Translate-traducir

Mostrando entradas con la etiqueta Centralamerika. Mostrar todas las entradas
Mostrando entradas con la etiqueta Centralamerika. Mostrar todas las entradas

viernes, 23 de octubre de 2009

CENTRALAMERIKA: Gästarbetarnas hemskickade pengar minskar dramatiskt under 2009


<4974 tecken>
Med massarbetslöshet och fattigdom exploderar våldet

TEGUCIGALPA / 091022 / Enligt ILO kommer Centralamerika och Dominikanska republiken att förlora 470.000 arbetstillfällen under 2009. Samtidigt kommer regionens fattiga familjer att tvingas minska sina utgifter. Deras anhöriga i USA och Europa kommer under 2009 att sända hem en miljard dollar, cirka sju miljarder svenska kronor, mindre jämfört med 2008.


– Fram till och med juli i år minskade de hemskickade pengarna med 826 miljoner dollar vilket är 9,7 procent mindre och det slår hårdare mot vissa länder än andra, säger Yolanda Mayora de Gavidia som representerar det Centralamerikanska Ekonomiska Integrationssekretariatet, SIECA.

Det är den ekonomiska krisen i världsekonomin, men framför allt i USA där miljoner mexikaner och centralamerikaner arbetar, som är orsaken till den dramatiska försämringen. Enligt Mayora kan minskningen av dessa pengar dra ned kampen mot fattigdomen med tio år.

De hemskickade pengarna, de så kallade ’remesas’, utgör för flera centralamerikanska länder den största posten i BNP. År 2008 representerade de för Honduras 19,8 procent, El Salvador 17,1 %, Nicaragua 11,7 %, Guatemala 11,4 %, Dominikanska republiken 7,6 %, Belize 5,1 %, Costa Rica 1,4 % y Panama 0,8 %.
Utlandsinvesteringarna har också rasat dramatiskt. El Salvador -55,5 % följt av Belize 42,8 %, Panama -34,4 %, Costa Rica -26,5 %, Honduras -20,8 %, Nicaragua -20,3 %, Guatemala -19,9 %. Dominikanske republiken är det enda land som kommer att redovisa en ökning, 19,9 %.

– Handel och offentliga inkomster har minskat medan underskotten har ökat vilket gör att Centralamerika befinner sig i en mycket komplicerad situation, underströk Mayora.

Exporten och turismen för de centralamerikanska nationerna har sjunkit med 13,6 procent respektive sju procent. Enligt ILO kommer regionen att förlora 470.000 arbetstillfällen under 2009 på grund av krisen, i synnerhet inom textil och konfektion. Enligt Mayora återspeglas detta inom sjukförsäkringssystemet där den arbetslöse helt enkelt sparkas ut från systemet när han förlorar sitt arbete.

Kuppregimen i Honduras beslutade i ett dekret förra veckan att reducera antalet anställda inom den offentliga sektorn med 60 procent, vilket är ett dråpslag mot ett redan härjat land. Och det kommer att få återverkningar i det ökade våldet. I den gångna helgen mördades 31 personer i landet, 30 med eldvapen.

Under 2008 registrerade Honduras 58 mord per 100.000 invånare följt av El Salvador 52 och Guatemala 48. Fattigdom och misär är orsaken till våldet där möjligheten att få ett arbete i en redan deformerad ekonomi är små. Enligt UNDP:s (FN:s Utvecklingsprogram) rapport för 2009-2010 som tar upp medborgartrygghet och mänsklig utveckling, ”är denna region, och i synnerhet den så kallade Norra Triangeln; Guatemala, El Salvador och Honduras, den mest våldsamma i världen”.

Bakom våldet återfinns huvudsakligen den organiserade brottsligheten, de våldsamma ’Marasgängen’ och ungdomsligorna. Men, understryker UNDP, den ”sociala oordningen” är den främsta orsaken, bland dem förlusten av familjestruktur, det stora antalet av ungdomar som marginaliserats och bristen på framtidsperspektiv för dessa, mycket vapen, droger och alkohol i omlopp men också en våldskultur och auktoritär mentalitet i samhället.

I Rio de Janeiro sköts en polishelikopter ned av beväpnade gäng i de fattiga 'Favelorna'. I måndags skickade Mauricio Funes, den nya vänsterpresidenten i El Salvador som bars fram till valsegern i mars i år av den forna gerillafronten FMLN, ut armén för att bekämpa det utbredda våldet. Men det är en tvivelaktig strategi menar UNDP:

– Lösningen på otryggheten finns varken i hårda eller mjuka nypor. De har visat sig otillräckliga för att bekämpa straffriheten. Det handlar mer om att använda sig av intelligenta nypor som baseras på strategi, kunskap, en utvecklig av verktygen och ett skydd för rättsstaten, hävdade den brasilianska UNDP-representanten i Costa Rica, Luiza Carvalho i sin rapport.

– Det är bevisat att den bästa lösningen på problemen för medborgarnas otrygghet finns i ett demokratiskt system. Därför bör säkerhet-demokrati vara oskiljaktiga, tillade Carvalho.

Under de först sju månaderna mördades i Guatemala 2.235 personer, den förkrossande majoriteten fattiga och hälften utan ID-kort. I landet finns det 73 privata väktarföretag varav den stora majoriteten ägs och leds av före detta generaler eller överstar. I Colombia arbetar en kvarts miljon colombianer inom denna sektor och de få fack som lyckats etablera sig är skoningslösa i sin kritik mot 60-timmars arbetsveckor och ett militärt reglemente som styr arbetet.

I Guatemala finns det 120.000 livvakter eller privatpoliser. Trots det torteras och avrättas cirka 600 guatemalanska kvinnor, de flesta när de ska till eller från sitt arbete, många på de så kallade maquilasfabrikerna som ligger i utkanten av de stora städerna.

Dick Emanuelsson

lunes, 28 de septiembre de 2009

Honduras: En jätte har vaknat



<24781 tecken>

”Om det är nödvändigt är jag beredd att dö för mitt folk”

Öppen militär terror har inletts mot Honduras’ folk. Efter nära tre månaders oavbruten kamp mot diktaturen återvände Manuel Zelaya till Honduras där han från den brasilianska ambassaden deltar i kampen mot kuppregimen, skriver Flammans Dick Emanuelsson från Tegucigalpa.

TEGUCIGALPA / 090928 / Smärtorna är intensiva och tårar rinner ner på det mörka ansiktet. Mauricio Maldonado, 18, sköts av en polispatrull när han gick till kvartersbutiken för att köpa en chipspåse halv 9 på kvällen den 23 september. Då hade utegångsförbudet varit i kraft sedan fem på eftermiddagen.

– En vitmålad Mazda anlände till området och stod där en stund. En av männen i bilen sa ”släck ljuset”. De backade en bit och började sedan inifrån bilen att skjuta urskillningslöst mot oss. Jag träffades i sidan i midjehöjd, säger han och drar bort lakanet för att visa skadorna.

Kulan gick in på den vänstra sidan och ut på den högra. Ryggraden skadades under gevärskulans bana och det är det som smärtar, säger han. Läkarna öppnade honom mitt i magen för att sätta in en slags magnetring i ryggraden. Denna har uppgiften att ”övervaka” om ryggraden är skadad. Men den kostade den fattiga familjen 350 dollar, en oerhörd summa för familjen som fick hjälp av grannarna i området. För på sjukhuset finns det knappast gasbinda.

– När vi åkte med Mauricio till sjukhuset stoppades vi vid en militärspärr där de satte geväret mot huvudet på min andre son, säger hon och brodern nickar instämmande bredvid Mauricio. De visste inte att vi hade Mauricio i bilen som det forsade blod ur.

Han bor med sina tre syskon och ensamstående mor, hembiträde hos en familj, i stadsdelen La Cañada, i huvudstaden Tegucigalpa. Bostadsområdet har sedan den 28 juni gjort sig känt för sitt motstånd mot militärdiktaturen. När regimen införde ett utegångsförbud på obestämd tid klockan 16.00 måndagen den 21 september, bara några timmar efter att det stod klart att den störtade Manuel Zelaya hade återvänt, samlades hundratals människor i området för att protestera mot regimen som i praktiken har förvandlat Honduras till ett enda stort fängelse. Utegångsförbudet hävdes först 42 timmar senare för att folk skulle kunna köpa livsmedel men återinfördes på eftermiddagen den 23 september och har sedan dess hävts under dagarna medan kvällar och nätter är en enda lång mardröm. Då anländer militära eller polisiära kontingenter som sprider skräck och terror i fattigområdena i Tegucigalpa och andra delar i landet.

Mauricios mor är tröstlös men tackar ändå sin gud för att sonen överlevde kulsprutesmattret. Men hon, och miljoner fattiga som drabbas av den militära terrorn lever i ovisshet när det nattliga utegångsförbudet inleds.

– Allt har förändrats, vi lever i en permanent mardröm. Vi tvingas låsa in oss under kvällar och nätter. Det är fruktansvärt, men vi ber till Gud att allt ska ordna sig, säger hon med sorgsna och tårfyllda ögon.


VI GÅR IN I NÄSTA rum på fjärde våningen i de ”Fattiga honduranernas sjukhus”, Hospital Escuela. Där träffar vi Junior Adalberto Rodriguez, 18 år. Han sitter upp i sängen och tittar rakt fram med ett uttryckslöst ansikte. Han och sex andra kamrater sköts den 22 september och hans mamma Carmen berättar att sonen är aktiv i ”La Resistencia”, Motståndsfronten.

– Han var på väg hem när maskerade personer dök upp och besköt honom. Kulan trängde in i det högra kindbenet och ut på andra sidan kinden. Kulan slet med sig flera tänder i underkäken som är skadad. Läkarna öppnade honom tio centimeter i halsen, från högerörat och neråt, för att plocka ut splitter från ben och kula.

Hon blir tyst på min fråga vad hon anser om denna typ av attentat mot en ung människa och jag formulerar om frågan och frågar henne vad hon som mor anser när hon fick se sin son i detta tillstånd?

– Svårt, svarar hon försiktigt. Vi är rädda att gå ut nu, vad som helst kan hända.

Jag ställer frågan till Junior om att vara ung i dagens Honduras under diktaturen är ett brott? och han nickar jakande på frågan.


MARIO VALLADARES, 47, från bostadsområdet Israel Sur, är ytterligare ett offer bland ett 30-tal som beskjutits och sårats de senaste dagarna.

– Jag gick ut klockan 10.00 på onsdagsmorgonen när utegångsförbudet hade hävts för att delta i protesterna i mitt bostadsområde. Jag förnekar inte till att jag är aktiv i Motståndsfronten och kommer att fortsätta att slåss mot diktaturen och om det är nödvändigt är jag beredd att dö för mitt folk som har rest som en jätte mot den lilla grupp av företagsägare som är de intellektuellt ansvariga för diktaturen.

– En MC-ordonnans anlände med höjda M16-gevär och när folkmassan började ropa ”GOLPISTAS”!, kuppmakare, besköt de oss kallblodigt. Vi kastade oss på marken men jag och sex andra kamrater var redan träffade, säger han och visar hur kulan gick in någon centimeter nedanför skrevet och ut i vänstra skinkan.

– Situationen är explosiv. Soldater eller poliser skjuter inte utan en order från sitt befäl. Jag vet det eftersom jag själv har tillhört armén. General Romeo Vazquez har gett order om att skjuta mot folket.


