Latinamerika skeptiskt mot Obama i Vita Huset

<14685 tecken utan rubrik, ingress och fotnoter>
– Vi kommer inte att böja på nacken för någon

Är Barack Obama, som aldrig har besökt Latinamerika, ett lätt byte för de utrikespolitiska lobbyisterna i Washington, oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet eller är han en av dem? Kommer han utforma en självständig utrikespolitik som kan hälsas välkommen av ett Latinamerika som allt mer går på egna ben och ser med misstro mot varje amerikanskt presidentkandidats utspel? Latinamerikareportern Dick Emanuelsson på plats i Latinamerika reder ut begreppen.

TEGUCIGALPA / 081023 / Stämningen kring kometen i den amerikanska presidentvalkampanjen påminner mycket om ”Kennedyfebern” på 1960-talet. Folkpartisterna kopierade USA:s demokrater och sprang omkring med halmhattar i valrörelsen. Yngve Holmberg, Reinfeldts föregångare fixade till en ”Kennedy-look”, bytte namn på Högerpartiet och trodde sig vinna, inte bara Östermalmsdamerna utan delar av medelklassens kvinnor med den nya frisyren. Men tji blev det och även den Kennedystödda och CIA-ledda Grisbuktsinvasionen den 15 april 1961 mot Kuba.

”Framstegsalliansen” var USA:s svar på att neutralisera det revolutionära uppsvinget i Latinamerika som den kubanska revolutionen 1959 hade inspirerat till. Det kalla kriget var på väg att töa bort och Latinamerika var på fötter. Precis som nu. Kennedys och CIA:s svar blev den ”Gode Grannens Politik” och i spåren följde Coca Cola, Elvis Presley och ett enormt utbud av Hollywood-filmer som hade sitt budskap i ”The American Way of Life”: Jänkar var häftiga och trevliga medan ryssarna beskrevs som illvilliga ondskefulla element eller i bästa fall ”gråa trista kommunister”.

För att binda upp de latinamerikanska regeringarna som allierade i kampen mot kommunismen bjöds inte bara militärer in till The School of Americas, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare. CIA-filialerna bjöd även in fackföreningsledare som ansågs vara ”bearbetbara”. De utgjorde USA:s bundsförvanter inom den latinamerikanska arbetarrörelsen och hade en uppgift; splittra facken som stod under inflytande av de olika kommunistpartierna för att bilda nya ”västvänliga” fackföreningar. De ”Röda” utpekades som potentiella motståndare till USA:s strategiska intressen. Den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som utgjorde en del av Framstegsalliansen, förvandlade fackföreningsledaren eller den revolutionäre agitatorn i bostadsområdet till samhällets ”Inre Fiende”.

Wall Street och Obama

Kommer Obama bryta den politiken och hur kommer USA:s utrikespolitik se ut mot Latinamerika jämfört med Bushadminstrationens, frågade jag James Petras, marxist och universitetsprofessor i USA, en i Latinamerika omtyckt föreläsare med 50 års forskning av olika konflikter i världen i sitt bagage.

– Obama har tagit emot 500 miljoner dollar till sin valkampanj och det är lögn att han bara skulle ha tagit emot valsanslag från vanliga personer. Pengarna kommer från folket på Wall Street, från mäktiga kapitalgrupper. Kapitalistklassen är splittrad. Det är sant att Handelskammaren stöder McCain och fackföreningarna Obama. I stora drag är kapitalisterna för McCain men många kapitalister har placerat pengar på bägge kandidater för att säkra sin framtid.

Protektionism

– I förhållandet till Latinamerika kritiserar Obama Bush från en mer protektionistisk ståndpunkt. Han vill behålla exportrestriktionerna mot Latinamerika samtidigt som han fortsätter stödja subventionerna till de stora agroexportörerna i USA. Om vi talar om handel så är Obama ett sämre alternativ för Latinamerika jämfört med nuvarande situation, som inte heller är önskvärd.

Plan Colombia

– Obama är för Plan Colombia samtidigt som han har kritiserat det framförhandlade frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA med hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Obama har inget emot Uribe bara att det är lite obekvämt med att Uribe mördar så många colombianer, främst fackföreningsaktiva. Men det är dubbelt språkbruk eftersom Obama stödjer Plan Colombia som kanaliserar miljarder dollar till en regim som är bland den värsta förbrytaren av mänskliga rättigheter i världen.

Chavez diktatorisk

Vad gäller förhållandet till regeringen i Venezuela är Obama ambivalent, menar Petras.

– Han är mycket fientlig mot Chavez och använder samma argument mot Venezuela som högern; Chavez är auktoritär, diktatorisk, en fiende till USA medan han samtidigt håller dörren öppen för en direkt dialog med Chavez, men bara om Chavez är beredd upphöra vara fiende till USA, upphöra med sitt oberoende, sitt stöd till folkrörelserna i Latinamerika och acceptera den nordamerikanska hegemonin i Latinamerika och Karibien. Dessa villkor neutraliserar varje form av dialog.

Fortsatt blockad mot Kuba

– Obama vill inte ha slut på den kriminella blockaden av Kuba eller sluta stödja kontrarevolutionen med bas i Miami. Han talar om diktatur men säger att han under speciella villkor är beredd på en dialog med Havanna. Men villkoren för en sådan dialog är nästan de samma som dagens; att Kuba tillåter en politisk plattform för kontrarevolutionen och att den socialistiska ekonomin upphör. Det enda som egentligen skiljer Obama med Bush är att Obama är för att anhöriga i Florida kan skicka pengar till Kuba.

För den 4:e Flottan

– Obama stöder aktiveringen av den 4:e Flottan. Han säger inget positivt om immigranterna som tar sig över gränsen från Mexiko och han har stött byggandet av Skammens Mur. Han har inte kritiserat den fruktansvärda repressionen och förföljelsen mot papperslösa i USA men även legala invandrare i USA. Som du ser finns det ingen större skillnad mellan de två kandidaterna i frågan om Latinamerika.

– Obama talar i allmänna ordalag om förändringar som attraherar center-vänster och ett antal intellektuella i Latinamerika. I botten gynnas Obama av argument som att ”vem som helst är ett bättre alternativ än det som vi har i dag”. Det vill säga Bush och McCain. Många hoppas att Obama ska skapa politiska öppningar men Obama har inte aviserat några nya reformer eller former som att komma ner från piedestalen och acceptera och se den nya verkligheten i Latinamerika.

Svart=Progressiv?

Frågan om Obamas hudfärg har av liberaler förts fram som en fördel. När den mäktiga svenska folkopinionen mot USA:s folkmordskrig var som starkast i början av 1970-talet, skickade Vita huset hit Jerome Holland, en svart diplomat som av president Nixon utsågs som ambassadör i Stockholm. Hans landsman Sherman Adams, var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali, han var också en svart Vietnamdesertör som fick en fristad i Sverige där han kallade Holland för ”Housenigger”. Holland, som politisk representant för Vita huset, försvarade folkmordskriget och förväntade sig kanske inte att det fredliga Sverige skulle besvara ambassadören med ruttna ägg i det lilla samhället Glanshammar i Örebro län. Bonniersfären anklagade svenska demonstranter för att vara rasister.

Men har hudfärgen någon politisk betydelse? Condoleeza Rice är både svart och intellektuell men samtidigt före detta styrelseledamot och stor aktieägare i Chevron. Känner hon större tillhörighet till sin sociala klass än färgen på sin hud? Betydde Colin Powells deltagande i Bushregeringen något för att förhindra folkmordet i Irak? Vad bryr sig Rice&Powell om att svarta eller vita immigranter från Mexiko förlorar sina liv när de korsar Arizonaöknen?

Obamas 5-punktersprogram

I de få intervjuer Obama har gett på temat Latinamerika har han kritiserat Bush för att ha ignorerat kontinenten söder om Rio Bravo. ”Därför bör vi inte förvånas över att folk som Hugo Chavez eller länder som Kina fyller detta tomrum” [1]. För att ytterligare markera kontinuiteten av USA:s utrikespolitik sammanstrålade han den 23 maj i år med den USA-kubanska terroristgruppen FNCA (Fundación Cubanoamericana) där han försökte vinna de högerextrema USA-kubanerna i södra Florida genom att lägga sig parallellt med den republikanska utrikespolitiken mot Latinamerika. Obama presenterade sitt politiska program visavi Latinamerika i fem punkter [2]:

1. Direktdiplomati mot Kuba, fortsatt blockad.
2. Isolera Venezuela och deras allierade i regionen med hänvisning till att de påstås stödja FARC-gerillan.
3. FARC-gerillan i Colombia ska betraktas och behandlas som Al-Qaeda och blir den perfekta legitima förevändningen för varje form intervention i regionen, skriver latinamerikaexperten José Antonio Gutiérrez D. [3] under rubriken: ”Obama och Latinamerika, en vänlig imperialism”? Obama säger att han inte kommer tillåta att medlemmar i FARC tar sin tillflykt till grannländerna som kommer att drabbas av Obamas bannbullor, en klar indikation till Venezuela och Ecuador, om han blir president.
4. Han ger också fullt stöd till Plan Colombia och Uriberegimen men Nej till frihandelsavtal (TLC) med Colombia så länge morden på fackliga aktiva pågår.
5. Till Mexiko vill han utöka anslagen via Plan Mérida, en mexikansk variant av Plan Colombia, med förevändningen att bekämpa ”narkotikakartellerna och terrorismen”.

