”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

MANAmedarbetare hotad av Colombias paramilitär och regering

071206 / Manamedarbetaren och reportern Dick Emanuelsson har hotats till livet för sin bevakning av konflikten i Colombia. Ernesto Yamhure, före detta ansvarig för den militära underrättelsetjänsten på Colombias ambassad i Stockholm, numera skribent i veckotidningen El Espectador i Bogotá har i sina spalter, den 27 september och den 2 december, pekat ut den svenska journalisten som ”FARC-gerillans ambassadör i Europa”.

Utpekanden av oppositionella eller kritiska granskare av makten har i Colombia har inte sällan försatt den utpekades liv i fara. Ett tidigare utpekande som dåvarande president Carlos Lemos Simmons gjorde 1989, av ledaren för partiet Unión Patriótica Bernardo Jaramillo resulterade i mordet bara några månader senare på den utpekade, och på 5.000 av partiets medlemmar. Colombia är full av liknande exempel.

Den 27 juli 2005 publicerade Aftonbladet en rapport av Dick Emanuelsson om det colombianska skolfartyget Glorias besök i Stockholm. På kajen stod då ett stort antal landsflyktiga colombianer som demonstrerade mot att fartygets närvaro i Sverige var ett försök att legitimera en statlig terrorism som har skördat tiotusentals oppositionella colombianers liv. Gloria representerade en regering som är en av de värsta förbrytarna mod de mänskliga rättigheterna i världen, med världens högsta andel av internflyktingar, otaliga oppositionella "försvinnanden" och tusentals mördade fackliga aktivister. Det räcker med exemplet att sex av tio mördade fackligt aktiva i världen 2006 var colombianer, enligt Internationella Fackliga Samorganisationen IFS, som har 180 miljoner medlemmar i världen.

Emanuelssons rapportering bidrog till att Ernesto Yamhures spioneri mot exilcolombianerna i Sverige avslöjades och att han i svenska medier tvingades att medge den Colombianska ambassadens spioneri mot sina egna medborgare i Sverige.

Dick Emanuelsson har rapporterat om Colombia sedan 1980. Hans arbete publiceras i tidningar som Flamman och Mana samt i olika publikationer på spanska. Han har bland annat avslöjat den colombianska statsterrorismen, kopplingarna till regeringen, paramilitären och knarkmaffian samt de multinationella företagens mord av fackliga aktivister i landet. I december 2005 tvingades Emanuelsson att lämna landet på grund av upprepade mordhot. Colombia är ett land där pressfriheten inte existerar. Enligt en ny studie av universitetet La Sabana tror 9 av 10 journalister att den information de får från regeringen är manipulerad och en av tre uppger att han/hon har blivit mordhotad någon gång. Tusentals journalister har mist sina liv. Nu vill paramilitärerna och regeringen att samma princip skall gälla även utanför landets gränser.

Förutom Dick Emanuelsson har EU-parlamentariker Jens Holm, solidaritetsorganisationen Colombianätverket och föreningen ”Jaime Pardo Leal” i Stockholm utpekats i underrättelseagenten Ernesto Yamhures spalt. Vi varnar den svenska allmänheten för den risk de utpekade löper och uppmanar alla de som bryr sig om de mänskliga rättigheterna, om folkrätten och yttrandefriheten att protestera mot detta.

Efter Emanuelssons avslöjande kallade regeringen i Bogota hem Yamhure som nu i stället ägnar sig att peka ut all opposition mot den regim som satsar alla ekonomiska resurser på det totala kriget mot gerillan.

Chiquitadirektörer kan komma att utvisas till Colombia för rättegång

<990>

I slutet av september dömdes företaget Chiquita Brand Int. att betala 25 miljoner dollar i böter till den amerikanska staten. Brottet var att företagets dotterbolag i Colombia hade betalat paramilitära grupper 1,7 miljoner dollar för ”beskydd”. Colombianerna ansåg dock att de tio direktörerna inom Chiquitas företagsledning som var ansvariga för transaktionerna borde utvisas till Colombia och ställas inför rätta där. De tios för- och efternamn offentliggjordes inte ens i den amerikanska domen.

I en intervju i måndags med USA:s ambassadör i Bogota, William Brownfield, menar denne att de tio direktörerna skulle kunna komma att utvisas till Colombia.

– Jag har inte det minsta tvivel att det på basis av våra formella skyldigheter och bilaterala förbindelser skulle kunna ske, sa Brownfield på en fråga av radiostationen ”W”.

Men ingen i Colombia hyser några som helst tvivel på att detta kommer att ske.

Dick Emanuelsson

<2096>

TEGUCIGALPA / 071018 / Colombias motsvarighet till Justitiekanslern kräver att landets Författningsdomstol upphäver arbetsmarknadslagen 789 från 2002. Målet påstods vara att skapa fler jobb men de har i stället blivit färre. Samtidigt har de nuvarande arbetena blivit utarmade på innehåll och den anställdes ekonomiska situation försämrad, hävdar Eduardo Maya Villazón, Colombias justitiekansler i en intervju i dagstidningen El Tiempo.

Han har vänt sig till landets Författningsdomstol med krav på att Lag 789 ska upphävas. Innan 2002 beräknades övertid från och med klockan 18.00 men flyttades fram till kl. 22.00. Söndags- och andra ”röda” helgdagar ersattes med 300 procent men försämrades 2002 till 75 procent.

Denna ”flexibilisering” av arbetsmarknaden var en hörnpelare i regeringen Uribes regeringsprogram som väckte ont blod i den colombianska fackföreningsrörelsen. Denna varnade för just de konsekvenser som Justitiekanslern nu bekräftar.

De enda som gynnades av lagen var arbetsgivarna som kunde konstatera att arbetskraftskostnaderna reducerades avsevärt. De intensifierade anställningar av ”tredjehandskontrakt” där den anställde sällan har ett värdigt försäkringsskydd eller pension.

I ”Evaluación a la reforma laboral”, en undersökning om Lag 789 som det Nationella Universitetet publicerade förra veckan (18 oktober) har de anställda i Colombia förlorat omkring 2.600 miljarder pesos, cirka 1,2 miljarder dollar. Det är främst inom sjukvårdssektorn, den privata väktarbranschen, handel, affär och hotellbranschen som under de senaste fyra åren har förlorat denna summa som nu i stället gick till arbetsgivar- och aktieägarsidan.

Landsorganisationen CUT hälsade justitiekanslerns beslut som välkommet.

I en annan omfattande studie som det Nationella Universitetet i Bogota nyligen presenterade, visar det sig att 230.000 tillsvidarejobb har försvunnit under de senaste 14 åren. Den så kallade ”informella sektorn” har tredubblats under samma period och omfattar i dag 66 procent av den yrkesaktiva befolkningen i Colombia.

Dick Emanuelsson

-----------------------

<954>

Upphäv arbetsmarknadslag kräver justitiekansler

Colombias motsvarighet till Justitiekanslern kräver att landets Författningsdomstol upphäver arbetsmarknadslagen 789 från 2002. Målet påstods vara att skapa fler jobb men de har i stället blivit färre. Samtidigt har de nuvarande arbetena blivit utarmade på innehåll och den anställdes ekonomiska situation försämrad, hävdar Eduardo Maya Villazón, Colombias justitiekansler i en intervju i dagstidningen El Tiempo.

Innan 2002 beräknades övertid från och med klockan 18.00 men flyttades fram till kl. 22.00. Söndags- och andra ”röda” helgdagar ersattes med 300 procent men försämrades 2002 till 75 procent. Denna ”flexibilisering” av arbetsmarknaden väckte ont blod hos det colombianska facket. Detta varnade för just de konsekvenser som Justitiekanslern nu bekräftar. De enda som gynnades av lagen var arbetsgivarna. De anställda beräknas under åren 2002-2006 ha förlorat 1,2 miljarder dollar.

Dick Emanuelsson

I Colombia har staten bara dömt 1,2 procent av mördarna av facket

<3658>

Etthundrafyrtiofyra mördade fackledare 2006

TEGUCIGALPA / 070924 / Under 2006 mördades 144 fackligt aktiva människor i världen. Deras enda brott var att de försvarade rätten att organisera sig och rätten till ett kollektivavtal. Det slår den Internationella Fackföreningskonfederationen (IFK) fast i sin ”Årsrapport 2007, över brott mot de fackliga rättigheterna” i världen.

I rapporten konstaterar den fackliga internationalen med 168 miljoner medlemmar att antalet mördade fackföreningsledare har ökat med 25 procent och att förföljelsen på alla nivåer har intensifierats. Den nyliberala modellen inte bara dräper arbetarledare utan slår även sönder de lagar som skyddar och ger de anställda vissa rättigheter på arbetsmarknaden, hävdar rapporten.

I världen arresterades 5.000 personer och 8.000 arbetare avskedades på grund av sina fackliga aktiviteter. De multinationella bolagen anklagas för att utnyttja den ”flexibla” arbetsmarknaden och införa sina egna regler där bildandet av ”gula fackföreningar” har blivit legio i vissa delar av världen.

