Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Plan Patriota. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Plan Patriota. Mostrar todas las entradas

martes, 30 de marzo de 2010

COLOMBIA: La bofetada del sargento Moncayo a Uribe en el ‘Ojo del Huracán’



Por Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2010-03-30 / La humillación al “Señor de la Seguridad Democrática” no hubiese podido ser mayor. Su oficial, el sargento del ejército nacional de Colombia, Pablo Emilio Moncayo, el prisionero de guerra más antiguo del conflicto social y armado colombiano, elogió a los presidentes Correa, Chávez y ‘Lula’ por haber aportado a la liberación del militar colombiano. Es más, en ningún momento mencionó el nombre y apellido del Sr. Álvaro Uribe o su gobierno.


La liberación por parte de la guerrilla de las FARC fue demorado casi un año por la intransigencia de Uribe. Esta vez el espacio de trampas, maniobras o falsos positivos había sido reducido pero igual como en otras ocasiones, Uribe y los generales violaron el protocolo y el acuerdo por la unilateral entrega del oficial Pablo Moncayo sobrevolando la zona antes la entrega de Moncayo a la Misión Humanitaria liderada por la senadora incansable Piedad Córdoba.

No se puede negar la existencia de un conflicto social y armado

El militar colombiano que cayó prisionero de guerra el 21 de diciembre de 1997 en la toma de la base en el Cerro Patascoy, en una altura de 4200 metros con temperaturas hasta 15 grados bajo cero, respondió, a la pregunta sobre que lo que consideraba él de las FARC, dijo que no importa lo que él opine de esta guerrilla, por que no se puede negar su existencia.

“Creo que lo que yo piense de la guerrilla de las FARC en nada va a cambiar el rumbo de la historia de Colombia. Sencillamente existen en Colombia, son una realidad, no se les puede negar por más que se quiera, por más que parecen invisibles, pero ahí están”.

A pesar de haberle quitado doce años de su vida en el cautiverio, el sargento del ejército ve con ojos mucho más claros los verdaderos enemigos del pueblo colombiano. Uribe ha intentado a través de los medios leales imponer una ceguera a la realidad colombiana, una realidad que Uribe desde el primero minuto en la presidencia ha intentado de ocultar por medio de terror, amenazas a periodistas y personajes que no quieren subordinarse a los dictados de Uribe, menos quedarse callados ante un Terrorismo de Estado que se ha expresado a través de seguimientos de periodistas, magistrados de la Corte Suprema de Justicia y luchadores sociales y políticos en la hermosa nación suramericana.

Los medios prostituidos

No faltaban los colegas de la clase chupamedia, es decir los reporteros del “Gremio Mata-FARC” que llegaron al aeropuerto de Florencia, capital del departamento de Caquetá, solo con el deseo de absorber una sola palabra anti-FARC y anti-Chávez de Moncayo para poder transmitir y enviarlo a la redacción en Bogota. No les importaba en absoluto, igual como a Uribe, la liberación de su compatriota que un día, a los 18 años de edad, con toda la vida delante, fue capturado después un cruento combate en ese cerro en el sur de Colombia en una guerra que no es de él ni los más de 450.000 hijos de la nación suuramericana que día y noche ponen sus vidas como cuota para preservar los privilegios de una oligarquía fascista.

Durante la rueda de prensa en la pista de aterrizaje con la senadora Piedad Córdoba y el monseñor Leonardo Gómez, los medios Uribistas como RCN, Radio W u otros se quitaron la máscara por completo, concentrando todas las preguntas, no por el estado de salud o de ánimo del militar liberado por la guerrilla, sino por que el canal de televisión continental Telesur había transmitido 30 segundos de unas frecuencias en donde el sargento Moncayo camina en un lugar en la selva un tiempo antes de ser liberado, acusando al canal Telesur de haber violado un protocolo que ningún medio en el mundo firmaría.

Radio W condena al colega Jorge Enrique Botero ¿a que?

El precio por el descaro total de los medios tomó la emisora colombiana “Radio W”, cuyo reportero con una voz casi vibrante para poder clavar a un colega suyo, más que preguntaba a la senadora Piedad Córdoba, sostenía que el excelente periodista y documentalista, el colombiano Jorge Enrique Botero, se había visto en el lugar en la selva en donde fue filmado el sargento Moncayo que fue transmitido en Telesur. La senadora, visiblemente irritada por las preguntas concentradas contra en el canal Telesur, rechazó categóricamente las tendenciosas preguntas y remató al “enviado especial” (¿de quien?) de Radio W con las palabras; “Pues yo nunca vi Jorge Enrique allá (en el pueblo por la entrega del cabo Moncayo), pero aquí esta”, e indicaba con la mano hacia el reportero colombiano Botero.

La infama insinuación del reportero de Radio W me hizo recordar la misma suerte que corrió una colega colombiana muy capaz de RadioNet en la época de proceso de Paz en San Vicente de Caguán. Quedó con la ‘chiva’ cuando transmitió en directo a la redacción en Bogota el comunicado de las FARC, leida por el comandante Andrés París que a la colega le dio la ‘exclusiva’ de la noticia. Los otros colegas colombianos, cuando la vieron, la gritaron todas las groserías imposibles de imprimir acá, confirmando que eran capaces de cualquier cosa para obtener la ‘chiva’. Quiero subrayar que aquella compañera era la excepción.

Investigar dos veces antes de publicar conjeturas

No faltaba las declaraciones del Sr. Uribe, que en ese momento inauguraba una cárcel (¡Sic!) en la ciudad de Cúcuta, que con sus palabras amenazaba y sentenciaba a los colegas de Telesur con el terrorismo de Estado concluyendo la labor de Telesur con las palabras: “Qué se puede esperar de las FARC”.

Para coronar su total “metida de patas” en el tema de la entrega del prisionero más antiguo de Colombia, el régimen de Uribe publicó un comunicado en donde acusaba, no solamente a Telesur por haber violado un protocolo que solo era firmado por las FARC, el Gobierno de Uribe y la Cruz Roja Internacional, los actores reales en la entrega de Moncayo, sino también denunció a la senadora Córdoba y el Monseñor Gómez por ser cómplices de la transmisión de Telesur.

Cualquier periodista sabe que es mejor investigar dos veces antes de publicar una conjetura o una fuente no confirmada. Pero eso no es un principio de Uribe o el estado colombiano. Telesur rechazó y desnudó el mentiroso comunicado de Uribe punto por punto en un comunicado. . .
(http://www.telesurtv.net/noticias/secciones/nota/69460-NN/comunicado-telesur-sobre-acusaciones-de-gobierno-colombiano/)

. . . en donde en su primero punto subrayó que “Las imágenes publicadas no fueron grabadas por personal de teleSUR. Estas fueron recibidas a través del correo electrónico público de la redacción central de nuestra planta televisiva. Además de teleSUR, entre los destinatarios de este correo estaban otros medios de comunicación colombianos e internacionales”.

Es de extrañar que Uribe ataca a Telesur cuando el mismo Uribe fue desenmascarado por haber cometido una violación del derecho Humanitario Internacional, utilizando no solamente al emblema de la Cruz Roja Internacional en el Operativo “Jaque II” cuando fue entregada la Sra. Ingrid Betancourt por dios traidores de la guerrilla en conspiración con la inteligencia colombiana y la estadounidense, sino que también utilizó el logotipo de Telesur y la ecuatoriana Ecuavisa en 2008, y así en forma flagrante hace vulnerable la seguridad de las vidas de los colegas de ambos medios que si saben actuar con ética y principios. De los medios oficiales colombianos nunca escuchamos un solo ‘pi’ de protesta.

La pesadilla del martes 30 de marzo

El martes 30 de marzo 2010 no fue un buen día para Uribe y sus generales. Y para el colmo se habla que el sargento Moncayo se va a pronunciar en los próximos días sobre la toma de una decisión decisiva de su vida. No queremos caer en las especulaciones o conjeturas como el Sr. Uribe, pero todo indica que va a trabajar por el canje de prisioneros de guerra que tienen las FARC, que solamente son oficiales militares y policías todos capturados en combate, y los presos políticos guerrilleros que están en las cárceles colombianas, que según la Fundación de Solidaridad con los Presos Políticos, son más de 8.000 personas.

Nadie tiene esperanza que Uribe, en los más de 130 días que le queda de su mandato, va a gestionar un canje de prisioneros que hasta los israelitas en vez en cuando hacen con las autoridades palestinas. Al contrario, hasta la última consecuencia quiere llevar sus soldados a la tumba, exigiendo a sus generales de intensificar la guerra contra las FARC y abatir su comandante en jefe, Alfonso Cano, como la guerra fuera una excursión donde se gana los trofeos o se pierde todo.

Nos imaginamos las pesadillas de Uribe en estas noches, un Uribe que en agosto de 2002 prometió a sus patronos, los generales de Pentágono y los halcones de Casa Blanca, de acabar con las FARC y el ELN durante 120 días.

La bofetada de adiós a Uribe

Por eso la bofetada del sargento Moncayo hoy martes fue tremenda por que fue liberado en el ‘Ojo del Huracán’ del Plan Patriota, el plan militar más grande en tiempo moderno en donde todo la maquinaria de muerte de casi 500.000 hombres en armas, apoyado por la flota más grande de Latinoamérica de aviones y helicópteros, asesorados por más de 2.000 militares especialistas Made in USA no lograron a torcer el brazo guerrillero que hoy ha dicho que la entrega de Moncayo fue la última de entregas unilaterales y que ahora les toca al estado colombiano a sentarse a negociar sobre un canje de prisioneros de ambas partes.

-------------

Farc: ” el camino queda desbrozado para el inmediato canje de prisioneros de guerra..”

http://anncol.eu/conflicto-social-y-armado/11/farc:-%E2%80%9D-el-camino-queda-desbrozado-para-el-inmediato-canje-de-prisioneros-de-guerra..%E2%80%9D546

TOMADO DE ANNCOL

Hacen un llamado a países amigos de la paz en Colombia,. ”todos los países interesados en una solución política al conflicto social y armado colombiano, lo mismo que a Colombianos y Colombianas por la Paz para que sumen voluntades y dirijan sus esfuerzos concéntricos encaminados a alcanzar el canje de prisioneros de guerra”.

Leamos comunicado en su totalidad divulgado por Telesur:
-------------------------

COMUNICADO DE LAS FARC-EP

1.Las FARC-EP para beneplácito de los colombianos, sobre todo para los familiares han dado cumplimiento a la palabra empeñada a principios del año 2009, de liberar de manera unilateral a los prisioneros de guerra cabo Pablo Emilio Moncayo y el soldado profesional Josué Daniel Calvo al igual que la entrega de los restos del capitán Guevara, que, por ahora no se le podrá entregar a la madre, doña Emperatriz de Guevara.

2.Este hecho debió haberse dado diez meses atrás, pero la permanente fabricación de pretextos artificiales por el gobierno de Uribe, obsesionado por un absurdo y fatal rescate militar prolongó de manera torturante e injustificada la entrega.

3.La entrega se hace personalmente a la senadora Córdoba representante de los Colombianos y Colombianas por la Paz y al profesor Moncayo quienes contarán con el acompañamiento humanitario del Comité Internacional de la Cruz Roja y la Iglesia.

4.Con este gesto unilateral, las FARC-EP consideran que el camino queda desbrozado para el inmediato canje de prisioneros de guerra como única forma viable, para que, sin menoscabo de la integridad física regresen a la libertad los prisioneros que están en la selva, lo mismo que los guerrilleros presos en las mazmorras de Colombia y de los Estados Unidos.

