Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Panama. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Panama. Mostrar todas las entradas

lunes, 12 de julio de 2010

Brutal repression i Panamá

TEGUCIGALPA / 2010-07-11 / Sex döda och 100-150 skadade, är saldot efter att antiterroristpolisen attackerade strejkande bananarbetare, majoritet av indianer, i staden Bocas del Toro.

Den högerextrema och arbetsgivarvänliga regimen Ricardo Martinelli erkänner bara två döda. Omkring 300 har fängslats. Banarbetarfacket och det starka panamanska byggfacket SUNTRACS har gått i spetsen för protesterna mot en rad lagar som regimen vill införa som innebär att 100 års kamp för arbetsrätt elimineras. Martinelli, som är en av Panamas mäktigaste arbetsgivare, har sett chansen att från presidentposten likvidera dessa rättigheter som är ett försvar för de anställda i landet.

För att gripa och neutralisera ledarna för det utbredda motståndet mot regimen, infördes i fredags utegångsförbud i Bocas del Toro. Trots det fortsätter motståndet.

Dick Emanuelsson

viernes, 9 de julio de 2010

¿Obrero contra obrero, Honduras-Panamá?

Huelga de obreros de la construcción por condiciones dignas en Panamá que Martinelli quiere romper con 5.000 obreros hondureños

TEGUCIGALPA / 2010-07-09 / Los trabajadores panameños se enfrentan en este momento un régimen que quiere retroceder 100 años en derechos laborales. Se habla en los reportes de seis muertos y un centenar de heridos en la represión de la policía. Una treintena de dirigentes obreros son detenidos por la policía y han impuesto un toque de queda en las regiones en donde la resistencia contra el régimen es fuerte.

En un comunicado de la emisora Radio Temblor los colegas hablan que “se dieron enfrentamientos desde hace dos días entre trabajadores de la ampliación del Canal de Panamá en la provincia de Colón con unidades antidisturbios. Quienes laboran con el consorcio ‘Unidos por el Canal’ integrado por empresas españolas, italiana y panameña. Los trabajadores declararon una huelga indefinida por el pago de salarios irrisorios a los dados en la vía interoceánica, pero fueron enviados a los tribunales aplicando las leyes nefastas”.

Como todo el mundo sabe, las condiciones de trabajo en esas tareas y obras son durísimas. Pero el desempleo y los chantajes de los patronos son todavía aún más duros.

Y para romper la huelga y sobre todo, desarmar y derrotar definitivamente a la organización sindical de los trabajadores de la construcción panameña Sindicato Único de Trabajadores de la Construcción, (SUNTRACS), organización combativa y clasista en el país, pues el presidente Ricardo Martinelli propuso a su colega hondureño Porfirio Lobo enviar a Panamá 5000 obreros hondureños de la construcción. Dice un cable en la página de web de la presidencia de Lobo:

“Por otra parte, el Presidente Lobo Sosa se expresó complacido con la posibilidad de que cinco mil obreros hondureños vayan a trabajar en la industria de la construcción en Panamá con todos los beneficios sociales para los trabajadores. “Eso lo estamos afinando con las autoridades de Panamá”, añadió [1].

Como consecuencia del golpe de estado militar en Honduras, la economía esta en el suelo, un país colapsado y un galopante aumento del desempleo. La presión popular en Honduras por falta de trabajo esta tomando expresiones concretas en plantones del Ministerio de Trabajo, protestas callejeras, huelgas de hambre. Y eso mientras los pobres en el país gritan en alto por falta de un techo digno para millones de hondureños.

Este país contrasta que cuando estaba el derrocado Manuel Zelaya en el poder que estimulaba la construcción dando créditos a los pobres para construir su casa o mejorarla.

Encima toda esta dramática situación, el prolongado régimen del golpe de estado no quiere definir el salario mínimo. Mientras Zelaya lo decretaba el 24 de diciembre ante la intransigencia posición patronal que ahora lo quiere congelar por tres años, Pepe Lobo y su ministro de trabajo, Felícito Ávila, ex secretario general de la central obrera CGT, dilata y dilata la decisión del tema que ya casi lleva siete meses sin definición. Claro, ¿como puede ser de otra forma si este es un gobierno títere de los oligarcas hondureños?

OBRERO CONTRA OBRERO


‘Pepe’ Lobo prefiere y ve la oportunidad de enviar 5000 obreros hondureños para aliviar la tensión y la presión en Honduras. Al mismo tiempo le da una mano al empresario y explotador de trabajadores, Ricardo Martinelli, para que este, con 5000 obreros hondureños, pueda romper la huelga en la zona del canal de Panamá. Eso se llama solidaridad de clase.

¿Y donde esta la solidaridad de clase entre los trabajadores hondureños y panameños?
¿Qué dirán los dirigentes sindicales hondureños y los líderes de la Resistencia Popular ante los hechos sangrientos en Panamá?

Es ahí donde entra la obra y la lucha del general Francisco Morazán de una Centroamérica unida, que esta más viva que nunca.

[1] Presidente Lobo Sosa: “Estamos dentro del SICA, esa es la realidad”
Miércoles, 30 de Junio de 2010
http://www.presidencia.gob.hn/noticias/presidente-lobo-sosa-estamos-dentro-del-sica-esa-es-la-realidad

lunes, 24 de marzo de 2008

Nace un nuevo gigante sindical en América Latina

Entrevista con Víctor Báez, secretario general de la Organización Regional Interamericana de Trabajadores (ORIT) ante la unificación con CMT, Confederación Mundial del Trabajo en la nueva internacional CONFEDERACIÓN SINDICAL INTERNACIONAL (CSI).

Por Dick Emanuelsson*

La unión de las dos internacionales sindicales constituye un nuevo paso importante en la unificación del movimiento sindical mundial.

Entre el 27 y 29 de marzo se reunirán en Panamá para la creación de la Confederación Sindical de Trabajadores/as de las Américas (CSA).

VÍCTOR BÁEZ, que es secretario general de la ORIT, Organización Regional Interamericana de Trabajo, afiliada en la internacional CIOSL, subraya que la fusión con CLAT, Central Latinoamericana de Trabajadores, abre una nueva perspectiva en el sentido que adquiere mucha más fuerza en la lucha contra el modelo neoliberal.

También introduce un nuevo ingrediente; las Multilatinas, empresas y poderes multinacionales de origen latinoamericano que han surgido por su poderío económico. Los obreros de la construcción en Panamá han vivido en carne propia las consecuencias de su ofensiva antisindical y antiobrera, imponiendo sindicatos “amarillos” y el sicariato que entre agosto de 2007 hasta ahora ha cobrado la vida de tres obreros en la cintura de América.

* * *

Dick Emanuelsson: En todo el mundo se ha iniciado un proceso de unificación de las dos centrales sindicales internacionales, CIOSL y CMT. ¿Cómo va el proceso en América Latina?

Victor Báez: El proceso no es solamente latinoamericano, sino de todas las Américas. Las organizaciones sindicales de Canadá y Estados Unidos también están participando del mismo. El Congreso de unificación será llevado a cabo en Panamá, los días 27,28 y 29 de marzo de 2008. El 26 de marzo tendrán lugar los congresos de disolución de la ORIT y de la CLAT. Al día siguiente nacerá la Confederación Sindical de Trabajadores/as de las Américas (CSA). Pero también participarán otras organizaciones que se han mantenido independientes hasta el momento y que se afiliaron a la nueva internacional (CSI), como la CUT de Colombia y la CTA de Argentina, entre otras. Es decir, ésta es una nueva central de trabajadores y trabajadoras, superadora de esa guerra fría que tanto ha perjudicado a los trabajadores y trabajadoras en la historia reciente.

Hubo mucho debate y muchas reuniones nacionales, subregionales y regionales para llegar a la CSA. Nadie dejó de ser invitado. No fue un proceso sectario ni mucho menos. Por otro lado, nadie puede obligar a nadie a formar parte de un emprendimiento como éste, pero a la vez, nadie puede pedir que esperemos a que absolutamente todos y todas estén de acuerdo para formar la CSA.

