Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Multinationella bolag. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Multinationella bolag. Mostrar todas las entradas

jueves, 6 de agosto de 2009

Svenskföretag och direktör aktiva i statskuppen i Honduras




Högern och CIA har genom statskuppen i Honduras lyckats slå sönder den svagaste länken i kedjan av progressiva länder i Latinamerika. Sedan den 28 juni befinner sig landet och dess folk under militärens stövelklackar medan den latinamerikanska och delar av den europeiska och republikanska högern i USA applåderar statskuppen.

De ser i statskuppen en möjlighet att rulla tillbaka historien för ett rättvist och demokratiskt Latinamerika. Kuppen i Honduras är ett klassiskt exempel på hur en överstatlig fascistisk frimurarloge konspirerar på sina privata societetsklubbar och som resulterar i en militärkupp som avsätter den valde presidenten. När jag skriver detta kommer nyheten om att den 38-årige läraren Roger Vallejo har avlidit av skotten han fick från en krypskytt från polisen när han och 10.000 av hans landsmän demonstrerade i onsdags mot statskuppen, den 32:a dagen utan avbrott av protester.


TIGO ÄR DET SVENSKÄGDA moderföretaget Millicom Internacional Cellular S.A:s dotterbolag i Centralamerika. Som direktör för TIGO i Honduras återfinns Antonio Tavel Otero, en kuban som efter den kubanska revolutionens seger 1959 valde att lämna landet och bosatte sig i Honduras. I dag är han ledamot i styrelsen i COHEP, Honduras’ motsvarighet till SAF, den kanske viktigaste organisationen i förberedelserna och finansieringen av militärkuppen den 28 juni i år.

TIGO anklagas för att gratis förse de militära och polisiära befälen med gratis mobiltelefon och gratis saldo. Men inte bara det. Företaget har dragit tillbaka all annonsering till Radio Globo och Cholusat TV, de enda medierna som öppet har fördömt militärkuppen och försvarat den lagligt valde presidenten, Manuel Zelaya. Han fick sitt hus beskjutet halv 6 på morgonen den 28 juni av 150 soldater från specialtrupperna och i pyjamasen flögs han till Costa Rica.


BILLY JOYA AMÁNDOLA är torteraren som är ansvarig för mer än 200 honduraners försvinnanden under första hälften av 1980-talet. Han är i dag ministerrådgivare och rådgivare till Stenbecks dotterbolag i Honduras.

Så här sa Gloria Esperanza Reyes i en intervju till USA-tidningen Baltimore Sun i juni 1995. Hon hade tur som överlevde tortyren av Joya och den CIA-tränade dödsskvadronen ”Batallón 3-16” men hon glömmer aldrig tortyren och elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.

– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.

Männen som torterades ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 3-16, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:

– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, intygade han den 13 juni 1995 till USA-tidningen.

Vilka slags råd är Billy Joya kapabel att ge Stenbecks dotterbolag i statskuppens Honduras?


CARLOS SALAZAR ÄR reporter dagstidningen Nuestro País, i Costa Rica och har grävt i TIGO:s kopplingar i Centralamerika. Moderföretaget Millicom, som är baserat på Nasdaq- och Stockholmbörsen opererar i Centralamerika och har en kombination av bredband, fast- och mobiltelefoni och tjänade första hälften av 2008 608 miljoner dollar i Centralamerika.

Millicom var inblandad i en korruptionsskandal mellan 1989-1995 i Costa Rica och tvingades lämna landet 1995 efter att parlamentets 4:e kommission ansåg att Millicom på olagliga vägar hade fått rätt till mobilfrekvensen som de opererade på. Fackföreningarna i Costa Rica gick ut i strejk mot Millicoms olagligheter och försök att slå sönder det statliga telekomföretaget.

När president Manuel Zelaya höjde minimilönerna den 24 december 2008 från 3300 till 5500 lempiras, 170-280 dollar, skrek de privata företagarna i högan sky och inledde omedelbart sin konspiration mot presidenten. I den konspirationen ser vi nu TIGO och dess direktör Antonio Tavel.

Han undrade i en intervju [*] den 17 januari 2008 om “intresserar det Honduras att ha handel med en man som inte är vän till vårt land och som i dag verkar för att göra det skada”, och anklagade direkt Hugo Chavez för att vilja ockupera Honduras.


ALLA DESSA ALLMÄNNA anklagelser mot Venezuelas president blir aldrig mer konkreta än så. Men de ingår i en ytlig internationell propagandakampanj som framställs av ett nätverk mellan olika arbetsgivarföreningar, höger- och vissa liberala partier, så kallade ”civila samhällen”. Där samlas reaktionära krafter eller USA- och EU-finansierade så kallade NGO-organisationer. De verkar under ett politiskt paraply med udden riktad mot alla politiska försök i världen att förändra sina länder till något mer humant, mer värdigt och mer mänskligt.

Som till exempel en miljon extremt fattiga barn i Honduras som tack vare den liberala regeringen Zelaya åtminstone fick ett mål mat om dagen i skolan som också gjordes avgiftsfri av den störtade presidenten. Eller de billiga parallellmediciner från Kuba som markant ökade kvalitén inom den allmänna sjukvården i Honduras. Eller de 152.000 honduranska analfabeterna som id ag kan läsa och skriva tack vare kubanska lärare som idag är tillbaka i Havanna trots att det återstår ytterligare 150.000 hondyranska analfabeter. Eller den billigaste bensinen i Centralamerika som var ett försök av Chavez att ”ockupera Honduras”.


DET FINNS TROTS allt företag som har begripit att genomföra militära statskupper straffar sig på sikt. USA-bolagen GAP, Nike och tyska Adidas skrev i veckan till Hillary Clinton och uppmanade henne att strypa snaran om kuppmakarna i Honduras och underlätta en återgång till demokrati och frihet. Dessa bolag opererar i Honduras och är mer intresserade av att tjäna pengar än att vara verktyg, som Stenbecks man i Honduras, i en brutal militärkupp som hittills har kostat ett 30-tal liv, hundratals sårade och skadade och tusentals honduraner som har torterats och fängslats av militären.

“TIGO är liktydigt med statskuppen, säger David Romero, chef på Radio Globo.

Efter att TIGO drog tillbaka sin reklam från Radio Globo har fler än 38.000 honduraner med TIGO-abonnemang anlänt till radiostationen och förstört sina mobilchips och därefter gått över till ett annat mobilföretag i solidaritet med den enda demokratiska medierösten i Honduras, Radio Globo. Svenska medier och journalister borde också solidarisera sig med denna radio som stängdes och militariserades den första veckan av statskupp.

Är Stenbecksfären verkligheten medveten vad deras underhuggare sysslar med i Honduras?

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] http://www.hondudiario.com/nacionales=0724.php

martes, 23 de junio de 2009

Historisk seger för indianerna i Peru

<2635 tecken>
TEGUCIGALPA / 090622 / Efter två månaders blockering och ockupation av både floder som de viktigaste vägarna i peruanska Amazonas, tvingades den socialdemokratiska högerregeringen i Lima att ge vika för ett enigt folks kamp för överlevnad.

Ursprungsbefolkningarnas centrala krav på att de två lagarna 1090 och 1064 skulle rivas upp, röstades i genom i kongressen med rösterna 82 för och 14 röster mot. Lagarna gav grönt ljus för till att 45 miljoner hektar skulle kunna säljas ut till de transnationella företagen utan att indianfolken ens behövde konsulteras.

Frihandelsavtalens krav

President Alan Garcia, de nykonservativa krafterna i den latinamerikanska högern uppbackad av USA, EU och de multinationella krafterna som de senaste åren har förhandlat med flera latinamerikanska regeringar om olika former av frihandelsavtal, led ett nesligt politisk nederlag den 18 juni när Perus kongress rev upp själva grundbulten för dylika frihandelsavtal. I Alan Garcia har de sett sin ”Vår man i Lima”.

Solidariteten med de 65 olika etniska indian folkens eniga kamp blev en väckarklocka för regimen och skakade det politiska etablissemanget i Lima och de internationella krafter som stöder Garcia. Trettio tusen arbetare, bönder och studenter med den kommunistdominerade landsorganisationen CGTP i spetsen demonstrerade den 11 juni i Lima mot massakern den 5 juni och till stöd för indianerna. En imponerande snabb internationell mobilisering på alla nivåer ägde också rum vilket gjorde att Limaregimen isolerades trots att Obamaadministrationen tills dags dato inte har yppat ett enda ord i protest mot blodbadet den 5 juni, en händelse som kontrasterar mot den ihärdiga kampanjen att ifrågasätta valresultatet i Iran.

Polisfacket mot Garcia

Och som om det politiska nederlaget inte vore nog uttalade sig Perus Polisfackförering SUPP sig mot Garcia som det beskriver som den ytterst ansvarige för att både ett 20-tal poliser förlorade livet som ett 40-tal indianer.

– De uniformerade uppfyllde den inkompetenta Apraregeringens order att attackera ursprungsbefolkningen som bara försvarade sin jord och djungelns naturresurser inför den omedelbara privatiseringen. Regeringen ställer peruaner mot peruaner och använder poliser som kanonmat för att för att försvara sin fosterlandsförrädiska politik genom att sälja ut landet.

Ledaren för indianfolkens kamp, Alberto Pizango, ordförande för AIDESEP, den paraplyorganisation som uppmanade till kamp den 9 april, lämnade förra veckan Peru och anlände till Nicaragua där landets president Daniel Ortega gav honom politisk asyl. Garciaregimen kräver att Pizango ställs inför rätta, anklagad för uppror.

Dick Emanuelsson

Fackliga fördömanden mot blodbad på indianer i Peru

TEGUCIGALPA / 090608 / Peru största landsorganisation CGTP fördömer i ett uttalande regeringen Alan Garcia för blodbadet i fredags (5 juni) i staden Bagua i norra Peru.

Minst 40 indianer och ett 15-tal poliser dödades när armén med helikoptrar och soldater fritog ett 40 poliser. Dessa hade tillfångatagits av tusentals indianer som protesterade mot att polisen hade dödat flera ur ursprungsfolket.

– Apraregeringen är ansvarig för dessa händelser som långtifrån i från att lösa kraven från Amazonasfolken i stället har svarat med våld mot en försvarslös befolkning, säger CGTP i sitt uttalande.

Två månaders protester

Närmare en miljon peruanska indianer lever i Amazonasregionen på en yta av 46 miljoner hektar. De befinner sig sedan två månader i ett fredligt uppror och protesterar mot att kongressen och regeringen har antagit en lag utan debatt och som dessutom underkändes i flera förberedande kommissioner. Lagen innebär att stora delar av Amazonas säljs ut eller ställs under kontroll via koncessioner av de multinationella oljebolagen som har stora intressen i denna region som betraktas som ”världens lunga”.

– Vi kräver att kongressen omedelbart river upp de författningsstridiga dekret och att regeringen stoppar repressionen och återupptar förhandlingarna för att lösa kraven från de protesterande, säger CGTP och genomförde igår, den 11 juni, stora demonstrationer tillsammans med IFS-anslutna CUT och en flora av folkrörelseorganisationer.

Även Fackliga Världsfederationen protesterar i ett uttalande mot massakern i staden Bagua i norra Peru som av lokala indianledare säger kan ha kostat mer än 100 människoliv.

Mer än 1300 Ashaninkasindianer i staden Trompeteros, i nordöstra Peru ockuperade i måndags den lokala flygplatsen, inklusive landningsbanan och ställer krav på att kongressen river upp lagdekreten.

Ultimatum: Stoppa strejkerna

Regeringen Alan Garcia har försvarat det brutala blodbadet med att ”de (indianerna) har ingen rätt till en kungakrona, de är inte förstaklassmedborgare och deras intressen ska inte stå över 28 miljoner peruanska medborgares intressen”. Garcia påstår att ursprungsbefolkningarnas protester, som pågått i två månader, har fått stöd från utlandet, främst Bolivia men även Venezuela, och har som målsättning att destabilisera Peru.

Men CGTP:s generalsekreterare Mario Huamán avvisar anklagelserna:

– Det finns definitivt utländska intressen och de utgörs av de transnationella bolagen från USA och andra länder som har gett Garcia ett ultimatum att stoppa strejkerna.

Från hela Latinamerika och världen strömmar nu in mängder av protester mot massakern, som dessutom ägde rum på Världsmiljödagen, och kräver att president Alan Garcia ställs inför rätta anklagad för folkmord.

Dick Emanuelsson

FAKTA PERUANSKA AMAZONAS

<1695 tecken>
Amazonas är en av världens viktigaste genetiska och sötvattenreserver. Den representerar 60-80 procent av alla arter och cirka 20 procent av icke fryst sötvatten på planeten.

