<20617>
Vänsterpartiet, Nicaragua och den Svarta Internationalens offensiv i Latinamerika
Efter en rätt skakig resa med buss från El Salvador och med orkanen ”Felix” över huvudet i onsdags (3 september) kom jag tillbaka till Honduras. Under färdens gång såg man förstörelsen och bedrövelsen och där, bland invånarna, var det få som tänkte på att ”Sverige har spelat en helt avgörande roll när det gäller att få till internationella protester mot abortförbudet i Nicaragua. Man ställer sig frågan vem som kommer att lyfta de frågorna nu? Risken finns att det blir helt tyst”, som vänsterpartiets Hans Linde påstod i Flamman den 30 augusti.
Orkanens katastrofhärjningar i Nicaragua kom bara några dagar efter att Sveriges politiska representant, ambassadör Eva Zetterberg, på en presskonferens i i Managua hade offentliggjort beslutet att Sverige gradvis ska upphöra med sitt bistånd till Nicaragua. Förmodligen är Zetterberg en av de mest flitigt citerade diplomaterna i Sandinos vagga. Tidigare i våras varnade hon flera gånger offentligt, i egenskap av taleskvinna för EU:s 10-gruppen ”Givarländer”, att den gruppen av mäktiga länder kanske skulle frysa de 90 miljoner dollar som årligen går direkt in i den nicaraguanska regeringsbudgeten. Många i Nicaragua anklagade gruppen för att ansluta sig till Bushs och Vita husets isoleringspolitik av landet i Centralamerika.
Palmes politiska och ekonomiska stöd mot USA
USA-regeringens ogillande av Sandinisterna är av gammalt datum. Under ett decennium förde man ett låg- och högintensivt krig mot den unga Revolutionen som den 19 juli 1979 avskaffade 50 års familjedynasti av Somozadiktaturen. Fonsecabukten framför hamnstaden Corinto minerades 1983 av Reagan som bröt flagrant mot internationell rätt. Internationella kreditorgan anslöt sig till isoleringen av revolutionen medan regeringen Olof Palme och (s) höll en anmärkningsvärd progressiv politik och utgjorde ett stort ekonomiskt stöd för den sandinistiska regeringen. Men han begränsade sig inte enbart till att ge ett ekonomiskt stöd. Jag minns att han var den första personen som undertecknade Nicaraguas rätt till nationellt oberoende och stöd i det första allmänna valet i landets historia 1984, en namninsamlingskampanj som Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua startade med stor framgång inför USA:s försök att dränka den unga demokratin i blod och invasion.
Men kriget för ett land med då fyra miljoner människor tär på krafterna. Medan kubanerna övervann en (1) Grisbuktsinvasion befann sig Nicaragua utsatt för en Grisbuktsinvasion varje dag under tio års tid. Krafterna nöttes och Reagan och Vita huset fick utdelning i valet 1990 när Violetta Chamorro intog presidentposten med en koalition av 14 partier bakom sig, allt från påstådda kommunist- och socialistpartier till den yttersta Contrashögern, finaniserade, nu som då, av USA och dess olika öppna som förtäckta CIA-organ. Först då tystnade gevärspiporna, men till priset av en saboterad jordreform, ett stopp för satsningar på utbildning och hälsovård och allt det andra som alltid följer i kontrarevolutionens och interventionens spår.
Nicaragua var inget undantag
Tre Bananrepubliksregeringar
Under 16 år slogs det nicaraguanska folket ner i skoskaften, utsattes för en hänsynslös exploatering som slavarbetskraft i maquilasfabriker, såväl kvinnor som män, analfabetismen som under sandinisterna hade pressats från 51 till 12 procent ökade under dessa 16 år till 38 procent. Den allmänna utbildningen blev som under alla nyliberala modeller sönderslagen och förlorade allt vad utbildningskvalité betyder. Bananarbetare utsattes för pesticider och har dött i vad man skulle kunna kalla för ”pesticididio”. Landet bröt sina diplomatiska förbindelser med Kuba och förstärkte dem på motsvarande sätt med USA och övriga vasallstater i världen.
Nicaraguas löftesrika sociala utveckling 1990 vände och är i dag kontinentens tredje fattigaste land. Men valet i november förra året innebar, trots att USA-ambassadören varnade för ett nytt krig, att folket inte längre lät sig hotas. Sandinisterna kom tillbaka till makten.