I Panama sköts Osvaldo Lorenzo, den lokale ordföranden för Byggnadsarbetarförbundet i huvudstaden, ihjäl den 14 augusti i år. Han ledde sina medlemmar i en strejk mot det stora brasilianska byggföretaget Norberto Odebrecht. Företaget hade avskedat 100 arbetare som var anslutna till Panamas enda Byggnadsarbetarförbund, SUNTRACS och det var mot detta beslut som byggfacket demonstrerade när Lorenzo sköts ihjäl. Två andra skottskadades av kulorna som kom från strejkbrytare som hade förskansat sig inne på kontoret hos företaget, uppger Ivan Quintero, regionalt studieansvarig i Latinamerika för Bygginternationalen.

Byggnadsarbetarna protesterade mot att Norberto Odebrecht hade lejt utländsk arbetskraft som företaget hade organiserat i Sindicopp, ett ”gult vertikalt” företagsfack. På detta sätt undviker företaget alla de sociala och ekonomiska rättigheter byggnadsarbetarna har i sitt kollektivavtal.

Colombia toppar som vanligt, med 78 mord eller drygt hälften, listan över fackligt aktiva som mördades 2006. Mellan 1994-2006 har 1.165 colombianer från facket mördats men bara 56 förmodade mördare har gripits och av dessa har 14 dömts som skyldiga, eller 1,2 procent, en bekräftelse på den totala straffriheten.

Efter Colombia följer Filippinerna där den antifackliga mordvågen 2006 skördade 33 offer. Myndigheterna i flera asiatiska och afrikanska stater anklagas också för att vara delaktig i eller ansvarig för mord på facket.

Även om inte fackligt aktiva mördas i den industrialiserade världen i Nord, visar IFK:s årsrapport att förföljelsen inte är mindre än i Syd. Australien är ett exempel på hur högerregeringen försämrar arbetsrätten samtidigt som den attackerar fackets kamp för värdiga arbets- och löneförhållanden. Lagen ”Alternativ för de anställda” innebar att en rad sociala och ekonomiska erövringar som facket hade gjort under decenniers kamp försämrades kraftigt. Det fackliga manöverutrymmet begränsades dramatiskt samtidigt som en lag mot vilda strejker infördes med skyhöga böter för att förhindra arbetarna att gå ut i försvar för sina rättigheter eller mot hänsynslösa arbetsgivare.

I USA försvann genom en lagändring rätten för miljoner offentlighetsanställda att tillhöra en fackförening. Årsrapporten pekar också ut transnationella bolag som Coca Cola, Wal-Mart, Goodyear, Nestlé och franska byggiganten Bouygues som speciellt antifackliga som bland annat utnyttjar de antifackliga lagar som införts i länder som Polen.

Precis som tidigare år fördömer det internationella facket de så kallade Maquilasföretagen i de ekonomiska frizonerna i Asien, Latinamerika och Afrika som i första hand drabbar den kvinnliga arbetskraften.

Dick Emanuelsson

El ex jefe de la inteligencia colombiana en la embajada en Estocolmo hace peligrosas sindicaciones

Por Dick Emanuelsson *

070929 / DE ALGUNA REGIÓN DE COLOMBIA / Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo, revela su labor resumida en una crónica [ 1] publicada en El Espectador, el 27 de septiembre.

Ataca la poderosa y prestigiosa organización inglesa Justice for Colombia y escribe: “La torpeza de estas ONG es extrema. Lo que Justice for Colombia acaba de hacer al publicar un envenenado artículo apócrifo contra el gobierno”.

¿Cual es veneno que publica Justice for Colombia? Veremos:

En primer lugar exige un alto de venta de armas inglesas a Colombia por que existe un conflicto interno armado con raíces sociales, políticas y económicas muy profundas, pero también por que el estado colombiano es un gran violador de los derechos humanos.

Segundo; Exige respeto por los derechos humanos y sobre todo, respeto por la vida y los derechos de los sindicalistas.

68 mujeres sindicalistas asesinadas durante Uribe

La ONG publica datos oficiales y menciona, que desde el mes de agosto 2002, cuando asumió Uribe la presidencia, las violaciones contra las mujeres sindicalistas han incrementado con 600 por ciento. 68 mueres sindicalistas han sido asesinadas. Muchas de ellas fueron asesinadas al frente de sus hijos. Mujeres sindicalistas han sido torturadas. En las cárceles de Uribe hay 320 presos políticos que son mujeres y entre ellas hay 28 que tienen pequeños niños sin derechos.

Creo que fue el año 2004 cuando llegó una delegación sindical internacional de la CIOSL a Bogota para participar en un foro de mujeres sindicalistas organizado por la CUT. Pero en el aeropuerto de Eldorado fueron devueltos a su respectivo países y humillados por DAS, el mismo tratamiento había recibido la delegación española con mujeres de las centrales obreras de la UGT y CC.OO. Ilustra muy bien el actitud del regimen hacia un movimiento que ha tenido que enterrar miles de sus afiliados y que ahora solo tiene un grado de afiliación no más de dos (2) por ciento de la población económica activa.

En el Informe Anual 2007 de la CSI, Confederación Sindical Internacional, con 168 millones de afiliados en todo el mundo, podemos citar las palabras de introducción del norteamericano Guy Ryder, presidente de la CSI cuando dice lo siguiente:

“Colombia sigue siendo el país más mortífero del mundo para los sindicalistas. Sin embargo, en lugar de emplear sus recursos para hacer frente al problema real, el gobierno de Uribe destina millones de dólares a sufragar una amplia campaña de relaciones públicas, y envía a altos representantes del Estado al extranjero para decir al mundo que la situación en Colombia está mejorando. No son más que mentiras.

En 2006, 78 sindicalistas fueron asesinados, ocho más que en 2005, y muchos otros fueron víctimas de amenazas, secuestros o ´desapariciones´. Colombia es uno de los mayores desafíos a los que ha de hacer frente nuestra nueva internacional sindical y nos disponemos a abordarlo preparando un importante plan de acción de la CSI.”

¿También esta escupiendo Guy Ryder “veneno” a su presidente, señor Ernesto Yamhure?

¿Qué fue lo que dijo Uribe en la ONU hace unos días sobre la linda situación de los sindicalistas colombianos?

“Según algunas fuentes. . . .”: ¿Cuáles?

Para volver al señor Ernesto Yamhure, ahora designado embajador en los Países Bajos:

Resulta que ese señor esta bien resentido, no solamente contra la red de ONG's que él sostiene son fachadas de las Farc en el exterior, sino a mi humilde persona, nombrada y designada como algún tipo de coordinador de todo el eje mal en las afueras de las fronteras de Colombia;

“Aparte de la mencionada oficina de prensa de la guerrilla (Anncol) y de la Jaime Pardo Leal, organizaciones que según algunas fuentes son dirigidas por el periodista sueco Dick Emanuelsson, personaje oscurísimo (Sic!) que se mueve con total libertad entre los campamentos de la guerrilla, Bogotá y Estocolmo, existe también algo llamado ´Red Colombia´ o ´Colombianätvärket´ por su nombre en sueco, encargada de difundir el mensaje guerrillero en claustros universitarios donde permanentemente descalifican con total impunidad la lucha del Estado colombiano contra el narcoterrorismo de las Farc.”

Sacando fotos a sus compatriotas en exilio

¿Por qué tanto resentimiento Sr. Yamhure?

¿Será por que le desenmascaré en Aftonbladet, el vespertino más grande de Suecia (con un millón de lectores diariamente) cuando le documenté cuando Ud. estaba sacando fotos a sus compatriotas que protestaban en el muelle de Estocolmo cuando arribó a Estocolmo el buque colombiano GLORIA, escandalizado por haber sido utilizado en narcotráfico?

¿Por qué registraba gráficamente sus compatriotas en Estocolmo? ¿Era para que los maten en Colombia o afuera de las fronteras?

¿O por que en ese articulo en el vespertino fue reveladas las matanzas en que ha sido cómplice la Armada Nacional colombiana?

¿O es por qué Ud. fue confrontado por dos periodistas de la Radio Suecia cuando querían saber por qué Ud. anda sacando fotos de los exiliados colombianos que han huido el terrorismo del estado colombiano?

Embajada chilena y su espionaje

Me hizo recordar su labor a las tareas parecidas que realizaron sus colegas fascistas desde la embajada chilena de Estocolmo contra la colonia chilena durante la dictadura militar (1973-1990). No fueron los exiliados que fueron llamados a la policía secreta sueca y de la policía de inmigración sueca sino los funcionarios chilenos de la embajada que incluso intentaron de asesinar a un conocido opositor chileno en Estocolmo.

Así, señor Yamhure, así nos toca a nosotros periodistas serios de hacer el trabajo investigativo en nuestros países, que claro, que no le cae bien a algunos que no tiene “la harina limpia en el saco”, como dice el dicho sueco de los corruptos y los delincuentes.

