9310 teckenColombias vicepresident uppmanade paramilitären att skapa en front runt Bogota mot gerillan
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 070515 / Chiquita Brands Inc, Dole, Del Monte och en rad colombianska bananbolag, ALLA, absolut ALLA betalade 1 cent (dollar) per bananlåda till de blodbesudlade paramilitärerna AUC i Colombia.
Chiquita kallar det för en ”skyddsavgift i omsorg om de anställda”. Men all statistik 1997-2004 talar om motsatsen. Över 500 bananarbetare mördades av paramilitären under den tidsperiod Chiquita betalade sin del till dem som i bananregionen Urabá gick under namnet ”Mochacabezas”, halshuggarna. Offret fick huvudet avhugget och mördarna spelade fotboll eller utövade prickskytte på det.
Massgravar
Varje dag offentliggörs nya makabra uppgifter om det paramilitära barbariet i Colombia. Den 13 april meddelade den enda rikstäckande dagstidningen El Tiempo, att över 50 000 anhöriga [1] till offren för paramilitären kräver rättvisa. Massgravar grävs upp varje dag och får Bosnien att komma i skuggan av krigsbrott.
Paramilitärernas högste ledare Salvatore Mancuso erkände i januari att han personligen var ansvarig för 336 mord på civila. Men enbart i länet Norte de Santander menar polismyndigheterna, som var allierade med paramilitären, att han som befälhavare för ”Bloque Catatumbo” är ansvarig för minst 7500 mord, bland dem dussintals fackförenings- och vänsterledare från oljefacket USO och staden Tibú och Cucuta.
I förra veckan uppgav riksåklagaren Mario Iguarán att så många som 3.000 offer, bland dem 500 ecuadorianer, finns i hundratals massgravar i länet Putumayo, vid gränsen mot Ecuador. Ett par hundra av dessa har grävts med sina makabra resultat. Samma sak i länen Sucre, Cesar, Magdalena, Guajira, Meta, Antioquia, och så vidare. Men om händelserna i det forna Jugoslavien fick stora rubriker råder nästan motsatsen i fråga om Colombia, trots att inbördeskriget pågått sedan 1964.
Möte med plantageägarna
I tisdags (15 maj) stod Mancuso inför åklagaren för tredje gången. Spänningen hade stegrat inför detta förhör eftersom Mancuso lovade att lägga alla papper på bordet om vem som skapade paramilitären, vem som finansierade dem och vem som underhöll och stöder sig på dessa det ”smutsiga krigets” operatörer.
Natalie Springer, journalist, jurist och FN-konsult i konfliktfrågor, intervjuade Mancuso några dagar innan förhöret och Mancusos berättelse har skakat Colombia:
– Alla bolag betalade oss. Alla! I slutet av 1997 avled fadern till Raúl Hasbún, en plantageägare. Detta föranledde ett möte bland alla plantageägare (verksamma företag inom bananbranschen) där Raúl Hasbún utsågs som plantageägarnas representant inom AUC. Raul blev först förhandlingsrepresentant med AUC och senare befälhavare för ”Bloque Bananero”, uppgav Mancuso till Springer.
”Bloque Bananero”, som opererade i en av de två bananregionerna i Colombia, Urabá, var hänsynslös och slaktade bananarbetare eller bönder som misstänktes för att stödja gerillan eller på annat sätt inte accepterade den ”nya ordningen”.
Dole samlade in ”skyddsavgiften”
– Ett avtal slöts med Chiquita Brands Inc, Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Övriga företag i regionen betalade en halvårsavgift. Företaget Dole utsågs att samla in pengarna och avsluta varje operation. Företagen kallade detta för ett bidrag till ’säkerhetsföretaget Convivir Papagayo’, berättade Mancuso.
Mancuso säger att pakten med bananföretagen i regionen Urabá var så framgångsrik att Raúl Hasbún presenterade den för den paramilitäre chefen i Colombias andra bananregion Cienaga, vid kuststäderna Santa Marta och Barranquilla. ”Jorge 40”, ansvarig för tusentals mord på bönder, indianer i Sierra Nevada och bananarbetare i Cienagaregionen, gick på i samma spår. Men gerillan som opererade i området utgjorde ett hinder och metoden blev att stoppa produktionen under en månad.
– Strejkerna (i själva verket lockout) syftade till att ruinera de små colombianska plantageägarna vilket möjliggjorde för de stora företagen att sluka och köpa upp dem och skapa ett monopol (på produktion och distribution, reds. Anm.).
Mancuso uppger även att massakrerna på bananarbetarnas fackliga ledare ”möjliggjorde att riva upp den sociala modellen som hade avtalats med fackföreningarna”.
I klartext: Arbetsgivarna utnyttjade den väpnade terrorn som de finansierade till att slå sönder den fackliga rörelse värd namnet som existerade innan 1997 då paramilitärerna lade under sig de två bananregionerna.
Alliansen armé-paramilitär
Något skydd från de militära eller polisiära styrkorna kunde inte civilbefolkningen, facket eller bananarbetarna heller räkna med. Salvatore Mancuso berättade för åklagaren i tisdags att han under 1996 och 1997 sammanstrålade flera gånger med general Rito Alejo del Río, chef för den 17 :e armébrigaden Voltígeros, på en gård i staden San Pedro i Urabá. Närvarande vid detta möte var AUC:s dåvarande befälhavare, Carlos Castaño och ”El Aleman” (tysken), den paramilitäre chefen i bananregionen Urabá. Med general Rito Alejo del Río diskuterade och planerade de hur den paramilitära expansionen i Urabá skulle genomföras.