Och det innebar en radikal förändring av många områden. I stället för att ha enkelriktat mot Syd och motorvägar mot Norr, gav landets nye president Daniel Ortega landets medborgare, bland dem företagarna, möjlighet att också sälja sina varor till länderna i Karibien och Sydamerika. Han anslöt landet till ALBA, som innebar en reell möjlighet att eliminera analfabetismen och inleda en preventiv OCH kurativ hälsovård i stället för, som under 16 år, endast en kurativ sjukvård för att landets reaktionära läkare ska ha livstidspatienter för simpla åkommor.
Detta gillas inte i Vita Huset eller hos dess kvinnliga krigiska utrikesminister, Condoleeza Rice. Helt enkelt för att hon politiskt representerar samma sociala klass som Bush och männen i de regeringar som styrde Nicaragua 1990-2006. Svårare än så är det inte. Och det hjälpte inte att dessa krafter finansierade den nicaraguanska vasall- och bananrepublikshögern, folket ville ha förändring år 2006.
Sandinisternas taktik och strategi
Men det var ingen promenadseger. I stället för att ladda kanonerna mot Sandinisterna för deras inställning till abortfrågan, borde Linde och vänsterpartiet i stället studera i hur en framgångsrik valkampanj bedrivs i massomfattning. FSLN är ett starkt parti som under 2006 besökte i stort sett varje hem och väljare i landet. Sandinisterna visste att de inte ensamma skulle få majoritet i Nationalförsamlingen.
Och i politiken måste man, om man ska uppnå resultat för de strategiska målen, både utnyttja motsättningarna hos klassfienden, som Lenin hävdade, och skapa politiska allianser som inte alltid är så enkla att svälja men som är taktiska betingelser för att nå ett högre mål, mer strategiskt viktiga.
Abortfrågan var en sådan fråga som förvirrade också mig i början tills jag på plats i början av 2007 fick en bakgrund till sandinisternas taktiska agerande. Jag intervjuade kvinnliga läkare som hade bedrivit en stenhård kamp för den så kallade terapeutiska aborten men som inte var intresserade om landet skulle underteckna ett frihandelsavtal som ödelägger landsbygden och tvingar kvinnor att riskera livet för att ta sig över hela Centralamerika och Mexiko för att hitta en form för att överleva på andra sidan gränsen av Rio Grande.
Detta är realiteter i dagens Central- och Latinamerika. Förstår eller har man inte den bakgrunden klart för sig, då är det lätt att hamna på en ståndpunkt som den som Linde förfäktar i Flamman den 30 augusti. Risken är då, att man förvandlar ett parti till en så kallad NGO, en frivillige- eller en-fråge-organisation som inte ser till den ekonomiska, politiska och ideologiska helheten. Och då är man dömd att hamna fel i debatten, framför allt när det handlar om ett parti som i sina program talar för socialismen.
Biståndets ideologiska bakgrund
Orkanen Felix har kostat cirka 30 miljoner dollar, pengar som Nicaragua behöver för att bygga nya hem åt de tiotusentals, främst miskitoindianer men också många svarta på Atlantkusten, människor som blivit hemlösa. Tills i dag, fredag den 7 september, har hittills 72 människor rapporterats påträffade döda, cirka 120 är försvunna, enligt tevekanalen TeleSUR. Förödelsen är enorm.
Hade jag inte haft verkligheten i Nicaragua och Centralamerika så påträngande nära när jag reste med bussen från El Salvador till Honduras, hade jag kanske bara noterat Lindes uttalande. Men såväl Nicaraguas som Chavez' Venezuela har större problem just nu än att delta i en internationell enhetsfront för ett slopande av abortförbudet i de båda länderna, vilket den nuvarande sandinistregeringen vill men inte kan av de skäl jag har redovisat.
Slopandet av biståndet till Nicaragua och en del andra länder, med undantag för höger- och arbetsgivarregimerna i Guatemala och Colombia, har naturligtvis en politisk-ideologisk bakgrund. Reinfeldt skiter uppriktigt sagt om det finns abortförbud i Nicaragua eller inte. Men han kan säkert skriva under en appell om att detta måste slopas, också i Venezuela där myndigheterna faktiskt spärrar in de läkare som begår ”brottet” att göra abort på småtjejer.