5.Hacemos un llamado a todos los países interesados en una solución política al conflicto social y armado colombiano, lo mismo que a Colombianos y Colombianas por la Paz para que sumen voluntades y dirijan sus esfuerzos concéntricos encaminados a alcanzar el canje de prisioneros de guerra.

6.Las FARC-EP le agradecen una vez más, por su reiterado apoyo logístico al pueblo brasilero y a su presidente Luis Ignacio Lula, sin cuyo concurso hubiera sido imposible la realización de esta empresa humanitaria; agradece igualmente a los pilotos por su pericia y profesionalismo.

Secretariado del EMC.
Montañas de Colombia
Marzo 30 de 2010



--------------------------------------------

Comunicado teleSUR sobre acusaciones de Gobierno colombiano

http://www.telesurtv.net/noticias/secciones/nota/69460-NN/comunicado-telesur-sobre-acusaciones-de-gobierno-colombiano/

Fieles al compromiso de informar oportuna y verazmente teleSUR publicó este martes breves imágenes del cabo Pablo Emilio Moncayo desde la selva colombiana y los momentos de su encuentro con la misión humanitaria. Al respecto, teleSUR, canal multiestatal informativo, se permite enfatizar ante la opinión pública mundial lo siguiente:

1. Las imágenes publicadas no fueron grabadas por personal de teleSUR. Estas fueron recibidas a través del correo electrónico público de la redacción central de nuestra planta televisiva. Además de teleSUR, entre los destinatarios de este correo estaban otros medios de comunicación colombianos e internacionales.

2. Rigurosidad y honestidad son los cimientos de la labor diaria de teleSUR. Nuestro canal está comprometido en transmitir la información de manera veraz y oportuna, como le consta a nuestra teleaudiencia.

3. teleSUR, en el ejercicio de su labor ética y responsable, reportó este hecho por su valor noticioso, que se hizo evidente por la alta e inmediata repercusión de estas imágenes en diversos medios

4. Nos llama la atención que en operaciones militares de rescate donde incluso peligraba la vida de los retenidos por las FARC, el gobierno de Colombia grabó y publicó detalles de esas misiones.

5. Sorprende la reacción del gobierno colombiano que ha tenido la práctica de suplantar a periodistas en operaciones militares, siendo una simulación pérfida y fraudulenta, tan grave como suplantar a la Cruz Roja Internacional, violando el derecho y los acuerdos internacionales

6. teleSUR respeta las leyes internacionales y las de cada país, incluyendo a Colombia.

7. Nuestro pleno derecho a la libertad de expresión no debe desviar la atención de otros aspectos esenciales de estas operaciones humanitarias.

8. Nos preocupa que este irresponsable señalamiento del gobierno colombiano este encaminado a estigmatizar nuestra labor periodística y que ello atente contra la seguridad de nuestro personal en esa nación, país donde existe un elevado récord de periodistas asesinados, falsos positivos y violaciones de los derechos humanos.

Ciudad de Caracas, 30 de marzo de 2010.

miércoles, 18 de noviembre de 2009

Colombia: “Yankees Welcome”!





Betyder USA:s sju militärbaser i Colombia förberedelser för krig mot Venezuela? Flammans DICK EMANUELSSON har intervjuat Eva Golinger.


TEGUCIGALPA / 091118 / Den nya administrationen i Vita huset möttes med stora förhoppningar över hela världen om att den krigiska Busheran skulle vara slut. Men Latinamerika har aldrig tagit ut några segrar i förskott, väl medvetna av sina egna erfarenheter vad Pentagon och Vita huset kan vara kapabla till.

Men EVA GOLINGER, USA-advokat och expert på både USA:s utrikespolitik som Latinamerika säger till Flamman att någon skillnad mellan Bush-Obama visavi Latinamerika inte existerar. Bekräftelsen på det är att Obama snarare ökar sin militära och strategiska närvaro via sju nya militärbaser i Colombia, skisserar krigsscenarier mot “anti-USA-länder” och intensifierar sin patrullering av kusterna kring Latinamerika och Karibien via den 4:e Flottan, en enorm koncentration av krigsfartyg- och stridsplan.

I över en timme samtalade Flamman med Eva Golinger om utvecklingen som många befarar kan sluta i ett krig mellan USA&Colombia på ena sidan mot Venezuela, å den andra.


– DE SENASTE MÅNADERNAS accelererande aggressioner från Washington mot Latinamerika visar att det till och med är sämre i dag än tidigare (Bush). Det bekräftar egentligen att innehållet i USA:s utrikespolitik inte är partipolitik utan en Imperiets politik. För såväl demokrater som republikaner tillhör Imperiet och försvarar samma intressen. Även om det är republikaner som författade Santa Fe-dokumenten [1] så stöds de också av demokraterna. Obama är förlängningen av Bush.

• På toppmötet med Latinamerikas statschefer i Trinidad-Tobago i maj sa Obama; ”Låt oss se framåt i stället för bakåt”.

– Det var en ren show. Det hade inget med verkligheten att göra. Obama är kampanjexpert. Han har ett team som skriver hans vällödiga tal. Hans ord om att inte titta bakåt är dessutom en förolämpning mot Latinamerika som har lidit just av USA:s interventionspolitik med statskupper, diktatorer och terror. Det förflutna får vi aldrig glömma för det är det som har gjort vad vi har och är i dag.


GOLINGER HÄVDAR ATT Obamaadministrationen fortsätter att stödja oppositionen i Venezuela som till och med har fått höjda anslag; från sju till tio miljoner dollar, officiellt, för sina aktioner mot regeringen Chavez. Hon liknar USA:s politik vid den ”lågintensiva krigföringen” som Reagan förde mot den sandinistiska regeringen under hela 1980-talet och som kostade 50.000 nicaraguaner livet.

– I dag kallar de officiellt denna krigföring för budgetåret 2010 som “Irreguljärt krig”. Det handlar om att nöta och nöta, både ekonomiskt, psykologiskt som militärt i ett utdraget krig. Målet är att orsaka en inre konvulsion genom att spela på legitima politiska eller ekonomiska problem med målet att folket upphör med sitt stöd till en regering och stat. Målsättningen är att orsaka förändringen inifrån och inte via en direkt militär intervention. Jag kallar den för en ljudlös invasion.

• Den paramilitäre ledaren Geovanny Velásquez uppgav i förhör med åklagarna för några veckor sedan att Chavez’ motkandidat i presidentvalet förra året, Manuel Rosales, ska ha erbjudit Velásquez 25 miljoner dollar för att mörda Chavez och att pengarna förmodas ha USA-ursprung.

– Mina undersökningar sammanfaller med hans uttalanden men också med Rafael Garcia, den colombianska säkerhetspolisens chef för DAS’ hemligaste av hemligt; säkerhetspolisens databas. Det finns många vittnesmål från befolkningen i gränsområdena och med den förre borgmästaren i Maracaibo. Pentagondokument som jag förfogar över från 2003 visar att colombianska paramilitärer samordnar sina terroristoperationer i Venezuela med målsättningen att mörda president Chavez och destabilisera landet. I maj 2004 greps 146 colombianska paramilitärer från AUC på en ranch utanför Caracas i full stridsmundering. Sedan 2003 existerar också AUV, Venezuelas Förenade Självförsvarsstyrkor, bildad under överinseende av AUC-ledaren Carlos Castaño. Uppgiften är att skicka in fler paramilitärer och orsaka terror och skräck hos befolkningen. Målsättningen är att paralysera regeringsarbetet för att förhindra att landet utvecklas. Den psykologiska effekten av denna plan är att frånta Chavez det folkliga stödet.


– VAD GÄLLER MANUEL Rosales så måste man fråga sig varför han flydde landet och bosatte sig i Peru och inte konfronterade rättvisan? Jag tror att han flydde innan myndigheterna hann uppdaga mer av hans gärningar.

• Vilka slutsatser drar du av den colombianska paramilitärens operationer i Venezuela insatt i ett större latinamerikanskt scenario för Pentagon förfogar nu över sju militärbaser i Colombia?

– Det är en militaristisk USA-expansion i Latinamerika med målet att förhindra integrationen och den revolutionära processen.

• Vilka är USA:s strategiskt allierade i denna expansion?

– Colombia, Panama och Peru. Panamas nye högerpresident Ricardo Martinelli erbjuder nu USA två militärbaser. USA förlorade uppmärksamheten över Centralamerika för några år och under den tiden förändrades situationen i Honduras och Nicaragua radikalt och till viss del även i Guatemala och El Salvador. Händelserna i Honduras och Panama visar att regionen är i allvarlig fara. USA:s prioriterade mål är att återerövra förlorad terräng på sin “bakgård”, det är så de ser på Centralamerika. De kommer inte att tillåta att sandinisterna ostört får regera, att ALBA konsolideras eller vänsterregerringar växer fram i Centralamerika. För vad de uppnådde under 1980-talet via massakrer, tortyr och kontraskrig som kostade hundratusentals döda var regeringar som underordnade sig USA.

– I Colombia har man under tio års tid via Plan Colombia skapat en colombiansk version av ”School of Americas” (USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare). Där man har utbildat militära specialstyrkor och kommandogrupper. Med de sju USA-baserna i Colombia förstärks denna krigsakademi även för andra länder (officerare). På schemat finns den “Nationella säkerhetsdoktrinen”, imperialism i handling där den politiska oppositionen, politisk opposition och revolutionära rörelser utpekas som den Inre Fienden. Därför förvånar det mig inte att colombianska paramilitärer också har rekryterats och skickats till Honduras.


I ETT OFFICIELLT DOKUMENT [2] från USA:s flygvapen bekräftas Pentagons militärstrategiska planer för den amerikanska kontinenten. Eva Golinger har dragit fram de viktigaste punkterna i de nära 400 sidorna i dokumentet. Chavez avslöjade redan på UNASUR:s möte den 28 augusti de centrala riktlinjerna i vad den venezuelanske presidenten karaktäriserar som USA:s krigsplaner mot Venezuela och Latinamerika. Den etappen är nu nådd, anser Fidel Castro i en ”Reflektion” och går så långt som att hävda att Colombia också är annekterat av USA som inte bara har tillgång till de sju militärbaserna utan även till alla civila flygplatser om man så önskar.

Senatorn Paul Coverdale, en av arkitekterna bakom Plan Colombia sa 1999, att “för att kontrollera Venezuela måste vi först ockupera Colombia militärt” [3]. Han önskar också en intervention i Ecuador: “Det skulle vara mycket vitalt för indianerna där är farliga”!


URIBE OCH OBAMA har hittills hävdat att USA:s sju militärbaser i Colombia ska utgöra spjutspetsen mot knarkkarteller och terrorism. Men flygvapnets dokument kommenterar den viktigaste av de sju baserna, Palanquero, på följande sätt:

“Colombia garanterar möjligheten att anföra operationer i ett komplett spektrum för hela Sydamerika”. Med “komplett spektrum” menas användandet av ALLA VAPENGRENAR SAMTIDIGT.

– Detta påstående motsäger Uribes och State Departments förklaringar, menar Golinger. Både Colombias som USA:s regeringar har offentligt vidhållit att det militära avtalet enbart handlar om operationer och aktiviteter på det colombianska territoriet för att bekämpa knarkhandel och terrorism. Uribe gav samma försäkringar på UNASUR:s möte i Bariloche, Argentina den 28 augusti då militärbaserna debatterades.