De lejos ésta será la organización continental más representativa de los y las trabajadores(as) del Continente. Lo decimos con todo respeto, pero a la vez tendrá la apertura suficiente como para seguir trabajando con las centrales que no estén afiliadas o que estén afiliadas a otras organizaciones, en torno a temas comunes, como por ejemplo lo hicimos en el combate contra el ALCA, el neoliberalismo, la falta de libertad sindical en varios países, etc.

Debe fortalecerse el movimiento de trabajadores/as en las Américas. Eso puede hacerse mejorando los números de afiliación, por un lado, pero por otro creando una sintonía estratégica, reivindicativa y propositiva del movimiento sindical desde Alaska hasta Tierra del Fuego.

D.E.: Hace un mes fue baleado y muerto un activista sindical de la construcción por un policía panameño, el tercer muerto de ese gremio en medio año. La protesta fue por la muerte de 29 obreros accidentados en el 2007 en Panamá. ¿Cómo ha sido el desarrollo en América Latina y el Caribe de la estadística de accidentes y muertes a raíz de la inseguridad en el trabajo?

V.B.: El SUNTACS, Sindicato a quien pertenecen los muertos, tiene todo nuestro respeto por su historial de lucha sindical. Nosotros, junto al movimiento sindical internacional, hemos reaccionado enérgicamente contra todos esos asesinatos frente al gobierno de Panamá. Ahora, con relación a la inseguridad en el trabajo, este es un mal endémico en el continente. Se concentra en las actividades vinculadas a la agricultura (exposición a agrotóxicos), construcción civil (ausencia de protección y de medidas de seguridad en las empresas), industria minera en general, pero también ha ido aumentando para los/las trabajadores del sector informal de la economía porque no tienen protección alguna.

En el movimiento sindical estamos luchando todos los días con eso, para hacer adoptar y cumplir las legislaciones nacional e internacional existentes. Pero la solución, además del fortalecimiento sindical y la capacitación de los trabajadores y trabajadoras, es tener políticas públicas que obliguen a las patronales a adoptar las medidas de protección a los trabajadores. Hace falta incluso modificar la visión de los gobiernos y los Estados. En la mayoría de ellos, los accidentes se ven solamente desde el punto de vista de la compensación monetaria, lo cual forma parte del negocio y del lucro a expensas de los derechos de los trabajadores. Hace falta ver la seguridad en el trabajo como parte integral del derecho a la seguridad social de los/las trabajadores.

D.E.: El conflicto de Panamá también ha tenido que ver con la lucha contra las transnacionales que intentan introducir un sindicato amarillo. ¿Cómo ha sido afectado el movimiento sindical organizado por esa modalidad en el continente?

V.B.: Eso es cierto. Las multinacionales quieren establecer sus propias reglas, aun por encima de las leyes nacionales y generalmente lo hacen. No importa el origen de ellas. Las multinacionales norteamericanas tienen una tradición de no respetar los derechos de los trabajadores en su propio país. La AFL-CIO está promoviendo una ley al respecto en los Estados Unidos. Las multinacionales europeas tienen fama de respetar a los trabajadores en Europa, pero aquí hacen todo lo contrario. Ni hablar de las asiáticas. Pero están surgiendo también multinacionales de origen latinoamericano, que llamamos nosotros de multilatinas, que tienen el mismo comportamiento. Generalmente reprimen todo tipo de organización sindical o crean sindicatos amarillos.

No puedo dejar de mencionar aquí la modalidad de “contratos de protección” que existe en México, donde unos cuantos sindicalistas corruptos venden contratos colectivos a las empresas nacionales o multinacionales y los trabajadores no tienen el derecho de conocer el contenido de ese contrato ni tampoco de formar un sindicato auténtico, una vez que fue firmado el contrato de protección que protege a las empresas.

Sin embargo, no quiero describir solamente el problema. Los tratados de “libre comercio” y sobre todo los de “libre inversión” que son los brazos largos del modelo neoliberal, buscan precisamente eso, que las empresas hagan lo que quieran en los países, sin importar las consecuencias. Esta es una de las razones por la que nos hemos opuesto al ALCA, al CAFTA y a cualquier tratado de este tipo. En los acuerdos de asociación promovidos por Europa, nos preocupa también el capítulo de libre comercio que es exactamente igual al que promueve Estados Unidos. Esto lo estamos hablando justamente con la Confederación Europea de Sindicatos (CES).

Casualmente, en el Congreso de fundación de la CSA estaremos lanzando una campaña por la libertad de organización y el derecho a la negociación colectiva.

Finalmente, quiero hablar sobre el diálogo social. La ORIT tiene una posición dura al respecto y la misma continuará en la CSA. Algunos dicen que en el continente ha progresado el diálogo social. Nosotros creemos que no y creemos que quien dice eso, miente. No podemos decir que el diálogo social progresa porque fueron formadas unas cuantas comisiones tripartitas en varios países. La realidad es que en muchos países de América Latina están asesinando cada día sindicalistas y/o sindicatos. ¿Puede haber diálogo social en esas condiciones? Nosotros insistimos en que no. Colombia, Guatemala, El Salvador, Paraguay son algunos de esos ejemplos de asesinatos diarios de organizaciones sindicales y/o de activistas o dirigentes.

D.E.: En general, ¿cómo ve la ORIT la situación en América Latina? ¿Cómo se analiza la formación de los gobiernos elegidos por sus pueblos como una alternativa o vía contra el modelo neoliberal, países como Venezuela, Bolivia, Nicaragua?

V.B.: En la ORIT pensamos que, para los/las trabajadores(as), no puede ser indiferente que haya un gobierno de izquierda o progresista o un gobierno de derechas. No puede ser igual para nosotros Tabaré Vázquez a Uribe. Para nosotros Uribe es un enemigo declarado de la clase trabajadora, junto a otros gobiernos de derecha como el de Tony Saca, por ejemplo. Los gobiernos progresistas o de izquierda tienden a realizar esfuerzos políticos y políticas públicas, defendiendo, creando y materializando derechos sociales. En muchos casos, para ser claros, nos gustaría igualmente que fueran más lejos de lo que están yendo, en la profundización de los cambios que han prometido. Pero, de todas formas, la reducción de las desigualdades no puede limitarse a las políticas sociales. En nuestra Plataforma Laboral de las Américas reivindicamos un desarrollo sostenible que está vinculado a una familia de conceptos, como el pleno empleo, trabajo en condiciones dignas, sociedad sin excluidos, reformas no neoliberales del sistema de protección social para incluir a más gente, etc.

Por último, la propia CEPAL ha hecho un ejercicio para el 2007, que acaba de conocerse. Los gobiernos de Brasil y Uruguay no solamente han disminuido el desempleo, sino que han aumentado la protección social.

No obstante, esperamos que esos gobiernos profundicen más y por ello, el movimiento sindical debe empujarlos a hacerlo.

D.E.: ¿Los desafíos para el movimiento sindical? ¿Cómo ampliar el trabajo para que se incorporen los movimientos sociales en el trabajo que en América Latina tiene una incidencia en varios países?

V.B.: Vamos por partes. Creemos que uno de los principales desafíos del movimiento sindical es una revisión de sus estructuras, para ser en lo interno más democrático, más participativo, más incluyente y, por ende más representativo. Esa es una de las tesis del Congreso fundacional de la CSA. Debemos incluir más jóvenes, más mujeres, más sectores no tradicionales del sindicalismo. En muchos países hay que superar el modelo de sindicato por empresa, por ejemplo.

Hay que tender puentes para superar los efectos de esa guerra fría que dividió al debilitado movimiento sindical de América Central, por ejemplo. Debe haber una complementación entre lo que hace la CSA con lo que hacen las articulaciones sindicales subregionales en el área andina, América Central, Cono Sur y Caribe y también como lo que hacen las centrales a nivel nacional. Debemos promover la unidad. Hay países donde existen más de 20 centrales obreras, con un movimiento obrero pequeño y debilitado. Es imposible seguir en esas condiciones.