Amazonasregionen är också oerhört rik på biologisk mångfald och de endemiska arterna. Skogar, främst i de andinska delarna av Amazonas, står i blickpunkten för mäktiga ekonomiska intressen inom skogsavverkning.

Alan Garcias målsättning är att stycka upp den peruanska delen av Amazonas och överlämna den till de transnationella bolagen. Indianerna och Perus folkrörelse vill i stället att denna del av Peru, som utgör 61 procent av det nationella territoriet, blir en samlad planerad och integrerad del i både Amazonas’ som landets utveckling.

Den peruanska delen av Amazonas omfattar 782,880.55 km2 eller 13,05 % av den kontinentala Amazonas. I denna region lever 3.675.000 invånare eller 13,4 % av Perus befolkning. Av dessa utgör 332.975 personer den indianska befolkningen som i sin tur är uppdelade i 63 olika etniska språkgrupper fördelade på 1265 samhällen som förfogar över 10,5 miljoner hektar mark.

På detta område återfinns det största ekosystemet och olika livsarter i Peru; 7372 olika slag av flora, 263 arter av däggdjursgruppen, 806 fågelarter, 180 olika slags reptiler, 262 arter av amfibiska djur (sjö- och landdjur) och 697 olika fiskarter.

Åttio procent av regionen utgörs av skogar/djungel men även sex miljoner hektar av betesmarker (32 % av landet), 4,6 miljoner jordbruksmarker (61 % av landet), vattenresurser som motsvarar två miljarder m3/sek (98 % av landet), som i potentiella teoretiska tal motsvarar 176,000 megawatt (85 % i landet), samt 55 % av alla erkända olje- och naturgasreserver i Peru.

Dick Emanuelsson
Källa: Orlando Escudero Torres

PERU: Indianer slaktas i Amazonas för gas och olja

Blodbad på Perus Amazonasindianer


TEGUCIGALPA / 090611 / Ett 50-tal döda, ett hundratal skottskadade och uppskattningsvis 200 försvunna är saldot efter att peruanska säkerhets- och arméstyrkor attackerade demonstrerade indianer beväpnade med lansar i vad som kallas den blodiga fredagen den 5 juni.


Bilderna från slaget på den öppna slätten utanför staden Bagua, 140 mil norr om huvudstaden Lima i Perus Amazonasregion, är skrämmande. Indianernas två månader långa protest mot president Alan Garcias lagdekret om att sälja ut miljoner hektar till transnationella skogs, olje- och gasbolag började få internationell uppmärksamhet. Insatsen av polis och militär blottade den proimperialistiska karaktären på den korrumperade socialdemokratiska regeringen i Lima som kom till makten med rösterna från Perus höger.

Den sammanfattningen gör Orlando Escudero Torres, ordförande för vänsterpartiet Perus Nya Vänster, MNI [1].

– Alan Garcia är inte beredd att tolerera något som helst ifrågasättande som ställer hans modell på spel. Hans strategi är att blockera varje möjlighet till förändring. Därför beordrar han en brutal repression mot folk- och ursprungsbefolkningarnas rörelser, politiska och sociala ledare.

Utkastade från helikoptrar


Trots de geografiska avstånden och brist på infrastruktur, har vittnesmålen om metoderna för att slå ned ursprungsbefolkningarnas två månader långa protester successivt kommit ut. Enligt Reuters, som intervjuade flera lokala indianledare, bland dem Ricardo Tuchía, har döda kroppar placerats i svarta plastsäckar med stenar och kastats ut från arméns Black&Hawkhelikoptrar i floden Rio Marañón med sina krokodiler för att dölja de ohyggliga siffrorna och det uppenbara brottet mot mänskligheten. Andra talar om hur armén har bränt kroppar.

Regimen å sin sida anklagade först de lansbeväpnade indianerna för att ha använt eldvapen mot poliserna och avrättat ett 20-tal av dessa. Men de flesta av dessa dödades när armén sattes in för att befria ett 30-tal poliser som hade tillfångatagits av indianerna efter att poliserna hade dödat flera av indianerna. Poliserna som dödades hade skottskador vilket betyder att de föll offer för sina egna kamrater när dessa sköt urskillningslöst mot indianerna.

Upprorets bakgrund

Under de senaste åren har nära tre fjärdedelar av de 782,880.55 km2 som den peruanska Amazonasregionen representerar, styckats upp i marklotter. En stor del av denna region är vad västerlandet kallar för regnskog som vilar på enorma naturrikedomar i form av sötvatten, flora och fauna, skogar men också enorma reserver av olja och gas. Det transnationella gas och oljebolagen som det anglosaxiska Perenco, spanska Repsol eller kanadensiska Petrolifera Petroleum Limited har haft en låg profil dessa dagar när Alan García har mött de fredliga protesterna med blod och eld. Dessa bolag opererar i regionen och har ett stort intresse av att protesterna från de 63 olika etniska grupperna i området med drygt 3,5 miljoner invånare slås ned. För dessa bolag betyder det inget att ursprungsbefolkningen rycks upp med sina rötter från en mark där de levt i harmoni med naturen och Pacha Mama i tusentals år. Därför har de mobiliserat, ockuperat flygplatser, oljeanläggningar, flodsystemet och vägar i den enorma och undersköna Amazonasregionen för att försvara sin jord och rätt.

– Av de 103 utfärdade lagdekreten har 94 aspekter som berör Amazonas. Trettiofyra av dessa kränker ursprungsbefolkningarnas och böndernas rättigheter som hittills har haft stöd i nuvarande författning och den internationella rätten. Dessa lagdekret har införts på ett auktoritärt och antidemokratiskt sätt men går i linje med de förutbestämda kraven för undertecknandet och tillämpandet av frihandelsavtalet (TLC) med USA. Det gynnar de transnationella gruv, gas och andra multinationella korporationer som är på jakt efter jord, vatten, energi och Amazonas skogar. De (lagarna) är ett instrument för att generera en större nykolonisering och beroende till Imperiet i Norr, understryker Orlando Escudero Torres.

Ansvarig för folkmord

I oktober 2007 skrev president Alan Garcia under rubriken ”Trädgårdsmästarens hundssyndrom” [2] att hans politiska program innebär att marklotter på 5.000, 10.000 och 20.000 hektar i Amazonasregionen säljs ut till de intresserade multinationella bolagen. Vad Garcia inte räknade med var det faktum att Perus och Latinamerikas ursprungsbefolkningar inte längre accepterar att låta sig fördrivas från sina hem och se sina marker exploateras av utländska bolag. Och svaret från övriga Latinamerika har inte låtit vänta på sig. Från Bolivia, Ecuador, Venezuela, Colombia, Centralamerika, kort sagt, från hela den kontinent som dränktes i blod av de spanska kolonisatörerna strömmar stöduttalanden in till Peru och kräver att Alan Garcia ställs inför en internationell tribunal ansvarig för folkmord.

Inför denna växande internationella folkstorm beslöt den peruanska kongressen på uppmaning av regeringen i onsdags i förra veckan, att med 57 röster mot 47, bordlägga lagdekreten under tre månader samtidigt som en nybildad kommission ska utreda frågan på nytt. Men ursprungsbefolkningarnas organisationer och hela den peruanska folkrörelsen, vänstern och fackföreningarna förkastar beslutet som de ser som ett stickspår vars syfte är att neutralisera mobiliseringen i Amazonas och att den internationella opinionen ska minska.

Folk gör uppror mot förtrycket

Alan Garcia har också försökt att internationalisera konflikten och med en rasistisk underton anklagat Bolivias president Evo Morales, aymaraindian, för att ligga bakom upproret i Peru. Men Bolivias vicepresident Álvaro García Linera, var inte Alan Garcia svaret fattigt:

– Det är ett stort misstag att vilja fokusera interna problem mot böcker, dokument, brev eller program. Inget folk gör uppror genom att läsa ett dokument. Folken reser sig för att de lider, för att de känner sig förnedrade, diskriminerade och för att de har blivit bestulna på sina rikedomar och sina rättigheter.

Dick Emanuelsson

[1] Defendamos la Amazonía, patrimonio nacional y de los pueblos amazónicos. Av Orlando Escudero Torres, Secretario Nacional de Organización del MNI.

[2] “Síndrome del perro del hortelano” (trädgårdsmästare), av Alan Garcia, Perus president, 28 oktober 2007, El Comercio.

Nigeria: Shell betalar 15,5 miljoner dollar i skadestånd

<1201 tecken>
TEGUCIGALPA / 090615 / Den multinationella oljegiganten Shell ska betala 15,5 miljoner dollar i skadestånd för brott mot mänskliga rättigheter i Nigeria, enligt nyhetsbyrån Reuters.

Det är ett resultat av förhandlingar mellan familjerna till nio avrättade representanter för Ogonifolket i Nigerdeltat i Nigeria. Dessa protesterade mot det miljöbrott som Shell gjorde sig skyldig till och avrättades av militärdiktaturen 1995. På så sätt undviker Shell en rättegång med all negativ publicitet som denna väcker.

Enligt målsägarnas advokat Paul Hoffman kommer fem miljoner dollar att överlämnas till en fond för Ogonifolkets bästa. Resten av pengarna går till att kompensera offrens familjer och advokatkostnader.

Shells styrelseordförande Malcolm Brinded sa i måndags (8 juni) att ”anklagelserna mot företaget var falska”.

– Trots att vi var förberedda på rättsprocessen för att rena vårt namn, tror vi att det korrekta är att rikta in oss på Ogonifolkets framtid, viktigt för freden och stabiliteten i landet.

Indirekt erkänner Shell att “även om det inte tog direkt del i våldet”, erkänner det att “målsäganden och andra personer led”, som resultat av repressionen.

Dick Emanuelsson

jueves, 28 de mayo de 2009

Bolivia: Fyra tusen gruvarbetare på marsch


<3732 tecken>
TEGUCIGALPA / 090524 / Fyra tusen gruvarbetare från gruvcentren Potosi och Oruro anlände i måndags (24 maj) kväll till Bolivias huvudstad La Paz efter att ha marscherat 20 mil under en vecka för att försvara rätten till 8 timmars arbetsdag. Gruvarbetarna, beväpnade med dynamitstavar som de detonerade för att avisera sin ankomst, applåderades och utspisades av befolkningen i förstaden El Alto, på nära 4.000 meters höjd.

Marschen är en påtryckning för att vänsterregeringen Evo Morales ska sätta press på det schweiziska multinationella gruvbolaget Glencore och dess bolivianska filial Sinchi Wayra att respektera bolivianska arbetsmarknadslagar som stipulerar åtta timmars arbetsdag. Enligt den bolivianska nyhetsbyrån Econoticias har såväl regeringen som gruvbolaget förgäves försökt att stoppa marschen till La Paz.

Blodbadet i oktober 2003

Glencore är dessutom inblandad i vad gruvarbetarförbundet anser vara en smutsig affär med den störtade presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada. Denne innehade gruvorna Bolívar, Poopó, Porco, Colquiri, Totoral, San Lorenzo, Colquechaquita, förädlingscentret Don Diego och den termoelektriska anläggningen Aroifilia. Dessa köptes upp av Glencore i en vad gruvfacket anser vara en olaglig och dunkel operation år 2005. Sánchez de Lozada kallade i oktober 2003 ut militären som dödade 67 och skottskadade över 400 i den blodiga massakern i El Alto. Hans tillgångar belades med kvarstad men den efterföljande Carlos Mesa-regeringen anklagas för att ha tillåtit affären mellan Glencore och Sánchez de Lozada.

– Gruvarbetarna utsätts för hot av arbetsgivarna som tvingar dem att acceptera arbetsförhållanden som bryter mot lagen, sa Guido Mitma, generalsekreterare i det bolivianska gruvarbetareförbundet, till Econoticias.

Enligt Mitma tvingas gruvarbetarna att arbeta upp till tolv timmar per dag, i annat fall anställs de inte av Glencore. Han uppger också att staten exproprierade Sánchez de Lozadas stora metallföretag utan att betala en enda peso men lät Glencore ta över zink, tenn, silver, guld och järngruvorna som ägdes av ”El Gringo”, som Sánchez de Lozada också föraktfullt kallas av bolivianerna. Denne tillbringade halva sitt liv i USA och talar spanska med en accent värdig en amerikan. Nu är han tillbaka i USA, i Miami, där Bush gav honom och ett antal av de närmaste ministrarna politisk asyl för att undgå ställas till rätta för blodbadet i oktober 2003.