Chavez ”ett hanterligt hot”

Nitton dagar senare intervjuades Obama av Jorge Ramos, direktör för den politiskt högerinfluerade tevekanalen Univisión där han konkretiserade sin syn på om Chavez utgör, som Condoleeza Rice hävdar, ett hot för regionen:

”Jo, jag tror att han är ett hot, men ett hanterligt hot. Vi vet till exempel att han kan ha varit inblandad i stödet till FARC som skadar en granne. Den typen av grannar vill vi inte ha. Jag anser därför att det är viktigt att via OAS och FN inleda sanktioner som ger budskapet att den typen av uppförande är inte acceptabelt. Vad jag vill ha sagt är att vi bör ha en direkt diplomati med Venezuela och resten av länderna i världen”, en ståndpunkt som McCain kritiserade Obama för i den sista debatten mellan de bägge innan valet.

Obama beskriver den venezuelanska regeringen som en auktoritär regim som med checkhäftets diplomati och en antiamerikansk retorik ”upprepar falska löften över misslyckade ideologier i det förgångna” [4]

Chavez tillbakavisade oblygt Obamas påhopp:

– Gentlemannen verkar inte ha begripit att Venezuela befinner sig mitt i en revolution, sa Chavez som berättade att han varit i kontakt med de närmaste allierade inom ALBA, bland dem Fidel Castro:

– Vi kommer inte att böja på nacken för någon, försäkrade Chavez [5] den 16 juli.

Vad är det då Obama kan erbjuda Latinamerika?

Chavez blir Saddam

José Antonio Gutiérrez:

”Han erbjuder ett ovillkorligt stöd till en auktoritär regim som Uribes, dollardiplomati, mer ekonomiska interventioner, erbjudanden om mikrokrediter och andra allmosor för att förstärka beroendet (till USA) samt tomma löften om misslyckade ideologier som ’Washingtons-konsensus’. Retoriken är i praktiken impregnerad av den föråldrade ‘Nationella Säkerhetsdoktrinen’ och för att värma upp misslyckade interventionsprogram kallar han bokstavligen till en ny Framstegsallians [6], som ser misstänkt likartad ut som det kritiserade fiaskot som infördes av Kennedy på 1960-talet”.

Gutierrez menar att Obamas uttalande och programmatiska utspel bekräftar att State Departement inte kommer att förändra sin linje mot Latinamerika i avgörande grad med Obama i Vita huset. Han byter ut Al-Qaeda mot FARC, kampen mot terrorismen ersätts av kampen mot narkotikahandeln. Chavez ersätter Saddam Hussein och Venezuela blir Irans motsvarighet i Sydamerika. ALBA:s medlemsländer varnas för att de kan komma att inordnas i ”Ondskans axelmakter” eftersom de slår vakt om rätten att gå egna vägar, fjärran från Washingtons konsensus.

Vill se om Muren fungerar

För Mexikos 105 miljoner invånare och 12 miljoner i USA, varav majoriteten är papperslösa, utgör Obama på presidentposten ingen större skillnad mot en republikan. Obama stödde beslutet att bygga den 1.100 kilometer långa muren mellan Mexiko och USA för att förhindra 400.000 mexikanska ekonomiska flyktingar som varje år försöker att ta sig över gränsen till USA. På Jorge Ramos’ fråga om han kommer stoppa murbygget om han blir president svarar Obama:

– Jag vill först se om den fungerar.

– Men en mur fungerar.

– Det vet vi ännu inte.

– Men Ni har redan röstat för att bygga muren.

– Det är sant att jag röstade för att inleda byggandet av muren i vissa delar av gränsen, Jag tror att muren har betydelse och där den kan rädda människoliv (500-600 personer dör varje år).

Inte heller Mark Weisbrot, Latinamerikaexpert och chef för Center for Economic and Policy Research i Washington, tror att Obama kommer betyda en helomvändning från USA:s sida mot Latinamerika.

”Om Obama vinner är det troligaste konceptet att president Chavez kommer att hälsa en ny administration välkommen och erbjuda (Obama) en olivkvist. Om Obama lyssnar på sina rådgivare kommer han avvisa (Chavez’ erbjudande) på ett sätt som kommer förstärka status cou. Det finns naturligtvis en möjlighet att Obama kommer gå emot sina rådgivare och överge Washingtons kampanj mot Venezuela. Men det är inte det mest troliga resultatet”, säger Weisbrot [7] i en kommentar över valkampanjen och den ekonomiska krisen i USA.

Latinamerikas nya realiteter

Efter att ha läst säkert ett hundra artiklar, krönikor eller ledare i latinamerikanska medier på temat Obama och Latinamerika, har jag stött på en och annan som hoppas att Obama i grunden kan bryta USA:s morot och piskapolitik visavi Latinamerika. Det är främst den latinamerikanska högern och liberaler som har förhoppningar om att Obama kan skapa illusioner hos latinamerikanerna och få dem att tänka på andra utvecklingsprojekt än ALBA, Petrocaribe eller Banco del Sur. För övrigt är den förkrossande majoriteten av progressiva, demokratiska och vänstern i största allmänhet mycket skeptiska till att Obama i Vita husets innebär någon förändring av förhållandet till grannarna söderut.

Han verkar heller inte ha insett de nya realiteterna i Latinamerika där länderna skapar sina egna banker och frigör sig ur det skruvstäd som Världsbanken och IMF pressade in dem i under skuldkrisens år. Chavez och Venezuela har diversifierat handeln med omvärlden. Exemplet Kina, Ryssland, Frankrike, Iran, Portugal är slående och visar vägen för att vara mindre sårbar när den cykliska kapitaliska krisen nu slår igenom brutalt i den ”friaste” av världar. I dag exporterar Venezuela 250.000 fat olja till Kina. Nästa år har den siffran stigit till 500,000 och om fyra år cirka 1 miljon fat. Exportberoendet till USA minskar parallellt.

Dollarn arkiveras

Tendensen hos övriga Latinamerika är den samma, även om dessa länders manöverutrymme, med undantag för Kuba, är mindre än Venezuelas. Men ett illustrativt exempel på hur Latinamerika förändras är överenskommelsen mellan Brasilien och Argentina som i början av oktober beslutade att betalning för handeln mellan de bägge länderna från och med nu ska ske med den egna valutan. Dollarn arkiveras.

Mitt i den värsta ekonomiska krisen i modern tid debatterar och föreslår ALBA-lägrets och flera av UNASUR:s statschefer att IMF bör läggas ned. Samtidigt föreslås och beslutas om investeringar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och byggandet av nya raffinaderier som för Wall Street nyliberala yuppies måste kännas som en politik avsedd för Månen, så avlägsen är den i förhållandet till krisen i USA.

Eller, som Chavez svarade på frågan vad han rekommenderade latinamerikaner som har sina besparingar i USA-banker att göra:

– Ta ut varenda dollar och placera dem i stället i Latinamerika!

För Barack Obama

Dick Emanuelsson
Noter:

[1] Barack Obama on Iraq War
http://www.ontheissues.org/Celeb/Barack_Obama_War_+_Peace.htm

[2] Remarks of Senator Barack Obama: Renewing U.S. Leadership in the Americas

[3] Obama y América Latina, ¿el imperialismo amigable?
http://www.anarkismo.net/newswire.php?story_id=9067

[4]http://espanol.news.yahoo.com/s/23052008/54/internacional-obama-considera-necesaria-nueva-alianza-latinoam-rica.html

[5] Chávez critica a Obama y dice que "el Imperio es el único agente destructor".
http://www.atravesdevenezuela.com/html/modules.php?name=News&file=article&sid=17778

[6] http://espanol.news.yahoo.com/s/ap/080523/eeuu/amn_pol_obama_latinoamerica

[7] The United States and the World: Where Are We Headed?
http://www.cepr.net/documents/publications/us_world_2008_09.pdf

Nitton döda efter gerillaattack i Peru

<1728 tecken>
TEGUCIGALPA / 081010 / Tolv armésoldater och sju civila dödades förra veckan när den maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso attackerade en militärkonvoj i regionen Tintaypunco, i länet Huancavelica, 280 kilometer från Lima.

I ett pressmeddelande från den peruanska arméstaben bekräftar man det svåraste militära bakslaget på tio år mot den gerilla som de peruanska myndigheterna trodde sig ha besegrat när dess ledare, Abimael Guzman, alias ”Presidente Gonzalo”, fängslades 1992 och som då uppmanade sina styrkor att lägga ned vapnen.

Enligt försvarsminister Antero Flores Aráoz hade gerillan grävt ned landminor i vägen som detonerade när militärkonvojen anlände till området där gerillan låg i bakhåll. Efter explosionen öppnade gerillan eld och dödade tolv soldater och sju civila, som förmodas ha fått ”lift” med konvojen. Strider pågick, enligt myndigheterna, i flera timmar innan bägge parter drog sig tillbaka.