Pero por otra parte, hay que aumentar la calidad política. El movimiento sindical de las Américas forma parte de un movimiento sindical internacional y debe influir en él con las aspiraciones de los/las trabajadores/as de esta parte del mundo. Como organización continental nos debe preocupar lo que pasa en el mundo, en la OMC y sus consecuencias para nuestros países, por ejemplo. No podemos quedarnos mirando mientras los sindicatos de los países desarrollados discuten estos temas. El nuevo internacionalismo sindical que se busca con la creación de la CSI y con la fundación de la CSA exige mayor participación de las organizaciones regionales como la nuestra.

Los desafíos externos son el combate al neoliberalismo, a los tratados de libre comercio, vengan de donde vengan, al trabajo infantil y sus causas, a las discriminaciones. Queremos un modelo alternativo al que quieren imponernos las potencias con sus tratados librecambistas, porque más allá de lo que digan las leyes, que son importantes, la verdadera garantía para el respeto y conquista de nuestros derechos es el modelo económico y social que nos demos en nuestros países y regiones. Todo esto está en el programa de acción de la CSA.

Ahora, con relación a los movimientos sociales, desde la ORIT y en el futuro desde la CSA, seguiremos trabajando con ellos y junto a ellos. La ORIT ha sido fundadora de la Alianza Social Continental que ha tenido un destacado papel en la lucha contra el ALCA y en otros terrenos. Ya lo hemos estado haciendo y lo seguiremos haciendo. Creemos profundamente en una política de alianzas con otros sectores de la sociedad como el de los campesinos, las mujeres, las organizaciones indígenas, de Derechos Humanos, etc., que buscan las mismas cosas que nosotros buscamos.

=======

*Dick Emanuelsson es corresponsal sueco que cubre America Latina desde el 1980.


lunes, 19 de noviembre de 2007

”Historisk seger” för skadade bananarbetare

­­<3338>

TEGUCIGALPA / 071120 / Det transnationella företaget Dole Food Co. Inc. dömdes av en jury i Los Angeles, USA, den 5 november att betala sex nicaraguanska lantarbetare skadestånd på mellan 311,200 till 834,000 dollar, sammanlagt cirka 22 miljoner svenska kronor. Och det är bara en början för Dole på tusentals andra fall.

Domslutet bygger på anklagelser om att Dole utsatte de sex lantarbetarna för exponering av kemikalien Nemagón/DBCP [1] som förbjöds 1977 i USA men som fortsatte att användas i flera år av bananbolagen i Centralamerika. Domstolen konstaterade att de sex arbetarna hade blivit sterila som konsekvens av exponeringen.

– För första gången i en lång rättsprocess har en USA-jury dömt till förmån för bananarbetare som exponerats av Nemagón och mot företag som köpte och applicerade växtgifterna, säger Orlando Barrantes, ordförande för de costarrikanska bananarbetarnas fackförbund CONATRAB.

Fackledaren har, precis som i Nicaragua, fört en lång och bitvis bitter strid mot Dole och andra bananbolag i Costa Rica och har flera gånger utsatts för såväl mordattentat som hot om fängelse. Barrantes anser att juryns utslag den 5 november var en ”historisk seger”.

Den halvmiljon dollar i ersättning i genomsnitt för de sex arbetarna som juryn anser vara en rimlig ersättning för de obotliga och oåterkalleliga skador växtgifterna åsamkade arbetarna, står i en naken kontrast till vad Dole, eller Standard Fruit, som företaget hette på 1970- och 80-talet, föreslog de skadade arbetarna. Jag minns Armando [2], en äldre bananarbetare vid den honduranska atlantkusten som tvingades till att amputera sin penis efter att han hade i flera år hade stått i bananplantagernas diken med vatten upp till midjan och arbetat med dränering. Pesticiderna hade trängt in i urinröret och gett honom cancer. Han och 2.500 skadade bananarbetare i Honduras erbjöds 100 dollar [3] i ”sveda och värk” av Standard Fruit. Arbetarna undertecknade ett dokument där de för all framtid inte kunde åberopa ekonomiska krav på företaget för eventuella yrkesskador. I Costa Rica erbjöd och betalade Dole 358 dollar.

Dole dolde farorna

– Dole skräms inte av smutsiga anklagelser och bedrägliga stämningar. De sex fällande domarna är helt felaktiga och resultatet av skräpvetenskap, råa känslovädjanden och falska vittnesmål, sa Doles vice styrelseordförande C. Michael Carter i en vresig kommentar av domen. Men juryn ansåg att Dole medvetet och aktivt dolde farorna om Nemagón för sina arbetare.

Arbetarnas advokater och Stephenie Hendricks från nätverket och stödorganisationen för pesticidernas offer, the Pesticide Action Network North America, är euforiska över domen:

– Det är skönt att beskåda rättvisa, det är ett hoppingivande tecken, sa de till Los Angeles Times.

Dow Chemical varnade

Doles leverantör av DBCP var det ökända Dow Chemical Co. I mitten av 1970-talet hade Dow Chemical varnat Dole för de faror som är förenade med DBCP. Dow ville upphöra med produktionen men Dole pressade kemiföretaget att leverera en halv miljon gallon (1 gallon=3,5 liter) som applicerades på företagets plantager i Centralamerika.

– Fallet med Nemagón är den värsta arbetsrättsmedicinska tragedin i världen, hävdar Barrantes.

Men han är optimist, 2300 av hans skadade kamrater har via advokatbyrån Provost & Umphrey stämt Dole i Los Angeles, fall som kommer upp inom kort.

Dick Emanuelsson

Fotnoter:

[1] När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagón (DBCP), av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/nr-usa-fretagen-hemlighll.html)

[2] Bananpesticiderna tvingade Armando amputera sin penis, Av Dick E.
http://dickema24.blogspot.com/2007/11/bananpesticiderna-tvingade-armando.html

[3] ”Det är Davids kamp mot Goliat”: Standard Fruit Co betalade skadestånd på hundra dollar för ett förstört liv”, av Dick E.
(http://dickema24.blogspot.com/2007/11/det-r-davids-kamp-mot-goliat-standard.html)

Läs mer om Doles miljömord på centralamerikanska bananarbetarna och Chiquitas finansiering av paramilitärer i Colombia: http://dickema24.blogspot.com/search/label/banan


Avtal för skadade bananarbetare i Nicaragua

<1376>

BOGOTA / 050507 Efter 940 döda och uppnår de pesticidskadade bananarbetarna i Nicaragua ett preliminärt avtal med regeringen. Som LO-Tidningen rapporterade om i ett reportage förra året har närmare tio tusen bananarbetare skadats svårt av växtgiftet Nemangon. Detta sprutades urskillningslöst över de amerikanska bananplantagerna från mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet.

Hittills har 940 av de skadade arbetarna avlidit som en följd av skadorna. De övriga lider av svåra kroniska smärtor i kroppen. Sterilitet och impotens är annars den vanligaste skadan.

Avtalet med regeringen handlar om en liten pension, skriver journalisten Jorge Capelan från Managua. Bananarbetarna ockuperade under 55 dagar parken framför Nationalförsamlingen förra året och återupptog sedan början av mars sin förtvivlade protest för människovärde. Avtalet öppnar också för miljöprojekt i den förgiftade regionen Chinandega. Forskarna beräknar att det tar 120 år att bryta ner pesticiderna som gått ner i grundvattnet och förgiftat ett helt län.

Även om ett avtal nu reglerar frågor som pension och hälsovård återstår den juridiska konflikten med tolv USA-företag som Dole, United Fruits Co, med flera. Bananarbetarna kräver miljonbelopp men hittills har de multinationella företagen vägrat gå med på kraven. Under tiden dör arbetarna, en efter en.

Dick Emanuelsson

Bananarbetare stämmer USA-företag för miljömord

<1248>

BOGOTA / 040213 / Tusentals centralamerikanska bananarbetare utsattes sedan 1957 för ett veritabelt miljömord.