SEDAN DEN MILITÄRA statskuppen genomfördes den 28 juni har över 100 honduraner mördats av armésoldater eller polis. Hundratals har torterats och tusentals har fängslats för en kort tid, säger Andrés Pavón, ordförande i landet människorättskommitté, CODEH. Brotten och morden har ökat dramatiskt efter att den störtade presidenten Manuel Zelaya, i sitt tredje försök att återvända till Honduras, lyckades att komma in i landet den 21 september. Zelaya är ’Lulas’ ”gäst” och befinner sig på den brasilianska ambassaden i Tegucigalpa, omringad av 500-600 armésoldater och Cobraskommandon från polisen.

– Under två dygn har vi registrerat 20 skadade personer på Hospital Escuela, varav sju med skottskador. Två personer har mördats. Igår (22 september) lyckades vi få ut 300 personer som fängslats på en idrottsanläggning, vilket är ett bevis på den totala och öppna fascismen, säger människorättsledaren som är hatad av både regimen som de väpnade styrkorna på grund av sitt avslöjande arbete.

Efter intervjun med Andrés Pavón registrerades i lördags det första kvinnliga offret för diktaturen; Wendy Elisabeth Àvila. Hon tillhörde Motståndsfrontens motoriserade förtrupp som alltid rekonocerar marschvägen först innan demonstrationen anländer. Och det var på tisdagsmorgonen när folkmassorna attackerades av de tre tusen soldaterna som hon fick svåra andningsbesvär av den i internationella avtal förbjudna peppargasen som militären, både från gevär som helikoptrar, besprutade tusentals honduraner med gasen vid ambassaden. Wendy Elisabeth, som led av astmabesvär, hyllades i söndags när tiotusentals honduraner defilerade förbi hennes kista på fackföreningen Stibys stora lokaler i Tegucigalpa.


ZELAYAS ÅTERKOMST blev en katalysator för masskampen mot diktaturen och på bara några timmar samlades 50.000 honduraner framför ambassaden som ett slags beskydd för Zelaya. Klockan 16.00 på måndagseftermiddagen den 21:a infördes utegångsförbud som ett komplement till undantagstillståndet som råder sedan den 28 juni. Alla individuella och kollektiva politiska rättigheter i grundlagen är satta på undantag.

Strax innan klockan 05.00 på tisdagsmorgonen attackerade 3000 militärer och poliser folkmassan framför ambassaden. Terrorn i massomfattning inleddes och har därefter fortsatt varje dag, framför allt under nätterna och i stadsdelarna med hundratusentals fattiga i huvudstaden och industristaden San Pedro Sula. Men vad militären och kuppregimen inte hade tagit i beräkning var det faktum att Motståndsfronten under tre månaders kamp har lyckats organisera människor i delar av dessa bostadsområden i en kamp som mycket påminner om förstadiet till slutoffensiven 1978 mot Somozadiktaturen i Nicaragua.

Som om den militära mobiliseringen inte skulle vara nog, inleddes en krigföring med kemiska och elektromagnetiska ljudchocker mot de cirka 60 honduraner som befinner sig på ambassaden i sällskap med president Zelaya. Dessa vapen är förbjudna av Genèvekonventionen sedan 1997. Grannarna i det fashionabla bostadsområdet Palmira tvingades bort från sina hem som intogs av honduranska militärer som radiostationen Radio Globo hävdar leds av israeliska militära rådgivare som har stor erfarenhet av attacker mot palestinierna med kemikalier och ljudchocker. Manuel Zelaya, den katolske prästen Andres Tamayo och journalisten Luis Galdames gick ut med ett S.O.S. och vädjade till världen att reagera för kemikalierna, som placerades i kloaksystemet för den brasilianska ambassaden, orsakade näsblod, illamående, yrsel och svår huvudvärk medan ljudchockerna kan orsaka dövhet, missfall, depression, självmord, allergier och neurologiska sjukdomar.



FN:s SÄKERHETSRÅD samlades därför i fredags förra veckan och fattade enhälligt beslutet att fördöma militärens psykologiska och kemiska krigföring mot en diplomatisk legation och de 60 människorna som finns där inne. Men den brasilianska dagstidningen Estado de Sao Paulo uppger att USA:s FN-ambassadör Susan Rice hade uttryckt missnöje till den brasilianske utrikesministern Celso Amorim över att Brasilien hade begärt ett möte i säkerhetsrådet i frågan om ”kriget mot ambassaden i Tegucigalpa”.

– Detta är inte den adekvata platsen, ska Rice ha sagt till Amorim som svarade:

– Om USA:s ambassad skulle ha attackerats skulle ni ha varit mycket irriterad.

I lördagskväll gick kuppregimens utrikesdepartement ut i en radio och TV och meddelade att den ger ‘Lula’ “tio dagar på att definiera president Zelayas status. Om inte, kommer andra åtgärder att vidtas enligt den internationella rätten”.
Men just denna ger varje ambassad en diplomatisk immunitet enligt Wienprotokollen, normer som militärregimen flagrant har brutit mot, enligt alla seriösa jurister. Men det är uppenbart att kuppregimen är skakad efter Zelayas återkomst och den känner att den internationella pressen och isoleringen börjar närma sig nivåer som den inte har kalkylerat med.

Lula förkastade i söndags kuppregimens ultimatum och sa på en presskonferens att han ”inte kommer hörsamma kuppmännens ultimatum” och kallade Micheletti för att vara en ”troninkräktare”.

Micheletti å andra sidan säger att “sedan den före detta president Manuel Zelayas återkomst har denne använt Brasiliens ambassad för att uppmana till våld och uppror mot det honduranska folket och dess konstitutionella regering”, sa kuppregimen i sin kommuniké på lördagsnatten.

Men förhållandena är det rakt motsatta. Zelaya har uppmanat till ett fredligt uppror i enlighet med artikel 3 i författningen som ger folket rätt att göra uppror mot varje regim som har gripit makten med vapen. Samma artikel säger också att folket inte är tvingade att underordna sig en sådan regim och att dess brott är opreskriberbara. För människorna som finns på ambassaden är situationen oerhörd svår eftersom el och vatten är avskurna och livsmedel och mediciner bara släpps restriktivt.

KUPPREGIMEN SÄTTER alla kort på de allmänna valen den 29 november som Zelaya enligt författningen hade utlyst i maj månad. Clinton och State Departement har frenetiskt försökt få kuppregimen att skriva under San José de Costa Rica-avtalet som förvandlar Zelaya till en politisk gisslan på presidentposten, som förbjuder honom att överhuvud taget ta upp frågan om en ny författning och som stipulerar en samlingsregering med bland annat de krafter som varit aktiva i störtandet av demokratin.

Men bara Panamas nye högerextreme president Martinelli säger att han kommer att erkänna en regim ”som väljs i hederliga val”, vilket det internationella samfundet med FN i spetsen anser är omöjligt under rådande förhållanden. För fyra av de sex presidentkandidaterna, som stöder den militära statskuppen och som är den politiska och ekonomiska elitens män, är detta ett centralt problem för att en kommande regering ska vinna legitimitet. Därför ansökte de om ett möte med president Zelaya på ambassaden och uppgav att de var överens om att skriva under ”Pakten i San José de Costa Rica” som har två centrala punkter; Zelayas återkomst på presidentposten samt att han inte kommer att föra fram frågan om val av deputerade till en församling som ska utarbeta ett förslag till ny grundlag. Denna pakt har USA förfäktat och försökt förmå kuppregimen att acceptera eftersom den cementerar status cou i Honduras. Men kandidaterna spelade dubbelt och kuppregimen svarade med att inleda den kemiska krigföringen och försöker svälta ut Zelaya på ambassaden.
”Dialogen” med de fyra kuppkandidaterna förkastades omedelbart av Motståndsfronten och när vi går ut bland 150.000 protesterande honduraner på Tegucigalpas gator hittar vi inte en enda som försvarar dialogen.

– Först ska vi störta Micheletti, därefter kan vi inleda en dialog, säger Julio Riveras, en av demonstranterna som hytter näven mot de hundratals soldater och specialpoliser som står utkommenderade två kvarter från Brasiliens ambassad.

Enligt kuppregimen är det Venezuelas president Hugo Chavez som ligger bakom den politiska krisen i landet och Zelayas återkomst. Demoniseringen av Chavez är legio i all kupptrogen media i Honduras som kombineras med påståendet att den colombianska FARC-gerillan finansierar landsorganisationerna och vänsterpartiet Unificación Democrática, UD. Alla infartsvägar till huvudstaden har flera vägspärrar där minutiösa kontroller genomförs av armésoldater och poliser för, som de säger, ”för at beskydda Honduras’ folk och undvika att Chavezkommandon tar sig in med sprängmedel”, påståenden som honduranen antingen bara ler åt eller skakar på huvudet åt.


HUR KAN REGIMEN hålla stånd trots att ekonomin är på väg att kollapsa och bara Israel och Taiwan erkänner den? Motståndsfronten är medveten om att USA har spelat och spelar med dubbla kort. Efter tre månader har Hillary Clinton fortfarande inte tagit ordet ”militär statskupp” i sin mun. USA har dragit in visum för de främsta kuppmännen samt elva miljoner dollar i bistånd till vägbygge men handeln, som utgör 70 procent av Honduras utrikeshandel, fortsätter gå mot norr.

Samtidigt pågår en politisk kampanj där republikanska och demokratiska hökar fungerar som spjutspetsar medan USA-kubaner och exilvenezuelaner i Miami för en frenetisk kampanj med syfte att kuppregimen vinner erkännande och legitimitet. Till sin hjälp finns en rad prominenta USA-kubaner med förflutet både i Reagans som de bägge Bushs administrationer, bland dem Otto Reich, Roger Noriega och Roberto Carmona, kända för si8tt blinda hat mot den kubanska revolutionen respektive den politiska processen i Venezuela.

En central organisation i det arbetet utgörs av UnoAmerica, en frontorganisation för CIA:s politiska avläggare i Sverige; EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

UnoAmerica leds av Alejandro Peña Esclusa, en venezuelan som är ett språkrör för ”Fuerza Solidaria” men också den katolska kyrkans mest högerextrema organisation: Opus Dei och dess frontorganisation TFP, Trabajo, familia y propiedad, arbete, familj och privategendom. Organisationen agerade aktivt innan och under statskuppen mot Chavez i april 2002 och skapade senare organisationen UnoAmerica som placerade sitt huvudkontor i Bogota. Peña Esclusa ställde 2006 upp i presidentvalet i Venezuela och fick 0,04 procent av rösterna.


MEN UNOAMERICA spelar en politisk referensroll för kuppregimen och militären i Honduras. Det var med UnoAmericas ”pressmeddelande” som källa som general Romeo Vazquez ockuperade Tegucigalpa militärt med 12.000 soldater dagen INNAN militärkuppen den 27 juni. UnoAmerica hävdade i en kommuniké den 26 juni att Chavez hade fattat beslut att skicka ett kommando till Tegucigalpa för att genomföra en massaker på Honduras’ folk, vilket citerades av alla kupptrogna medier som försökte skapa en skräckstämning hos folket.

I UnoAmerica återfinns de argentinska fascistiska ”Carapintadas”, militärer som försökt genomföra militärkupper eller de salvadoranska dödsskvadronernas representanter från inbördeskriget. UnoAmerica har politiskt också agerat och hävdat att Evo Morales i själva verket genomförde en massaker i september 2008 på ett 30-tal bönder i regionen Pando när massakern genomfördes av länsguvernören som ingick och ingår i en kampanj för att störta Morales via separatistiska kampanjer. Organisationen har systematiskt försökt smutskasta presidenterna i Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Honduras och så klart Chavez i Venezuela.