Nosotros somos enseñados de cuestionar el poder, los poderosos y los políticos, no así de “chupa media” como de Caracol o de RCN, los dueños del país que dan espacio para que ahí Ud. puede relatar sobre su trabajo de la inteligencia militar en el exterior, en este caso, como secretario, no sé si era "1º" o de "2º" o algún cargo no público en el presupuesto de la embajada de Colombia en Estocolmo, pero el cargo era muy obvio: Jefe del espionaje del regimen del presidente Uribe de la legación colombiana, cumpliendo la orden del patrón de conseguir “100.000 amigo (de Uribe) en el exterior”.

¿Con que tarea? Por supuesto, ser sapos contra la colonia colombiana y hacerle el trabajo sucio, quizás no tan violento y mortal como adentro de las fronteras en Colombia, pero, . . . . .

Nueve estudiantes asesinados

Ataca Ud. “Colombia-Nätverket” (red de Colombia), diciendo que también es una fachada de la insurgencia colombiana. ¡Que falta de seriedad y de conocimiento de la realidad del mundo de solidaridad! Ud. esta resentido por que ese organismo de derechos humanos protestaba al frente a la embajada colombiana en Estocolmo cuando vino el ladroncito Araújo, nombrado ministro del exterior por Uribe. El motivo por la protesta era sencillo; Llamar la atención por los nueve asesinatos últimamente de dirigentes estudiantiles en Colombia.

¿Lo niega Ud. a estos jóvenes suecos de realizar tal protesta sin ser tildados de “guerrilleros de civil”? ¿Cuál es su fuente y base de información para tildarlos a semejante acusación? ¿Y me pregunto como es posible, que un medio como El Espectador no lee mejor las crónicas en donde se coloca una lápida a las personas que son directamente o indirectamente acusadas de estar al servicio de la insurgencia?

Señalar para matar

Y así podríamos seguir dándole muchos ejemplos, Sr. Yamhure, sobre la peligrosa actividad suya de señalar a medio mundo como guerrilleros por que este no le gusta a su Patrón. En Colombia están llenos los cementerios de compatriotas suyas y de fosas comunes de los desaparecidos, asesinados por haber sido señalados por personajes como Ud. de haber sido guerrilleros. Es Ud. un buen representante y vocero de la clase politica intolerante que ha causado miles de muertos en su país con la obsesión de ver un “Enemigo Interno” en cada opositor y así erradicarlo físicamente.

Y que le parece, que sigo pasando como “Pedro por su Casa”, tanto en Colombia como en el resto del continente latinoamericano, cubriendo los nuevos vientos de libertad y de izquierda que soplan, informando a los lectores y radioescuchas de las nuevas victorias de los pueblos en lucha y de resistencia contra las clases sociales manchadas de sangre de los pueblos, peleles al servicio a un Patrón mucho más poderoso que el suyo. Al final, esos vientos también soplarán en Colombia pero ahí, con la rabia popular acumulada por tantos años de injusticia, se convertirán, sin lugar a duda, en tormenta o de huracanes.

La desesperación de la oligarquia mediática

Ud., señor Yamhure es también un clásico ejemplo de la desesperación que siente una oligarquia mediática que hasta hace poco ha tenido un monopolio total sobre el cubrimiento de los sucesos en Colombia. ¿Cómo se ilustra eso? A través de los centenares si no miles de medios de diferente carácter, que, indignados o decepcionados por la manipulación en la prensa amarilla de la realidad de sus circunstancias, tomaron la decisión de crear sus propios medios alternativos. Y por que no decirlo; son baratos, instantáneos, como es el Internet. Las emisoras, como en le caso que Ud. menciona, “Café Stéreo” y otras, también son accesibles para escuchar de cualquier Café Internet en el mundo.

Y me imagino la desesperación y la rabia de Ud, señor Yamhure y sus los generales vestidos de civil, cuando no los pueden agarrar para silenciarlas por que estas emisoras pueden transmitir desde cualquier rincón del mundo. Ahí esta la explicación el porque personajes como Ud., señor Yamhure y otros, como Julio Cristo, el gerente de la emisora “W” que esta obsesionado de manipular el trabajo de los medios alternativos y de las tareas que realizan las ONG´s y comités de solidaridad colombianos en el exilio.

En el caso mío, le aseguro, señor Yamhure, señor Cristo&Cia, que no me vendo, no me prostituyo como algunos colegas colombianos. Y no me importa que Uds. escriba o hable como hacen sobre este humilde periodista, por que lo tomo como una muy buena nota de mi trabajo periodístico.

* Periodista sueco que cubre America Latina desde el 1980.
P.D. Para recordarle y regalarle como recuerdos, le anexo unas fotos del buque Gloria, cuando estaba registrando sus compatriotas en el muelle.
Fuente: [1] “Qué bonitas ONG”, por Ernesto Yamhure, el ex jefe de la inteligencia colombiana seccional Estocolmo.
http://www.elespectador.com/elespectador/Secciones/Detalles.aspx?idNoticia=15747

Uribe teme que USA canjea Simón y Sonia en cambio a los tres agentes de la CIA en poder de las FARC

Por Dick Emanuelsson

BOGOTA / 070925 / Bajo el titulo “Minando el terreno: Uribe quiere que participen congresistas de EE.UU. en reunión de Chávez y FARC”, la agencia de noticias venezolana Aporrea desenmascara la verdadera intención de Uribe de crear trampas en el camino de un intercambio de prisioneros de guerra entre el estado y la insurgencia de las FARC en Colombia. Ya el presidente colombiano siente que el piso arde ante el avance que ha tenido la senadora Piedad Córdoba en compañía del presidente venezolano Hugo Chávez en el tema del canje.

Sin embargo, Uribe tiene miedo hasta por los norteamericanos que no descartan de sentarse a conversar con la guerrilla para ver la suerte de los tres espías gringos, empleados de la CIA que fueron derribados el 13 de febrero del 2003. Hay que ver lo que proponen los guerrilleros, declaró el embajador norteamericano en Bogota el lunes.

La intención de Piedad Córdoba de entrevistarse con los guerrilleros “Sonia” y “Simón Trinidad”, encarcelados en Estados Unidos, no le cayó nada bien al gobierno de Uribe. “El Gobierno de Colombia no apoya solicitudes para que Estados Unidos regrese a la señora 'Sonia' y al señor 'Simón Trinidad'. Que los regresen una vez cumplan la pena en EE.UU.”, decía Uribe en Nueva Cork ante la prensa.

Sin embargo, recordó que antes de la entrega a Estados Unidos de estos dos guerrilleros, ofreció públicamente a las FARC que si liberaban a los secuestrados, el gobierno no los extraditaría, “pero las FARC no aceptaron y eso es bueno recordarlo”.

Pero lo que no dice Uribe, es que el mandatario colombiano quiso poner la insurgencia ante un chantaje el 31 de diciembre del 2004; o acepta mi exigencia de liberar a todos los secuestrados en las manos de las Farc o extradito a “Sonia” y Simón a los Estados Unidos, era el mensaje típico del mandatario colombiano.

Para la esposa de Trinidad, Lucero Palmera, la extradición de Simón a USA fue un acto humillante y vergonzante de Uribe pero que no, de ninguna manera, desmoralizó a los guerrilleros que en sus campamentos vieron en la televisión el medio día como los “gorilas” del presidente Uribe llevaron a un guerrillero que no se veía para nada derrotado, sino al contrario; que con los puños esposados en alto lanzó consignas en pro a la revolución colombiana, Bolívar, Marulanda y a la guerrilla de las Farc.

Vale la pena de regresar a las declaraciones de la esposa de Simón Trinidad, la guerrillera Lucero Palmera, para entender como Uribe jugaba y botaba el canje a un callejón que si, puede tener una salida, como escribía Alberto Matta, ex consejero por la paz en el departamento del Valle, en una excelente crónica hace unos días.

A continuación, una parte de la larga entrevista (casi dos horas) realizada en abril 2005 con Lucero Palmera tocando el tema de la extradición de su esposo a Estados Unidos:

De la selva del sur de Colombia:

“Sobresalió el odio de clase”. . .

. . . dice la esposa de Simón Trinidad ante la decisión de Uribe de extraditar a su esposo a EE.UU.

Dick: Yo sé que de ahí (huyendo Lucero con la hija de los dos, de Quito, en donde fueron detenidos el 2 de enero del 2004) fue una gran aventura con tu hija, unos caminos y trochas, pero ahora estas de vuelta al campo guerrillero en el sur de Colombia y en el centro del huracán del Plan Patriota.

¿Como sentiste tu y como reaccionaron los guerrilleros el día 31 de diciembre del año pasado (2004) cuando fue oficializada la decisión de Uribe de extraditar a los EE.UU. a Simón Trinidad, un hecho que mostraron prácticamente todo ese día en los noticieros? ¿Como fue la reacción de los guerrilleros en tu campamento?

Lucero: Rabia, indignación, sobresalió el odio de clase, Uribe lo que quiso hacer con eso fue como rebajarle la moral a los guerrilleros. Era un 31 de diciembre que para la mayoría de los guerrilleros y para el pueblo colombiano, es una fecha especial. Cuando dieron la noticia, en el caso mío especialmente; fue muy doloroso y todas esas cosas, pero más que eso, por encima de eso, era la indignación. Ver en la práctica una experiencia que nunca a los guerrilleros y a las masas se les va a olvidar, lo que es lo indigno de un gobierno que esta arrodillado a los intereses del imperialismo norteamericano. La manera tan baja, la manera tan indignante, la manera tan cínica con la que se da eso.