DET AMERIKANSKA FLYGVAPNET ska rusta upp Palanquero, förlänga landningsbanan för att förvandla basen till en “Lokalitet för Säkerhetssamarbete” (CSL), ett fantasifullt nytt ord för militärbas där USA-lagar ska stå över colombianska. Och den militärpolitiska målsättningen med denna CSL är glasklar:

“Utvecklingen av denna CSL ger oss en unik möjlighet för operationer av komplett spektrum i delar av en kritisk region i vår hemisfär där säkerhet och stabilitet är under konstant hot av terroristiska upprorsrörelser finansierade av knarkhandeln, antiamerikanska regeringar. . .”

– Det är inte svårt att föreställa sig vilka sydamerikanska regeringar som av Washington anses vara ‘antiamerikanska regeringar’. Deras (Obamaadministrationen) ständiga aggressiva uttalanden mot Venezuela, Bolivia och till och med mot Ecuador visar att det är ALBA-länderna som uppfattas som ett ‘konstant hot’. Att ett land klassificeras som ‘anti-USA’ är att betrakta det som en fiende till USA. I detta sammanhang är det logiskt att dra slutsatsen att USA kan reagera med en militär aggression mot en region full av ‘fiender’, fortsätter Golinger.



KRIGSHYPOTESEN FÖRSTÄRKS än mer av dokumentet:

“Avsikten är att utnyttja den existerande infrastrukturen, förbättra USA:s kapacitet för att snabbt besvara en kris och försäkra den regionala tillgången och USA:s närvaro. Palanquero bidrar med uppgiften till rörelseförmågan för den garanterar tillträdet till hela den sydamerikanska kontinenten med undantag av Kap Horn”.

USA:s militär gör inga som helst försök att dölja att det militärstrategiska avtalet mellan USA-Colombia förstärker “vår kapacitet för att leda underrättelse-, spionage och rekonoceringsoperationer (ISR), förbättrar den globala räckvidden och förstärka vår kapacitet att genomföra ett expeditionskrig”.

– Krigsspråk i detta dokument belägger de verkliga avsikterna bakom det militära avtalet mellan Washington och Colombia; de förbereder sig för krig i Latinamerika, sammanfattar Eva Golinger.


NÅGRA DAGAR INNAN Flammans intervju med Eva Golinger greps tre colombianska säkerhetspoliser (DAS) i Venezuela och hemliga dokument beslagtogs från agenterna. Sanningshalten i dessa bekräftades av Bogota. Uriberegimens “Operationer Fénix, Salomón och Falcon” hade inletts men planerna korsades av avslöjandena. Målet? Destabilisera Venezuela, Ecuador och Kuba.

Det ansedda veckomagasinet Semana i Colombia valde att rubricera det militära avtalet USA-Colombia med orden: “Yankees Wellcome”! Men frågan som Latinamerika ställer är: Välkommet till vadå?

Dick Emanuelsson

Noter:
[1] Santa Fe- IV:
http://www.uppmana.nu/content/view/5215/92/
[2] Military Construction Program, USA:s flygvapen:
http://www.centrodealerta.org/documentos_desclasificados/original_in_english_air_for.pdf
[3] No son bases de EE.UU., sino militares estadounidenses “operando” en Colombia, dice el imperio: http://www.vtv.gov.ve/noticias-internacionales/22481

------------------------------

SANTA FE IV skrevs i december 2000 av bl.a general Summers med meriter från gerillabekämpning i Centralamerika, Lewis Thambs, USA:s f.d. ambassadör i Bogota som myntade uttrycket «knarkgerilla» första gången 1985 men som visade sig i vara spindeln i knarkfinansieringen av «Contras» i Nicaragua/Centralamerika med Oliver North spetsen, med flera “kännare” av Latinamerika. Dokumentet, som låg till grund för Georg Bushs utrikespolitik anger i korthet följande fyra geostrategiska uppgifter, ordagrant citerade:

1. Kontroll över sunden i Atlanten.
2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
4. Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA (med direkt antydan mot Kuba och Venezuela och i viss mån Brasilien, reds anm.).
Dessutom ska världsdelens naturresurser vara disponibla för att motsvara USA:s nationella prioriterade behov.

D.E.

jueves, 12 de febrero de 2009

COLOMBIA: Entre sangre y mentiras militaristas (1)

<4736 caracteres>

GLORIA CUARTAS, ex alcaldesa, luchadora y líder de “Colombianos(as) por las Paz” rechaza las acusaciones de Uribe de pertenecer un 'Bloque Intelectual De Las Farc'.

Primera parte de tres, Escuha en audio en mp3, 23 min: Argenpress:audio, 2,48 mb/mp3)

POR DICK EMANUELSSON

GLORIA CUARTAS, una líder popular y ex alcaldesa de Apartadó, la capital de la región bananera de Urabá, ha recibido un reconocimiento mundial de la UNESCO por su trabajo en pro de la paz en esa región del departamento de Antioquia.

Pero su labor por la paz y la justicia social no es muy bien visto por el presidente Álvaro Uribe que el 7 de febrero del 2009, después que la organización “Colombianos(as) por las Paz” logró un acuerdo con la guerrilla de las FARC para que esa organización insurgente liberara unilateralmente cuatro uniformados y dos políticos, Uribe catalogizó personas como Gloria Cuartas, Piedad Córdoba y varios colegas periodistas como integrantes de un 'Bloque Intelectual De Las Farc'.

En una larga entrevista Gloria Cuartas habla a este reportero sobre el valor político de la entrega por parte de las FARC-EP de los seis colombianos retenidos por la guerrilla. La luchadora colombiana también subraya que Colombianos(as) por las Paz no quieren entrar en una polémica con Uribe y la usual acusación que la oposición colombiana cualquiera en Colombia es afin a la guerrilla.

En las otras dos partes de la entrevista, que se publicarán días siguientes, habla sobre la región bananera de Urabá, un laboratorio militarista en donde el estado colombiano usó el paramilitarismo y una parte de la desmovilizada guerrilla de EPL llamado Esperanza, Paz y Libertad, para imponer con sangre y fuego el modelo que hoy es generalizada en Colombia; “Seguridad democrática”.

El centro de esas operaciones sangrientas fue Apartadó, donde Gloria Cuartas era la alcaldesa, elegida en una lista de unidad llamada “CONSENSO POR LA PAZ”. Fue testigo de más de 1200 muertes, entre ellos el flaco César Augusto de solo doce años que una mañana los paramilitares le quitaron la cabeza con un machetazo y le tiraron la cabeza a Gloria antes todos los alumnos de la escuela.

HABLA EN LA TERCERA PARTE de la entrevista de 70 minutos sobre la alianza entre las AUC, el general Rito Alejo del Río de la 17 Brigada del Ejército y los reinsertados de Esperanza Paz y Libertad, y como esa alianza al servicio al capital colombiano, principalmente del banano y las transnacionales, en primer lugar la Chiquita Brands Co, introdujo un nuevo régimen al estilo neoliberal en Urabá. Para lograr eso, esa alianza tuvo que aniquilar la fuerte federación sindical del banano, Sintrainagro, en donde fueron asesinados los dirigentes bananeros con afiliación comunista o de la Unión Patriótica.

Sintrainagro se convirtió a un servidor al militarismo y al capital nacional y foráneo con lideres de Esperanza Paz y Libertad y su grupo paramilitar, Comandos Populares en cabeza. No era una casualidad, que Guillermo Rivera, presidente de Sintrainagro, enviara un saludo de homenaje al general Rito Alejo en un acto de solidaridad con el general en el hotel del ejercito en Bogota, después que el gobierno del presidente Ernesto Samper se viera obligado de despedir al general por las fuertes presiones nacionales e internacionales. El señor Rivera no era solo, el gobernador entonces del departamento de Antioquia, al cual pertenece la región de Urabá, Álvaro Uribe Vélez, también habló en el acto en el Hotel Tequendama calificando al general como “El Pacificador de Urabá”.

Es el mismo general que ha sido sindicado por cuatro altos jefes paramilitares, entre ellos dos que operaban en la zona de Urabá, máxime responsable por escuadrones de la muerte como “Los Mochacabezas”, por ser el enlace y facilitador a los grupos paramilitares de las AUC en Urabá. Gloria Cuartas alerta a la opinión pública, que el nuevo Procurador de Uribe exige a la Fiscalía colombiana de liberar al general Alejo porque dizque no hay pruebas suficientes para mantenerlo preso.

En este momento esta dando la novela “EL CARTEL DE LOS SAPOS” en casi toda América Latina y el Caribe, en donde los autores glorifican al Carlos Castaño, el entonces máximo jefe de las AUC, como un personaje “limpio y sano” que no quería “manchar las AUC con el narcotráfico, violando los ideales por los cuales fueran creadas las AUC”.

Semejante violación de la verdad y realidad colombiana en donde el paramilitarismo no solamente se financiaba y se financia del narcotráfico, sino tienen toda su Hoja de Vida manchada de sangre, sangre de las 1200 inocentes colombianos muertos que Gloria Cuartas presenció en su interminable lucha por justicia y verdad, castigo a asesinos como el general y sus peones en las AUC.

Dick Emanuelsson

COLOMBIA: El verdugo exige luz verde para silenciar a Hollman Morris

POR DICK EMANUELSSON

CENTROAMÉRICA / 090211 / Uribe quiere que la Comisión Interamericana de Derechos Humanos (CIDH) regule “las medidas cautelares del periodista Hollman Morris, para ajustarlas al deber de protección consagrado por la Corte Constitucional”, según un comunicado emitido por la presidencia hoy, miércoles.

Esto no es nada más que una exigencia para que el verdugo tenga acceso libre para silenciar al valiente reportero Hollman Morris. El colega es corresponsal de Radio Francia Internacional, hace trabajos para Telesur, sobre todo a través su programa “CONTRAVÍA” pero también es conocido en Inglaterra por los reportajes que el ha hecho para la prestigiosa cadena de noticias BBC.

Según lo que informa el diario gubernamental El Tiempo, que cita el comunicado del presidente, Morris “ha roto sus compromisos” [1] por haber realizado lo que tiene que hacer, periodismo.

La obsesión de Uribe de no permitir a cualquier costo lo más mínimo de protagonismo político de la guerrilla, lleva a Uribe a tal extremo que comienza a arremeter contra todos y todas aquellos que hacen su trabajo, como en el caso de los periodistas nacionales e internacionales en Colombia. Uribe no tiene problema con 95 por ciento de los periodistas locales serviles y se cuida de atacar a los corresponsales internacionales. Pero hay algunos que le irrita a tal grado que los acusa descontroladamente de hacer las tareas de la guerrilla de las FARC-EP.

Morris conoce el “Ojo del Huracán”, Plan Patriota

Según el gobierno, Morris, “a pesar de alegar riesgo extraordinario para su vida, se sometió a riesgo extremo, sin informar al Estado”, cuando el periodista colombiano cubrió la entrega de cuatro prisioneros de guerra el 1 de febrero. Uribe y el ministro de defensa acusaron a Morris por haber recibido en mano las coordenadas de las FARC del lugar en donde la insurgencia iba a entregar sus prisioneros. La verdad, como el mismo Morris relató a una emisora local, es que Morris y su equipo se habían ingresado a la zona donde él sospechaba que los guerrilleros iban a entregar los cuatro uniformados.