Unoamerica har dock, trots sin politiskt svarta bakgrund, fått USAID:s förtroende. Den civila CIA-organisationen förmedlar ekonomiska medel via UnoAmerica.

Den 8 juli uppgav den honduranska paraplyorganisationen ”FPOSC”
(El Foro Permanente de Organizaciones de Sociedad Civil) för det så kallade ’civila samhället’, att den hade anslutit sig med sina 327 NGO:s till UnoAmerica.

– Det här är inget annat än en nynazistisk organisation som finansieras av CIA, sa organisationen OFRANEH, som organiserar garifunasfolket på Atlantkusten i Honduras, i ett uttalande. USAID kanaliserar, enligt FPOSC, ekonomiska medel till UnoAmericas medlemsorganisationer. I ett land med 75 procent extremt fattiga människor utgör många gånger dessa det “Civila Samhällets NGO:s” en försörjningskälla. Men för Unoamerica och kuppregimen Micheletti utgör de 327 organisationernas anslutning till Unoamerica “ett avståndstagande till Chavismen”.

Det är ingen tillfällighet att UnoAmérica var den första organisation som erkände kuppregimen Micheletti, en organisation vars ledare fick 0,04 procent av venezuelanernas röster i presidentvalet 2006, en siffra som nog inte skulle vara större i ett val i Sverige för dess avläggare i EAP som på 1980-talet förde en synnerligen vidrig hatkampanj mot den mördade statsministern Olof Palme vart än denne än uppträdde.


SÅ, MICHELETTIS OCH generalernas internationella allierade och stödtrupper utgörs inte bara av den USA-kubanska maffian i Florida, fascistiska republikaner i USA eller Pinochets dotter Lucia utan även denna suspekta politiska sekt. När därför den största dagstidningen El Heraldo, som ägs av en av de 6-7 oligarkerna i Honduras som har finansierat och intrigerat för en militärkupp, slår till med brösttoner och försöker ge sken av att det Internationella Samfundet stöder valprocessen i november och hävdar att 200 internationella valobservatörer redan har anmält sig, så handlar det enbart om 200 representanter från UnoAmerica:

“Igår tog ledamöterna av den Högsta Valtribunalen emot det officiella erbjudandet från 200 civila organisationer som arbetar i förstärkandet av demokratin i världen för att delta som valobservatörer. Erbjudandet kommer från UnoAmerica och det Latinamerikanska och Karibiska Nätverket, bägge medlemmar i Världsorganisationen för Demokratins Förstärkande, med arbete på fem kontinenter, uppgav Julio Cabrera, samordnare i Honduras”.

Så skrev El Heraldo den 17 september och gav ett sken av en gigantisk internationell och seriös organisation som i bästa välmening arbetar för att folken ska delta i sin egen framtids utformning. I själva verket handlar det om penningstinna organisationer som backas upp av CIA och den internationella högern som ser utvecklingen i Latinamerika med fasa och gör allt för att genomföra både statskupper som rent sabotage. Att UnoAmerica har sitt säte i Bogota förvånar heller inte eftersom den militaristiska högern med president Alvaro Uribe och El Tiempo-klanen Santos leder ett korståg mot Venezuela och den Bolivarianska Revolutionen från just Bogota.


FÖR MOTSTÅNDSFRONTEN handlar Honduras’ framtid om en ny grundlag, det är det centrala kravet. Tiden för Zelayas mandatperiod är på väg att rinna ut, vilket var USA:s och kuppregimens målsättning för att allt ska förbli vid det gamla, det vill säga en författning som är skriven för att tillfredsställa oligarkins ekonomiska och politiska och USA:s geopolitiska strategiska intressen i en kontinent som har förändrats stort den senaste tioårsperioden.

Och det är det ljuset vi ska se den militära statskuppen den 28 juni. Den var inte bara riktad mot Zelayas försök att demokratisera Honduras och dra in den hittills exkluderade befolkningen i utformningen av sin egen framtid. Militärkuppen handlade också om att slå mot den politiska process som inleddes för tio år sedan när Venezuela tog sina första stapplande steg mot ett nytt politiskt tänkande som handlade om att folket fick delta i utformandet av utarbetandet av en ny författning, att folket fick rösta om innehållet i författningen som innebär att folket ges rätt att fatta beslut som handlar om vem som ska exploatera landets naturresurser, som fram till Chavez’ makttillträde hittills legat hos de transnationella oljebolagen och en klick inom den ekonomiska eliten. Det är detta politiska panorama som förskräcker herrar som Roberto Micheletti:

– Vad Zelaya försöker är att upprätta en socialistisk regering enligt Chavezdiktaturerna i Venezuela, Correa i Ecuador och Evo Morales i Bolivia, sa Micheletti till utländska reportrar förra veckan.

Vad Micheletti inte nämnde, var det faktum att folken i dessa tre länder valde sina ledamöter som utarbetade ett förslag till ny författning som bland annat innebar att de många indianfolken och andra etniska minoriteter i dessa tre länder drogs in som fullvärdiga medborgare och som, när förslaget till ny konstitution var utarbetat, fick ta ställning till innehållet i en folkomröstning. I Honduras genomfördes den militära statskuppen för att förhindra att folket i en enkel icke juridisk bindande enkätundersökning skulle få ta ställning till om de var intresserade av att utlysa val av deputerade till en församling som skulle utarbeta en ny författning, det vill säga, enkätundersökningen den 28 juni handlade inte ens om att välja ledamöter till denna församling utan en nationell sondering om hur stämningarna var hos folket inför frågan om en ny författning.


I MÅNDAGS (28 juni 2009)DISKUTERADE OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, frågan om Honduras och valen i november. En kraftig majoritet av de 33 medlemsstaterna vägrar godkänna dessa val och det bekräftades också att USA:s dubbelspel mot Honduras fått en törn av Zelayas återkomst till Honduras. Lewis Amselem, USA:s OAS-ambassadör, gjorde ett uttalade som chockade de närvarande:

– President Zelayas återkomst till Honduras är oansvarig och idiotisk och tjänar varken hans folks intressen eller till dem som söker en fredlig återupprättelse av den demokratiska ordningen i Honduras.

Men USA-representanten nöjde sig inte med detta anmärkningsvärda uttalande:

– Han (Zelaya) borde utöva ledarskap och uppmana sina anhängare att de uttrycker sina ståndpunkter med fredliga medel.

Samma dag som Lewis Amselem uttalade dessa häpnadsväckande ord begravdes Wendy Elisabeth Ávila, 24 år, som hade hela livet framför sig men som deltog under nästan 90 dagar i den motoriserade förtruppens arbete för att sondera marschvägen för att just undvika att Motståndsfrontens medlemmar utsattes för provokatörer. Lewis hade inga ord över för henne eller de honduraner som fallit offer för de väpnade styrkornas kulor.

Hillary Clinton uppgav förra veckan att “nu när president Zelaya har återvänt skulle det vara lämpligt att fortsätta med de planerade valen i november”, efter att hon hade samtalat med Costa Ricas president Oscar Arias, mannen bakom “San Josépakten”.

Och det är just USA:s plan och motiv för att ha utlöst den militära statskuppen den 28 juni, stoppa alla försök att skriva en ny författning för Honduras som drar in i stället för att exkludera ett helt folk. För det är vad Motståndsfronten i dag går ut på gatorna för. Tiden för Zelayas mandatperiod är på väg att rinna ut, vilket var USA:s och kuppregimens målsättning för att allt ska förbli vid det gamla, det vill säga en författning som är skriven för att tillfredsställa oligarkins ekonomiska och politiska och USA:s geopolitiska strategiska intressen i en kontinent som har förändrats stort den senaste tioårsperioden.


TROTS ATT OBAMA fördömde militärkuppen redan den första dagen och att en hel värld med FN i spetsen så sent som i slutet av förra veckan har sagt att FN inte erkänner en regering som väljs i november, förhindrade Obama inte att den USA-ledda militärmanövern “Panamax 2009”, som genomfördes den 11-22 september, hade honduranskt militärt deltagande.

– Händelsen visar än en gång USA:s medbrottslighet med de honduranska kuppmännen, säger den spanske socialisten Miguel Lamas.

Planet som Honduras’ störtade president flögs bort i på morgonen den 28 juni landade på USA:s viktigaste flygbas på den västliga hemisfären, Palmerola, 80 kilometer norr om Tegucigalpa. Efter en stund lyfte planet och flög till Costa Rica där Zelaya sattes av och togs emot av USA-vänlige Oscar Arias. Några dagar senare föreslogs han av Hillary Clinton som medlare i statskuppens Honduras.

En tillfällighet?

Dick Emanuelsson

jueves, 6 de agosto de 2009

Svenskföretag och direktör aktiva i statskuppen i Honduras




Högern och CIA har genom statskuppen i Honduras lyckats slå sönder den svagaste länken i kedjan av progressiva länder i Latinamerika. Sedan den 28 juni befinner sig landet och dess folk under militärens stövelklackar medan den latinamerikanska och delar av den europeiska och republikanska högern i USA applåderar statskuppen.

De ser i statskuppen en möjlighet att rulla tillbaka historien för ett rättvist och demokratiskt Latinamerika. Kuppen i Honduras är ett klassiskt exempel på hur en överstatlig fascistisk frimurarloge konspirerar på sina privata societetsklubbar och som resulterar i en militärkupp som avsätter den valde presidenten. När jag skriver detta kommer nyheten om att den 38-årige läraren Roger Vallejo har avlidit av skotten han fick från en krypskytt från polisen när han och 10.000 av hans landsmän demonstrerade i onsdags mot statskuppen, den 32:a dagen utan avbrott av protester.


TIGO ÄR DET SVENSKÄGDA moderföretaget Millicom Internacional Cellular S.A:s dotterbolag i Centralamerika. Som direktör för TIGO i Honduras återfinns Antonio Tavel Otero, en kuban som efter den kubanska revolutionens seger 1959 valde att lämna landet och bosatte sig i Honduras. I dag är han ledamot i styrelsen i COHEP, Honduras’ motsvarighet till SAF, den kanske viktigaste organisationen i förberedelserna och finansieringen av militärkuppen den 28 juni i år.

TIGO anklagas för att gratis förse de militära och polisiära befälen med gratis mobiltelefon och gratis saldo. Men inte bara det. Företaget har dragit tillbaka all annonsering till Radio Globo och Cholusat TV, de enda medierna som öppet har fördömt militärkuppen och försvarat den lagligt valde presidenten, Manuel Zelaya. Han fick sitt hus beskjutet halv 6 på morgonen den 28 juni av 150 soldater från specialtrupperna och i pyjamasen flögs han till Costa Rica.


BILLY JOYA AMÁNDOLA är torteraren som är ansvarig för mer än 200 honduraners försvinnanden under första hälften av 1980-talet. Han är i dag ministerrådgivare och rådgivare till Stenbecks dotterbolag i Honduras.

Så här sa Gloria Esperanza Reyes i en intervju till USA-tidningen Baltimore Sun i juni 1995. Hon hade tur som överlevde tortyren av Joya och den CIA-tränade dödsskvadronen ”Batallón 3-16” men hon glömmer aldrig tortyren och elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.

– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.