Uno cuando ve esas imágenes todavía, esas donde Simón aparece desarmado con las manos esposadas y con soldados armados hasta la coronilla con miras infrarrojas, con fusiles, con cananos, con chalecos antibalas agarrando a Simón que esta prisionero, que esta con las manos esposadas, pero que aún así en medio de esa situación se esta haciendo sentir como revolucionario, uno no siente sino rabia y ese fue el sentimiento generalizado de todos los guerrilleros que compartían conmigo el campamento, donde nosotros vimos ese 31 de diciembre a las 12 del día la noticia de que Simón iba a ser extraditado a los EE.UU. El odio de clase salió a flote, o sea para esta generación de guerrilleros que vimos eso, pienso que Uribe encontró y ocasionó un sentimiento distinto al que el quería que nosotros tuviéramos.

Dick: ¿No se desmoralizaron entonces?

Lucero: ¡Por el contrario!, nuestra moral revolucionaria se fortaleció.

Dick: ¿Como se sentía, cuando no se escuchaba tanto, pero cuando fue capturado y llevado a Bogota ese día el 2 de enero del 2004, él hizo varias consignas en pro de las FARC, Bolívar y Manuel Marulanda y también cuando salía en extradición un año después a EE.UU.?

Lucero: Para nosotros los revolucionarios el ejemplo que ha dado Simón, luego Sonia, luego el camarada Ricardo y tantos otros guerrilleros que están en las cárceles del país, ese sentimiento de nosotros hacia ellos, primero es un sentimiento de admiración, de ver como ellos, así como dicen nuestros documentos de mostrar nuestra firmeza revolucionaria en las condiciones que sea, ellos demostraron y la están demostrando.

* Dick Emanuelsson es corresponsal sueco en América Latina.

(Entrevista con Lucero Palmera, guerrillera y esposa de Simón Trinidad (Parte III)

'Los norteamericanos y Uribe le temen a Bolívar hasta en una fotografía' Por: Dick Emanuelsson (especial para ARGENPRESS.info)* (Fecha publicación:07/09/2005)

Escucha la entrevista en audio:

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:16:01 Tamaño del archivo: 2,27 MB

Haga click aquí para acceder al audio de la nota (Entrevista a Lucero Palmera - Parte III) Tipo de formato: MP3 Duración del Clip: 00:12:31 Tamaño del archivo: 1,43 MB

Fuente: http://www.argenpress.info/notaold.asp?num=023791

Vi gör vårt jobb, Chiquita. Gör ert.

Ledare Flamman, 19 juli, 2007

Chiquita anser att de svartmålas och försöker påverka medier. Vill de undvika dålig publicitet i fortsättningen är det mer effektivt att inte betala pengar till mördare.

Journalister ska ifrågasätta makten. Det är en odiskutabel princip. Och det vet de pressansvariga inom näringslivet som med alla medel, ibland tvivelaktiga, ”lobbar” för att det egna företaget ska behandlas med silkesvantar i media. Chiquita är ett sådant företag, men det har nu uppenbara svårigheter i umgänget med massmedia. I mars avslöjades företaget ha gjort 100 betalningar mellan 1997-2004 på 1,7 miljoner dollar till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Argumentet var att ”skydda sina medarbetare”.

Men företaget är inte ensamt om att ha gjort utbetalningar till de blodbesudlade mördarna i AUC. ”Alla bananbolag betalade oss. Alla! Ett avtal slöts (1997) med Chiquita Brands Inc., Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Dole utsågs (på mötet) att samla in pengarna och avsluta varje operation”, berättade Salvatore Mancuso, högste ledare för AUC, till den colombianska journalisten Natalie Springer innan han berättade samma historia i mitten av maj för åklagarna.

En rak kort notis i förra veckans Flamman beskrev hur en av de personer som fängslades i en av de största vapensmugglingarna via Chiquitas hamn i norra Colombia 2001, mördades för några veckor sedan efter att han hade lämnat fängelset. Chiquita hade samma år bötfällts med 100 000 dollar av det amerikanska justitiedepartementet för att ha betalat mutor till colombianska statstjänstemän. Målet var att få koncession över hamnen i Turbo där vapensmugglingen till de paramilitära dödsskvadronerna hade ägt rum samma år. Sammanlagt lossades 3000 AK-47:or och fem miljoner skott till dessa vapen. Men att publicera en sådan nyhet faller inte i god jord hos Chiquita.

”Först och främst ifrågasätter jag bildvalet å det starkaste”! inleddes brevet från Max Stenbäck, Sverigechef för Chiquita, när han den 16 juli återigen skrev till Flammans chefredaktör Aron Etzler. Och fortsatte: ”Vi tycker själva tonen (sic!) i artikeln beskriver Chiquita orättvist”!

Här har vi en högt uppsatt chef på ett av världens största multinationella företag som har detaljerade synpunkter på hur denna tidnings reportrar bör skriva och redigera. Många gånger har vi under Flammans 100-åriga historia kritiserats för artiklar men få gånger har vi fått så många pekpinnar och det utan försök att ens dölja det bakom diplomatiska ordval. Chiquitadirektörerna är nervösa.

Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion skrev en krönika i maj på temat Chiquita och dödsskvadronerna under rubriken: ”Bananer i uniform”. Det tog inte många dagar förrän han fick ett brev från Martin Ågren på pr-byrån Hill & Knowlton som på uppdrag av Chiquita inte heller var förtjust över publiceringen. Svensson kontaktade andra svenska tidningar, bland dem Flamman, men även privata bloggare som hade skrivit om Chiquita. ALLA hade blivit uppringda eller fått brev från Hill & Knowlton eller lokala representanter för Chiquita. Svenssons slutsats i sin andra krönika den 27 juni 2007 var:

”Strategin kan bara tolkas på ett sätt: Chiquita och Hill & Knowlton vill helst inte att det ska skrivas mer om saken överhuvudtaget. Varje artikel om Chiquitas affärer i Colombia är en pr-förlust, oavsett vem som skriver den och varför. Varje utebliven en vinst.”

173 anhöriga till de hundratals bananarbetare som har mördats på de bananplantager som tillhörde det multinationella bolaget i Colombia har nu med hjälp av International Labor Rights Fund i USA anmält Chiquita inför den federala domstolen i Washington. De avvisar Stenbäck & Chiquitas argument om att företaget betalade paramilitären för att ”skydda sina medarbetare”. Terry Collingsworth, de anhörigas advokat, sågar brutalt argumentet:

– Ett antal företag under Nazityskland framförde liknande argument och de förklarades skyldiga vid Nürnbergrättegångarna (för krigsbrott).

Chiquita tjänade 45 miljoner dollar i Colombia under de sju år de betalade paramilitären och ska därför böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten, inte till de anhöriga som såg sin man, pappa eller bror mördas av paramilitärernas motorsågar eller machetes.

Är det dessa sanningar som inte tål uppmärksamhetens ljus och orsaken till varför Stenbäck och pr-byrån Hill & Knowlton ringer och skriver till medierna?

Flamman 2007-07-19

http://www.flamman.se/huvudledare.php?id=4539

Vapensmugglare i Chiquitahamn mördad

Luis Anibal Chaverra var den colombian som greps och fängslades för att ha varit spindeln i nätet när de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia lossade 23 containrar med fem miljoner skott och 3 000 AK-47:or i hamnstaden Turbo den 7 november 2001. Han greps 2003 men släpptes för några dagar sedan. I söndags sköts han ihjäl av två pistolmän när han lämnade sitt hem. Den jättelika smugglingen ägde rum när fartyget Otterlo anlände till Chiquitas hamnanläggning i Turbo. Chiquita bötfälldes för 100 000 dollar samma år av USA:s justitieministerium för att ha mutat colombianska statstjänstemän för att ha kontroll över hamnen. Chiquita betalade officiellt sammanlagt 1,7 miljoner dollar till paramilitärerna mellan 1997-2004.

De colombianska myndigheterna vill nu ta upp till förnyad prövning om företaget är inblandat i vapen och drogsmuggling via hamnen i Turbo. Med mordet på Chaverra är ett viktigt vittne tystat.

Dick Emanuelsson

KVINNA I FARC-GERILLAN: ”Vår kamp handlar om befrielsen för såväl kvinnor som män”

Av Dick Emanuelsson

Sakta klyver den tio meter långa kanoten, en urholkad jättelik trädstam från regnskogen, det mörka vattnet. Det dova mullret från en 40 hästar stark Johnson utombordare, paddor och fåglarnas nattkonsert är det enda som hörs på floden Rio Cimitarra, cirka 55 mil norr om huvudstaden Bogota. Motoristen lyser med en stark ficklampa i det svarta vattnet, risken för att stöta på trädstammar är stor. Ibland tvingas han lyfta upp utombordaren för att undvika att propellern slås sönder. Bakom oss lämnar vi byn San Francisco i regionen Magdalena Medio och jag färdas mot ett ovisst öde.

