller militäranalytiker i presidentens närhet. ”FARC-gerillan står mer eller mindre intakt”, är till exempel Alfredo Angels slutsats. Han var militärrådgivare till den förre presienten Pastrana.
Reyes bekräftar gärna detta påstående:
– FARC-soldaterna är modiga och har varit framgångsrika i bekämpandet av armén och flyget, säger han och inbjuder mig att titta på 19-nyheterna.
I gerillalägret samlas nu de nybadade gerillasoldaterna varav 40 procent utgörs av unga kvinnor. Nyhetsprogrammet Caracol toppar med den pågående gerillaoffensiven kring städerna Toribio och Jambaló i sydvästra Colombia, två timmar från miljonstaden Cali. Armén och flyget har satt in tusentals man som landsätts med Black&Hawkhelikoptrarna som kan ta 30 soldater var. Pansarvagnar beväpnade med lätta kanoner avancerar men mycket långsamt mot utkanten av städerna där striderna pågår som häftigast. Flera av dessa pansarvagnar slås ut av gerillans hemmagjorda artilleri eller bomber som grävts ned i grusvägen och som exploderar med fjärrkontroll när fordonen dyker upp.
Gerillan är som fisken i vattnet
På topparna runt Toribio, som ligger omgiven av Andernas västra bergskedja, ligger gerillans kulsprutegevärsskyttar på strategiska positioner och skapar panik hos militären nere i stadskärnan. Den indianske borgmästaren kräver att regeringen Uribe ska dra tillbaka militärgarnisonen som använder den lilla stadens skola, sjukhus och rådhus som ett stort stridsvärn, en slags mänsklig civil sköld som står i klar motsättning till den internationella humanitära rätten.
Gerillans hemmagjorda artilleri är inte särskilt pricksäkert och dussintals granater har slagit ner i bostadshusen som övergivits innan gerillan inledde attacken. Gerillan gick in i staden och med högtalare uppmanade man civilbefolkningen att evakuera stadskärnan inför attacken mot militären. Strax därefter kom bombflyget och bombade urskillningslöst och ökade på antalet raserade hus under striderna.
– I dag fick jag ett internt meddelande från kamraterna i Toribio som säger att kulsprutegevären ”Punto 50”, som vi använder mot flyget, trilskades i början men är nu reparerade. Kamraterna har under tolv dagar slagit tillbaka alla försök från militären att driva bort dem från Toribio, säger Reyes och på teven ger en lokal gerillakommendant en improviserad presskonferens på landsvägen, helt oberörd av kriget. Det stora antalet internationella reportrar är förbittrade på sina colombianska kollegor för deras totalt vinklade rapportering under dagarna som bataljen om Toribio pågår. Denna självcensur är allmänrådande i Colombia.
– Fiaskot i Plan Patriota är inte bara regeringens, det är lika mycket USA:s fiasko. De kommer gå samma väg som i Vietnam om de inte drar sig tillbaka, försäkrar Reyes segervisst.
– Slaget om Toribio, som har en majoritet av indianbefolkningen Paez, visar att gerillan är som fisken i vattnet som kamraterna i Vietnam sa. Utan civilbefolkningens stöd hade vi inte kunnat bita oss fast i nästan två veckor.
Miljökatastrof
USA har satsat över 25 miljarder svenska kronor i Plan Colombia. När besprutningarna av kokafälten inleddes år 2000 fanns det 130.000 hektar odlat med kokabuskar. Över 400.000 hektar har besprutats och fortfarande finns det, enligt officiella uppgifter, 110.000 hektar med kokafält. Orsaken är enkel; när flyget besprutar kokabuskarna drar sig bönderna längre in i djungeln. Kalkyler säger att för varje hektar besprutad mark hugger bönderna ner fyra hektar skog. Arealen odlad mark med kokabuskar förblir därmed konstant.
Denna miljökatastrof ifrågasätts i hela det colombianska samhället. Men Uribe vägrar retirera och han får allt tänkbart stöd av Bush-administrationen. Nu har Uribe gett grönt ljus att även bespruta alla de unika naturparkerna med sina våtmarker och enorma antal av flora och fauna, vilket orsakat ett ramaskri från miljövänner i hela världen.
‘Pornosoldiers’. . .