För den subjektiva faktorn som Che talade om, har inte mognat till den grad att den venezuelanska allmänheten, skrämd, bombarderad och manipulerad under två sekel av reaktionär katolsk kyrka, skulle kunna acceptera ett slopande av ett abortförbud, trots att samma massor i landet i dag inte tvekar om att ge sina liv för den gryende folkmakten som har socialismen som det historiska målet i förslaget till ny grundlag i Venezuela.
Och historiens ideologiska erfarenheter visar detta i all sin nakenhet: Man kan inte påtvinga folken en politik som de inte är överens om. I Nicaragua, med sin djupt troende befolkning, skulle ett ställningstagande mot abortförbudet inför valet ha betytt att USA:s representanter i landet skulle ha fått förtroende för en ny mandatperiod. Och det hade heller inte spelat någon roll om sandinisterna röstat för ett slopande, det fanns ändå majoritet för ett fortsatt förbud. Däremot avstod ett tiotal sandinister att delta i beslutet och det existerar en stark debatt inom regeringspartiet, vilket jag kunde konstatera när jag intervjuade en av dem som inte hade deltagit i beslutet i Nationalförsamlingen.
I Latinamerika pågår en oåterkallelig politisk, ekonomisk och social rörelse. En ny medvetenhet föds och rullar fram med en hastighet som inympar optimism för oss som i decennier har slagit för en ny värld i konfrontation mot imperialism och kapitalism. Vita huset och de imperialistiska blocken i EU och Japan, de transnationella bolagen som vill att allt ska förbli vid de gamla, är förfärade men lamslås inte av utvecklingen. De trodde att historien hade gått mot sin ände men de misstog sig. De konspirerar och smider planer av alla slags modeller med målet att slå tillbaka den vänsteroffensiv med miljoner latinamerikaner bakom.
De sociala klassernas språkrör och verktyg
För marxisterna är de politiska partierna språkrör och verktyg för de sociala klasserna. Så föddes det socialdemokratiska partiet för att kanalisera de politiska kraven på rösträtt och medborgerliga rättigheter i slutet av det 19:e seklet. Fackföreningarna växte fram som ekonomiska och sociala försvarsorganisationer för den gryende arbetarklassen men var otillräckliga för att flytta fram det arbetande folkets positioner. Därför krävdes det arbetarpartier som förde klassens talan.
På den andra sidan bildades arbetsgivarorganisationer som syftade till att försvara vinstnivån för sina medlemsföretag och slå tillbaka fackföreningarnas krav på fackliga fri- och rättigheter, bland dem strejkrätten. Men denna sociala klass använde sig av sitt politiska parti i form av Högerpartiet, i Sverige såväl som utomlands. I dag heter det partiet Moderaterna och monopolkapitalet representeras av Fredrik Reinfeldt som stöder sin politik med hjälp av andra till kapitalet närstående partier.
I Latinamerika av idag tar sig denna kamp mellan arbete och kapital sig uttryck i att den förre spanske regeringschefen José Maria Aznar i sällskap med andra ledande politiska personligheter som Vicente Fox, före detta högerpresident och Coca Coladirektör i Mexiko, författaren och högermannen Mario Vargas Llosa, oftast med reaktionära essäer i DN, leder en internationell kampanj mot de revolutionära vindar som drar över Karibiens turkosblåa vatten och öar och Andernas bergskedjor. Bolivars, Maris, Morazans, San Martin, O´Higgins eller Ches söner och döttrar vill förändring oavsett att Aznar anser att västlig nyliberalism är lika med demokrati och frihet.
Svarta Internationalens kurirer
De är representanter för den Svarta Internationalen och reser land och rike runt i Latinamerika. I sina led återfinns fascistiska och mörka krafter som den katolska strömningen Opus Dei, skapad i Spanien och som hade 13 av de 16 ministrar i den första regeringen som general Franco presenterade efter att ha dränkt Spanien i blod och haft ihjäl två miljoner spanjorer under interventionskriget 1936-39, uppbackat av Hitler och Mussolini. Aznars PP är en nedåtstigande avläggare till Frankismen vilke borde få demokratiska liberaler att reagera. Men i Sverige råder DN:s diktatur.