Männen som torterades ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 3-16, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:

– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, intygade han den 13 juni 1995 till USA-tidningen.

Vilka slags råd är Billy Joya kapabel att ge Stenbecks dotterbolag i statskuppens Honduras?


CARLOS SALAZAR ÄR reporter dagstidningen Nuestro País, i Costa Rica och har grävt i TIGO:s kopplingar i Centralamerika. Moderföretaget Millicom, som är baserat på Nasdaq- och Stockholmbörsen opererar i Centralamerika och har en kombination av bredband, fast- och mobiltelefoni och tjänade första hälften av 2008 608 miljoner dollar i Centralamerika.

Millicom var inblandad i en korruptionsskandal mellan 1989-1995 i Costa Rica och tvingades lämna landet 1995 efter att parlamentets 4:e kommission ansåg att Millicom på olagliga vägar hade fått rätt till mobilfrekvensen som de opererade på. Fackföreningarna i Costa Rica gick ut i strejk mot Millicoms olagligheter och försök att slå sönder det statliga telekomföretaget.

När president Manuel Zelaya höjde minimilönerna den 24 december 2008 från 3300 till 5500 lempiras, 170-280 dollar, skrek de privata företagarna i högan sky och inledde omedelbart sin konspiration mot presidenten. I den konspirationen ser vi nu TIGO och dess direktör Antonio Tavel.

Han undrade i en intervju [*] den 17 januari 2008 om “intresserar det Honduras att ha handel med en man som inte är vän till vårt land och som i dag verkar för att göra det skada”, och anklagade direkt Hugo Chavez för att vilja ockupera Honduras.


ALLA DESSA ALLMÄNNA anklagelser mot Venezuelas president blir aldrig mer konkreta än så. Men de ingår i en ytlig internationell propagandakampanj som framställs av ett nätverk mellan olika arbetsgivarföreningar, höger- och vissa liberala partier, så kallade ”civila samhällen”. Där samlas reaktionära krafter eller USA- och EU-finansierade så kallade NGO-organisationer. De verkar under ett politiskt paraply med udden riktad mot alla politiska försök i världen att förändra sina länder till något mer humant, mer värdigt och mer mänskligt.

Som till exempel en miljon extremt fattiga barn i Honduras som tack vare den liberala regeringen Zelaya åtminstone fick ett mål mat om dagen i skolan som också gjordes avgiftsfri av den störtade presidenten. Eller de billiga parallellmediciner från Kuba som markant ökade kvalitén inom den allmänna sjukvården i Honduras. Eller de 152.000 honduranska analfabeterna som id ag kan läsa och skriva tack vare kubanska lärare som idag är tillbaka i Havanna trots att det återstår ytterligare 150.000 hondyranska analfabeter. Eller den billigaste bensinen i Centralamerika som var ett försök av Chavez att ”ockupera Honduras”.


DET FINNS TROTS allt företag som har begripit att genomföra militära statskupper straffar sig på sikt. USA-bolagen GAP, Nike och tyska Adidas skrev i veckan till Hillary Clinton och uppmanade henne att strypa snaran om kuppmakarna i Honduras och underlätta en återgång till demokrati och frihet. Dessa bolag opererar i Honduras och är mer intresserade av att tjäna pengar än att vara verktyg, som Stenbecks man i Honduras, i en brutal militärkupp som hittills har kostat ett 30-tal liv, hundratals sårade och skadade och tusentals honduraner som har torterats och fängslats av militären.

“TIGO är liktydigt med statskuppen, säger David Romero, chef på Radio Globo.

Efter att TIGO drog tillbaka sin reklam från Radio Globo har fler än 38.000 honduraner med TIGO-abonnemang anlänt till radiostationen och förstört sina mobilchips och därefter gått över till ett annat mobilföretag i solidaritet med den enda demokratiska medierösten i Honduras, Radio Globo. Svenska medier och journalister borde också solidarisera sig med denna radio som stängdes och militariserades den första veckan av statskupp.

Är Stenbecksfären verkligheten medveten vad deras underhuggare sysslar med i Honduras?

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa

[1] http://www.hondudiario.com/nacionales=0724.php

Sverige byggde marinbas som USA nu tar över i Colombia och som de säger kan användas mot ’tredje land’


<9062 tecken>
TEGUCIGALPA / 090806 / Under den senaste veckan har representanter för Sveriges styrande högerregering, myndigheter och Inspektionen för strategiska produkter, ISP i samklang med regimen i Bogota gjort ett spektakel om tre rostiga granatgevär som påstås ha hittats i ett gerillaläger i Colombias djungel. Uppgifterna kommer från en av de största notoriska lögnhalsarna i världen; Colombias militär, samma militär som av colombianska och internationella människorättsorganisationer anklagas för att de senaste åren ha avrättat över två tusen civila landsmän och senare rapporterat dem som ”gerillasoldater stupade i strid”.

Uppgifterna om att de tre svenska engångsgevären AT4, som 1988 såldes till den korrumperade venezuelanska regeringen Jaime Lusinchi, därefter skulle ha överlämnats av president Hugo Chavez, som tillträdde först i januari 1999, till FARC-gerillan, är ett billigt trick för att intensifiera kriget mot det kanske mest framstegsvänliga politiska projektet i Latinamerika under senare tid, Venezuela och de länder som är anslutna till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Amerika.

“Vi vet inte när det hände, om det hände och om det hände om det hände innan eller efter Chavez’ (1999), inte heller vet vi om de hade stulits”, sa [1] i helgen ’Lulas’ utrikesminister Celso Amorim. Han och Latinamerika vet att “massor av vapen kommer till FARC på samma sätt som de dyker upp i Rio de Janeiros favelor (fattigområden) och händelsen (svenskvapnen) “är bara en liten episod i storlek jämfört med militärbaserna” (läs USA:s nya militärbaser i Colombia).

I JANUARI 1989 efterträddes Lusinchi av den ännu mer korrumperade Carlos Andrés Pérez som, när han var president 1974-79, öppet skickade fullastade plan med lätta och tunga vapen till Sandinistgerillan som den 19 juli 1979 störtade den USA-stödda Somozadiktaturen. Det var förmodligen det bästa som den professionelle samhällstjuven Perez lyckades prestera under sin tid som president i Venezuela. Han fängslades senare för att ha stulit närmare en miljon dollar av statskassan och i februari 1989 reste sig Caracas’ befolkning mot den nyliberala chockmodellen. För alla med minimal kännedom om Venezuela innan Chavez, är det ingen hemlighet att det var möjligt att köpa det mesta om man hade kontakterna med statskorruptionen.

I Honduras, ett av kontinentens mest korrumperade länder, tog militären 1993 emot 120 pansargevär modell Carl Gustav, trots att landets historia är kantat av korruption och militära statskupper [2]. Inga problem med Krisgmaterialinspektionen där inte.

Men sensmoralen hos dagens högerregering i Rosenbad säger att det är viktigt att av just Chavez kräva en förklaring för vad hans föregångare gjorde för 20 år sedan med tre i dag förmodligen rostiga engångsrör i colombiansk djungel. Att det samtidigt florerar över en miljon (1.000.000) vapen av samma slag i världen, har ingen betydelse, Chavez är skurken som ska nitas, vilket ger Reinfeldt poäng i Washington och Miami.


DE FLESTA COLOMBIANER vet att dagens regim i Bogota för två år sedan dessutom klonerade serienummer på automatgevär som placerades i ett intaget gerillaläger. Därefter beskylldes Chavez som vapensmugglare till FARC-gerillan. CIA och andra jublade och sa att ”nu har vi beviset på att Chavez förser FARC med vapen”! Men även då tvingades de dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Den venezuelanska militären lyckades nämligen få fram originalgevären som visades upp på en presskonferens i Caracas vilket var ytterst pinsamt för regimen i Bogota som tvingades dra tillbaka sina anklagelser som med frenesi hade backats upp av CNN, Washington Times, Post och en uppsjö av antichavistiska medier i världen.

Den statsterroristiska regimen i Bogota är expert på att framställa sig som ett offer och gerillan som mordmaskiner. I Sverige är det legio inom medier att se den komplicerade colombianska konflikten på samma sätt. Därför hamnar de för det mesta på helt fel sida om barrikaderna. Så också nu. FARC-gerillan förfogar över vapen från 20 olika länder, främst israeliska galilgevär som de i strid med Colombias armé har beslagtagit. Men så har ju historien lärt oss, från Pancho Villa över Vietnam till dagens Colombia. Och de visar med stolthet upp sina beslagtagna vapen när man befinner sig i ett gerillaläger. Men jag har aldrig, under de 20 år jag har gjort reportage hos gerillan, sett dessa AT4-gevär.

De tre pansargevären är en storm i vattenglas som ingår i en politisk kampanj från hökarna i USA och den latinamerikanska högern som har förlorat enorm terräng i Latinamerika. Ty samma svenska medier, ministrar och vapeninspektörer borde i stället se om sitt eget hus innan de börjar yla om att stoppa vapenförsäljning till Chavez för tre vilsekomna gevär som Bofors sålde för 20 år sedan till en korrumperad maktelit som i dag politiskt har begravts av det venezuelanska folket. Chavez behöver inte svenska vapen, han kan få mycket bättre vapen från Ryssland och Kina.


1982 FATTADE DEN svenska regeringen beslutet att säga ja till exportkreditgarantier för byggandet av en colombiansk marinbas på stillahavskusten. Jag tror att summan som Exportkreditnämnden EKN under ordförandeskap av Harry Schein garanterade var 250 miljoner dollar, men jag är osäker på den exakta summan. Garantierna ställdes vid den tidpunkten ut till monopolkapitalets och SAF: feminina flaggskepp; Antonia Ax:s Johnsson. Hon ägde och kontrollerade byggjätten ABV som senare slogs ihop med JCC och NCC. Ericsson ansvarade för att marinbasens kommunikationssystem skulle fungera.

1988 befann jag mig på en längre reportageresa i Colombia och fick då jag nys om ABV-bygget utanför hamnstaden Buenaventura. Jag sökte tillstånd hos den svenske platschefen i staden Cali, en göteborgare och gaisare som jag, men fick beskedet att marinen, som stod som köpare (sic!) av basen, vägrade mig tillstånd att göra reportaget på bygget.

Jag var själv överraskad över att Sveriges regering (s) och Krigsmaterialinspektionen hade gett tillstånd och till och med exportkreditgarantier till bygget eftersom huvudmannen var en av de fyra vapengrenarna i det land där det sedan 1964 pågick en militär och social konflikt och där de mänskliga rättigheterna kränktes å det grövsta. Det omfattande reportaget i dagstidningen Norrskensflamman fick stor uppmärksamhet och riksdagsledamoten Bo Hammar (v) tog upp ämnet i en interpellation samtidigt som Konstitutionsutskottet förhörde Harry Schein. Denne försvarade EKN-beslutet med att militärbasen skulle användas till att jaga smugglare från Panama.


VAD HÄNDER NU, i skuggan av affären med de tre granatgevären? Uriberegimen i Bogota erbjuder USA att ta över Bahia Málaga, en plats som Pentagon i sina geologiska undersökningar redan 1944 rekommenderade den colombianska marinen att anlägga en marinbas eftersom platsen har en naturlig djuphamn som möjliggör för djupgående krigsfartyg att angöra. Och så blev det.