Ingen av de cirka tio gerillasoldaterna från ELN säger något. Framför mig sitter en lång yngling med indianska drag och kramar sin flickvän. Det israeliska Galilgeväret har han i knät, mellan sig och tjejens kropp. Hennes siluett blänker till ibland i månljuset och ser jag en underskön kvinna i 22-23-årsåldern som ler mot mig när hon vänder sig om och ansiktet antar konturer och form i månskenet. I en timme reser vi i tystnad på floden tills vi kommer fram till en by som jag inte har den minsta kännedom om.

Fem timmar tidigare hade jag anlänt tillsammans med folkombudsmannen samt fyra lastbilar med förnödenheter till de hungrande bönderna i floddalen Rio Cimitarra. Till och med en reporter från New York Times var på plats med fotograf men återvände till staden Barrancabermeja med de andra journalisterna innan skymningen. Jag beslöt att stanna på uppmaning av bondeledarna för att studera deras FN-finansierade Buffaloprojekt.

Men det här är gerillaområden som Farc och ELN kontrollerar sedan flera år. USA-journalisten spärrade upp ögonen och såg förskräckt ut när gerillasoldater från de bägge grupperna plötsligt dök i byn. De ställde sig i byns enda affär för att svalka sig med en öl i den 35-gradiga hettan. Då ställde jag frågan till ELN-kommendanten om han gav tillåtelse för en intervju. ”Vi hörs om någon timme”, sa han och försvann.

Klockan 7 kom han tillbaka och sa att han var beredd.

Jag följde honom i fotspåren som bar ner mot floden. I mörkret steg vi om bord på kanoten som nu förde mig bort från bönderna till en annan by. Men det blev ingen intervju, varken den kvällen eller dagen efter. Andra mer dramatiska händelser skulle inträffa.

Gerillaartilleri

Först trodde jag att jordbävningen från El Salvador hade drabbat även Colombia. De breda plankorna i det enkla huset hos den fattige bonden som jag övernattade hos skakade, ja hela marken skakade av explosionerna när gerillans artilleri skickade iväg de första specialpreparerade bomberna via specialbyggda gasoltuber på 100 libras, cirka 45-literstuber, klockan 2 på natten. De måste ha orsakat desperation och panik när bomberna landade i den största paramilitära basen. En kombinerad styrka av specialtränade gerillasoldater från FARC och ELN attackerade. Målet var fem baser som en paramilitär styrka hade upprättat den 3 december då de anlände till ”El Filo de Rentería” i södra delen av länet Bolivar.

Gerillasoldaterna från ELN hade några timmar tidigare inkvarterat mig hos bonden samma kväll jag hade anlänt till byn Puerto Matilde. Det lokala gerillabefälet sa att han måste kontakta den centrala gerillabasen om tillstånd för att ge intervjun. ”Det bästa vore om du kunde ta dig ända fram till Coce”, ELN:s högkvarter, i bergen i södra delen av länet Bolivar.

Men det avgörande slaget mot den paramilitära truppstyrkan i bergen skulle komma i vägen.

Miljökamp a la gerillan

Efter ett dygn på hästrygg och i kanot var jag på plats bland skyttegravarna uppe i bergen, guidad av gerillaledarna ”Alberto” från FARC och ”Julian” från ELN-gerillan.

Solen steker, kvicksilvret ligger mellan 35-40 grader. Vägen till skyttegravarna var bland de vackraste jag sett under mina nära 30 års bevakning som reporter av Colombia. Floden Rio Cimatarras kanter befolkas av halvmeterstora sköldpaddor som lägger tusentals ägg i de sandiga flodbankarna. Leguaner, kolibris och papegojor är lika vanliga som duvorna på Hötorget i Stockholm. Regnskogen och dess invånare har getts en chans att återhämta sig efter decennier av skövling och jakt.

Gerillan tillåter inte att sköldpaddornas ägg säljs på marknaden i Barrancabermeja, bara för böndernas egen konsumtion. Avverkningen av urskogen har också begränsats kraftigt, fiske med dynamit är nu absolut förbjudet och kokaodlarna måste odla lika mycket vanliga grödor som koka, annars åker de härifrån, hade Gilberto Guerra, ordförande för det starka bondekoperativet i Cimitarra, sagt när jag åkte på floden med honom.

Men nu stod jag på höjderna av bergskedjan El Filo och beskådade skyttegravarna där elva paramilitärer fann en grav de själva grävt. Det här är traditionella gerillaområden och vi har aldrig låtit paramilitären inta positioner för att massakrera civilbefolkningen. Men nu fick de hjälp av armén, säger gerillaledaren Alberto från Farc.

I detta område finns det starka ekonomiska intressen och fyndigheter som guld, vilket ett USA-företag vill exploatera, mycket olja samt kokaodlingar. Det enda hindret har varit de två gerillaorganisationerna, tillägger ”Julian” från ELN.

På marken ligger ”costales”, kaffesäckar fulla med arméammunition. Ett stort antal gevär och granatkastare har också beslagtagits från de cirka 100 paramilitärerna som flydde okontrollerat över ett träsk i riktning mot armébasen i staden Yundó, som man kan se på natten från höjderna. Men det mest intressanta och avslöjande för i vems tjänst ”Den 6:e Divisionen” står återstod. Gerillaledarna tar fram ett paket med alla de ID-kort som insamlats från de elva paramilitärerna som dödades vid striderna. Den som ledde ”Los Paras” hette Henry Morales Rojas. Hans ID-kort är utfärdat av det colombianska försvarsministeriet och armén. Bilden föreställer en 26-åring med svart basker. Övriga uppgifter säger att han tillhörde antigerillastyrkorna inom armén, de s.k. Rambosoldaterna. Flera andra ID-kort är utfärdade av de väpnade styrkorna eller försvarsministeriet.

Detta visar den uppenbara länken mellan militären och de paramilitära grupperna, säger Julian. Se här, säger han och pekar på fyra plåtburkar som ligger bredvid en skyttegrav. Det är arméns burkar med raderade serienummer för 7.62 mm ammunition. Men inte bara ammunition kommer från armén. Det här är tre minor modell Kleymore, USA-minor, som armén förfogar över och som används av paramilitären.

’La Paisa’ och Oneyda

Tillbaka högre upp i bergen träffar jag den regionale chefen för FARC-gerillan i Magdalena Medio, Pastor Alape, en 40-årig man med intellektuellt utseende och en analytisk förmåga som imponerar. Bredvid honom sitter ELN-kommendanten Gallardo. Runt omkring har gerillasoldaterna från bägge organisationer inlett slutfasen i den militära operationen och mulåsnor som burit ”kanonerna” är redan färdigpackade.

Ett stort inslag bland gerillan utgörs av kvinnor, allt från 17 år och uppåt. ”Hos FARC är det nästan 40 procent av våra trupper som är kvinnor, de är ena riktiga ”verracas”, tuffingar och har ett psyke som är beundransvärt”, upplyser Pastor Alape och Gallardo nickar leende.

”La Paisa”, en 22-årig Medellintjej med gröna ögon och kastanjebrunt hår ler bekräftande och kastar ledigt upp den 20 kilo tunga ryggsäcken på ryggen, tar sitt sju kilo tunga automatgevär och kastar upp det på axeln, rättar till macheten i midjebältet och handgranaterna som sitter på samma bälte och ställer in sig i ledet mellan sina kamrater. Det är dags att marschera till nästa stridsavsnitt.

Samma säkra ansiktsuttryck hade jag mött när jag för första gången, 1988, beträdde gerillakontrollerat område. Det var under fredsprocessen mellan den konservative presidenten Belisario Betancourt och FARC-gerillan (maj 1984-december 1990). Oneyda, som hon hette, var en 26-årig bondekvinna från länet Santander. Hennes livsberättelse har många röda trådar med andra kvinnor och män inom gerillan.

– Jag arbetade hos godsägaren men han behandlade oss sämre än sina egna djur. När vi ställde krav skickade han armén på oss, många bönder dödades och andra lyckades fly som internflyktingar till städerna, andra anslöt sig till FARC, sa hon med sin lågmälda röst och indianska ansiktsdrag.

Den stora andelen kvinnor i den colombianska gerillan har väckt en del uppmärksamhet. Intervjuer med sårade armésoldater i den största och enda heltäckande dagstidningen El Tiempo berättade för några år sedan med respekt om hur gerillakvinnor i bananregionen Urabá anföll armébataljonen med ett mod som imponerade på dessa manliga ”Rambos” och bekräftade Pastor Alapes ord om gerillakvinnorna som ”Verrracas”. Men där finns också, i synnerhet de senaste åren, anklagelser om ”tvångsrekrytering” eller gerillabefäl som utsätter de kvinnliga gerillasoldaterna för ”sexuellt utnyttjande”. Jag har dock aldrig stött på ens indicier eller påståenden om ”läs-mellan-raderna”. Och jag har intervjuat eller talat med hundratals gerillasoldater sedan 1988 då jag gjorde det första ”gerillareportaget”. Men vi låter kvinnorna själva tala.