Tjänade miljarder dollar

Glencore har, enligt gruvfacket, tjänat uppskattningsvis 4-8 miljarder dollar under de senaste tre åren på grund av de extremt höga mineralpriserna på världsmarknaden men har bara betalat 220 miljoner dollar i skatt till den bolivianska staten. Under det tredje kvartalet 2008 ville företaget avskeda 1277 gruvarbetare och öka arbetsdagen till tolv timmar för de resterande 3500 gruvarbetarna som också skulle få lönesänkningar på 15 procent. Men trots arbetsgivaroffensiven lyckades gruvarbetarförbundet i januari via strejker och mobilisering att bromsa offensiven från Sinchi Wayra/Glencore, bland annat genom att hota att ockupera Glencores alla gruvor. Uppgörelsen blev delvis framgångsrik för facket som lyckades stoppa avskedanden och ökning av arbetsdagen men inga löneökningar. Trots avtalet beslutade Glencores dotterföretag att öka arbetstiden till tio timmar per dag vilket föranledde gruvarbetarna att gå ut i strejk samt att marschera till La Paz för att få vänsterregeringens och folkets stöd.

– Vi marscherar för våra sociala krav som åtta timmars arbetsdag och anställningsskydd som vi har erövrat sedan länge, sa César Lugo, facklig ledare inom den privata gruvindustrin. Han uppger att gruvarbetarna kommer att stanna kvar i La Paz tills deras krav uppfyllts.

Dick Emanuelsson
---------------

<221 tecken>
FAKTA GLENCORE:

Glencore är ett schweiziskt multinationellt bolag med huvudkontor i Baar som opererar i 40 länder och som direkt och indirekt sysselsätter 50.000 anställda. I Latinamerika återfinns företaget i tolv länder.

http://www.glencore.com/pages/company_overview.htm


-------------------


FAKTA BOLIVIA

Statsskick: Republik
Yta: 1.098.581 km², mer än dubbelt så stort som Sverige, beläget i Sydamerikas centrum.

Huvudstad: La Paz och Sucre.

President: Evo Morales, aymaraindian som företräder vänsterpartiet MAS, Rörelsen mot Socialism och som i valet 2005 fick majoritet i underkammaren men blev i minoritet i senaten som kontrolleras av en allians av högerpartier.

Ny författning: I juli 2008 genomfördes en folkomröstning där folket tog ställning till förslaget till en ny författning som godkändes av en kraftig majoritet. I den nya författningen ges utökad makt till såväl provinser som de 36 olika ursprungsfolken som existerar i Bolivia men som under republikens historia har negligerats och förtryckts av centralmakten.

Naturresurser: Latinamerikas näst största gasreserver. Mineraler och olja.

Landsorganisation: COB, Confederación Obrera Boliviana.

Minimilön: 644 Bolivianos, drygt 90 dollar.

Dick Emanuelsson

viernes, 22 de mayo de 2009

Bananarbetare offrade på kapitalets altare i Colombia

<5758 tecken>
Några reflektioner över den para-statliga terrorismens krig mot sitt eget folk.
">Av Dick Emanuelsson *


1993 gjorde jag under en vecka flera reportage i bananregionen Urabá, i norra Colombia. Bananfacket Sintrainagro och dess medlemmar befann sig under en djävulsk press och begravde varje vecka medlemmar eller ledare som fallit offer för paramilitär eller den reguljära militären.

Osvaldo Olivo var generalsekreterare för fackförbundet och Francisco Giraldo var ordförande i bananregionens centrum; staden Apartadó. Tre år senare, 1996 mördades de av paramilitärer.

I juli 1996 jag anlände till den lilla byn vid foten av Sierra Nevada i Anderna. Den 33-åriga änkan Carmen Elena Riobo och åtta av hennes nio barn stod där nästan förskrämda och undrade vad en blond utlänning ville en fattig kvinna och hennes barn. Men det var hennes vittnesmål om hennes man Audén, bananarbetare i regionen Cienaga som hade mördats samma år av paramilitärerna, som jag var intresserad av och hur familjen nu konfronterade framtiden. Och där stod åtta av de nio barnen med stora ögon när jag tog fotot på dem.

Om det inte hade varit för den fackliga solidariteten hade förmodligen flera av hennes barn dött, som tusentals andra barn i Colombia gör varje år av hunger eller undernäring. Humberto Robledo, ordförande för det lokala bananfacket Sintrainagro berättade att de 2000 medlemmarna varje månad överlämnade en summa motsvarande 60 dollar till familjens överlevnad.

Med bibelns hjälp

Det var mitt andra reportage i den region som gav inspiration till nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez roman ”Hundra år av ensamhet”, händelsen från 1928 där United Fruit Company, dagens Chiquita Brands, i samarbete med den konservativa regeringen beordrade armén att öppna eld mot 3000 bananarbetare och familjer som med en lyft bibel förde fram sina lönekrav men bemöttes med kulsprutegevär.

Det första reportaget gjorde jag 1991, också det för Mål&Medel, Livs medlemstidning. Reynaldo Maiguel var då generalsekreterare för Sintrainagro i Cienaga men den 14 februari 1994 klockan halv 4 på morgonen, sparkades hans tunna dörr ner av stövlarna från en paramilitär dödsskvadron. Han släpades ut ur huset och framför sin fru och två små döttrar sköts han ihjäl med åtta skott i huvudet och bröstet.

Intervjuad i LO-Tidningen

I december 2000 guidade Reynaldos efterträdare José Güette mig runt under tre dagar på bananplantagerna i Cienaga. Vi besökte bland annat en av Chiquitas plantager, intervjuade produktionschefen och bjöds på grillat kött samtidigt som chefen utdelade diplom till bästa arbetare. Idyllen var perfekt och under de trettio år som jag har bevakat Colombia är det denna del av Colombia vid Karibien som är min favoritplats.

Men idyllen är samtidigt en chimär för bakom palmer, bananträd och fjärilar döljer sig en statlig och paramilitär terrorism som medför att 600 bananarbetare och fackligt aktiva i Sintrainagro har mördats den senaste 20-årsperioden. Det femsidiga reportaget i LO-Tidningen i januari 2001 fick en uppföljning två veckor senare då jag beskrev hur José Güette, mitt under avtalsförhandlingarna med Chiquita, hade mördats av vad som förmodades vara en paramilitär. Den svarte kraftige fackledaren var orolig när vi reste runt i bananregionen och efter reportaget på Chiquitas plantage tipsades vi av civilbefolkningen om att paramilitärer väntade på oss vid utfarten. José bestämde sig för att ta en annan väg tillbaka vilket förmodligen räddade livet på oss.

”Därför mördar vi dem”

De paramilitära dödskvadronernas ledare i AUC (Autodefensas Unidas de Colombia) har nu lagt pappren på bordet under det senaste året och bekräftat det som varje bananarbetare visste och berättade om men som ingen kunde bevisa; de multinationella bananbolagen som till exempel Dole och Chiquita gav paramilitären i uppdrag att ”hålla rent från facket på plantagen”. Eller som Carlos Castaño, AUC:s grundare 1994 och befälhavare svarade på frågan från den franske författaren Bernard Henry om ”varför skjuter ni fackliga ledare”:

– De förhindrar folk att arbeta. Därför mördar vi dem.

Jaha, men varför mördar ni indianernas ledare i Alto Sinú? Vem förhindrar han att arbeta, denne lille indian i Tierra Alta?

– Kraftverket! Han förhindrar att kraftverket tas i bruk!

Intervjun publicerades i franska Le Monde samt i det colombianska veckomagasinet Semana den 15 februari 2002. ”Kraftverket” i Tierra Alta byggdes av Skanska 1992-2000. Massor av indianer och bönder mördades av paramilitärerna. Enligt människorättsorganisationerna samt indianerna, genomfördes det på uppdrag av kraftverkskonsortiet och storgodsägare som spekulerade i markförsäljning till det transnationella konsortiet. Indianernas marker, historiska och kulturella riter och levnadsmönster slogs sönder av bygget. Bönder och tiotusentals fiskare i Rio Sinú förlorade sin utkomst.

Paramilitärens klasskaraktär

I dessa två svar från Castaño kan man läsa svaret på frågan om de paramilitära organisationernas uppkomst och existens; försvara det bestående ekonomiska systemet och fysiskt likvidera alla de som kräver en del av produktionsresultatet. När nu de högsta paramilitära ledarna i USA bekänner att de verkade på uppdrag av militär, politiker men också multinationella företag som Dole, Chiquita eller gruvjätten Drummonds, så har en liten del av sanningen kommit ikapp verkligheten och visat den klassmässiga karaktären på paramilitären.

Men tiotusentals anhöriga till offren för dessa psykopatiska mördare kräver rättvisa och sanning, att de intellektuellt ansvariga också bestraffas.

* Dick Emanuelsson har bevakat Colombia och Latinamerika sedan 1980 och arbetade och levde i Colombia från 1999 men tvingades i december 2005 att lämna landet efter att ha mordhotats under hela 2005. Han lever och arbetar nu från Centralamerika.

En kronologisk ordning och ett axplock av USA-företagens intriger och ägarkoncentration

Dole Food Company, Inc. grundades 1851 på Hawai. År 2002 hade bolaget en omsättning på $4.4 billion dollar. Det är den största försäljaren av färska frukter, grönsaker samt snittblommor. De säljer också ett stort antal paketerade eller frysta livsmedel. Dole har affärer i 90 länder och har 33.000 fast anställda och 24.000 säsongs- eller temporärt anställda.

1962: United Fruit skapar det kända klistermärket med etiketten ”Chiquita”.

1963: Herbert Cornuelle blir ny styrelseordförande för United Fruit Company som köper upp A&W Root Beer Company, Foster Grant.

1964: Castle and Cook köper upp “Vaccaro” som i sin tur äger Standard Fruit).

1967: Castle & Cooke Corporation köper upp Standard Fruit och Steamship Company.

1973: För första gången i historien placeras företaget Dole på första platsen i USA med 45 procent av försäljning av bananer och förpassar United Brands till andra plats med 35 procent av marknaden.

1983: United Brands ramlar ner till tredje platsen medan Del Monte och Standard Fruit tar hand om de två första platserna.

1985: Affärsmagnaten David Murdock köper Castle and Cook som i sin tur är ägare av Standard Fruit och döper det nya företaget till Dole Corporation.

1989: Konkurrenten Carl H. Lindner bestämmer sig för att byta namn på United Brands Company till Chiquita Brands International Incorporated.

1990: Chiquita intar första platsen som bananproducent och försäljare (33%) och förpassar Dole till andra platsen med 22%.

Under 1990-talet har USA-företagen, med aktiv uppbackning av de olika regeringarna från Bush till Clinton, tagit strid med EU:s beslut att införa tullavgifter på USA-bananer.

Dick Emanuelsson
Källa: http://www.unitedfruit.org/chronology.html

lunes, 4 de mayo de 2009

“En lukrativ influensa”



<11500 tecken>

Ingen talar om 100 mexikanska barn dör dagligen på grund av det kapitalistiska systemet och CAFTA, det förödande handelsavtalet mellan Mexiko, USA och Canada

Den världsomfattande svininfluensan som startade i Mexiko i slutet av april ställer många frågor men ger få svar, menar Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson i nedanstående artikel.

TEGUCIGALPA / 090503 / När protesterna från 30.000 invånare i samhället i det lilla samhället La Gloria inte fick respons av myndigheterna, bjöd parlamentsledamoten Atanasio García Durán från vänsterpartiet PRD in pressen och visade upp vad han och befolkningen kallade för svinaktigheter som det multinationella USA-företaget Granjas Carroll var och är ansvarig för. Bilderna som togs av den av blod, exkrementer och kadaver igenväxta dammen fick magen på många av fotograferna och reportrarna att vända sig. Men fortfarande återstod det några dagar innan världen skulle drabbas av panik och hysteri när nyheten om svininfluensan blev officiell. Då hade redan 60 procent av invånarna i La Gloria lidit av respiratoriska sjukdomar. Under flera år kämpade de mot företagets utsläpp och lukter som känns på flera kilometers avstånd. I stället för att få myndigheternas stöd för sin miljökamp hade de i stället utsatts av repression och förföljelse på grund av sina anklagelser mot företaget. Detta ägs av Smithfield Foods, världens största företag för uppfödning och processering av svinproduktion, med filialer i Nordamerika, Europa och Kina.

Företagsledning i fängelse

Granjas Caroll hävdar att det inte har något med den nuvarande svinflunsan att göra, att befolkningen i La Gloria drabbades av en ”vanlig” influensa. Men företaget har ljugit tidigare och inte bara dömts till de största böternas i USA:s miljöhistoria, företagsledningen sattes också i fängelse för brottet att ha försett USA-myndigheterna med falska uppgifter på 1990-talet. I Perote har de begått samma brott, hävdar en samstämmig befolkning.