Den 17 juli i år uppgav [3] USA att de fem nya baserna, däribland Bahia Málaga, i händelse av att en tredje stat skulle behöva militär hjälp, skulle kunna utgöra en plattform för att USA tar befälet i den militära operationen med målsättningen att interventionen garanterar ”försvaret av nationens demokrati och frihet”, en sliten fras som är kantad av blod och död och som Latinamerika in på skinnet vet vad den innebär.

Medan Reinfeldt, ISP och Svenska Freds sover dåligt för tre förmodade svenska gevär i colombiansk djungel, står alltså den svenskbyggda militärbasen på den colombianska stillahavskusten redo för att ta emot USA-militär som öppet talar om att använda denna som språngbräda för invasion av tredje land.

Som till exempel Ecuador och Nicaragua som i likhet med Honduras har blivit medlemmar av ALBA. Bahia Málaga är beläget mellan de bägge länderna. Två nya militärbaser är belägna i nordöstra Colombia och gränsar mot Venezuela medan en tredje USA-bas finns i länet Arauca och gränsar mot Venezuelas vid dess västra gräns.

I stället för att rusta ned och titta framåt, inte bakåt, som Obama sa vid sitt första möte med Latinamerikas och Karibiens statschefer tidigare i år, så fortsätter han Bushs utrikespolitik. Den 4:a Flottan med hangarfartyg, strids- och spionflyg som lades i malpåse 1954 dammades i juli 2008 av Bush och patrullerar nu mellan Alaska och Patagonien. De fem nya militärbaserna i Colombia kommer att intensifiera spionaget med sina Awacplan som kan flyga fram och tillbaka till Patagonien utan att mellanlanda för att tanka. Det är därför som ’Lulas’ utrikesminister Amorim anser att USA-baserna i Colombia är föremål för oro i synnerhet med tanke på att Vita huset har aktiverat sin 4:e Flotta, trots det latinamerikanska motståndet.

Det är där vi ska se spektaklet med de tre granatgevären. Att Uribe och hans utrikesminister inte ville delta i det sydamerikanska UNASUR:s möte i helgen, är inget konstigt. Lula och en hel kontinent är oroliga för den alltmer uppenbara krigsrisk som de fem nya USA-baserna innebär för freden i Latinamerika.

Dick Emanuelsson

Latinamerikareporter/Tegucigalpa
Noter:
[1] Colombia y E.U. deben "explicar" acuerdo militar, pide Ministro de relaciones exteriores de Brasil, El Tiempo 090802
http://www.eltiempo.com/mundo/latinoamerica/colombia-y-eu-deben-explicar-acuerdo-militar-pide-ministro-de-relaciones-exteriores-de-brasil_5755467-1

[2] ‘Based on information from The Military Balance, 1993- 1994, London, 1993, 180; and Jane's Fighting Ships, 1993- 94, Alexandria, Virginia, 1993, 442.’
http://www.country-data.com/frd/cs/honduras/hn_appen.html#table8

[3] “A EE. UU. también le interesaría estar en bases navales colombianas”, Por: Redacción Judicial / Elespectador.com, 17 Jul 2009 - 10:42 am
http://www.elespectador.com/estados-unidos/articulo151175-ee-uu-tambien-le-interesaria-estar-bases-navales-colombianas

viernes, 31 de julio de 2009

STATSKUPPEN I HONDURAS, EN KRONOLIGI



• Den 15 juni utsattes president Manuel Zelaya Rosales för ett terroristattentat när han och den kortege han färdades i skulle köra ut på ”ringvägen” i Tegucigalpa, en motorväg som går runt östra delen av huvudstaden. Två projektiler trängde genom framrutan. Bakhållet ägde rum 100 meter från flygvapnets största bas.

• Den 24 juni gick presidenten i spetsen för tusen personer som på flygvapnets bas återtog allt valmaterial som åklagarämbetet hade kidnappat samma morgon.

• Kvällen innan hade Zelaya avskedat landets ÖB, general Romeo Vazquez.

• Honduras’ Högsta domstol fattade det förbluffande beslutet på morgonen den 25 juni att riva upp presidentens avsked och återinsatte generalen.

• Åklagarämbetet varnade den 26 juni alla statstjänstemän som hade beordrats att arbeta på söndagen den 28 juni med ”opinionsundersökningen” att de skulle avskedas och bötfällas om de underlättade för folk att lägga röstsedeln med orden SI eller NO.

• Lördagen den 27 juni var huvudstaden Tegucigalpa militärt ockuperad av 12.000 beväpnade armésoldater medan stridflyg och helikoptrar flög över staden för att ”slå tillbaka Chavez’ kommandogrupper som har planerat en massaker på Honduras’ folk”, påstod arméchefen.

• På kvällen samlade Zelaya press och internationella valobservatörer, ett 50-tal, och talade till oss om den spända situationen.

• Sex timmar senare besköts presidentens modesta residens i centrala Tegucigalpa. Han slets bokstavligen ur sängen, sattes på ett plan till Costa Rica i bara pyjamasen och inledde från det ögonblicket kampen tillbaka mot demokratin.

• Fortfarande finns det de som hävdar att detta inte var en statskupp.

Dick Emanuelsson

Presidentfrun: – Min kampfront är i Honduras





Honduras har förvandlats till en revolutionär häxkittel men också ett enda stort koncentrationsläger, skriver Flammans Dick Emanuelsson från Honduras.



TEGUCIGALPA / 090727 / Det är beckmörkt runt omkring oss när vi närmar oss den lilla byn Arenales uppe i bergen. Bilens strålkastare bländar palmer, bergstoppar, en grön massa av djungel och småbäckar. På dagen är det en otroligt vacker syn och visar det bästa av Honduras. Plötsligt står de bara där, en vägg av armésoldater, beväpnade med sköldar och AK-47:or. ”PRENSA”, press, har vi skrivit med tuschpennor på A4-papper och satt fast dem på vindrutan, fram och bak. I Latinamerika ger det en reporter nästan en VIP-status, och i synnerhet om man är ljushårig och har ett gringoutseende. En armékapten hälsar vänligt ”Buenas Noches” och säger att det är stopp, att det inte går att ta sig förbi vägspärren för ”Zelayas folk och hans fru har ockuperat vägen”.

Xiomara Castro de Zelaya, eller ”Republikens första dam”, som hon och alla presidentfruar brukar presenteras, skiljer sig minst sagt från andra ordinära fruar till statschefer. Därför har hon allt mer kommit i rampljuset för hon leder jättedemonstrationer i Tegucigalpa, besöker fattigområdena och kramar kvinnor, barn och män som lever i extrem fattigdom utan rinnande vatten, avlopp och med en säkerhetssituation som ger en mardrömmar. En miljon fattiga barn med kronisk undernäring har tack vare Xiomaras enträgna arbete garanterat ett mål mat per dag i den skola som idag är gratis. Hiv eller aidssmittade får bromsläkemedel. Därför älskas hon av de fattiga.

När detta skrivs på måndagskvällen har Xiomara Castro, dottern “Pichu” och svärmodern befunnit sig i Arenales i 96 timmar, fyra dygn. Flera hundra honduraner gör henne sällskap i väntan på att president Zelaya ska komma tillbaka. De har varken vatten, mat eller ombyteskläder.

Men de är inte ensamma. När vi reste ner till länet Paraiso förra torsdagen hade flera tusen människor anlänt till Alauca, tolv kilometer från gränsstationen Las Manos för att ta emot sin president. Klockan 14.00 på fredagen sänktes gränskedjan och Zelaya var återigen inne på honduranskt territorium. Men han gick inte i fällan som kuppregimen hade arrangerat och därför stannade han, omgiven av dussintals journalister och hundratals honduraner och nicaraguaner, kvar i gränszonen i väntan på att Honduras’ folk skulle garantera hans återinträde i Honduras och fullfölja sitt presidentmandat.


VI TILLÄTS INTE KOMMA längre än till Alauca tolv kilometer från gränsposteringen Las Manos. Vad vi då inte visste eller ens hade föreställt oss, var att detta och länen Choluteca och delar av Colon, som också gränsar mot Nicaragua, skulle förvandlas ”till ett enda stort koncentrationsläger och fängelse”, som människorättsledaren Juan Almendares kommenterar situationen. Den miljon honduraner som lever och arbetar i dessa län och de tusentals människor som har tagit sig dit i sina privatbilar eller marscherat 20-30 mil över eländig terräng med berg, djungel, savanner för att undvika de 24 militära avspärrningarna mellan huvudstaden Tegucigalpa och Alauca, befinner sig i dag i ett eländigt tillstånd, tvingade att befinna sig inomhus eller gömda i bergen eller skogen. Utegångsförbudet förlängs utan uppehåll. När detta skrivs på måndagskvällen har utegångsförbudet rått sedan kl. 12.00 i fredags och det ser inte ut att upphöra. Karavanen med medicin och livsmedel som Röda Korset och frivilliga läkare och psykologer transporterar tillåts inte komma in i östra Honduras. Den humanitära situationen är dramatisk, säger människorättsorganisationer och reportrar på plats.


I FREDAGS, MEDAN allmänheten fortfarande kunde förflytta sig, samlades tusentals honduraner i Alauca och krävde att militärens och polisens avspärrning skulle tas bort för att de skulle kunna fortsätta sin marsch mot Las Manos. Svaret blev tårgas, gevärskulor och flera skadade. Det som honduranen i gemen kallar för ”Mördarkommandot Cobra”, körde in i full fart mot människomassan varvid flera skadades när de kördes på. Under färden sköt dessa psykopatiska specialpoliser i luften samtidigt som de kastade tårgas mot folk som svarade med stenar.

På eftermiddagen grep den militariserade polisen Pedro Magdiel Muñoz, 23, betongarbetare från Tegucigalpa, gift och ett barn och aktiv från statskuppens första dagar i den Nationella Motståndsfronten mot Statskuppen. Han hade anlänt till Alauca med fyra kamrater och de hade gått till fots de sista tio milen.

– Vi såg honom på eftermiddagen när han arresterades av polisen. Se på honom nu, torterad och slagen. Vi känner en förtvivlan mot diktaturen men vi saknar vapen, säger två unga kvinnor i 20-årsåldern med en blandning av smärta och ursinne där vi sitter bara fem meter från den livlösa kroppen. Pedros ögon tittar stort mot den blå himlen och hans mun är öppen.


HAN ÄR GULBLEK i det smala ansiktet. På bägge kinder och panna har han skurits av sina bödlar. Hans högerhand och armled är mörk av slag eller rep han bundits med. Hans två vänner i 20-årsåldern släpps in av Frontens egna vakter och när de ser sin mördade vän stockar sig gråten i halsen på dem. De kramar varandra för att stötta varandra inför åsynen av sin kamrat från det extremt fattiga bostadsområdet San Francisco i Tegucigalpa. Dagen efter sänker de ner kistan av sin kamrat i jorden tillsammans med vänner och familj.

– Han stod framför militärens och polisens barrikader under eftermiddagen när de attackerade oss med tårgasbomber och gevärseld. Jag såg honom när vi omgrupperade oss för han hämtade ett stort lastbilsdäck som han lade på den brinnande barrikaden. Därefter greps han.

Det säger Luisa Amador, en 60-årig kvinna som minns de fasansfulla dagarna under 1980-talet då den CIA-utbildade dödsskvadronen ”Bataljon 3-16” spred skräck i landet. – Mordet på Pedro Magdiel är en återgång till det smutsiga kriget och diktaturen på 1980-talet. Då opererade den under ”den Nationella Säkerhetsdoktrinen” om vikten av att ”bekämpa den Inre Fienden”. Billy Joya, chef för Bataljon 3-16, är i dag politisk rådgivare till kuppregimen, ansvarig för flera hundra försvunna.