Den kristdemokratiska internationalen genomför i dag en motoffensiv över hela Latinamerika med målet att stoppa ”despoten och diktatorn Chavez och hans uppdragsgivare, Fidel Castro”. Till sin hjälp har de frontorganisationer från det som slarvigt kallas det ”civila samhället”, organisationer som ”Si a la Vida”, en förtäckt organisation av Opus Dei som just har kampen mot kvinnornas rättigheter som främsta mål. Där borde Hans Linde och vänsterpartiet sätta in sina krafter för den främsta uppgiften för denna medeltida kontinentala organisation är ett stopp för kvinnan att bestämma över sin kropp.
Risken är att V indirekt hamnar i ett sådant suspekt sällskap om man inte kan urskilja på fiende och vän. Trist men sant, men vänsterpartiet med antiimperialismen som en historisk princip, ett parti från vilket nästan 600 ungdomar anlände till Spanien 1936 för att med sina liv som insats försvara den spanska republiken (inklusive abortförbud) mot en mångt mycket större fara: Hitlerfascismen och generalrepetitionen för det andra imperialistiska omfördelningskriget, samt mot Sovjetunionen som utgjorde ett hinder för denna uppdelning av jorden och marknaden av de imperialistiska krafterna. I den spanska jorden begravdes 173 av dessa svenska hjältar som stred för demokratin i ett avlägset land.
Stockholm och Washington skiter i abortförbud
Lindes partivän respektive Reinfeldts ambassadör Eva Zetterberg (v), är taleskvinna för de tio imperialistiska EU-länderna som kallas, likt koloniala dagar, ”Givarländer”, som om det svenska transnationella Ericsson eller spanska Repsol-Telefonica skulle operera i landet som oegennyttiga generösa företagare i stället för att bedriva en hård kamp mot USA-bolagen som vill ha total kontroll över marknaden i landet. Ty arbetskraften är billig och avlönas med 60-70 dollar i månaden för arbetsveckor på sex dagar á 10-12 timmar per dag. Det är denna ”frihet” som den Svarta Internationalen anser vara helig och oantastbar för en ”demokrati” eller som svenska SAF kallar för en ”Flexibel arbetsmarknad”.
Nicaragua är kontinentens tredje fattigaste land, bara Haiti och Honduras är fattigare. Men både Nicaragua och Haiti genomför en strid på liv och död för att överleva och framför allt, återerövra sin nationella suveränitet. Att högerregimen i Stockholm och Washington skiter i abortförbud och använder kurirerna Aznar&Fox för att störta dessa två nya regeringar i Managua och Port au Prince och skapa förutsättningar för sina ”egna” bolag, är helt uppenbart för varje människa med ett uns av kunskap av hur högern och imperialismen fungerar till sitt inre politiska och ideologiska väsen och som uttrycks, som vi nu kan se, när biståndet avskaffas till Nicaraguas vänsterregering.
Jag har under årens lopp observerat att vänsterpartiets syn på de internationella frågorna alltmer består av att politiken på en kamp mellan goda eller onda aktörer (där Daniel Ortega är den onde som tillåter förbud av aborter i Nicaragua), inte om en statspolitik där statligt bistånd kan användas för att bistå en annan stat som likt David kamp mot Goliat försöker att resa sig ur spillrorna som imperialismen har lämnat bakom sig. Där finns en väsentlig kvalitativ skillnad mot Olof Palme som använde den svenska nationens kunskap och industriella och finansiella kapacitet för att bistå befriade stater så som Vietnam eller Nicaragua för att kunna hävda sig mot mänsklighetens fiende nummer 1; USA-imperialismen.
Antiimperialisten Eva Zetterberg
I mitten av 1970-talet lärde jag känna Eva Zetterberg som ledande styrelsemedlem i Chilekommittén. Då var hon en antiimperialist som försvarade Chilekommitténs huvudparoll som handlade om att Stödja det chilenska folkets motståndskamp mot fascistjuntan och för socialismen. Zetterberg gjorde i riksdagen bra motioner om Colombia och ett uttalat stöd till vänsteralliansen Union Patriotica som hon har all heder av. Det var i den egenskapen som bägge folkens aktivister i exil i och i länderna lärde känna henne.
Men i dag är läget annorlunda och vad Hans Linde och vänsterpartiets ledning borde fråga sig är vad Eva Zetterberg, som offentligt känd medlem i v och före detta riksdagskvinna, har med högerregeringen Reinfeldt att göra? Partiet hade ett litet dilemma och helsike för några år sedan när en lokal förespråkare för partiet i Västsverige samtidigt var porraktris. Och det kanske var riktigt att ta en debatt på partikongressen och en fight om det principiellt riktiga i att delta i den sortens verksamheter och samtidigt vara medlem i partiet.