Strider har pågått det senaste året och ett stort antal armésoldater har sårats. De anklagas också för att vara ansvariga för försvinnandena av elva civila i byn Río Seco.

USA-baser

Området där de militära konfrontationerna har ägt rum har uppmärksammats av den politiska oppositionen i Peru som anklagat den socialdemokratiska APRA-regeringen för att ha upplåtit peruanskt territorium för beväpnade USA-soldater. I amazonasstaden Iquitos har Pentagon en stor militär träningsbas för peruanska specialtrupper som tränas i antigerilla- och djungelkrigföring. Den ligger på samma latitud som USA-basen i staden La Manta, Ecuador, som Pentagon nu tvingas att utrymma när kontraktet löper ut i november 2009. Den nya konstitutionen förbjuder såväl utländska trupper som militärbaser på ecuadorianskt territorium.

Dick Emanuelsson

”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

I Colombia har staten bara dömt 1,2 procent av mördarna av facket

<3658>

Etthundrafyrtiofyra mördade fackledare 2006

TEGUCIGALPA / 070924 / Under 2006 mördades 144 fackligt aktiva människor i världen. Deras enda brott var att de försvarade rätten att organisera sig och rätten till ett kollektivavtal. Det slår den Internationella Fackföreningskonfederationen (IFK) fast i sin ”Årsrapport 2007, över brott mot de fackliga rättigheterna” i världen.

I rapporten konstaterar den fackliga internationalen med 168 miljoner medlemmar att antalet mördade fackföreningsledare har ökat med 25 procent och att förföljelsen på alla nivåer har intensifierats. Den nyliberala modellen inte bara dräper arbetarledare utan slår även sönder de lagar som skyddar och ger de anställda vissa rättigheter på arbetsmarknaden, hävdar rapporten.

I världen arresterades 5.000 personer och 8.000 arbetare avskedades på grund av sina fackliga aktiviteter. De multinationella bolagen anklagas för att utnyttja den ”flexibla” arbetsmarknaden och införa sina egna regler där bildandet av ”gula fackföreningar” har blivit legio i vissa delar av världen.

I Panama sköts Osvaldo Lorenzo, den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet i huvudstaden, ihjäl den 14 augusti i år. Han ledde sina medlemmar i en strejk mot det stora brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht. Företaget hade avskedat 100 arbetare som var anslutna till Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS och det var mot detta beslut som byggfacket demonstrerade när Lorenzo sköts ihjäl. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Byggnadsarbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget hade organiserat i Sindicopp, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de sociala och ekonomiska rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

Colombia toppar som vanligt, med 78 mord eller drygt hälften, listan över fackligt aktiva som mördades 2006. Mellan 1994-2006 har 1.165 colombianer från facket mördats men bara 56 förmodade mördare har gripits och av dessa har 14 dömts som skyldiga, eller 1,2 procent, en bekräftelse på den totala straffriheten.

Efter Colombia följer Filippinerna där den antifackliga mordvågen 2006 skördade 33 offer. Myndigheterna i flera asiatiska och afrikanska stater anklagas också för att vara delaktig i eller ansvarig för mord på facket.

Även om inte fackligt aktiva mördas i den industrialiserade världen i Nord, visar IFK:s årsrapport att förföljelsen inte är mindre än i Syd. Australien är ett exempel på hur högerregeringen försämrar arbetsrätten samtidigt som den attackerar fackets kamp för värdiga arbets- och löneförhållanden. Lagen ”Alternativ för de anställda” innebar att en rad sociala och ekonomiska erövringar som facket hade gjort under decenniers kamp försämrades kraftigt. Det fackliga manöverutrymmet begränsades dramatiskt samtidigt som en lag mot vilda strejker infördes med skyhöga böter för att förhindra arbetarna att gå ut i försvar för sina rättigheter eller mot hänsynslösa arbetsgivare.

I USA försvann genom en lagändring rätten för miljoner offentlighetsanställda att tillhöra en fackförening. Årsrapporten pekar också ut transnationella bolag som Coca Cola, Wal-Mart, Goodyear, Nestlé och franska byggiganten Bouygues som speciellt antifackliga som bland annat utnyttjar de antifackliga lagar som införts i länder som Polen.

Precis som tidigare år fördömer det internationella facket de så kallade Maquilasföretagen i de ekonomiska frizonerna i Asien, Latinamerika och Afrika som i första hand drabbar den kvinnliga arbetskraften.

Dick Emanuelsson

La impresionante generosidad de Uribe hacia la “guerrillera” que secuestró una avioneta

Por Dick Emanuelsson *

CENTROAMÉRICA / Cada vez cuando los parapoliticos Uribistas, entre ellos esta vez el primo Mario Uribe, son detenidos (ya son 37 presos Uribistas/congresistas), “deserta” un(a) "guerrillero(a)" o explota una bomba en alguna ciudad de Colombia con resultados fatales.

Ahora leo El Tiempo que una guerrillera, armada hasta los dientes, haya secuestrado una avioneta en Puerto Príncipe, departamento de Vichada (cerca la frontera con Venezuela), una de las ciudades más militarizadas de Colombia. Con el fusil en la espalda del camuflado caminó hasta que llegó a la avioneta en la pista de aterrizaje, pidió amablemente el piloto de llevarla a la ciudad de Villavicencio, dos horas más allá. Según El Tiempo la guerrillera tenia un fusil Galil (que tiene el ejercito), “entregó también cinco proveedores, 150 cartuchos y un machete”.

Y lo lindo de esta historia sin sangre derramada es que la guerrillera encontró una comprensión total en los altos mandos de las Fuerzas Militares por su actuación, como pudiera ser una reconciliación entre los colombianos:

“La intención de ella, desde el principio, era fugarse y tratar de rehacer su vida. Por eso tomó la decisión”, indicó el coronel Pablo Gómez, comandante de la Policía en el Meta.

La guerrillera a su vez también era muy comprensiva con el único pasajero y lo dejó bajar de la avioneta antes de que partiera de Puerto Príncipe con rumbo a Villavicencio. Es decir; ¡nada de rehenes aquí, no!

El diario del ministro de Defensa, Juan Manuel Santos y su co dueño y primo, el vicepresidente Francisco Santos, relata que:

“La pista de Puerto Príncipe, llamada La Victoria, está ubicada a dos horas de Villavicencio y tiene restringidos los vuelos por la Fuerza Aérea Colombiana”.

Pero ahí entra una guerrillera vestida para la guerra, armado con un fusil Galil, dos granadas en la cintura, machete, cinco proveedores en su pecho y con el fusil en la espalda y le pide al piloto que la lleve a una ciudad dos horas más allá.

¿Así no más?

De pronto alguien cree ese cuento. Pero yo no lo hago.

En diciembre del 2000, viajé de Villavicencio a la ciudad Calamar para hacer unos reportajes con el concejo y el entonces alcalde de la ciudad bajo control guerrillera en el departamento del Guayare. Toda persona que ha viajado en esas avionetas de cuatro asientos, partiendo de la ciudad de Villavicencio, sabe que los controles del DAS, (Departamento Administrativo de Seguridad, la policía política secreta bajo el mando personal del presidente), los organismos de la inteligencia del ejército es total, más todo el personal uniformado. Cuando venia de vuelta de Calamar, fuimos recibidos por una comitiva del DAS que hacia un interrogatorio y chequeo total del bagaje.

Y ahora, más que nunca, los aeropuertos, tan chico o grande que sean, son militarizados, sobre todo con personal de la inteligencia y del DAS, observando todo.

Dice El Tiempo, citando las autoridades militares y policiales:

“Extraoficialmente se conoció que la guerrillera no sería judicializada por secuestro, sino admitida en el programa de reinserción del Gobierno y por ahora está bajo protección de la Policía.”

¡AJA! Y ahí pasa rapidito a otro lado.

Para todos los periodistas en Bogota, no es ningún secreto que los funcionarios del regimen de Uribe trabajan frenéticamente para convencer a los presos guerrilleros de trabajar por el regimen, es decir; pasar al “otro lado”. Los presos que son sentenciados a 10-40 años pueden ser presa fácil si no tienen la suficiente convicción ideológica para resistir la oferta de salir de la cárcel si coopera con la inteligencia militar y con Uribe, entre lo cual, se destaca los montajes contra la guerrilla, autoatentados y sobre todo, de involucrar al Secretariado del Estado Mayor de la guerrilla en acusaciones de narcotráfico.

“Trabajamos fuerte para dividir a los presos de las FARC adentro de las cárceles”, decía el asesor de Uribe, José Obdulio Gaviria, (primo hermano de Pablo Escobar del Cartel de Medellín), en el programa “Hora 20” en Caracol de Néstor Morales, cuando Uribe intentó de hacer un espectáculo, liberar algunos presos comunes, desertores o algunos que había negociado su salida de la cárcel, en cambio de un relato firmado en Blanco y redactado por el DAS y así poner las FARC ante el mundo como intransigente y terrorista,.

Eso es lo que ha pasado ahora con la “guerrillera”, que también puede ser una agente de la inteligencia que logró infiltrarse en las filas guerrilleras y que ahora sale a la luz pública, que también sucede a veces.