USA:s närvaro i Colombia är sedan länge ifrågasatt men den senaste tiden har fientligheten mot Bushregimens soldater förstärkts märkbart. Den 3 januari i år visade USA-kanalen Univision ett nyhetsinslag som den rubricerade “Porno mariners”. I oktober 2004 utsattes tre minderåriga flickor i den lilla turiststaden Melgar för en förnedrande behandling med grova sexuella inslag som marinsoldaterna spelade in på en video. Denna massproducerades och spreds senare i Melgar, som också är granne med den största militärbasen för militär utbildning i Colombia där flera av lärarna är USA-officerare. De tre marinssoldaterna betalade de tre unga flickorna, som är från mycket fattiga hem, en löjlig summa pengar men lovade dem arbete i USA. Den lokale prästen sa till Univision att marinsoldaterna spelade in porrvideon för att förstöra flickorna värdighet inför befolkningen i den lilla staden där alla känner alla. ”De vill visa vem som bestämmer i samhället”, sa prästen. Tonåringarna och deras familjer tvingades att lämna Melgar inför den skam de utstått efter spridnignen av videon.
‘Drugsoldiers’
Men inte bara förnedrande porrullar har förstärkt fientligheten mot USA:s närvaro i Colombia. Måndagen den 28 mars i år landade ett plan från USA:s flygvapen på flygbasen i El Paso, Texas. Fem USA-officerare greps och i deras bagage kunde den amerikanska militären plocka fram 16 kilo kokain värt en halv miljon dollar.
Militärplanet kom från djungellänet Guaviare i Colombia där officerarna var instruktörer och rådgivare i kampen mot den colombisnaka knarkhandeln och den colombianska gerillan. Enligt de colombianska myndigheterna deltog även colombianska militärer och paramilitärer i den knarkandel som påstås ha pågått sedan 2003.
Den colombianska opinionen var förbittrad, igen. Ingen gick på det officiella påståendet att USA-militärerna hade avslöjats först när de landade på USA-mark. Bakgrunden är att USA-militär inte kan fängslas och ställas inför en colombiansk domstol. Ett avtal från 1974 ger USA-personal i Colombia rättslig immunitet.
Knarkpost från USA-ambassaden
1999 slutade inte särskilt bra för Laurie Hiett. Hon var en yppig blond fru till James Hiett, överste på den amerikanska ambassaden i Bogota och ansvarig för hur kampen mot den colombianska knarkhandeln skulle bekämpas i Colombia.
Via ambassadens diplomatpost skickade fru och överste Hiett hem åtskilliga kilo kokain och heroin som gav dem en bra slant. Fru Hiett var vid gripandet starkt beroende av knarket hon köpte billigt i norra Bogota bland barer och nattklubbar. Hennes colombianska chaufför säger att han mer eller tvingades till att delta i att skaffa kontakterna för uppköp av knark.
Fru Hiett dömdes tills ex månaders husarrest. Maken och översten James Hiett fick villkorligt men sparken från armåen medan den colombianske chauffören fortfarande sitter i amerikanskt fängelse där han sak sitta sammanlagt åtta år.
Vapensmugglare Made in USA
Bara ett par veckor efter skandalen med de 16 kilo tunga paketet med kokain beslagstogs i Texas, var det dags igen den 3 maj i år i närheten av turistorten Carmen de Apicalá i länet Tolima, cirka 4 timmars resa från Bogota..
Denna gång var det allvarligare eftersom den amerikanske översten och hans sergeant togs på bar gärning när de skulle överlämna 32.000 kulor till de högerextrema paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. De bägge var ”instruktörer i prickskytte för den colombianska armén” och försökte klara sig ur situationen genom att muta poliserna, som dock tillhörde den hederliga flygeln av den nationella polisen.
Fyra paramilitära befälhavare i regionen Magdalena Medio var uppköparna och de hade betalat 60 miljoner pesos, cirka 200 000 kronor. Till tidskriften Semana sa agenter från den militära underrättelsetjänsten att beslaget av de 32.000 skotten bara var ”toppen på ett isberg”. De inblandade utgjorde ”ett nätverk på minst 25 personer, majoriteten militärer från både USA och Colombia samt entreprenörer (legoknektar) som kontrakterats av USA:s regering”. Enligt konfiditionella rapporter har även automatgevär och granater sålts vidare till de blodbesudlade dödskvadronerna som för närvarande förhandlar om en demobilisering med regeringen Uribe.