JAG UNDRAR VARFÖR inte åklagare, polis och rättsläkare har kommit för att göra en rättsundersökning och får svaret att de inte vågar komma utan beskydd för folkmassorna är rasande eftersom polis och åklagarämbetet har gått före för att ge statskuppen legitimitet. Till slut övertygas de och får eskort av Motståndsfrontens egen självförsvarsstyrka.

Under en timma och under stekhet sol inleds arbetet med att samla in de tekniska detaljerna eller föremål som finns på platsen som samlas in i numrerade gula påsar. Rättsläkaren börjar dokumentationen av offrets skador. Ett efter ett görs en beskrivning som skrivs upp av åklagare Renán Cruz, den kvinnliga kriminalpolisen Jasmina Chacón och rättsläkaren. De två medlemmarna från Cofadeh, Kommittén för de anhöriga till de Försvunna i Honduras, Armando Orellana och Guillermo Jimenez gör samma protokoll för att dementera eventuella irrelevanta uppgifter som kan användas av regimen.

När rättsläkaren knäpper upp skjortan uppvisar kroppen ytterligare fyra knivhugg. Han vänder på kroppen så att Pedros ansikte vänds neråt och drar därefter upp skjortan till axlarna och de närvarande drar djupt efter andan, andra vänder bort ansiktet och blir likbleka för vad som ryggen visar är att sadister har torterat den unge betongarbetaren och gett honom sammanlagt 35 knivhugg. Men den avgörande dödsorsaken är sticket i halspulsådern.

– Döden inträffade för 8-10 timmar sedan, säger rättsläkaren.

Rättsundersökningen gjordes exakt klockan 12.00 på lördagen. Döden hade inträffat mellan 02.00-04.00 på lördagsmorgonen. Det betyder att Pedro vid den tidpunkten befann sig hos polisen eller hos dem som mördade honom. För enligt uppgifter frigavs han klockan 06.30 på lördagsmorgonen och klockan 07.00 påträffades han död på det gröna fältet.

Åklagaren blir nervös när jag frågar honom om han har möjlighet att få tillgång till den video vi har sett polisen har filmat under hela fredagen. Vi berättar att vi har bilder på den videofilmande polisen. Om Pedro är dokumenterad på videon som en av de aktiva, är det möjligt att Cobrakommandots medlemmar har gripit, torterat och avrättat den unge mannen med livet framför sig.

”LOS MASACRADOS SERÁN VENGADOS”, de massakrerade ska hämnas! skanderar folkmassorna med knutna nävar mot skyn. Den mördade Pedro Magdiel, insvept i Honduras’ flagga, placeras framför armén och polisens utsända. I dag är de unga värnpliktiga ersatta av erfarna uniformerade män som inte visar några mänskliga känslor inför den mördade Pedro. Det är med denna trista händelse vi reser tillbaka mot Tegucigalpa och på vägen träffar presidentens fru.


DEN 28 JUNI delar Honduras i en tid före och en tid efter, ungefär som den kubanska revolutionen före och efter 1 januari 1959. Inget kommer att vara sig likt efter detta datum, säger Xiomara Castro de Zelaya, fru till presidenten men en kvinna som inte behöver sin man bredvid sig för att svara på frågor. Det har hon bevisat under 28 dagar.

– De trodde att de med vapen kunde skrämma folket till tystnad, och de har fortfarande inte begripit att folket har vaknat! Fortfarande har de illusionen om att de med vapnen kan få människorna att dra sig tillbaka till sina hem, låsa dörren och känna sig besegrade. Verkligheten är en helt annan. Under 28 dagar har folket gjort motstånd och kommer inte att ge efter för kuppmakarna. Idag har vi ett folk som har vaknat, ett nytt Honduras som inte kommer att acceptera påtvingade beslut och förföljelse. Jag är helt övertygad om att i nästa demokratiska val där president, parlamentsledamöter och borgmästare ska väljas kommer folket att straffa dem som inte uppfyller vad de lovar.


KLOCKAN ÄR 20.00 och presidentens hustru har, som hon vore vilken honduranska som helst, under hela dagen ingått i ett matlag som har distribuerat mat till de cirka 300 kamraterna. Därför sitter hon och vilar i bilen medan jag ställer frågorna utanför bilen. Runtomkring har folk samlats och de och Xiomara tackar de internationella medierna för att de ger en mer sanningsenlig bild av vad som verkligheten äger rum under diktaturen i Honduras än de medier som ägs av två av de sex oligarker i landet som är de ytterst ansvariga för statskuppen den 28 juni.

Och det är ett tema som Xiomara Castro gärna talar om för hon och hennes man har från första parkett sett hur dessa maktgrupper under tre och ett halvt års tid systematiskt har försökt sabotera alla sociala, ekonomiska och politiska reformer för att ge folket åtminstone en chans att rösta ja eller nej om de vill se att en grundlagsstiftande församling ska väljas. Denna skulle utarbeta ett förslag till en ny grundlag så som den författningsreformen som presidenten ville sondera med folket i en enkel icke bindande fråga den 28 juni.


MEN OLIGARKERNA OCH USA fick iskalla fötter och genomförde därför statskuppen. USA för att de var rädda att förlora den största militärbasen med den längsta landningsbanan i Centralamerika. Och oligarkerna för att vanligt folk skulle kunna väljas till de evighetsposter som landets kongress betyder. Kuppresidenten Roberto Micheletti har suttit i kongressen i hela 34 år men anklagade Manuel Zelaya för att vilja införa en grundlag som cementerar honom som president på livstid som diktator. Och pressen har villigt försökt manipulera opinionen, men med dåligt resultat.

– Presidenten har varit mycket klar med att här finns det maktgrupper som inte vill att landet ska utvecklas, som inte vill att Honduras’ folk utvecklas. I dag förstår folket vad ’Mel’ menade. Och trots repression och förföljelse är folket beslutsamt. Folket är obeväpnat men har ett mål; att förenas med presidenten och med förhoppningen att med presidentens återkomst betyder det fred.


VI LÄMNAR XIOMARA och hennes stridskamrater. Tre dagar senare är hon fortfarande kvar och berättar att den enda lilla restaurangen som försåg karavanens deltagare med mat har förbjudits av militären att sälja mat. Både kuppresidenten och general Romeo Vazquez utfärdade i söndags ett dekret där de erbjöd Xiomara och hennes barn att resa till vilket land som helst. Men med ett föraktfullt skratt i Radio Globo avfärdade hon erbjudandet:

– Min kampfront är i Honduras. Jag behöver inga kuppdekret för att resa till vilket land som helst. Men Honduras’ är mitt land och här fortsätter vi kampen tills diktaturen har besegrats.

Dick Emanuelsson

Bildtexter:

Xiomara Castro de Zelaya, Honduras' första dam intervjuas i natten av Dick Emanuelsson.

Bilden under:

Pedro Magdiel har gripits av en arméofficer som släpar Pedro. På nästa bild, tagen av min fotograf Mirian Huezo Emanuelsson, läggs den döda kroppen av Magdiel i den svarta platssäcken av rättsläkaren och hans assistent.

miércoles, 22 de julio de 2009

Männen bakom dödsskvadronen som USA skapade är kuppregimens politiska rådgivare




”Valda delar av CIA:s verksamhet i Honduras under 80-talet”

TEGUCIGALPA / 010914 / Gloria Esperanza Reyes hade tur, hon överlevde den CIA-tränade dödsskvadronen men glömmer aldrig tortyren av elkablarna som applicerades mot bröst och vagina.

– Den första stöten var så stark att jag bara ville dö.

José Barrera, en av bödlarna inom Batallón 316, bekräftar den i dag 52-åriga Glorias ord:

– De bönföll oss att döda dem. Tortyren är hemskare än döden, sa han den 13 juni 1995 till USA-tidningen Baltimore Sun.

Vad Barrera eller reportern då inte visst var att en av Bataljon 3-16:s mest omtalade torterare, kapten Billy Joya, den 29 juni 2009 skulle träda in i presidentpalatset i Tegucigalpa och bänka sig bredvid kuppresidenten Roberto Micheletti och bli dennes politiske rådgivare. Joya vet hur en slipsten ska dras i en statskupp, det fick han lära sig när han fick fortbildning hos de chilenska karabinjärerna under militärdiktaturens general Augusto Pinochet.

De kvinnliga offren för Bataljon 3-16, som Gloria Esperanza, torterades vanligtvis med elkablar applicerade till bröstvårtor och vagina. Tortyren började först med 110 volt och ökade därefter till 220.

Männen ställdes nakna på en stol, fick en korg fastbunden i testikelpungen. Bredvid satt Billy Joya, Bataljon 3-16:s kommendant eller någon av de andra torterarna. För varje fråga som offret vägrade att svara eller inte visste svaret på, lades en sten i korgen som puffades fram och tillbaka.

John Negroponte och Elliot Abrams

Den man som anklagas av människorättsorganisationer, politiker och anhöriga till de hundratals mördade eller försvunna i Honduras, pekar ut USA:s f.d. ambassadör i landet, John Dimitro Negroponte, som den ytterst ansvarige för skräcken i början av 1980-talet i Honduras. Han hade förflutet som CIA-agent i USA-imperialismens folkmordskrig i Indokina där han 1964 ledde ”Operation Fenix” men uppträdde som ambassadens politiska rådgivare. Han satt tillsammans med Nixons Vietnamförhandlare Henry Kissinger 1973 i Parissamtalen.

När Sandinistgerillan i Nicaragua började bli farlig för den USA-stödda Somozadiktaturen i Nicaragua skickades han dit. I hans sällskap fanns CIA-agenten Otto Reich, USA-kuban och Felix Rodriguez, en annan USA-kuban och CIA-agent som hade varit den ansvarige för avrättningen av Che Guevara den 8 oktober 1967 i Bolivia. Ytterligare en terrorist från den tiden fanns ett par år senare på plats i El Salvador och Honduras, Luis Posada Carriles, den man som är ansvarig för bombattentatet mot ett kubanskt passagerarplan som sprängdes i luften mellan Barbados och Kuba och som Bushregimen vägrade att utvisa till Venezuela med hänvisning till att ”Posada Carriles kunde misstänkas bli torterad”. Hur Obama ska göra med denne man som går fri på Miamis gator är fortfarande ett osäkert kort.

Högste spionchef

Under Bushadministrationen utsågs Negroponte till FN-ambassadör och ambassadör i Irak. Men i februari 2005 blev han chef för DNI, (Office of the National Intelligence Director) USA:s samordningsorgan för de 27 olika underrättelsetjänsterna i USA. En central spindel, med andra ord i USA:s intriger och konspirationer mot de länder och folk som vägrar underordna Imperiets diktat, en post som Negroponte har varit som klippt och skuren för och som han trivts i.

Till Bushadministrationen knöts personer som t.ex. Elliot Abrams, f.d. andresekreterare inom State Departement, som var en av nyckelfigurerna inom den s.k. Contra Irangate-skandalen. De nicaraguanska kontrarevolutionärernas smutsiga krig mot den progressiva sandinistregeringen i Nicaragua finansierades med knarkhandel och vapensmuggling från Iran.