Uribe esta muy presionado por toda la comunidad internacional, hasta por los integrantes del G8, de realmente hacer algo sustancioso en el tema del intercambio humanitario de prisioneros de ambos lados. Se ha quedado el la estación mientras el tren con la senadora Piedad Córdoba y el presidente Chávez ha volado con una velocidad que impresiona a todo el mundo. Y se nota que Uribe esta irritado, por eso le sale todo el arsenal de adjetivos contra su enemigo político-militar de la insurgencia, hasta enlodar la tribuna de la ONU con su vocabulario.

También esta presionado Uribe por los informes que contradice Uribe en la ONU; que todo esta tranquilo en el país, que ahora no hay motosierras de los paramilitares, que los 31.000 matones o vigilantes del sistema llamado “democracia colombiana” trabajan honrosamente y no se dedican a matar sindicalistas, a pesar que fueron asesinados 75 el 2006, la mitad del mundo,.

¡Que no¡ los informes serios muestran que la mitad de los municipios del país esta bajo control a todos menos el estado, o mejor dicho; los agentes ocultos del estado terrorista siguen trabajando igual como antes. En texto claro eso significa lo mismo como en las elecciones del 2002, que los representantes del establecimiento ganarán como han hecho desde que fueron derrotados los colonialistas españoles por que las alternativas políticas y populares son impedidos por un estado que en forma sofisticada cierra todo los caminos democráticos, sea con mentiras como el caso de J.M. Santos, asesinatos, masacres o a través montajes como el caso de tantos “guerrilleros” al servicio a la inteligencia militar.

Pero la gente yo no traga más cuentos. Ahora dice el gobierno y los generosos generales que la “guerrillera” no es una secuestradora sino una pobre mujer que escapó de los “Diablos de Marulanda”, por eso no habrá juicio público en donde se puede enfrentar las acusaciones de un verdadero terrorismo que significa de secuestrar un avión. No importa, la gente ya no cree más en esos mentirosos funcionarios del estado.

* Reportero en America Latina

Uribe teme que USA canjea Simón y Sonia en cambio a los tres agentes de la CIA en poder de las FARC

Por Dick Emanuelsson

BOGOTA / 070925 / Bajo el titulo “Minando el terreno: Uribe quiere que participen congresistas de EE.UU. en reunión de Chávez y FARC”, la agencia de noticias venezolana Aporrea desenmascara la verdadera intención de Uribe de crear trampas en el camino de un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la insurgencia de las FARC en Colombia. Ya el presidente colombiano siente que el piso arde ante el avance que ha tenido la senadora Piedad Córdoba en compañía del presidente venezolano Hugo Chávez en el tema del canje.

Sin embargo, Uribe tiene miedo hasta por los norteamericanos que no descartan de sentarse a conversar con la guerrilla para ver la suerte de los tres espías gringos, empleados de la CIA que fueron derribados el 13 de febrero del 2003. Hay que ver lo que proponen los guerrilleros, declaró el embajador norteamericano en Bogota el lunes.

La intención de Piedad Córdoba de entrevistarse con los guerrilleros “Sonia” y “Simón Trinidad”, encarcelados en Estados Unidos, no le cayó nada bien al gobierno de Uribe. “El Gobierno de Colombia no apoya solicitudes para que Estados Unidos regrese a la señora 'Sonia' y al señor 'Simón Trinidad'. Que los regresen una vez cumplan la pena en EE.UU.”, decía Uribe en Nueva Cork ante la prensa.

Sin embargo, recordó que antes de la entrega a Estados Unidos de estos dos guerrilleros, ofreció públicamente a las FARC que si liberaban a los secuestrados, el gobierno no los extraditaría, “pero las FARC no aceptaron y eso es bueno recordarlo”.

Pero lo que no dice Uribe, es que el mandatario colombiano quiso poner la insurgencia ante un chantaje el 31 de diciembre del 2004; o acepta mi exigencia de liberar a todos los secuestrados en las manos de las Farc o extradito a “Sonia” y Simón a los Estados Unidos, era el mensaje típico del mandatario colombiano.

Para la esposa de Trinidad, Lucero Palmera, la extradición de Simón a USA fue un acto humillante y vergonzante de Uribe pero que no, de ninguna manera, desmoralizó a los guerrilleros que en sus campamentos vieron en la televisión el medio día como los “gorilas” del presidente Uribe llevaron a un guerrillero que no se veía para nada derrotado, sino al contrario; que con los puños esposados en alto lanzó consignas en pro a la revolución colombiana, Bolívar, Marulanda y a la guerrilla de las Farc.

Vale la pena de regresar a las declaraciones de la esposa de Simón Trinidad, la guerrillera Lucero Palmera, para entender como Uribe jugaba y botaba el canje a un callejón que si, puede tener una salida, como escribía Alberto Matta, ex consejero por la paz en el departamento del Valle, en una excelente crónica hace unos días.

A continuación, una parte de la larga entrevista (casi dos horas) realizada en abril 2005 con Lucero Palmera tocando el tema de la extradición de su esposo a Estados Unidos:

De la selva del sur de Colombia:

“Sobresalió el odio de clase”. . .

. . . dice la esposa de Simón Trinidad ante la decisión de Uribe de extraditar a su esposo a EE.UU.

Dick: Yo sé que de ahí (huyendo Lucero con la hija de los dos, de Quito, en donde fueron detenidos el 2 de enero del 2004) fue una gran aventura con tu hija, unos caminos y trochas, pero ahora estas de vuelta al campo guerrillero en el sur de Colombia y en el centro del huracán del Plan Patriota.

¿Como sentiste tu y como reaccionaron los guerrilleros el día 31 de diciembre del año pasado (2004) cuando fue oficializada la decisión de Uribe de extraditar a los EE.UU. a Simón Trinidad, un hecho que mostraron prácticamente todo ese día en los noticieros? ¿Como fue la reacción de los guerrilleros en tu campamento?

Lucero: Rabia, indignación, sobresalió el odio de clase, Uribe lo que quiso hacer con eso fue como rebajarle la moral a los guerrilleros. Era un 31 de diciembre que para la mayoría de los guerrilleros y para el pueblo colombiano, es una fecha especial. Cuando dieron la noticia, en el caso mío especialmente; fue muy doloroso y todas esas cosas, pero más que eso, por encima de eso, era la indignación. Ver en la práctica una experiencia que nunca a los guerrilleros y a las masas se les va a olvidar, lo que es lo indigno de un gobierno que esta arrodillado a los intereses del imperialismo norteamericano. La manera tan baja, la manera tan indignante, la manera tan cínica con la que se da eso.

Uno cuando ve esas imágenes todavía, esas donde Simón aparece desarmado con las manos esposadas y con soldados armados hasta la coronilla con miras infrarrojas, con fusiles, con cananos, con chalecos antibalas agarrando a Simón que esta prisionero, que esta con las manos esposadas, pero que aún así en medio de esa situación se esta haciendo sentir como revolucionario, uno no siente sino rabia y ese fue el sentimiento generalizado de todos los guerrilleros que compartían conmigo el campamento, donde nosotros vimos ese 31 de diciembre a las 12 del día la noticia de que Simón iba a ser extraditado a los EE.UU. El odio de clase salió a flote, o sea para esta generación de guerrilleros que vimos eso, pienso que Uribe encontró y ocasionó un sentimiento distinto al que el quería que nosotros tuviéramos.

Dick: ¿No se desmoralizaron entonces?

Lucero: ¡Por el contrario!, nuestra moral revolucionaria se fortaleció.

Dick: ¿Como se sentía, cuando no se escuchaba tanto, pero cuando fue capturado y llevado a Bogota ese día el 2 de enero del 2004, él hizo varias consignas en pro de las FARC, Bolívar y Manuel Marulanda y también cuando salía en extradición un año después a EE.UU.?

Lucero: Para nosotros los revolucionarios el ejemplo que ha dado Simón, luego Sonia, luego el camarada Ricardo y tantos otros guerrilleros que están en las cárceles del país, ese sentimiento de nosotros hacia ellos, primero es un sentimiento de admiración, de ver como ellos, así como dicen nuestros documentos de mostrar nuestra firmeza revolucionaria en las condiciones que sea, ellos demostraron y la están demostrando.

* Dick Emanuelsson es corresponsal sueco en América Latina.

(Entrevista con Lucero Palmera, guerrillera y esposa de Simón Trinidad (Parte III)

'Los norteamericanos y Uribe le temen a Bolívar hasta en una fotografía' Por: Dick Emanuelsson (especial para ARGENPRESS.info)* (Fecha publicación:07/09/2005)

Escucha la entrevista en audio:

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:16:01 Tamaño del archivo: 2,27 MB

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:12:31 Tamaño del archivo: 1,43 MB

Fuente: http://www.argenpress.info/notaold.asp?num=023791

KVINNA I FARC-GERILLAN: ”Vår kamp handlar om befrielsen för såväl kvinnor som män”

Av Dick Emanuelsson

Sakta klyver den tio meter långa kanoten, en urholkad jättelik trädstam från regnskogen, det mörka vattnet. Det dova mullret från en 40 hästar stark Johnson utombordare, paddor och fåglarnas nattkonsert är det enda som hörs på floden Rio Cimitarra, cirka 55 mil norr om huvudstaden Bogota. Motoristen lyser med en stark ficklampa i det svarta vattnet, risken för att stöta på trädstammar är stor. Ibland tvingas han lyfta upp utombordaren för att undvika att propellern slås sönder. Bakom oss lämnar vi byn San Francisco i regionen Magdalena Medio och jag färdas mot ett ovisst öde.