Men för mig, som är partilös reporter, men som inte på något sätt står neutral i den politiska kampen (det är bara politiska hycklare inom journalistiken som påstår att de är ”neutrala” och ”opolitiska”), för mig är Zetterbergs position politisk ohållbar. Jag anser att det inte går att sitta på två stolar om man är ledande medlem i v och tala om kamp mot imperialismen och samtidigt försvara den. För vad var det C.H.. Hermansson sa på partikongressen 1972? ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”.
Och då inställer sig frågan: Hur ska vänsterpartisten Zetterberg fördöma högerregeringens utrikespolitik om hon samtidigt dessutom måste försvara den i internationella sammanhang i egenskap av posten som högerregeringens ambassadör i Managua?
Då spelar det också mindre roll om Linde beklagar att det internationella motståndets ”helt avgörande roll” mot abortförbudet i Nicaragua har gått förlorad. Detta är inte bara totalt felaktigt och förvirrande, högern har ALLTID slagits MOT kvinnornas rättigheter.
Där Sverige överger kommer Kuba och Venezuela
Nu kommer det venezuelanska-iranska traktorer, det öppnas jordbruksbanker med lån till en låg och fast ränta till dem som tidigare förvägrades denna rätt. De 38 procent av befolkningen som är analfabeter får nu lära sig att läsa och skriva med hjälp av kubanska och nicaraguanska lärare. När Sverige överger Nicaragua kommer två brigader av 90 kubanska läkare som anlände till Nicaraguas atlantkust för två veckor sedan för att bistå den befolkning av svarta och miskitoindianer som aldrig tidigare har haft den mänskliga rätten till hälsovård, totalt övergivna av de tre tidigare högerregimerna.
Dessa tog emot hundratals miljoner dollar av Zetterbergs ”10-gruppen” och USA men lade i stället beslag på det mesta av pengarna, enligt anklagelser om korruption under flera år. Hela den nicaraguanska energisektorn, totalt körd i botten av de tre nämnda regimerna och stulen på sin sista dollar av det spanska transnationella energibolaget Unión Fenosa, vilket ”köpte” upp det statliga elbolaget för en spottstyver, ska nu omstruktureras. Den avgörande faktorn för Nicaraguas framtid, billig olja från Venezuela, ska nu förädlas i det nya raffinaderiet som Venezuela och Nicaragua gemensamt ska bygga och äga, med aktiemajoritet för Nicaragua. Detta ska producera för det egna energibehovet och exportera resten till sina grannländer och på så sätt förstärka statskassan.
Det är detta som kallas STRUKTURELLA REFORMER som är nödvändiga för att underutvecklingen ska kunna vändas till social och ekonomisk utveckling och på så sätt skapa ett nationellt oberoende värt namnet. Det är också motsatsen till de imperialistiska staternas ”bistånd” eller ”gåvor” som 10-gruppen representerar.
Karl Marx’ historiska optimism
Detta är den framtid, inte helt okomplicerad och enkel, som det fattiga Nicaragua står inför. Det är denna genomgripande omvandling av ett land som bestulits på sina mänskliga och naturresurser som nu överges av regeringen Reinfeldt. Kampen för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och om hon ska ha rätten till abort går vidare.
Hans Linde behöver inte oroa sig för att regeringen Reinfeldt har lämnat Nicaraguas folk och kvinnor i sticket. De verkligt seriösa kämparna för kvinnans och folkens befrielse är inympade av Karl Marx’ historiska optimism. Och rent objektivt utgör den folkliga offensiven i Latinamerika mot imperialismen och nyliberalismen, och därmed mot Reinfeldt, Bush och Aznar, förgrundsgestalterna i den Svarta Internationalen, ett mångt mycket större stöd för ett framtida slopande av abortförbudet i Nicaragua än Reinfeldts ekonomiska utpressning mot Sandinos hemland.
Men Nicaragua behöver allt stöd för att fortsätta kampen för att alla mänskliga och sociala rättigheter ska uppfyllas. I den kampen har alla demokratiska progressiva krafter en given plats.
Dick Emanuelsson
Latinamerikareporter