Kvinnlig radiochef

Regnskogen är tät och förhindrar att flyget eller helikoptrarna upptäcker gerillan. Jag älskar detta Colombia som har, trots att det råder krig och bomberna kan fällas, en lugnande effekt på en stressad reporter, en bjärt kontrast mot ”Monstrets Bogota”, med sina miljoner fordon, bussar och eviga kalla regnande.

Den blöta stigen upp mot det lilla gerillalägret där radiostationen ”Voz de la Resistencia”, Motståndets Röst, dränks ibland av den lilla bäcken. Och plötsligt ligger den där, den otroligt vackra korallormen, 1,5 meter lång och jag tror att jag ska få en hjärtinfarkt när jag nästan trampar på den. Gerillasoldaterna skrattar åt min reaktion och tillägger; ”ingen fara, den är stendöd”. Och jag ser att ormen med det dödliga bettet har fått skallen krossad.

– Välkommen! säger Lucero Palmera, chef för radiostationen, det här är ett litet läger med fem kamrater som arbetar på stationen och resten av kamraterna utgör en säkerhetsstyrka i händelse av att fienden upptäcker lägret. Stationen har den politiska uppgiften av att informera om FARC:s aktioner, politik och vara en förbindelselänk mellan gerillan och civilbefolkningen, en politisk orienterare, säger hon med ett leende.

Det här är södra Colombia, till stor del under kontroll av FARC som finns överallt när man reser på floderna. Gerillaposteringar rapporterar via sin kortvågsradio om varje rörelse på floderna. Ecuador ligger inte långt borta och gerillan köper en stor del av sin proviant och andra förnödenheter från grannlandet. Affärsmännen gläds åt gränstrafiken.

Lucero var 15 år när hon anslöt sig till FARC-gerillan. Då bodde hon uppe i norr, vid Karibiska havet och arbetade redan sedan 13-årsåldern politiskt i det kommunistiska ungdomsförbundet, JUCO. Men hon ville mer och det legala arbetet i JUCO var öppet och därför farligt. Hennes första politiska uppgifter inom FARC var att sprida gerillans flygblad på högstadie- och gymnasieskolan i staden. Att sprida ungdomsförbundets flygblad är farligt men att sprida gerillans kan sluta med döden. Lucero ingick i en grupp av medlemmar från JUCO och ville ansluta sig till FARC redan efter en kort tid. Men den politiskt ansvarige inom gerillan ville att hon och hennes kamrater skulle tänka igenom beslutet riktigt grundligt och framför allt fortsätta med det framgångsrika propagandaarbetet på skolorna i staden. Till slut hade processen mognat och Lucero drog på sig gummistövlarna med skaft till knäna och en ryggsäck med det viktigaste och gick in i djungeln och har sedan den dagen för 19 år sedan inte lämnat gerillan.

– Ja jisses, det beslutet förändrar ditt liv fullständigt, säger hon och brister ut i ett skratt när jag frågar henne om hon någonsin har ångrat ett sådant drastiskt beslut?

Che Guevaravisioner

– Visst hade jag och kamraterna en del romantiska Che Guevaravisioner, men det avgörande är den egna verkligheten i vilken vi lever i, den verklighet som handlar om koncentrationen av jorden i ett fåtal land- och boskapsägares händer, hur dessa skapar paramilitära dödsskvadroner som patrullerar och mördar tillsammans med armén för att försvara privilegierna, hur dina släktingar som vågat delta i den legala politiska eller sociala rörelsen en dag påträffas i ett dike, styckade med motorsåg eller halshuggen med machete. Det är den verkligheten som ibland är så påträngande, att om du vill rädda livet på dig själv flyr du antingen till Bogota eller de stora städerna eller, vilket är det säkraste och bästa sättet, ansluter dig till gerillan. Denna sociala och ekonomiska bakgrund, kombinerat med en socialistisk vision som vi redan hade från JUCO, utgör de grundläggande faktorer som gör att en colombian eller colombianska är beredd att till och med offra sitt liv för att skapa det Nya Colombia som folket behöver. I den kampen övervinner du rädslan.

Många av hennes närmaste vänner är mördade och flera mor- och farbröder. För två år sedan mördades hennes bror. I famnen hade han Luceros brorsdotter, bara två år gammal. Brottet? Släkt med en gerillasoldat.

Lucero kommer från länet Cesar där Ricardo Palmera var en hög banktjänsteman och bördig från en aristokratisk familj. Han deltog i bildandet av vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som blev resultatet av ”Eldupphöravtalet” 1984 mellan Betancourt och FARC. Men inte ens den offentliga lanseringen av denna nya politiska oppositionsgrupp, där även vissa gerillaledare deltog, kunde genomföras utan hot och mord. Den fysiska elimineringen från första början av UP var ett beslut som den militaristiska delen av oligarkin i Colombia hade tagit i samförstånd med de främsta generalerna och den ekonomiska eliten i landet. Det positiva mottagande som UP hade fått i breda folkliga kretsar skakade etablissemanget hos tvåpartisystemets liberaler och konservativa. Ricardo Palmera beslöt att i största hemlighet ansluta sig till FARC-gerillan när hans kamrater i UP i Cesar mördades en efter en. Ricardo blev ”Simon” och Palmera förvandlades till ”Trinidad”.

Kärlek och barn

De var i FARC som Lucero och Simon träffades och efter en tid uppstod tycke. Av en ren ”olycka” blev Lucero med barn, vilket är en omöjlig ekvation för ett gerillapar i krig, och flickan som föddes lämnades över till Luceros mamma. Under fredsprocessen i San Vicente de Caguán (1999-20 februari 2002) var Trinidad en av gerillans talesman i de politiska konferenser som sändes varje söndag i den statliga TV-kanalen. Om inte de konkreta fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen bar frukt, så har den colombianska folkrörelsen aldrig haft så mycket utrymme i massmedia, främst TV, som under denna fredsprocess. Över 30.000 tal eller föredrag hölls i fredszonen som behandlade i stort sett varje område inom det colombianska samhällslivet. Många av dem som höll inlägg dessa söndagar i San Vicente de Caguán och som sändes i TV, mördades när de återvände till sina byar, universitet eller arbetsplatser.

När fredsprocessen ensidigt avbröts av Pastrana den 20 februari 2002, fick Trinidad andra politiska uppgifter av El Secretariado, det 7-mannaråd som är den högsta ledningen mellan gerillakongresserna. En av dessa uppgifter var att söka kontakt med James Lemoyne, Kofi Annans högra hand och ansvarig för fredsprocessen och Colombia inom FN, för att få till stånd en utväxling av krigsfångar på bägge sidor, bland dem Ingrid Betancourt, som hade gripits den 23 februari 2002 i utkanten av San Vicente de Caguán. Tre dagar hade gått efter att Pastrana avbrutit fredsprocessen och inlett bombningar av det som var ”Fredslaboratoriet”.

Den 2 januari 2004, efter två veckors sonderingar i Ecuadors huvudstad Quito, greps Ricardo och Lucero av ett kommando under ledning av CIA. De var då i sällskap med sin då tolvåriga dotter. De som gjorde själva gripandet var colombianska och ecuadorianska poliser. Ricardo deporterades redan dagen efter till Colombia medan Lucero och hennes dotter, släpptes och med hjälp av ecuadorianska kontakter, korsade floden San Miguel och begav sig in i djungeln och tillbaka det Södra Gerillablocket. I dag försmäktar Ricardo ett långt fängelsestraff i USA, dömd för att ha varit ansvarig för nedskjutningen av tre CIA-agenter i februari 2003 som spionerade på gerillan via en sofistikerad spionutrustning de förfogade över i planet. I själva verket, menar gerillan, håller USA Ricardo som en gissland och gerillan har erbjudit Bush att utväxla krigsfångar.

Ångrat sig?

Hur är den första tiden i gerillan för en tjej från staden?

– Det är en otrolig tuff tid. På den tredje dagen av en marsch tror du att du inte ska orka. I det civila livet är det en bekväm tillvaro, även om du har skyldigheter, så klart. När du ansluter dig till gerillan regleras ditt nya liv av ett antal normer och ett reglemente som du är skyldig att följa. På det följer den fysiska bördan som är total! säger hon och spricker ut i ett nytt leende.

Har hon ångrat sig någon gång, steget som innebär att man ansluter sig till gerillan där man stannar tills uppgiften är fylld, det vill säga skapandet av ett nytt Colombia?

– Kanske inte så mycket att jag har ångrat mig. Men visst är det tungt men samtidigt är det tillfredsställande för det handlar om ett fritt självständigt beslut som du själv tar utan någon som helst press.

Och den första striden. . . var du rädd?