De 800 nordamerikanska reguljära militärerna och de flera tusen ”entreprenörerna” från USA som deltar i kriget i Colombia har alla immunitet. De kan inte ställas inför rätta i Colombia utan har, som i dessa fall, avvisats till USA där de ställs inför rätta under hermetiskt tillslutna rättsprcesser.
COLOMBIA USA:s NYA VIETNAM? (II)
I den andra delen av Latinamerikareportern DICK EMANUELSSONS reportage från Colombia, beskriver han hur koncentrationen av jorden i landet har accelererat. En av de största jord- och boskapsägarna är landets president Alvaro Uribe.
Emanuelsson intervjuar även gerillaledaren Raul Reyes om gerillans finansiering och anklagelserna om att denna finansierar kriget via narkotikahandlen.
* * *
Den väpnade konflikten i Colombia har pågått i 41 år. Den grupp på 48 fattiga lantarbetare som odlade sin mark långt bort från huvudstadens stressande muller 1964 sågs som farliga element som hade som mål att upprätta en ”Oberoende republik” där uppe i Andernas berg i den lilla byn Marquetalia. ”Operation Lazzo”, skisserad och planerad av USA-militären på den andra våningen i försvarsministeriets byggnad i centrala Bogota skulle ändra på den saken. Trodde man.
Den 27 maj 1964 bombade det colombianska flygvapnet Marquetalia samtidigt som 16.000 infanterisoldater omringade regionen där lantarbetarna gjorde motstånd med enkla hagelgevär och pistoler. Under tre veckor höll de ut samtidigt som de inledde Colombias variant av ”Den långa marschen” som slutade i samhället Uribe, i länet Meta. Det året fattade dessa lantarbetare som leddes av den förre liberalen men numera medlemmen i det colombianska kommunistpartiet, Manuel Marulanda, beslutet att bilda Colombias Väpnade Revolutionära Styrkor, FARC som i första hand en väpnad rörelse med syftet att försvara livet på Colombias lantarbetare. Den politiska frågan som stod i förgrunden var en genomgripande jordreform. Först senare kom FARC att ställa målsättningen om erövrandet av den politiska makten i Colombia och införandet av socialism på dagordningen.
Från 48 lantarbetare till i dag 20.000 väl beväpnade gerillsoldater över hela Colombias territorium. Pentagons kalkyler slog fel. Men varför?
Presidenten och koncentrationen av makt och jord
Colombia var och är fortfarande ett land med en halvfeodal landsbygd där ”los Caciques”, lokala och regionala maktmän är de som bestämmer över både politik och ekonomi. Det räcker att studera den egna officiella statistiken över hur maktstrukturen och ägarkoncentrationen ser ut i Colombia. Här ser vi den avgörande orsaken till varför de sociala och politiska konflikterna har uppstått och exploderat i Latinamerika, som nu i fallet Bolivia.
I Colombia finns det 15.000 familjer som äger 61,2 procent av all registrerad jord i Colombia. President Alvaro Uribe är en av dessa familjer av jord- och boskapsägare. De utgör 0,4 procent av de registrerade ägarna och har minst 500 hektar. Jordägare med 100-500 hektar har 14,6 % av all registrerad jord i Colombia och utgör 2,6 % av alla registrerade ägare. Dessa tre (3) procent av Colombias jordägare förfogar med andra ord över 75 % av all registrerad mark i landet.
Men den stora massan fattiga bönder, de 57,3 procent av de registrerade ägarna, förfogar över 0-3 hektar per gård och representerar 1,7 procent av den registrerade jorden på Colombias landsbygd, enligt IGAC, en officiell institution inom jordbruksministeriet och Corpoica som är en mixad institution mellan staten och jordburksorganisationer.
Bönderna förvandlas till interflyktingar
– Dessa stora jordägare, bland dem president Uribe, som har stora arealer i länet Cordoba, Antioquia och regionen Urabá, visar hur koncentrationen av mark har exploderat parallellt sedan 1984 med vågen av internflyktingar som tvingats bort från sina gårdar. Sedan 1995 har denna tendens accelererat ännu mer.