Ingen av de cirka tio gerillasoldaterna från ELN säger något. Framför mig sitter en lång yngling med indianska drag och kramar sin flickvän. Det israeliska Galilgeväret har han i knät, mellan sig och tjejens kropp. Hennes siluett blänker till ibland i månljuset och ser jag en underskön kvinna i 22-23-årsåldern som ler mot mig när hon vänder sig om och ansiktet antar konturer och form i månskenet. I en timme reser vi i tystnad på floden tills vi kommer fram till en by som jag inte har den minsta kännedom om.

Fem timmar tidigare hade jag anlänt tillsammans med folkombudsmannen samt fyra lastbilar med förnödenheter till de hungrande bönderna i floddalen Rio Cimitarra. Till och med en reporter från New York Times var på plats med fotograf men återvände till staden Barrancabermeja med de andra journalisterna innan skymningen. Jag beslöt att stanna på uppmaning av bondeledarna för att studera deras FN-finansierade Buffaloprojekt.

Men det här är gerillaområden som Farc och ELN kontrollerar sedan flera år. USA-journalisten spärrade upp ögonen och såg förskräckt ut när gerillasoldater från de bägge grupperna plötsligt dök i byn. De ställde sig i byns enda affär för att svalka sig med en öl i den 35-gradiga hettan. Då ställde jag frågan till ELN-kommendanten om han gav tillåtelse för en intervju. ”Vi hörs om någon timme”, sa han och försvann.

Klockan 7 kom han tillbaka och sa att han var beredd.

Jag följde honom i fotspåren som bar ner mot floden. I mörkret steg vi om bord på kanoten som nu förde mig bort från bönderna till en annan by. Men det blev ingen intervju, varken den kvällen eller dagen efter. Andra mer dramatiska händelser skulle inträffa.

Gerillaartilleri

Först trodde jag att jordbävningen från El Salvador hade drabbat även Colombia. De breda plankorna i det enkla huset hos den fattige bonden som jag övernattade hos skakade, ja hela marken skakade av explosionerna när gerillans artilleri skickade iväg de första specialpreparerade bomberna via specialbyggda gasoltuber på 100 libras, cirka 45-literstuber, klockan 2 på natten. De måste ha orsakat desperation och panik när bomberna landade i den största paramilitära basen. En kombinerad styrka av specialtränade gerillasoldater från FARC och ELN attackerade. Målet var fem baser som en paramilitär styrka hade upprättat den 3 december då de anlände till ”El Filo de Rentería” i södra delen av länet Bolivar.

Gerillasoldaterna från ELN hade några timmar tidigare inkvarterat mig hos bonden samma kväll jag hade anlänt till byn Puerto Matilde. Det lokala gerillabefälet sa att han måste kontakta den centrala gerillabasen om tillstånd för att ge intervjun. ”Det bästa vore om du kunde ta dig ända fram till Coce”, ELN:s högkvarter, i bergen i södra delen av länet Bolivar.

Men det avgörande slaget mot den paramilitära truppstyrkan i bergen skulle komma i vägen.

Miljökamp a la gerillan

Efter ett dygn på hästrygg och i kanot var jag på plats bland skyttegravarna uppe i bergen, guidad av gerillaledarna ”Alberto” från FARC och ”Julian” från ELN-gerillan.

Solen steker, kvicksilvret ligger mellan 35-40 grader. Vägen till skyttegravarna var bland de vackraste jag sett under mina nära 30 års bevakning som reporter av Colombia. Floden Rio Cimatarras kanter befolkas av halvmeterstora sköldpaddor som lägger tusentals ägg i de sandiga flodbankarna. Leguaner, kolibris och papegojor är lika vanliga som duvorna på Hötorget i Stockholm. Regnskogen och dess invånare har getts en chans att återhämta sig efter decennier av skövling och jakt.

Gerillan tillåter inte att sköldpaddornas ägg säljs på marknaden i Barrancabermeja, bara för böndernas egen konsumtion. Avverkningen av urskogen har också begränsats kraftigt, fiske med dynamit är nu absolut förbjudet och kokaodlarna måste odla lika mycket vanliga grödor som koka, annars åker de härifrån, hade Gilberto Guerra, ordförande för det starka bondekoperativet i Cimitarra, sagt när jag åkte på floden med honom.

Men nu stod jag på höjderna av bergskedjan El Filo och beskådade skyttegravarna där elva paramilitärer fann en grav de själva grävt. Det här är traditionella gerillaområden och vi har aldrig låtit paramilitären inta positioner för att massakrera civilbefolkningen. Men nu fick de hjälp av armén, säger gerillaledaren Alberto från Farc.

I detta område finns det starka ekonomiska intressen och fyndigheter som guld, vilket ett USA-företag vill exploatera, mycket olja samt kokaodlingar. Det enda hindret har varit de två gerillaorganisationerna, tillägger ”Julian” från ELN.

På marken ligger ”costales”, kaffesäckar fulla med arméammunition. Ett stort antal gevär och granatkastare har också beslagtagits från de cirka 100 paramilitärerna som flydde okontrollerat över ett träsk i riktning mot armébasen i staden Yundó, som man kan se på natten från höjderna. Men det mest intressanta och avslöjande för i vems tjänst ”Den 6:e Divisionen” står återstod. Gerillaledarna tar fram ett paket med alla de ID-kort som insamlats från de elva paramilitärerna som dödades vid striderna. Den som ledde ”Los Paras” hette Henry Morales Rojas. Hans ID-kort är utfärdat av det colombianska försvarsministeriet och armén. Bilden föreställer en 26-åring med svart basker. Övriga uppgifter säger att han tillhörde antigerillastyrkorna inom armén, de s.k. Rambosoldaterna. Flera andra ID-kort är utfärdade av de väpnade styrkorna eller försvarsministeriet.

Detta visar den uppenbara länken mellan militären och de paramilitära grupperna, säger Julian. Se här, säger han och pekar på fyra plåtburkar som ligger bredvid en skyttegrav. Det är arméns burkar med raderade serienummer för 7.62 mm ammunition. Men inte bara ammunition kommer från armén. Det här är tre minor modell Kleymore, USA-minor, som armén förfogar över och som används av paramilitären.

’La Paisa’ och Oneyda

Tillbaka högre upp i bergen träffar jag den regionale chefen för FARC-gerillan i Magdalena Medio, Pastor Alape, en 40-årig man med intellektuellt utseende och en analytisk förmåga som imponerar. Bredvid honom sitter ELN-kommendanten Gallardo. Runt omkring har gerillasoldaterna från bägge organisationer inlett slutfasen i den militära operationen och mulåsnor som burit ”kanonerna” är redan färdigpackade.

Ett stort inslag bland gerillan utgörs av kvinnor, allt från 17 år och uppåt. ”Hos FARC är det nästan 40 procent av våra trupper som är kvinnor, de är ena riktiga ”verracas”, tuffingar och har ett psyke som är beundransvärt”, upplyser Pastor Alape och Gallardo nickar leende.

”La Paisa”, en 22-årig Medellintjej med gröna ögon och kastanjebrunt hår ler bekräftande och kastar ledigt upp den 20 kilo tunga ryggsäcken på ryggen, tar sitt sju kilo tunga automatgevär och kastar upp det på axeln, rättar till macheten i midjebältet och handgranaterna som sitter på samma bälte och ställer in sig i ledet mellan sina kamrater. Det är dags att marschera till nästa stridsavsnitt.

Samma säkra ansiktsuttryck hade jag mött när jag för första gången, 1988, beträdde gerillakontrollerat område. Det var under fredsprocessen mellan den konservative presidenten Belisario Betancourt och FARC-gerillan (maj 1984-december 1990). Oneyda, som hon hette, var en 26-årig bondekvinna från länet Santander. Hennes livsberättelse har många röda trådar med andra kvinnor och män inom gerillan.

– Jag arbetade hos godsägaren men han behandlade oss sämre än sina egna djur. När vi ställde krav skickade han armén på oss, många bönder dödades och andra lyckades fly som internflyktingar till städerna, andra anslöt sig till FARC, sa hon med sin lågmälda röst och indianska ansiktsdrag.

Den stora andelen kvinnor i den colombianska gerillan har väckt en del uppmärksamhet. Intervjuer med sårade armésoldater i den största och enda heltäckande dagstidningen El Tiempo berättade för några år sedan med respekt om hur gerillakvinnor i bananregionen Urabá anföll armébataljonen med ett mod som imponerade på dessa manliga ”Rambos” och bekräftade Pastor Alapes ord om gerillakvinnorna som ”Verrracas”. Men där finns också, i synnerhet de senaste åren, anklagelser om ”tvångsrekrytering” eller gerillabefäl som utsätter de kvinnliga gerillasoldaterna för ”sexuellt utnyttjande”. Jag har dock aldrig stött på ens indicier eller påståenden om ”läs-mellan-raderna”. Och jag har intervjuat eller talat med hundratals gerillasoldater sedan 1988 då jag gjorde det första ”gerillareportaget”. Men vi låter kvinnorna själva tala.