I februari i år kontaktade Bertha Crisóstomo, en chefstjänsteman på kommunen i La Gloria de sanitära myndigheterna och bad dessa om stöd eftersom dussintals familjer hade insjuknat i hög feber, stark hosta med slem och respiratoriska sjukdomar. Bonden José Manuel Hernández förlorade sin 22 månader gamla dotter. Ytterligare två barn avled och i början av april, bara några dagar innan det officiella tillkännagivandet i Mexiko om svinflunsan. La Gloria sattes i karantän av de sanitära myndigheterna som skickade dit 30 hälsobrigader för att ge sjukvård till befolkningen.

Korrumperade politiker

Granjas Caroll etablerade sig i Perote 1994. Företaget föder upp och producerar 800.000 svin per år och ger 600 mexikaner sysselsättning. Företaget har under hela sin existens fått stöd från politiker på alla nivåer trots de uppenbara miljöbrotten. Argumentet har varit att företaget har förfogat över så mycket teknologi att det är omöjligt att det kan bryta mot miljölagarna. Vad de inte sa var att de döda grisarna inte stod ut med all det penicillin som pumpades i dem för att de skulle gödas och växa snabbare, inte heller vart vattnet med all avföring och blod från grisarna skulle ta vägen. Men med spridningen av svinflunsan har politikerna fått kalla fötter och ligger i dag lågt i sitt försvar av USA-giganten. Att miljön och svinuppfödningen inte behöver se ut så här kan flera mexikanska företag i samma bransch vittna om. Ett exempel är familjen Gomez Aguayo som de senaste tio åren har fördubblat sin produktion i en miljö utan kadaver och outhärdlig lukt.

Är Granjas Caroll ansvarig för spridningen av den nu pandemiska svinflunsan? Än så länge finns det inga bevis som visar på detta även om ett fall av svinflunsan har konstaterats i samhället. Men fallet La Gloria bekräftar att de ekonomiska intressena hos dessa multinationella jättar står över folkens.

Rekombination av virus

Den mexikanska dagstidningen La Jornada har beskrivit och kritiserat den mexikanska regeringen i en rad artiklar. Journalisten Silvia Ribeiro skriver i en artikel med rubriken ”Epidemia de lucro” [1], en lukrativ epidemi, att svinflunsan inte är ett isolerat fenomen utan ”utgör en del av den allmänna krisen som har sina rötter i ett industriellt system av uppfödning av djur som domineras av de transnationella bolagen”. Granjas Carroll är ett sådant exempel, menar Ribeiro.

År 2008 slog den så kallade PEW-kommissionen (Pew Commission on Industrial Farm Animal Production) fast att förhållandena för uppfödning och inspärrning av djur i industriproduktion, framför allt vad gäller svin, skapar en perfekt miljö för en rekombination (inom genetik-skapande av genkombinationer) av virus av olika rötter. Kommissionen nämner dessutom faran av en rekombination av virus och förgiftning av vattendrag kan medföra att viruset via luften själv kan nå avlägsna samhällen utan en direkt kontakt. La Gloria kan därför inte exkluderas som smittokalla. Silvia Ribeiro konstaterar också att det är de transnationella bolagen inom bioteknologi och läkemedel som tjänar på dessa epidemier. ”Regeringen (i Mexiko) informerade om att den förfogar över en miljon ampuller mot svinflunsan men den informerade inte om kostnaden”, skriver Ribeiro.

Ökade aktievärden


Den enda vaccin som för närvarande existerar mot influensor är patenterade av två transnationella läkemedelsbolag; GlaxoSmithKline som säljer Relenza och Gilead Sciences som via företaget Roche säljer Tamiflu. Glaxo och Roche är det näst största respektive fjärde största läkemedelsföretagen i världen. När nyheten om den nya epidemin blev officiell ökade aktievärdet för Gilead med tre procent, Roche fyra och Glaxo sex procent. ”Och det är bara en början”, menar Ribeiro.

Ett annat företag i om branschen som den mexikanske reportern nämner är Baxter. Detta ansökte om att få virusrötter från den nya influensan och säger att det kan få fram ett nytt virus på 14 veckor. Men det är också ett tvivelaktigt företag för i februari i år ”råkade” det ut för en olycka i Österrike där virus kom ut i luften. Enligt företaget var det en “mänsklig faktor och problem i processen” som orsakade virusutsläppet. Men det vägrade att uppge detaljer ”för det skulle innebära att patenterade processer skulle offentliggöras”.

För Silvia Ribeiro står det klart att världen inte bara tvingas göra motstånd mot en världsomfattande influensa, även det kapitalistiska egenintresset är en fiende.

En julklapp i rätt tid?

En gemensam tråd i den senaste influensan är att alla andra problem i världen har arkiverats som en konsekvens av den världsomfattande hysterin, skriver Vicky Peláez i New York-tidningen El Diario och sammanfattar med att “rädslan är starkare än vapnen”.

”Vilken möjlighet för Felipe Calderón (Mexikos president) att den påstådda svinflunsan har kommit nu, just nu när folket i Mexiko förberedde sig för omfattande protester på 1 maj, mot den omänskliga outhärdliga nyliberalismen. Men regeringen utfärdade ett sanitärt nationellt undantagstillstånd”! Alla skolor och universitet är stängda fram till 6 maj. En panik bryter fram, ingen talar om den ekonomiska krisen, de fallande oljepriserna som drabbar Mexiko skoningslöst, minskningen av BNP:n med fyra procent, den högsta i Latinamerika, en konsekvens av CAFTA, Mexikos handelsavtal med USA och Canada. ”Att finna ett virus är viktigare än att stoppa knarkmaffian och dess 100.000 professionella mördare”, skriver Palaez.

100 mexikanska barn dör dagligen

Paniken tystar faktumet att 100 mexikanska barn dör dagligen på grund av undernäring, hosta och diarré. Eller att 50 av 105 miljoner mexikaner går hungriga och överlever i misär utan att kunna ge sina barn en riktig frukost, skriver den mexikanska journalisten från ett USA, där jakten nu intensifieras på papperslösa mexikaner. Nu är det inte bara den ekonomiska depressionen som sätter immigranterna i blickljuset, nu anklagas de av vissa reaktionära grupper i USA för att ”dra hit pesten”.

Det är också märkligt att regeringar och medier har skapat en närmast hysteri när omfattningen av viruset spridning är relativ begränsat. I USA är det också få av de registrerat sjuka som är intagna på sjukhus, säger den välkände universitetsprofessorn James Petras. ”Det är sjuka människor som får en slags behandling, men inget mer. Men mediekampanjen har orsakat en panik eller en allmän rädsla”, säger Petras [2] till radiostationen CX36 i Montevideo, Uruguay. Han tror att detta kan utnyttjas mot immigranterna som till 70 procent är från Mexiko.

– Detta händer när folk börjar ifrågasätta regeringens inkompetens att konfrontera de verkliga ekonomiska problemen, en enorm rädsla skapas och detta skapar en allmän känsla av hopplöshet mot något mycket allvarligt. Därför kan vi inte utesluta att läkemedelsbolagen, med alla läkemedel de förfogar över, kan vara de som främst tjänar på detta internationella larm, sammanfattar Petras.

Aktieägaren Donald Rumsfeld

Den chilenske grävarjournalisten Ernesto Carmona är inne på samma spår när Flamman intervjuar honom:

– Antivirusmedlet Tamiflu togs fram i ett laboratorium hos företaget Gilead Sciences Inc. där styrelseordföranden (3 december 1997-2001) hette Donald Rumsfeld, före detta försvarsminister och chef för Pentagon i Bushregeringen. Senare sålde Gilead Sciences Inc. rättigheterna till Tamiflu till Roche. Tamiflu rekommenderas av WHO och är i dag ett av få effektiva läkemedel mot den muterade svinflunsan H1N1. Rumsfeld är en av de största aktieägarna i det företag som i allians med Roche nu kan tjäna storkovan, menar Carmona.

Den chilenske grävarjournalisten Ernesto Carmona är inne på samma spår när Flamman intervjuar honom:

– Antivirusmedlet Tamiflu togs fram i ett laboratorium hos företaget Gilead Sciences Inc. där styrelseordföranden (3 december 1997-2001) hette Donald Rumsfeld, före detta försvarsminister och chef för Pentagon i Bushregeringen. Senare sålde Gilead Sciences Inc. rättigheterna till Tamiflu till Roche. Tamiflu rekommenderas av WHO och är i dag ett av få effektiva läkemedel mot den muterade svinflunsan H1N1. Rumsfeld är en av de största aktieägarna i det företag som i allians med Roche nu kan tjäna storkovan, menar Carmona.

Inga sjuka grisar

Han menar att en berättigad fråga kan vara om Rumsfield eller någon liknande person kan vara inblandad i spridandet av detta virus, ”för fram tills idag har ingen sjuk gris påträffats någonstans i världen”.

– Mutationen av detta virus kan ha utförts i ett laboratorium. Det handlar om en form av ett virus aldrig tidigare upptäckt som kombinerar virus från svin, fågel och människa, en interkontinental kombination av virus från Nordamerika, Europa och Asien, uppgav representanter för CDC (Centers for Disease Control and Prevention) [3], till nyhetsbyrån AP. Verkligheten är att detta nya virus inte angriper grisar utan människor.

I dag inköper alla länder i världen läkemedlet Tamiflu. Hittills har Pentagon, från att Rumsfield tog över 2001, varit storkonsumenten Nr. 1 eftersom USA-trupperna tar det obligatoriskt.

Få dödsfall

Men antalet dödsfall som härrör från det nya viruset är fortfarande under det antal normala dödsfall som orsakas av förkylningar och vanlig influensa. WHO utfärdade ändå dekretet i slutet av april att höja risknivån på epidemin till Nivå 5 av 6. Men varför rekommenderar inte WHO samtidigt regeringarna att ställa in alla flygningar och resor till Mexiko? frågar sig Carmona.

Kuba, som är ett land med en stor kunskap i både medicin som internationell erfarenhet inom läkarvetenskapen, har ställt in sina flygningar till Mexiko. Varför? undrar Carmona, vilken är den verkliga dimensionen och ursprung på denna av medierna uppblåsta epidemi?

Dick Emanuelsson

lunes, 9 de marzo de 2009

Wal-Mart trampar på arbetsmarknadslagarna i México

<3336 tecken>
TEGUCIGALPA / 090219 / ”Det som är billigt kan kosta dyrt: Brott mot de mänskliga rättigheterna och arbetsmarknadslagarna i Mexiko av Wal-Mart”.

Så lyder rubriken på en ny rapport av utredaren Shaila Toledo om Wal-Mart i Mexiko. Världens största affärskedja är känd sedan länge för sin antifackliga och arbetarfientliga inställning och toppar Tio-i-topp-listan över de mest kritiserade företagen i världen.

1300-3000 kr/mån

På Wal-Mart i Mexiko arbetar 135.000 anställda i 141 städer och tiotusentals av dessa arbetar under förhållanden som bryter mot både inhemska lagar som internationella ILO-normer, konstaterar Toledo. Hon intervjuade 247 kvinnor i åtta delstater. Kvinnorna utgör 70 procent av de anställda men bara 15 procent av dessa innehar framträdande poster i företaget.

Företaget etablerades 1991 tjänar 20 miljarder dollar per år (2006). Lönerna är 2200 pesos (1308 sv/kr) upp till 5000 pesos (2973 kr) i månaden (1 kr=1,68 pesos). Femtiotvå procent av de utfrågade kvinnorna svarade att deras lön inte räcker till att försörja familjen. Arbetstiden sträcker sig ofta upp till tio timmar men fortsätter när kvinnorna kommer hem eftersom de antingen är ensamstående mödrar eller fruar till män som ser kvinnans uppgift att bokstavligen tjäna mannen, även om hon arbetar lika mycket eller mer än sin make, hävdar rapporten på 157 sidor.

Massarmé av oavlönade

Shaila Toledo riktade in sin utredning på två grupper; ungdomar och kvinnor. Den första gruppen utgörs av 75.000 ”frivilliga”, det vill säga de ungdomar som är minderåriga och som packar varorna vid kassorna, en helt oavlönad arbetsuppgift där de utlämnas till kundens generositet i form av dricks. Dessa tonåringar arbetar upp till tio timmar per dag vilket är fyra timmar för mycket, enligt mexikanska lag, sa Alejandro Calvillo Unna, chef för Konsumentföreningen i Mexiko. Han anklagade företaget för att delvis basera sin gigantiska vinst på dessa ungdomars arbete, ett arbete som Wal-Mart i normala fall skulle ha tvingats att betala fast anställda för men som nu är ren vinst för företaget.