Det säger Hector Mondragon, journalist och en av de mest anlitade föreläsare över temat om den colombianska landsbygden, såväl i Colombia som internationellt.
Samma dag som jag talar med honom har regeringen Uribe överlämnat 500 hektar mark till ett antal bönder som Mondragón anser vara ett demagogiskt försök att spela bort korten i kravet på en jordreform. I det 12-punktersprogram som FARC-gerillan och president Andres Pastrana upprättade under fredsprocessen i början av 2000, stod frågan om en jordreform högst upp på listan. Alvaro Uribe attackerade dessa politiska frågor och i synnerhet frågan om en jordreform, kanske inte så konstigt med tanke på att han är en av Colombias största land- och boskapsägare och tillhör den grupp som skulle förlora på en jordreform..
– Överlämnandet av dessa hektar från en fängslad mafioso till ett litet antal bondefamiljer kontrasterar mot den fortsatta flykten av bönder från landsbygden som förlorar tusentals hektar mark. Förra året blev 287 000 colombianer eller 58 000 familjer fördrivna i landsflykt. Enbart under de första tre månaderna i år har 66 000 colombianer fördrivits eller 14 000 familjer, blivit internflyktingar. Samtidigt slår regeringen upp stora rubriker för att den har överlämnat en (1) gård till ett litet antal internflyktingar.
Sjuttio procents fattigdom
Den 19 maj kunde den enda dagstidningen med nationell täckning, El Tiempo, presentera en undersökning genomförd av regeringens Plan-och Utvecklingsinstitut som visar att 69 procent av människorna på Colombias landsbygd lever i fattigdom. Det är en ökning sedan 2003 med nära tre procent. Andelen människor som lever i misär, extrem fattigdom, ökade från 24,9 till 28,3 procent mellan 2003-2004, det vill äsga under Uribes regeringsperiod.
– De aktuella nivåerna över fattigdomen på landsbygden är de samma som för tio år sedan och landsbygden har inte utvecklats, sa Alejandro Gaviria, före detta chef för regeringens Planinstitut som uppmärksammade att denna situation är en faktor som gör det lätt för gerillan att rekrytera nya män och kvinnor.
Och denna bild bekräftar gerillasoldaten Arnobis, 27, som strider på en av fronterna mot den colombianska armén och de militära rådgivarna från USA.
– Jag anslöt mig till gerillan för vi höll på att svälta ihjäl. Staten gör inte ett smack, den satsar alla pengar på kriget och för att göra slut på kriget måste vi resa oss i vapen, något annat alternativ har vi inte.
Säger han och gör i ordning sitt maskingevär för att vara stridsberedd.
Mordvåg mot ungdomar
Men inte alla på Colombias landsbygd ansluter sig till gerillan för att undvika de paramilitära dödsskvadronerna som utpekas som privatarméer i tjänst hos land- och boskapsägare. Över tre miljoner colombianer, den förkrossande majoriteten fattiga bönder, har fördrivits till de stora städernas slumområden som reser sig som bälten runt Bogota, Medellin eller Cali. I södra Bogota är det hundratusentals internflyktingar som har försökt starta ett nytt liv i sina ”kartonghus”. Men inte ens där går de numera säkra.
– Min Johan mördade de den 24 maj. Mördarna var otroligt grymma mot honom för de skar halsen av honom.
Johan blev bara 17 år och vad mamman inte säger, är att Johan torterades bestialiskt och fick tungan avskuren och placerad i halsen.
De paramilitära dödsskvadronerna som patrullerar öppet på Ciudad Bolivars och Cazucas gator, trots att polis och armébaser har installerats i dessa bostadsområden, har det senaste året mördat över 600 ungdomar i åldern 15-24 år. På husväggarna har paramilitärerna sprayat sina varningar till ungdomarna som många gånger aklagas för att stödja gerillan eller att de ägnar sig åt drogförsäljning. Dessa professionella mördare står under befäl av paramilitära ledare som samtidigt förhandlar med regeringen Uribe i det lilla samhället Santa Fe de Ralito, i länet Corodoba, norra Colombia. President Uribe, som inte missar ett tillfälle att fördöma gerillans verksamhet, har inte med ett ord nämnt eller fördömt den gigantiska mordvågen mot ungdomarna i södra Bogota.
”Har inhandlat kistan”?