Kvinnlig radiochef

Regnskogen är tät och förhindrar att flyget eller helikoptrarna upptäcker gerillan. Jag älskar detta Colombia som har, trots att det råder krig och bomberna kan fällas, en lugnande effekt på en stressad reporter, en bjärt kontrast mot ”Monstrets Bogota”, med sina miljoner fordon, bussar och eviga kalla regnande.

Den blöta stigen upp mot det lilla gerillalägret där radiostationen ”Voz de la Resistencia”, Motståndets Röst, dränks ibland av den lilla bäcken. Och plötsligt ligger den där, den otroligt vackra korallormen, 1,5 meter lång och jag tror att jag ska få en hjärtinfarkt när jag nästan trampar på den. Gerillasoldaterna skrattar åt min reaktion och tillägger; ”ingen fara, den är stendöd”. Och jag ser att ormen med det dödliga bettet har fått skallen krossad.

– Välkommen! säger Lucero Palmera, chef för radiostationen, det här är ett litet läger med fem kamrater som arbetar på stationen och resten av kamraterna utgör en säkerhetsstyrka i händelse av att fienden upptäcker lägret. Stationen har den politiska uppgiften av att informera om FARC:s aktioner, politik och vara en förbindelselänk mellan gerillan och civilbefolkningen, en politisk orienterare, säger hon med ett leende.

Det här är södra Colombia, till stor del under kontroll av FARC som finns överallt när man reser på floderna. Gerillaposteringar rapporterar via sin kortvågsradio om varje rörelse på floderna. Ecuador ligger inte långt borta och gerillan köper en stor del av sin proviant och andra förnödenheter från grannlandet. Affärsmännen gläds åt gränstrafiken.

Lucero var 15 år när hon anslöt sig till FARC-gerillan. Då bodde hon uppe i norr, vid Karibiska havet och arbetade redan sedan 13-årsåldern politiskt i det kommunistiska ungdomsförbundet, JUCO. Men hon ville mer och det legala arbetet i JUCO var öppet och därför farligt. Hennes första politiska uppgifter inom FARC var att sprida gerillans flygblad på högstadie- och gymnasieskolan i staden. Att sprida ungdomsförbundets flygblad är farligt men att sprida gerillans kan sluta med döden. Lucero ingick i en grupp av medlemmar från JUCO och ville ansluta sig till FARC redan efter en kort tid. Men den politiskt ansvarige inom gerillan ville att hon och hennes kamrater skulle tänka igenom beslutet riktigt grundligt och framför allt fortsätta med det framgångsrika propagandaarbetet på skolorna i staden. Till slut hade processen mognat och Lucero drog på sig gummistövlarna med skaft till knäna och en ryggsäck med det viktigaste och gick in i djungeln och har sedan den dagen för 19 år sedan inte lämnat gerillan.

– Ja jisses, det beslutet förändrar ditt liv fullständigt, säger hon och brister ut i ett skratt när jag frågar henne om hon någonsin har ångrat ett sådant drastiskt beslut?

Che Guevaravisioner

– Visst hade jag och kamraterna en del romantiska Che Guevaravisioner, men det avgörande är den egna verkligheten i vilken vi lever i, den verklighet som handlar om koncentrationen av jorden i ett fåtal land- och boskapsägares händer, hur dessa skapar paramilitära dödsskvadroner som patrullerar och mördar tillsammans med armén för att försvara privilegierna, hur dina släktingar som vågat delta i den legala politiska eller sociala rörelsen en dag påträffas i ett dike, styckade med motorsåg eller halshuggen med machete. Det är den verkligheten som ibland är så påträngande, att om du vill rädda livet på dig själv flyr du antingen till Bogota eller de stora städerna eller, vilket är det säkraste och bästa sättet, ansluter dig till gerillan. Denna sociala och ekonomiska bakgrund, kombinerat med en socialistisk vision som vi redan hade från JUCO, utgör de grundläggande faktorer som gör att en colombian eller colombianska är beredd att till och med offra sitt liv för att skapa det Nya Colombia som folket behöver. I den kampen övervinner du rädslan.

Många av hennes närmaste vänner är mördade och flera mor- och farbröder. För två år sedan mördades hennes bror. I famnen hade han Luceros brorsdotter, bara två år gammal. Brottet? Släkt med en gerillasoldat.

Lucero kommer från länet Cesar där Ricardo Palmera var en hög banktjänsteman och bördig från en aristokratisk familj. Han deltog i bildandet av vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som blev resultatet av ”Eldupphöravtalet” 1984 mellan Betancourt och FARC. Men inte ens den offentliga lanseringen av denna nya politiska oppositionsgrupp, där även vissa gerillaledare deltog, kunde genomföras utan hot och mord. Den fysiska elimineringen från första början av UP var ett beslut som den militaristiska delen av oligarkin i Colombia hade tagit i samförstånd med de främsta generalerna och den ekonomiska eliten i landet. Det positiva mottagande som UP hade fått i breda folkliga kretsar skakade etablissemanget hos tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ricardo Palmera beslöt att i största hemlighet ansluta sig till FARC-gerillan när hans kamrater i UP i Cesar mördades en efter en. Ricardo blev ”Simon” och Palmera förvandlades till ”Trinidad”.

Kärlek och barn

De var i FARC som Lucero och Simon träffades och efter en tid uppstod tycke. Av en ren ”olycka” blev Lucero med barn, vilket är en omöjlig ekvation för ett gerillapar i krig, och flickan som föddes lämnades över till Luceros mamma. Under fredsprocessen i San Vicente de Caguán (1999-20 februari 2002) var Trinidad en av gerillans talesman i de politiska konferenser som sändes varje söndag i den statliga TV-kanalen. Om inte de konkreta fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen bar frukt, så har den colombianska folkrörelsen aldrig haft så mycket utrymme i massmedia, främst TV, som under denna fredsprocess. Över 30.000 tal eller föredrag hölls i fredszonen som behandlade i stort sett varje område inom det colombianska samhällslivet. Många av dem som höll inlägg dessa söndagar i San Vicente de Caguán och som sändes i TV, mördades när de återvände till sina byar, universitet eller arbetsplatser.

När fredsprocessen ensidigt avbröts av Pastrana den 20 februari 2002, fick Trinidad andra politiska uppgifter av El Secretariado, det 7-mannaråd som är den högsta ledningen mellan gerillakongresserna. En av dessa uppgifter var att söka kontakt med James Lemoyne, Kofi Annans högra hand och ansvarig för fredsprocessen och Colombia inom FN, för att få till stånd en utväxling av krigsfångar på bägge sidor, bland dem Ingrid Betancourt, som hade gripits den 23 februari 2002 i utkanten av San Vicente de Caguán. Tre dagar hade gått efter att Pastrana avbrutit fredsprocessen och inlett bombningar av det som var ”Fredslaboratoriet”.

Den 2 januari 2004, efter två veckors sonderingar i Ecuadors huvudstad Quito, greps Ricardo och Lucero av ett kommando under ledning av CIA. De var då i sällskap med sin då tolvåriga dotter. De som gjorde själva gripandet var colombianska och ecuadorianska poliser. Ricardo deporterades redan dagen efter till Colombia medan Lucero och hennes dotter, släpptes och med hjälp av ecuadorianska kontakter, korsade floden San Miguel och begav sig in i djungeln och tillbaka det Södra Gerillablocket. I dag försmäktar Ricardo ett långt fängelsestraff i USA, dömd för att ha varit ansvarig för nedskjutningen av tre CIA-agenter i februari 2003 som spionerade på gerillan via en sofistikerad spionutrustning de förfogade över i planet. I själva verket, menar gerillan, håller USA Ricardo som en gissland och gerillan har erbjudit Bush att utväxla krigsfångar.

Ångrat sig?

Hur är den första tiden i gerillan för en tjej från staden?

– Det är en otrolig tuff tid. På den tredje dagen av en marsch tror du att du inte ska orka. I det civila livet är det en bekväm tillvaro, även om du har skyldigheter, så klart. När du ansluter dig till gerillan regleras ditt nya liv av ett antal normer och ett reglemente som du är skyldig att följa. På det följer den fysiska bördan som är total! säger hon och spricker ut i ett nytt leende.

Har hon ångrat sig någon gång, steget som innebär att man ansluter sig till gerillan där man stannar tills uppgiften är fylld, det vill säga skapandet av ett nytt Colombia?

– Kanske inte så mycket att jag har ångrat mig. Men visst är det tungt men samtidigt är det tillfredsställande för det handlar om ett fritt självständigt beslut som du själv tar utan någon som helst press.

Och den första striden. . . var du rädd?