– Huiii, säger hon och ögonen plirar till. Men det var en nyttig erfarenhet. Den första striden jag deltog i ägde rum ett år efter att jag anslutit mig och genomgått den grundkursen som pågår i tre månader för nya rekryter. I den kombineras den militära utbildningen med den politiska. Den politiska utbildningen ger svaret till varför vi befinner oss i en väpnad kamp mot fienden. Får man godkänt i grundkursen antas man till gerillan och placeras i en militär front, som utgör den organisatoriska strukturen för gerillan. Där tas man ut för olika uppgifter som till exempel när jag valdes ut för att delta i min första strid som gick ut på att söka upp fienden och attackera den. Att förneka att man är rädd för farorna som striden innebär är att lura sig själv. Men det är ingen rädsla som förhindrar dig att delta i uppgiften. Man ser när fienden dyker upp och hur vi närmar oss den. De första skotten avlossas, man rycker fram, hoppar eller springer och rädslan försvinner av någon underlig anledning av sig själv. Striden är på sitt sätt ett bevis på din ideologiska övertygelse och styrka, ty du placerar dig själv mitt i striden. Du går inte in i striden som borgarklassens soldater som skjuter mot oss eller på vad som helst utan någon som helst politisk vision, utan något som helst politiskt eller ideologiskt perspektiv. Gerillasoldaten å andra sidan uppfattar varje strid som en bekräftelse på klasskamp, bekräftelsen på vår ideologi. Därför är gerillasoldaten beslutsam och vet varför han marscherar ut i striden mot fienden och om han dör i striden vet han varför han dör.

Kärleksprassel

Uppställning i det lilla gerillalägret. Klockan är 04.40 på morgonen och Lucero och hennes fem kamrater på stationen har varit i gång sedan 3 på morgonen för att förbereda den första editionen av radions morgonsändningar som inleds klockan 06.00 och avslutas 10.00. På eftermiddagen är det en ny edition som startar klockan 16.00 och slutar 20.00. Det är kolsvart och bara de lågmälda rösterna från Freddy, ett av mellanbefälen, tar emot rapporterna från nattens vaktjänstgöring och antalet närvarande gerillasoldater. Dagens vaktschema delas ut och fem minuter senare blir det första morgonkaffet. Det hörs skratt och viskande skvaller om de senaste kärleksprasslen från den 48:e fronten. ”¡Det menar du inte! Så dom har flyttat ihop, jajaja, där ser man”, kommenteras det.

Och så är det. Vardagslivet i gerillan skiljer sig naturligtvis på många sätt och är också restriktivt reglerat. Men kärleken är fri, så länge man inte ställer till skandaler, berättar Joaquin Gomez, befälhavare för det Södra Gerillablocket. Sammanlagt finns ett 10-tal Frentes Guerrilleros i detta block som är betraktat som ett av de mest framgångsrika bland FARC-gerillan.

– Som du ser finns det många par som har ett förhållande. Detta förhållande har börjat trevande och om killen och tjejen fastnar för varandra ber de om tillstånd hos den lokale befälhavaren för att flytta ihop i sin ”Caleta”, sängen med palmblad och bamburör som utgör den ”äktenskapliga sängen”.

Som i fallet med Ricardo och Lucero och tusentals andra gerillapar, i vad som skämtsamt brukar kallas “Revolutionsromantik”.

– Det är väldigt vanligt att man skickar kärleksbrev till varandra eftersom uppgifterna står över våra personliga önskningar. Det betyder, att om jag befinner mig på ett stridsavsnitt och min kille befinner sig på ett annat, skickar vi brev till varandra. Dessa brev har ibland svårt att komma fram av naturliga orsaker. Då förmedlar vi dem via radion, och det är klart, ibland kan det bli rätt ”gulligt” till sitt innehåll, säger Lucero med ett nytt skratt.

Sexualundervisning och blyga krigare

Dessa härdade krigare med decennier av strider bakom sig blir som små blyga barn när jag tar upp frågan om kärleken i gerillan. Här utbildas de som är analfabeter när de ansluter sig till gerillan även en grundskoleutbildning. Dario, en typisk indian som jag träffade första gången 1998 läser nu anatomi i gerillalägret och håller föredrag på kvällarna. På onsdagskvällarna deklameras det dikter som gerillasoldaterna har författat. Under hela dagar pågår dessa studier när kriget lyser med sin frånvaro.

En kväll är det sexualundervisning i lägret. En kvinnlig ”miliciano”, milissoldat från staden har anlänt. Till yrket är hon gynekolog och hon understryker för männen att vara noga med sin hygien, att respektera sin kamrat och behandla henne med respekt och jämställdhet. De manliga gerillasoldaterna, varav många är bönder som aldrig ens kunnat föreställa sig sexualundervisning i de tre eller sex år de kanske gått i den statliga skolan tittar nu ned i marken där de sitter på bänkarna i lägrets aula och är oerhört generade. Men dessa tidigare tabun i dessa katolska länder ifrågasätts allt mer och gerillan är en pionjär i sin utbildning av sina ”combatientes”.

”El machismo utrotas inte över en natt”

Hon är smal, drygt 37 år och har tillbringat de senaste 20 åren i gerillan. Catherine Miller har stridit på de flesta frontavsnitten där FARC återfinns. En människa som har en så lång obruten tid i den militära konfrontationen förvandlas, när den politiska och ideologiska motivationen saknas, lätt till en krigsrobot i händerna på befäl som inte förstår varför de befinner sig i krig, ett krig som inte är deras utan oftast de transnationella bolagens. Erfarenheterna från Vietnam eller nu Irak, är konkreta bevis på denna gamla sanning.

Men Catherine och hennes beväpnade medsystrar utstrålar i stället ett alldeles speciellt ömt sätt att debattera kriget och varför de attackerar polisstationer eller armébaser i stället för att vara en alldeles typisk colombiansk hemmafru som reproducerar en stor barnaskara medan mannen går på fotboll eller krogen med kompisarna.

– Som de flesta av mina kvinnliga eller manliga kamrater i FARC kommer jag från enkla fattiga förhållanden. Min far var statsanställd och min mor hemmafru som fostrade fem barn. En mycket vanlig familjesituation i Colombia. Under åren växte en medvetenhet fram att i Colombia gick det inte att göra politisk opposition mot ett oerhört orättvist klassamhälle. De som gjorde motstånd, som min far som var fackföreningsledare, gick ofta döden till mötes. Den enda verkliga politiska opposition som regimen inte kunde krossa var den väpnade oppositionen, säger hon medan fåglarna kvittrar i tusentals i trädkronorna ovanför oss.

– Min tanke var; jag vill kämpa för att förändra denna orättvisa men inte dö så snabbt, därför ansluter jag mig till gerillan.

Catherine hade, som tusentals andra colombianer, anslutit sig till vänsteralliansen Union Patriotica, UP. Och det var den fatala och makabra fysiska likvideringen av närmare fem tusen av de mesta framstående UP-medlemmarna som fick Catherine att ta det drastiska beslutet att lämna gator och torg i byn eller i staden och bege sig upp i bergen för att fortsätta den politiska kampen, med under andra betingelser.

– Jag blev vittne till hur många av mina obeväpnade vänner och kamrater, som inte var gerillasoldater, mördades en efter en eftersom den politiska och ekonomiska eliten såg UP som ett allvarligt politiskt hot mot sin oinskränkta makt. I dag är UP praktiskt taget fysiskt utrotad som politisk organisation.

I den colombianska officiella pressen, men även i en del rapporter från Amnesty, talas det om att gerillan tvångsrekryterar barn eller ungdomar till gerillan. Catherine skakar på huvudet åt påståendet som hon och hennes kamrater har sett och hört många gånger när de sett på TV-nyheterna i lägret.

– Många människor vill ansluta sig till gerillan men inte alla uppfyller inte de speciella krav som ställs på en person för att bli gerillasoldat. För det ställs mycket stora krav för att du ska kunna orka, men framför allt förstå politiskt varför du ansluter dig till den väpnade kampen. Det finns andra uppgifter som inte är rent militära för dem som inte klarar den fysiska biten. Här marscherar du långt, både på dagen som på natten. Det är tungt och för dem som kommer från staden är det en brutal förvandling av vardagen, säger hon med ett illamarigt leende men tillägger: Jag var en av dem som lyfte pennor och städade i huset, som tyngsta börda. Då kan du tänka dig hur det var att komma hit och bära en ryggsäck som ibland kan väga 25-30 kilo plus ett gevär som väger 6-7 kilo.

Nya familjen i gerillan

Den familj hon lämnade i staden kompenserades, som hon säger, med den nya familj hon fick i form av kamraterna i gerillan. De kom att utgöra ett personligt stöd för henne i svåra stunder när kanske en kamrat har stupat eller sårats eller när man kanske helt enkelt bara är deprimerad av någon anledning.

Barn då? undrar jag, känns det inte tomt för en kvinna som börjar komma upp i åren att en dag stå där och titta tillbaka på år av kamp för andra medan man personligen förvägrar sig den rätten för en själv?

För första gången ser jag att frågan prickar hårt. Men hon hämtar sig och säger:

– Här är det omöjligt att både ha barn och gå ut i strid. Jag bestämde mig för att avstå av den anledningen. Här är vi i första hand stridande och i andra hand kvinnor. Några av kamraterna har fått barn men tvingats lämna ifrån dem för det är omöjligt att kombinera bägge sakerna, ge kärlek till sitt barn och i nästa ögonblick lämna det i lägret för att gå ut i strid. Hur som helst är jag optimist och tror på att Revolutionen ska segra snart och att jag ska kunna göra många saker som inte varit möjliga under tiden i gerillan.