Es la misma zona en donde fuimos unos 15 personas, periodistas, políticos y activistas de derechos humanos, en diciembre del 2004 [2]. Partimos de Florencia y llegamos a Cartagena de Chaírá, en el departamento de Caquetá. Como pudimos constatar, la región esta llena de guerrilla y a pesar los 20.000 unidades de la contraguerrilla, la Armada y las armadas de helicópteros de Black&Hawk y aviones de guerra, pues ahí esta la guerrilla que controla toda esa extensa región con excepción de algunos puntos como Peña Blanca, Remolino de Caguán y uno e otro retén por el río. Los 15, entre ellos estaba también Morris y su equipo más un corresponsal de El Tiempo, pudimos constatar, que el comandante del puesto del abandonado Peña Blanca, el capitán Carlos Álvarez, nos comentaba que cada noche la guerrilla les disparaban al puesto del otro lado del río. Pudimos constatar que no existía un solo habitante en el pueblo que, durante el control de la guerrilla de las FARC-EP, tenia más o menos 1500 habitantes. Esta zona es el “Ojo del Huracán” o mejor dicho; el centro del Plan Patriota, la operación militar más grande del conflicto social y armado de Colombia, dirigido y dibujado por los mejores asesores militares estadounidenses.

Dos retenes del ejercito y dos de las FARC-EP

¿Qué pasó durante los cinco horas del trayecto al municipio de Remolino de Caguán (no equivocarse con San Vicente de Caguán, en donde fueron las negociaciones de paz 1999-2002), en donde se realizó una cumbre de 1500 campesinos que denunciaron a las FF.MM. por violar los derechos humanos flagrantemente en esta región?

Pues durante el viaje por el Río Caguán, pasamos por cuatro retenes fluviales en donde el ejército nos paraba dos veces y la guerrilla dos veces. Antes de llegar a Remolino de Caguán, nos “invitó” al corregimiento el comandante Mozquera, que el 1 de febrero de 2009 también estuvo presente en la entrega de los cuatro prisioneros de guerra a Piedad Córdoba. Nos explicó sobre la situación de la guerra, que esta guerra es una guerra principalmente contra la insurgencia y al campesinado.

Oficial violó derecho sagrado de periodismo

En el regreso pasamos por los mismos retenes y cuando llegamos al ultimo, el mayor Espítia, el jefe del retén al frente del muelle de Cartagena de Chairá, exige a la practicante de periodismo de la Universidad de la Cooperativa en Bogota, Diana Rojas de 18 años, que entregue toda su filmación de video durante dos días en Remolino de Caguán que contenía innumerables denuncias de los campesinos contra los militares. Protestamos y le dijimos, el corresponsal Álvaro Angarita del semanario Voz y yo, que “Usted está violando el derecho sagrado del periodismo, cuyos convenios internacionales el gobierno colombiano ha ratificado y que significa que no se puede revocar las fuentes periodísticas”.

“Estamos en guerra”, se defendía Juan Carlos Castillo, cabo segundo, justificando su actuación de la revisión de todo el material periodístico. Angarita subrayó que estaban cometiendo un grave error, violando el Artículo 57 de la misma constitución colombiana, artículo que también Morris ponía ante los militares el 1 de febrero cuando fue retenido durante siete horas por el ejército. Ante la presencia de un corresponsal internacional, el mayor no tenia otro remedio de soltar la joven periodista que llorando y asustado dejó el reten del ejercito.

“¿Y donde está Hollman Morris y sus dos acompañantes?”

Llegamos a Cartagena de Chairá y fuimos recibidos otra vez por los militares que no querían que regresáramos ese día a Florencia, capital de Caquetá. Comenzaron a chequear otra vez las cédulas y de repente nos preguntó un capitán de la Policía, casi gritando: “¿Y donde está Hollman Morris y sus dos acompañantes?” Más tarde escribí en mi reportaje: “Nos tienen chequeados hasta el último colega”.

Pero a mi me tocó otro abuso, porque llegando al municipio de Paujil ese día y un retén de la contraguerrilla nos ordenó de bajar con todo el equipaje y con la cédula en la mano. “Usted, ¿cómo se llama?”, me preguntó un tipo grandote. Le mostré la cédula y me dice: “Venga conmigo, la Brigada nos ha comunicado”. “¿Sobre qué?”, le pregunté. “No sé, que se va a presentar no más en el Comando acá”, y da la conversación por clausurada.

Un minuto más tarde apareció un oficial que me saludó y sólo preguntaba si era periodista. Fue una “minidetención” pero nada, sólo quería “verme” y que la Brigada les había comunicado. Pero no dijeron por qué. Así funciona la “protección del estado” a los periodistas.

“Permisivos cómplices del terrorismo”

¿Qué quiero decir con este relato?

Que Hollman Morris no necesita protegerse por la guerrilla, sino del otro lado. Las mismas declaraciones del mandatario confirma eso.

Uribe dijo el 3 de febrero que Botero y Morris “se escudan en su condición de periodistas para ser permisivos cómplices del terrorismo”. Ataca cínicamente Morris hoy, 11 de febrero, que “a pesar de alegar riesgo extraordinario para su vida, se sometió a riesgo extremo, sin informar al Estado”.

¿Informar a ellos que buscan a matarlo y cuyo máximo jefe, el presidente de la republica, lo tilda “guerrillero” sin pensar en las consecuencias físicas para el reportero que ha hecho reportajes durante los últimos 15 años como nadie en Colombia, visitando en cada rincón de los 1,25 millones de kilómetros cuadrados, transmitiendo la realidad de un Terrorismo de Estado que ha declarado la guerra a su propio pueblo?

¿“TELEFARC”?


Hollman Morris no es un bobo, sabe muy bien quien quiere silenciar ese tipo de reportajes que casi semanalmente salen a la luz pública a través el canal de televisión Telesur, ahora rebautizado por Uribe a “TELEFARC”. Ni siquiera las agencias continentales se escapan de ser estigmatizadas por el Jefe de ‘la Casa de Nari’ en Bogota.

El señor Uribe no solamente ataca a Hollman Morris sino también a Jorge Enrique Botero por haber desenmascarado a los planes siniestros de Uribe&Santos de provocar a la guerrilla de abortar la entrega de los cuatro prisioneros de guerra y así da la culpa a la guerrilla por el fracaso de la operación encabezada por Piedad Córdoba. Esa es la conclusión que 99 por ciento de los periodistas serios hacemos hoy. Si no fuera por Botero&Morris y la insistencia de Córdoba para convencer a los comandantes de las FARC-EP de no dejarse a provocar, estoy seguro que los cuatro uniformados y Alan Jara y Sigfredo López habían pasado varios años más en la selva.

Lo imperdonable de Morris es que no haber avisado a Uribe en un papel autenticado al DAS, la policía política secreta que esta bajo el mando directo de Uribe, con el texto:

“AHORA ME VOY PARA LA SELVA PARA FILMAR LA ENTREGA DE LAS FARC-EP. ME QUEDARÉ EN LAS CERCANÍAS DE CARTAGENA DE CHAIRÁ EN DONDE VOY A AVISAR MI LLEGADA AL COMANDANTE DEL BATALLÓN 22 de la CONTRAGUERRILLA Y EL JEFE LOCAL DEL DAS. TENGO UNA SEMANA PARA ENCONTRAR LA GUERRILLA EN LAS TROCHAS QUE ESPERO ME PERMITE FILMAR LA ENTREGA. Cordialmente Hollman Morris”.

Habla el otro Santos, presidente del SIP

Como este espectáculo en el más alto nivel fuera poco, el director de El Tiempo hasta pocos meses, Enrique Santos Calderón, hermano y primo a Francisco y Juan Manuel Santos, vicepresidente y mindefensa respectivamente, no tenia otro remedio sino criticar suavemente a Uribe por las declaraciones que las catalogan como “desmedidas”. Santos Calderón ahora dirige la siniestra SIP, Sociedad Interamericana de Prensa, es decir, los dueños y los magnates de los grandes medios del continente americano, conocidos por su anticomunismo, su odio de clase hacia Cuba, Venezuela, Bolivia, Ecuador y Nicaragua y, por supuesto, ser unos explotadores a los propios periodistas.

Santos Calderón ahora es el presidente del SIP y un comunicado [3] emitido hoy, dice en su propio diario, El Tiempo, que “las fallas profesionales en que haya incurrido Morris en ningún caso justifican los desmedidos calificativos del Gobierno” y que mas allá de la conducta periodística de Morris se ha incentivado “un necesario debate entre los profesionales y la sociedad sobre el papel del periodismo en temas y contextos sensibles”.

¡Así habla un perro ante el Patrón! Que Morris haya fallado en su profesión es un aval y respaldo a la acusación de Uribes&Santos contra Morris. Él estaba en el lugar exacto para la chiva. Eso no le importa a Uribe&Santos tanto sino fuera por el hecho de que Morris y Botero salvaron la operación de la entrega de los cuatro prisioneros de guerra y que Morris y Botero, ante un mundo entero que seguía minuto por minuto la operación, DESNUDABA AL RÉGIMEN DE URIBE POR SER UN RÉGIMEN DE GUERRA QUE NO QUERÍA EL ÉXITO DE LA OPERACIÓN.

¿Quiere el señor Santos Calderón “un necesario debate entre los profesionales y la sociedad sobre el papel del periodismo en temas y contextos sensibles”? pues, podría comenzar con la Revista Semana (cuyo dueño en parte es la familia Santos) y su total falta de ética y guerra contra gente civiles que son victimas por las sindicaciones peligrosísimas que hace esa revista.

SEMANA: Socialistas noruegos son guerrilleros


En su primer numero del año el 4 de enero, la revista repitió sus acusaciones del año pasado contra la Juventud Socialista de Noruega (SU), la organización juvenil del Partido Socialista que es parte del gobierno noruego. En su texto, “El mundo de las Farc” [4] dice que ”SEMANA indagó qué ha pasado con él (el supuesto computador de Raúl Reyes) y halló nuevas revelaciones y sus sorprendentes efectos en cerca de 30 países a los que llegaron los tentáculos de la guerrilla.”

Y bajo el subtitulo “NORUEGA” acusa:

«Varios correos demostraron los lazos entre las FARC y una organización conocida como Juventud Socialista Noruega (SU, por su sigla noruega). Varios de sus integrantes viajaron a Colombia a recibir adiestramiento político y militar en los campamentos de la guerrilla.”

Es la segunda vez que la Revista Semana acusa a la SU de tener nexos con las FARC y cada vez han reclamado ellos el derecho a réplica pero ni siquiera han recibido respuesta de Semana.

Los jóvenes socialistas noruegos tienen un convenio con la JUCO (Juventud Comunista Colombiano) desde diez años y hay permanentemente varias personas del país nórdico en Colombia para estudios, entre las autoridades que han sido entrevistados se encuentra la misma vicepresidencia.

¿Qué significa eso?

Significa que la Revista Semana coloca una lápida en el frente de esos muchachos, da luz verde para que los maten ya que son tildados de “terroristas” por Semana.

¿Cuáles dos fuentes o derecho a réplica?


Entrevisté uno de los tres que han llegado a Bogota para rechazar personalmente las acusaciones de Semana. Después de la entrevista llamé siete veces a Semana, presenté mi solicitud a varias personas de la redacción de Semana, entre ellas Mauricio Saenz, editor del Mundo, responsable por la publicación del texto. Y solo decía:

“Bueno mire, el articulo fue escrito por uno de los periodistas (José Monsalve, nota del redactor), ¿si quiere puede llamarlo a él?