Det menar Jacinto Obregón, en av advokaterna som försvarar tusentals bananarbetare från Nicaragua, Costa Rica, Honduras, Panama och Guatemala. Tolv USA-företag, bland dem Chiquita och United Brand, står i USA åtalade för att medvetet ha exponerat sina anställda med växtgiftet Nemagón och Fumazone.

Advokatkollektivet Provost and Umphrey (USA) har stämt de tolv företagen på sex miljarder dollar i skadestånd till närmare tio tusen arbetare. Men företagen har inte blivit svaret fattigt utan gjort en motstämning på 17 miljarder dollar med argumentet att arbetarna har organiserat sig, gjort kollektiva anmälningar och lämnat falska uppgifter.

Tusentals nicaraguanska bananarbetare demonstrerade förra veckan från olika delar av Nicaragua och strålade samman framför USA-ambassaden i huvudstaden Managua. Där krävde de att USA-företagen ska göra rätt för sig och betala ut skadestånd till de arbetare som exponerades under över fyra decennier. USA betraktade Centralamerika som sin egen ”bakgård” eller så kallades dessa länder också föraktfullt för ”bananrepubliker”. Nu kräver offren upprättelse.

Dick Emanuelsson

– USA-bolagen har mördat dessa tusentals vandrande vålnader

<5236>

MANAGUA 2004-0311 / Fjorton bananbolag krossade deras drömmar och framtid.

Först blir jag konfunderad när jag ser massan av tusentals människor i hängmattor i parken framför Nationalförsamlingen. Är det bönder som fördrivits från sina gårdar eller kooperativ som privatiserats av den nyliberala regeringen Bolaño, tänker jag. Men svaret från en äldre man tänder ett ljus.

– Vi är 5.000 bananarbetare som marscherat från bananplantagerna på västkusten för att regeringen ska ge oss stöd i vår stämning mot bananbolagen från USA. Men han vill inte ens ta emot oss, säger den indignerade mannen.

Dessa tusentals människor, som utsatts för pesticider som Di Bromo Cloro Propano, även kallat Nemangón och Fumazone, är bokstavligen förstörda människor, både fysiskt som själsligt. Cancer, förlorat pigment, förstörda njurar eller levrar men även sterilitet och sexuell impotens har medfört att hundratals, förmodligen tusentals centralamerikanska familjer har slagits sönder av frustration, desperation och förtvivlan när relationen kvinna/man har likviderats av USA-bolagets utspyende gifter.

Kvinnan ”brinner” av smärta vid orgasm

– De manliga kamraterna skäms djupt för att berätta att de sexuella relationerna inte längre fungerar. Och du kan tänka dig att när en man i 30-årsåldern, i vårt machoklimat inte kan få erektion, då är det ett dråpslag.

– Men även kvinnorna är drabbade. Många läkare har förbjudit kvinnorna att ha sex ned sina män. Just när kvinnan upplever orgasmen upplever kvinnan i stället något som de liknar vid att de brinner upp av smärta.

Det säger Victorino Espinales Reyes, ordförande för bananarbetarnas förening, ASOTRAEXDAN. De Drabbades förening.

Han bekräftar bilden av det latinska machotänkandet att en kvinna som inte kan ha sexuella relationer med sin man, då duger hon inte längre. Men det är ömsesidigt.

– USA-bolagen har mördat dessa tusentals vandrande vålnader, tillägger han.

Giftet trängde in i porerna

Under drygt 25 år besprutades bananplantagerna med de nämnda växtgifterna som utrotade allt liv i naturen, med undantag för bananen. Fjärilar, maskar, blommor, allt dödades av kemikalierna.

Fälten besprutades såväl manuellt som via flyg under natten eftersom pesticiderna förångades om temperaturen översteg 27 grader. Vid 4-tiden på morgonen, två timmar innan tusentals arbetare gick in mellan bananträden för att hugga ner frukterna eller för att göra underhåll, droppade Nemangonen ner från de breda bananbladen och exponerade på detta sätt de omedvetna arbetarna. I många fall dröjde det ett decennium innan de inre organen som lever, njure eller benstommen i kroppen sakta eller snabbt började brytas ned.

Men inte bara männen som högg ner bananstockarna drabbades. Även kvinnorna vid paketeringen, där bananklasarna tvättas rena i jättelika kar med olika kemikalier för att hålla bananerna färska fram till sin destination, även här utsattes kvinnorna för pesticiderna som tvättades bort av kvinnorna. Giftet trängde in i kvinnorna vars porer i den 40-gradiga hetan var öppna och därmed mottagliga för United Fruits Companys dödliga medel.

– År 2000 genomförde vi en undersökning som visade att 33,5 procent av kvinnorna hade drabbats av cancer i den 3:e slutliga fasen. FN:s hälsovårdsenhet visar att normalkvinnan redovisar en cancerfrekvens på 1-1,5 procent. Hos oss och för våra kvinnor är det en mänsklig katastrof.

Företaget dömdes i USA

Bananarbetarnas ledare säger att egentligen borde ytterligare en stämning göras mot bananbolagen från de 4000 bananarbetare som just nu arbetar och som är drabbade av exponeringen.

Victorino Espinales misstänker att det kan vara så många som 12.000 arbetare som är drabbade. Men dessa arbetare kan inte stämma bolagen så länge sjukdomarna inte har brutit ut.

– Vi är 20.000 arbetare som är direkt drabbade. Men de nya, de 12.000 arbetare i åldern 16-25 år, arbetar med 32 kemikalier varav vi anser att minst åtta av dessa har samma bakgrund som Nemangón. Vad betyder det? Jo att massakern över våra kamrater kommer att fortsätta. Om 10-12 år är det deras tur att befinna sig här för att kräva sin rätt.

Dessa personer arbetar för Chiquita Brands Co men har inga försäkringar eller liknande, de är helt oskyddade, uppger Espinales.

Men inte bara människorna och djuren är drabbade. Hela miljön i de områden där USA-bolagen har exploaterat bananproduktionen är utsatt för giftkriget. Därför borde bolagen också stämmas för miljömord, menar bananledaren.

– Samma företag dömdes i USA av en federal domare att betala 60 miljoner dollar för att avgifta 25 vattenkällor som företaget hade förorenat under bara två års tid med samma pesticider som de har förgiftat nästan tre län i Nicaragua under 30 år!

Giftet kvar i 120 år

Ytterligare en komponent som bolagen har använt lever i jorden mellan 120-140 år. Under den tiden är det inte rekommendabelt att odla något.

För det andra kräver vi att bolagen meddelar att de är beredda att inleda förhandlingar med oss om skadestånd för decennier av giftkriget mot oss.

– Får vi inte i genom dessa krav så rör vi oss inte ur fläcken. Tvärtom, vi kommer att ta hit mer och mer kamrater. Då får vi se vad presidenten gör med så mycket folk från bananregionerna.

Dick Emanuelsson

En kronologisk ordning och ett axplock av USA-företagens intriger och ägarkoncentration

Dole Food Company, Inc. grundades 1851 på Hawai. År 2002 hade bolaget en omsättning på $4.4 billion dollar. Det är den största försäljaren av färska frukter, grönsaker samt snittblommor. De säljer också ett stort antal paketerade eller frysta livsmedel. Dole har affärer i 90 länder och har 33.000 fast anställda och 24.000 säsongs- eller temporärt anställda.

1962: United Fruit skapar det kända klistermärket med etiketten ”Chiquita”.

1963: Herbert Cornuelle blir ny styrelseordförande för United Fruit Company som köper upp A&W Root Beer Company, Foster Grant.

1964: Castle and Cook köper upp “Vaccaro” som i sin tur äger Standard Fruit).

1967: Castle & Cooke Corporation köper upp Standard Fruit och Steamship Company.

1973: För första gången i historien placeras företaget Dole på första platsen i USA med 45 procent av försäljning av bananer och förpassar United Brands till andra plats med 35 procent av marknaden.

1983: United Brands ramlar ner till tredje platsen medan Del Monte och Standard Fruit tar hand om de två första platserna.

1985: Affärsmagnaten David Murdock köper Castle and Cook som i sin tur är ägare av Standard Fruit och döper det nya företaget till Dole Corporation.