– Paramilitärerna patrullerar öppet på gatorna och drar ibland ut någon som förs bort och mördas. Klockan 20.00 tvingas alla befinna sig inomhus med släckta ljus, annars frågar de om vi ”har inhandlat kistan”.
Det säger en 25-årig fattig kvinna med två barn som hon är livrädd ska råka ut för samma öde som hundratals ungdomar i Cazuca. Uriberegeringen anser att det inte finns något paramilitärt nätverk i huvudataden Bogota. Men invånarna som jag träffar här skakar på hvudet och säger att regeringen inte vill stöta sig med dessa blodbesudlade paramilitära chefer ska kunna legalisera så mycket som möjligt av de nära fem miljoner hektar mark de har stulit från de tre miljoner internflyktingarna.
Jaime Andrés Marulanda eller alias “El Chiquitín”, greps av åklagarmyndigheternas specialpolis efter att hans fästmö inte längre stod ut med de upprepade morden och massakrerna i Cazuca. Den 27 oktober 2004 ställdes han inför rätta och framför den kvinnliga domaren höll han på att orsaka hjärtinfarkter hos fler än en person i rättegångssalen:
– Åklagaren accepterar att jag har dödat 37 personer men jag uppgav att jag hade mördat 137 personer. Jag begriper inte!? sa han och domaren undlät ett “Oiiiii!”
Hundrasextio dollar per mord
“El Chiquitín” var en av paramilitärernas lokala mördare i Cazuca. Mellan april-november 2002 härjade han och paramilitärerna med en sällsynt vidrig mordhunger i området. De gick systematiskt tillväga med hjälp av den lista som den paramilitäre chefen i Bloque Capital hade försett “El Chiquitín” med. För varje mord fick han 400.000 pesos, cirka 160 dollar. Hans öppenhjärtliga bekännelse den 27 oktober förra året avslöjar det makabra paramilitära nätverket i huvudstaden Bogota.
* Vilken organisation tillhör Ni?
– Bloque Capital.
* Var opererade du?
– I området Altos de Cazuca.
* Var du chef för gruppen?
– Nej, bara en ”patrullero”, fotsoldat.
* Vilka andra personer arbetade för Er?
– Vi var flera. Jag kan inte identifiera dem på grund av att vi roterade från en plats till en annan.
* Vem mer tillhörde gruppen?
– Snälla domaren! Om jag skulle sätta i gång och tala öppet vad som hände där skulle personer som ni aldrig skulle kunna föreställa falla.
“El Chiquitín” dömdes till 28 års fängelse men morden fortsätte mer intensivt än någonsin, trots att en elitbataljon av antigerillapoliser och en armébas av antigerillasoldater har upprättats i området. Men befolkningen anklagar polisen och armén för att spela med paramilitärerna.
Från analfabet till föreläsare
– Här är vi mer säkra än många av dagens ungdomar i städerna, menar Arnobis, och inleder vapenvård av maskingeväret. Men de urskillningslösa bombningarna mot civilbefolkningen har fördrivit ännu mer bönder från sina små gårdar, till städerna.
Arnobis var som många av dagens gerillasoldater analfabet när han anslöt sig till gerillan för tolv år sedan. I lägret studerar gerillasoldaterna varje dag. Här slipper ingen undan läxorna och Dario, en indian från länet Tolima, sitter och studerar anatomi och synonymer för olika kroppsdelar.
Men jag upptäcker, att även om de kan läsa och skriva och hålla föredrag kring olika komplicerade teman på kvällarna i lägret, att den ömma punkten är matematik. Så när jag stöter på en gerillasoldat på vägen frågar jag:
– 7 gånger 8?
Och så döps jag till ”El terrorista mono”, den ljushårige terroristen.
Den colombianska armén har nästan fördubblats sedan den USA-ledda Plan Colombia inleddes för fem år sedan. Totalt kostar planen 7,5 miljarder dollar varav USA står för tre miljarder i form av en armada av helikoptrar och militärt materiel. Colombia har köpt bombplan, attackplan, skapat 19 nya mobila antigerillabataljoner, satsat enorma pengar på underrättelseverksamhet, inrättat ett underättelsenät med 3,5 miljoner civila colombianer och skapat en bondemilis på 25.000 man. I ett land där halva befolkningen är arbetslös är det inget problem att fylla dessa militära organisationer med folk. Men det kostar, de 4,5 miljarderna som återstår att finansiera av Plan Colombia landet lånat upp på den internationella finansmarknaden, främst av Världsbanken till höga räntekostnader. Nästan halva nationalbudgeten går till att betala räntor på utlandsskulden.