Kollektiv kvinnostämning

Inom Wal-Mart arbetar 500.000 kvinnor i 13 länder. Femtio procent av de 247 kvinnorna som Lopez utfrågade svarade att de hade ställts inför frågan om de var gravida när de sökte anställning på Wal-Mart. Av åtta procent begärdes graviditetsprov. Två procent av de utfrågade berättade att de kände till fall där den gravida kvinnan hade avskedats när det framkom att hon var gravid.

Den kända kvinnoledaren och feministen Martha Lamas, som också deltog på presskonferensen när rapporten presenterades i Mexiko city, uppgav att Wal-Mart har en långt förflutet av kvinnodiskriminering. I USA har detta kulminerat i en kollektiv stämning som kvinnligt anställda i det multinationella företaget har gjort med hjälp av arbetsrättsadvokater.

Företagsfack

Wal-Marts antifackliga karaktär är ökänd också i México där 98 procent av kvinnorna inte vet om de är fackligt anslutna eller inte. Orsaken är att de representeras av att ”gult” fack som kontrolleras av företaget.

Konsumentföreningens chef uppmanar alla konsumenter att utöva all möjlig press och inflytande för att multinationella Wal-Mart radikalt förändrar sin attityd. Rapporten kommer nu att överlämnas till de mexikanska myndigheterna.

Dick Emanuelsson

Terrorn intensifieras mot facket i Guatemala

<2376 tecken>
TEGUCIGALPA / 090215 / ”Fortsätter du att arbeta i facket mördar vi dig! sa de okända männen som misshandlade och högg byggnadsarbetarledaren med machetes på flera ställen på kroppen. Och tillade:

– Hälsa Julio Antonio Díaz att vi kommer att skära honom i strimlor om han inte upphör med arbetet i facket!”


År 2000 tog Clemente Rubén Pérez Huinac, ordförande för byggnadsavdelningen i staden Coatepeque i Guatemala strid för 307 av sina medlemmar som avskedades mot lagens anda. Tillsammans med Byggnadsarbetarförbundets * juridiska ombud, Armando Sánchez Betancourt, vann de en viktig strid mot byggföretaget Páez-Méndez som ålades att betala både löner och andra ekonomiska ersättningar till de avskedade arbetarna. För den striden mordhotades Pérez medan Armando Sánchez mördades i december 2008.

Den 7 februari i år misshandlades Pérez av okända “gorillor” och fick svåra skärskador av männens machetes. Julio Antonio Díaz, det guatemaltekiska Byggnadsförbundets generalsekreterare fick via Perez hälsningen från förövarna att upphöra med sitt fackliga arbete vilket skulle vara liktydigt med att förbundet kollapsar om till och med ordföranden kastar in handduken.

Svenska Anita Nordmark är generalsekreterare för Byggnads- och Träarbetarinternationalen och är indignerad över den intensifierade terrorn mot facket i Guatemala:

– Dessa händelser nyligen visar att de fackligt aktiva inte har friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet. Regeringen uppfyller inte sina åtaganden att tillämpa ILO-avtalen som de har ratificerat, säger Nordmark i en i en kommentar.

Hon kräver att de guatemaltekiska civil- och polismyndigheterna genomför en fullständig utredning och griper och bestraffar de skyldiga till attackerna mot arbetarna och facket.

Byggföretaget som ålades av domstolen år 2000 att betala de 307 avskedade arbetarna sina löner har nio år senare hittills inte gjort detta.

För två veckor sedan presenterade Internationella Fackliga Samorganisationen IFS en rapport som beskriver hur terrorn mot facket i Guatemala har reducerat antalet medlemmar till ett minimum, både beroende på terrorn som en antifacklig lagstiftning som försvårar den fackliga organiseringen. Bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemaltekerna är medlemmar i en fackförening.

Dick Emanuelsson

* Sindicato Nacional de Trabajadores de la Construcción y Servicios de Guatemala (SINCSG)

Ny IFS-rapport om Guatemala

<5786 tecken>
Ett land snart utan fackföreningar

TEGUCIGALPA / 090203 / Den antifackliga terrorn och lagstiftningen i Guatemala har medfört att bara tre (3) procent av den ekonomiskt aktiva arbetsstyrkan i landet är fackligt organiserad. Det är ett riskfyllt medlemskap för morden, hoten och terrorn mot den fackliga rörelsen är permanent.

Det menar den Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS) i en elva sidor lång rapport om tillståndet i det centralamerikanska landet som styrs av en ekonomisk och politisk vit elit men där majoriteten av invånarna är mayaindianer.

Rapporten publicerades i måndags (2 februari) och handlar inte bara om de tolv fackliga ledarna som mördades under 2008. Det omfattande dokumentet beskriver hur staten och arbetsgivarna via terror och lagstiftning i praktiken omöjliggör för arbetare att bilda en fackförening. Lyckas de utsätts de för alla slags påtryckningar, även fysiska, för att stoppa den fackliga organiseringen.

– Det måste bli ett omedelbart slut på morden, dödshoten och övergreppen, sa IFS:s generalsekreterare Guy Ryder i en kommentar till rapporten och tillade:

– Den fortsatta repressionen mot arbetarnas rätt att bilda eller ansluta sig till en fackförening visar att regeringen inte uppfyller sitt åtagande att tillämpa ILO:s konventioner som det (Guatemala) har ratificerat. De fackligt aktiva har inte friheten att utföra sina fackliga uppgifter utan att riskera livet.

Graviditetstest innan anställning

Enligt rapporten är bara tre procent av de ekonomiskt aktiva guatemalanerna fackligt organiserade, den förkrossade majoriteten inom den offentliga sektorn, särskilt lärarkåren som har fackliga traditioner. I praktiken är det ett land utan en levande fackföreningsrörelse. Därför insisterar IFS i sina slutrekommendationer att Guatemalas regering måste uppfylla ILO:s 87:e och 98:e konvention.

Dokumentet pekar på att övergreppen, diskrimineringen, misshandeln och de sexuella övergreppen av kvinnor på de 200 maquilasfabrikerna i de skattefria industrizonerna är vardagshändelser. På bara tre av dessa 200 fabriker har facket lyckats organisera arbetarna men bara två har kollektivavtal. IFS-rapporten hävdar också att det finns registrerade fall av hur kvinnor måste genomgå en graviditetstest innan de anställs.

Flera ILO-kommissioner

Trots att de fria fackliga rättigheterna garanteras i grundlagen möter arbetarna en uppsjö av villkor och krav för att bilda en lokal fackklubb. ILO har skickat flera tekniska kommissioner till Guatemala för att bistå regeringen till att lösa upp de gordiska knutar som förhindrar att rätten till facklig organisering upphör. Trots ILO:s bidrag kunde en expertkommission från ILO:s avdelning för Rekommendationer och Tillämpande av Kollektivavtal (CEACR) 2008 med oro registrera att viktiga framsteg lyser med sin frånvaro. År 2007 mördades fem fackliga aktiva medan siffran under 2008 ökade till tolv.

När inte mord förhindrar de anställda att organisera sig har arbetsgivaren en arbetsmarknadslagstiftning som uppställer en rad nästan omöjliga krav för att bilda en fackförening, dessutom i ett politiskt terrorklimat som förskräcker. Enligt artikel 215 (c) i den reviderade arbetsmarknadslagen från 2001, krävs det att 50 procent av de anställda plus en kan bilda en fackförening enligt industriprincipen. Enligt IFS-rapporten innebär detta juridiska krav ett stort hinder för facklig organisering. Fylls däremot kravet ställs arbetarna inför faktumet att tiden för Arbetsmarknadsdepartementets godkännande eller avstyrkan är oerhört lång.

Hur en fackförening krossas

Samma dag som bananarbetarfacket SITRABANSUR (Sindicato de Trabajadores Bananeros del Sur) registrerades, inleddes terrorn på den stora bananplantagen Finca Olga María.

”Tolv av de främsta fackledarna låstes in på plantagens kontor och erbjöds 5000 quetzales, cirka 640 dollar, om de avsade sig medlemskapet i facket. SITRABANSUR:s generalsekreterare utsattes för hårda påtryckningar för att han skulle namnge ledarna i facket och dess juridiska rådgivare (advokater), men han vägrade. Senare fördes också de arbetare som hade anslutit sig till facket till kontoret av beväpnade vakter där de pressades av företagsledningen att säga upp sig och avstå rätten till kollektivavtalsförhandlingar som hade inletts av facket tre dagar tidigare. Ett fåtal arbetare föll till föga för hoten och lämnade företaget. Dagen efter avskedades de tolv arbetare som hade grundat bananfacket och kastades ut från bananplantagen av de beväpnade vakterna. En av dessa tolv försvann och hans öde är fortfarande ovisst”.

Ett av tre barn arbetar

IFS-rapporten tar också upp frågan om barnarbetet där det konstateras att ett av tre barn i åldern 7-14 år arbetar, eller totalt 821.875 barnarbetare, och det trots att Guatemala har ratificerat ILO:s konvention 138 om minimiålder för arbetsmarknaden samt Nr. 182 angående ett stopp för de värsta avarterna av barnarbete.

Diskrimineringen av kvinnor och den indianska befolkningen är också dramatisk, menar IFS. I Guatemala pågår en ”Feminicidio”, där 2008 mer än 600 kvinnor, framför allt kvinnor till och från sin arbetsplats, hade utsättats för en grym behandling i form av våldtäkter, tortyr och slutligen avrättning.

Sjuttiosex procent av indianbefolkningen lever i fattigdom och många i extrem fattigdom vilket kan jämföras med 41 procent av den icke-indianska befolkningen. Många indianer är analfabeter, bland dem kvinnorna (50%) och cirka 33 procent talar inte spanska.

Internationella Fackliga Samorganisationen sammanfattar i en rad punkter sina krav mot den socialdemokratiska regeringen under ledning av Alvaro Colom som den anser vara ytterst ansvarig för att facket ska kunna verka under värdiga villkor utan att mördas eller förhindras att organisera landets anställa.

Dick Emanuelsson

domingo, 3 de agosto de 2008

”Krigsförbrytaren Uribe förtjänar inget Sverigestöd för sin FARC-jakt, bara fördömanden för sin krigspolitik”

Pressmeddelande: Colombianer i Sverige tar avstånd från Bogotaregimens häxjakt på oppositionen i och utanför Colombia

[STOCKHOLM 2008-08-03] ”Colombia vill åt Farc-stöd i Europa”, Farc har sympatisörer i Sverige och Säpo ”vet att det finns Farc-sympatisörer i Sverige, men att det inte funnits indikationer på att det förekommit olagligheter bland dessa.”

Så löd rubrikerna i förra veckan när TT kablade ut att en spansk kvinna, Remedios Garcia Albert från människorättsorganisationen OSPPAAL, hade gripits men släppts mot borgen av den spanske domaren Baltazar Garzon. Motivet var att hon påstods ha förbindelser med den colombianska FARC-gerillan.

Dessa kontakter går så långt tillbaka som till år 2000 då gerillan och Pastranaregeringen höll fredsförhandlingar. I Spanien deltog hon i arrangemang mellan gerillan och de spanska myndigheterna för att underlätta fredsprocessen. Dessa fredsansträngningar fortsatte även efter att fredsprocessen bröts av regeringen Pastrana i februari 2002.

Anna Lindh och Sverige tog emot Raul Reyes

I Sverige anlände redan innan fredsförhandlingarna hade börjat 1999, gerillaledaren och den ansvarige för gerillans internationella kommission, Raul Reyes. Här sammanstrålade han med representanter både för UD som för flera av de olika politiska partierna i riksdagen. Reyes träffade också, under samma resa, representanter för Norges UD i Oslo.

Under år 2000 reste en delegation bestående av representanter för regeringen Pastrana, FARC (representerad av bland annat Raul Reyes och ytterligare tre gerillaledare) samt representanter för de colombianska arbetsgivarföreningarna till Sverige, Norge, Spanien, Italien, Frankrike och till och med Vatikanen som tog emot denna delegation. Målsättningen var att ”lära sig hur olika sociala klasser och samhällsgrupper, som historiskt har varit i konflikt med varandra, kan samarbeta utan att ge avkall på sina principer och utan att bekriga varandra rent fysiskt. I Sverige togs de emot av utrikesminister Anna Lindh som hade stora förhoppningar om att Sveriges och det internationella samfundets erfarenhet skulle bidra till att lösa upp 50 års inbördeskrig i Colombia.