Vilka råd ger du de unga gerillatjejerna som kommer hit i en ålder av 16-20 år? Du har själv varit i samma situation.

– Vanligtvis är kvinnorna som kommer hit tjejer från landsbygden, vana vid hårt arbete och för dem blir inte chocken över de tuffa omständigheterna så stora. Även kriget är de vana vid för större delen av kriget utkämpas på landsbygden. För dem är den viktigaste uppgiften att tillägna sig den politiska och ideologiska delen av livet i gerillan, att senare gå tillbaka till sina byar och ge människorna där en politisk orientering om vilka det är som tjänar på och förlänger detta krig.

* I press och media i Colombia påstår man att FARC har förlorat sin ideologiska och politiska kompass och förvandlats till en knarkexporterande maffia. Men i varje läger jag har anlänt till pågår det politiska föreläsningar och diskussioner varje dag. I går höll du en föreläsning om Simon Bolivar och den Bolivarianska rörelsen i Latinamerika.

– Så är det. Här delar vi upp den fysiska och den politiska skolningen men även det kulturella arbetet, som är oerhört viktigt för gerillasoldaterna att ta del av. Som du ser så ser vi på TV-nyheterna klockan 07.00, 12.30 och 19.00 varje dag. Med undantag för de sena nyheterna så diskuterar vi dessa nyheter varje dag. Det är ju därför vi befinner oss i en väpnad konflikt, vi måste hänga med vad som händer i hela landet för att ha en övergripande syn på händelseutvecklingen. Fördelandet av temana som presenteras inför alla kamrater ger också kamraterna erfarenhet av ämnet men framför allt att de får erfarenhet av att tala inför publik. Vad gäller de teoretiska studierna så studerar vi marxismen eftersom vi är marxist-leninister, men kanske främst i den praktiska kampen. Om du frågar en vanlig gerillasoldat om den marxistiska läran så kanske han inte kan ge dig ett solklart svar, men han lever mitt upp i den kamp och lära som marxismen och leninismen utgår ifrån. Vi har också kulturaftnar som också utgör en skolning av gerillasoldaten.

Fängslades men tillbaka i gerillan

Under ett uppdrag i en stad tillfångatogs Catherine av armén. Hon dömdes till fem och ett halvt års fängelse men efter två år och en permission till hemmet passade hon på att ”avvika” tillbaka till kamraterna i FARC.

– Jag dömdes för ”uppror”, Rebelion. Det var en infiltratör från arméns underrättelsetjänst som hade infiltrerat gerillan och som överlämnade sina uppgifter om mig och andra till armén som grep oss under ett ”civilt” uppdrag i stan. Under förhören torterades vi hela tiden för att bekänna brott vi inte begått. Det enda brottet de dömde oss för var ”medlemskap i en upprorsorganisation”. De slår dig i huvudet, drar dig i håret, slag mot knäna och kinderna. Det finns mycket värre tortyr. Men fängelset är en annan slags skyttegrav där den politiska kampen fortsätter. Staten vill trampa på dig, förnedra dig för att du ska förändra dina ideal. Medan vi anser, att även om kampförhållandena förändras fortsätter vi kampen för våra ideal för att bevara vår värdighet, avtjäna straffet och återvända till kamraterna i gerillan.

Och så blev det redan efter två års fängelse för Catherine, hon ”återvände” till kamraterna, men inte till fängelset som hon hade fått permission ifrån en helg.

– Även familjen, som besöker dig i fängelset, vill förstås att du återvänder till hemmet. ”Det är bra nu, du har offrat dig tillräckligt för Saken men kom nu hem i stället”, är oftast bönen från familjen. Och det är tungt ibland, men när den politiska övertygelsen och kärleken till folket är så stark är det inget svårt val för revolutionären..

• Alvaro Uribe talar om att tusentals gerillasoldater har deserterat och anslutit sig till regimens program för desertörer.

– För det första är det en komplett lögn att tusentals gerillasoldater skulle ha deserterat. Skulle hans siffror stämma skulle inte ens jag befinna mig här. Ekvationen går alltså helt enkelt inte ihop. Det finns desertörer, det går inte att förneka men det är inga massor som regimen påstår. Några deserterar för att de inte klarar de fysiska och även psykiska påfrestningarna som ett krig innebär. Dessa personer utsätts ofta för påtryckningar om att inför pressen framställa situationen i gerillan som outhärdlig, att vi kvinnliga gerillasoldater utsätts för sexuella övergrepp av befälen, att de behandlas illa, och så vidare. De uttrycker sig så för att ta del av rena mutor som Uribe delar ut till dessa personer. Det handlar om en psykologisk krigföring som massmedia suger upp varje bokstav utav. Trots en systematisk repression, en kraftig förstärkning av de väpnade styrkorna i kvantitet och kvalité samt en kraftig eskalering av kriget, så växer gerillan i numerär och i erfarenhet. Det visar de totala fiaskon som Plan Colombia och Plan Patriota uppvisar.

• Har du tagit del av eller hört om sexuella övergrepp mot dina kvinnliga kamrater inom gerillan och vad blir konsekvenserna om sådant uppdagas?

– Ytterligaste en ful lögn, ägnad till att misskreditera FARC:s politiska kamp och mål. Hos oss är kvinnan en bland många soldater. Tillsammans med männen är vi en aktiv del i det politiska och militära arbetet. Här utför vi samma uppgifter som männen, utan åtskillnad. Med andra ord: Här delas inte arbetet upp med tanke på kön. Här är kvinnan fri, vi är fria i det avseendet av vi också har rätt att välja vår partner, vår livskamrat, av fri vilja, aldrig av tvång. Det är lögn, som massmedia påstår, att det manliga gerillabefälet utnyttjar sin position för att ta sig rätten att begå sexuella övergrepp mot de kvinnliga kamraterna. Jag har aldrig stött anklagelser eller ens rykten om att sådant skulle kunna ha inträffat. Men i händelse av att en våldtäkt har inträffat, ställs vederbörande inför det Revolutionära Krigsrådet och rannsakas för ett brott som kan betyda avrättning, så allvarligt ser vi på detta brott. Dessa desertörer som påstår detta gör det för att misskreditera vår organisation. Några är infiltratörer och de har direkta uppgifter från säkerhetstjänsten att In Blanco vittna om något som inte existerar. Ett annat motiv för dessa lögner är att motverka anslutningen av nya kamrater till gerillan, att skrämma dem från att ansluta sig.

Speciella kvinnofrågor?

• Finns det verkligen inte frågor som skiljer kvinnor och män inom gerillan? Vi är trots allt två skilda kön?

– Motiv för att kvinnorna skulle samlas åtskilda från männen i lägret? Nej, det finns inte och som jag har understrukit tidigare, innan att vara kvinnor är vi först och främst stridande kämpar. Skulle vi vara fysiskt svagare än männen? Ha! Här kommer det killar från staden som inte har sucken av chans i en fysisk kraftmätning, säger den tunna 36-åringen och lägger upp ett gapskratt. Men inför striden är vi alla lika. Om vi ska laga mat eller diska så gör vi samma saker.

• I staden kan man ibland höra, framför allt i fattigområdena, att ”vi kvinnor är bättre lämpade att sköta hemmet medan mannen är den som bestämmer i hemmet”.

– Här råder det raka motsatsen.

• Det betyder att det inte finns några mansgrisar i FARC?

– Naturligtvis tar många av bägge könen med sig alla dessa reaktionära gammaldags värderingar när de ansluter sig till gerillan. ”El Machismo” är inget som raderas bort från en dag till en annan. Min uppfattning och erfarenhet är att i FARC kämpar vi som en enhet för byggandet av socialismen. Och om vi en dag lyckas bygga socialismen och männen fortsätter med sin ”Machismo”, då kommer vi att gå tillbaka till geväret, en gång till. Det låter drastiskt, men vår kamp handlar om befrielsen för både kvinnor som män.

• Är du övertygad om den colombianska revolutionens seger?

– Till hundra procent! För varje dag är vår kamp allt större, varje dag är vi fler, varje dag förstärks vi med allt större folkligt stöd. Vår seger är säker, förr eller senare.

Stockholmsambassadör efter segern

• Och efter segern, jag föreställer mig att du också har vardagliga drömmar som alla?

– Visst, gärna en ambassadörspost, hahahaha!

• Kanske ambasadör i Stockholm?

– Varför inte? Jag fascineras varje gång jag ser på TV-bilder från Europa, även vad jag förstår så är klimatförhållandena i Sverige lite annorlunda än våra. Men vad vackert att kunna lära känna andra kulturer och folk.

• Och för Colombias folk?

– För barnen, för hela folket i allmänhet, att få den mänskliga rättigheten att leva i ett land där alla behoven är tillfredsställda; Arbete, utbildning, hälsovård, ett tak över huvudet, mänskliga fri- och rättigheter, att kunna delta i det politiska livet utan att bli skjuten eller förföljd.