1989: Konkurrenten Carl H. Lindner bestämmer sig för att byta namn på United Brands Company till Chiquita Brands International Incorporated.

1990: Chiquita intar första platsen som bananproducent och försäljare (33%) och förpassar Dole till andra platsen med 22%.

Under 1990-talet har USA-företagen, med aktiv uppbackning av de olika regeringarna från Bush till Clinton, tagit strid med EU:s beslut att införa tullavgifter på USA-bananer.

Dick Emanuelsson

Källa: http://www.unitedfruit.org/chronology.html

Massakrer och statskupper i ”företagsfrihetens” namn

<3541>

MANAGUA 2004-0316 / Vad är Dole, United Fruit, Standard Fruit, Castle and Cook, United Brands, Chiquita Brands och vad gör de på “USA:s bakgård”?

I rubriken ovan är det lätt att bli förvirrad. Ett antal USA-företag med olika historia men ofta med samma ägare.

Så kan man beskriva det ibland korsvisa ägandet mellan de företag som intrigerat i både statskupper som blodbad i Centralamerika, även kallat ”USA:s bakgård”.

United Fruit Co krävde att den konservativa colombianska regeringen skulle skicka armén på bananarbetarna i länet Magdalena vilket också skedde. 1928 slaktades närmare 3.000 bananarbetare, deras barn, fruar och gamla för att bananarbetarna hade krävt att deras slavlöner skulle höjas några pesos. Med bibeln i hand vädjade de till armésoldaterna att inte öppna eld, vilket ändå skedde.

Samma historia har ägt rum i Honduras och Guatemala. I det sistnämnda landet genomfördes en blygsam jordreform 1952 (Decreto 900) av den progressive presidenten Jacobo Arbenz.

209 842 tunnland obrukad mark i United Fruits ägo konfiskerades till ett pris av 672.572 dollar, vilket var det taxeringsvärde som bolaget hade uppgett i sin skattedeklaration.

”Marxistiska tentakler i Centralamerika”

USA-företaget och USA-myndigheterna igångsatte en psykologisk krigföring utan like. USA:s utrikesminister John Foster Dulles skickade en not till Arbenz där han klagade över att ersättningen för den konfiskerade landarealen var för liten.

John Peurifoy, USA:s ambassadör i Guatemala City, sa i ett kongressförhör i USA att ”Guatemala sprider sina marxistiska tentakler i Centralamerika”. Arbenz anklagades också för att ha planerat jordreformen i Moskva.

I mars 1954 uttalade OAS, De Amerikanska Staternas Organisation, sin oro över den ”kommunistiska infiltrationen” på kontinenten. Arbenz föreslog Honduras en icke-angreppspakt, vilket den honduranska regeringen avvisade.

Från militärbaser i Nicaragua attackerade den guatemalanska översten Carlos Castillo Armas (http://www.unitedfruit.org/castillo.html) sitt eget land under förevändningen om ”ett frihetskrig mot kommunismen”. Den planerade militära operationen fick genast CIA:s, USA:s och de centralamerikanska regeringarnas stöd. Castillo lyckades tvinga Arbenz i exil och omedelbart upphörde också de lagliga aktionerna mot United Fruit Co som jordreformen.

Den 13 juli erkändes kuppöverstens regeringsjunta av USA:s president Dwight Eisenhower.

Che och Fidel

Che Guevara, som befann sig i Guatemala under dessa år som arbetande läkare och bokförsäljare(!) beskrev statskuppen som en illustration om att genomgripande sociala och ekonomiska förändringar i Latinamerika bara är möjliga genom en väpnad resning och revolution. Han anmälde sig frivilligt för att med vapen slå tillbaka överste Castillo.

Men när nederlaget var ett faktum flydde han till Mexiko där han träffade en annan person som skulle gå till historien; Fidel Castro. I Mexiko planerade de återtåget till Kuba för att den 1 januari 1959 störta ”USA:s man på Kuba”, diktatorn och sergeanten Fulgencio Batista. Che Guevara gick in i staden Santa Clara som befriades den 8 januari 1959.

Den 8 oktober 1967 avrättades Che av den CIA-stödda bolivianska armén när han ledde en grupp revolutionärer med målet att ”skapa en, två och fler Vietnam”.

Dick Emanuelsson

”Det är Davids kamp mot Goliat”: Standard Fruit Co betalade skadestånd på hundra dollar för ett förstört liv

<2109>

HONDURAS 2004-0315 / De 20.000 nicaraguanska arbetarna kräver sex miljarder dollar i skadestånd av de 14 USA-bolag som stämts av arbetarna. Det har en stenhård dust att utkämpa mot de transnationella bolagens smarta advokater.

I Honduras köpte sig Standard Fruit Co sig fritt från allt ansvar som cancer, sterilitet, impotens och det mänskliga helvete som tusentals bananarbetare och deras familjer upplevde under decennier för ett hundra (100) dollar. Två tusen honduranska kvinnor drabbades också av pesticiderna men fick inte ett öre i skadestånd.

Advokat Enrique Flores var verksam under hela den juridiska processen mot Standard Fruit Co under 1990-talet. Och han är lika kritisk som kollegorna i Nicaragua mot USA-företagens agerande som han betecknar som skamlöst.

– Drygt två tusen bananarbetare som också deltagit i stämningen men som det inte kunde påvisas att de hade blivit sterila, fick en spottstyver, 100 dollar, och via sin namnunderskrift på checken avsade sig alla framtida ekonomiska krav på företaget. Företaget lurade helt enkelt arbetarna och facket genom att påstå, att det enda sätt att få ut skadestånd i USA var att dra tillbaka sin stämning mot Standard Fruit Co, uppger Flores.

Vilka erfarenheter kan han som advokat dra av de honduranska erfarenheterna och vilka lärdomar kan dessa ge till de nicaraguanska bananarbetarna i sitt mål mot USA-företagen?

– De behöver stöd, både nationellt som internationellt. Om de lyckas att undvika att isoleras och splittras så har de stora utsikter att vinna processen. Företagets försvarsadvokater har just riktat in sig på att ”köpa” ledarna, utse dem som arbetarnas representanter, isolera arbetarna för att därefter splittra dem.

– Det är också viktigt att det utövas påtryckningar på internationella människorätts- och fackliga organisationer. Det faktum att arbetarna i vissa mål har fått till stånd en förlikning i USA-domstolar, betyder inte att respektive land ska ge upp sin nationella suveränitet och överge sina medborgare.

– Det här är Davids kamp mot Goliat. Men för den skull är det viktigt att inte ge efter, även om de transnationella bolagen är gigantiska motståndare. Det är ett krig som är värt att utstå.

Dick Emanuelsson

OFFREN FÖR NEMAGON: “HUDEN KÄNNS SOM OM DEN BRINNER”

Offren reser sig och kräver sin rätt

<6961>

MANAGUA 2004-0311 / Fjorton nordamerikanska bananbolag är stämda av tusentals centralamerikanska bananarbetare som utsattes för ett veritabelt giftmord från 1958 till 1993. Latinamerikareportern DICK EMANUELSSON, har träffat några av dem framför Nicaraguas parlament. I 42 dagar har de ockuperat parken för att få hjälp av presidenten i sin kamp för upprättelse.

Det är en hemsk syn och smärtsamt att både se och höra vittnesmålen från offren för de transnationella bananbolagens bokstavliga förgiftning av människor, flora och fauna.

”Många av mina före detta arbetskamrater har avlidit”

Julio Rivera, 73, ser bokstavligen ut som en karta. Hela partier av kroppen är helt vita likt hyn av en albino, trots att han är ordinär nicaraguan, det vill säga mörkhyad.

– Jag arbetade 1976-78 och vi utsattes för en gul vätska som sprutades ut över bananfälten. Vid den tiden funderade man inte över riskerna med kemikalierna. Ingen av förmännen sa eller informerade eller försåg oss med skyddskläder. Men när det började klia i ögonen och på kroppen efter ett antal år kom misstankarna.