Gerillaledaren Raul Reyes ”bepansrade” laptop

Men vindarna förändras, i synnerhet efter händelserna i New York den 11 september 2001. Nu anklagas spanjorskan Remedios Garcia av regimen i Bogota för att vara gerillakollaboratör. Beviset för detta är att ett 30-tal e-postbrev från den spanska kvinnan ska ha påträffats i den dödade gerillaledaren Raul Reyes numera legendariska och bepansrade laptop som överlevde 20 bomber och kulspruteeld.

Denna dator har, enligt Interpools egen och i internationella kretsar ifrågasatta utredning, över 48.000 filer, både textfiler som operativfiler, ändrats, tillkommit eller raderats mellan den 1-3 mars då den colombianska militära underrättelsetjänsten bröt mot all internationell rätt när den gjorde ingrepp i datorn. Bland annat tillkom tusentals filer som har getts ett datum i framtiden, så långt som till 2030.

Men datorn, som saknar all juridisk karaktär som bevismaterial, används nu av Uribe för att strypa all opposition i såväl Colombia som i utlandet. Hans inrättade ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”, betraktas av den colombianska kolonin i utlandet, som en angivarorganisation som leds av de militära underrättelseagenterna som regimen har anställt på de olika ambassaderna i världen.

När spanjorskan därför greps förra veckan, togs det som intäkt av regimen i Bogota att en jakt skulle sättas igång i minst sju länder där gerillan påstås ha medlemmar och verksamhet riktade mot den colombianska regimen. Bland dessa länder figurerar Sverige.

Utpekade i Sverige talar ut

Cecilia Calero är ordförande för Föreningen Jaime Pardo Leal. Den är en av de utpekade organisationerna i Sverige som Bogotaregimen utpekar för att stå i gerillans tjänst. Hon tillbakavisar med kraft detta utpekande och menar att det i stället ska ses som ett ytterligare försök att kväsa all demokratisk opposition i utlandet.

– Vi är inte förvånade över detta. Snarare är det så att regimen i Bogota under det senaste decenniet har irriterats över att vi colombianer i Sverige, som tvingats i exil på grund av en statlig och paramilitär terrorism, inte håller klaffen inför deras hot. Vi fortsätter tålmodigt att berätta om verkligheten så som den gestaltar sig för människorna i Colombia. Och det faller inte den colombianska ambassaden på läppen. Därför kallas vi öppet av regimens agenter i Colombia och i Sverige för ”FARC-terrorister”, en livsfarlig anklagelse i Colombia som slutar med nackskott. I Sverige är målsättningen att misskreditera och stigmatisera vår aktivitet i ett internationellt politiskt klimat där Bush’ motto om att ”är du inte med mig så är du emot mig”, och utpeka oss som terrorister.

”Festival för freden i Colombia”

Föreningen har verkat helt öppet och utvecklat sin aktivitet som under årens lopp fått stort stöd från både latinamerikaner som svenskar. Bland annat har ”Festival för freden i Colombia” arrangerats nästan årligen i parken vid Fridhemsplan i Stockholm med deltagande av kongressledamöter från Colombia och ledamoten i EU-parlamentet, Jens Holm.

Men inte ens denna verksamhet har undgått eller accepterats av Colombias ambassad på Östermalm i Stockholm. Den colombianska senatorn Gloria Inez Ramirez från vänsteralliansen PDA, deltog 2004 i den nämnda festivalen och slog i sitt tal ett slag för en fredlig politisk förhandlingslösning på den colombianska väpnade konflikten. Denna har pågått sedan 1964 med hundratusentals offer, en konflikt som alla seriösa krafter vet bara är möjlig att lösa förhandlingsvägen, en väg som Uriberegimen i Bogota konsekvent vägrat att acceptera utan i stället, med USA:s stöd, har satsat alla ekonomiska medel på en militär lösning.

– Senator Gloria Ramirez anklagas nu i Colombia av Ernesto Yamhure, som var 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Stockholm fram tills i mitten av 2006, för att ha tagits hit ”till Sverige av FARC-gerillan” och för att samarbeta med gerillan. Det är en absurd anklagelse för hon fick för det första biljetten betald av svenska Lärarförbundet som tidigare har bjudit in Ramirez. Orsaken är enkel för till saken hör att Gloria Inez var vid tillfället ordförande för Colombias lärarförbund och en av dem som var och är en av de mest mordhotade i Colombia. Det beräknas att detta förbund har fått över tusen av sina fackligt aktiva lärare mördade av statliga säkerhetsagenter eller paramilitära psykopater som opererar i allians med de militära styrkor som president Uribe är högste chef för, uppger Calero. Det som ambassadsekreteraren ansåg vara ”Farcpolitik” handlade om en fredlig lösning på kriget i Colombia. Men nu lägger han fram sitt registrerade spioneri för åklagaren som har instämt senatorn till förhör, ett fall som snart kommer att tas upp i domstolen i Colombia.

Staten ansvarig för mer än hälften av människobrotten

För att ge kraft åt sina ord, citerar hon det kanske mest framstående forskningsinstitutet i Colombia, CINEP, drivet av den jesuitiska rörelsen inom katolska kyrkan som varje år citeras i internationella människorättrapporter, bland dem Amnesty Internationals och Human Rights Watch.

I CINEP:s rapport över 2007 [1] slår organisationen tillbaka den bild som massmedia, främst i Colombia men även i internationell press, har gett den colombianska konflikten, nämligen att FARC-gerillan är en blodig hänsynslös knarkgerilla som nästan ensamt ansvarar för brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia.

I stället är det staten som anklagas för att ansvara för över hälften av brotten mot de mänskliga rättigheterna så som massakrer, selektiva mord eller försvinnanden. Tillsammans med sin allierade paramilitären, representerar staten 86,5 procent av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia under 2007:

”Av totalt 1670 brott mot den Internationella Människorätten (IRH) som rapporterades år 2007, anklagas:

1. Officiella organ (som armén, säkerhetstjänsten, etc.) som ansvarig för 858 fall eller 51,3 %.
2. Paramilitären, allierad med staten: 580 fall eller 35 %.
3. FARC-gerillan, 176 fall eller 10,5 %.
4. Övriga: 56 av vilka ELN-gerillan (8), utländska agenter (5), icke identifierbara förövare är de som återstår.”


Företag finansierade dödsskvadronerna

– Statistiken visar med förkrossande tydlighet vilka som är de verkliga terroristerna i Colombia. Dessvärre återspeglas denna sanning sällan i utländska medier, än mindre i colombianska eftersom dessa medieägare är de som finansierade och finansierar det paramilitära monstret i Colombia, understryker Calero.

– Ett färskt exempel på detta är läskedrycksjätten, Postobon, som distribuerar bland annat Pepsi Cola i Colombia. I de förhör som Colombias åklagarämbete har haft med de paramilitära ledarna, har dessa vid flera tillfällen lagt fram sanningen på bordet. I fredags talade José Gregorio Mangonéz Lugo, alias ”Carlos Tijeras”, ut och berättade [2] att hans dödsskvadroner stödde flera av Uribes partikamrater i länet Madgalena. Men han uppgav också, att inte bara USA-jätten Chiquita Brands betalade tre cent (dollar) per exporterad låda och 70.000 pesos per odlat hektar (ca 30 dollar), alla de övriga bananföretagen som Dole eller Del Monte betalade samma summor. Bland de colombianska företagen som betalade till dessa blodbesudlade företag återfinns Postobon, sa Tijeras.

– Vem äger Postobon? Jo Ardilas Lules, en av de tre ekonomiska klanerna i Colombia som i praktiken äger allt och som kontrollerar Colombias näst största TV- och radiobolag, RCN. Den är det mest Uribevänliga av medierna och ett frenetiskt krigsmedia som under fredsprocesserna har motarbetat alla seriösa fredsförslag.

’HH’ mördade tre tusen människor

En annan paramilitär ledare, Hebert Veloza, alias ’HH’, har inför åklagaren tagit på sig ansvaret för över tre tusen (3000) mord på civilbefolkningen. Han säger i en lång intervju till dagstidningen El Espectador [2] att en rad höga militärer som samarbetade och patrullerade tillsammans med paramilitärerna, bland dem general Rito Alejo (som hyllades av Uribe när denne var guvernör i samma län som ’HH’), mördade 1200 bananarbetare, fackliga ledare och bönder, anklagade för att samarbeta med eller vara medlemmar i FARC-gerillan.

’HH’ säger att han behöver sex månader för att berätta var alla de massgravar finns där de begravde sina offer för bestialiteterna som han och hans paramilitärer begick i allians med militären. Men Uribe är skrämd och har begärt att Högsta Domstolen skyndsamt ska fatta beslut om att deportera ’HH’ till USA. Så har Uribe fått tyst på de elva högsta paramilitära ledarna som redan har sagt för mycket om vilka som var de verkliga uppdragsgivarna till dödsskvadronerna i Colombia.

För varje gång kommer berättelserna allt närmare den president som i mars 1991 i en hemlig utredning i USA:s Försvarsdepartement utpekades som ”Nr. 82” i den krets av 103 personer som stod Kokainkartellens Pablo Escobar närmast. Newsweek avslöjade händelsen när veckomagasinet 2001 lyckades få ut de hemliga papperna från Pentagon.

Cecilia Calero uppmanar därför de svenska medierna att vara extra vaksamma för inte falla i Bogotaregimens fälla när den vill manipulera både verkligheten som siffror.

Radio och nyhetsbyrå irriterar Uribe

Anklagelsen om att Föreningen Jaime Pardo Leal, dess radiostation ”Café Stereo”, som sänder via internet, eller den oberoende nyhetsbyrån Anncol (Nyhetsbyrån Nya Colombia) som arbetar via nätet med säte i Danmark, skulle stå i tjänst hos FARC, tillbakavisar Calero med skärpa:

– Man måste skilja på två saker: Vad Alvaro Uribe vill är att förbjuda tanken. I hans värld existerar bara hans egna Mesiasord och order. Alla som står i vägen krossar han med hänvisning till den ”Nationella säkerheten”, ett eko från det kalla krigets 1950-tal med senator McCarthys häxsessioner i USA:s senat.

Säpo: Inga oegentligheter

– Vår förening har sedan dess grundande varit en förening där colombianer och svenskar kan samlas för att bilda sig en oberoende uppfattning om vad Colombia är och vad som utspelas där. Föreningen utgörs främst av colombianer som i Colombia tillhörde vänsteralliansen Union Patriotica (UP) som av staten fullständigt krossades fysiskt. Mer än 5.000 av dess ledande medlemmar mördades av staten och de paramilitära dödsskvadronerna. I Sverige fick vi en fristad och det är vi mycket tacksamma för. Men det betyder inte att vi skulle glömma det enorma krigsbrott som den colombianska staten har begått mot våra kamrater och mot vårt folk. Därför startade vi både föreningen som radiostationen för att via den till världen föra ut en liten men sanningsenlig del av den colombianska verkligheten.

– Detta betyder inte att vi automatiskt står i tjänst hos FARC. Om vi däremot kommer till samma ståndpunkt i olika uppfattningar med den colombianska gerillan, så betyder inte heller detta att vi skulle stå i dess tjänst. Dagligen sammanfaller den legala politiska oppositionen i Colombia med ståndpunkter som delas av gerillan. Skillnaden mellan att stå för den ståndpunkten i Colombia är att du riskerar att mördas av Uribes agenter. I Sverige känner vi oss lugna och Säpos uttalanden om att det kan finnas sympatisörer för Farc men att dessa inte har begått några olagligheter, finner vi därför vara fullt relevanta, menar Calero.

Svenskar mordhotade av f.d. ambassadtjänsteman

Hon uppger också att inte bara oppositionella colombianer utsätts för mordhot och förföljelse från Bogota eller dess agenter på ambassaden i Stockholm. Även svenskar har öppet anklagats för FARC-samarbete.

– Jens Holm, EU-deputerade för vänsterpartiet, anklagades öppet av Ernesto Yamhure, den colombianska ambassadens förre 1:e sekreterare, för att vara ”en aggressiv militant vänsterextremist” och för att leda nyhetsbyrån Anncol. Även en svensk journalist som bott och bevakat Colombia i 30 år och som 2005 var hemma i Sverige för arbete på hemmaredaktionen i juli 2005, har i tre krönikor i colombiansk dagspress [3] utpekats som ”FARC:s Europaambassadör”. Journalisten publicerade text och foto i Aftonbladet när Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna [4] som protesterade mot ett colombianskt flottbesök i juli 2005. När reportern återvände två veckor senare till Colombia inleddes mordhoten omedelbart och han tvingades i december samma år att lämna landet som han hade bott i i över fem år.