–No, yo quiero hablar contigo como responsable de la revista, por que corren peligro si ustedes publican semejante denuncia contra ellos, que ellos prácticamente son “terroristas” que reciben entrenamiento en los campamentos de la guerrilla. Hace un año enviaron ellos un correo electrónico a Semana, de donde saca ustedes. . .

“Como Usted sabe perfectamente, nosotros hacemos reserva de nuestras fuentes. Y si Usted quiere, nos puede mandar de nuevo una carta y con mucho gusto la contestamos.”

–¿Pero cual es tu comentario de esto porque siempre dice lo mismo; envía una carta que nunca contestan?

“Es la respuesta que te puedo dar.”

–¿Y la carta hace un año?

“Es la respuesta que te puedo dar, señor Emanuelsson, no le puedo dar más.”

–¿Porque no les da el derecho a réplica?

“Le ruego que me da por escrito y aquí le contestaremos”.

–Ellos están en Bogota y preguntan si pueden tener una entrevista con Usted allá en la redacción de Semana. Yo le puedo pasar ese enlace si quiere.

“Mándeme una carta por favor y. . . .por escrito.”

La fuente de Semana: La inteligencia militar


Y así funciona la ética de la Revista Semana&Santos. Acusan en base de un computador que ha sido cuestionado, no solamente por un mundo entero, sino por la misma Interpol que encontró 38.000 modificaciones en los discos duros entre el 1-3 de marzo del 2008, tres días cuando los supuestos laptops estaban en el poder de la fuente de la Revista Semana, la inteligencia militar.

Para Mauricio Saenz y los dueños de Semana no les importan nada si unos jóvenes extranjeros sean asesinados. No les importa hacer lo que todos los periodistas TIENEN QUE HACER, es decir, dar el derecho a la persona sindicada o acusada para que pueda dar su versión sobre el tema y la acusación, como en el caso de los noruegos. De no hacerlo, puede destruir la vida o ser asesinada, lo que es orden del día en Colombia.

No creo que los periodistas de Semana sean perezosos o cómodos, que no sean capaces de hacer una llamada o dirigirse a la persona a quien están poniendo una etiqueta de “terrorista”. También sé que así no tratan a su presidente, no se atreven ignorar a los uribistas y ni hablar de los generales. Pero la revista así trata a personas inocentes y desarmadas hasta que sean comprobadas su culpabilidad.

La cobardía de la Semana

Lo que muestra y representa la Revista Semana es una cobardía y prostitución extraordinaria, porque si no son capaces de defender su publicación y dar un comentario por qué no enfrenta y confronta a la persona o la organización acusada, o porque tiene miedo de sentarse con tres jóvenes que han viajado del otro lado del planeta para limpiar su honra manchada por Semana, pues no podemos ver la Revista Semana como más que un simple medio del Terrorismo Mediático, un medio al servicio a la inteligencia militar y la guerra del régimen de Uribe.

Por supuesto, ningún reportero de Semana estaba en el lugar por los hechos el 1 de febrero junto a Hollman y Botero.

Notas:

[1] Gobierno pide revisar protección a periodista que asistió a liberación de secuestrados de las Farc. El Tiempo, 2009-02-11.
http://www.eltiempo.com/colombia/politica/gobierno-pide-revisar-proteccion-a-periodista-que-asistio-a-liberacion-de-secuestrados-de-las-farc_4808594-1

[2] Un viaje al ojo del huracán del Plan Patriota. Dick Emanuelsson.
http://www.prensarural.org/emanuelsson20041221.htm

[3] SIP critica acusaciones del Gobierno contra periodistas que participaron en liberación de rehenes. El Tiempo, 2009-02-11.

http://www.eltiempo.com/colombia/politica/sip-critica-acusaciones-del-gobierno-contra-periodistas-que-participaron-en-liberacion-de-rehenes_4808710-1

[4] El mundo de las Farc. Revista Semana, 4 de enero 2009.
http://www.semana.com/noticias-nacion/mundo-farc/119209.aspx

jueves, 3 de abril de 2008

Från USA:s ”hangarfartyg” i Ecuador utgick bombplanen mot FARC-lägret



Av Dick Emanuelsson

Bombningen av gerillaledaren Raul Reyes läger var ett verk av USA:s Södra Kommando. Från sin flygbas i den ecuadorianska staden Manta vid stillahavskusten upptäckte USA:s underrättelsetjänst lägret cirka 20 dagar innan bomningen. Denna genomfördes av piloter från USA och Colombia.

Uppgifterna kommer från en högt uppsatt ecuadoriansk militär som intervjuades den 20 mars av IPS:s reporter i Ecuador, Kintto Lucas [1]. Dick Emanuelsson ger här den politiska bakgrunden till bombningen som visar hur politiskt strategiska intressen från främst USA men naturligtvis också den fascistiska regimen i Bogota sammanfaller på de flesta punkterna.



Revolutionärer kämpar och dör. Historien är fylld av kvinnor och män som gett sina liv för politiska och sociala förändringar. Även om revolutionären fysiskt försvinner förblir hans gärningar kvar i de kamrater som tar upp den fallna fanan och fortsätter den inslagna kampens väg. Det krävs ett särskilt virke hos dessa män och kvinnor som är beredda till alla slags uppoffringar. Som gerillakommendanten Raul Reyes, den svarta och vackra Susanna med sitt alltid optimistiska leende, sensuella och milda röst. Eller Catherine, den 40-åriga tunna kvinnan med 20 år i väpnad kamp som inte bara lärde de unga kamraterna att läsa och skriva utan framför allt gav dem politisk orientering i gerillalägret. Eller Arnobis, den svarte muskulöse lite stammande gerillasoldaten som ansvarade för lägrets kulsprutegevär ”Punto 60” och som hade fått sex syskon mördade av armén. De visste att de satte sina liv som insats när de anslöt sig till Colombias Revolutionära Väpnade Styrkor-Folkets Armé, (FARC-EP). Sina stridsnamn tog de efter kamrater som hade fallit i kampen för ett socialistiskt Colombia som de alla drömde och gav sina liv för.

Raul Reyes träffade jag flera gånger. Första gången var 1988 under Eldupphöravtalet i den centrala gerillastaben bara 20 minuters helikopterfärd från Bogota men för mig, som färdades med häst, tog det tre dagar och en rätt öm ändalykt att komma fram. Bara 20 månader efter att jag hade intervjuat Manuel Marulanda, Jacobo Arenas, FARC-gerillans två legendariska grundare från 1964, bombades Casa Verde av generalernas Mirageplan. I tre månader stred Raul Reyes och hans kamrater i bergen söder om Bogota innan de genomförde en taktisk reträtt och inledde omgrupperingen av gerillastyrkorna och gick till motoffensiv. Den 9 december 1990, då Casa Verde attackerades, hade FARC 42 gerillafronter (100-500 gerillasoldater i varje front) i landet. När regeringen Andres Pastrana och FARC satte sig ned för att inleda fredsförhandlingar tio år senare, hade gerillan vuxit till 60 gerillafronter över det 1,25 miljoner kvadratkilometer stora territoriet. Det absurda försöket att bomba gerillan sönder och samman och besegra den under tre månader blev en grym missräkning för generalerna.

Till Sverige för freden

Det var ett år innan fredsprocessen inleddes som Raul Reyes diskret anlände till Sverige och togs emot av både norska som svenska UD. Det var förberedelsen på vad som skulle komma för två år senare ledde han en mixad delegation av gerilla, regering- som colombianska arbetsgivarrepresentanter. Bakgrunden till denna nya fredsvilja hos staten förklarades med gerillans ökade politiska och militära styrka. Men den 20 februari 2002, två år av fredsförhandlingar slogs även denna fredsprocess sönder av bomberna som fälldes över den avmilitariserade zonen i södra Colombia, lika stort som Schweiz’ yta och dit alla slags folk; allt från ordföranden för Wallstreetbörsen till representanter för irländska Sinn Fein, anlände för att ta del av erfarenheterna. Under tiden i fredszonen, eller ”Fredslaboratoriet”, som gerillan kallade området, genomfördes varje söndag genomgripande debatter som sändes direkt i den colombianska statliga tevekanalen. Sammanlagt gjordes 29.000 inlägg och föreläsningar på samhällslivets alla områden. Det diskuterades med andra POLITIK, orsakerna och bakgrunden till 40 års krig i landet. Dessa debatter, där Folkrörelse-Colombia anlände, allt från fackföreningsledare, lärare, läkare, kvinnor och till och med representanter för näringslivet, bojkottades och förtegs av den officiella massmedia, till hundra procent i händerna på den colombianska oligarkins 3-4 klaner som äger republiken Colombia, däribland 98 procent av all betydande medier.

Bluffen mot Ecuador

– Raul Reyes, mer än en gerillasoldat, var en diplomat, en politiker, dessutom en politiker som var i full färd med frigivandet av fångarna i djungeln. Enligt alla officiella informationer som vi förfogar över var han fast besluten att frige Ingrid Betancourt, sa Ignacio Ramonet, chefredaktör för Le Monde Diplomatique, till Radio Café Stereo och nyhetsbyrån ANNCOL genom journalisten Ricardo León, när den franske journalisten och författaren besökte Sverige den 18 mars i år [2].

Och det är sant. Raul Reyes var mannen som höll i de internationella kontakterna inom den högsta gerillastaben, El Secretariado. Han var också ansvarig för det Södra Gerillablocket och den Internationella Kommission inom FARC. Via dessa kontakter var han i ständig kontakt med besök och därmed också enklare att spåra upp.

Ecuadors minister för den interna och externa säkerheten, Gustavo Larrea, var en av dem som hade samtal med Raul Reyes för att underlätta frigivandet av gerillans cirka 45 militära officerare och tre höga colombianska politiker. Han fick känna på hur den psykologiska krigföringen från den militära underrättelsetjänsten i Colombia inte skyr några som helst medel. När uppgifterna om det påstådda innehållet i Reyes’ dator börja filtreras av säkerhetstjänsten i Bogota publicerades ett foto som påstods föreställa Larrea. I själva verket föreställde det Patricio Echegaray, generalsekreterare för Argentinas Kommunistiska Parti under ett besök han gjorde hos Reyes i djungeln 2004. Men målet, att ”plantera” tvivel och framställa Ecuador som ett ”värdland” för gerillan var nått och hysterin bland colombianska medier nådde Göbbelsnivå.

Uribes ”Franska kort”

Hur var det möjligt att USA och den colombianska militären lyckades fastställa den geografiska positionen för att senare bomba gerillalägret? är frågan som många har ställt sig.

Den liberala kvinnliga senatorn Piedad Cordoba, som tillsammans med Chavez har medverkat till att underlätta frigivandet av sex av gerillans civila krigsfångar, uppgav den 16 mars till den kontinentala TV-kanalen Telesur, att en politisk rådgivare i det franska utrikesdepartementet, Mario Sandoval, med förflutet från den argentinska militärdiktaturen, vid ett av mötena med Reyes hade överlämnat en satellittelefon till denne för ”att underlätta kontakterna och samordningen vid frigivandet av Ingrid Betancourt”.

Den ansedda webbportalen Red Voltaire, skriver den 26 mars [3] under rubriken ”Ingrid Betancourt: Den franske presidenten Nicolás Sarkozys dubbelspel”, att den Nationella Kommissionen över Försvinnanden av Personer (Conadep), ett statligt organ som undersöker militärjuntans (1976-1983) brott, säger att Mario Sandoval var lärare för Argentinas Polishögskola i slutet av 1970-talet och begick flera brott (ärende 1076/1163). Den colombianska dagstidningen El Tiempo, uppgav i en artikel förra året att Sandoval för närvarande arbetar som rådgivare till den högsta befälstaben i Frankrike.