Elliot Abrams utsågs av Bush till ordförande för det Nationella Säkerhetsrådet för mänskliga rättigheter och internationella operationer. Det är en post som dessutom inte behövde senatens godkännande. Abrams var en CIA-länk under 1980-talet i Honduras och resten av Centralamerika där USA förde ett icke deklarerat krig mot folken. Trots att denne man avslöjades för att ha ljugit inför USA-kongressen om sin inblandning i Iran Contra-affären, förläts han av den äldre George Bush.

USA-missionärer mördades

”John Negroponte förfalskade avsiktligt rapporter till State Departement (USA:s utrikesministerium, reds anm). Många USA-missionärer mördades av den honduranska ’Batallon 316’, utbildade av CIA. Negroponte, i de bästa av fallen, ignorerade, och i det värsta fallet, övervakade dessa brott. Utnämningen av Negroponte är en förolämpning!”, skrev den spanska människorättsorganisationen Nizkor i ett pressmeddelande när Negroponte utsågs till FN-ambassadör 2001.

Bataljon 316 skapades på inrådan av CIA. Den var en autonom paramilitär och underrättelsegrupp som gick till väga med samma nit och blinda hat mot allt som luktade subversion eller folkrörelser i Honduras. Den tog sin inspiration och lärare från både CIA som Argentina, där ”effektiviteten” var total. Hundratals honduraner försvann, torterades eller avrättades.

De två honduranska generalerna Gustavo Alvarez och José Bueso Rosa bekräftar att ”USA erbjöd oss att skapa denna specialenhet”.

– Det var deras (USA:s) idé att skapa en underrättelseenhet som rapporterade direkt till de väpnade styrkornas högsta befäl. Bataljon 3-16 bildades för att underlätta informationsflödet, sa general Bueso till Baltimore Sun den 11 juni 1995.

Lärarbödlar från USA och Argentina

I det omfattande reportaget i USA-tidningen bekräftar såväl CIA-agenter, legoknektar, f.d. officerare och tortyrexperter inom den honduranska armén Negropontes personliga ledande roll i det inre kriget i Honduras.

I augusti 1980 landade 25 honduranska officerare på en oasfalterad landningsbana i en öken i sydvästra USA där de togs emot av fem CIA-agenter, bland dem ”Mr. Bill”. Florencio Caballero, en av 3-16:s experter på kidnappningar, uppgav till Baltimore Sun att ”vi anlände till en militärbas, allt var så privat, ingen TV bara videofilmer”.

Under sex månader skapade CIA- och FBI-agenter kärnan i det som skulle bli Bataljon 3-16 i Honduras, en skola där CIA:s och USA-militärens manual i tortyr och psykologisk krigföring präntades in bokstavligen i dessa centralamerikanska officerares hjärna.

Väl tillbaka i Honduras fortsatte utformningen av sadistiska mordmaskiner av militära rådgivare från både USA och Argentina, de senare hade stor erfarenhet efter militärkuppen den 23 mars 1976. Under sju års diktatur försvann närmare 30.000 unga argentinare i händerna på dessa bödlar.

Thomas Posey och Dana Parker var legoknektar som erbjöd sig att förse den honduranska armén med vapen i händelse av att USA-kongressen skulle sätta käppar i hjulet för leveranserna. Dokument visar att Negroponte utgjorde kontakten mellan legoknektarna och den honduranska armén. Andra dokument avslöjar en komplott om hur Negroponte och George Bush, vid den tidpunkten vicepresident under Reagan, kanaliserade den ekonomiska hjälpen till de nicaraguanska kontrarevolutionärerna.

Mörklade nunnemord

Enligt Nizkor och Baltimore Sun bidrog Negroponte inför USA-kongressen att mörklägga mord, försvinnanden och tortyr begångna av CIA:s skapelse, Bataljon 316. Rick Chidester, Negropontes högra på USA-ambassaden i Honduras, uppgav till Baltimore Sun att man tvingades att utelämna en uttömmande sammanfattning av brott mot de mänskliga rättigheterna i 1982 års rapport till State departement, bland dem morden på 32 salvadoranska nunnor. Dessa hade flytt efter att monseñor Oscar Romero hade mördats i San Salvador av en dödsskvadron.

”Negroponte förnekade kännedom om detta men 1996 uppgav Jack Binns, Negropontes företrädare på ambassadörsposten, att kvinnorna hade tillfångatagits, torterats och därefter kastats ut från helikoptrar för att möta döden”, citerar Baltimore Sun.

USA-visum drogs in för vittne

Enligt Los Angeles Times drog USA tillbaka visumet för den honduranske generalen Luis Alonso Discua Elvir efter att Negroponte föreslagits till posten som FN-ambassadör. Generalen var inte vem som helst utan befälhavare för den fruktade Batallon 316 under Negropontes tid som ambassadör i Honduras. Vid tillfället för USA-regeringens tillbakadragande av visumet var generalen Honduras’ FN-ambassadör. Generalen fick sin fortbildning på School of America, USA:s krigsakademi för latinamerikanska officerare i likhet med kuppgeneralen Romeo Vazquez och flygvapenchefen.

General Discua har offentligt uppgivit att han har information som binder Negroponte med Batallon 316:s operationer. ”Hans vittnesmål har ett ovärderligt värde för att klarlägga Negropontes sammansvärjning mot honduranerna i Capitol Hill”, hävdar Nizkor.

DEN 27 AUGUSTI 1997 avslutade CIA-chefen Frederick P. Hitz en hemlig rapport på 211 sidor med rubriken ”Valda delar av CIA:s verksamhet i Honduras under 80-talet”. Infört trycket från den honduranska människorättskommittén lyftes hemlighetsstämpeln på vissa delar av rapporten den 22 oktober 1998. Tillgång till hela rapporten fick bara senatorerna som skulle godkänna Negropontes utnämning till FN-ambassadör.

Dick Emanuelsson

domingo, 19 de julio de 2009

NICARAGUA: En revolution minns sin seger för 30 år sedan







Den 19 juli 1979 besegrades den USA-stödda Somozatyrannin i Nicaragua. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat Sandinos dotterson.

MANAGUA-MASAYA / Nicaragua! Ett sådant vackert namn tänkte jag när däcken på Aeroflotplanet brände till vid den första kontakten med startbanan. Det var i juli 1983 och den tropiska muren av hetta som slog emot mig när flygplansdörrarna slog upp är ett sådant där minne man aldrig glömmer. Den revolutionära febern som den sandinistiska revolutionen hade utlöst i alla demokratiska, progressiva och demokratiska kretsar i Latinamerika var enorm. För Latinamerika, speciellt ’Cono Sur’, länderna Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia och Paraguay levde alla under fasciststövelns klackar med blodbesudlade diktatorer som Pinochet och Videla som de mest tongivande.

Sandinistrevolutionens seger bröt den svarta mardröm som hade lägrat sig över kontinenten med alla sina USA-stödda militärdiktaturer under 1970-talet. ’Oparation Condor’, vars arkitekt var presidentrådgivaren Henry Kissinger, hade praktiskt taget och rent fysiskt raderat ut en hel generation av unga revolutionärer i dessa länder. De blev offer för tortyrmanualer som de latinamerikanska officerarna hade tagit emot under sin ’fortbildning’ på School of America, USA:s militärakademi för Latinamerikas officerare. En av dem som utexaminerades där nästan samtidigt med Sandinistrevolutionens seger 1979 var general Romeo Vazquez Velazquez, kuppgeneralen i dagens Honduras.

Flamman hade gett mig två uppgifter; göra ett brett reportage om Nicaragua och därefter bege mig över gränsen till de befriade områdena i El Salvador där FMLN efter tre års väpnad kamp hade upprättat stora områden under gerillakontroll. Men den sista uppgiften fick jag bordlägga på grund av intensiva bombningar av regionen dit jag skulle.

ORDET ”SANDINIST” kommer från ”Generalen för de Fria människorna”, Augusto C. Sandino. Och vem kan bättre än Walter Castillo Sandino, Sandinos dotterson beskriva sin morfar och den kamp han inledde mot USA:s invasion i slutet av 1920-talet vilket gjorde honom till det nicaraguanska folkets befrielsehjälte.

– Augusto César Sandino föddes i en liten by kallad Niquinohomo den 18 maj 1895. Han såg det nicaraguanska folkets lidande som barn. Han var närvarande i fängelset när hans mor fick missfall i cellen. Det gjorde djupt intryck på honom.

Vi promenerar i 40-gradig hetta i stadsdelen Monimbó i staden Masaya, känd för sina vackra broderade hängmattor och hantverk. Monimbó bebos i huvudsak av indianer som den 26 februari 1978, 15 månader innan revolutionens seger sa att ”nu räcker det med förtryck”, reste sig med stenar, brandbomber och enkla vapen mot Nationalgardet som de körde ut. Runt om oss går de ”historiska kämparna” som deltog i den väpnade kampen på den tiden. De intygar med gnistor i ögonen att om ”imperialismen återigen invaderar oss kommer den att möta samma svar som Sandino gav dem 1927 och vi 1978 och 1979. Här är det ett beslutsamt folk som inte backar en enda millimeter från de revolutionära landvinningarna”!

DET ÄR JUST DENNA nationella känsla att slåss för landets oberoende som Sandino och senare regeringspartiet FSLN (Sandinistiska Fronten för Nationell Befrielse) lyckades inympa i ryggraden på folket; att försvara Nicaraguas nationella oberoende.

– Sandino inledde den väpnade kampen mot USA-invasionen med en liten grupp som bara utgjordes av 30 män. Utsikterna för en seger betraktades som obefintliga. Men mottot blev: ”Patria Libre o Morir”, Ett fritt fosterland eller döden! Gruppen växte och blev en armé med 7.000 män under vapen. Till slut besegrades USA-invasionen, säger Walter.

USA-flyget bombade för första gången i sin historia byar och civila. Vid ett sådant tillfälle sköts ett plan ner vid staden Ocotal och bilden av Sandino bredvid detta plan kablades ut över en förundrad värld som hade svårt att förstå att den moderna amerikanska krigsmaskinen senare skulle besegras av ”De Fria Människornas General”.

– Gerillan lyckades skjuta ner flera plan men det första som sköts ner vid Ocotal, sköts ner av överste Santos López, som trots att han bara var tolv år hade ett bra sikte. Han var dessutom den ende som överlevde Nationalgardets bakhåll och avrättningar 1934 mot min morfar och hans närmaste män, fortsätter Walter Sandino.

– När gerillan tillfångatog de överlevande USA-piloterna fann de 36.000 dollar i deras fickor, en hiskelig summa vid den tiden vilket visar att de var inhyrda legoknektar. Santos var för ung men hade insisterat att få kämpa i gerillan men min morfar gjorde honom till sin personlige assistent som bland annat skötte om hästarna och andra praktiska uppgifter. Under Somozadiktaturen hjälpte han min mor och familjen att fly till Kuba.

Sandino mördades i ett nesligt bakhåll i Managua den 21 februari 1934 av Nationalgardets chef, Anastasio Somoza som inledde sin 45-åriga familjediktatur. Walter Castillo säger att dokument som nyligen påträffades i hemmet för dotterdottern till dåtidens jordbruksminister, Sofonías Salvatierra, under president Juan Bautista Sacasa, visar att USA-ambassaden beordrade mordet på Sandino.