Agenter från Chile, Sydafrika och Colombia

Det är inte första gången som människor som flytt från diktatur och förföljelse fortsätter att drabbas när de har anlänt till Sverige. Den chilenska exilkolonin blev utsatt för upprepade spionerier och attacker under militärdiktaturen (1973-1990) av agenter med bas på den chilenska ambassaden i Stockholm. ANC:s representation på Gamla Brogatan i centrala Stockholm utsattes för ett allvarligt bombattentat av rasistregimens agenter från Sydafrika mitt på eftermiddagen en dag i augusti 1986, bara några månader efter mordet på Olof Palme.

– Vi vet att den colombianska ambassaden agerar på samma sätt. Och vi vet också att en spion som Yamhure upprepade gånger vände sig till svenska Utrikesdepartementet (UD) för att förmå den svenska regeringen att stänga både vår radio som förening. Dessbättre så vet regeringen, förhoppningsvis också den som efterträdde Göran Perssons, att regimen Alvaro Uribe är en regim som är på fallrepet. Varför? Jo, därför att den består av samling av lögnare.

– Den representerar en stat som i Latinamerika är nästan helt isolerad. För Latinamerika i dag vägrar att acceptera att bli utsatta för bombanfall och efterföljande militär invasion, vilket skedde den 1 mars i år när Uribe lät militären bomba och invadera ecuadorianskt territorium. Eller att Uribe blir en öppen krigsförbrytare när hans militärer, för att lura gerillan, använder sig av Internationella Röda Korsets emblem, vilket skedde den 2 juli när två lokala fångvaktare från FARC i maskopi med militären, överlämnade 15 av gerillans fångar. Enligt Genèveöverenskommelsen begick Uribe ett allvarligt krigsbrott. I samma aktion använde han sig också av den latinamerikanska tevekanalen Telesurs emblem, med målsättningen att lura gerillan. Hur ska gerillan ha förtroende för någon humanitär organisation om Uriberegimen använder dessa oantastliga emblem som ”sköld” och bluff? Dessutom utsätter han både Röda Korsets personal som journalister för stora fara när gerillan inte vet om dessa är det de utger sig för att vara eller maskerade militärer utsända av Uribe.

En fjärdedel av Uribes kongress bakom galler

Över 40 av Uribes främsta kongressmän har fängslats av den relativt oberoende Högsta Domstolen i Colombia och ytterligare ett 40-tal, som är misstänkta av HD för att ha samarbetat ömsesidigt med de paramilitära dödsskvadronerna, står på tur att förhöras av HD. De är alla Uribes män och kvinnor.

Colombias Högsta Domstol förklarade också för en månad sedan att Uribes presidentpost är illegal och uppmanade Författningsdomstolen att ompröva beslutet om en författningsreform som antogs år 2004 för att möjliggöra ett återval på presidentposten för Uribe. Bakgrunden är att flera av Uribes ministrar mutade två av kongressens ledamöter för att få den knappa majoritet som man till slutligen lyckades med när de mutade kongressledamöterna avstod från att närvara. Med en rösts majoritet fick Uribe igenom återvalsreformen som Högsta domstolen för en månad sedan alltså uppmanade Författningsdomstolen att ompröva.

– Det är DET Colombia som Uribe representerar, ett Colombia där statsmakten inte bara är illegitim utan dessutom totalt olaglig. Eller där hans paramilitära stödtrupper nu berättar att de på uppdrag och i samarbete med militären har dödat tiotusentals oskyldiga colombianer, då anklagade för att ”samarbeta med gerillan”.

– Och i dag skulle också vi utgöra samma skottmål och gå samma väg om vi bodde i Colombia eftersom vi utpekas som gerillakollaboratörer. Men jag är övertygad om att svenska regeringen vet vilken regering och stat i förruttnelse som Uribe representerar nu när den vill starta en häxjakt på Colombias opposition i sju europeiska länder, bland dem Sverige. De verkliga terroristerna finns inte bland oss, de finns i presidentpalatset och i kongressen i Bogota.

[1] Vida y Libertad: blancos de una agresión estatal sistemática, av CINEP
http://www.nocheyniebla.org/node/57

[2] “Las empresas que se beneficiaron de nuestra guerra también deberían pagar”, El Espectador, 2008-08-03.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[3] ”Svensk journalist dödshotad”, skrivet av Kulturredaktionen 20 december, 2007. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson utpekades som ”FARC:s Europaambassadör” 15 december 2007 av Ernesto Yamhure, 1:e sekreterare på Colombias ambassad i Sverige.
http://www.elespectador.com/impreso/judicial/articuloimpreso-hh-se-confiesa

[4] ”Smutsigt flottbesök”, av Dick Emanuelsson, Aftonbladet 27 juli, 2007, när Ernesto Yamhure togs på bar gärning när han fotograferade exilcolombianerna som demonstrerade på kajen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article302716.ab

martes, 27 de mayo de 2008

Alla bananbolag i Colombia betalade till paramilitärerna

<5883 tecken>
TEGUCIGALPA / 080512 / Inte bara Chiquita utan även Dole och Del Monte, två av världens mest framträdande fruktbolag, betalade pliktenligt sina månadskvoter för ”beskydd av anställda” till de blodbesudlade paramilitärerna i norra Colombia.

Det hävdade Salvatore Mancuso, den högste ledaren för den paramilitära gruppen AUC när han intervjuades i söndags i den amerikanska TV-kanalen CBS. Intervjun gjordes i programmet ”60 Minuter” i samband med att dokumentärfilmen The Price Of Bananas, av filmaren Steve Kroft presenterades.

Mancuso berättade att bananbolagen som opererade i Urabá och Cienagaregionerna vid Karibiska havet betalade en procent på varje exporterad bananlåda till AUC.

– Vi fungerade som en stat (i Urabá och Cienaga). Vi gav beskydd vilket möjliggjorde investeringar som i sin tur gav oss finansiella förtjänster, sa den paramilitäre ledaren. Han anklagas av de anhöriga till de tiotusentals offren för paramilitära blodbad och massakrer för att personligen vara ansvarig för nästan 8.000 mord i två län i Colombia.

Kunde söka skydd hos polisen eller armén

På Steve Krofts och journalisternas fråga om AUC utövade ett tryck med hot, utpressning och liknande på bananbolagen för att betala denna “skyddsavgift”, vilket Chiquitaledningen har hävdat, förnekade Mancuso detta.

– Sanningen är att vi aldrig funderade på vad som skulle hända om de inte betalade. För de (företagen) betalade utan problem, försäkrade Mancuso.

På följdfrågan om bolagen hade möjlighet att avstå från att betala besvarade Mancuso detta jakande.

– De kunde gå till polisen eller armén för att söka skydd mot gerillan. Men de väpnade styrkorna kunde knappt skydda sig själva vid den tidpunkten.

I dokumentärfilmen om USA-bolagens operationer i Colombia intervjuades även Chiquitas styrelseordförande Fernando Aguirre. Denne påstod att hans företag inte hade något alternativ och försvarade de 1,7 miljoner dollar som det multinationella företaget betalade till de paramilitärer som av facket i Colombia anklagas för att ha mördat hundratals fackföreningsledare och aktiva i bananfacket Sintrainagro.

– För Chiquita fanns bara två alternativ, menade Aguirre, betala beskyddaravgiften till AUC eller löpa risken att se bolagets anställda mördade eller kidnappade.


Tjänade 45 miljoner dollar

Chiquita dömdes förra året att betala den amerikanska staten 25 miljoner dollar i böter under fem år med en ränta på totalt fem miljoner dollar för brottet att ha finansierat en vad USA anser vara en “terroristgrupp”. Bötessumman baserades på hälften av vad Chiquita hade redovisat i vinst mellan den 10 september 2001, en dag innan terroristattentatet på Manhattan i New York och september 2004 då Chiquita upphörde med betalningarna till paramilitärerna. Det anmärkningsvärda är att Chiquita inte bestraffades för att ha betalat AUC för tiden 1997-september 2001. Totalt gjorde Chiquita 100 betalningar mellan 1997-2004 till AUC. Bolaget utpekades och misstänktes också för att ha varit medskyldigt till när AUC lossade 25 ton vapen och ammunition i Chiquitas hamn i staden Turbo 2001, anklagelser som företaget frikändes ifrån.

Halshögg 12-åring

När skolåret skulle inledas 1996 stod Gloria Cuartas på en av dessa skolgårdar framför hundratals mellanstadieelever. Cuartas var borgmästare i Urabaregionens huvudstad Apartadó. Jag känner henne sedan snart tjugo år och vet hur hon in i det sista arbetade för att skapa försoning och fred i den konfliktfyllda Urabaregionen. Denna dag insåg hon hur dessa paramilitärer i själva verket var psykopatiska mördare i tjänst hos den colombianska staten, vilket de nu själva medger. En 12-årig pojke mördades bestialiskt av AUC vars enda brott var att han hade uppgett att paramilitären hade kommit.

– De högg av honom huvudet (med machete) och kastade över det till oss, säger Cuartas, som är ett viktigt inslag i filmen “The Price Of Bananas”. Jag greps av panik. Och där stod de i fyra timmar med sina vapen som de sköt i luften med. De 100 flickor och pojkar som var närvarande sa inte ett ord. Barnen skrek inte, de befann sig i ett chocktillstånd.

Den kvinnliga borgmästaren fick frågan om paramilitärerna sa något till henne, svarade Cuartas att “nej”. Deras språkbruk var död. Deras budskap sammanfattades med, att om de vara kapabla att göra detta mot ett barn, så var de kapabla att göra så också mot mig”.

Brott mot mänskligheten

Enligt Steve Kroft och “The Price Of Bananas” såg Chiquita sig mer som ett offer än som en understödjare av kriminell organisation. I bananregionen Urabá gjorde paramilitären sig känd för att använda motorsågar när de mördade sina offer och spelade fotboll med offrens huvud.

År 2009 och 2010 kommer Salvatore Mancuso och de flesta av hans tusentals medbrottslingar att släppas fria efter att ha avtjänat de löjliga straff som regimen Alvaro Uribe stipulerade i en lag som antogs 2003 och 2004 och som av Amnesty International betraktas som en lag för straffrihet för brott mot mänskligheten. Tre miljoner bönder har fördrivits från sina jordar som motsvarar över fyra miljoner hektar som i dag, via Mancusos bulvaner, befinner sig i dessa blodiga massmördares ägo.

Dick Emanuelsson

Källa: CBS, Steve Kroft och “The Price Of Bananas”
---------------------------------------

<1112 tecken>

Bananmagnaten som gick till paramilitären

Raúl Hasbún heter bananmagnaten som 1996 blev paramilitär befälhavare och AUC:s förhandlingsrepresentant inför Chiquita, Dole, Del Monte och andra bananbolag som opererade i bananregionen Urabá.


Den blott 40 år unge ”Banankungen” i Urabá blev befälhavare för det paramilitära kommandot Bloque Bananero efter, som han själv sa, tröttnat på de otaliga strejkerna på bananplantagerna.

Men den 29 april greps han av colombiansk polis, anklagad för att fortsätta de blodiga aktiviteterna i de nya paramilitära grupperna som döpts till De Svarta Örnarna.

Av AUC gavs han uppgiften att organisera inkasserandet av “månadskvoterna” för AUC hos de mäktiga bananbolagen. Uppgiften var som klippt och skuren för Hasbún eftersom han via sin egen affärsverksamhet kände dem väl. I slutet av 1997 sammanstrålade representanterna för världens främsta fruktbolag som opererade i Urabá och kom med Hasbún överens om att betala en (1) procent per exporterad bananlåda till AUC för ”beskydd”. Avgiften togs ut via ett säkerhetsföretag för att ge bokföringen ett legalt ansikte.

Dick Emanuelsson


Källa: Cae Raúl Hazbún, empresario que coordinó aportes de bananeras a las Auc, Av Argenpress 02/05/2008

---------------------------------------------

BAKGRUND:

Allians paramilitären-armén

Salvatore Mancuso hävdade I förhör inför Colombias åklagarämbete i maj 2007 att den colombianska armén stimulerade framväxten av paramilitära grupper i Urabaregionen. Den som stod i spetsen var general Rito Alejo del Rio, en militär som flera gånger sammanstrålade med Mancuso och de paramilitära ledarna. Motivet var att förstärka uppbygget av dessa mordpatruller som slog sönder hela det sociala nätverk av folkrörelser i Urabaregionen som mer eller mindre underordnades de mäktiga plantageägarna och den industriella struktur som byggdes upp och som paramilitärerna stod som garant för att denna skulle fortleva, menar Gloria Cuartas och människorättsrörelsen i Colombia.