– Huiii, säger hon och ögonen plirar till. Men det var en nyttig erfarenhet. Den första striden jag deltog i ägde rum ett år efter att jag anslutit mig och genomgått den grundkursen som pågår i tre månader för nya rekryter. I den kombineras den militära utbildningen med den politiska. Den politiska utbildningen ger svaret till varför vi befinner oss i en väpnad kamp mot fienden. Får man godkänt i grundkursen antas man till gerillan och placeras i en militär front, som utgör den organisatoriska strukturen för gerillan. Där tas man ut för olika uppgifter som till exempel när jag valdes ut för att delta i min första strid som gick ut på att söka upp fienden och attackera den. Att förneka att man är rädd för farorna som striden innebär är att lura sig själv. Men det är ingen rädsla som förhindrar dig att delta i uppgiften. Man ser när fienden dyker upp och hur vi närmar oss den. De första skotten avlossas, man rycker fram, hoppar eller springer och rädslan försvinner av någon underlig anledning av sig själv. Striden är på sitt sätt ett bevis på din ideologiska övertygelse och styrka, ty du placerar dig själv mitt i striden. Du går inte in i striden som borgarklassens soldater som skjuter mot oss eller på vad som helst utan någon som helst politisk vision, utan något som helst politiskt eller ideologiskt perspektiv. Gerillasoldaten å andra sidan uppfattar varje strid som en bekräftelse på klasskamp, bekräftelsen på vår ideologi. Därför är gerillasoldaten beslutsam och vet varför han marscherar ut i striden mot fienden och om han dör i striden vet han varför han dör.

Kärleksprassel

Uppställning i det lilla gerillalägret. Klockan är 04.40 på morgonen och Lucero och hennes fem kamrater på stationen har varit i gång sedan 3 på morgonen för att förbereda den första editionen av radions morgonsändningar som inleds klockan 06.00 och avslutas 10.00. På eftermiddagen är det en ny edition som startar klockan 16.00 och slutar 20.00. Det är kolsvart och bara de lågmälda rösterna från Freddy, ett av mellanbefälen, tar emot rapporterna från nattens vaktjänstgöring och antalet närvarande gerillasoldater. Dagens vaktschema delas ut och fem minuter senare blir det första morgonkaffet. Det hörs skratt och viskande skvaller om de senaste kärleksprasslen från den 48:e fronten. ”¡Det menar du inte! Så dom har flyttat ihop, jajaja, där ser man”, kommenteras det.

Och så är det. Vardagslivet i gerillan skiljer sig naturligtvis på många sätt och är också restriktivt reglerat. Men kärleken är fri, så länge man inte ställer till skandaler, berättar Joaquin Gomez, befälhavare för det Södra Gerillablocket. Sammanlagt finns ett 10-tal Frentes Guerrilleros i detta block som är betraktat som ett av de mest framgångsrika bland FARC-gerillan.

– Som du ser finns det många par som har ett förhållande. Detta förhållande har börjat trevande och om killen och tjejen fastnar för varandra ber de om tillstånd hos den lokale befälhavaren för att flytta ihop i sin ”Caleta”, sängen med palmblad och bamburör som utgör den ”äktenskapliga sängen”.

Som i fallet med Ricardo och Lucero och tusentals andra gerillapar, i vad som skämtsamt brukar kallas “Revolutionsromantik”.

– Det är väldigt vanligt att man skickar kärleksbrev till varandra eftersom uppgifterna står över våra personliga önskningar. Det betyder, att om jag befinner mig på ett stridsavsnitt och min kille befinner sig på ett annat, skickar vi brev till varandra. Dessa brev har ibland svårt att komma fram av naturliga orsaker. Då förmedlar vi dem via radion, och det är klart, ibland kan det bli rätt ”gulligt” till sitt innehåll, säger Lucero med ett nytt skratt.

Sexualundervisning och blyga krigare

Dessa härdade krigare med decennier av strider bakom sig blir som små blyga barn när jag tar upp frågan om kärleken i gerillan. Här utbildas de som är analfabeter när de ansluter sig till gerillan även en grundskoleutbildning. Dario, en typisk indian som jag träffade första gången 1998 läser nu anatomi i gerillalägret och håller föredrag på kvällarna. På onsdagskvällarna deklameras det dikter som gerillasoldaterna har författat. Under hela dagar pågår dessa studier när kriget lyser med sin frånvaro.

En kväll är det sexualundervisning i lägret. En kvinnlig ”miliciano”, milissoldat från staden har anlänt. Till yrket är hon gynekolog och hon understryker för männen att vara noga med sin hygien, att respektera sin kamrat och behandla henne med respekt och jämställdhet. De manliga gerillasoldaterna, varav många är bönder som aldrig ens kunnat föreställa sig sexualundervisning i de tre eller sex år de kanske gått i den statliga skolan tittar nu ned i marken där de sitter på bänkarna i lägrets aula och är oerhört generade. Men dessa tidigare tabun i dessa katolska länder ifrågasätts allt mer och gerillan är en pionjär i sin utbildning av sina ”combatientes”.

”El machismo utrotas inte över en natt”

Hon är smal, drygt 37 år och har tillbringat de senaste 20 åren i gerillan. Catherine Miller har stridit på de flesta frontavsnitten där FARC återfinns. En människa som har en så lång obruten tid i den militära konfrontationen förvandlas, när den politiska och ideologiska motivationen saknas, lätt till en krigsrobot i händerna på befäl som inte förstår varför de befinner sig i krig, ett krig som inte är deras utan oftast de transnationella bolagens. Erfarenheterna från Vietnam eller nu Irak, är konkreta bevis på denna gamla sanning.

Men Catherine och hennes beväpnade medsystrar utstrålar i stället ett alldeles speciellt ömt sätt att debattera kriget och varför de attackerar polisstationer eller armébaser i stället för att vara en alldeles typisk colombiansk hemmafru som reproducerar en stor barnaskara medan mannen går på fotboll eller krogen med kompisarna.

– Som de flesta av mina kvinnliga eller manliga kamrater i FARC kommer jag från enkla fattiga förhållanden. Min far var statsanställd och min mor hemmafru som fostrade fem barn. En mycket vanlig familjesituation i Colombia. Under åren växte en medvetenhet fram att i Colombia gick det inte att göra politisk opposition mot ett oerhört orättvist klassamhälle. De som gjorde motstånd, som min far som var fackföreningsledare, gick ofta döden till mötes. Den enda verkliga politiska opposition som regimen inte kunde krossa var den väpnade oppositionen, säger hon medan fåglarna kvittrar i tusentals i trädkronorna ovanför oss.

– Min tanke var; jag vill kämpa för att förändra denna orättvisa men inte dö så snabbt, därför ansluter jag mig till gerillan.

Catherine hade, som tusentals andra colombianer, anslutit sig till vänsteralliansen Union Patriotica, UP. Och det var den fatala och makabra fysiska likvideringen av närmare fem tusen av de mesta framstående UP-medlemmarna som fick Catherine att ta det drastiska beslutet att lämna gator och torg i byn eller i staden och bege sig upp i bergen för att fortsätta den politiska kampen, med under andra betingelser.

– Jag blev vittne till hur många av mina obeväpnade vänner och kamrater, som inte var gerillasoldater, mördades en efter en eftersom den politiska och ekonomiska eliten såg UP som ett allvarligt politiskt hot mot sin oinskränkta makt. I dag är UP praktiskt taget fysiskt utrotad som politisk organisation.

I den colombianska officiella pressen, men även i en del rapporter från Amnesty, talas det om att gerillan tvångsrekryterar barn eller ungdomar till gerillan. Catherine skakar på huvudet åt påståendet som hon och hennes kamrater har sett och hört många gånger när de sett på TV-nyheterna i lägret.

– Många människor vill ansluta sig till gerillan men inte alla uppfyller inte de speciella krav som ställs på en person för att bli gerillasoldat. För det ställs mycket stora krav för att du ska kunna orka, men framför allt förstå politiskt varför du ansluter dig till den väpnade kampen. Det finns andra uppgifter som inte är rent militära för dem som inte klarar den fysiska biten. Här marscherar du långt, både på dagen som på natten. Det är tungt och för dem som kommer från staden är det en brutal förvandling av vardagen, säger hon med ett illamarigt leende men tillägger: Jag var en av dem som lyfte pennor och städade i huset, som tyngsta börda. Då kan du tänka dig hur det var att komma hit och bära en ryggsäck som ibland kan väga 25-30 kilo plus ett gevär som väger 6-7 kilo.

Nya familjen i gerillan

Den familj hon lämnade i staden kompenserades, som hon säger, med den nya familj hon fick i form av kamraterna i gerillan. De kom att utgöra ett personligt stöd för henne i svåra stunder när kanske en kamrat har stupat eller sårats eller när man kanske helt enkelt bara är deprimerad av någon anledning.

Barn då? undrar jag, känns det inte tomt för en kvinna som börjar komma upp i åren att en dag stå där och titta tillbaka på år av kamp för andra medan man personligen förvägrar sig den rätten för en själv?

För första gången ser jag att frågan prickar hårt. Men hon hämtar sig och säger:

– Här är det omöjligt att både ha barn och gå ut i strid. Jag bestämde mig för att avstå av den anledningen. Här är vi i första hand stridande och i andra hand kvinnor. Några av kamraterna har fått barn men tvingats lämna ifrån dem för det är omöjligt att kombinera bägge sakerna, ge kärlek till sitt barn och i nästa ögonblick lämna det i lägret för att gå ut i strid. Hur som helst är jag optimist och tror på att Revolutionen ska segra snart och att jag ska kunna göra många saker som inte varit möjliga under tiden i gerillan.