SAMMA DAG SOM Flamman träffar Sandinos dotterson i stadsdelen Monimbó har cirka 500 representanter för det så kallade ”civila samhället”, de flesta inhemska eller utländska NGO’s, demonstrerat i Managua mot vad de kallar för ”Diktaturen Ortega”. Huvudorganisationen som kallade till demonstrationen på morgonen i Managua, Unión Ciudadana por la Democracia, har fått finansiering av den tyska kristdemokratiska Stiftelsen Konrad Adenauer. I statskuppens Honduras går ”De Vita” ut under den snarlika beteckningen Unión Civica Democrática och finansieras både av USAID, NED och har intensiva kontakter med de tyska liberalerna.

– Det var just mot dessa politiska krafter som min morfar reste sig i vapen. Han bekämpade invasionen och fosterlandsförrädarna. För Revolutionen är ingen personlig sak, den ska tjäna folket. Men reaktionärerna kommer inte att lyckas för idag finns det inte bara en Sandino, det finns tusentals Sandinos som är beredda att offra livet för att försvara de landvinningar som har kostat oss så mycket.

DÅ, 1983, VAR den revolutionära optimismen och offerviljan enorm. Överallt talades det politik i Nicaragua. USA-medborgare med hjärtat till vänster kom till landet och hade t-skjortor med texten; ”Ja, jag är en gringo men en antiimperialistisk gringo”! Deras president Ronald Reagan minerade Fonsecabukten och det lilla Nicaraguas enda djupgående hamn på stillahavskusten och intensifierade kontrarevolutionärernas krig från honduranskt territorium.

FSLN hade i juli 1979 visat att det var möjligt att krossa en militärdiktatur med vapen i hand om de objektiva och subjektiva faktorerna har mognat. Och det gjorde de i juni-juli 1979 då slutoffensiven från norr, söder och från sandinisternas folkmilis inne i själva huvudstaden, inleddes.

Det revolutionära maktövertagandet var ett faktum den 19 juli, hundratusentals människor samlades runt katedralen. Men freden skulle inte vara länge, CIA och Vita huset satte omedelbart igång en politisk och ekonomisk destabiliseringskampanj som kulminerade i bildandet av Kontras, en kontrarevolutionär armé som byggdes upp, tränades och finansierades av USA på honduranskt territorium. Nationalgardets krig mot sitt eget folk hade kostat Nicaragua 50.000 människoliv. Kriget som USA igångsatte efter 19 juli 1979 kom att kosta folket ytterligare 50.000 nicaraguaners liv och en ekonomi som föröddes. Men trots kriget lyckades sandinistregeringen under åren 1979-1990 sänka analfabetismen till tolv procent, genomföra en radikal jordreform och en unik utbildningsreform. Men nästan alla dessa sociala framgångar slogs i spillror av de tre efterföljande nyliberala regeringarna.

I NOVEMBER 2006 vann sandinisterna presidentposten och den 10 januari installerades Daniel Ortega på posten. Efter en skickligt upplagd valkampanj där masspartiets kadrer knackade dörr över hela Nicaragua lyckades man ro hem segern men nyliberalerna fick majoritet i Nationalförsamlingen, vilket skulle försvåra regeringsarbetet.

Och uppgifter saknades inte. Analfabetismen hade under de 16 år av högerstyre gått upp till 38 procent. Hälsovården låg totalt i spillror eller hade privatiserats. Fattigdomen hade generaliserats och omfattade 75 procent av befolkningen. Efter två och ett halvt års regeringsinnehav gratulerades sandinisterna av Unesco för att eliminerat analfabetismen, tack vare samarbetet med Kuba. De dagliga elavbrotten, många gånger upp till tolv timmar, är borta, tack vare samarbetet med Venezuela. Hälsovården och utbildningen har byggts ut och är inte bara gratis utan har också fått en erkänt högre kvalité. Regeringen har byggt tusentals nya bostäder och omfattande reformer och projekt som riktas mot den extrema fattigdomen på landsbygden har också gett mycket positiva resultat. Allt detta har ägt rum trots att USA-ambassaden och flera EU-länder, bland dem Sveriges ambassadörer, öppet har motarbetat den sandinistiska regeringens ambitioner.

DE EKONOMISKA OCH sociala framgångarna avspeglades i resultaten för kommunal- och regionsvalen i november 2008 där sandinisterna vann 106 av de 153 kommunerna i Nicaragua, menar Toni Solo, en troende katolsk irländare som sedan 1980-talet lever och arbetar i Nicaragua.

* Om du jämför sandinistregeringens tio år vid makten, 1979-1990, vilka lärdomar har den gjort av misstagen under den tiden?

– Jag är inte den som kan vara domare men jag har en del funderingar på den aktuella politiska processen. Låt oss ta temat om religion. På 1980-talet hade FSLN en mycket fientlig inställning till denna och det fanns mycket fiendskap som USA-regeringen och den antisandinistiska oppositionen utnyttjade. Det var mycket enkelt för dem att demonisera och satanisera sandinisterna helt enkelt på grund av att Nicaraguas folk är ett starkt troende folk, kanske så många som 90 procent är troende. Under 1980-talet försämrades relationerna till den katolska kyrkan markant och det innebar en oerhörd propagandagåva till oppositionen. Och en sak är säker; sandinistledningen kommer aldrig att upprepa det misstaget.

* Jag minns 1983 när kardinal Miguel Obando Bravo var öppet antisandinistisk men i dag har en helt annan relation till FSLN.

– Folk glömmer många saker. Miguel Obando var praktiskt taget en CIA-agent under 1980-talet, vem vet. . . men folk glömmer att han under 1970-talet var den person som medlade mellan sandinisterna och somozadiktaturen och lyckades få loss hundratals sandinister som satt fängslade. Man glömmer att Daniel Ortega och kardinalen var gamla kompisar från ungdomsåren. Men Obando är intelligent, han ser hur de evangeliska kyrkorna vinner trosfränder från den katolska. Det hela är som ett enda företag, eller hur? När du ser din marknad reduceras så försöker du hitta allierade. Varför allierade sig Obando y Bravo med Daniel Ortega? Därför han såg hur de nyliberala regeringarna övergav de fattiga vilket gjorde att dessa gick över till de evangeliska samfunden. Vilket parti representerar de fattiga? FSLN! Om han skulle behålla sin kvot av den majoritet av de fattiga som är lojala till den katolska kyrkan måste han hitta en allierade som har baskontakt med de fattiga. Där har du en förklaring till alliansen mellan Sandinistregeringen och kyrkan, en taktisk allians som kan förstärka såväl en förstärkning och breddning av FSLN samt konsolidera ett regeringsarbete som gynnar de fattiga i vilket kyrkan så klart också drar nytta av för de kan behålla sitt inflytande bland de fattiga.

DAGEN EFTER ATT president Daniel Ortega hade installerats på presidentposten i januari 2007 anslöt sig landet till ALBA, den Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika. Enligt Toni Solo och alla bedömare av Nicaragua så är det denna allians som förmodligen har räddat nationen Nicaragua från ekonomisk och social kollaps, särskilt nu under den internationella kapitalistiska krisen.

– Nicaragua har de främsta möjligheterna bland länderna i Centralamerika för att behålla sin ekonomiska aktivitet och kanske behålla en ekonomisk tillväxt på 1-2 procent vilket skulle vara utomordentligt, med tanke på de internationella omständigheterna. Nicaragua är ett jordbruksland och har i Venezuela och Kuba en avsättningsmarknad och exporten har ökat kraftigt sedan januari 2007. Ett nytt raffinaderi ‘Supremo Sueño de Bolívar’, ska byggas vilket innebär att det tidigare totala beroendet till det transnationella ESSO upphör.

– Om denna framgångsrika politik fortsätter kommer FSLN att erövra majoriteten i Nationalförsamlingen. Den enda möjligheten för oppositionen är att söka destabilisera regeringens arbete för oppositionen har inget politiskt program som den kan sätta upp mot FSLN-regeringen.

Dick Emanuelsson

sábado, 18 de julio de 2009

HONDURAS: De “parfymerade” sprang gatlopp


<3487 tecken>

TEGUCIGALPA / 090718 / Inte en dag utan demonstrationer, ockupationer av statliga institutioner eller vägockupationer.

Så också den gångna veckan i statskuppens Honduras där alla nu väntar med spänning på att den störtade president Manuel Zelaya ska gå över gränsen från något av Honduras’ tre grannländer för att ta upp kampen, denna gång under andra omständigheter, mot kuppregimen i Tegucigalpa.

I staden Tocoa vid den karibiska kusten utlyste kuppregimens ”civila” fasad, Union Democratica Civica, demonstrationer vilket slutade med att de löpte gatlopp när de stötte samman med tre tusen bönder, arbetare och studenter. Den starkt militariserade staden där tio armésoldater patrullerar dag och natt i de olika bostadsområdena har inte skrämt befolkningen att resa vägspärrar, paralysera den viktiga transporten från hamnstaden Trujillo där Dole och Chiquita har en privathamn för bananexporten.

USA-präst i gerillakamp

Det är också i närheten av denna del av Honduras som USA-prästen James ’Guadalupe’ Carney inledde en gerillakamp i början av 1980-talet men som snabbt slogs ned av kombinerade styrkor från Honduras’ armé och de tusentals militära rådgivarna från USA som opererade i Honduras. Carney arbetade intensivt som ”de Fattigas Präst” och vann stor popularitet.

CIA och USA, under ledning av den högerextreme Ronald Reagan byggde upp, tränade och finansierade de kontrarevolutionära nicaraguanska contrasgrupperna som under tio år gjorde räder in i Nicaraguas från El Aguacate, sin bas i Honduras.

Massgravar på armé- och contrasbas

El Aguacate är en liten by öster om staden Catacamas i länet Olancho. Under 1970-talet hade armén en Ingenjörsbataljon på plats som dock senare övergav basen. Men i juli 1983 reorganiserades basen av den 16:e Infanteribataljonen. Uppgiften blev att bygga ett strategiskt center för att stödja de kontrarevolutionära nicaraguanska contrasstyrkorna vilket innebar en återuppbyggnad, breddning och modernisering av den nedslitna landningsbanan vilket utfördes av USA-arméns specialstyrkor.

Enligt undersökningar 1999 på den förra contrasbasen beräknas det finnas 48 massgravar med offer från gerillakolonnens 93 gerillasoldater, bland dem James ’Guadalupe’ Carney, som utplånades av armén och USA-soldaterna 1983. Den honduranska kommissionen för de försvunna, COFADEH, uppskattar att cirka 190 honduraner försvann i händerna på militären och mördarbataljonen ”3-16” under 1980-talet. I dag är Escoto Salinas, en före detta officer i 3-16, Honduras’ polischef. Billy Joya, kapten och befälhavare för ”3-16”, är i dag kuppresidentens politiske rådgivare. 1980-talets generation av professionella mördare och ansvariga för det smutsiga kriget mot Honduras’ folkrörelse är i dag de som drar i de politiska, militära trådarna och det psykologiska kriget som det centralamerikanska landet i dag genomlever.

Negroponte styrde

Honduras levde och styrdes under denna tid på 1980-talet av USA-ambassadören John Negroponte (1981-1985) som var spindeln i stödet till fascistregimen i San Salvador som hade kollapsat om det inte vore för det massiva militära stödet av både materiel som rådgivare och CIA-agenter. Negroponte var också spindeln i det högintensiva kriget mot den revolutionära Sandinistregeringen i Nicaragua där mer än 50.000 från civilbefolkningen mördades av dessa Contrasstyrkor under de nära tio år som USA via ombud förde krig mot ett litet fattigt land med bara fyra miljoner invånare.

Dick Emanuelsson