Den mexikanska dagstidningen La Jornada rapporterade [4] den 17 mars i en utförlig artikel om Sandovals bakgrund och förflutna. År 2002 närvarande Sandoval på en konferens som arrangerades av Argentinas Krigshögskola som “ombud” för EU. Temat för konferensen var “Fredsamtal i Colombia” och handlade om att ge argentinska militärer en föreläsning om Colombia. Det året inleddes legaliseringen av de paramilitära grupperna i AUC, en process som stöddes politiskt och ekonomiskt av Sverige och Holland och senare hela EU. Amnesty International karaktäriserade den nya lagen som skulle demobilisera paramilitärerna för en “Lag om Straffrihet”.

Sandovals medarbetare och följeslagare på konferensen i Buenos Aires presenterade sig mycket riktigt som “Befälhavare inom AUC”, vilket fick till följd att de militära arrangörerna avbröt konferensen.

Enligt den argentinska dagstidningen Pagina 12 och Le Monde Diplomatique är Sandoval också en av intrigörerna bakom anklagelsen att de så kallade “piqueteros”, stridbara sammanslutningar av arbetslösa argentinare, skulle ha förbindelser med FARC, anklagelser som de fascistiska högergrupperingarna i Argentina har påstått sedan dessa grupper bildades under och efter den ekonomiska krisen 2001.

Men enligt flera vittnesmål är eller var Mario Sandoval politisk rådgivare till AUC. I hans sällskap finns annan argentinare, Juan Antonio Rubbini Melato,. Han intervjuades i den colombianska veckotidningen El Espectador den 25 februari 2007, en intervju som hängdes upp på paramilitärernas egen webbportal [5] under rubriken “AUC:s egen Che”, en skymf mot den Heroiske Gerillakrigaren.

Enligt El Tiempo deltog både Rubbini och Sandoval som politiska rådgivare till AUC. De anses vara de politiska arkitekterna bakom det beryktade mötet den 2001 i den lilla colombianska byn Santa Fe de Ralito. Där, inför 50 civila politiker, elva kongressmän, flera länsguvernörer och borgmästare, presenterade AUC sin politiska programdeklaration som handlar om hur en paramilitär maffiastat i Colombia växer fram. I dag, den 1 april 2008, är 99 kongressledamöter, eller 37,5 procent av den colombianska kongressen, bakom galler eller är arresterade, misstänkta för att utgöra strategiska brickor i denna paramilitära maffiastat.

Men enligt en kommuniké från den franska ambassaden i Bogota uppger man att Sandoval inte uppbär en officiell tjänst hos Nicolas Sarkozy vilket inte är samma sak som att han kan ha anlitats som konsult i konkreta frågor där han har kännedom. Och vad kan han bäst? Polisrepression och Colombia.

Uribe: Stoppa alla kanaler till FARC!

Uribe är besatt av att strypa all slags information om gerillan, dess politiska förslag och program och alla slags kanaler där gerillan kan uttrycka sig. Därför har den flera gånger vänt sig till den svenska regeringen och dess myndigheter och krävt att regeringen ska förbjuda exilorganisationernas radiostation Cafe Stereo,[6] nyhetsbyrån Anncol [7] och dess föreningar, bland dem Föreningen Jaime Pardo Leal. Hittills har ingen, varken Göran Perssons eller Fredrik Reinfeldts regering backat för de aggressiva påtryckningarna, som naturligtvis har USA-regimens stöd. Och det skulle naturligtvis vara makabert, att de som flytt undan den statliga terrorismen och de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia, här ska utsättas för samma terrorism från staten. Det hör till saken att Uribe är den som utpekas som Paramilitärens Gudfader och som hyllades av Medellinkartellen Pablo Escobar som “mannen som har gett oss flygtillstånd så att vi slipper simma till Miami med kokainet”. Pentagon slog i en hemlig rapport som offentliggjordes 2001 av News Week fast att Uribe stod i tjänst hos Escobar och Medellinkartellen och placerade in Uribe som Nr. 82 på en lista av 103 personer som arbetade för den fruktade knarkbaronen i Colombia.

Vad Uribe medvetet gjorde natten den 1 mars var att skjuta processen med frigivandet av gerillans krigsfångar i sank. Uribe är beredd att offra de krigsfångar som gerillan håller, även om de i militär uniform har försvarat den korrumperade militaristiska stat som Uribe representerar. Därför bombades gerillalägret den 1 mars, nästan på dagen tre år efter att jag hade långa samtal och gjorde intervjuer kring i stort alla de centrala teman som rör den colombianska väpnade konflikten med Reyes. Och med sitt lugna, metodiska och övertygande sätt att presentera gerillans politiska och militära program stod det klart att FARC inte kan besegras men att gerillan, i denna stund, inte heller är kapabel att besegra den colombianska staten.

När jag fick beskedet om att Raul Reyes, Susannas och Arnobis läger hade bombats och att alla utom två kvinnliga gerillasoldater och en mexikansk studentska hade dödats av bomberna, befann jag mig i Venezuelas andra stad Maracaibo. Nyheten skakar om en eftersom man under veckor får en alldeles speciell kontakt med dem som befinner sig i lägret. Och 2005 befann jag mig kanske en halv dagsmarsch från den plats där lägret bombades, fast på den colombianska sidan.

Men varför bombades lägret? Denna är bakgrunden.

Latinamerikas väg mot Monroe

Monroedoktrinen som förfäktar att länderna söder om Rio Bravo utgör USA:s bakgård har aldrig upphört att gälla mot de latinamerikanska folken. Även om USA inte i lika hög grad som under förra seklet har intervenerat militärt, framför allt efter det förnedrande militära-politiska nederlaget i Vietnam 1975, har den ekonomiska krigföringen via olika frihandelsavtal eller andra påtryckningar varit minst lika effektiv. Nästan inga svenska reportrar i Latinamerika skrapar egentligen inte mer än på ytan i frågan om vilka som är USA:s strategiska intressen och ger därmed ej heller opinionen några riktlinjer som gör att situationen lättare kan förstås.

I fyra punkter i det utrikespolitiska dokumentet “Santa Fe IV” [8] från år 2000, konkretiserar Lewis Thambs [9] och Jeanne Kirkpatrick, två republikanska kallakrigare men framför allt ideologiska arkitekter för det republikanska partiets utrikespolitik visavi Latinamerika, vad USA strävar efter i Latinamerika den närmaste tiden:

1. Kontroll över sund och farleder på Atlantkusten.
2. Tillgång och utnyttjande av Panamakanalen.
3. En säker farled runt Kap Horn som ingår i det strategiska marina scenariot.
4. Skapa försäkringar att hemisfärens (kontinentens, reds anm.) länder inte är fientliga i förhållande till vår oro för den 'Nationella Säkerheten'. Dessutom ska hemisfärens naturresurser stå till vårt förfogande för att tillfredsställa våra nationella prioriteringar. En 'Monroedoktrin' om man så vill.


Men Latinamerika accepterar i dag inte Bushs Monroedoktrin från 1823. Hade det republikanska partiet haft majoritet i kongressen skulle Venezuela i dag redan ha bakats in i “De Ondas Gäng” i sällskap med Kuba med flera. Så hur ska oljeoligarkin och det militärindustriella komplexet, de två verkliga maktfaktorerna i och utanför Vita huset, bära sig åt för att få en majoritet och stöd för aktioner mot Venezuela, ett Venezuela som inte bara har världens största energireserver utan också förfogar över världens 8:e största sötvattenreserver, enorma järnmalmstillgångar och en gigantisk biodiversitet?

Den bepansrade Laptopen

Attacken och bombningen natten den 1 mars mot gerillalägret där FARC-ledaren Raul Reyes uppehöll sig innebar att USA-Bogota slog flera flugor i en smäll. Operationen följer samma mönster som när USA förberedde terrängen inför kriget mot Irak. Invasionsstyrkan som trängde in på ecuadorianskt territorium hade ett centralt mål framför alla andra; finna och föra tillbaka till colombianskt territorium den dator som Raul Reyes kommunicerade med övriga gerillafronter. Den beslagtagna datorn har nu blivit en guldgruva för alla fantasifulla CIA-konspirationer mot Venezuela, Ecuador, FARC och privatpersoner och organisationer. Att datorn skulle ha klarat sig har alla dataexperter av hårdvaror undantagslöst uteslutit. Ta en titt på gerillaledarens klocka som stannade på 00:26 då de första bomberna fälldes, skulle en laptop som är oerhört känslig ha klarat sig men inte klockan?

– Raul Reyes’ laptop har nu blivit källan för alla slags urskillningslösa lögner mot alla som sätter sig upp mot Imperiet", summerade Chavez inför utländska reportrar i tisdags förra veckan.

PGP-kryptering

Vad medierna också har förtigit är att FARC kommunicerar via krypterad PGP-skrift i operativsystemet DOS, föregångaren till Windows. Detta är omöjligt att “låsa upp” i klartext utan att du har tillgång till krypteringsnycklarna. Därför är denna programkryptering förbjuden i USA. Pentagon har gjort allt för att tvinga Europa och resten av världen att gå över till annan datorbaserad kryptering som USA lätt kan “låsa upp”. Men Europa vägrar, bland annat för att skydda sin egen industri.

En dag i gerillalägret instruerade mig Raul Reyes och hans radiooperatör Eliana, med 35 år i gerillan, hur de krypterar eller dekrypterar ALLA meddelanden som kommer från FARC:s olika fronter eller gerillablock. Dessa operationer genomförs på disketter för att inte lämna ett enda spår på hårddisken, trots att det är PGP-filer. Varje eftermiddag brände Reyes alla papper som skulle kunna efterlämna spår i händelse av att lägret skulle attackeras. Så strikta är reglerna för kommunikationerna inom gerillan. Den vet att den har världens mest avancerade stormakt i militärteknologi som sin fiende och ger därför inte denna något gratis.

** Med de tre datorerna som den colombianska styrkan tog med sig till Bogota och som omedelbart sändes till Pentagon för översyn, har såväl USA som president Alvaro Uribe i Bogota dragit i gång en internationell massmediekampanj som saknar motsvarighet.

Enligt de dokument som redan några dagar efter attacken offentliggjordes så fick USA det man ville: Venezuelas president Hugo Chavez har inte bara överlämnat 300 miljoner dollar till FARC, han har också skänkt 50 kg uran för att bygga atombomber. Därmed har terroristkortet blivit brännande och beviset är att det kommer från gerillaledarens egen laptop. Av en tillfällighet ”påträffades” 30 kg anrikat uran vid en vägkant i Bogota förra veckan efter “information” av två angivare. Myndigheterna säger att uranet visserligen inte går att använda till att tillverka kärnvapen, men ändå, tvivlet är sått. Bättre att förekomma än förekommas.

Ecuadors ”brott”

** Venezuelas folk är i dag inte ensamt om att vilja vara fria i Latinamerika. I Ecuador vann den breda demokratiska vänsterfronten “Alianza País”, fosterlandsalliansen, både presidentvalet i november 2006 som valet i juli förra året av deputerade till en församling som ska utarbeta en ny grundlag för landet. Attacken mot Reyes ägde rum 36 timmar efter att den 9:e kommissionen i denna församling som leds av María Augusta Calle, antog en resolution som förbjuder utländska trupper och militärbaser på ecuadorianskt territorium. Den unge och populäre president Rafael Correa har också inlett ett intimt industriellt och ekonomiskt samarbete, främst inom oljeindustrin och utbildning, med Venezuela och Kuba och det har setts med starkt ogillande i State Departement.