Av de fyra bröderna var Julio den ende som arbetade på bananplantagen Maria Elsa, ägt av Standard Fruit Co. Han var den ende av de fyra som drabbades av att pigmentet på halva kroppen försvann.

På grund av skadorna slutade Julio 1978. Men det var bara början. Sedan dess drabbas han av yrsel, illamående, huvudvärk. När han promenerar drabbas han lätt av kramp i knän, fötter och händer.

– Många av mina före detta arbetskamrater har avlidit, andra är rejält sjuka. Cancer, njurar, levern, huden är drabbade. Jag sover en eller två timmar när huden känns som om den skulle börja brinna. Kort sagt, livet förvandlas till ett helvete.

– Här bland de övriga kamraterna ska vi stanna tills vi uppnått en seger som åtminstone gör att vi kan lämna detta jordeliv med värdighet. Men den här regeringen vi har verkar mer vara en underavdelning till den amerikanska regeringen, nickedockor.

* * *

Juana fick livmoders- och strupcancer

Juana Palma arbetade i tio år på paketeringen i en bananplantage i länet Chinandega. Hon ligger i en hängmatta, lägrets “sängar”, och tittar upp med ett sorgset ansikte när jag sätter mig i “grannmattan”.

– Mellan 1970-1980 stod jag i paketeringen och gjorde rent bananerna, skar isär bananstockarna och klistrade på företagsnamnet. Vad vi då inte visste var att pesticiderna flödade i vattnet i paketeringen. Titta så jag ser ut, säger hon och den resignerade kvinnan med det rödfärgade håret verkar plötsligt vakna upp ur en 25 år lång mardröm.

Hennes granne lägger sig i berättelsen och säger att varje droppe som föll på huden orsakade en vit punkt efter en tid om man inte tvättade bort den omedelbart.

– Vi är också många kvinnor som opererats för cancer. Min livmoder tog de bort efter att jag fick livmoderscancer. Därefter fick jag strupcancer och de tog även bort tumören i halsen.

  • Arbetsledningen, vilken skyddsinformation gav de?

– Absolut ingen alls. När vi klagade på att vi började förlora pigment och naglar sa de bara att “stackars liten”. Läkarna spelade med och sa inget alls att pesticiderna skulle vara farliga. De lokala politikerna i San Carlos sa heller ingenting.

Runt omkring oss har allt fler arbetare samlats och en efter en vill de berätta för den utländske reportern om hur de exponerades, som läkarna säger, för pesticiderna.

* * *

Både Daniel och hans söner blev impotenta

Daniel Ernesto Herrera, 50, ser klanderfri ut, på utsidan. Men han inre organ är dabbade och har lett till impotens.

– De som arbetade med mig 1970-80 är alla döda. Det är många som är “likviderade” till 100 procent i förhållandet med sin fru eller man.

Grannkvinnan tilläger att även Ernestos två söner är drabbade av “samma sjukdom”, det vill säga impotens, trots sin ringa ålder. Det är bananbolagens förbannelser över en hel yrkeskår som drabbar generationerna lång tid framöver.

– Vi vet inte om ens barn är drabbade för vi har inte pengar att gå till läkaren för att göra en hälsovårdsundersökning. Denna kostar 150 cordobas (ca 10 dollar) och en lantarbetare har inte denna summa. En ampull kostar 75 cordobas medan en injektion kostar 350 cordobas. Varifrån tar vi dessa pengar?

– Det enda som återstår är att invänta döden, sammanfattar en livstrött Ernesto Herrera.

* * *

Opererad för strupcancer

Joaquin Soto är en av de äldre männen. Men till skillnad från de andra har han en vit näsduk runt halsen trots närmare 40 graders hetta. Orsaken är att han opererades för strupcancer. Han tar bort näsduken och där finns bara ett hål rakt in i halsen.

Han rotar i sin väska och får upp en liten talapparat som han säter mot näsduken. Det är första gången jag gör en intervju med en person i denna belägenhet.

– För fem år sedan opererades jag för cancer, en konsekvens av pesticiderna. Men nu är vi mitt upp i denna kamp för att kräva vår rätt, säger han och tycker att de tolv amerikanska bananföretagen saknar hut i kroppen som gjort en motstämning mot bananarbetarna för bedrägeri.

Enligt experterna är tre län på Nicaraguas västkust drabbat av pesticiderna som i värsta fall kunde föras med vinden så långt som 20 kilometer. En av komponenterna, som Standard Fruit Co:s 17 plantager spydde ut, har en livslängd på 120-140 år. Dt gör att pesticiderna förblir i grundvatten och marker för lång tid fram över med allt vad det innebär för skador på människor, djur och flora.

* * *

Lucas förgiftades, blev krympling och sover varannan natt

Lucas Roque Parrabona är ytterligare en dramatisk syn. Fötter, ben och händer är helt förvridna och deformerade. Han sover 30 minuter varannan natt och skadorna på hans inre organ är på väg att döda honom.

– Mina ben, händer, fötter, huvud och inre organ har deformerats eller förstörts av gifterna sedan 1976, säger han och visar händerna vars fingrar spretar åt alla omöjliga håll.

– Jag var en helt normal man fysiskt sett 1970 när jag började på plantagen. Sedan 17 år sover jag varannan natt, men bara en halvtimme, resultat av kramperna som lett till deformationerna i min kropp.

Lucas arbetade med alla slags sysslor på plantagen. Men hans långsamma död bestod i att han och familjen drack av vattnet som cirkulerade i små kanaler på och utanför bananplantagen, förgiftat av pesticiderna.

– Min familj är också sjuk. Min son var som en 6 månaders bebis trots att han var 6 år när han dog, knappt utan skellett. Samma sak hände när min dotter föddes, ett stycke skinn. Därför sa läkaren att min fru inte kunde föda fler barn för det enda som skulle förlösas skulle bli ett köttstycke utan kroppsbyggnad. Det är vårt öde för min familj.

– Läkarna säger att benen i min kropp och andra kroppsdelar är förtvinande. Det är bara en fråga om när de bryts sönder. Bananförtaget säger att vi är vi försöker bluffa dem och regeringen, stället för att försvara sina egna medborgare, vågar inte säga ett knyst mot jänkarna.

Dick Emanuelsson

När USA-företagen hemlighöll testresultaten om Nemagon (DBCP)

<3839>

Kemiföretagen i USA visste att användandet av DBCP, eller Nemagón, var farligt. Det visade deras hemliga studier. Men de höll tyst tills det upptäcktes, för 30 år sedan.

Enligt dessa studier kunde människor i lantarbete eller på kemiföretag drabbas av en rad komplikationer, som till exempel sterilitet vid exponering av DBCP. Men företagen höll tyst.

Men till slut sprack hemlighetsmakeriet och laboratoriestudier bekräftade att män kunde bli sterila via en kraftig reducering av spermier. En annan sekundär effekt är cancer och deformationer på nyfödda.

Arbetare på manufakturföretag och plantager i USA bekräftade sina svårigheter att få barn. USA:s miljödepartement förbjöd till slut DBCP för nästan all slags tillämpning i jordbruk. Ställd inför detta faktum öste de multinationella bolagen ut dessa gifter över Centralamerika. Tolv USA-bolag inom banannäringen som till exempel Standard Fruit eller United Fruit Company tog emot gifterna som spreds över bananer och arbetare giftet.

Efter att plantagerna hade besprutats fanns ångorna från DBCP kvar lång tid under de stora bananbladen som formade ett tak ovanför arbetarna. Arbetare utsattes också för kontakt med giftet när de fyllde de stora besprutningsbehållarna eller när giftet skvätte tillbaka när det sprutades på stenar eller andra föremål.

Många arbetare vittnade om att de absorberade Nemagón varje dag utan att kunna göra något och på kvällen luktade det Nemagón när de urinerade.

VAD ÄR NEMAGÓN

Nemagón är ett vetenskapligt uttryck för och är en komponent från Dibromo med Cloro Propano kallad DBCP. Den appliceras på en rad pesticider och gödningsmedel som används i jordbruket för att utrota en mask som angriper bananplantan och som i sin mikroskopiska form är känd som Nemátodo.