“Knarkgerilla” eller USA-propaganda?
Gerillan å andra sedan har anklagats för att finansiera kriget med knarkpengar, en anklagelse som väcker ont blod hos gerillaledaren Raul Reyes. Även om en specialistgrupp inom det colombianska finansdepartementet avvisade sin kollegor i Försvarsdepartementet som hävdade att gerillan hade inkomster på en miljard dollar varje år, så har det I dag allmänna talet om att FARC-gerillan finansierar sina operationer via egna kokaodlingar skadat organisationens politiska anseende.
– Om FARC:s finansering har det sagts och skrivits en massa saker. Den militära underrättelsetjänsten har under gerillans 41 års existens hittat på en massa historier och lögner. Under dessa år har en rad olika finansieringskällor skapats för att kunna lösa de ekonomiska brådskande problem som en gerillaarmé står inför, sager gerrillaledaren bakom sin portabla dator som drivs av en bensindriven generator.
Han avvisar talet om att FARC finaniserar kriget via knarkodlingarna och hänvisar i stället till hur Lewis Thambs, USA:s ambassadör i Colombia på 1980-talet var den som första gången myntade “knarkgerilla”. Men Thambs fick ett sorgligt slut som diplomat när han som USA-ambassador i Costa Rica själv avslöjades som en av spindlarna i “Iran-Contra-Gate”, USA:s finansiering av de nicaraguanska “contras’” krigföring mot sandinistregeringen på 1980-talet.
USA och narkotikakapitalet
– FARC tar ut en revolutionär skatt av dem som kommer hit för att köpa den kokapasta som bönderna framställer. För gerillan är det ointressant om det är självaste påven eller señor Alvaro Uribe som köper. Av bönderna tar vi inte ut några som helst skatter. Däremot är det många bönder som bidrar till gerillans finansiering i form mediciner eller livsmedel. Det är allt, rätt odramatiskt.
Narkotikahandeln är en avvart av det kapitalistiska systemet, menar Reyes. ”Det är varken det socialistiska systemet eller kommunisterna som har hittat på knarkhandeln utan deformationerna av det kapitalistiska systemet”, tillägger Reyes och citerar Noam Chomsky:
– Det räcker att läsa sociologen Noam Chomsky som uppger att nittio procent av kapitalet som kommer från narkotihandeln i världen cirkulerar inom USA finanssystem. Det är där som de stora pengarna finns, inte hos revolutionärerna som inte är de som skapat denna handel.
FARC-gerillan har flera gånger föreslagit att kokabuskarna ska ersättas genom ett pilotprojekt i staden Cartagen de Chairá. Men Pastrana, som pick erbjudandet under fredsprocessen, besvarade inte ens FARC-ledaren Manuel Marulandas förslag. Gerillan har också föreslagit ett legaliserande av konsumtionen. “Men Imperiet (läs USA) och de främsta kapitalistiska länderna, där konsumtionen äger rum, är inte intresserade av att detta fenomen upphör eftersom det är en förevändning för att intervenera i de interna angelägenheterna i länderna i tredje världen”, förklarar Reyes.
Granater
Efter tre veckor i djungeln är det dags att återvända till Bogota. En “Chalupa”, en jättelik lång båt utgjord av det jättelika trädet regnskogsceiba, tar mig tillbaka till “civilisationen”. Men först gör vi ett uppehåll för att lasta ett hundratal paket. Konturerna avslöjar innehållet; granater. Det måste vara minst 700-1000 granater och jag säger till gerillakaptenenen att “ta det jävligt lugnt”! Jag vill komma tillbaka med livet i behåll”.
Ett par veckor senare atttackerar den den 32:a och 48:e FARC-fronten en militärbas i länet Putumayo med granater som “regnade över oss”, som en av antigerillasoldaterna sa till dagstidningen El Tiempo. Han hade tur, 19 av hans kamrater stupade den 25 juni när 500 ur gerillasoldater från FARC attackerade armébasen i Teteyé.