** FARC-gerillan, som den tysk-mexikanske universitetsprofessorn och marxisten Heinz Dieterich anser vara en “skyddsvall mot Venezuela och Ecuador mot USA-imperialismens annekteringsplaner av Latinamerika”, har också ansett tiden mogen för att överlämna de civila fångarna de har hållit. Och det trots att dessa kommer från den colombianska eliten där de flesta är kongressledamöter som har beslutat om att bjuda in både USA-trupper som att godkänna Plan Colombia, öka de väpnade styrkorna från cirka 225.000 till dagens dubbla antal. För att finansiera kriget har krigsskatterna tredubblats sedan Plan Colombia sjösattes år 2000.

Att en gerillakommendant som Ivan Marquez, från El Secretariado, skulle tas emot av Chavez i presidentpalatset i Caracas blev för mycket för Uribe som klippte alla band med Chavez och den kvinnliga senatorn Piedad Cordoba i december 2007. Paret fungerade som medlare och kontakter med gerillan för att förmå denna att släppa i första hand de civila fångarna, totalt ett tiotal.

Gerillalägret på ecuadoriansk mark

Raul Reyes var, enligt den militära underrättelsetjänsten i Colombia, den ende inom det högsta gerillabefälet som hade ansvaret för de internationella kontakterna, bland dem Frankrikes president Sarkozy men även med andra länder. Med bombningen klipptes alla internationella förbindelser med gerillan. Det var också Uribes och den colombianska militärens mål; döda gerillans utpost för att döda alla politiska öppningar som kan leda till fångutväxling och fred i Colombia.

“I diplomatiska kretsar (i Bogota) är det oro eftersom Reyes' död drabbar en humanitär överenskommelse. Enligt vad El Tiempo erfar var 'Reyes den enda kontakten med de tre länderna (Frankriken, Spanien och Schweiz)”, skrev dagstidningen El Tiempo dagarna efter attacken [10].

Frågan till varför gerillalägret var beläget på ecuadoriansk mark kan ses just i att Ecuador, och främst landets säkerhetsminister, hade förhandlingar med Raul Reyes. Enligt alla källor var ett frisläppande av presidentkandidaten Ingrid Betancourt förestående. Men bombningen bokstavligen krossade alla sådana möjligheter rent fysiskt.

Mexikanska offer

** I Latinamerika växer både medvetenheten och den sociala, ekonomiska och politiska integrationen. Fem länder har bildat ALBA, motsatsen till USA:s ALCA, en frihandelsannektering av kontinenten. Bush&Rice anklagar Chavez för att destabilisera kontinenten efter att en miljon av de fattigaste latinamerikanerna som är eller var på gränsen att bli blinda har återfått synen efter att ha opererats av kubanska läkare. I onsdags invigdes bygget av världens största raffinaderi vid gränsområdet mellan Venezuela och Brasilien. Sjutton länder i Karibien, Central- och Sydamerika har anslutit sig till Petrocaribe, ett initiativ av Chavez. Den kontinentala TV-kanalen Telesur har blivit en reell utmanare till ytliga och Warnerstyrda CNN. Ett nytt raffinaderi byggs i Nicaragua och venezuelanska ingenjörer har reorganiserat och delvis byggt om raffinaderiet i Cienfuegos, Kuba, vilket är ytterligare en spik i USA:s blockadkista. Och så skulle vi kunna räkna upp massor av exempel.

Den 24-27 mars genomfördes i Ecuadors huvudstad Quito den 2:a kongressen för den Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB) [10] som samlade hundratals delegater från alla länder söder om USA. Bland dem fem mexikaner som den 29 februari hade anlänt till Raul Reyes läger där de togs emot av gerillakommendanten och hans gerillasoldater. Ytterligare en stor delegation som kom från Quito var försenade och tvingades övernatta i den näraliggande staden Lago Agrio. Det blev deras räddning för klockan 00.25 den 1 mars bombades lägret och fyra av de fem mexikanerna slets sönder av tio “smarta” bomber och ett 30-tal klusterbomber.

De mexikanska universitetsstuderande var euforiska. Nu hade de möjligheten att berika sina akademiska studier genom att vara direkt på plats hos en av de högsta ledarna för den gerillarörelse som ett tiotal colombianska presidenter och generaler har försökt krossa militärt under närmare 50 års inbördeskrig. För Uribe var tidpunkten utan tvekan väl vald för här hade Uribe och hans generaler inte bara möjligheten att döda en av de sju i El Secretariado i FARC, utan även fysiskt likvidera de mest konsekventa representanterna för den växande revolutionära latinamerikanska rörelsen som hade genomfört en framgångsrik kongress i Quito.

Bomberna som denna natt fälldes med millimeterprecision slog här fyra flugor i en smäll.

USA:s flygbas i Ecuador

1999 rullade Herkulesplan från USA in på det som skulle bli USA:s flygbas i Manta, en liten stad vid stillahavskusten, 230 km från huvudstaden Quito men bara två minuters flygfärd till gränsen mot Colombia. Kontraktet för basen löd på tio år och officiellt sades det att basen skulle tjäna som en bas varifrån USA-flyg skulle rekognosera för att bekämpa knarkkartellerna och kokabladsodlingar i Colombia. Både i Ecuador och i Colombia hävdade dock en stor allmän opinion att basen hade ett syfte; spionera på vänstergerillan i FARC och underlätta den colombianska militärens krig mot gerillan.

Det fanns cirka 100 USA-militärer fram till 2001 då landningsbanan fördubblades och med det också det militära manskapet. Och det är från denna bas som den ecuadorianska militären nu påstår att bombningen av gerillalägret planlades i samarbete med den colombianska militären men utan Ecuadors vetskap.

– Sedan år 2000 när Plan Colombia inleddes har en strategisk allians mellan USA och Colombia konsoliderats, först för att bekämpa gerillan och därefter för att dra in grannländerna i detta krig. Det som händer i dag är en konsekvens av detta, säger IPS:s militära källa som vill vara anonym. Enligt avtalet mellan de bägge länderna får basen endast användas för antinarkotikabekämpning.

Vad som nu är viktigt för de ecuadorianska myndigheter är att registrera alla flygningar som ägde rum från och till Mantabasen 20 dagar innan bombningen. Vilka som befann sig ombord på planen, rutter, uppgifter och komplettera dessa uppgifter med andra utredningar och uppgifter.

USA-ambassadören i Quito, Linda Jewell, hävdar att inga USA-plan eller personal deltog i attacken den 1 mars, vilket avfärdas av delar av den militära ledningen i Ecuador:

– Den teknologi som användes, först för att upptäcka målet, alltså gerillalägret, och därefter för att attackera det, är USA-teknologi.

USA gjorde “jobbet”

Självaste president Correa är av samma slutsats; “den utrustning som användes (vid bombningen) finns inte hos de väpnade styrkorna i Latinamerika”.

Enligt militären avfyrades under natten med plan i hög fart uppskattningsvis fem så kallade “smarta bomber” som användes av USA i Gulkriget 1991. De har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan så “kräver en bombattack med 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer och de som har den är USA:s piloter”.

– Därför tror vi att de (USA) gjorde 'jobbet' och därefter sa till colombianerna att 'åk nu och hämta kropparna' (på andra sidan gränsfloden, men 20 km in på ecuadorianskt territorium, reds. anm.) vilket de gjorde i Black&Hawkhelikoptrarna som transporterade de colombianska styrkorna till Ecuadors territorium.

Enligt den colombianska versionen fälldes tio “konventionella” bomber av fem Super Tucanoplan och tre A-37 av USA-fabrikat.

– A-37:orna fällde fem så kallade “smarta bomber” som användes av USA i Gulkriget 1991. De styrs av GPS (Global Position Satelity) och har en imponerande precision och en felmarginal på bara en (1) meter. Enligt den militära källan "kräver en bombattack med dessa 'smarta bomber' piloter med erfarenhet av denna typ av operationer. Och de som har den är USA:s piloter.

Enligt IPS:s militära källa kan USA:s direkta deltagande i bombningen av gerillalägret vara ännu större.

– De var USA-piloter, förmodligen från företaget DynCorp.

Detta privata legoknektsföretag, med uppdrag från Jugoslavien, Irak, Afrika och andra regionala konflikthärdar underhåller och förser sina uppdragsgivare med både vapen och militär personal. I Colombia har den privata USA-styrkan en maximal topp på 600 personer, men dessa privatföretag kan teoretiskt sett ta in obegränsat med militär personal från andra delar av världen än USA. Planen som bombade gerillalägret lyfte från USA:s flygbas Tres Esquinas i södra Colombia.

– Planen används för att bespruta kokabladsplantorna eller för att attackera gerillan och de flygs av reguljära USA-militärer eller anställda av privata företag som DynCorp.

Övervakar Venezuela och Ecuador

Den 12 november 2009 upphör USA:s kontrakt för sin militärbas i Ecuador. Den 17 mars antog den grundlagsstiftande församlingen slutligen beslutet om att förbjuda all utländsk militär personal eller byggandet av baser för utländsk trupp i Ecuador. I stället för att skrämmas har de patriotiska krafterna förstärkts, trots den USA-vänliga högeroppositionens försök att misstänkliggöra president Correa och i likhet med Uribe och Bush sammankoppla honom med FARC-gerillan.

Chefen för USA:s Södra Kommando, amiral James Stavridis, har via Mantabasen använt denna för att stödja de colombianska militära styrkorna i dess krig mot vänstergerillan. I ett senatsförhör den 6 mars i år uppgav Stavridis att hans land övervakar alla venezuelanska och ecuadorianska trupprörelser vid gränsen mot Colombia.

– Med USA:s fortlöpande hjälp är Colombia på väg att vinna freden. Framgångarna mot terrorismen är oåterkallelig, påstår Stavridis.

I juli 2001 sa den nu pensionerade översten och chefen för Krigsakademien i Ecuador, Fausto Cobo, att “Mantabasen ingår i Plan Colombia som ett hangarfartyg för USA”.

Fram till april 2001, när USA-militären arbetade med att bredda och förlänga landningsbanan på Mantabasen fanns ett genomsnitt av hundra personer som genomfördes tre flyguppdrag per dag med spionplanet F3. En diplomatisk källa i USA sa till den brittiska dagstidningen The Financial Times, att i oktober det året anslöt sig ytterligare 200 USA-militärer och de efterföljande månaderna ännu fler uniformerade män och kvinnor från USA. Efter att landningsbanan hade förlängts och breddats inleddes flygningar med större och mer sofistikerade plan för rekognosering.

Awacplan på Mantabasen

I augusti 2006 uppgav dagstidningen Expreso att colombianska piloter opererade i samarbete med ecuadorianska i flygningar som utgick från Mantabasen. Rich Boyd, chef för flygskvadronen av Awacplan, försäkrade att en colombiansk flygofficer flög en av dessa plan. Boyd garanterade att när de flög över Ecuador lämnade den colombianske piloten cockpiten för att inte ta del av konfeditionell information om Ecuador. Samma sak skedde med den ecuadorianske piloten över colombianskt territorium.

