Offren reser sig och kräver sin rätt
<6961>
Det är en hemsk syn och smärtsamt att både se och höra vittnesmålen från offren för de transnationella bananbolagens bokstavliga förgiftning av människor, flora och fauna.
”Många av mina före detta arbetskamrater har avlidit”
Julio Rivera, 73, ser bokstavligen ut som en karta. Hela partier av kroppen är helt vita likt hyn av en albino, trots att han är ordinär nicaraguan, det vill säga mörkhyad.
– Jag arbetade 1976-78 och vi utsattes för en gul vätska som sprutades ut över bananfälten. Vid den tiden funderade man inte över riskerna med kemikalierna. Ingen av förmännen sa eller informerade eller försåg oss med skyddskläder. Men när det började klia i ögonen och på kroppen efter ett antal år kom misstankarna.
Av de fyra bröderna var Julio den ende som arbetade på bananplantagen Maria Elsa, ägt av Standard Fruit Co. Han var den ende av de fyra som drabbades av att pigmentet på halva kroppen försvann.
På grund av skadorna slutade Julio 1978. Men det var bara början. Sedan dess drabbas han av yrsel, illamående, huvudvärk. När han promenerar drabbas han lätt av kramp i knän, fötter och händer.
– Många av mina före detta arbetskamrater har avlidit, andra är rejält sjuka. Cancer, njurar, levern, huden är drabbade. Jag sover en eller två timmar när huden känns som om den skulle börja brinna. Kort sagt, livet förvandlas till ett helvete.
– Här bland de övriga kamraterna ska vi stanna tills vi uppnått en seger som åtminstone gör att vi kan lämna detta jordeliv med värdighet. Men den här regeringen vi har verkar mer vara en underavdelning till den amerikanska regeringen, nickedockor.
* * *
Juana fick livmoders- och strupcancer
Juana Palma arbetade i tio år på paketeringen i en bananplantage i länet Chinandega. Hon ligger i en hängmatta, lägrets “sängar”, och tittar upp med ett sorgset ansikte när jag sätter mig i “grannmattan”.
– Mellan 1970-1980 stod jag i paketeringen och gjorde rent bananerna, skar isär bananstockarna och klistrade på företagsnamnet. Vad vi då inte visste var att pesticiderna flödade i vattnet i paketeringen. Titta så jag ser ut, säger hon och den resignerade kvinnan med det rödfärgade håret verkar plötsligt vakna upp ur en 25 år lång mardröm.
Hennes granne lägger sig i berättelsen och säger att varje droppe som föll på huden orsakade en vit punkt efter en tid om man inte tvättade bort den omedelbart.
– Vi är också många kvinnor som opererats för cancer. Min livmoder tog de bort efter att jag fick livmoderscancer. Därefter fick jag strupcancer och de tog även bort tumören i halsen.
- Arbetsledningen, vilken skyddsinformation gav de?
– Absolut ingen alls. När vi klagade på att vi började förlora pigment och naglar sa de bara att “stackars liten”. Läkarna spelade med och sa inget alls att pesticiderna skulle vara farliga. De lokala politikerna i San Carlos sa heller ingenting.
Runt omkring oss har allt fler arbetare samlats och en efter en vill de berätta för den utländske reportern om hur de exponerades, som läkarna säger, för pesticiderna.
* * *
Både Daniel och hans söner blev impotenta
Daniel Ernesto Herrera, 50, ser klanderfri ut, på utsidan. Men han inre organ är dabbade och har lett till impotens.
– De som arbetade med mig 1970-80 är alla döda. Det är många som är “likviderade” till 100 procent i förhållandet med sin fru eller man.
Grannkvinnan tilläger att även Ernestos två söner är drabbade av “samma sjukdom”, det vill säga impotens, trots sin ringa ålder. Det är bananbolagens förbannelser över en hel yrkeskår som drabbar generationerna lång tid framöver.
– Vi vet inte om ens barn är drabbade för vi har inte pengar att gå till läkaren för att göra en hälsovårdsundersökning. Denna kostar 150 cordobas (ca 10 dollar) och en lantarbetare har inte denna summa. En ampull kostar 75 cordobas medan en injektion kostar 350 cordobas. Varifrån tar vi dessa pengar?
– Det enda som återstår är att invänta döden, sammanfattar en livstrött Ernesto Herrera.
* * *
Opererad för strupcancer
Joaquin Soto är en av de äldre männen. Men till skillnad från de andra har han en vit näsduk runt halsen trots närmare 40 graders hetta. Orsaken är att han opererades för strupcancer. Han tar bort näsduken och där finns bara ett hål rakt in i halsen.
Han rotar i sin väska och får upp en liten talapparat som han säter mot näsduken. Det är första gången jag gör en intervju med en person i denna belägenhet.
– För fem år sedan opererades jag för cancer, en konsekvens av pesticiderna. Men nu är vi mitt upp i denna kamp för att kräva vår rätt, säger han och tycker att de tolv amerikanska bananföretagen saknar hut i kroppen som gjort en motstämning mot bananarbetarna för bedrägeri.
Enligt experterna är tre län på Nicaraguas västkust drabbat av pesticiderna som i värsta fall kunde föras med vinden så långt som 20 kilometer. En av komponenterna, som Standard Fruit Co:s 17 plantager spydde ut, har en livslängd på 120-140 år. Dt gör att pesticiderna förblir i grundvatten och marker för lång tid fram över med allt vad det innebär för skador på människor, djur och flora.
* * *
Lucas förgiftades, blev krympling och sover varannan natt
Lucas Roque Parrabona är ytterligare en dramatisk syn. Fötter, ben och händer är helt förvridna och deformerade. Han sover 30 minuter varannan natt och skadorna på hans inre organ är på väg att döda honom.
– Mina ben, händer, fötter, huvud och inre organ har deformerats eller förstörts av gifterna sedan 1976, säger han och visar händerna vars fingrar spretar åt alla omöjliga håll.
– Jag var en helt normal man fysiskt sett 1970 när jag började på plantagen. Sedan 17 år sover jag varannan natt, men bara en halvtimme, resultat av kramperna som lett till deformationerna i min kropp.
Lucas arbetade med alla slags sysslor på plantagen. Men hans långsamma död bestod i att han och familjen drack av vattnet som cirkulerade i små kanaler på och utanför bananplantagen, förgiftat av pesticiderna.
– Min familj är också sjuk. Min son var som en 6 månaders bebis trots att han var 6 år när han dog, knappt utan skellett. Samma sak hände när min dotter föddes, ett stycke skinn. Därför sa läkaren att min fru inte kunde föda fler barn för det enda som skulle förlösas skulle bli ett köttstycke utan kroppsbyggnad. Det är vårt öde för min familj.
– Läkarna säger att benen i min kropp och andra kroppsdelar är förtvinande. Det är bara en fråga om när de bryts sönder. Bananförtaget säger att vi är vi försöker bluffa dem och regeringen, stället för att försvara sina egna medborgare, vågar inte säga ett knyst mot jänkarna.