DBCP distribuerades till marknaden under olika namn. Nemagón var dock det växtgift som hade mest effekt. Inledningsvis anlände det till Honduras och Nicaragua under namn som Fumazone 86 och Hematicida, eller andra namn som arbetarna i dag för kalla kårar av när de förs på tal.

Besprutning av DBCP på plantagerna accelererar framväxten av bananen och ger även större storlek på frukten. En bananstock kan bli så tung som 125 libras, cirka 60 kilo.

Konsekvenserna av direkt eller indirekt kontakt med DBCP utgörs av ett antal komplikationer för hälsan, där den främsta är sterilitet hos män där kroppen inte längre producerar spermier. Men även en reduktion av spermier eller att spermierna inte har den tillräckliga fart som är nödvändig för att befruktningen ska bli ett faktum, är också vanligt.

Den andra fatala konsekvensen av DBCP är att den utvecklar cancer. I flera latinamerikanska länder med bananodlingar har upptäckter av cancer gjorts i magen, livmodern, njurar, testiklar och i tolvfingertarmen.

Cancerinstitutet i USA anser att DBCP utgör en av de starkaste orsakerna till cancer. I egna studier fastslås att Nemagón utvecklar denna sjukdom i en stor variation av organ och kroppsdelar och i allmänhet av små doser.

DBCP är också förenat med kroppsdeformationer vid födsel. Men den orsakar även missfall på kvinnor som exponerats av pesticiderna. I Honduras rapporterades om hundratals missfall vid Standard Fruits plantager efter att pesticider hade använts som gödningsmedel.

En annan skada som upptäckts är Dermatitis, på svenska Hudceliaki séller Dermatitis herpetiformis, (läs mer på: http://www.gastrolab.net/ksqcehus.htm) som är en hudsjukdom som börjar med lätta skador efter hudkontakt med Nemagón. Med tiden förvärras skadorna och vita fläckar uppstår.

DBCP är betraktad som en högst beständig och lättflyktig pesticid. Den bryts sakta ned i marken men förblir där under flera år och kan nå ner i grundvattnet som förgiftas, liksom luft och markyta. Den är högst beständig i vatten.

Dick Emanuelsson

Källa: La Prensa 29 september, 1997

martes, 23 de octubre de 2007

Bolivia lämnar School of America medan Uruguay skickar militärer till USA för ”antiterroristbekämpning”

Två olika slags vänster i Latinamerika

TEGUCIGALPA / 071020 / Bolivias president Evo Morales meddelade i början av veckan att landets väpnade styrkor gradvis kommer att upphöra att skicka bolivianska militärer till USA:s krigsakademi för utbildning av latinamerikanska officerare, även känt som den vanärade School of America.

Offentliggörandet äger rum samtidigt som förbindelserna mellan de bägge länderna har försämrats den senaste tiden. När Morales anlände till den 62:a sessionen av FN:s generalförsamling nyligen utsattes den bolivianska delegationen för en förnedrande behandling och hade till och med problem med visering. I sitt tal uppmanade Morales FN:s medlemsstater att föreslå ett annat säte för FN. USA:s ambassadör i Bolivia, Philip Goldberg, en av arkitekterna av Jugoslaviens splittring, kommenterade den bolivianske presidentens uttalande med orden: ­”Det skulle inte förvåna mig om de också vill att Disneyland ska förläggas på annan ort”. Morales portförbjöd Goldberg i presidentpalatset om han inte gör självkritik.

Men beslutet att trappa ned det militära samarbetet med USA har framför allt sin bakgrund i hur den bolivianska militären har satts in mot sitt eget folk av tidigare korrumperade och maktfullkomliga regeringar eller rena militärdiktaturer. I upproret mot ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada i september-oktober 2003, sattes militären in och massakrerade 67 bolivianer och sårade över 500. I förra veckan krävde landets åklagarmyndigheter att USA utlämnar Lozada som flydde den 17 oktober till Miami där han anklagade Venezuelas president Hugo Chavez för att ha legat bakom upproret mot hans regering.

Skola i ”smutsigt krig”

School of America har ett smutsigt förflutet som en institution i tjänst hos USA:s ”Nationella Säkerhetsdoktrin”. Här har några av Latinamerikas mest blodbesudlade militärer och diktatorer utbildats, som till exempel Argentinas general Jorge Videla, ansvarig för ”försvinnandet” av 30.000 argentinare 1976-1983, eller flera av topparna i den chilenska militärdiktaturen. Det är också under de mest blodiga åren av repression och förtryck som School of America, 2001 omdöpt till Försvarsinstitutet för Samarbete för Hemisfärens Säkerhet, tog emot det största antalet ”elever” i sina aulor. Det är också de mest repressiva perioderna där länder som Colombia, El Salvador, Guatemala, Argentina och Chile (under militärdiktaturerna) toppar antalet militärer i den militära institutionen i USA.

– Jag vill förvarna er om att vi kommer att sluta skicka bolivianska militärer för att tränas i School of America, sa Morales och tillade:

– I USA tränas de bästa eleverna hur de ska konfronteras med sina egna folk och identifiera de sociala rörelserna som sina fiender.

Allt färre länder

Krigsakademin inrättades 1946 i den panamanska kanalzonen där den fungerade till 1984. Då flyttades den till Fort Benning, Columbus, Georgia efter att Panama tagit kontrollen över kanalzonen där USA förfogade över 14 militärbaser. Sammanlagt utbildades 60,000 militärer och poliser från 23 länder i Latinamerika. USA:s strategiska syfte med den militära akademin har varit och är att via dessa militära officerare och polischefer ha en både militär och politisk kontroll eller inflytande av Latinamerika. Den politiska doktrinen på School of America har varit och är antikommunism och kallt krig där den egna befolkningen utpekas som den ”Inre fienden”.

År 2004 upphörde Venezuela med allt militärt samarbete med USA efter att höga generaler och militärer varit inblandade i statskuppen mot president Hugo Chavez den 11 april 2002, några av dessa generaler har utbildats i School of America. I maj i år upphörde Costa Rica att skicka poliser.

Uruguay: Vänsterns korta minne

Men i Uruguay, som led under en blodig militärdiktatur från 1973 till 1985, har vänsterregeringen under socialisten Tabaré Vazquez hamnat i blåsväder. Orsaken är att uruguayanska militärer utbildas av USA-militärer med ”smutsigt krig” som specialitet. Dessa ”Rangers”, som de kallas, är en elitstyrka som lär ut ”kamp mot den internationella terrorismen”, skriver den uruguayanska nyhetsbyrån COMCOSUR som citerar högertidningen El Observador.

Tusentals uruguayaner torterades, mördades eller försvann under diktaturen av militären som tillämpade doktrinen ”den Inre fienden” som de hade lärt sig på School of America. Landsmännen förvandlades av generalerna till ”terrorister”, samma term som USA-lärarna nu använder.

Vad som dessutom väcker ont blod i Uruguay är att det är en vänsterregering som skickar dessa militärer till krigsakademin och nu får träning i Bushdoktrinen om att ”den som inte är med oss (USA) i världen, är också vår fiende”. Och eftersom den politiska situationen i Latinamerika knappast går i Vita husets smak, kan Uruguay få problem med sina förbindelser med övriga Latinamerika.

Att regeringen agerar på samma sätt som de tidigare högerregeringarna, vittnar hemlighetsmakeriet kring den militära utbildningen. Inte ens den egna parlamentsgruppen inom regeringspartiet Frente Amplio informerades om det anmärkningsvärda beslutet att skicka uruguayanska militärer till USA för specialträning i ”antiterrorism”. Ordföranden i representanthusets Försvarskommission, socialisten Jorge Menéndez, erkände skamset att han fick vetskap om frågan först efter att han läst om den i pressen.

”Mördararmé”

Dessa “Rangers” är i allra högsta grad aktiva i de militära ockupationerna av Irak och Afghanistan där de anklagas för att ha utfört grova krigsbrott mot både mänskliga rättigheter som mänskligheten.