Enligt Boyd förfogar USA sammanlagt över 27 Awacplan och tre av dessa opererar från Mantabasen. Varje plan kostar en (1) miljard dollar vilket är nästan dubbelt så mycket som budgeten för Ecuadors flygvapen 2005. Ett Awacplan kan avlyssna alla slags radio- eller kommunikationer i en radie av 321,8 kilometer. Inom denna radie återfanns gerillalägret där Raul Reyes och 20 av hans kamrater massakrerades natten den 1 mars.

Javier Delucca, USA:s befälhavare för Mantabasen sa några veckor innan bombningen att militärbasen i Manta har en strategisk nyckelställning för Plan Colombia. I Ecuador tolkades det som att landet, trots att både den allmänna folkopinionen som regeringen Correa upprepade gånger har understrukit att man vägrar att låta sig dras in i USA:s och Bogotaregimens krig mot gerillan, ändå är indraget i kriget i grannlandet.

Noter:
[1] Fuentes militares confirman que EEUU utilizó la base de Manta en Ecuador para el ataque al campamento. Kintto Lucas, IPS, Rebelión, 20 mars, 2008.
http://www.rebelion.org/noticia.php?id=64884

[2] Raul Reyes más que un combatiente era un diplomático, Ignacio Ramonet.
http://ajpl.nu/radio/index.php?option=com_content&task=view&id=503&Itemid=32

[3] Ingrid Betancourt: el doble juego del presidente francés Nicolás Sarkozy, Red Voltaire 26 mars.
http://www.voltairenet.org/article156192.html

[4] Ex represor argentino, integrante del Consejo de Defensa del presidente francés. Av Stella Calloni, 17 mars, 2008.
http://www.jornada.unam.mx/2008/03/17/index.php?section=mundo&article=032n2mun

[5] Paramilitärernas webbportal.
http://www.colombialibre.org/detalle_col.php?banner=6&id=16484

[6] Radiostationen Cafe Stereo.
http://ajpl.nu/Radio/

[7] Nyhetsbyrån Anncol.
http://www.anncol.eu/

[8] Santa Fe IV från år 2000.
http://www.geocities.com/proyectoemancipacion/documentossantafe/documentos_santa_fe.htm

[9] Thambs var USA-ambassadör 1986 i Colombia och myntade "Knarkgerilla" men ertappades själv som "Knarkambassadör" eftersom han och John Negroponte, nuvarande andrechef i State Departement, var spindeln i "Irangateskandalen" i kriget mot sandinisterna i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador. Överste Oliver North och exilkubanska kontrarevolutionärer smugglade knark från Centralamerika till Los Angeles och andra USA-städer där det såldes. För pengarna köptes vapen till kontrarevolutionerna i Nicaragua hos Iran, som USA hade inlett en internationell blockad mot.

[10] Bolivarianska Kontinentala Samordningen (CCB)
http://www.conbolivar.org/

[11] El Tiempo

domingo, 2 de diciembre de 2007

“Los prisioneros están sumamente desesperados”

Las FARC advertían hace tiempo sobre el estado de ánimo de los retenidos por la guerrilla

Por Dick Emanuelsson *

BOGOTA / 071201 / Ya en abril 2005 Raúl Reyes (FARC-EP) decía; “Los prisioneros están sumamente desesperados” [1]. Pero en Bogotá, el columnista Daniel Samper Pizano de El Tiempo, catalogaba [2] la declaración como “cínica” y el presidente Uribe ordenó a sus generales y aliados castrenses estadounidenses intensificar la guerra y rescatar a sangre y fuego a los prisioneros militares y rehenes civiles en poder de las FARC.

Ayer, El Tiempo publicó la carta [3] desde el cautiverio de Ingrid Betancourt, pero sin permiso de la familia. Los primos Santos, el vicepresidente y el ministro de Defensa y dueños de El Tiempo ni siquiera hicieron una llamada a la familia para pedir algo tan sagrado como su permiso. Lo sacaron a la luz pública y la familia de Ingrid manifestó:

– Era una carta para nosotros, su familia, íntima (...) Hemos pensado en una demanda penal, a la Fiscalía por esa filtración, dijo Yolanda Pulecio [4] a Radio Caracol desde Caracas.

– Dije yo no quiero que nadie vea esa carta (...) no queremos que saquen más copias. Las copias que nos dieron son muy mal tomadas, me toca leer con una lupa. Ellos (la Fiscalía) se quedaron con el original (...) la filtraron al periódico El Tiempo, añadió Pulecio.

Astrid, hermana de Ingrid, por su parte, señaló que “la trascripción está llena de errores y tergiversada, frases sacadas de contexto (...) Es una porquería lo que han sacado", según Caracol, El Fiscal General, Mario Iguarán, pidió excusas a la madre y la familia de Betancourt y prometió que investigará qué persona la filtró a la prensa y “cometió esa bajeza”, informó EFE.

La “Bajeza” de Uribe

Pero los críticos de Uribe dicen que “bajeza” ha sido el “Modus Operandi” del gobierno de Uribe contra la familia de Ingrid durante cinco años. Uribe fue capaz de presentar un montaje descarado diciendo que la guerrilla de las FARC había enviado un “mensajero” (¡sin ser detenido-Sic!) al palacio presidencial [5] en el año 2004, que decía que las FARC deseaban entregar a Ingrid cerca Leticia, en el departamento de Amazonas, por que “estaba enferma”. El mismo Uribe llamó a la mamá de Ingrid, Yolanda Pulecio, para entregar la noticia. El compañero de Ingrid, Juan Carlos Lecompte y la hermana, Astrid Betancourt, pasaron dos semanas en la selva esperando algo que nunca llegó.

Era capaz, el presidente de Colombia, de involucrar hasta el gobierno de Francia, que inmediatamente envió un avión hospital. Uribe aprovechó para matar dos moscas en un solo golpe abusando de las autoridades brasileras, ya que el avión francés aterrizó en la ciudad de Manaos sin decir por qué se quedaría dos semanas. Era la venganza de Uribe por que el gobierno de Francia se había resistido a meter a las FARC en la lista de la Unión Europea sobre grupos terroristas. Lo mismo había hecho Brasil y el presidente Lula. El montaje uribista causó problemas internacionales pero sobre todo; trauma y dolor en la familia Betancourt y la actuación de Uribe no puede ser caracterizada con otras palabras de “tortura psicológica”, dijeron varios personajes en ese entonces.

Pero ayer fue el mismo Uribe, cuando comentaba el video de supervivencia de Ingrid Betancourt enviado por la guerrilla, que acusaba a las FARC de ser torturadores:

“Especialmente en el caso de la doctora Ingrid Betancourt y del senador Luís Eladio Pérez, el video advierte torturas”.

Uribe otra vez se pone por encima médicos, psicólogos, científicos, médicos forenses, fiscales y jueces por que siempre sabe sentenciar antes de que siquiera se haya iniciado la más mínima investigación, sobre cualquiera que sea el tema. Debe ser por su alto coeficiente intelectual, dirá el primo de Pablo Escobar, José Obdulio Gaviria.

El señor Lecompte había ilustrado esto en el 2003 cuando decía a El Tiempo, que si Uribe fuera reelegido, “Ingrid y los otros secuestrados se van a pudrir siete años más en la selva”. Y yo le pregunté a Raúl Reyes si “¿esa era la perspectiva?”.

– Uno no sabe a qué se refería ese señor. Pero como no se ve ningún interés en el gobierno de Uribe por un canje, los prisioneros son condenados a vivir ahí en esas condiciones, quién sabe cuántos años más.

  • Los familiares también han clamado por recibir pruebas de supervivencia. Algunos no las han recibido en más de un año. ¿Qué puede decir usted a los familiares sobre ese tema?

– Apenas haya condiciones entregamos las pruebas de supervivencia. No se puede dar pruebas de supervivencia si eso pone en riesgo la integridad de los prisioneros. Es preferible demorar las pruebas de supervivencia pero garantizar que no estén corriendo riesgos innecesarios que las Farc no van a asumir.

“Uribe no quiere que se liberen esas personas”: Chávez

Ese peligro fue lo que comentó Chávez ayer en la clausura de la campaña por el SI en Venezuela cuando hablaba sobre la captura de los emisarios de las FARC que llevaban las pruebas de supervivencia de los que están en cautiverio:

“Ellos deben saber (el presidente Uribe y el gobierno colombiano) que al interceptar esas pruebas de vida, ponen en peligro la vida de los secuestrados”.

El mandatario venezolano agregó que “esto no es sino la demostración más de cómo el Gobierno de Colombia, el presidente Uribe, de manera inhumana e insensible no quiere que se liberen esas personas. No tiene el mínimo sentido humanitario ni el más mínimo respeto por la vida”.

Periodista amenazado

Se ve que Ingrid Betancourt “esta derrotada”, comentaba [6] el destacado periodista colombiano, William Parra, al canal multiestatal Telesur, cuando vio el video con Ingrid. Parra realizó recientemente un sensacional reportaje visual; “Voces de la Selva”, en donde entrevistó, entre varios, al capitán y Jefe de la Estación de Policía en el municipio de Florida, departamento del Valle, en el suroccidente colombiano, Guillermo Solórzano, retenido desde el pasado 4 de junio de 2007.

Parra también entrevistó y peguntó al jefe de la columna móvil guerrillera acerca los antecedentes por la captura de ese oficial, acusado de cooperar con los nuevos paramilitares, llamados “Águilas Negras”. Ahora Parra esta acusado por el máximo Jefe de la Policía Nacional colombiana de tener nexos a la guerrilla de las FARC por haberle sido permitido realizar el humanitario documental. Es notorio que el gobierno de Uribe no quiere para nada publicidad acerca el tema si no es que su régimen tiene total control sobre la documentación, pues esto afecta su reconocido narcisismo.

En conclusión, cada periodista que recibe “luz verde” para entrar al territorio insurgente, es considerado “guerrillero” por el régimen y puede, como en muchos casos recientes, correr el riesgo de ser encarcelado o asesinado por las “fuerzas oscuras” -que todos ven y todos conocen- del Estado.

Uribe ”no puede burlarse”

Y las víctimas son Ingrid y los demás seres humanos que se encuentran en cautiverio. Lentamente se va la vida, el ánimo, el apetito, las ganas y los deseos o, como dice el ex marido de Ingrid, el diplomático galo Fabrice Delloye, que sostiene que la bola está ahora en el tejado del presidente de Colombia, es Álvaro Uribe quien “tiene que darse cuenta de que es necesario el acuerdo humanitario, de que no puede burlarse de la vida de personas que se ve que están sufriendo” [7].

* Reportero en Latinoamérica

[1] por www.Betancourt.info:

http://www.educweb.org/webnews/ColNews-Mai05/Spanish/Articles/Losprisionerosestansumame.html

[2] DANIEL SAMPER PIZANO, 18-05-2005 en El Tiempo:

http://www.terra.com.co/actualidad/opinion/18-05-2005/nota231905.html

[3] 'Aquí vivimos muertos', dice Ingrid Betancourt en la carta que le envió a su madre, El Tiempo, 2007-11-30.

[4] Madre de Betancourt indignada por difusión de carta demandará a la Fiscalía, por Aporrea.

[5] Cuando Uribe recibió el emisario de las FARC en el palacio presidencial. Por La Fogata, Latinoamericana. BOGOTA / 030811.

[6] "Voces de la selva", TeleSUR logra prueba de vida de uno de los retenidos por las FARC

[7] Hijo de Ingrid Betancourt: "pruebas de vida son gracias a la mediación de Chávez", Por: MM/VTV/ABN