Vilka råd ger du de unga gerillatjejerna som kommer hit i en ålder av 16-20 år? Du har själv varit i samma situation.

– Vanligtvis är kvinnorna som kommer hit tjejer från landsbygden, vana vid hårt arbete och för dem blir inte chocken över de tuffa omständigheterna så stora. Även kriget är de vana vid för större delen av kriget utkämpas på landsbygden. För dem är den viktigaste uppgiften att tillägna sig den politiska och ideologiska delen av livet i gerillan, att senare gå tillbaka till sina byar och ge människorna där en politisk orientering om vilka det är som tjänar på och förlänger detta krig.

* I press och media i Colombia påstår man att FARC har förlorat sin ideologiska och politiska kompass och förvandlats till en knarkexporterande maffia. Men i varje läger jag har anlänt till pågår det politiska föreläsningar och diskussioner varje dag. I går höll du en föreläsning om Simon Bolivar och den Bolivarianska rörelsen i Latinamerika.

– Så är det. Här delar vi upp den fysiska och den politiska skolningen men även det kulturella arbetet, som är oerhört viktigt för gerillasoldaterna att ta del av. Som du ser så ser vi på TV-nyheterna klockan 07.00, 12.30 och 19.00 varje dag. Med undantag för de sena nyheterna så diskuterar vi dessa nyheter varje dag. Det är ju därför vi befinner oss i en väpnad konflikt, vi måste hänga med vad som händer i hela landet för att ha en övergripande syn på händelseutvecklingen. Fördelandet av temana som presenteras inför alla kamrater ger också kamraterna erfarenhet av ämnet men framför allt att de får erfarenhet av att tala inför publik. Vad gäller de teoretiska studierna så studerar vi marxismen eftersom vi är marxist-leninister, men kanske främst i den praktiska kampen. Om du frågar en vanlig gerillasoldat om den marxistiska läran så kanske han inte kan ge dig ett solklart svar, men han lever mitt upp i den kamp och lära som marxismen och leninismen utgår ifrån. Vi har också kulturaftnar som också utgör en skolning av gerillasoldaten.

Fängslades men tillbaka i gerillan

Under ett uppdrag i en stad tillfångatogs Catherine av armén. Hon dömdes till fem och ett halvt års fängelse men efter två år och en permission till hemmet passade hon på att ”avvika” tillbaka till kamraterna i FARC.

– Jag dömdes för ”uppror”, Rebelion. Det var en infiltratör från arméns underrättelsetjänst som hade infiltrerat gerillan och som överlämnade sina uppgifter om mig och andra till armén som grep oss under ett ”civilt” uppdrag i stan. Under förhören torterades vi hela tiden för att bekänna brott vi inte begått. Det enda brottet de dömde oss för var ”medlemskap i en upprorsorganisation”. De slår dig i huvudet, drar dig i håret, slag mot knäna och kinderna. Det finns mycket värre tortyr. Men fängelset är en annan slags skyttegrav där den politiska kampen fortsätter. Staten vill trampa på dig, förnedra dig för att du ska förändra dina ideal. Medan vi anser, att även om kampförhållandena förändras fortsätter vi kampen för våra ideal för att bevara vår värdighet, avtjäna straffet och återvända till kamraterna i gerillan.

Och så blev det redan efter två års fängelse för Catherine, hon ”återvände” till kamraterna, men inte till fängelset som hon hade fått permission ifrån en helg.

– Även familjen, som besöker dig i fängelset, vill förstås att du återvänder till hemmet. ”Det är bra nu, du har offrat dig tillräckligt för Saken men kom nu hem i stället”, är oftast bönen från familjen. Och det är tungt ibland, men när den politiska övertygelsen och kärleken till folket är så stark är det inget svårt val för revolutionären..

• Alvaro Uribe talar om att tusentals gerillasoldater har deserterat och anslutit sig till regimens program för desertörer.

– För det första är det en komplett lögn att tusentals gerillasoldater skulle ha deserterat. Skulle hans siffror stämma skulle inte ens jag befinna mig här. Ekvationen går alltså helt enkelt inte ihop. Det finns desertörer, det går inte att förneka men det är inga massor som regimen påstår. Några deserterar för att de inte klarar de fysiska och även psykiska påfrestningarna som ett krig innebär. Dessa personer utsätts ofta för påtryckningar om att inför pressen framställa situationen i gerillan som outhärdlig, att vi kvinnliga gerillasoldater utsätts för sexuella övergrepp av befälen, att de behandlas illa, och så vidare. De uttrycker sig så för att ta del av rena mutor som Uribe delar ut till dessa personer. Det handlar om en psykologisk krigföring som massmedia suger upp varje bokstav utav. Trots en systematisk repression, en kraftig förstärkning av de väpnade styrkorna i kvantitet och kvalité samt en kraftig eskalering av kriget, så växer gerillan i numerär och i erfarenhet. Det visar de totala fiaskon som Plan Colombia och Plan Patriota uppvisar.

• Har du tagit del av eller hört om sexuella övergrepp mot dina kvinnliga kamrater inom gerillan och vad blir konsekvenserna om sådant uppdagas?

– Ytterligaste en ful lögn, ägnad till att misskreditera FARC:s politiska kamp och mål. Hos oss är kvinnan en bland många soldater. Tillsammans med männen är vi en aktiv del i det politiska och militära arbetet. Här utför vi samma uppgifter som männen, utan åtskillnad. Med andra ord: Här delas inte arbetet upp med tanke på kön. Här är kvinnan fri, vi är fria i det avseendet av vi också har rätt att välja vår partner, vår livskamrat, av fri vilja, aldrig av tvång. Det är lögn, som massmedia påstår, att det manliga gerillabefälet utnyttjar sin position för att ta sig rätten att begå sexuella övergrepp mot de kvinnliga kamraterna. Jag har aldrig stött anklagelser eller ens rykten om att sådant skulle kunna ha inträffat. Men i händelse av att en våldtäkt har inträffat, ställs vederbörande inför det Revolutionära Krigsrådet och rannsakas för ett brott som kan betyda avrättning, så allvarligt ser vi på detta brott. Dessa desertörer som påstår detta gör det för att misskreditera vår organisation. Några är infiltratörer och de har direkta uppgifter från säkerhetstjänsten att In Blanco vittna om något som inte existerar. Ett annat motiv för dessa lögner är att motverka anslutningen av nya kamrater till gerillan, att skrämma dem från att ansluta sig.

Speciella kvinnofrågor?

• Finns det verkligen inte frågor som skiljer kvinnor och män inom gerillan? Vi är trots allt två skilda kön?

– Motiv för att kvinnorna skulle samlas åtskilda från männen i lägret? Nej, det finns inte och som jag har understrukit tidigare, innan att vara kvinnor är vi först och främst stridande kämpar. Skulle vi vara fysiskt svagare än männen? Ha! Här kommer det killar från staden som inte har sucken av chans i en fysisk kraftmätning, säger den tunna 36-åringen och lägger upp ett gapskratt. Men inför striden är vi alla lika. Om vi ska laga mat eller diska så gör vi samma saker.

• I staden kan man ibland höra, framför allt i fattigområdena, att ”vi kvinnor är bättre lämpade att sköta hemmet medan mannen är den som bestämmer i hemmet”.

– Här råder det raka motsatsen.

• Det betyder att det inte finns några mansgrisar i FARC?

– Naturligtvis tar många av bägge könen med sig alla dessa reaktionära gammaldags värderingar när de ansluter sig till gerillan. ”El Machismo” är inget som raderas bort från en dag till en annan. Min uppfattning och erfarenhet är att i FARC kämpar vi som en enhet för byggandet av socialismen. Och om vi en dag lyckas bygga socialismen och männen fortsätter med sin ”Machismo”, då kommer vi att gå tillbaka till geväret, en gång till. Det låter drastiskt, men vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män.

• Är du övertygad om den colombianska revolutionens seger?

– Till hundra procent! För varje dag är vår kamp allt större, varje dag är vi fler, varje dag förstärks vi med allt större folkligt stöd. Vår seger är säker, förr eller senare.

Stockholmsambassadör efter segern

• Och efter segern, jag föreställer mig att du också har vardagliga drömmar som alla?

– Visst, gärna en ambassadörspost, hahahaha!

• Kanske ambasadör i Stockholm?

– Varför inte? Jag fascineras varje gång jag ser på TV-bilder från Europa, även vad jag förstår så är klimatförhållandena i Sverige lite annorlunda än våra. Men vad vackert att kunna lära känna andra kulturer och folk.

• Och för Colombias folk?

– För barnen, för hela folket i allmänhet, att få den mänskliga rättigheten att leva i ett land där alla behoven är tillfredsställda; Arbete, utbildning, hälsovård, ett tak över huvudet, mänskliga fri- och rättigheter, att kunna delta i det politiska livet utan att bli skjuten eller förföljd.