Generalen avskedades 1998 från armén efter att ha anklagats av facken, människorättsorganisationerna och folkrörelsen för att ha utfört massakrer eller tittat åt sidan när paramilitärerna utförde dessa.

D.E

miércoles, 28 de noviembre de 2007

Kungen, Aznar och den spanska nykolonialismen av Latinamerika

Spanska företag äger enorma tillgångar i Latinamerika som de många gånger kommit över på ett tvivelaktigt sätt. Nu höjs kritiken från Alba-länderna om inflytandet från den gamla kolonialmakten.

“Varför håller du inte käften!” Den spanske kungen Juan Carlos´ utbrott på Hugo Chavez kablades under de kommande timmarna ut över hela världen. Chavez hade kallat Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar för ”fascist” och anklagat honom för att stödja statskuppen i Venezuela 2002. Men bakgrunden till utbytet av ord handlar om inte bara om en skarp politisk konflikt utan om motsatta ekonomiska intressen.

Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.

Den nuvarande spanske regenten har också, liksom Jose Maria Aznar, varit en viktig person för den spanska högerns kontinuitet efter att den fascistiska diktaturen gradvis övergick till parlamentarisk demokrati efter 1975.

Den 12 juli 1969, medan general Franco åt middag utsåg han Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare men med titeln ”kung”. Den 23 juli samma år svor kungen sin ed inför den fascistiska rättsmyndigheten. Juan Carlos fortsatte att träffa general Franco varje måndag.

1970 genomfördes en opinionsundersökning som visade att 49 procent av spanjorerna för republik och bara 20,8 procent för monarki. Men den reaktionära katolska strömningen Opus Dei igångsatte “Operación Lolita”, till vilken regeringsorgan i USA anslöt sig för att återupprätta monarkin i Spanien. Två dagar efter diktatorns död tog Juan Carlos på sig kronan under protestrop från folket som ”Död åt den fascistiske kungen”!

I den spanska författningens 56:e och 64:e artikel från 1978 slås det fast att ”Kungen som person är oantastlig och kan inte ställas till ansvar”. Kanske det var det som kungen tänkte när han yttrade ”Varför håller du inte käften”! undrar Sergio Rodríguez Gelfenstein, en venezuelansk akademiker i en omfattande skrift [1] om Aznar och den ”spanska fascismen”. Men Juan Carlos befann sig vid tillfället inte i Spanien utan på en konferens för statschefer.

MANUEL FRAGA IRIBARNE var Francos inrikesminister och som sådan även chef för Francos hemliga politiska polis. Över 200.000 spanjorer mördades eller avled i Francos koncentrationsläger som upprättades efter den fascistiska segern 1939, skriver Gelfenstein. Men Fraga Iribarne är inte bara grundare till avläggaren av Francos fascistiska Falangistparti, Partido Popular utan också politisk mentor till Jose Maria Aznar som av Fraga Iribarne utnämndes till sin efterträdare inom PP. Aznar började sin politiska bana i Francos falangistparti och har aldrig anklagat regimen där hans far och farfar hade framträdande uppgifter.

“Därför kommer Juan Carlos och Aznar från samma läger, åtminstone ideologiskt. Därför kände sig den förste sig djupt sårad när representanter för värdiga folk plågade honom med sanningen och den andre för ett olagligt och antidemokratisk agerande”, sammanfattar Gelfenstein.

Den politiska konflikten mellan en konservativ europeisk regent och en latinamerikansk revolutionär socialist har också sin motsvarighet på ett djupare plan. De spanska intressen som vuxit snabbt i Latinamerika möts nu med misstro av de nya vänsterregeringarna.

DE SPANSKA MULTINATIONELLA företagen föddes under den internationella kapitalistiska krisen på 1980-talet och när den spanska marknaden och ekonomin ”liberaliserades”, ett krav för att EU skulle acceptera Spanien som medlem. Industri och jordbruk drabbades. I utbyte fick landet strukturfonder för att finansiera en ekonomisk omvandling. De multinationella bolagen utnyttjade krisen och fick kapital via strukturfonder som IMF och Världsbanken lånade den spanska staten. Bolagen riktade sina blickar mot ett Latinamerika i djup ekonomisk kris och började ta över stora delar av den offentliga sektorn i Latinamerika till vrakpriser.

– 1990-talet karaktäriserades för en avnationaliseringsoffensiv som hade som mål att minska utlandsskulderna i utbyte mot privatisering och export medan de sociala utgifterna reducerades till ett minimum. Detta utnyttjades av de spanska bolagen för en expansion som de behövde för nya marknader och vinster de aldrig tidigare hade skådat. När de nationella resurserna i Latinamerika hade sålts ut, riktades offensiven mot servicesektorn där miljoner latinamerikaner fastnade när de togs över av de spanska monopolen, skriver den spanske journalisten Luis Miguel Busto Mauleón i en översikt [2] över dessa bolag och Spaniens roll i Latinamerika.

DE SPANSKA BOLAGEN investerade på 1990-talet omkring 40 miljarder dollar i uppköp av lokala banker, företag inom telekommunikation, energi och andra strategiska sektorer i Latinamerika.

– Men vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom, så som det brukar kallas i företagskretsar, har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid, tillägger Busto.

Och i Latinamerika med sina slavlöner, ”flexibla” arbetsmarknader utan sociala försäkringssystem går det att göra mycket pengar på en marknad för nära 600 miljoner invånare.

Med José María Aznars valseger förstärktes denna spanska företagsoffensiv i Latinamerika. År 2000 skapades ”Fundación Carolina” som omfattade de 24 viktigaste multinationella bolagen.

På toppmötet i Santiago levererade Nicaraguas president Daniel Ortega en svidande kritik mot den spanska “nykoloniala invasionen” av Latinamerika:

– Ska vi förneka att det råder europeisk inblandning i våra länder? Självklart finns det det.

– Låt oss inte luras; en investerare kommer inte till ett fattigt land med talet om att hjälpa. Han investerar för att göra pengar. Jag ser heller aldrig en investerare placera pengar där han kommer att förlora pengar utan där han kan tjäna pengar, inte för att dessa pengar ska stanna i landet utan för att ta ut pengarna från landet. Det är historien om investeringar i Latinamerika. Så är de, investerarna och de utbrister; ”vi förlorar”! Men en investerare som börjar göra förluster drar, så enkelt är det, ty en investerare spelar inte med sina pengar, dundrade Ortega och exemplifierade hur hela Nicaraguas elsektor förvandlats till en lukrativ affär för det spanska bolaget Union Fenosa som tog över när det statliga bolaget privatiserades. I dag kan konsumenterna få vänta 7-8 timmar per dag på att elen ska komma tillbaka och till mycket högre priser än tidigare.

DE SPANSKA AMBITIONERNA i Latinamerika har en central koppling till just Spaniens före detta premiärminister Jose Maria Aznar.

När Aznar förlorade valet 2004 blev han inte utan arbetsuppgifter. Redan 2001 skapade Mexikos president Vicente Fox och José María Aznar en strategisk allians där kristdemokratiska och högerpartier av det spanska Partido Populars karaktär förenades i Demokratiska Centerinternationalen (Internacional Demócrata de Centro) IDC. Denna international med sitt nätverk har riktat nästan all sin verksamhet mot den kraftiga vänstervågen i Latinamerika och framför allt mot Venezuela, Bolivia, och nu också Nicaragua och Ecuador.

I november 2002 bildade Aznar tankesmedjan Fundación de Análisis y Estudios Sociales (FAES), Stiftelsen för Analyser och social forskning. I sin programförklaring säger FAES att den “vill bidra till att idéerna om frihet, mänsklig värdighet och demokrati ska vara effektiv för alla. Vi tror att Väst inte bara är ett geografiskt koncept utan ett system av universala värden. Vi vill att Väst ska segra”.

I BÖRJAN AV 2007 publicerade Aznar den politiska bibeln för den latinamerikanska högern: Latinamerika, en agenda för frihet[3]. I klartext slår den ett slag för den nyliberala ekonomiska modellen. Men där finns också en kolonial dold eller öppen rasism som ser ned på och ifrågasätter muslimer, islam och de latinamerikanska ursprungsbefolkningarnas historia och politiska kamp för respekt.

Aznars slutsatser och rädsla, som delas av Bush och den latinamerikanska högern, är riktad mot vänsterns idéer som ”… utgör ’Socialism i det 21:a seklet’, arvtagare av det 20:e seklets som orsakade misär och förtryck. Vi ser med oro att dessa idéer återföds, dessutom med mandat från genomförda val”.

Den mexikanska nyhetsbyrån Reforma, offentliggjorde den 24 april i år att Vicente Fox hade kallat till ett möte den 28 april i vilken internationella kristdemokrater skulle delta för att ”skissera en strategi mot det venezuelanska statsöverhuvudet Hugo Chavez”. Källan var Carlos Ocariz, generalsekreterare i det främsta högerpartiet i Venezuela, Primero Justicia. Ocariz befann sig vid tillfället i Frankrike inbjuden av Partido Popular.

Den 25 april intervjuade den mexikanska dagstidningen El Universal Marcelino Miyares, ordförande för det kubanska kristdemokratiska partiet PDC som uppgav att ”det kommer pengar från USA-stiftelser och från organisationer i Spanien och andra europeiska länder för att nå målet; övertyga länderna i Latinamerika att inte tillåta de populistiska vänsterregeringarna att växa”.

Dick Emanuelsson

[1] Crónica de una agresión: La derecha fascista contra América Latina y el Caribe, av Sergio Rodríguez Gelfenstein. http://www.voltairenet.org/article153151.html

[2] “El nuevo colonialismo español: Las multinacionales españolas continúan el despojo de América Latina”, av Luís Miguel Busto Mauleón / Rebelión. http://www.espacioalternativo.org/node/1072

[3] “América Latina. Una agenda de libertad”, av José Maria Aznar.
http://documentos.fundacionfaes.info/document_file/filename/712/00072-00_-_america_latina_una_agenda_de_libertad.pdf

FAKTA: STARKA SPANSKA INTRESSEN

Telekommunikationer: Telefónica

Ägare är 1,7 miljoner aktieägare men kontrolleras av bank- och finansgrupperna Grupo La Caixa och BBVA. Telefónica har 88,5 miljoner kunder, finns i 16 länder och 157.000 anställda i världen. Det är det 6:e största företaget i världen inom sin verksamhetssektor räknat i aktiekapital och det största i Spanien. Det har varken skapat fler arbeten eller inneburit billigare telekostnader i Latinamerika där vinsten under 2004 blev 806,6 miljoner euros, 44 procent mer än 2003.

Gas och olja: Repsol

Repsol YPF är verksamt i 28 länder och ett av de tio största i världen och det största privata energibolaget i Latinamerika. Det producerar dagligen 1,1 miljoner fat olja och har egna erkända reserver på fem miljarder fat, främst i Latinamerika och Nordafrika. De främsta aktieägarna är som i Telefonicas fall finansgrupperna La Caixa och BBVA.

Men med dessa finansjättar i ryggen har det varit lätt för Repsol att köpa upp latinamerikanska statliga företag för skrattretande priser tack vare bilaterala politiska och ekonomiska avtal. Ett exempel: 1996 köptes raffinaderiet La Pampilla de Perú upp av Repsol för 180 miljoner dollar som ska jämföras med de 657 miljoner dollar som företaget hade redovisat i vinst två år tidigare. Under 2004 tjänade Repsol YPF 1.950 miljoner euros.

Elektricitet: Endesa

Endesa är ett av de största europeiska elföretagen och det främsta i Spanien och många latinamerikanska länder. Det ägs av stora börsföretag som Cajamadrid och Chase International.

Finanssektorn: BBVA

Den spanska bank- och finanssektorn är i dag praktiskt taget koncentrerad i två giganter: BBVA och BSCH. Med privatisering av pensions- och försäkringssystemen i Latinamerika under den nyliberala offensiven på 1980- och 90-talen kom stor del av denna offentliga lukrativa marknad att hamna under kontroll av dessa två som 2006 kasserade in 4,9 miljarder euros i vinst.

----------------------------

Citat:

”Rent krasst hade Chavez rätt om statskuppen: Spanien tillhörde, tillsammans med USA, det lilla fåtal länder som genast erkände den nya regeringen efter statskuppen den 11 april 2002.”

– Vad som borde ha varit en skapande faktor för sysselsättning och rikedom har inte varit något annat än en ny kolonial invasion för att uppnå de största förtjänsterna under kortaste möjliga tid. Luis Miguel Busto Mauleón om den spanska företagsexpansionen.