Comcosur skriver med sarkasm att “regeringen Dr. Tabaré Vásquez mottog igår den ‘humanitära’ hjälpen av USA:s Södra Kommando i form av bygget av en poliklinik i stadsdelen Santa Catalina i Montevideo. Det är samma mördararmé som ostraffat bombar sjukhus i världen och som nu sätter upp en poliklinik i Uruguay. Det är mer än ett dåligt skämt. Vad gör Frente Amplios medlemmar med sin historiska antiimperialistiska kamp som kostade så många liv? Var och när förlorade den uruguayanska vänstern sitt minne?!”

Beslutet att skicka en närmast hemlig “militär kontingent för att tränas i USA visar också den allvarliga undervärdering regeringen gör av sin egen politiska rörelse och sin egen politiska bas. Det som är dåligt, är dåligt. Det som är bra, är bra. Men detta nya underordnade av imperialismen, av Bush, är dåligt, mycket dåligt, alldeles för dåligt”, sammanfattar Comcosur.

Dick Emanuelsson

lunes, 24 de septiembre de 2007

2004 PANAMA: Nationalhjältens son vann presidentvalet

<4658>

BOGOTA 2004-05-03 / Martín Torrijos, 40 år och ekonom, vann presidentvalet i söndags med drygt 46 procent av rösterna. USA:s kandidat Guillermo Endara förlorade stort mot Torrijos, vilket är ett ytterligare bakslag för USA:s latinamerikapolitik.

Panamas nye president är generalsekretare i det socialdemokratiska PRD, Partido Revolucionario Democrático, men ledde valalliansen Patria Nueva med centerhögerpartiet Partido Popular.

Det som mest har uppmärksammats i detta val är det faktum att den nye presidenten är son till general Omar Torrijos, en general för landets Nationalgarde som styrde in Panama på en helt annan kurs än den han hade utbildats till på ”School of Americas”, USA:s krigsakademi.

I stället kom generalen att mobilisera de tre miljonerna panamanerna till en nationell självständighet där president Jimmy Carter mer eller mindre tvingades att skriva under avtalet att USA skulle stänga sina 14 militärbaser i kanalområdet och överlämna den för den nationella självkänslan symboliska Panamakanalen till Panama.

CIA bakom generalens död

Detta avtal skrevs under 1977 och ett par år senare störtade general Torrijos i en helikopterolycka för vilken CIA kom att anklagats. Det är allmänt känt att de militära kretsarna i Pentagon och CIA var starka motståndare till att lämna Panama och ännu mindre de 14 militära kanalbaserna som fungerade som uppmarschområde för USA:s marinstyrkor vid olika invasioner i Karibien och Latinamerika. Här fanns också under en lång tid School of America där latinamerikanska officerare bland annat lärde sig att tortera fängslade oppositionsmän under mottot ”Kamp mot den Inre fienden”.

Den valde presidenten sa både inför som vid tillkännagivandet av segerresultatet, att när han går in i presidentpalatset Garzas kommer han arbeta outtröttligt mot korruptionen, fattigdomen och arbetslösheten, tre frågor som förvärrats under den kvinnliga högerpresidenten Mireya Moscoso som leder Partido Arnulfista (PA). Utbildning och hälsovård är två centrala frågor för den nya regeringen och Torres uppgav, i stil med Lulas tillträde, att han kommer att vila först när alla panamaner kan äta sig mätta och har tagit sig ur fattigdomen.

– Jag svär inför mina barn och till minnet av min far att vi ska återuppbygga denna nation.

I söndagens val hade två miljoner panamaner rätt att rösta där de också lade sina röster två vicepresidenter, 78 parlamentsledamöter, 75 borgmästare och 619 kommunfullmäktigeledamöter samt 20 ledamöter till det tandlösa Centralamerikanska parlamentet.

CIA:s Noriega

Torrijos rivaler till presidentposten utgjordes av den förre övergångspresidenten 1989, Guillermo Endara från partiet Partido Solidaridad, José Miguel Alemán, från PA, och företagsledaren Ricardo Martinelli, från partiet Cambio Democrático.

Valet var egentligen det första fria valet sedan USA invaderade Panama i december 1989. De hänsynslösa bombningarna i Panama City vid invasionen orsakade över 4.000 människors död främst i de fattiga arbetarstadsdelarna av huvudstaden.

USA:s mål var att störta Manuel Noriega, en före detta CIA-agent och narkotikahandlare som efter Torrijos död hade tagit kontrollen över Nationalgardet som USA:s man. Men efter en tid blev han, i likhet med bin Laden, svår att styra och USA beslöt att invadera landet.

Men avtalet Torrijos-Carter från 1977 kunde USA inte upphäva. Detta slog fast att de sista USA-trupperna skulle lämna Panama senast 1999.

” Obegränsad tillgång till Panamakanalen”

Det betyder inte att USA har gett upp det strategiska kanalområdet. I ett hemligt dokument kallat ”Santa Fe IV”, framställt i början av år 2000 av rådgivare inom republikanska partiet och offentliggjort i slutet av året efter att Bush installerats på presidentposten, slås fast fyra prioriterade frågor för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika där Panama har en särställning:

  1. ”Kontroll över sunden i Atlanten.
  2. Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
  3. Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
  4. Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

Den nye presidenten kommer, förutom denna huvudvärk, att tampas med USA i förhandlingarna om ett bilateralt handelsavtal. I Colombia har också valet av Torrijos inom militära kretsar skapat oro eftersom de i den förre högerpresidenten hade en stark allierad i den ”globala kampen mot terrorismen”. I det avseendet har den panamanska-colombianska gränsen, som under många år legat under gerillakontroll, militariserats av kombinerade styrkor från Colombia-USA.

Dick Emanuelsson


USA:s intriger och koloniala erövring av Panama

Panama utgjorde norra Colombia men förhandlades bort av den korrumperade konservativa regeringen i Bogota. I år har en mängd debatter och teaterpjäser arrangerats där man pekar ut den konspirerande USA-imperialismen som ansvaring för att Panama rycktes loss från Colombia som konstituerades som en självständig republik den 3 november 1903.

Men den statsbildning som kom att bildas i Latinamerikas Midja kom också att slåss för sin självständighet mot USA:s nykoloniala erövring. Tusentals demonstrerande panamaner har dödats av USA-trupperna som under årens lopp förvandlade kanalområdet till en förgiftad plats med nedgrävda gifttunnor, ammunition, och bomber som det tog flera år att rensa upp.

General Omar Torrijos ord vid undertecknandet av överlämnandet av kanalområdet till panamanerna är ord varje panaman minns. I sitt tal, inför Carter och den samlade latinamerikanska delegationen av statschefer, underströk Torrijos USA:s koloniala ambition när kanalen byggdes:

”Vårt folk, som har kämpat med heroisk vilja för att uppnå sin självständighet, hyser ingen bitterhet mot detta folk (USA:s, reds. anm.), som gigantisk i teknologi öppnade Panamanäset och förenade två världshav med en reslängd på åtta timmar”.

”Men det som utgjorde en teknologisk erövring för mänskligheten förvandlades av de historiska deformationerna till en kolonial erövring av vårt land. Och jag säger ’historiska deformationer’ därför självaste president Teodor Roosevelt deklarerade 18 oktober, 1904: ’President Amador Guerrero, vi har inte den minsta anledning att här etablera en osjälvständig koloni i kanalzonen’.”

Amador Guerrero var colombian men ledde den separatistiska rörelsen från Colombia och utsågs till landets förste president 1903.

På Kuba hade USA genomfört liknande intriger och konspirationer när USA deklarerade krig mot de spanska kolonisatörerna. Vid det tillfället hade den kubanska befrielsearmén, som hade bildats av nationalhjälten José Martí, mer eller mindre besegrat spanjorerna.

1902 slöts det så kallade ”Platt Admentpakten”, ett kontrakt som innebar att en militärbas i Guantanamo skulle kontrolleras av USA i 100 år.

Dick Emanuelsson