Rito Alejo del Río avsattes av åklagarämbetet 1999, anklagad just för att ha stimulerat bildandet av paramilitära grupper. Efter avsättandet geonomfördes ett hyllningsmöte för den i Uraba hatade generalen. Bland dem som sände hyllningstyelegram till den man som kallades ”El Pacificador de Urabá (Fredstiftaren i Urabá) återfanns dåvarande guvernören i länet Antioquia, i vilket Urabá ingår, Alvaro Uribe, nuvarande president i Colombia.
Enligt Mancuso pågick från 1994 ett intimt militärt samarbete mellan paramilitären och de väpnade styrkorna. I Mancusos eget hemlän, Cordoba, sågs han som vilken soldat som helst inne på den 11:e armébrigaden i staden Monteria.
Om Colombias förre ÖB, general Martin Orlando Carreño, berättade Mancuso att hans paramilitärer patrullerade tillsammans med denne general och hans trupper i jakt på gerillan eller misstänkta gerillakollaboratörer.
Vicepresidentens förslag
Men det som slog ned som en bomb i tisdags var Mancusos uppgifter om att han hade tre möten med nuvarande vicepresident Francisco Santos, före detta chefredaktör och ägare av El Tiempo, och två möten med Juan Manuel Santos, kusin och delägare i den mäktiga El Tiempo-koncernen men framför allt försvarsminister i Uribes regering. På dessa möten deltog AUC:s högste ledare Carlos Castaño.
Enligt tevekanalen Caracol [3], sa Mancuso att han var överraskad över Francisco Santos’ stora intresse för det paramilitära projektet. Santos skulle också, enligt Mancuso, ha föreslagit bildandet av ett paramilitärt block kring huvudstaden, oroad över FARC-gerillans starka historiska inflytande bland bönderna i länet. Enligt Mancuso erbjöd Castaño Colombias nuvarande vicepresident befälhavarskapet för detta “Bloque Capital”, som det kom att döpas till, ansvarig för flera tusen mord på försvarslösa Bogotabor och bönder i länet. Men Santos tackade nej eftersom, som han sa, inte kände till hur vapen och militära operationer genomförs.
Paramilitarism är statspolitik
Salvatore Mancuso sammanfattade det paramilitära projektet AUC som ”statspolitik, organiserad av den ekonomiska makten och underhålld av militären”.
Och det är den ekonomiska makten, bland dem mäktiga boskaps- och landägare, industriägare och multinationella företag, som dragit nytta av detta barbariska ”projekt”, som några kallar ett ”fenomen” men som i högsta grad har en materiell bas. I stället för en jordreform i Colombia har en gigantisk kontrareform genomförts. Koncentrationen av jord har accelererat i samma takt som landets interflyktingar, i dag över tre miljoner, näst störst i världen, har blivit allt fler. Landets president Uribe tillhör de 0,6 procent av de registrerade landägarna i Colombia som förfogar över 60 procent av all registrerad mark i landet, medan 51 procent av landets mest fattiga bönder bara förfogar över 2,7 procent av den totala markytan.
Dollar och fackmord
Chiquita redovisade i Colombia en vinst på 48 miljoner dollar under åren 2001-2004, nära 350 miljoner svenska kronor. Till Mancuso och hans mördare betalade företaget 1,7 miljoner dollar.
I en utredning [4] som Internationella Fackföreningskonfederationen (ITUC) presenterade inför EU-parlamentet den 18 april i år, framkommer det att av de nästan 2500 fackliga medlemmar som mördades mellan 1991-2006 står de väpnade styrkorna och paramilitärerna som ansvariga för 97 procent av morden, medan gerillan och andra aktörer står för resten, tre procent.
Janek Kuczkiewicz, den fackliga internationalens människorättsansvarige, uppgav att siffrorna kontrasterar mot den officiella bilden som regeringen Uribe brukar hävda, att morden på facket är ett utslag av den väpnade konflikten i landet. 22 procent av de mördade var fackliga ledare.
Frågan är vem Chiquita trodde sig ”beskydda” genom att finansiera AUC?
Natalie Springer avslutade sin intervju med Salvatore Mancuso med en ”smärtsam uppmaning till USA:s rättsmyndigheter och USA:s folk att de undersöker och går till botten med USA-företagens agerande och samtidigt överväger den ansökan om utvisning till Colombia (som Colombias riksåklagare har krävt) av företagens verkställande direktörer”.
Dick Emanuelsson
Not:
[1] Casi 50 mil víctimas piden reparación en procesos de Justicia y Paz contra paramilitares. Dagstidningen El Tiempo 13 april 2007. http://www.acompaz.org/article.php3?id_article=1514
[2] 'Todas las bananeras nos pagaban': Mancuso. Av Natalia Springer, 14 maj, 2007. http://colombia.indymedia.org/news/2007/05/64836.php
[3] http://www.caracol.com.co/noticias/427385.asp
[4] Colombia: Nuevas y condenatorias evidencias de la connivencia entre los servicios de seguridad y los escuadrones de la muerte para asesinar a sindicalistas.http://www.ituc-csi.org/spip.php?article1063&lang=es.
